Hösten smyger sig på så sakteliga. Dels märks det i vädret, dels i att kalendern fylls av nya inslag. Det är möten, undervisning, planering och all världens hobbyer som ska passas och påminnas om. Men sedan något år dyker det upp lite avvikande påminnelser i mina elektroniska kanaler. Saker som jag egentligen aldrig tänkt göra, och som inte ens är möjliga att fullfölja.
De har inte kommit så långt som till min elektroniska kalender, som för all del är ett virvarr av arbetsrelaterade åtaganden, personliga påminnelser och gamla prenumerationer på externa kalendrar med knattehandboll. Men så fort jag tittar in i sociala medier (och det gör jag oftare än svenska Folkhälsomyndighetens rekommendationer) är de där. Evenemangen som jag anmält mitt intresse för. Det är inflyttningsfester, konserter, utställningsvernissage, loppmarknader och andra omväxlande begivenheter. Till någon konsert kanske jag faktiskt skaffar biljett och någon gårdsloppis blir det eventuellt tillsammans med familjen, men det mesta förblir obesökt.
Men sen finns en kategori kvar. Den absurda, den som jag anmäler mig till bara för att få dra på smilbanden. Nu i september har jag tydligen följande möjligheter framför mig: ”Lär din bmw blinka i korsningar” (Stockholm), ”Lär din gris skotta med snöslunga” (online) samt ”Lär din katt bete sig i trafiken!” (Hamnen i Falkenberg).
Många av både framtida och redan förflutna evenemang fokuserar på att lära upp ett (hus)djur någonting relativt vardagligt och kanske lite komplicerat, jobbigt eller tråkigt. Så att din struts kan sköta deklarationen, din katt byta vinterdäck på bilen eller rent av ploga Stockholms gator. Andra handlar mer om att utveckla husdjurens sociala kompetenser eller hantverkskunnande.
Absurdismen frodas både vad gäller vilket djur det handlar om och vad det ska lära sig. Här hittar vi hajar som förväntas spela golf, ugglor som bränner hemma och intensivkurser för kameler i rotfruktsplantering. Ibland är framförhållningen otrolig, du kan nu anmäla dig till kursen ”Hur man vinner i schack mot stadsduvor” som dock börjar först i oktober 2028.
AI-genererad bild, Copilot
När jag gör lite eftersökningar upptäcker jag att det som endast funnits i mitt flöde något år redan är ett gammalt skämt. I april 2020 gick ett metaironiskt evenemang av stapeln: ”Lär din katt att skapa ’Lär ditt husdjur-evenemang’” på Facebook, vilket tyder på en redan etablerad tradition, och i en artikel från 2018 (breakit.se) intervjuas en man som säger sig ha skapat ett av de första svenska evenemangen ”Lär din räv koka grönsakssoppa” med över 2000 anmälda och 8000 intresserade. Hans inspiration kommer från norska och danska inlägg och efter lite eftersökningar hittar jag en ”Kurs i enhjørningtemming” som planerades till Stortingssalen i Oslo 2016. I en forumdiskussion sägs traditionen dock stamma från första hälften av 00-talet, vilket visar hur folkloren på Internet lever, dör och återuppstår på samma cykliska sätt som vitsar i muntlig tradition.
Men varför anmäler sig tusentals människor till fiktiva evenemang som aldrig kommer, eller ens kan, gå av stapeln? Varför gör jag det?
Det är ett skämt förstås. Ett skämt som bland annat driver med mer eller mindre fantasifulla evenemang och kurser som ordnas på riktigt. Kanske ni minns getyoga? Delvis kanske det handlar om en självironisk blinkning. Det är mig själv jag driver med när jag ser framför mig hur jag tar min tama utter med mig till Filipstad i december för att hen ska lära sig kränga däck tillsammans med 341 andra personer (samt över 6000 intresserade). Jag lägger evenemanget till de andra som jag aldrig kommer att delta i, men på så sätt sprider jag det också vidare, eftersom det kommer att bli synligt för vänner, och kanske vänners vänner. Men det är också en påminnelse om hur mycket som finns därute att göra, och som jag är för lat, för trött, för upptagen, för snål eller för långt borta ifrån för att delta i.
Just nu ser jag kanske allra mest fram emot ”Lär dina vänner att sluta vara intresserade av facebook evenemang” (endast 138 personer har anmält att de kommer, men 2500 att det är intresserade). Det känns som en bra avslutning på ett internetfenomen som bidragit till stunder av glädje, men nu kanske känns lite uttjatat. Tills det kommer tillbaka igen om ett par år och det är jag som kan säga: Det där är ju gammalt, det var kul då på 2020-talet när det var nytt (för mig).
Blanka Henriksson, lektor i kulturanlys
ständigt nästan på väg att delta i något