Fåglarna kvittrar, bilarna brummar. Jag står i en korsning i centrala Köpenhamn. Trafikljusets röda gubbe slår om till grönt och signalerar att det är dags att ta sig över vägen. Det piper högt och snabbt, som en påminnelse om att du behöver röra på påkarna. Jag hinner knappt halvvägs innan jag hör tonen ändras och med några sista hoppande steg rusar jag fram. Tänk vilken makt trafikljusen har, hur de styr och påverkar vår rytm och våra rörelser.
Under kursen Urbana livsformer gjorde vi en exkursion med fältarbete både i Köpenhamn och Malmö i april. Mitt fokus ute på fältet var rytm, men ett genomgående tema var att försöka se hur olika former av motstånd och alternativa sätt att leva kan forma en stad. I kapitalismens maskineri behöver varje liten mutter och komponent hålla takten, så vad händer när rytmen utmanas och vem får ta plats i det urbana rummet?
Köpenhamn – cyklarnas huvudstad? Här tar pendlare i bil och på cykel plats i egna filer. Foto: Sarah Råholm
Rytm
Rytm kan användas som ett verktyg för att analysera hur sociala strukturer och maktrelationer skapar och upprätthåller tidsmässiga och fysiska mönster. I en stad kan man genom observation snabbt upptäcka olika faktorer som påverkar människors rörelser. Arbetslivet skapar en viss rytm. Arbetsgivare sätter ramar för när en arbetstagare ska vara på plats och under de tider många pendlar till och från jobb kan man uppleva rusningstrafik. Antropologen Richard Wilk definierar rytm som en grundläggande struktur i konsumtionssamhället som upprätthåller en balans mellan uppoffring – exempelvis arbete – och njutning – kopplad till ledighet. Under en arbetsdag finns pauser för lunch och kaffe, efterföljt av fritid på kvällen. Veckan avslutas med helg, året delas upp i jobb och semester och hela våra liv skulle kunna betraktas som perioder av arbete efterföljt av pension (Wilk 2014, 328).
Forskaren Yi Chen lyfter i boken Rhythm and Critique: Technics, Modalities, Practices fram hur man med hjälp av rytmanalys kan studera hur tid och rum påverkar den upplevda kroppen och hur människor interagerar (2020, 206). Den prioriterade rytmen i konsumtionssamhället tycks vara en form av disciplinerad ordning. Att hålla takten är inte bara konstruerat runt tid, utan är kopplat till normer. Att följa tempot blir det självklara och tillåter dig att smälta in. När du inte längre håller takten synliggörs du. I min analys kommer jag närma mig rytm som mönster av rörelser, och av speciellt intresse är just vad och hur sådana mönster synliggör. Att inte hålla takten kan vara ett sätt att utmana normen.
Motståndet som rytm
Fristaden Christiania är beläget i Christianshavn, en av Köpenhamns centrala stadsdelar. Området ses av vissa som en kommersiellt underutnyttjad markegendom värd miljarder, framom en plats där människor faktiskt bor, och fristadens framtid är oviss. När vi en grå morgon tar oss dit är det så gott som folktomt vid ingången. En grön psykedelisk mural med älvor välkomnar oss. Det ligger tobaksfimppar i alla hörn och på varje vägg finns graffiti. Utanför konsertlokalen Loppen möter vår guide, Mette Skov, upp oss. Hon har bott i fristaden sedan 1982 och berättar mer än gärna om hur allt började, men också om hur platsen fungerar idag efter nedmonteringen av Pusher Street under 2024.
Christania föds ur en kollektiv strömning, influerad av den gröna vågen och hippierörelsen i slutet av 1960-talet, när en grupp individer vill skapa ett samhälle de upplever inte finns – byggt på idéer om frihet, gemenskap och kärlek. För att kunna integrera visionen om en anarkistisk utopi, en plats fri från statlig inblandning, behövdes en bångstyrig rytm. Fristaden skulle främja alternativa sätt att leva, i andra takter än det moderna, prestationsbetonade och kapitalistiska konsumtionssamhället. Man ville skapa plats för lek och kreativitet, sexuell frigörelse, cannabisrus, miljötänk och meditation. I ett kommersialiserat samhälle, drivet av produktion, tolkar jag denna prioritering av kreativ närvaro och inre upplevelser som en medveten motrörelse. Aktivister ockuperade militärens gamla byggnader 1971 och motståndet skapade ett nytt urbant rum, som överlevt till idag.
Den pågående gentrifieringen formar, och pressar, fristaden till att integreras med resten av Köpenhamn. Foto: Sarah Råholm
Medan vi rör oss längs med de bilfria gatorna känner jag mig väldigt vaksam. Det finns cyklister överallt, och de kommer förbi med fart. De plingar enträget och jag känner mig som en inkräktare på cyklisternas motorväg. Rytmen får mitt blodtryck att stiga och jag försöker hålla mig på utkanten av cykelbanan. Jag upplever min kropp som i vägen, ovälkommen, och försöker enligt bästa förmåga hålla mig undan. Det uppstår en diskrepans mellan min romantiserade bild av Christiania och upplevelsen på plats. Jag hade förväntat mig en tillbakalutad och närvarande stämning, i linje med de grundvalar som fristaden byggdes på.
Människor i allmänhet är i takt med det som är bekant och de normer man känner till. Christianias rytm är en stress jag skulle behöva anpassa mig till och lära mig över tid. Efter att vi med vår lilla trupp passerat Pusher Street, så hör jag någon som skriker. Personen i fråga raglar fram. Fristaden är en plats där raglande och skrikande personer får lov att vara, men i min roll som turist så uppfattar jag personen som väldigt synlig. Min förståelse av tid och rum, en nykter och ljus förmiddag, färgar mina observationer och hur jag uppfattar rytmen. Grupper av kringströvande besökare och lokalbor, så kallade christianiter, passerar mig obemärkta, men den skrikande individen håller inte samma takt och fångar därför min uppmärksamhet.
En plats formas genom de aktiviteter och rörelser som äger rum där. Dagens Christiania formas av såväl christianiterna som av platsens många besökare. Den framträdande drog- och alkoholanvändningen blir den mest tydliga motståndsrytmen, och står för mig i bjärt kontrast till den normaliserade och nyktra vardagen.
Jagtvej 69. Historiker Rikkie Lie Halberg mötte oss på plats och berättade om hur huset i närmare 110 år varit hem för olika rörelser, innan det slutligen revs 2007. Foto: Sarah Råholm
Det är inte bara i Christiania jag noterar en historia kantad av motståndets rytm. Vid Jagtvej 69 träffar vår grupp historikern Rikke Lie Halberg, som kvinnorörelsens och senare Ungdomshusets kopplingar till platsen. Halberg öppnade upp om hur ungdomsarbetslösheten på slutet av 1970-talet bidrog till att en intiativgrupp bildades. Detta var en tid då Köpenhamn präglades av ett protestklimat, exempelvis märktes husockupationer, strejkande arbetare, demonstrerade studenter som motsatte sig nedskärningarna i utbildningssektorn och polisens sammandrabbningar med christianiter. Demonstrationer blockerar rörelsen i en stad; människor rör sig på vägar avsedda för bilar och trafik. Med sina fysiska kroppar kan demonstranter både ändra och utmana rytmen. När strejkande anställda demonstrerar så ägnar de sig inte längre åt produktion; istället för att upprätthålla en rytmisk ordning uppvisar de ett synligt motstånd i hopp om att kunna uppnå förändring.
Enligt en historisk genomgång på hemsidan DIY Conspiracy från 2019 framkommer att ungdomarnas initiativgrupp krävde att få ett ställe som ungdomarna fritt kunde styra över, utan kommunens regler och kontroll, och skribenten menar att Köpenhamns borgmästare till sist tröttnade. År 1982 överläts den historiska byggnaden på Jagtvej 69 till gruppen och blev Ungdomshuset. Huset fungerade länge som ett punk- och anarkistorienterat, autonomt kulturcenter, och det blev en viktig samlingspunkt för politisk aktivism. I byggnaden fanns replokaler, restaurang och utrymmen för konserter, verkstäder, seminarium, soppkök och annan verksamhet i solidarisk anda. Om stadens föredragna rytm var ordning, så krävde verksamheten i ungdomshuset en annan takt och i nästan 20 år blev huset och verksamheten lämnad i fred. Dessvärre, i och med den över tid tilltagande gentrifieringen av grannskapet; renoveringen av bostäder och förnyandet av Nørrebro som attraherade nya invånare, så minskade så småningom toleransen för graffiti och punkmusik.
Köpenhamns kommun säljer i början av milleniet byggnaden till en religiös sekt, Faderhuset, trots avtalet från 1982 om ett självbestämmande hus. Under nyår 2001 bryter sig de nya ägarna in och tvingar ut alla som vistas där. Ungdomshusets medlemmar och sympatisatörer är inte sena med att reagera, utan stormar huset med rör och slagträn. Husets historia kantas därefter av rättstvister och motstånd mot de nya ägarna och deras planer att stänga Ungdomshuset för att kunna bedriva kristen verksamhet. I augusti 2006 får Faderhuset slutligen ett juridiskt beslut till sin fördel – användingsrätt till huset. Rättens beslut resulterar i en storskalig mobilisering där tusentals människor samlas på gatorna i en demonstration för att visa solidaritet med Ungdomshuset. Den fredliga protesten blockerar trafiken och polisen ingriper tillsist, vartefter demonstrationens rytm blir alltmer våldsam. Närmare 300 personer grips, polisen använder sig av tårgas och en del av demonstranterna börjar bryta upp gatsten, bränner bål och bygger barrikader. Fler demonstrationer och sammandrabbningar sker runt om i Köpenhamn innan huset slutligen rivs 2007.
Demonstrationer och husockupationer ser jag som rumsliga rörelsemönster, motståndsrytmer, som är kraftfulla medel för att uppnå förändring. De skapar en synlighet, och tar plats, på ett vis som inte kan ignoreras. En demonstration omformar det urbana rummet till en scen, eller plats, för åsiktsfrihet. Kapitalismens naturalisering, när den ses som något ofrånkomligt, bidrar till att ockupationer av tomma byggnader kan tolkas som en direkt kritik och motstånd på den rådande ordningen. De åskådliggör hur människor interagerar och gör anspråk på fysiska platser.
Målet för rörelsen var i detta fall att försöka bromsa och stoppa nedläggningen, och senare rivningen, av Ungdomshuset. Motståndet ledde tyvärr inte till Ungdomshusets fortlevnad på Jagtvej 69. Verksamheten fick istället fortsätta i en lokal bredvid biblioteket i Nordvest. Noterbart är ändå att Köpenhamn kommun inte valt att resa upp någon ny byggnad på adressen. Halberg nämnde att det förekommit hot om vandalisering, ifall någon skulle försöka bygga något på tomten. Jag misstänker att dessa hot fortfarandepökar i kvarteren, och det blir för mig en påminnelse om hur det urbana rummet ständigt omförhandlas. En påminnelse om hur även den lilla människan kan påverka och ta plats, inte bara i rummet utan symboliskt; genom vad jag ser som lite av en uttalad vandaliseringsförbannelse.
Lunch i Rosengårds Centrum med ensamkommandes förbund. Foto: Sarah Råholm
Att få förbli osynlig
I samhället finns det marginaliserade individer som vill förbli osynliga för att inte råka illa ut. Under en lunch på Rosengårds Centrum träffade vi Daniel Feroz från ensamkommandes förbund, en förening som arbetar för att stödja och hjälpa ensamkommande barn och unga vuxna som nyligen anlänt till Sverige. Karaktären av det tillstånd som dessa unga lever i leder till att de inte vill vara i konflikt med den omgivande miljön. Vissa saknar identitetsdokument och befinner sig därför i en gråzon utan stöd och rättigheter från samhället och riskerar utvisning. Det gäller då att försöka organisera livet och sin rörelse i takt med omgivningen, trots att man lever i marginalen och med begränsade resurser i ett främmande land. För att få arbeta, innan man fått ett uppehållstillstånd, krävs undantagslov och som minderårig, utan kunskaper i svenska, blir det utmanande att få en anställning. Pengar spelar en central roll för att man ska kunna hålla rytmen och sin osynlighet. Bara att röra sig mellan platser blir avgörande – om du reser med kollektivtrafiken utan pengar riskerar du bli ertappad utan giltig biljett.
Ensamkommandes förbund jobbar för att förbättra villkoren för de unga och för att bryta deras ensamhet, bland annat genom mötesplatser som erbjuder nätverk, rådgivning, läxhjälp, mellanmål och olika aktiviteter. Jag kan inte annat än tänka mig hur viktiga olika aktiviteter av konstnärligt, kulturellt eller idrottslig natur blir för dessa unga. Förbundet möjliggör rum där man får ta plats och vara synlig.
När marginaliserade individer gör motstånd innebär det risker för ökat utanförskap och ytterligare marginalisering, som försvårar den redan svåra tillgången till resurser och stöd. Ensamkommandes förbund skapar ett motstånd med hjälp av att skapa gemenskap och bedriva opinionsbildning. Genom att synliggöra de unga och deras kamp skapas ett motstånd, förbundet synliggör det som annars inte syns i samhällsdebatten och gör marginaliserade röster hörda.
Aktivisternas arbete vid Naturum Öresund har lett till att utvalda gamla industrihamnar i Malmö förnyas till lågvattenområden för biodiversitet. Foto: Sarah Råholm
Att leva med varandra
I Köpenhamn hade vi möjlighet att träffa etnologen Mikkel Bille vid Saxoinstitutet, där han presenterade delar av sitt stadsforskningsarbete med fokus på belysning. I nutida stadsplanering tycks man vilja ge plats åt såväl marginaliserade människor som natur och biodiversitet. I näromgivningar där städer byggs ut finns många olika mönster av rörelser; i vissa vattendrag återfinns årligen fiskar som vandrar uppåt för att leka. Människans konstruktioner kan hindra denna rörelse, och på dessa platser bygger man nuförtiden ofta fisktrappor, så att fiskarna säkert ska hitta fram. Bille jobbar som bäst med ett projekt som hanterar frågor om samlevnaden med urbana djur. Han berättade om nytänkande lösningar för belysning vid skogsområden och cykelstråk, där man har regionens fladdermöss och deras livsrytm i åtanke.
När jag hör att stadsplanerare faktiskt funderar på fladdermössens dejtingliv, så känner jag att det finns hopp för oss. Jag ser det som ett tecken på att den nya gröna vågen med hållbarhetstänk och klimatmedvetenhet redan påverkar vem som får ta plats i det urbana rummet. Jag ser en ökad förståelse för mönster av rörelser, andra takter som prioriteras, inte bara människans. Bille talade om en urban atmosfär som tolerar biodiversitet och olikhet. Framom ett utopistiskt ”en stad för alla” använde han begreppet ”tillräckligt bra för alla”. Kanske det också är tillräckligt bra för mig.
Sarah Råholm
skrivet för kursen Urbana livsformer
Källor
- Chen, Yi (2020) Kapitel 7: The Configuring of ‘Context’ in Rhythmanalysis, I Crespi, Paola & Manghani, Sunil (red.) Rhythm and Critique: Technics, Modalities, Practices, Edinburgh University Press
- Wilk, Richard (2014), Kapitel 14: Consumer Cultures Past, Present, and Future, i Ulph, Alistair &Dale Southerton (red.) Sustainable Consumption: Multi-disciplinary Perspectives in Honour of Professor Sir Partha Dasgupta. Oxford: Oxford University Press. Oxford Scholarship Online.
Mer läsning
- Ungdomshuset på Jagtvej 69: https://diyconspiracy.net/the-battle-for-ungdomshuset/
- Ensamkommandes förbund: https://ensamkommandesforbund.se/
Med tack till Gustaf Packaléns minnesfond, Svenska Kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Aktiastiftelsen i Korsholm som finansierade exkursionen till Malmö och Lund.