Är en orts tvåspråkighet väggar av obegriplighet, som stänger ute och skiljer den ena från den andra? Eller är den en rikedom, en utökad möjlighet till inblickar i fler än en språklig värld? I oktober arrangerade Svenska litteratursällskapet och Åbo Akademi en exkursion till Karleby. Studenter och lektorer från ÅA fältarbetade under några intensiva dagar tillsammans med arkivarier från SLS och samlade in så mycket material vi kom över. Resultatet var dels nya perspektiv på levda erfarenheter av tvåspråkighet i Karleby. Dels ett utforskande av ett fältarbetsformat där lärare, studenter och arkivarier arbetar tillsammans.

Andelen svensktalande i den traditionellt tvåspråkiga staden Karleby, som på finska heter Kokkola, minskar, och det ganska drastiskt. Men än så länge är tvåspråkigheten vid liv ­– staden är både officiellt och i många praktiska sammanhang finsk- såväl som svensktalande. Hur navigerar karlebybor ortens tvåspråkighet? Intervjupersonernas beskrivningar och berättelser diskuteras varje dag vid expeditionens morgonsamlingar, i relation till det både en- och tvåspråkiga forskarteamets egna finsk-svenska erfarenheter. Yrsa Lindqvist, som är förstearkivarie på SLS, berättar skrattande om en jeansprovning i någon av Karlebys små butiker, dit hon gått i en paus i fältarbetandet.

Det började på finska, när jag kom in genom dörren. Men sedan dök det upp en annan kund som talade svenska, och då svängde hon och då svängde jag. Sedan svängde vi igen efter att butiksbiträdet vänt sig på finska till en av kunderna som var där innan mig.

Morgonsamlingarna tar plats i ett karaktäristiskt österbottniskt gult trähus, mitt i stadsdelen Neristan. Vi sitter på pinnstolar i en stor cirkel i det största rummet och turas om att berätta om gårdagens arbete. När det är Yrsa Lindqvists tur berättar och dramatiserar hon händelsen i butiken som fortsätter med en lång rad svängningar, och till slut ett par köpta jeans. Tvåspråkigheten beskrivs som en vågrörelse mellan finska och svenska, som butiksbiträdet sömlöst navigerar. Så är det inte alltid. Svenskspråkigheten i Karleby krymper, och rapporten Har svenskan i Karleby en framtid? utgiven av tankesmedjan Magma (2023), har ett bekymrat anslag. Rapportförfattarna inleder:

Det svenska språket är utsatt. Antalet svenskspråkiga ledamöter i stadens fullmäktige är rekordlågt, den senaste Språkbarometern visar på ett försämrat språkklimat och oroade lärare vittnar om att finskan har tagit över bland eleverna i de svenska skolorna.

Rapporten visar bland annat att rädsla för att tala svenska är vanligt. I en enkätundersökning som utfördes i fyra av de svenskspråkiga skolorna i Karleby svarar mindre än hälften av ungdomarna att påståendet “Jag vågar alltid tala svenska, om jag vill tala svenska, när jag rör mig på stan i Karleby” stämmer helt med deras uppfattning. När jag intervjuar en tvåspråkig teaterregissör och fritidsledare kommer vi in på att det förekommer hotfullhet gentemot svensktalande. Ingenting händer på dagtid, menar hon. Men stämningen kan bli hotfull vid vissa tillfällen, vid sena timmar och när alkohol är inblandat. Då kan någon till och med bli våldsam. På en morgonsamling visar sig flera i forskarteamet vara av samma mening. De menar att våld och hot är ganska ovanligt och att det i så fall sker nattetid. Men faktum kvarstår, i vissa situationer finns en spänning i att tala svenska.

Det vill flera intervjupersoner ändra på. Studenten Malin Lillhannus gör tre intervjuer på en dag och kommer lätt överväldigad till morgonsamlingen dagen därpå. En av intervjupersonerna arbetar i olika kulturprojekt för att bevara och uppmuntra svenskan. När hon kom till hans bostad på landet, direkt från musikskolan Rockskolan i stan, möttes hon av många kor, en katt och en hund som hoppade upp på henne.

– Han hade rustat upp en svensk prästgård, och arbetade främst på svenska med olika kulturproduktioner. Han tyckte att det var viktigt att bevara svenska rum.

Genom kulturproduktionerna är det inte bara meningen att svensktalande ska få tillfälle att fritt tala svenska. Finsktalande som kan lite svenska kan också känna sig frestade att ta sig dit för upplevelsens skull, och får då öva språket på köpet. På samma sätt arbetade den tvåspråkiga teaterregissören som jag intervjuade med svenskspråkiga produktioner, och hon beskrev arbeten med humor och underhållning som även kan locka personer som inte menar att de kan tala svenska.

– Men det kan de! De förstår! Sade hon engagerat.

Snarare än aggressivitet mot svenska var en ängslighet bland finsktalande för att tala svenska något som ständigt kom upp i intervjuerna, såväl som i samtalen i forskargruppen. Yrsa Lindqvist menar att det kan ha att göra med att undervisningen i skolan varit sträng, med rödpenna och dramatik.

– Vi måste strunta i att det ska vara perfekt, säger hon. Vi måste ersätta pakkoruotsi med pokkaruotsi, fortsätter hon och ger flera exempel på hur hon själv kastat sig in i svenskspråkiga sammanhang och struntat i perfektion. Bland annat en poddradioinspelning.

Det nedsättande begreppet pakkoruotsi, tvångssvenska, ska enligt Lindqvist med andra ord stå tillbaka för det positivt laddade pokkaruotsi, som uppmuntrar till våghalsighet. Hon förklarar att ordet anspelar på det nedsättande begreppet men med pokka menas pokerface ­– att prata svenska utan att bry sig om att det kan bli lite fel.

Precis så hade doktoranden Eeva-Liisa Pekanheimos finskspråkiga väninna Suvi Tanner, som nyss flyttat till Karleby, tänkt göra.

Hon tänkte ”Yes! Nu får jag börja öva min svenska”, berättar Eeva Liisa Pekanheimos, men upptäckte att alla talar finska i Karleby.

Suvi Tanner flyttade från Tammerfors för att ta över ett uppdrag som chefredaktör för den finskspråkiga regionaltidningen Keskipohjanmaa. Under expeditionen i Karleby blev hon intervjuad och skrev en kolumn om temat i tidningen.

Samma upplevelse av finskan som helt dominerande har doktoranden Melker Ylikallio, som mellan sina intervjuer har gått runt på stan för att lyssna efter svenska. Han hittar ingen, berättar han besviket, bortsett från en stressad barnfamilj som han hör yppa några ord. Doktoranden Santtu Anckar berättar att han letat svenskspråkiga gudstjänster, men gått bet även han. Men bara för att man pratar finska betyder det inte att man inte talar svenska. Flera i forskarteamet kommenterar att det har blivit så att finska alltid väljs om man är osäker på vilket språk som talas. Utan att tänka på det frågar jag på svenska två förbipasserande damer om de känner till ett bra café, och får då svar på svenska. Vi promenerar tillsammans och de visar mig ett mysigt ställe med högt i tak, långbord och lunchbuffé. Vid kassan har de också mackor och fikabröd, och jag frågar om ett pålägg, på svenska. Biträdet beskriver mackans innehåll men kommer inte på ordet för ost och springer för att hämta ett svensktalande biträde, trots att jag kan se att det är ost. När den svensktalande kommer får jag då bekräftat att det också finns ost på mackan, men det är som att det inte räcker. Hon är ivrig att hjälpa och ser sig om för att hitta fler saker att beskriva, och jag får veta vad det finns i chokladmuffinsen, i morotskakan och andra saker som jag inte är ute efter. Vänligheten värmer ändå.

Ängslighet för att tala svenska är med andra ord inte alltid en faktor. Doktoranden Julia Öhman, som själv kommer från en annan del av Österbotten och är svensktalande men har lärt sig finska i skolan, visade sig vara tidigare bekant med sin intervjuperson. De pratar om svenskan och om dialekt, såsom kokkoladialekt, som en viktig del av identiteten. Det finns en samhörighet i österbottnisk kultur och i språket, är de eniga om, som i synnerhet konserveras i byarna, men som också kan skapa ett gap mellan språkgrupper. Lena Marander Eklund som är professor i folkloristik menar att hennes bild är att finska blivit ”det coola språket” bland ungdomar, och svenska ”det nördiga språket”. Valet mellan språken kan då verka enkelt i de sammanhang som språken uppfattas så. Men fler aspekter spelar in när karlebyborna navigerar tvåspråkigheten. En kan vara förvirring kring vad som är dialekt och vad som är språk. Studenten Annika Mäenpää kommer in på ortsnamnet i sin intervju med en ungdom. Denne slår då fast att ”Det stavas Karleby men det uttalas Kokkola”.

Kokkoladialekten upplevs på många sätt som ett tredje språk i aktivt bruk jäms med svenskan och finskan. Foto: Blanka Henriksson

Det kan alltså finnas svenska under ytan, som kommer till uttryck i ”svenska rum”. De positiva sidorna med att kunna svenska är flera. Exempelvis kan man som svenskspråkig ta del av de ambitiösa kulturproduktioner som tar plats i Karleby och språkkunnighet öppnar också möjligheter genom svenskans kopplingar till Sverige och övriga Norden. Om de lockande faktorerna kan stävja minskningen av svenskspråkighet i Karleby kan expeditionen inte svara på, men det står i varje fall klart att svenskan finns där och har engagerade förespråkare såväl som vardagliga användare. Det står också klart att idén med att fältarbeta tillsammans – studenter och professionella, akademiker och arkivarier, svenskspråkiga och tvåspråkiga – gav möjligheter till mångfacetterade diskussioner och insikter. Att dela erfarenheter från fältarbete som görs för första gången, med andra som delar med sig av reflektioner från det hundrade fältarbetet ger alla parter nya perspektiv.

Emma Eleonorasdotter
lektor i kulturanalys

Lästips på svenska: Berg, Jens (2023). Har svenskan i Karleby en framtid? Tankesmedjan Magma

Lästips på finska: Tanner, Suvi (2024). Näkeekö sen naamasta että tuo ei puhu ruotsia? (Syns det i ansiktet att man inte pratar svenska?). Keskipohjanmaa 3.10.2024