Vävning är en av våra äldsta hantverkstekniker för att framställa tyger. I många gamla myter världen över återfinns ofta vävning som metafor för den skapande kraften. I såväl nordisk som grekisk mytologi hittar vi ödesgudinnor som spinner trådar till livets väv. I dikten Darraðarljóð, bevarad i Njáls saga, får vi bekanta oss med tolv valkyrior som väver en väv bestående av likdelar och inälvor. Valkyriorna avgör med hjälp av väven krigares öden i blodiga fältslag. De bestämmer vem som får leva, och vem som ska dö. I Nordamerika, bland Siouxstammarna, påträffas en legend om en vävande kvinna i en grotta. Den uråldriga kvinnan spenderar all sin tid vävandes ett otroligt vackert tyg, med en gammal svart hund som sitt sällskap. Hon har arbetat på sin väv i tusentals år och tar endast paus för att röra om i en gryta som puttrar i hörnet av grottan. Varje gång detta sker, så river hunden upp tyget, och kvinnan får börja om på nytt. Det sägs att världen kommer att nå sitt slut den dag som kvinnan lyckas få sin väv färdigställd.
Jag har själv lärt mig väva i vuxen ålder och fascineras över mångsidigheten i materialen och de mönster och man kan skapa. Att sätta upp en väv i en vävstol är rätt så tidskrävande och det finns mycket som kan gå fel. När man äntligen, efter stor möda, är klar med påbomning, solvning och uppknytningar, så kan det hända att väven ändå krånglar. Varptrådar kan hänga löst, man kan ha skäl som inte öppnar sig, solv som är osolvade och trampuppknytningar som går i kors. Det är scenarion jag själv råkat ut för. Något intressant jag lagt märke till, i och med de utmaningar som kan uppstå, är att jag själv väldigt snabbt anammade ett magiskt tänkande om vävandet. Jag talar med väven, nynnar någon melodi och försöker vara varsam under uppsättningen, i hopp om att allt ska gå väl. Ibland känner jag min bortgångna farmors närvaro. Hon var också en väverska. Mycket tankeverksamhet har jag ägnat åt de som vävt innan mig, och jag har funderat över om man kan ha ett genetiskt minne i sina händer. Jag kommer härefter titta närmare på vävstolen som materiellt objekt, men också på riter och magi som återfinns i Finlands allmogesamhälle kopplat till vävning.
I det förindustriella självhushållet hade vävningen en viktig och central roll. Från ull och lin spann man garn och tråd som det i vävstolen skulle bli tyg av. Döttrar fick av sina mödrar lära sig vävningens många steg, för det var en förutsättning för att bli bortgift och husmor i ett nytt hushåll. En skicklig väverska fick både uppskattning och status. Tygen; allt från dukar, sängkläder, överkast och dynvar, hörde också till hemgiften. Man spann och vävde främst under vinterhalvåret och i många hushåll hade man handbyggda vävstolar. Med andra ord har tiden för vävandet haft en stark koppling till den naturliga livscykeln. När gårdsarbete och skörd led mot sitt slut fanns tid för inomhusarbete.
Fotografi: Yngvar Heikel 1928, Svenska litteratursällskapet i Finland
Vävandets ritualer har starka kopplingar till materialitet. Vävning materialiseras i vävstolen, i väven och i vävda textilier men också i ritualiserade handlingar. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fick en viss typ av vävd textil en viktig roll under bröllopscermonierna inom alla samhällsklasser – vigselryan. Ryan sågs som en bärare av lycka, oftast gifte sig brudparet ståendes på ryan. Den stora mängden arbete bakom alstret gjorde den värdefull och den var därefter ofta en del av brudens hemgift.
En rya är en textil, ofta vävd i ylle, med en lurvig och fluffig framsida och en slät baksida. Den är traditionellt vävd i vävstol, där små nockor av garn knyts runt varptrådarna, vanligtvis med en smyrnaknut som också återfinns i österländska mattor. Mellan nockraderna vävs en bottenväv. En rya kunde användas som ett dagtäcke eller väggprydnad och vävdes ofta av husmödrar och döttrar. Här kan man också se en koppling till lärandet av nya färdigheter inför ett nytt livsskede. En förberedelse som flickor fått ta in under en stor del av sin uppväxt är hur man kardar, spinner och väver. Det är en process som sätter sig i minnet, i det kroppsliga. Den sista ryan som vävs tillsammans av modern och dottern i det gemensamma hemmet blir sedan del i den övergångsrit som bröllopet är.
Bröllopsgåva dekorerad med livets träd. Rya från mellersta Finland, daterad till sent 1700-tal. Bild: Kari Jämsén
Ritualisering i folktro kan ta sig uttryck som upprepningar, siffror, rörelser, språk och handlingar. Ritualiserade handlingar användas för såväl hjälp och skydd som lycka. I uppteckningar från allmogesamhället kan man återfinna viktiga moment och regler som skulle följas i samband med uppsättningen av en väv. För att arbetet skulle förlöpa smidigt rekommenderas att lägga upp trådarna under tystnad. Det finns även många olika sätt att skydda väven från onda väsen: ett hett tips var att lägga glödande kol i skytteln och dra den igenom väven och skälet innan arbetets början. Det var ett riskfyllt moment, i värsta fall kunde en del av varpen ta skada under proceduren. Vi kan se hur elden, som återkommande skydd mot onda makter, här får agera i formen av kol. Att säga eller sjunga ramsor under arbetets gång lär också ha varit effektivt.
Vi kan också se väven som en del av kategorin av ritualiserade handlingar som utfördes för att få hjälp. Ifall boskap eller en människa blivit skogstagen, så trodde man också att man kunde se exakt var den försvunna befann sig, genom att titta in i vävstolens tredje solv. Solvet är då en ögla, som en varptråd löper igenom. Materialiteten synliggörs i det kraftfulla och magiska talet tre. Tre som i tre önskningar, tre systrar, tre feer, tre bröder, treenigheten, livscykeln; liv, död, pånyttfödelse och tredje gången gillt.
I Gunnar Landtmans insamlingar från 1919 räknas det upp många sätt att få tillbaka en ko som blivit skogstagen, eller förvillad i skogen. Man kunde lämna en slant åt skogsfrun och hoppas få igen sin ko. Ett annat sätt var att ta nio skaft från en väv, trä dem genom en vigselring, och lämna det i den skogstagna kossans bås, då skulle hon hitta hem. Här ser vi vävens krafter samarbeta med metallen i vigselringen.
I Walter Forsbloms samling Magisk folkmedicin (1930) framkommer tydligt flera exempel på samband mellan föreställningar och ritualiserade handlingar kopplade till vävning. När en väv blivit färdig så skulle man skynda sig att ta ner den och ta bort vävskeden. Detta var speciellt viktigt om väverskan var gravid, så att hon skulle ha en lyckad förlossning. Även i de fall när väverskan inte var havande, men om någon annan i byn var det, så skulle man ta bort vävskeden så fort som möjligt. Det verkar ha existerat många föreställningar kopplade till olycka eller sjukdom om väven inte togs ner på rätt sätt, i arkiven återkommer många uppmaningar till varsamhet. Om en person kom in i rummet i den tid då väven klipps ner, trodde man att denne kunde drabbas av fallsjuka (epilepsi). Att stå bakom bommen när väven togs ner kunde också leda till att man drabbades av sjukdom. Uppmaningarna till försiktighet kanske också var ett sätt att förhindra att utomstående skulle komma in och störa i slutskedet. Vävandet är en väldigt tidsdryg process, och visst skulle det vara frustrerande att bli avbruten mitt i och råka klippa fel, när man äntligen blivit klar.
Vävning idag
Trots att många idag inte längre är bekanta med vävning som hantverksteknik, så är det vävda tyget svårt att undvika. De flesta kläder vi har på oss, och de textilier vi omger oss med, är vävda. Jeanstyget är en panamaväv, en teknik med dubbla trådar i tvist. Till och med brandbilens brandslang är konstruerad av ett vävt material. Vävens symbolik lever också kvar i språket. Vi talar om livets trådar, öden som vävs samman och skytteltrafik. Ordet ordning (på latin ordo) är en term hämtad från vävkonsten som beskriver raden, eller ordningen, av trådar i en väv.
I och med intresset för återbruk har trasmattan och vävningskurserna på arbetarinstituten fått ett uppsving. Pandemin verkar ha skapat nya grupper med hantverkare och ryaknytare. Vad kan då det mjuka materialet, trådar och ull i textil, påminna oss om? I en prestationskultur där vi ambitiöst och effektivt tar oss framåt, så kan det mjuka påminna oss om att sakta ner och vara närvarande. Att våga vara mjuk och öm är nytt för många, det kräver en radikal förändring. En radikal förändring i vårt sätt att leva, tänka och bemöta våra medmänniskor.
Det är något jag ska hålla i åtanke under mina långa och många timmar vid vävstolen. Arbetet är rituellt och upprepande, rent av meditativt. Det finns inga genvägar. Vävandet lär mig att ha tålamod. När jag saktar ner ger jag plats för något nytt. Plats för kreativitet och skapande.
Sarah Råholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet
Vidareläsning
Digitalt museum https://digitaltmuseum.se/021016300565/bildtext-pa-bilden-i-fransmannen-jaquards-automatiska-vavstol-anvandes hämtad 14.10.2025
Forsblom, Walter V 1917. Sjukdomsbesvärjelser och Omlagelser från Syd-Österbotten. SLS 285
Forsblom, Walter 1930. Finlands svenska folkdiktning. Folktro och trolldom 5. Magisk folkmedicin. Svenska litteratursällskapet i Finland. https://folkdiktning. sls.fi
Kulturminnet blogg https://kulturminnet.wordpress.com/2023/02/11/den-svenska-folktrons-ordlista-vasen-trolldom-skrock-och-sagner/
Landtmann, Gunnar 1919 Finlands svenska folkdiktning VII. Folktro och trolldom. Övernaturliga väsen. Svenska litteratursällskapet i Finland. https://folkdiktning. sls.fi
Ryatraditionen. https://wiki.aineetonkulttuuriperinto.fi/wiki/Ryatraditionen
Suomen käsityön ystävät, https://suomenkasityonystavat.fi/?lang=sv
Tekniska museet, https://www.tekniskamuseet.se/lar-dig-mer/100-innovationer/vavstolen/
Wikitionary.org, order: https://en.wiktionary.org/wiki/order
Worldsilence.com, The Great Myths: https://wordandsilence.com/2017/11/13/the-great-myths-1-the-old-woman-the-end-of-the-world-white-river-sioux/
Åström, Anna-Maria & Nilsson, Fredrik (red.) 2024. Hushållet och tingen: Vardagens föränderliga rum under 1900-talet 2. (Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland; Vol. 878). Svenska litteratursällskapet i Finland. http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-583-640-3