”Björ-nen so-ver, björ-nen so-ver i sitt lug-na bo.”

Björnen är stor, mäktig och lurvig – och vanligare i berättelser än den är i skogen. I alla fall upplever jag det så. Få har sett detta skygga djur i det vilda. Både förr som nu är björnen ett populärt motiv i kultur. Hur många av er lekte inte Björnen sover som barn? I leken turas man om att vara en sovande björn medan de andra rör sig i en ring runt den och sjunger visan, tills björnen vaknar och börjar jaga de andra, ofta under skrikande skratt. Man lär sig tidigt om björnen i Finland, både från sagoberättelser och från vuxnas varningar. Som gullig nalle och farlig bjässe har björnen en mångsidig karaktär. Har det alltid varit så? Vad har man trott och tänkt om björnen?

”Han är in-te far-lig ba-ra man är var-lig. Men man kan dock, men man kan dock ho-nom ald-rig tro.”

Björnen som en del av naturen

Skogen är en viktig del av Finland. Majoriteten av landarealen är täckt med skog och de flesta tycker om att vara i skogen, ibland i alla fall. Det är inte underligt att man hade en mängd föreställningar om skogen och dess invånare före urbaniseringen, då de flesta bodde vid skogen. Skogen ansågs helig och skulle respekteras. Dess invånare, väsen och djur, var alla en del av skogen och skulle bemötas väl. Björnen var stor och mäktig och ansågs vara speciellt helig. Man tänkte att björnen var skogsråets ”tjänare” eller ”husdjur” och kunde skickas ut för att sköta hennes ärenden.

Björnen associerades även med skogens livscykel. Då den gick i ide var skogen vissnande, kall och utan grönska. Några månader senare då björnen vaknade så var våren igång och skogen full av liv. Björnens vintersömn speglade naturen och livet under vintermånaderna då allt verkade stanna upp.

Förutom att björnen ansågs vara ett heligt djur så var det också ett farligt djur. Om ett rovdjur kom och rev boskap kunde man hamna väldigt illa, eftersom man ofta förlitade sig på de egna djuren för mat. För att skydda sig fanns det olika visor och ritualer för att blidka björnen så att den inte skulle skada ens boskap. Man aktade sig för att förarga björnen. Enligt uppteckningar så skulle man speciellt undvika att stoja och föra mycket oljud under vintertid eftersom björnen då kunde vakna ur sitt ide och bli vred. Då kunde björnen komma sommartid och slå ihjäl boskapen.

Karhunpeijaiset (från Aleksis Kivis ”Sju bröder”), Akseli Gallen-Kallela 1907

Björnen som väsen och karaktär

Det var vanligt med föreställningar om att varelser innehade en viss trollkunnighet eller hade trolldom associerad med dem. Djuren och naturen var mystiska och man förstod sig inte alltid på dem. Man tänkte att björnen hade övernaturligt starka sinnen och kunde se och höra väldigt långt. En rätt välgrundad idé, eftersom vi idag vet att björnen har väldigt bra lukt- och hörselsinne. Innan vetenskapen blev den ”nya religionen” hade man ofta föreställningar om olika djurs karaktär – om de var ”goda” eller ”onda”. Björnen ansågs vara god, trots att man skulle akta sig för den. Till sin natur var den oskyldig, lekfull och gjorde inte illa. Om en björn var ”ond” och skadade djur eller människor tänkte man att det var en trollkunnig som låg bakom. Den trollkunnige hade förargat björnen, kanske med avsikt att den skulle riva en grannes boskap. Man hade vördnad för björnen, vilket personligen gör mig glad. Det känns bra att veta att man även förr tyckte att Finlands största rovdjur egentligen är ganska gulligt.

Björnen sägs ha ogillat då man kallade den björn (karhu). Om man sade det namnet högt kunde björnen bli förargad, och det ville man ju förstås inte. Den föredrog att människor skulle kalla den ”ärbara” namn som ”mesikämmen” (ungefär ‘honungstass’) eller ”metän kukka” (‘skogens blomma’). Även under björnjakten, som var högt ritualiserad och mycket farlig, behövde man vara mycket respektfull och ursäktande. Man hade många, långa och detaljerade ritualer både före och efter björnens död, hur man skulle förbereda sig, hur man skulle döda den, hur man skulle slakta den och vad exakt som skulle göras med resterna av björnen. Det var viktigt att behandla björnen värdigt.

Foto: Andras Stefuca, Pexels.com

Björnens språk

Både finskan och svenskan har en mängd namn för björnen, vilket pekar på att den har varit ett aktuellt samtalsämne. Skogens konung, ”metsän kuningas”, vill jag påstå att nästan alla har hört björnen kallas. Ännu idag finns det många platsnamn som innehåller ordet björn eller versioner av det, exempelvis Björneborg.

Själva ordet björn är egentligen ett noanamn, som användes istället för någots egentliga namn i rädsla för att det egentliga namnet skulle framkalla varelsen eller bringa otur. ”När man talar om trollen, så står de i farstun”. I björnens fall betyder noanamnet ‘den brune’, vilket kanske inte är så förvånande. Björnens ”riktiga” namn vet vi dock inte längre. Man kunde tänka sig att det gick förlorat just på grund av motvilligheten att nämna björnens ”sanna” namn och råka locka den till sig. Inte ville man ju att björnen plötsligt skulle ”stå i farstun”.

Den postindustriella björnen

Numera har vi en annan syn på björnen. Den har avmystifierats och är inte lika mäktig som den en gång var då man inte hade maskiner att jämföra med. Dock har vi ännu en uppskattning för björnen. Inom populärkulturen får den spela både god och ond beroende på kontext och vilka moraliska drag man vill framhäva. Björnen är en välanvänd symbol som hittas i aktionsgruppsloggor såväl som i statsvapen. Den har figurerat i många politiska skämtteckningar, ofta i kontrast till något mindre och svagare. Björnen är stark och rätt imponerande, definitivt värdig att vara en symbol ämnad att väcka känslor. Som Finlands nationaldjur tror jag att många tycker om björnen och kanske kan se sig själv i den. En självständig, mäktig och kapabel varelse som bor ensam i det lilla kalla Finland, det låter väl inte så dumt, va?

Tyra Österberg
Skriver för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning

• Petterson Juntti, E. (2022.13.12). Vintermörker, Kyndelsmässodag och sovande björnar. Folkminnesbloggen. https://www.isof.se/folkminnen/folkminnesbloggen/inlagg/2022-12-13-vintermorker-kyndelsmassodag-och-sovande-bjornar
• Sjölinder, E. (2020.9.10). Beundrad björn bär bredd av benämningar. Språkinstitutet bloggar. https://www.sprakinstitutet.fi/sv/publikationer/sprakspalter/sprakinstitutet_bloggar/beundrad_bjorn_bar_bredd_av_benamningar.34640.news
• Tolley, C., Tuomi-Nikula, O., & Bruk, E. (2006). Karhun kannoilla: In the footsteps of the bear. Turun yliopisto, kulttuurituotannon ja maisemantutkimuksen laitos : Satakunnan Museo.