På väg hem från dagis tar jag och familjens yngsta en liten omväg för att hen ska få det så där härligt guppigt på springcykeln som det blir på äkta kullerstenar. När jag lyssnar på skramlet och ungens glada tjut går tankarna till min svåger, en hängiven amatörcyklist som på samma sätt kan söka upp kullerstensgator på sina träningsrundor. Men en landsvägscyklist talar i facktermer om pavé-sektioner (eftersom cyklisternas lingua franca är franska). Ett pavé-avsnitt bidrar till sevärd utmaning i stora tv-sända cykellopp som Paris-Roubaix, eller som det står på Wikipedia: ”loppet karaktäriseras av bansträckningen som till stor del utgörs av dåliga gatstensbelagda vägar”.
Medlemmar ur vänföreningen för Paris-Roubaix sätter en pavé-sträcka i skick inför kommande tävlingar. Foto: Otto Von Viani, CC BY-SA 4.0
Kullerstenarna skapar en spännande omväxling i cykelupplevelsen, iallafall för cykelturer där resan är målet, snarare än destinationen. Den som dagligen cykelpendlar till arbetet, eller utför sina matinköp med cykel kanske snarare tar en omväg runt skumpiga kullerstensavsnitt.
Utanför en av Åbos stoltheter, Domkyrkan från 1200-talet, ligger kullerstenstäcket vidsträckt – här kör inte längre några bilar, men ganska många turistbussar. Kullerstenarna ska förflytta oss till en förfluten tid, en tid utan tung motoriserad trafik, innan asfalten gjorde intåg. Med kullerstenarna under fötterna och sikte på domkyrkan kan man med lite fantasi känna sig förflyttad till början av 1800-talet.
Nuförtiden är det framför Domkyrkan som kullerstenarna finns, men under 1900-talets början var kullerstensbeläggningen vanlig runt om i Åbo, som syns här på en bild från ca 1900-1910, från motsatta stranden av Aura å. Foto: Alex Federley (1864-1932), Åbo Akademis bildsamlingar, CC BY 2.0
I akademikvarteren, där stora delar av min arbetsplats, Finlands äldsta (beroende på hur man räknar) universitet Åbo Akademi ligger, är kullerstenarna och de huggna gatstenarna också välrepresenterade. De bidrar kanske till känslan av att röra sig i en anrik universitetsmiljö. Här grundades trots allt Sveriges tredje universitet (efter Uppsala och Tartu). I många gamla stadskärnor har man återinfört gatstenar där det legat asfalt under decennier, kanske för att skapa atmosfär och ”genuina” turistupplevelser.
Men kullersten är också ett gissel. För den som tar sig fram med rullstol eller gånghjälpmedel kan ett stenbelagt avsnitt innebära en kraftig fartsänkning, eller kanske till och med sätta stopp för framfarten helt. Den som någon gång fastnat med små barnvagns- eller väskhjul på en illa underhållen gata full med lösa gatstenar vet vilket svettigt och svordomsframkallande äventyr det kan vara.
Det som är pittoreskt för en är ett svåröverkomligt hinder för en annan. Foto: Piqsels, CC0
Vill man skapa nostalgiska återblickar, eller bevara gamla stadsmiljöer, får det inte göras på bekostnad av framkomlighet. Lösningarna är många, men det vill till att någon kommer ihåg att implementera dem också. Där detta sker kan alla vara delaktiga i stadslandskapet, oavsett funktionalitet.
Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i nordisk folkloristik
(medveten om att insatta gör skillnad på kullersten och huggen gatsten, även om den inte syns i texten ovan)