Alla inlägg av admin

Expedition tvåspråkighet i Karleby

Fältarbete, Undervisning

Är en orts tvåspråkighet väggar av obegriplighet, som stänger ute och skiljer den ena från den andra? Eller är den en rikedom, en utökad möjlighet till inblickar i fler än en språklig värld? I oktober arrangerade Svenska litteratursällskapet och Åbo Akademi en exkursion till Karleby. Studenter och lektorer från ÅA fältarbetade under några intensiva dagar tillsammans med arkivarier från SLS och samlade in så mycket material vi kom över. Resultatet var dels nya perspektiv på levda erfarenheter av tvåspråkighet i Karleby. Dels ett utforskande av ett fältarbetsformat där lärare, studenter och arkivarier arbetar tillsammans.

Andelen svensktalande i den traditionellt tvåspråkiga staden Karleby, som på finska heter Kokkola, minskar, och det ganska drastiskt. Men än så länge är tvåspråkigheten vid liv ­– staden är både officiellt och i många praktiska sammanhang finsk- såväl som svensktalande. Hur navigerar karlebybor ortens tvåspråkighet? Intervjupersonernas beskrivningar och berättelser diskuteras varje dag vid expeditionens morgonsamlingar, i relation till det både en- och tvåspråkiga forskarteamets egna finsk-svenska erfarenheter. Yrsa Lindqvist, som är förstearkivarie på SLS, berättar skrattande om en jeansprovning i någon av Karlebys små butiker, dit hon gått i en paus i fältarbetandet.

Det började på finska, när jag kom in genom dörren. Men sedan dök det upp en annan kund som talade svenska, och då svängde hon och då svängde jag. Sedan svängde vi igen efter att butiksbiträdet vänt sig på finska till en av kunderna som var där innan mig.

Morgonsamlingarna tar plats i ett karaktäristiskt österbottniskt gult trähus, mitt i stadsdelen Neristan. Vi sitter på pinnstolar i en stor cirkel i det största rummet och turas om att berätta om gårdagens arbete. När det är Yrsa Lindqvists tur berättar och dramatiserar hon händelsen i butiken som fortsätter med en lång rad svängningar, och till slut ett par köpta jeans. Tvåspråkigheten beskrivs som en vågrörelse mellan finska och svenska, som butiksbiträdet sömlöst navigerar. Så är det inte alltid. Svenskspråkigheten i Karleby krymper, och rapporten Har svenskan i Karleby en framtid? utgiven av tankesmedjan Magma (2023), har ett bekymrat anslag. Rapportförfattarna inleder:

Det svenska språket är utsatt. Antalet svenskspråkiga ledamöter i stadens fullmäktige är rekordlågt, den senaste Språkbarometern visar på ett försämrat språkklimat och oroade lärare vittnar om att finskan har tagit över bland eleverna i de svenska skolorna.

Rapporten visar bland annat att rädsla för att tala svenska är vanligt. I en enkätundersökning som utfördes i fyra av de svenskspråkiga skolorna i Karleby svarar mindre än hälften av ungdomarna att påståendet “Jag vågar alltid tala svenska, om jag vill tala svenska, när jag rör mig på stan i Karleby” stämmer helt med deras uppfattning. När jag intervjuar en tvåspråkig teaterregissör och fritidsledare kommer vi in på att det förekommer hotfullhet gentemot svensktalande. Ingenting händer på dagtid, menar hon. Men stämningen kan bli hotfull vid vissa tillfällen, vid sena timmar och när alkohol är inblandat. Då kan någon till och med bli våldsam. På en morgonsamling visar sig flera i forskarteamet vara av samma mening. De menar att våld och hot är ganska ovanligt och att det i så fall sker nattetid. Men faktum kvarstår, i vissa situationer finns en spänning i att tala svenska.

Det vill flera intervjupersoner ändra på. Studenten Malin Lillhannus gör tre intervjuer på en dag och kommer lätt överväldigad till morgonsamlingen dagen därpå. En av intervjupersonerna arbetar i olika kulturprojekt för att bevara och uppmuntra svenskan. När hon kom till hans bostad på landet, direkt från musikskolan Rockskolan i stan, möttes hon av många kor, en katt och en hund som hoppade upp på henne.

– Han hade rustat upp en svensk prästgård, och arbetade främst på svenska med olika kulturproduktioner. Han tyckte att det var viktigt att bevara svenska rum.

Genom kulturproduktionerna är det inte bara meningen att svensktalande ska få tillfälle att fritt tala svenska. Finsktalande som kan lite svenska kan också känna sig frestade att ta sig dit för upplevelsens skull, och får då öva språket på köpet. På samma sätt arbetade den tvåspråkiga teaterregissören som jag intervjuade med svenskspråkiga produktioner, och hon beskrev arbeten med humor och underhållning som även kan locka personer som inte menar att de kan tala svenska.

– Men det kan de! De förstår! Sade hon engagerat.

Snarare än aggressivitet mot svenska var en ängslighet bland finsktalande för att tala svenska något som ständigt kom upp i intervjuerna, såväl som i samtalen i forskargruppen. Yrsa Lindqvist menar att det kan ha att göra med att undervisningen i skolan varit sträng, med rödpenna och dramatik.

– Vi måste strunta i att det ska vara perfekt, säger hon. Vi måste ersätta pakkoruotsi med pokkaruotsi, fortsätter hon och ger flera exempel på hur hon själv kastat sig in i svenskspråkiga sammanhang och struntat i perfektion. Bland annat en poddradioinspelning.

Det nedsättande begreppet pakkoruotsi, tvångssvenska, ska enligt Lindqvist med andra ord stå tillbaka för det positivt laddade pokkaruotsi, som uppmuntrar till våghalsighet. Hon förklarar att ordet anspelar på det nedsättande begreppet men med pokka menas pokerface ­– att prata svenska utan att bry sig om att det kan bli lite fel.

Precis så hade doktoranden Eeva-Liisa Pekanheimos finskspråkiga väninna Suvi Tanner, som nyss flyttat till Karleby, tänkt göra.

Hon tänkte ”Yes! Nu får jag börja öva min svenska”, berättar Eeva Liisa Pekanheimos, men upptäckte att alla talar finska i Karleby.

Suvi Tanner flyttade från Tammerfors för att ta över ett uppdrag som chefredaktör för den finskspråkiga regionaltidningen Keskipohjanmaa. Under expeditionen i Karleby blev hon intervjuad och skrev en kolumn om temat i tidningen.

Samma upplevelse av finskan som helt dominerande har doktoranden Melker Ylikallio, som mellan sina intervjuer har gått runt på stan för att lyssna efter svenska. Han hittar ingen, berättar han besviket, bortsett från en stressad barnfamilj som han hör yppa några ord. Doktoranden Santtu Anckar berättar att han letat svenskspråkiga gudstjänster, men gått bet även han. Men bara för att man pratar finska betyder det inte att man inte talar svenska. Flera i forskarteamet kommenterar att det har blivit så att finska alltid väljs om man är osäker på vilket språk som talas. Utan att tänka på det frågar jag på svenska två förbipasserande damer om de känner till ett bra café, och får då svar på svenska. Vi promenerar tillsammans och de visar mig ett mysigt ställe med högt i tak, långbord och lunchbuffé. Vid kassan har de också mackor och fikabröd, och jag frågar om ett pålägg, på svenska. Biträdet beskriver mackans innehåll men kommer inte på ordet för ost och springer för att hämta ett svensktalande biträde, trots att jag kan se att det är ost. När den svensktalande kommer får jag då bekräftat att det också finns ost på mackan, men det är som att det inte räcker. Hon är ivrig att hjälpa och ser sig om för att hitta fler saker att beskriva, och jag får veta vad det finns i chokladmuffinsen, i morotskakan och andra saker som jag inte är ute efter. Vänligheten värmer ändå.

Ängslighet för att tala svenska är med andra ord inte alltid en faktor. Doktoranden Julia Öhman, som själv kommer från en annan del av Österbotten och är svensktalande men har lärt sig finska i skolan, visade sig vara tidigare bekant med sin intervjuperson. De pratar om svenskan och om dialekt, såsom kokkoladialekt, som en viktig del av identiteten. Det finns en samhörighet i österbottnisk kultur och i språket, är de eniga om, som i synnerhet konserveras i byarna, men som också kan skapa ett gap mellan språkgrupper. Lena Marander Eklund som är professor i folkloristik menar att hennes bild är att finska blivit ”det coola språket” bland ungdomar, och svenska ”det nördiga språket”. Valet mellan språken kan då verka enkelt i de sammanhang som språken uppfattas så. Men fler aspekter spelar in när karlebyborna navigerar tvåspråkigheten. En kan vara förvirring kring vad som är dialekt och vad som är språk. Studenten Annika Mäenpää kommer in på ortsnamnet i sin intervju med en ungdom. Denne slår då fast att ”Det stavas Karleby men det uttalas Kokkola”.

små plaketter med kokkoladialekt på

Kokkoladialekten upplevs på många sätt som ett tredje språk i aktivt bruk jäms med svenskan och finskan. Foto: Blanka Henriksson

Det kan alltså finnas svenska under ytan, som kommer till uttryck i ”svenska rum”. De positiva sidorna med att kunna svenska är flera. Exempelvis kan man som svenskspråkig ta del av de ambitiösa kulturproduktioner som tar plats i Karleby och språkkunnighet öppnar också möjligheter genom svenskans kopplingar till Sverige och övriga Norden. Om de lockande faktorerna kan stävja minskningen av svenskspråkighet i Karleby kan expeditionen inte svara på, men det står i varje fall klart att svenskan finns där och har engagerade förespråkare såväl som vardagliga användare. Det står också klart att idén med att fältarbeta tillsammans – studenter och professionella, akademiker och arkivarier, svenskspråkiga och tvåspråkiga – gav möjligheter till mångfacetterade diskussioner och insikter. Att dela erfarenheter från fältarbete som görs för första gången, med andra som delar med sig av reflektioner från det hundrade fältarbetet ger alla parter nya perspektiv.

Emma Eleonorasdotter
lektor i kulturanalys

Lästips på svenska: Berg, Jens (2023). Har svenskan i Karleby en framtid? Tankesmedjan Magma

Lästips på finska: Tanner, Suvi (2024). Näkeekö sen naamasta että tuo ei puhu ruotsia? (Syns det i ansiktet att man inte pratar svenska?). Keskipohjanmaa 3.10.2024

Från andevärlden till festligheter: Halloweenkostymernas ursprung och utveckling

Årets fester, Ritual och materialitet

Halloween är en högtid som idag har blivit global, dock är högtiden ännu inte lika populär i våra trakter som den är i USA. Högtiden består av många olika traditioner som kan spåras långt tillbaka i tiden. Dessa traditioner påverkas tydligt av både ritual och materialitet och tillsammans samverkar dessa för att skapa en unik kulturell upplevelse under högtiden. Halloween har sitt ursprung i den keltiska festivalen “Samhain”, som markerade vinterns början och sommarens slut. Genom tiderna har högtiden dock genomgått många förändringar som i slutändan har format den halloween som firas idag.

När det kommer till de olika traditioner som kännetecknar högtiden, så tänker man kanske först och främst på utklädnaderna, dörrknackningsleken “bus eller godis” och dekorationerna. Men varifrån har dessa traditioner uppstått? Och varför har de blivit så betydelsefulla för denna högtid?

Jag tänkte att jag skulle utforska detta tema med fokus på varför man klär ut sig på halloween, för vem gillar inte att klä ut sig när man får chansen?

Som tidigare nämnt så sägs halloween ha sitt ursprung i högtiden Samhain, och det är även under denna festival man ser de första utklädnaderna. Under Samhain tänkte man att dörren till andevärlden öppnades och att gränsen mellan levande och döda suddades ut. För att skydda sig mot andarna så använde man sig av masker och brasor. Maskerna användes i syfte att skrämma bort andarna eller för att smälta in bland dem så att man inte kom till skada.

I Skottland hade man en tradition på medeltiden som kallades guising, vilket kommer från ordet disguising. Denna tradition kan ses som ursprunget till dagens ”bus eller godis”. Guising gick ut på att unga klädde ut sig för att gå runt till andras hem och bad om någon sorts belöning i utbyte mot ett litet uppträdande som till exempel framförandet av en sång eller dikt.

På 1800-talet spreds de blivande halloweentraditionerna till USA genom irländska och skotska invandrare. Högtiden genomgår här en stor förändring och utveckling som har sin grund i den amerikanska kulturen och kommersialismen. De gamla traditionerna påverkades av olika influenser från amerikanska medborgare, och smälte samman med andra högtider och influenser, vilket slutligen kom att utvecklas till den tradition vi har idag.

Människa utklädd till häxa i hög toppig svart hatt. I händerna har hon en halloweenpumpa med grinande ansikte.

Unsplash, Ksenia Yakovleva

Till en början hade de amerikanska halloween kostymerna ett mer traditionellt utseende om man jämför med dagens kostymer och de gjordes själva med sådant material som fanns hemma. Kostymerna var alltså till en början väldigt enkla och man höll sig till olika folktroväsen när det kom till temat. På 1900-talet kommersialiserades högtiden, vilket gjorde att man började producera olika halloweenkostymer, dekorationer och godis i fabriker. Genom kommersialiseringen kom högtiden att bli mera tillgänglig för alla samt som den blir ett sätt för företag att tjäna pengar.

Medan man förr höll sig till mer traditionella väsen som till exempel häxor, vampyrer och spöken så blev urvalet av kostymer i samband med kommersialiseringen allt större. Marknaden påverkades av filmindustrin och kändisvärlden samtidigt som den blir beroende av olika trender. Idag styrs halloweenmarknaden även starkt av sociala medier, vilket har gjort att man utöver fiktiva karaktärer även har börjat klä ut sig till olika internetmem.

Nuförtiden finns möjligheten att klä ut sig till nästan vad som helst. Halloween har blivit en högtid där man genom utklädnaden kan uttrycka sig och experimentera, där man har möjligheten att vara kreativ, utforska olika teman och ha roligt. Utklädnaden är ett sätt för folk att fira högtiden tillsammans genom att skapa samhörighet och gemenskap.

När det kommer till utklädnad och kostymer på halloween så skulle jag själv påstå att det är en massiv del av halloweenfirandet. Dock så klär man väl idag ut sig främst för skojs skull istället för att skrämma bort andar. Hur som helst så är utklädnaden en av de saker som kännetecknar högtiden och något som människan tydligen har gjort i hundratals år. Även om meningen bakom utklädnaden idag inte riktigt är densamma som förr så är traditionen fortfarande lika viktig och betydelsefull då det gäller halloweenfirandet.

 

Emma Lindahl
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor & vidare läsning
Why Do We Celebrate Halloween?
The Origin and History of Halloween
Why Do We Wear Costumes on Halloween? | COLOSSAL QUESTIONS
Trick or Treat | A History of Souling, Guising and Trick or Treating

Fyrklöver mot röd bakgrund

Fyrklövrar och våning tretton. Hur man finner lyckan och undviker olyckan

Folkloristik, Folktro, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Människan som kulturvarelse.

22.10 kl.18.30 Tiljan, Åbo Svenska Teater, Åbo
Bingo!? En föreställning om lycka och otur

Stämningen i rummet är pratig och förväntansfull, Kari Mäkiranta vid pianot ser till att energin byggs upp innan programledaren Magnus Nylander intar scen tillsammans med improvisatörerna Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Julia Korander för att påbörja kvällens program. Blanka Henriksson, kvällens föreläsare, inleder diskussionen kring temat lycka och vad konceptet innebär för oss, vilken inverkan det har på våra liv. Eftersom Finland sju år konstaterats världens lyckligaste land reflekteras det över vad som kan bidra till detta eftersom vi finländare är lika förbryllade över resultatet varje gång.

Mellan Henrikssons klokskap bidrar improvisatörerna med dårskap som väcker skrattsalvor i salen. Kunskapskabarén är den perfekta kombinationen av information och humor, en formel som gör kunskapen lättsmält för publiken. Improvisatörerna gör ett bra jobb med att utöva de olika teman och titlar som plockas upp utefter publikens förslag.

Med hänvisning till Sara Ahmed nämner Henriksson hur lycka kan uppnås och definieras varierar från person till person. Detta går i strid med de samhälleliga normer som färdigt vill staka ut hur en lycklig person ska leva sitt liv. Heteronormativitet och konsumtionen är det som sätter grund för vad samhället anser vara ett lyckligt liv. Men detta är självklart inte allas väg till lycka.

Avslutningsvis diskuterar Henriksson kring lyckans förutbestämdhet och ifall lyckan räcker åt alla. Enligt George Foster finns det bara en viss mängd lycka som ska delas jämt på alla. I kontrast till lyckan är olyckan något vi starkt försöker undvika och har gjort genom historien med varierande tillvägagångssätt i olika världsdelar och kulturer. Exempelvis i Tenala ska man äta den första fyrklövern man hittar medan i Terjärv ska man gömma den. Förutom dessa finns det även känslor som är förknippade till just olycka, i Oravais kan en avundsjuk granne orsaka dålig fiskelycka.

Föreställningen erbjöd mycket skratt och tankeväckande teman, många saker att hålla reda på för att hålla lyckan på sin sida!

Tilde Boström
Skribenten är studerande vid Åbo Akademi och älskar konst i alla dess former och nytvättade lakan.

En öppen hand med ett stoppur i.

Livspussel, vardagspyssel, panik. Om tid som bristvara och trivial vardagspraktik

Etnologi, Kunskapskabaré, Tid, Vetenskapsförmedling

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Människan som kulturvarelse.

17.10 kl. 18.30 (förhandsvisning) Tiljan, Åbo Svenska Teater, Åbo
Hjälp!! En föreställning om tidsbrist och kalenderkaos

Höstens första kunskapskabaré drar igång på ett fullspäckat Tiljan och inbjuder till intressanta diskussioner om temat tid och tidsbrist, samt vilka uppfattningar om tid som påverkar individens beslut och beteenden i vardagen. Tiden i sin essens är både flyktig och svår att greppa, men just därför allt viktigare att utforska i dagens hetsiga samhälle.

Till toner av piano i jazztappning av Kari Mäkiranta inträder publiken i salen och luften surrar redan av förväntningsfulla diskussioner om vad som komma skall. Magnus Nylander fungerar som konferencier och leder publiken genom kvällens oväntade klokskap och dårskap. På scenen även ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Julia Korander.

Med människan som kulturvarelse i centrum utforskas kunskap som ett koncept och dess mångfald i konstens tecken. Kunskapskabarén är ett gränsöverskridande samarbete som kombinerar kunskap och kultur i en nyskapande upplevelse där även publiken i högsta grad får delta, bland annat genom att ge förslag på namn och tematik för de improviserade sketcherna som utspelar sig på scenen.

Fredrik Nilsson, professor i nordisk etnologi vid Åbo Akademi, inleder kvällens diskussion genom att tala om tiden som en kulturell dimension, en som bidrar till delade uppfattningar och påverkar varje individ i vardagen. Nilsson hänvisar till de två olika arketyper som kan förekomma och tar sig an världen på olika sätt utgående från egna uppfattningar om tiden. Vi har den så kallade ”preppern” som lever med en mycket osäker, nästan dystopisk tidsuppfattning och alltid befinner sig i ett läge av kris. Preppern anpassar sin vardag enligt inställningen att tiden är knapp och förbereder sig därmed för det värsta. Preppern använder sig av ett, i professor Nilssons egna ord, ”nödkit-vildmark-premium” för att klara av vardagen. I motsats till preppern har vi däremot livsnjutaren som väljer att leva i nuet, och för nuet.

Livsnjutaren har ingen överlevnadsväska packad utan ser på tiden med ett lugn och en stillhet. En stark carpe diem-inställning präglar livsnjutarens vardag.

Genom en slagkraftig satir av klichéer presenterar Nilsson de konkreta åtgärder som avspeglar sig i människans tidsliga vardag och förstärker tanken att tiden är en föreställning som skapas av normativa uppfattningar. Ytterligare aspekter av detta är den ”linjära tidens tyranni”, som Nilsson lyfter fram som en förklaring till att samhället på 1800-talet i snabb takt började eftersträva tidens effektivisering. Naturens rytm är inte längre relevant och bondesamhällets tidigare dominerande syn på tid byts ut mot den linjära tidsuppfattningen.

Nilsson fortsätter med att diskutera konceptet ”tidsstudiemannen”. Tidsstudiemannen kräver effektivisering av tiden, både i fabriken och i hemmet. Enligt en svensk studie från tidigt 1920-tal spändes stegräknare fast vid husmödrarnas ben för att ta reda på hur många steg de tog per dag, i ett försök att ta reda på hur deras arbete kunde effektiviseras. Även torkskåpet introducerades för att revolutionera arbetet i hemmet, men inte ens då blev tiden effektiviserad nog. Husmödrarnas nyvunna ”fritid” ska då investeras i det ideala hemmet där kvinnan hinner ta hand om barn och make, hinner vara en driftig entreprenör och hinner ha en karriär.

Tidsstudiemannen byts gradvis ut mot 2000-talets tidscoach, den som ska berätta för oss alla hur vi hanterar tiden – mest effektivt. Tidscoachen förespråkar genvägar och hjälper oss att sätta tidspussel vilket ska underlätta den oupphörliga processen med att räcka till för varje område av vardagen.

I samröre med Nilssons föreläsningar om tid varvas improvisationsscenerna mycket skickligt och bygger vidare på det huvudsakliga temat. Publiken får följa med på en resa som består av allt från snöstormar i fjällen, dialektala krockar, konflikter i matbutiken till välmående-retreats i operatappning. Även musiken bidrar till improvisationens uttryckskonst och skapar ett fint samröre mellan de olika delarna.

Avslutningsvis konstaterar Nilsson att vi måste ändra vår inställning till tiden, i och med att det på grund av internaliserade normer gör det svårt att bryta tidsregimen och den linjära tidens krav på effektivisering. Tidsstudiemannen vilar djupt i både själ och kropp.

Ingrid Möller
Skribenten studerar litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och tillbringar gärna sin tid med en god bok eller på långpromenad längs ån.

Mörkblåa brevlådor på rad

Post-fältexpeditionsreflektioner

Fältarbete, Materialitet, Ordets makt

Som tidigare inlägg signalerats har Klustret för kulturvetenskaper varit på fältexpedition till Karleby.  Expeditionen var ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland, Karleby stad, Klustret för kulturvetenskap samt Svenska språket vid Åbo Akademi.

Temat för fältarbetet var två-och flerspråkighet och de flesta av deltagarna gjorde intervjuer med olika människor på detta tema. Jag valde att i stället göra observationer och fokusera på hur svenskan och finskan syns i stadsrummet på olika typer av skyltar. En etnolog eller folklorists ständiga följeslagare i fält är fältdagboken. I vilken alla observationer, reflektioner och andra lösa tankar antecknas för att kunna användas i framtida forskning. Nedan följer ett utdrag ur min fältdagbok i vilket jag funderar över postlådans betydelse som förmedlare av en-eller tvåspråkighet.

Den 2 oktober 2024

Fältarbetsdagen börjar med en samling i vårt fältkontor beläget i Neristans utkant i en gul träbyggnad där det tidigare varit dagis. Nu är allt utflyttat och väggarna täcks av olika tapeter, väggfärger, bårder och hål efter hyllor och tavlor. På udda stolar sitter vi en ring och berättar om vad vi skall göra under dagen och vad vi gjort dagen innan. Efter samlingen ger jag mig ut och börjar vandra Västra kyrkogatan ner från Torggatan mot Anders Chydenius gata. Framför ett hus får jag syn på en brevlåda med både texten EI MAINOKSIA KIITOS och INGEN REKLAM TACK. Och jag tänker att det här måste vara ett bra exempel på tvåspråkighet, att man väljer att ha denna info på sin brevlåda på två språk. Sen börjar jag fundera på varför brevlådans ägare har denna information på två språk? Är ägaren svenskspråkig och det känns naturligt för denna att ha ”Ingen reklam tack” på svenska men sen ändå känner att det är bäst att ha det på finska med för att brevbäraren kanske är finskspråkig? Eller är det en tvåspråkig familj där ena partern har finska som modersmål och den andra svenska och då blir det naturligt att även ha en tvåspråkig brevlåda? När dessa frågor snurrar i mitt huvud börjar jag fundera på till vem informationen på brevlådan är riktad? Så klart mot brevbäraren/reklamutdelaren som får upplysningen om att de boende med denna brevlåda inte vill ha någon reklam. Men riktar sig informationen även till fler?

Foto: Malin Stengård

En brevlåda tillhör ens privata egendom och det är olagligt att öppna andra människors post. Samtidigt sitter brevlådor ofta ganska öppet ute vid en väg eller gata för att brevbärarna enkelt skall kunna leverera posten. De är en del av den privata och personliga sfären men lokaliserad i det offentliga rummet. Så är den tvåspråkiga ingen reklam-skylten kanske lika mycket tecken på ett ställningstagande som info till brevbäraren? Är kanske ägaren helt tvåspråkig och vill manifestera detta genom sin brevlåda? Eller är det ett politiskt ställningstagande, att de boende i huset står bakom ett tvåspråkigt Finland? Eller är det kanske vanligt här i Karleby att ha tvåspråkiga brevlådor?

Jag fortsatte att vandra Västra kyrkogatan ner och höll utkik efter husens brevlådor. När jag såg en försökte jag närma mig så gott det gick utan att någon skulle tycka att jag betedde mig alltför skumt. Nere vid Anders Chydenius gatan vek jag av och vandrade Östra kyrkogatan upp tillbaka till Torggatan. Under min promenad såg jag en tvåspråkig brevlåda till, alla andra hade endast haft ”EI MAINOKSIA KIITOS” av de jag kunnat se från gatan. Så jag vågar slå fast att brevlådor generellt sett i Neristan inte är tvåspråkiga utan ”EI MAINOKSIA KIITOS” dominerar starkt. Vilket gör att de två tvåspråkiga lådorna sticker ut så mycket mer och skulle kunna förstås som inte bara brevlådor, utan även ett ställningstagande för svenskan eller tvåspråkigheten i Karleby.

Jag börjar fundera på mitt eget brevinkast. Trots att jag inte kan ett ord finska satte jag för två år sen när jag flyttade in upp en lapp med EI MAINOKSIA KIITOS på brevinkastet på min lägenhetsdörr. Den enda mening jag någonsin skrivit på finska. Anledningen till mitt språkval var att alla andra hade lappar på finska i mitt tämligen finskspråkiga lägenhetshus. Jag som alltid ser till att få service på svenska, istället för att förfalla till engelskan, i all annan kontakt med myndigheterna satte helt oreflekterat upp en enspråkig liten lapp på min dörr. På ett språk jag inte ens förstår. När jag i alla fall kunde ha satt upp en på båda språken. Kanske är det svaret på varför man har en tvåspråkig brevlåda. Det kanske inte är för brevbärarens skull, eller ett politiskt ställningstagande, utan endast det enkla faktum att man inte vill bli förfrämligad av sin egen brevlåda.

Malin Stengård
Brevlådespanare och doktorand i nordisk etnologi

Dödsmetall och mysighet

Kulturanalys

”Första intrycken: Vänligt, mysigt, likt Lund på flera sätt, ganska dyrt och mycket dödsmetall.” Så skrev jag till en kompis i Sverige om Åbo, för någon vecka sedan. Detta efter att jag nyligen påbörjat en tjänst som lektor i kulturanalys här. Det ska bli kul, och för att mjukstarta kulturanalyserna på andra sidan Östersjön tänkte jag stanna till lite i mina spaningar om det mysiga och dödsmetallen i Åbo – vad är det som gör att jag noterar just detta?

En av mina kollegor här i Åbo gillar dödsmetall. Så mycket visste jag redan innan jag kom. På en konferens på Island för några år sedan tog hon med mig till en dödsmetallkonsert, och medan kollegorna fortsatte mingla 100 meter därifrån stod vi i ölimpregnerat mörker, översköljda av gitarrvrål. Dödsmetall är ”världens mest nihilistiska musikgenre” enligt musikskribenten Fredrik Strage (DN 26-01-2024) och inte den vanligaste musikpreferensen bland akademiker inom humaniora, åtminstone inte utifrån vad som framkommer genom klädstilar och i samtal kring kaffebordet. Dödsmetall och liknande musikgenrer med konnotationer av döden, satan, aggressivitet och allmänt motstånd mot ordning och konventioner avviker bjärt från en arbetsvardag som tvärtom präglas av just ordning, konventioner, artighet och respekt för religiösa övertygelser. Även om det finns gott om överlappningar mellan de två uppradningarna jag nyss gjorde, såsom kristen heavy metal, är det ändå något iögonenfallande med en musikgenre som så uttalat vill omfamna sådant som är tabu i medelklassvardagen. Vad har den för funktion när den befinner sig just där?

En konventionellt mysig stad med kullerstenar, en magnifik domkyrka, en glittrande å och grönska kontrasterar på samma sätt mot dödsmetall, som jag tycker mig se överallt i Åbo. Det ger ett queert intryck, inte i bemärkelsen sexuell orientering, utan i bemärkelsen att saker framstår som avvikande när de inte befinner sig på sina förväntade platser. Men förväntningar är ju inte universella, de handlar om perspektiv. Samma vecka som jag kom pågick festivalen Punk ja Yäk 2024. Den presenteras visserligen som en punkfestival men besökarna som jag möter på strandpromenaden när jag går hem från jobbet, till ljudet av ett avlägset growlande som söker sig över hustaken från festivalen, känner jag som gammal punkare igen som metalheads. Jag hittar också flera andra metal-konserter när jag söker på nätet, som ska ske under hösten. Åbo har en hel del egna band och jag läser någons favoritlista på nätet där det numera splittrade åbobandet Disgrace omskrivs som ”absolutely disgusting” i uppskattande ton (Toiletovhell.com 29 augusti 2017). Finland är känt som ett land där dödsmetall är populärt, liksom i Danmark och Island. Olika typer av metal-musik, såsom dödsmetall, är med andra ord de facto närvarande i Åbos kulturliv. Dödsmetallen är alltså på sin förväntade plats, men min förväntan som ny i staden har inte hunnit anpassa sig till vad som bör förväntas.

En uppsträckt hand som gör tecknet som förknippas starkt med musikgenren metal. Nedböjda mittfingrar och uppsträckt pek- samt lillfinger.

Foto: Olaf Joaux, Pixabay

Men min känsla av dödsmetallens närvaro handlar inte bara om musik. Det finns anstrykningar av dödsmetallens estetik, med karaktäristiska fonter och mycket svart, på andra, för mig oväntade, platser. I de imponerande samlingarna av lakrits i Åbos matbutiker, till exempel. I den nyare designen av det för mig tidigare obekanta märket Sisu från 1928, tycker jag mig ana avgrundsvrål och snabba gitarrer. Fotbollsklubben Yön Ritarit har också anammat mörkret, förstår jag på namnet. Skärgårdsbaren använder i sin logo fonter, mot svart bakgrund, som påminner om metal-estetiken. De kombinerar detta med en bild av en vit mås ute på havet, som ser ut att försöka få upp korken på en flaska. Man kan anta att det är en mås som likt gästerna vid baren vill dricka sprit. Skärgården, som ofta lockar med sina yachter, idylliska sommarhus och dyra restauranger kan med andra ord också vara en plats där man super och tilltalas av ett dekadent, kanske till och med ett nihilistiskt anslag?

Jag som lägger märke till detta kommer från åtta års tjänst i vid Lunds universitet i Sverige, i en stad som också präglas av akademin och mysiga kullerstensgator. Det är i alla fall det jag tänker på när jag tänker på Lund, vilket berättar något om just mitt perspektiv. Om akademin är anledningen till att man befinner sig på en plats så är det också det som syns, det blir centrum och allt det andra som också är Lund blir periferi. Om jag hade jobbat som busschaufför eller sjuksköterska hade Lund sett annorlunda ut. På samma sätt är Åbo format av mina promenader längs ån till och från Åbo Akademi, och där kan man alltså få sällskap av metalheads.  Dem såg jag sällan i Lund.

Huruvida, och i så fall på vilket sätt, dödsmetallens vurmande för det äckliga, döden och vrålande sång gör avtryck på Åbo Akademi återstår att se. Utmanande av normer kan belysa konventioner på olika sätt som gör dem lättare att diskutera och förändra. Det kan öppna upp för nya tankar, och det är ju därför vi alla är här – för att tänka nytt, diskutera det vi tänker och skriva ner de nya tankarna på ett sätt som gör avtryck i världen. Kan dödsmetallen hjälpa oss med det?

Emma Eleonorasdotter
universitetslektor i kulturanalys

Det snurrande hjulet – Om avbrott i arbetet och kristider

Forskning, Kropp, Tid

En paus i tankearbetet, eller tid att tänka kan finnas i de allra kortaste stunder – som ibland, kanske särskilt när de upprepar sig känns som en evighet. Hur lång är sucken som undslipper mig då jag väntar medan datorn laddar, eller vad det nu är för process som pågår, men som bara visar sig som ett snurrande hjul på min skärm? Hur många tåhävningar hinner jag innan hjulet snurrat klart? Åtminstone så många att det efter ett antal snurrande hjul börjar svida i vadmusklerna. Men inte så länge att jag hinner göra något annat än att vänta. Avbrottet i arbetet blir en störning, disruption, i tankeflödet.

Jag googlar för att ta reda på om det finns något vedertaget begrepp för det snurrande hjulet intill muspekaren och läser att laddningsikonen kallas för throbber. En passande term som väl beskriver känslan i mitt huvud efter att ha jobbat med att koda mitt forskningsmaterial och för femtioelfte gången blir avbruten i arbetet medan programmet försöker hinna i kapp. Ibland är pausen knappt märkbar, ibland flera långa sekunder. Kanske en halv minut? Jag har aldrig tittat på klockan för att mäta tiden, utan bara för att få svar på om det börjar bli dags för lunch eller en kaffepaus.

Det är märkligt hur tiden, som alltid är lika lång – för alla, hela tiden – kan upplevas på så olika sätt. De där sekunderna då datorn får en att stanna upp i arbetet känns irriterande långa. Det är som om tiden skulle dras ut som ett riktigt segt gummiband. Om jag i stället går ut i trädgården för att bara lite snabbt tjuva tomater och vattna i kökslandet är det som om någon hade släppt det där spända gummibandet och det som skulle ta tio minuter eller högst en kvart visar sig ta en timme, minst. Tiden bara flög förbi.

Kriser och undantagstillstånd

I projektet Destabiliserade temporaliteter (Disrupted Temporalities) intresserar vi oss för människors förhållande till tid under olika typer av kriser. Vi är inspirerade av ett performativt tidsperspektiv vilket innebär en förståelse av tid som något utöver den tid som klockan och kalendern visar, olika tider – temporaliteter – samexisterar och konkurrerar sinsemellan. I källorna, som består av svar på frågor om bland annat coronapandemin, Rysslands krig i Ukraina och energikrisen insamlade i Finland, Danmark, Norge och Sverige, undersöker vi hur tid praktiseras då den ”normala” tidsordningen destabiliserats på grund av olika kriser och undantagstillstånd. Projektets syfte är att förstå hur dåtider, nutider och framtider praktiseras i en osäker vardag.

Under coronapandemin började många jobba hemifrån, hemmakontoret som förut varit ett undantag blev nu mer eller mindre permanent. Barnens skolgång skulle skötas parallellt med jobbmöten på Zoom. Det som tidigare varit arbetstid och skoltid, blev nu svårt att skilja från familjetid och fritid. När Ukraina blev invaderat av Ryssland påmindes många om tiden då krigstid rådde i Finland och på samma gång uppkom en oro över vad som skulle hända i framtiden. Kommer kriget också hit? Ska vi förbereda sig på krig och hur? När vi under coronapandemin hamstrat toalettpapper var det nu dags för vevradio, eller åtminstone extra batterier. Kanske några burkar ärtsoppa också för säkerhets skull? Under den påföljande energikrisen under vintern 2022–2023 förberedde vi oss på elavbrott, tog kortare duschar, släckte lamporna efter oss och startade tvättmaskinen först då timpriset på el var som lägst. Vardagens rytm påverkades av ständiga nyhetsuppdateringar och snabba förändringar i invanda rutiner kring arbete, skola och fritid.

Avbrott, destabilisering, i tidsflödet kommer i olika former, en del är flyktiga och glömda i nästa sekund, andra sätter avtryck i form av bestående förändringar. Många jobbar fortsättningsvis på distans, men inte varje dag. Trädgården som blev ett andningshål när det sociala livet sattes på paus växer ännu, men är inte lika välansad. Beredskapsförrådet som fylldes på närmar sig bäst före-datum, men inger en viss trygghet om att man inte behöver gå hungrig i första taget. Elräkningen kommer fortfarande med jämna mellanrum, men den förstör inte längre nattsömnen.

Jag fortsätter att läsa och koda forskningsmaterialet. Dåtid, nutid, framtid. Familjetid. Undantagstid. Förbannar det där snurrande hjulet. Men jobbar på – för tanken på att behöva göra som förr i tiden, det vill säga skriva ut alla hundratals sidor och sedan gå igenom dem med överstrykningspenna i olika färger – den tiden vill jag inte tillbaka till. I stället sträcker jag på mig, rullar axlarna bakåt och gör några tåhävningar. Snart är det dags för kaffepaus.

Karin Sandell,
postdoc-forskare

Kan vi tala om det?

Folkloristik, Forskning, Kommunikation, Kropp, Seminarium

På kvinnodagen den 8 mars 2024 deltog jag i ett panelsamtal ordnat av den feministiska tidskriften Astra tillsammans med Malin Gustavsson, grundare av företaget Ekvalita som arbetar för jämställdhet inom olika områden, och Nina Nyman, doktorand i genusvetenskap vid Åbo Akademi. Nina var en av administratörerna för den finlandssvenska #metoo kampanjen #dammenbrister som samlade in de vittnesmål som jag undersökt i min avhandling When the Dam Burst. Perpsectives on Genre and Tellability in Testimonies of rape. Ämnet för diskussionen var tiden efter #metoo. Var är vi, sex år senare?

Foto: Malin Nyman. Från vänster: Nina Nyman, Sofia Wanström, Malin Gustavsson

Jag kommer här lyfta upp och reflektera kring ett par centrala frågor som diskuterades vid tillfället och som kan ses som två sidor av samma mynt. Den ena handlar om att kunna ta kritik och den andra om förmågan att lyssna.

Malin Gustavsson underströk hur viktigt det är att personer kan ta emot kritik då det kommer till frågor om trakasserier, exempelvis i en medlingssituation. Diskussionen kring problemet faller platt ifall den anklagade parten motsätter sig uppfattningen om att hen kunnat agera på ett klandervärdigt sätt och reagerar defensivt i stället för att ta till sig det som sägs.

Jag kopplar en sådan motvilja för kritik till en oförmåga, eller ovilja, att lyssna. En ovilja att se en händelse ur någon annans synvinkel, att lyssna till hens förståelse och acceptera hens berättelse. För att effektivt lyssna krävs en öppenhet för det som sägs, även då det går emot föreställda meningar och personliga uppfattningar.

Lyssnandet utgjorde en central del i min avhandling. Det var både en utgångspunkt, en metod, samt underströks i sammanfattningen som betydande för att arbeta mot sexuellt våld i framtiden. Utgångspunkten var att trots föreställningen att de utsatta inte vill eller vågar berätta om vad de erfarit, handlar det snarare om att det som berättas inte lyssnas till. Som Tanya Serisier noterar har vi faktiskt talat om sexuellt våld i åtminstone 50 år, vilket antyder att problemet inte är en avsaknad av tal utan snarare att de berättelser som framförs inte når fram eller inte tolkas på rätt sätt — på det sätt som berättaren avser. Till exempel har berättelser om våldtäkt en tendens att tolkas som beskriva vanligt sex som målsägande ångrat efteråt eller som en lögn. På samma sätt som trakasseraren vägrar se sitt beteende som trakasserier, finns alltså en ovilja att acceptera våldtäkt som våldtäkt.

Det har framhävts i forskning att mottagandet för berättelser om sexuellt våld var annorlunda inom #metoo. De som berättade bemöttes generellt med validering och förståelse snarare än misstro, och jag skulle vilja påstå att denna positiva effekt kvarstår i viss mån. Jag tror inte det är lika enkelt att påstå att ”hon ljuger” mer, åtminstone inte offentligt. #metoo etablerade också en berättelsekategori som personliga upplevelser av våld kan kopplas till, vilket ökar deras berättbarhet.

Vad jag håller mig mer skeptisk till är om vi faktiskt blivit bättre på att lyssna på berättelser om sexuellt våld i alla dess nyanser, eller om det snarare är kategorin för talet som ändrat. Det som tidigare kallades sex eller flörtande uppfattas nu oftare som våldtäkt och trakasserier. Det utgör, enligt mig, ett steg i rätt riktning. Men kategorisering är ändå i grunden en förenkling som kan leda oss att förbise den komplexitet som kan omge en upplevelse av våldtäkt. Ett fokus på kategorisering framom lyssnande riskerar alltså att dölja de nyanser som kan framkomma i en personlig upplevelseberättelse. Därutöver är kategoriseringen av händelsen som våldtäkt inte nödvändigtvis hjälpsam eller tillfredsställande för en person som varit med om en obehaglig sexuell upplevelse. Hen kan för det första ha en annan uppfattning om händelsen och för det andra ha helt andra frågeställningar eller poänger som hen vill belysa med sin berättelse. En simpel kategorisering av händelsen skippar den problematik som kan uppstå speciellt i gränsområdet mellan våldtäkt och sex.

Filosofen Linda Alcoff noterar att vi har en tendens att framställa sex och våldtäkt som binära motsatser, vilket försvårar vår förståelse för båda kategorier. De är inte alltid tydligt åtskilda kategorier och vi behöver kunna diskutera den ”unkna gråzonen” däremellan för att nå en mer fullständig förståelse för sexuellt våld. Det innebär att vi inte endast kan tala om våldtäkt utan måste även kritisera vad som uppfattas som ”vanligt” sex.

Det är här jag tror att det blir svårt. Jag misstänker att människor ogillar att diskutera våldtäkt (speciellt i gråzonen) just eftersom det kräver en kritisk granskning av sex, vilket avvecklar den tydliga kategoriseringen av sex och våldtäkt. De kan tvingas syna sina sexuella upplevelser, som offer eller förövare, och självklarheten kring sex generellt sätts i gungning.

Både lyssnandet och förmågan att ta kritik blir centralt här. För att öppna upp och problematisera vad vi uppfattar som sex och våldtäkt och den suddiga gränsen däremellan krävs det att vi lyssnar till berättelser som belyser denna problematik och försöker skapa förståelse för den personliga upplevelsen snarare än att hitta rätt kategori för den. Att lyssna kräver en öppenhet för det nya, men eftersom sex är något som många utövar och som kan kännas väldigt personligt så krävs det att man också har intellektuell eller emotionell kapacitet att vara mottaglig även för det som kan uppfattas som kritiskt till ens egna sexuella upplevelser. Båda kan därmed ses som nödvändiga för att skapa ny förståelse för upplevelser av sexuellt våld och för att effektivt belysa problematiken som omringar både sex och våldtäkt.

Sofia Wanström
Postdoc-forskare i folkloristik

Peer-review publiceringens paradox: rapport från ett tidskriftsmöte

Etnologi, Folkloristik, Forskning, Kommunikation, Publikation

Den 22 mars träffades forskare som representerar kulturhistoriska, etnologiska och folkloristiska tidskrifter i de nordiska länderna för ett möte på Stockholms universitet. Det var en samling huvudredaktörer och biträdande redaktörer från Sverige, Finland och Norge som deltog. Själv var jag där i egenskap av biträdande redaktör för tidskriften Kulturella Perspektiv: Svensk etnologisk tidskrift, där jag har varit en del av redaktionen sedan år 2020 då arbetet med att digitalisera tidskriften – efter en nästan 30-årig period av tryckt utgivning – inleddes. Kulturella Perspektiv är med sina drygt 30 år dock ett tidskrifternas spädbarn i sammanhanget. Budkavlen firade 100 år för ett par år sedan och Svenska landsmål och svenskt folkliv grundades redan 1878. Sammantaget är dessa tidskrifter prov på våra ämnens varaktighet genom tid och rum.

Syftet med mötet var att utbyta erfarenheter och diskutera utmaningar för arbetet med våra tidskrifter. Bland annat diskuterades just digitaliseringsfrågan då flera av tidskrifterna som fanns representerade är i olika stadier av digitalisering, flera av de svenska under Kungliga bibliotekets paraply på plattformen Publicera som samlar vetenskapliga tidskrifter i formatet Open Journal Systems (OJS). Viljan och förmågan att anpassa utgivningen till ett förändrat publiceringslandskap är ett viktigt sätt för våra tidskrifter att bibehålla sin relevans och fort-sätta nå nya läsare.

Tidskriftsredaktörer på möte i Stockholm.

Förutsättningarna för detta arbete hade dock kunnat vara bättre, milt uttryckt. Vid mötet diskuterades hur våra tidskrifters ekonomi såg ut. Några får stöd för den löpande utgivningen av stiftelser eller i form av mer kontinuerligt tidskriftsstöd. Det är dock ingen redaktör som får mer än på sin höjd ett symboliskt arvode för sin arbetsinsats. Ingen har någon egentlig arbetstid avsatt för detta vilket medför att i stort sett allt redaktionellt arbete inom ramen för dessa tidskrifter sker ideellt. Hade det varit så att publicering i vetenskapliga tidskrifter varit en perifer verksamhet i vetenskapssamhället så hade detta kanske kunnat betraktas som i sin ordning. Men så är inte fallet. En av deltagarna påpekade vid mötet just denna peer-review publiceringens paradox: vi förväntas att publicera oss alltmer i denna form samtidigt som stödet till våra tidskrifter minskar och redaktioner (samt granskare) förväntas jobba med detta vid sidan om ordinarie arbete. Kulturella Perspektiv var en av många humanistiska tidskrifter i Sverige som förlorade sitt långvariga stöd från Vetenskapsrådet i slutet av 10-talet när omfånget på deras medel för detta ändamål kraftigt reducerades. Inte heller i den senaste ansökningsomgången för Vetenskapsrådets tidskriftsstöd erhöll Kulturella Perspektiv medel trots över lag höga poäng från de sakkunniga granskarna. Än så länge överlever Kulturella Perspektiv – på grund av minskade publiceringskostnader till följd av övergången till digitalt format och genom engångsstöd vi erhållit från flera lärosätens etnologmiljöer samt mindre stipendier som vi i redaktionen sökt och erhållit. En stabil och långsiktig finansiering saknas dock och detta problem har vi gemensamt med flera andra humanistiska tidskrifter.

Detta dilemma och andra är något historikern Isak Hammar tar upp i tidskriften Scandias debattsektion. Han skrev år 2022 en text med titeln ”Vetenskapliga tidskrifter – ett lömskt problem för humaniora” där humanistiska tidskrifters svårigheter diskuteras. Hammar påtalar att finansieringsfrågan för humanistiska nationella tidskrifter har flera sidor där ”problembeskrivningen är föränderlig, definitionerna undflyende samt att problemet är sammanvävt med andra komplexa problemområden” (Hammar 2022:339). Hammars exempel är hämtade från Sverige men detta gäller nog även för andra nordiska kontexter. Något som Hammar menar kännetecknar många humanistiska tidskrifter är att de är präglade av både nya publice-ringspraktiker (double blind peer-review förfarande t.ex.) och äldre traditioner (så som att bibehålla publicering på nationella språk). Detta gör dessa tidskrifter dubbelt sårbara då de inte riktigt kan sägas motsvara de mer strömlinjeformade internationella tidskrifterna samtidigt som de inte heller är helt och hållet populära och riktade mot en bred allmänhet. Hammar skriver: ”En förutsättning för att svensk humaniora ska så sig i den internationella konkurrensen är att vi har de publikationsinfrastrukturer som bäst gynnar forskningens kvalitet och många ämnen kan inte förlita sig på att kommersiella förlag ska intressera sig för just deras fält” (Hammar 2022:350-351). Detta gäller i högsta grad för de tidskrifter som fanns representerade vid mötet – de kommer från små ämnen och publicerar i hög grad artiklar på små språk.

Vid vårt tidskriftsmöte berördes också om vi vill behålla vetenskaplig publicering på svenska och andra nordiska språk inom vårt vetenskapliga område. Vi var alla överens om att detta är viktigt, inte minst för att kunna nå ut med forskningsresultat till en bredare allmänhet och för att ha publikationer på inhemska språk att använda som kurslitteratur i vår undervisning. Jag håller med Hammar om att ”[d]et grundläggande skälet till det är att de nationella vetenskapliga tidskrifterna fyller såväl akademins som samhällets behov av trovärdiga kunskapskanaler” (Hammar 2022:350). I tider av faktaresistens och kunskapskris behöver vi snarare fler än färre oberoende och icke-vinstdrivande kanaler för kunskapsspridning. Men då kommer vi tillbaka till finansieringsfrågan – vem ska bekosta detta arbete så att det blir hållbart på lång sikt? Isak Hammar har några förslag i sin text och föreslår att vi behöver ”utvidga det finansiella ansvaret och skapa ett bredare samarbete mellan redaktioner, institutions- och fakultetsledningar, finansiärer och statliga instanser” (Hammar 2022:350). Det här innebär, som jag uppfattar det, att vetenskapssamhällets alla aktörer behöver arbeta kollektivt och ta gemensamt ansvar för tidskrifternas fortlevnad. Det kan inte vara upp till enskilda redaktioner. Däremot kan vårt gemensamma möte, där flera redaktioner går samman för att bilda gemensam front, ses som ett första viktigt steg i ett vidare kollektivt arbete.

Kim Silow Kallenberg

Referenser
Hammar, Isak (2022). Vetenskapliga tidskrifter – ett lömskt problem för humaniora. Scandia, Vol. 88:2. DOI: 10.47868/scandia.v88i2.24805

Skämt och allvar på akademiska årsfester

Årets fester, Ritual och materialitet

Vad är det första du tänker på när du hör orden ”akademisk årsfest”? Kanske du tänker på årsfestmarskalker som bankar sin stav i golvet? Kanske de otaliga reglerna för hur man ”ska” klä sig? Kanske förenings- och nationsbanden i sin mångfald av färger? Kanske till och med ordföranden som gråter av stolthet medan hen håller sitt tal?

Först i slutet av 1980-talet väcktes intresset bland special- och ämnesföreningar vid Åbo Akademi att hålla lika högtidliga årsfester som studentkårens. Fram tills dess hade endast studentkåren sysslat med årsfestverksamhet. På grund av den ekonomiska situationen tvingades dock studerande välja mellan sin egen studentförenings och Kårens årsfester, där de flesta valde att delta i sin egen förenings.

Precis som nu var årsfesterna de dyraste festerna under läsåret. Redan på 1940–50-talen beskrevs Kårens årsfest som ”lite för dyr för vanliga studenter”. Här kan det dras paralleller till dagens årsfester, där priset för deltagande i Kemistklubbens 100-års jubileumsfest 2023 steg till 160€, och den billigaste av ”Big4” [1] årsfesterna var Humanistiska Föreningens, vars deltagaravgift ”endast” var 95€. När vi planerade Historikerföreningen Kleios årsfest under våren 2023 sades den vara en billig årsfest, trots ett pris på 70€.

Kan en årsfestkommitté kallas rituella planerare? Årsfestkommittén, under ledning av årsfestmarskalken, ser till att årsfesten ”ser ut som den ska”, och uppgifterna testamenteras vidare till deras efterträdare. Den nyvalda årsfestmarskalken får alltså i uppgift att uppnå samma nivå av elegans samt uppfylla kraven som ställts upp av hens företrädare. De flesta föreningar brukar hålla sina årsfester på Kåren i Åbo, som därmed måste bokas långt i förväg. Via Kåren kan man även boka kårstaven, som används för att uppmärksamma festdeltagarna att de ska vara tysta inför ett tal, för att banka in honnören till deras platser samt för att utlysa konferenser. Den ursprungliga kårstaven lånas inte ut mera, endast en kopia.

När alumner berättar om årsfester brukar benämningen ”frackfest” förekomma. Detta syftar på att klädkoden för en akademisk årsfest brukar vara ”högtidsdräkt med akademiska ordnar”. Denna klädkod innebär långklänning eller frack, alternativt folkdräkt. Numera brukar även mörk kostym accepteras som ett alternativ till fracken. ”Med akademiska ordnar” syftar på kår-, nations- samt föreningsbanden och eventuella styrelsemedaljer eller pins. Redan på 1960-talet var det fest- eller balklänningar som gällde på de akademiska årsfesterna. Axlarna ska täckas tills efter varmrätten. Nacken ska synas, men tårna ska definitivt inte göra det.

Nu brukar den solenna akten vara en tillställning av skratt och leenden, då föreningar överräcker ”småroliga” gåvor till den förening som firas, men på 60-talet beskrevs de som ”besvärliga och långdragna tillställningar som endast upplivades om man lyckades hitta en god festtalare”. Solenna akten såg dock dock mycket annorlunda ut fram till 1976. Det tidigare nämnda festtalet har sedan 1976 slopats, och ersatts av ett cocktailparty.

Historikerföreningen Kleio vid Åbo Akademi gratulerar Humanistiska Föreningen vid Åbo Akademi till sitt 96:e verksamhetsår. Bild: Anton Kunnas (gallery.antonkunnas.com)

”O Gamla Klang- och Jubeltid” skulle alltid sjungas. Även nu sjungs sången alltid i slutet av årsfesterna. Den andra versen av denna sång sjungs aldrig i fredstid. Den finns dock så gott som alltid upptryckt i program/sångbladet. (Tidigare har man stått på stolarna och sjungit den, numera ställer man bara sig upp.)

När Kåren firade 25-årsjubileum 1944 var stämningen dystrare än vanligt på årsfesten. Damerna meddelades att de fick hålla ytterkläderna på ryggstödet och ytterkängorna på fötterna ifall det skulle förekomma luftalarm. Detta var kutymen under alla krigsårens årsfester.

På det stora hela ser dock studentföreningarnas nutida årsfester ganska likadana ut som studentkårens årsfester gjorde för flera decennier sedan. Samma sånger, samma klädkoder, samma programpunkter.

Emma Blomgren
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

[1] Big 4 är en benämning som betecknar de fyra stora fakultetsföreningarna vid Åbo Akademi, alltså Humanistiska Föreningen, Kemistklubben, Statsvetenskapliga Klubben och Merkantila Klubben.

 

Vidare läsning om akademiska traditioner vid Åbo Akademi

  • Aminoff-Winberg, J. (1993). Kårliv under 75 år: Åbo Akademis studentkår 1919-1994. Åbo Akademis studentkår.
  • Lindqvist, A. G. (1999). Åren vid kåren: En krönika om kårliv och traditioner vid Åbo Akademis studentkår under 1920-1950-talen. Åbo akademiker.
  • Marander-Eklund, L., & Svahnström, S. (1994). O, gamla klang- och jubeltid: Aboensiska studentminnen : festskrift med anledning av Åbo Akademis studentkårs 75-års jubileum. Åbo Akademi.
  • Åbo Akademis studentkår. https://web.abo.fi/karen/special/sigma/documents/%C3%A5rsfestetikett.pdf