I månadsskiftet september – oktober reste studenter, doktorander och personal, allt som allt 16 personer, från Åbo Akademi och Svenska litteratursällskapet till Estland, Hapsal med omnejd. Syftet var att leta efter spår av den estlandssvenska kulturen som utplånades i och med andra världskriget och den påföljande sovjetiska ockupationen och framför allt att lära sig mer om fältarbete. Samtidigt var det en uppföljning av tidigare expeditioner som lämnat spår i SLS arkiv, speciellt under 1930-talet.
Estlandsexpeditionen årgång 2026. Foto May Wikström
En spännande metod
Fältstudier är en spännande upplevelse. Bland humanister är det främst etnologer, folklorister och språkvetare som använder sig av fältarbete som metod, det vill säga lämnar skrivbordet och går ut i verkligheten för att samla data. I verkligheten möter man människor, intervjuar dem, deltar i olika sysslor och observerar materiell och immateriell kultur. Spänningsmomenten är många, man känner inte människorna som ska intervjuas – är de vänligt inställda eller skeptiska och tystlåtna? Blir det ett bra material eller inte? Hur fungerar inspelningsapparaturen? Tänk om ingenting spelats in? Är mina frågor relevanta? Hinner jag fram till informanten i tid? Det finns med andra ord ändlöst många orosmoment, det här var bara några av de vanligaste.
Dastan Khidir intervjuar i Nuckö gymnasium. Foto: Maris Kütt
Planering A och O
Ordspråket välplanerat – hälften gjort gäller också för ett lyckat fältarbete. De 8 studenterna hade vid avfärden gjort den teoretiska delen av själva kursen som bland annat innebar att välja sitt ämne och kontakta informanter på förhand. Till ovärderlig hjälp för att hitta informanter var doktorand Edgar Mirjamsdotter som skriver sin avhandling om revitalisering av det estlandssvenska kulturarvet och museichef Ülo Kalm på Aibolands museum, det estlandssvenska museet i Hapsal.
Över finska viken
På bilder från sommaren 1932 ses den dåtida Estlandsexpeditionens deltagare sitta ute på däck på ångbåten Ebba Munck.
Vädret hade tillåtit också expeditionen år 2026 att sitta ute på däck men dagens kryssningsfartyg påminner snarare om ett helt köpcentrum, tiden gick snabbt och på endast två timmar var vi framme i Tallinn.
Åboborna hade startat tidigt på morgonen och i bussen till Hapsal tystnade pratet rätt snabbt.
Vi inkvarterades på ett hotell alldeles i närheten av Aibolands museum vid vackra Väike viik med strandpromenaden bakom hörnet. Vår första dag avslutades med en grundlig rundvandring i Hapsal med Ülo Kalm som guide. Han pekade särskilt ut olika platser med estlandssvensk koppling, som till exempel gymnasiet och borgen där den första sångfesten hölls år 1933.
Morgonsamling på hotellet i Hapsal. Foto: Maris Kütt
Den viktiga samlingen
Varje morgon inleddes med en samling där var och en berättade om sitt program för dagen. Den första morgonen kändes elektriciteten direkt i luften och vi visste att nu är vi i gång. Det behövdes blanketter för medgivande till dokumentation, inspelning och fotografering och de behövdes på olika språk. Det behövdes inspelningsapparater och extra batterier. Den tredje dagen insåg vi att det också behövdes bilar för att komma till Ormsö och Nuckö.
Lika viktigt som att berätta om dagens plan, var att reflektera över vad som hänt dagen innan. Vad var och en gjort, hur man bedömde att intervjuerna lyckats och om det dykt upp någonting särskilt med tanke på temat. De olika ämnesområdena som studenterna fokuserade på, utgående från det estlandssvenska, var språket och identiteten, hantverk, skolan på Nuckö, sjöfart, gemenskap inom kyrkan, materiell kultur och identitet, hembygdsföreningar och så filmades också två konserter med talharpa, ett instrument typiskt för trakten.
Sara Råholm anslöt sig till Torsdagstanterna med eget handarbete för att få en nära kontakt till gruppen som varje vecka träffas i Aibolands museum. Foto: Maris Kütt
Kropp och själ
En viktig del av tillvaron på ett fältarbete är de gemensamma diskussionerna om vad man upplevt. Att åka i väg tillsammans och vistas på en annan ort, det vill säga inte gå hem till kvällen var för sig, ger en fördjupning och särskild förståelse för det material som skapas. Ofta sker den här typen av utvärdering på krogen över ett glas öl men därvid var det här fältarbetet ett undantag. Vi bodde emellertid på ett spahotell och hade fri tillgång till 5 olika bastur och minst lika många bassänger ända till klockan 22 på kvällen. Bubbelpoolen blev samlingsplatsen där fältarbetets alla dimensioner ventilerades kväll efter kväll.
Nuckö och Ormsö
Nästsista dagen åkte en grupp till Ormsö för att intervjua och delta i ett talkoarbete på hembygdsgården samt filma och intervjua barn som spelade talharpa i den lokala skolan. En annan grupp tog sig till Nuckö, till skolan, kyrkan, gravgården och hann också med en avstickare till den nordligaste udden Spithamn, därifrån man även flytt med båtar över till Hangö.
Spithamn. Där borta i fjärran ligger Hangö. Foto: Maris Kütt
I SLS arkiv finns flygfotografier från Estlandsexpeditionen 1933 som visar tätt byggda byar både på Ormsö och Nuckö. Idag ser landskapet annorlunda ut, i byarna finns inte så många hus kvar och speciellt i Spithamn går diskussionerna heta om den nybyggnation som skett när marker som återfåtts sålts till parceller för sommarboende stadsbor. Det är inte ett traditionellt byggnadsskick som uppförs utan kataloghus med kringgärdande staket och häckar av tuija.
Edgar Mirjamsdotter fotograferar Johan Nymanns grav, känd för att han lade grunden för den estlandssvenska kulturella väckelsen vid sekelskiftet 1900. Foto: Maris Kütt
Från material till arkiv
Sista dagens morgon knöts fältarbetet ihop på morgonsamlingen. Materialet var insamlat och kvar fanns frågor och svar om transkribering, arkivering, filformat, filöverföring och blanketter för olika tillstånd beträffande användning. Nu tar arkivarierna vid Svenska litteratursällskapet över och sammanställer materialet till en samling som småningom kan användas av vem som helst som besöker SLS arkiv. För studenterna återstår att avsluta kursen genom att bearbeta materialet och muntligt och med Powerpoint presentera sitt material och sina erfarenheter av fältarbetet.
Kontinuerlig insamling
I SLS arkiv finns från tidigare en hel del material insamlat i Estlands svenskbygder. I slutet av 1800-talet tecknade man ner språket och i början av 1900-talet traditioner, folktro och folksed. År 1932 åkte en hel expedition söderut för att fånga det estlandssvenska i ord och bild. Men sedan blev det en lång paus i kontakterna, följande Estlandsexpedition gjordes 1980 inom ett samarbete mellan Finland och Sovjetunionen. För SLS del intervjuade Lars Huldén och Ann-Mari Häggman bland annat den kända estlandssvenska vissångaren Maria Murman på Ormsö om dialekter, visor och folkloristiskt traditionsmaterial.
Bilfärjan till Ormsö är prydd med mönster ur det estlandssvenska textilarvet. Foto: Maris Kütt
Svenska litteratursällskapet i Finland och ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi har under flera års tid samarbetat kring den kurs som handlar om fördjupat fältarbete. Årets expedition var den första som gick utanför Finland. Alltför exotiskt kändes det ändå inte, estlandssvenskar och finlandssvenskar har historiskt haft många gemensamma beröringspunkter som svenskspråkiga kustbor bosatta utanför Sverige. En fråga som jag tror att flera tänkte på under fältarbetets gång, var hur hårt estlandssvenskarna drabbades av ockupationen och hur det skulle ha sett ut idag om Estland fått förbli självständigt efter andra världskriget. Omvänt gick tankarna till vad som hänt finlandssvenskarna om motsvarande hade hänt oss.
Yrsa Lindqvist
Arkivspecialist
Svenska litteratursällskapet i Finland