Tiden går inte spårlöst förbi. Den sätter avtryck i vardagens rytm och rutiner. Den disciplinerar. Något tillspetsat påpekar antropologen Kevin Birth att klockor av olika slag skapar kollektiv ordning samtidigt som individens frihet begränsas (2012:8); vi tänker, känner och agerar med utgångspunkt i tidmätare.

Vi försöker kanske kontrollera tiden genom kalendrar och klockor, men tiden tycks inte räcka till. Den är en bristvara. Futila försök att effektivisera erbjuder sällan hållbara lösningar. Effektivisering tenderar att leda till fragmentisering eftersom en intjänad minut i en process helst ska investeras i en annan. Vi har internaliserat ett modernt, kapitalistiskt tidsbegrepp som förefaller hålla oss i ett järngrepp.

I relation till denna dystopiska bild av samtiden framstår det förflutna, i synnerhet det gamla bondesamhället, som en plats att längta till: Då, ”förr i tiden”, var människor inte så noga med tiden. Men nostalgi förutsätter glömska. I vissa delar av Norden effektiviserades jordbruket redan under sent 1700-tal och därmed ställdes krav på kollektiva, synkroniserade arbetsinsatser. På samma sätt som fabriksvisslan och stämpelklockan senare kom att skapa rytm i urbana rum, manade vällingklockan till rörelse i rurala rum. Ringningen i vällingklockan, påpekar etnologen Mats Rehnberg, var en teknologi som påminde arbetstagarna om att de var ”underställda klockans ljud” (1967:81). Tiden (och därmed asymmetriska maktrelationer) distribuerades i ljudform.

Vällingklocka vid mangårdsbyggnad i Småland. Fotograf Manne Hofrén, Kalmar läns museum.

Stordrift var dessutom inte allenarådande. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal fanns det ännu mindre gårdar på landsbygden. Tiden var säkert av mindre betydelse för dem som bodde och arbetade där, drömmer nostalgikern. Men så var förstås inte fallet. Kyrkklockan, en annan manifestering av makt, ramade in arbetsveckan och reglerade dessutom arbetsdagens början och slut. Till detta kan läggas att mekaniska klockor förekom på gårdar med goda ekonomiska förutsättningar. Innebar detta att de som inte ägde klockor, de som inte hörde vare sig kyrkklockor eller vällingklockor, var friare i sitt förhållningssätt till tid? Innebar detta att tiden inte satte avtryck i vardagen? Knappast.

Nordiska Museets frågelista om tidmätare är en fantastisk källa till det förflutnas mångsidiga tidslandskap. I åtskilliga svar framgår det att boningshuset kunde fungera som en klocka. Det var inte ovanligt att ett så kallat solmärke ristades på fönsterbrädan och när skuggan från fönsterposten föll på märket visste man att klockan var 12.00. I en del fall hade människor större tillit till solmärket än mekaniska ur: ”Solmärket i fönstret kunde nog brukas att ställa klockorna efter”. I andra fall var möbler i stugan vägledande: ”Det var en gammal gumma som inte hade någon klocka. Men hennes lilla stuga stod i riktning söder-norr och så läste hon vad tiden var på sidomöblerna i stugan”. För somliga ingick möbleringen i ett större system av tidmätare: ”Inne i boningshuset hade far tillförlitliga märken […] Det var en glädje för enslingen då solstrålen tittade in genom fönsterrutan och vid 5-tiden på morgonen träffade honom i ansiktet. Sängen var vanligen så placerad att det passade ihop med solen och tiden man önskade bli väckt. […] Solmärken hade enslingen överallt omkring sitt ’viste’. Exempelvis då gårdsträdet kastade sin skugga på skorstenen, i dörröppningen etc. Inomhus fanns solmärken på spiseln […] på tavlan där drottning Sofia exponerade sitt anlete”.

Svar på frågelistor ska förvisso behandlas källkritiskt, men exemplet är inte unikt. Det bör också nämnas att djur skapade tid, rytm och ordning: ”De dagar när solen var dold på grund av moln bedömde man ofta tiden på dagen allt efter som man kände sig hungrig samt litade på fåglarna i skogen. När t.ex. turturduvan började sin […] sång och taltrasten började prata däruppe i grantoppen, då visste man att det var tiden för ’lillmiddagsrast’, dvs. omkring kl. 4 a 5 på eftermiddagen”. Tuppen var en annan tidsproducent och i något enstaka exempel tycks tuppfrågan överraskande komplex: ”Det måste vara en tuppkyckling, som legats ut midsommardagen. Det var för att den inte skulle se spöken och bli ett oriktigt galande […] En riktig tupp måste vara 3 år för att vara pålitlig med rätta tiden”.

Det var inte bara fåglar som satte avtryck i tidens flöde, utan kattens ögon kunde också fungera som tidmätare: ”Om man betraktar kattens ögon mitt på dagen så får man se att klockan 12 på dagen är kattens pupiller minst […] för att sedan utvidga sig” i takt med att dagen fortskrider”. Det kunde därför vara klokt att ”ha en katt med i skogen om man har glömt sin klocka hemma”.

Frågelistsvaren visar på en mångfald av materialiserade tidspraktiker som understryker att tiden sannerligen inte gick spårlöst förbi i det förflutna. Den satte avtryck i vardagen. Den skapade ordning och disciplinerade. Människor i bondesamhället tänkte, kände och agerade med utgångspunkt i en komplex uppsättning tidmätare som också skapade ett varierande temporalt ljudlandskap. Tuppars galande samsades med dånet från kyrkklockor, klangen från vällingklockor och i en del fall ljudet från mekaniska ur. Somliga med en särskild repertoar: ”Klockor med musikväckning voro mycket populära tiden omkring sekelskiftet. De spelade ’Dold mellan furorna’, ’Kungssången’, ’Fjäriln vingad syns på Haga’ o.s.v”.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi med ett särskilt intresse för tid som kulturell praktik. Bloggen utgår från en performativ förståelse av tid och vilar därmed på ett intresse för hur vardagslivets tidspraktiker artikuleras (narrativt) samt hur tid materialiseras i ting, rutiner och natur. Bloggen skrivs inom ramen för det nordiska forskningsprojektet Disrupted Temporalities som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.