Oktober månad har gått i transkriberingens tecken, något som fått mig att fundera över transkriberingens betydelse. Redan här gör jag beslut som kommer att påverka en senare analys. Transkribering är å ena sidan ett enformigt och tråkigt arbete som dessutom sliter på kroppen då man sitter och skriver oavbrutet i timtal. Å andra sidan kan jag tycka att det är rätt trevligt att tvingas lyssna på ett sätt som man inte annars lyssnar till det som faktiskt sägs.

Transkriberandet följs också av ständiga små beslut om vad som ska finnas med i transkriberingen. Vilka betoningar ska jag lägga till, vilken paus är tillräckligt lång för att märkas ut och vad räknas egentligen som ett riktigt skratt? Hur märker jag ut att någon talar som en annan, och gör den ens det, eller är det bara min tolkning? Det som kanske var uppenbart i situationen tack vare gester och samspel är inte längre det när jag sitter hemma framför datorn med bara en inspelning till förfogande. Jag lägger märke till hur flytande saker egentligen är och också hur olika innebörder till exempel ett skratt kan ha. När skrattar man av glädje, när skrattar man för att det är obekvämt och när kommer skrattet för att lätta upp stämningen efter att man just berättat om hur hemskt allting är? Ibland hörs skrattet inte ens som ett skratt, utan det ligger och puttrar där under i berättandet, det man kunde kalla för att rösten är full av skratt.

Photo by Thomas Lefebvre on Unsplash

Transkriberingen är viktig för att senare kunna arbeta med inspelningen, eftersom det är betydligt snabbare att läsa en text än att lyssna igenom en inspelning. Transkriberingarna är dessutom sökbara dokument, något jag själv finner ovärderligt då jag gör analysarbete och fokuserar på olika teman i intervjuerna. Samtidigt kan man inte anta att transkriberingen och inspelningen är likvärdiga uppteckningar av samma sak. Att lyssna på inspelningen ger mer än vad det ger att läsa en transkribering. Inspelningen är inte heller en fullständig dokumentation av intervjusituationen. Det är alltid lager som skalas bort, någon som är viktigt att hålla i minnet under arbetets gång.

Jag fylls ändå alltid av en sorts tacksamhet då jag transkriberar mina egna intervjuer. En förundran över hur fantastiska berättelser människor går och bär på som kanske aldrig ens hade berättats om inte jag hade frågat dem om just det här. Tänk vilket privilegium att få höra detta berättas för just mig.

Lina Metsämäki
Doktorand i folkloristik