I Julia Öhmans pågående doktorsavhandling om havsnära sommarboende med fokus på naturnyttor berättar hennes informanter bland annat om vilken betydelse havet har för dem. I utsagorna framhävs att havet inger en känsla av frihet, trygghet, lugn, gemenskap och äventyrlighet medan det farliga havet inte ges särskilt stor plats i materialet.

I den nyutgivna volymen Maritim folktro. Sägner, myter och liminalitet diskuteras det maritima landskapets kulturella laddning samt hur havets oberäknelighet kunde bemästras genom magiska åtgärder. Här presenteras havet, i ett vagt definierat förr, som både farligt och nyckfullt. Land står för det stabila medan havet är under ständig förvandling, vilket föranleder både rädsla och skräck.

I mitt bidrag i volymen, ”Folktroföreställningar om havet och sägner om sjörån samt andra skräckfyllda berättelser” diskuterar jag dels folktrouppfattningar om havet, dels sägner om havets övernaturliga väsen samt berättelser om stormar. Många gånger handlar det om hur man på magisk väg kunde erhålla fiskelycka, hur man skulle bete sig i samband med fiske och vad man fick eller inte fick göra ombord – bland annat fick man inte vissla.

Havet kunde vara farligt bland annat i samband med storm. Från Replot berättas hur storm skulle motverkas genom magi: ”Man ställer sig mitt i båten med vänstra handen på stormasten och den högra hotande upplyft, under det man säger: ’Jag säger dig i Jesu Kristi namn, du ska sliut blås!’, vilket upprepas trenne gånger efter varandra. Hjälper icke detta, spottar man mot vinden och säger: ’Satan har släppt löst vädrets furste, men jag skall binda din makt’, varefter en femhörning ristas med knivsudden på förmasten”. Här kombineras en trollformel med kristna drag, en uppmaning som upprepas tre gånger, där tre är ett magiskt tal med ett spottande och uppgörande av ett pentagram som ansågs skydda mot det onda. Exemplet är från Finlands svenska folkdiktning, bandet Folktro och trolldom.

De övernaturliga väsenden, sjörået och havsfrun, uppfattades kunna straffa lata och lekfulla sjömän. Ett sådant exempel är en välkänd sägen om sjömän som lekte med en vante som uppenbarat sig på isen. Då hördes en röst som uppmanar besättningen att dra sig hemåt. De som hörsammade uppmaningen klarade sig, medan de som inte gjorde det gick förlorade i en storm. Här både varnar och straffar det övernaturliga väsendet besättningen.

Men de övernaturliga väsendena kunde också hjälpa till vid nöd. I ett exempel berättas om en hur ett skepp som i storm höll på att förlisa, mirakulöst räddas då en ”skäggig gubbe” som plötsligt uppenbarar sig skickligt navigerar fartyget genom farliga grynnor. Fartyget fick, enligt sägnen, besök av ett sjörå. Andra sägner handlar om farliga postfärder med häst och kärra över isen då isen kunde brista eller de gånger isen halshögg någon ur besättningen.

Dessa sägner utgör ett traditionsstoff om hjältemodiga postroddare, men också om farliga situationer med döden som resultat. Berättelserna handlar således om existentiell fara och skräck och förtäljer något om kustbefolkningens livsvillkor. Av denna orsak fanns både folktroföreställningar och berättelser om faror ute på havet. I volymens introduktion av Nilsson och Westerlund diskuteras varför berättelser om det farliga och oförutsägliga havet i relation till det övernaturliga berättades. Ett sätt att förklara det är att folktron bidrog till att skapa ordning i en stundtals farlig tillvaro. Sägner om övernaturliga väsen kan ”förstås som betydelsebärande affektiva praktiker som formade och formades av skärgårdsbornas, fiskarnas och sjöfararnas liv”.

Boken finns öppet tillgänglig på följande sida: https://www.doria.fi/handle/10024/190518
Utgåvan, som är redigerad av Fredrik Nilsson och Kasper Westerlund och utgiven av Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi, baserar sig på föredrag kring temat maritim folktro hösten 2023.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik och insjöälskare