Alla inlägg av admin

Påskägget – kristendom och konsumtion

Årets fester, Ritual och materialitet

Att ha påskägg är en utbredd tradition i Europa, som utövas på lite olika sätt i olika länder. Jag  kommer att undersöka hur långt tillbaka denna tradition går, varför ägget blev en symbol för påsken och hur det hela hänger ihop med kristendomen. När vi tittar på detta är det också viktigt att skilja på den kultur som är ett arv från det förflutna, och den kultur som sprids via media. Båda är naturligtvis kultur, men det finns helt klart en skillnad mellan dem. Varför fick ägget sin roll i påskfirandet, och hur viktigt är materialiteten i det här sammanhanget?

Det är svårt att säga exakt när påskägget blev en tradition. Liksom många andra traditioner verkar den ha utvecklats gradvis från tidiga rötter, som senare har fått en kommersiell och konsumistisk karaktär. Ägget som religiös symbol och symbol för våren kan ha förkristna rötter. Tidiga kristna såg ägget som en symbol för återfödelse, och för treenigheten. Däremot blir påskägget en tradition först under medeltiden i Europa, kring 1200-talet, då det förknippas med fastetiden kring påsk. Ägget var ett av de livsmedel som man traditionellt undvek under fastan. Innan kött var tillgängligt för allmänheten var ägg en mycket viktig proteinkälla.

Fram till 1800-talet var påskäggstraditionerna koncentrerade till Central- och Östeuropa, där de fortfarande har relativt viktiga platser i kulturen. På 1800-talet togs traditionen upp i andra europeiska länder, som Storbritannien och Sverige, och är idag utbredd i de flesta länder som har en kulturell koppling till kristendomen. Vad är då påskfirande ur ett kristet perspektiv? Enligt den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är påsken ett firande av Jesu uppståndelse. Man kan tolka ägget som en symbol för (åter)födelsen och fertiliteten. Enligt James Daybell vid University of Plymouth började påskägget som ett gåvoutbyte, där man dekorerade sina ägg och gav dem som gåvor istället för att äta dem under fastetiden.

Vad påskägget är gjort av varierar från plats till plats, och genom tiderna. Den ”äldsta” varianten, den som var vanlig under medeltiden, är ett helt vanligt kycklingägg som kokas och sedan dekoreras. Senare, under 1800-talet, börjar man också fira med godisägg. Godisäggen finns i olika versioner. En kartong, formad som ett ägg, fylld med godis och ägg gjorda av choklad, till exempel. Choklad har en koppling till det högtidliga, eftersom choklad är ett godis som historiskt sett har ätits ganska sällan, och som idag vanligtvis är reserverat för speciella tillfällen. Choklad figurerar också i julfirandet, och godis värderas särskilt högt av barn. Familjer kan därför använda godis som ett incitament för att involvera barn i ritualer eller traditioner som de annars inte förstår eller bryr sig om. Choklad, med sitt sydamerikanska ursprung, tillhörde uppenbarligen inte de kristna traditionerna under antiken eller medeltiden utan är en konsumtionsvara som införlivats i sena varianter av dessa traditioner.

Påskägg i papp att fylla med godsaker. Tillverkat på 1950-talet. Åbo museicentral, http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/deed.sv

Låt oss ta en närmare titt på de tidigaste traditionerna, där gåvoutbyte och påskäggsjakt var centrala. Hur ger man någon ett påskägg? Vanligtvis tar en vuxen på sig ansvaret för att gömma äggen, och sedan låter denna barnen leta efter dem. Påskäggsjakten verkar härstamma från tysktalande områden, men det verkar inte vara klarlagt precis när den uppkom. Flera protestantiska kyrkor, kulturorganisationer och uppslagsverk uppger att Martin Luther, reformationens fader, spelade en viktig roll i utformningen av denna tradition, eftersom han själv organiserade påskäggsjakter på sin tid. Påskäggsjakten är en ritual som är starkt förknippad med påsken och barnens roll i den. Förhållandet mellan påskäggsjakten och kristendomen är omdiskuterat, men vissa kyrkor väljer att jämföra öppnandet av påskägget med Jesu uppståndelse från kistan.

Det är svårt att slå fast att det verkligen fanns ett samband mellan påskägget och kristendomen, ur teologisk synvinkel. Hönan och kycklingägget har ingen större roll i den kristna symboliken, inte heller spelar chokladen och godiset viktiga roller i kristendomens ritualer (som nattvarden eller fastan). Å andra sidan har ägget en viss betydelse som ett livsmedel som man avstår från under fastedagar. Vad ägget är gjort av har dock förändrats med tiden. Numera är som sagt godisägg vanliga och kycklingägget som material är inte ensamt om att tituleras påskägg (även om riktiga kycklingägg i vissa länder fortfarande föredras som påskägg).

För att sammanfatta är påskägget en del av påskfirandet, och påskäggsjakten är exempel på en ritual som är förknippad med detta. Ritualens ursprung och koppling till den religiösa högtiden är osäker. Materialiteten vad gäller påskägg har förändrats över tid, och saknar ofta en religiös betydelse. Godiset är förknippat med barnen, och påskäggsjakten är en lek för barn. Det är oklart för mig vilken roll jakten på ägget spelar, och varför detta blev en viktig del av påskfirandet. Det är tydligt att påskfirandet, såsom jul, halloween etc., har en stark kommersiell och konsumeristisk karaktär, och regionala skillnader mellan påskfiranden, inklusive påskägget, riskerar därför att utjämnas med tiden.

Herman Håkestad
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips

Om broderier, ockupationer och hopp

Fältarbete, Laddade platser, Materialitet

Solen skiner varmt över en ockuperad gammal tågstation i Rom. Här huserar den transfeministiska organisationen Lucha y Siesta, som driver ett kvinnohärbärge i den största byggnaden sedan 2008. När jag kommer dit på söndagsförmiddagen i slutet av februari sitter ett tiotal kvinnor och en man vid ett bord i mitten av gården med broderiramar i knät. Garner och tyg trängs med kaffekoppar och mobiler på bordet. Åldrarna är blandade. Ett barn i femårsåldern springer runt och jag räknar till fyra kvinnor som nått en ålder då håret blivit vitt.

Ockupationer har en ganska annorlunda historia i Italien, och i synnerhet i Rom, än de har i de skandinaviska länderna. Att ockupera för att bo eller för att starta ett kulturhus hör ihop med arbetarrörelsen, och många viktiga samhällsfunktioner, såsom kvinnohärbärget på Lucha y Siesta, drivs i ockuperade hus. Andra exempel på sådant som ofta drivs i ockuperade lokaler är italienskaundervisning för nyanlända, soppkök och andra serveringar, musikevenemang, hantverkstäder, träning (helt vanlig gymträning men också mer experimentella kurser som feministisk twerking och queer wrestling, som Lucha y Siesta håller), och inte minst social och juridisk rådgivning av olika slag för utsatta grupper, exempelvis flyktingar och/eller hbtqi-personer.

Mitt forskningsprojekt, som är anledningen till mitt besök, handlar om att studera hur hopp levs och tänks genom ockupation. Det vill säga, genom en politisk strategi som går ut på att ta en plats i besittning tillsammans med andra och stanna där med dem. En sådan kampmetod sätter kulturanalytiska frågeställningar om vardagens centrala betydelse i ett intressant ljus. Om vardagens meningsskapande och hur världen vecklar ut sig framför just våra egna fötter måste kopplas till den plats vi befinner oss på för att förstås, blir en ockuperad plats snarare en riktning, en riktning mot hur det borde vara. Ockupationen är då inte bara en plats, utan också en tid där nuet flätas samman med framtiden. Det man gör i nuet och i det lilla hör samman med hur man vill att det ska bli i framtiden och i det stora, utanför ockupationens gränser. Min utgångspunkt är att det måste finnas ett hopp om att något annat är möjligt inblandat i politiska aktioner, och att hoppas, menar den amerikanska författaren Rebecca Solnit, är ett förbund med framtiden som gör nuet levbart. Det är detta levbara nu som jag studerar på Lucha y Siesta, och det är ett nu som också sitter ihop med dåtiden, vad som varit tidigare och som utgör förutsättningarna för hur det nu är. I Lucha y Siestas fall blir exempelvis både våld mot kvinnor, den globala kvinnorörelsen och Italiens ockupationsrörelse sådana historiska utgångspunkter som lett fram till att ockupationen skett, och till att verksamheten fortsätter att bedrivas.

Denna söndag är det alltså broderiworkshop och en forskare och en journalist, som båda arbetat länge mot våld mot kvinnor och för migranter i utsatta situationer, har rest från norra Italien för att leda den. Temat är minnen av migranter ur ett feministiskt perspektiv, där namn på människor som försvunnit vid gränsövergångar till Italien – exempelvis kvinnor som utsatts för trafficking – broderas tillsammans med andra motiv. De enskilda broderierna kommer att sys ihop med ett större verk som redan påbörjats på andra orter. Vid bordet broderas allt möjligt. ”Respect” broderar någon på engelska, flera broderar blommor, en broderar konturerna av en vulva med rosa, glansig tråd. Det mest avancerade broderiet föreställer ett ansikte, och kvinnan som broderar på det säger flera gånger att hon bara tagit vid och att det är någon annan som utformat den fina designen. Försiktigt sätter hon nålen i tyget, för att inte förstöra. Det är över lag få som broderar självsäkert och vant. En av ledarna berättar att de flesta som är där broderar för första gången.

Broderi under arbete. Ett stiliserat kvinnoansikte i rosa garn.

Den broderade texten lyder: ”Till dig, lilla stora kvinna”. Foto: Emma Eleonorasdotter

Broderier kan verkligen representera ”det lilla”. Det är hisnande att fundera på hur många kvinnor som suttit i sina hem, världen över, och broderat. Produktionen av handarbeten, säger en av ledarna, har för många kvinnor varit en tvingande norm som dränerat arbetet på skaparkraft och inspiration, emedan det för andra har varit en fristad. Detta är något som undersökts av många etnologer och folklorister, och fokus har de senaste decennierna legat på det senare. När jag söker på internet kommer det upp långa listor av kulturanalytiska studier av handarbete som kreativ uttrycksform, som terapi och som social gemenskap. Flera vill uttryckligen lyfta fram ett undangömt och nedvärderat hantverk. Jag tänker på hur det blev både när min mormor och när min farmor gått bort, och familjen skulle ta hand om deras respektive samlingar av broderade tavlor, vävda mattor, virkade dukar och annat. Jag tror att mycket slängdes, men jag slapp själv vara den som tog deras alster till tippen. Det hade jag inte klarat. Det hade då varit lättare att hitta ett utrymme att förvara dem på, för all framtid om så skulle behövas. Mormors och farmors hantverkskunnande, deras tid och vad som skulle kunna uttryckas som deras duktighet, som kvinnor och mödrar, fanns lagrade i föremålen. Vem vore jag att slänga det?

Under workshoppen laddas inte hantverket på samma sätt. Även om deltagarna närmar sig de finaste alstren med stor respekt är det tillfället i sig och den kollektiva produktens politiska budskap som står i fokus. Det exakta och grundliga ensamarbetet, som kännetecknar mormors och farmors verk, får stå tillbaka för det lekfulla, kollektiva och temporära. En av ledarna pratar om ”kraften i spontaniteten”. Om det lilla i det traditionella hantverket kunde kopplas till storheter som kulturella föreställningar, moral och normer, kopplas broderiworkshoppens smådelar rent fysisk samman med andras verk och det politiska budskap som de samlade arbetena handlar om. Stämningen är lågmäld, och jag tror att det handlar om ämnet för workshoppen, som förmodligen varit en livligare sammankomst om dagens politiska fokus varit ett annat. Nu finns alla dessa försvunna migranter i allas medvetande och det stillsamma broderandet är knappast den uttrycksform som verkar mest självklar som kommentar till att försvinnandena skett. Workshoppens arbeten med små stygn av färgglada, smala garntrådar mot vit bakgrund blir en slags litotes, en underdrift, som bjärt kontrasterar mot de oklara människoöden som vi bara kan föreställa oss.

Nuet görs på så vis på samma gång mera levbart, genom kaffe och umgänge, prat och kreativitet, och mindre uthärdligt, genom att hålla minnet vid liv av människor som vi aldrig träffat men som vi tror har råkat ut för människohandel. Filmiska scener med låsta lägenheter, våld och gråt flimrar förbi i det trevliga.

Hur är det då med hoppet? Finns det där någonstans? Jag vet inte riktigt, men kommer fortsätta leta.

Emma Eleonorasdotter

Lästips
Rebecca Solnit (2016). Hope In The Dark: Untold histories, wild possibilities. Edinburg: Canongate Canons

Bortbyting – ett mänskligt folktroväsen

Folktro, Ritual och materialitet

Sägner om bortbytingar har uppkommit i olika delar av Europa, bland annat i Tyskland, Polen och delar av England. Starkast etablerade som folktroväsen är de dock i Norden där troll och älvor är vanliga i folktron.

En ”bortbyting” handlar om fenomenet då en människa, oftast ett litet barn, blir kidnappat av övernaturliga väsen; vanligast av troll men ibland även av älvor. Det mänskliga barnet ersätts med ett av trollens egna barn. Begreppet ”bortbyting” används både för människobarnet och trollbarnet.

Troll är övernaturliga folktroväsen som på många liknar sätt människor, men som man tänkte sig bodde djupt inne i skogar, berg eller under jorden. Trollens motiv för att kidnappa människobarn var ofta avundsjuka på barnens skönhet. Vackra barn med ljust hår och blåa ögon tänktes vara mest i fara. Trollen uppfostrade sedan det kidnappade barnet eller använde det som betjänt, medan de mänskliga föräldrarna försökte avslöja deras bortbyting för att få tillbaka människobarnet. Andra motiv för att byta bort barn kunde vara att trollen ansåg att det var fint att bli uppfostrad av människor eller så kunde det vara ett sätt att låta ett gammalt troll bo bekvämt hos människorna. Det som ersatte mänskliga barnet; ett gammalt troll, ett trollbarn eller en bit av ett träd, förtrollades för att se ut som det kidnappade barnet.

Våra dagars uppfattningar av vad trollen kan ha varit är starkt påverkade av konstsagornas troll som bland annat är fulare och har mer omänskliga drag än folktrons troll. John Bauer tolkar här bortbytingsmotivet i Helena Nybloms Bortbytingarna från sagosamlingen Bland tomtar och troll 1913.

I Norden försökte man förhindra detta från att hända genom att placera ett ”magiskt” eller välsignat föremål vid barnets vagga. Trollen ansågs försvagas av järn eller metaller som till exempel vigselringar eller saxar. Eftersom trollen troddes kunna gå in i huset och kidnappa barnet under natten lade man vikt vid att inte lämna barnet ensam och på att hålla elden brinnande hela natten. Odöpta barn ansågs vara i större fara utan beskydd av kristendomen och välsignandet av barn var ett sätt att ge extra skydd mot att bli bortrövad.

Faktorer som kunde få föräldrar att tro att deras barn blivit bortrövat och ersatt av ett troll var främst barnets beteende och fysiska utseende. Missbildade och sjukliga barn, och barn som ansågs dumma kunde identifieras som bortbytingar. Avvikande beteende eller fräckhet kunde också vara tecken. I flera sägner nämns också tecken som ökad aptit, skrikande, onaturlig visdom och långsam utveckling. Fysiska drag som ovanligt stort huvud, platt näsa och krokig rygg sågs också som identifierande markörer för en bortbyting.

Om barnet blivit bortbytt och man redan blivit belastad med ett omänskligt barn gällde det att få bortbytingen att erkänna eller på annat sätt bekräfta att barnet inte var mänskligt, och på det sättet få tillbaka det äkta barnet. Barn som identifierats som bortbytingar utsattes ofta för misshandel för man trodde det skulle tvinga trollen att returnera kidnappade barnet. Milda åtgärder kunde handla om att lura bortbytingen och få den att avslöja sig genom att man gjorde något underligt eller uppseendeväckande som skulle överraska bortbytingen. I många fall handlade åtgärderna dock om att utsätta barnet för fara, exempelvis låtsas kasta det i elden.

Vad hände sedan? Vissa sägner slutar ”lyckligt” med att barnen utbyts igen och hamnar rätt, i andra fall då åtgärderna inte fungerat eller själva bortbytingen aldrig upptäckts kunde bortbytingarna glömma bort vilka de var och leva resten av livet på varandras platser. Andra bortbytingar återvände av sig själv och försvann utan varning. Mänskliga föräldrar kunde också överge bortbytingen eller i extrema fall begå barnamord. Dessutom kunde det hända att det bortrövade barnet returnerades i 15-årsåldern inför sin konfirmation, eftersom kristendomen troddes ha kraft över trollen.

Folkliga föreställningar om bortbytingar visar för oss hur folktrons svar på det oförklarliga och onormala speglats i sättet man hanterat dessa situationer innan dagens medicinska kunskaper fanns tillhanda. Nuförtiden skulle en krokig rygg antyda till skolios, svaghet eller missbildning kan tyda på sjukdom och funktionsnedsättningar. I sägnerna om bortbytingar hittar man också beteendemönster som ur modern synvinkel skulle kunna attribueras till autism och neurodivergens. Normaliteten av misshandeln och barnamordet av ”bortbytingar” kan dessutom bero på det allmänt hårda livet i medeltida Europa; det var vanligt med flera barn per familj för att de skulle hjälpa till med arbetet, men ett barn som inte klarade av det och blev en börda för familjen kunde bli övergivet eller dödat.

Skildringen av bortbytingar i folkliga föreställningar varierar men har samma grundfaktorer. Dessa sägner har varit ett sätt att handskas med oförklarliga, avvikande beteenden och utseenden hos barn. Nu är bortbytingar ett välkänt folktroväsen som spelar en viktig roll i folktrons historia.

Helen Hartman
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips
Henriksson, Blanka 2012. Trollen och vi – folkliga föreställningar i Svenskfinland. Scriptum.
Schön, Ebbe 1996. Troll och människa. Gammal svensk folktro. Natur och kultur.

Pandemin – fem år senare

Arkiv, Cultura, Etnologi, Frågelista

Corona är kanske det mest omtalade samtalsämnet nu, men utöver det påverkas inte mitt vardagsliv alls. Jag ser nog på denna epidemi på ett annat sätt än en ”vanlig influensa”. Detta eftersom att man varnar personer som tillhör en riskgrupp, vilket jag gör. Dessutom märker jag att andra människors hysteri påverkar mig. Människor bunkrar upp med mat och andra nödvändigheter och jag frågar mig själv om jag också borde? (M6236:16)

Nu är det fem år sedan coronapandemin nådde Finland och vände upp och ner på vardagslivet. Myndigheternas införde strikta begränsningar för att stävja coronavirusets framfart. Alla som hade möjlighet skulle arbeta hemifrån, skolorna stängde och publikevenemang inhiberades. Vi skulle begränsa vårt sociala umgänge och helst hållas hemma, eller umgås utomhus – på tillräckligt avstånd.

Distansarbete.

Citatet ovan är hämtat från kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista Coronaviruset i vardagen. Frågelistan publicerades den 12 mars 2020, samma dag som Finlands regering presenterade sina första åtgärder för att minska spridningen av Covid-19. I de 350 svaren på frågelistan delar människor med sig av sina första reaktioner på den nya situation de befinner sig i. Osäkerheten är stor och många frågar sig hur länge vi ska behöva leva i ett undantagstillstånd på grund av viruset.

Fem år senare lever vi fortfarande med coronaviruset, men det har tämjts med vacciner och nedgraderats till ett virus bland många. Pandemin har satt sin prägel på vår vardag, vi nyser i armvecket och tröskeln för att stanna hemma om man känner sig sjuk har blivit lägre.
I det nordiska forskningsprojektet Osäkra tider (Disrupted Temporalities) undersöker vi hur samhällskriser påverkar människors förhållande till tid – dåtid, nutid och framtid. Vi är intresserade av hur erfarenheter från pandemin fortfarande är en del av finländarnas vardag och hur man talar om och minns den tiden. I vår nya frågelista Pandemin – fem år senare vill vi veta hur just du minns pandemin.

Frågelistan publiceras i Finland, Danmark, Norge och Sverige. Den finländska frågelistan hittar du här:
https://link.webropol.com/s/osakratider (svenska)
https://link.webropol.com/s/epavarmatajat (finska)

Karin Sandell, projektforskare i etnologi. Bloggen skrivs inom ramen för det nordiska forskningsprojektet Disrupted Temporalities som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.

Blodeuwedd ─ Brottsling, förbannelse eller oskyldigt offer?

Ritual och materialitet

Utav blommor skapas en vacker kvinna; hon är lösningen på förbannelsen som lagts på hennes blivande make av hans egen mor, om att han aldrig kommer att få en mänsklig hustru. I det drama som Blodeuwedd framträder i finns bland annat mängder av magi, en kärleksaffär och ett detaljerat mordförsök.  Blodeuwedd, som är en del av den walesiska samlingen av medeltida berättelser Mabinogion, har också blivit en centralfigur i många olika teateruppsättningar och litterära verk. Dessa antingen återberättar myten eller använder sig av element ifrån den för att skapa nya berättelser. Jag funderar kring vad de olika omtolkningarna av henne och de betydelser man ger berättelserna säger om den tid vi lever i och människans förändrade syn på kroppen. Läs mera

Det doftar jul

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Julen är en högtid då traditioner och atmosfär står i centrum. Att ha en julgran, dricka glögg, tända ljus, baka pepparkakor och äta risgrynsgröt med kanel och socker är alla traditionella ritualer som firar och symboliserar jultiden. Det som alla dessa praktiker har gemensamt är att de kommer med dofter som tillsammans spelar stor roll i skapandet av mys och julstämning.

Dofter kan ta oss tillbaka i tiden på ett speciellt sätt; de kan till exempel påminna om hur man har firat barndomens jular och väcka en viss nostalgi som berättar för våra interna klockor att nu är det dags att fira jul igen. Det finns inte bara en enda doft som symboliserar julen, utan faktiskt är det kombinationen av flera vintriga örter, rök och växter som skapar en doftcocktail som julfirare känner igen. Det är intressant att undersöka dessa dofter, eftersom själva dofterna kommer ifrån materiella ting, som skapar olika dofter, vilka sedan väcker känslor inom människor.

Åtminstone i norra delarna av Europa kommer själva naturen igång med juldofter redan före någon hinner börja med pepparkakorna och glöggen. I Finlands skogar finns det gran och tall som förknippas alla med julen. Julgranen är en symbol för julen med en klar doft, och doften av barrträd har en djup koppling till jultraditionerna och julritualer. I de gamla germanska och keltiska kulturerna var vintergröna träd symbolen för evigt liv, eftersom de förblev gröna även under de kalla och mörka vintermånaderna. Träden representerade hopp och pånyttfödelse, vilket gjorde dem till en naturlig del av midvinterfirandet. Då kristendomen spreds i Europa införlivades dessa traditioner i julfirandet. Att ha en julgran i hemmet blev populärt i Tyskland under 1500-talet, vilket förde doften av skogen in till hemmet. Granens doft är således inte bara en påminnelse om naturens skönhet, utan också om det eviga liv som julen i den kristna traditionen symboliserar.

Julblomman hyacint förtjänar också att bli nämnd då det är prat om traditionella juldofter! Hyacinten blev en julblomma i norra Europa under 1800-talet, särskilt i Sverige och Nederländerna. Anledningen är främst dess förmåga att blomma inomhus under vintermånaderna, vilket var ovanligt och eftertraktat på den tiden. Trenden med hyacinter växte då man upptäckte att lökarna kunde ”drivas” att blomma under vintern, vilket gav färg och doft till hemmen under den mörka och kalla tiden. Dessutom är den starka, sötaktiga doften något som förknippas med julstämning och gör att hyacinten blivit en klassisk dekoration och ett annat sätt att ta naturen in i huset.

Eftersom julen är en kristen högtid, kommer en stor del av dofterna som man förknippar med julen från den kristna kyrkan och Bibeln. Rökelse, myrra och stearinljus har alla sina egna religiösa betydelser i julfirandets ritualer. Brinnande rökelse har använts i bön och gudstjänst för att symbolisera att bönen stiger uppåt med röken till Gud. Myrrans doft är minst lika relevant i koppling till julen och den kristna tron, alltså som en symbol av döden. Myrrans uppgift var faktiskt att täcka lukten av döda kroppar med sin egen doft. Rökelse och myrra var gåvor som två av de tre vise männen gav åt den unge Jesus och hans föräldrar i berättelsen om den första julen, vilken var Jesus födelsedag.

Foto: Jean-Marie LAFON, CC BY SA 2.0

Fortsättningsvis, om kyrkans roll när det gäller juldofter, kan man inte glömma bort stearinljuset. Doften av ett brinnande stearinljus är inte i sig bara en juldoft eftersom det används aktivt i flera andra ritualer och traditioner men oavsett håller de sin plats som betydelsefulla i juldoftscocktailen. Doften av smältande stearin är svårt att undvika under jultiden. Trots att doften inte är så stark är den ändå superrelevant för julstämningsskapandet. Att fara till gravgården under jultiden och tända stearinljus på nära och käras gravar är en viktig tradition för många familjer, åtminstone i Finland. Då året är som mörkast ger de många brinnande stearinljusen på gravgårdarna en känsla av samhörighet, både mellan de levande och mellan levande och döda. Stearinljus tänds också i människornas hem till exempel på fönsterbrädan eller i julgranen.

Doften av julmat och nybakade bakverk som pepparkakor och lussekatter har slutligen den kanske allra största inverkan på julstämningen. Den traditionella julmaten, med inslag som kålrotslåda, skinka, och rosolli, ger en robust och jordnära doft som för tankarna till festliga måltider. Glöggen, som värms och serveras med russin och mandlar, sprider en kryddig och söt doft av kanel och nejlika. Kanel och nejlika kommer från Asien och ansågs som exotiska lyxvaror. Redan under medeltiden importerades de till Europa men eftersom de var väldigt ovanliga och dyra användes de bara under speciella tillfällen, alltså främst i julmat. Minttuakaakao, alltså varm choklad med en stänk av mintlikör ger en uppfriskande och söt arom vilket passar perfekt för kalla vinterkvällar. Tillsammans skapar dessa dofter en unik och omhuldad julstämning som för många är synonymt med finsk jul. Att äta julmat, vara med familjen, sätta upp dekorationer, lyssna till julmusik och dansa runt granen är alla sätt att fira en fullständig jul även utan luktsinnet, men det är intressant att undersöka hur mycket dofterna inverkar tradition och firandet.

Gabriela Andersson
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Det farliga havet

Folkloristik, Folktro, Forskning, Seminarium, Vetenskapsförmedling

I Julia Öhmans pågående doktorsavhandling om havsnära sommarboende med fokus på naturnyttor berättar hennes informanter bland annat om vilken betydelse havet har för dem. I utsagorna framhävs att havet inger en känsla av frihet, trygghet, lugn, gemenskap och äventyrlighet medan det farliga havet inte ges särskilt stor plats i materialet.

I den nyutgivna volymen Maritim folktro. Sägner, myter och liminalitet diskuteras det maritima landskapets kulturella laddning samt hur havets oberäknelighet kunde bemästras genom magiska åtgärder. Här presenteras havet, i ett vagt definierat förr, som både farligt och nyckfullt. Land står för det stabila medan havet är under ständig förvandling, vilket föranleder både rädsla och skräck.

I mitt bidrag i volymen, ”Folktroföreställningar om havet och sägner om sjörån samt andra skräckfyllda berättelser” diskuterar jag dels folktrouppfattningar om havet, dels sägner om havets övernaturliga väsen samt berättelser om stormar. Många gånger handlar det om hur man på magisk väg kunde erhålla fiskelycka, hur man skulle bete sig i samband med fiske och vad man fick eller inte fick göra ombord – bland annat fick man inte vissla.

Havet kunde vara farligt bland annat i samband med storm. Från Replot berättas hur storm skulle motverkas genom magi: ”Man ställer sig mitt i båten med vänstra handen på stormasten och den högra hotande upplyft, under det man säger: ’Jag säger dig i Jesu Kristi namn, du ska sliut blås!’, vilket upprepas trenne gånger efter varandra. Hjälper icke detta, spottar man mot vinden och säger: ’Satan har släppt löst vädrets furste, men jag skall binda din makt’, varefter en femhörning ristas med knivsudden på förmasten”. Här kombineras en trollformel med kristna drag, en uppmaning som upprepas tre gånger, där tre är ett magiskt tal med ett spottande och uppgörande av ett pentagram som ansågs skydda mot det onda. Exemplet är från Finlands svenska folkdiktning, bandet Folktro och trolldom.

De övernaturliga väsenden, sjörået och havsfrun, uppfattades kunna straffa lata och lekfulla sjömän. Ett sådant exempel är en välkänd sägen om sjömän som lekte med en vante som uppenbarat sig på isen. Då hördes en röst som uppmanar besättningen att dra sig hemåt. De som hörsammade uppmaningen klarade sig, medan de som inte gjorde det gick förlorade i en storm. Här både varnar och straffar det övernaturliga väsendet besättningen.

Men de övernaturliga väsendena kunde också hjälpa till vid nöd. I ett exempel berättas om en hur ett skepp som i storm höll på att förlisa, mirakulöst räddas då en ”skäggig gubbe” som plötsligt uppenbarar sig skickligt navigerar fartyget genom farliga grynnor. Fartyget fick, enligt sägnen, besök av ett sjörå. Andra sägner handlar om farliga postfärder med häst och kärra över isen då isen kunde brista eller de gånger isen halshögg någon ur besättningen.

Dessa sägner utgör ett traditionsstoff om hjältemodiga postroddare, men också om farliga situationer med döden som resultat. Berättelserna handlar således om existentiell fara och skräck och förtäljer något om kustbefolkningens livsvillkor. Av denna orsak fanns både folktroföreställningar och berättelser om faror ute på havet. I volymens introduktion av Nilsson och Westerlund diskuteras varför berättelser om det farliga och oförutsägliga havet i relation till det övernaturliga berättades. Ett sätt att förklara det är att folktron bidrog till att skapa ordning i en stundtals farlig tillvaro. Sägner om övernaturliga väsen kan ”förstås som betydelsebärande affektiva praktiker som formade och formades av skärgårdsbornas, fiskarnas och sjöfararnas liv”.

Boken finns öppet tillgänglig på följande sida: https://www.doria.fi/handle/10024/190518
Utgåvan, som är redigerad av Fredrik Nilsson och Kasper Westerlund och utgiven av Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi, baserar sig på föredrag kring temat maritim folktro hösten 2023.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik och insjöälskare

 

Ouijabrädet: Från spiritism till modern mystik

Folktro, Ritual och materialitet

1891 dök de första annonserna för ouijabrädet upp i tidningarna i USA. ”Ouija, the Wonderful Talking Board”, proklamerade en leksaksbutik i Pittsburgh. Brädet beskrevs som en magisk anordning som skulle besvara frågor om det förflutna, nuet och framtiden med förbluffande precision. Det utlovades vara en länk mellan det kända och det okända, det materiella och det immateriella. I Finland blev aldrig Ouijabrädet lika populärt som det blev i USA. Däremot uppfanns en egen variant: Anden i glaset.

I tusentals år har människor i olika delar av världen försökt kommunicera med avlidna och metoderna har varierat från plats till plats över tid. Ibland har förmågan tilldelats några få utvalda personer, exempelvis schamaner och medium. Ouija-brädets rötter spåras tillbaka till 1800-talet och spiritismens framväxt. År 1848 utvecklade systrarna Margaret och Katherine Fox i Hydesville, New York, ett knackningssystem för kommunikation med andar. Detta utvecklades till de karaktäristiska spiritistiska seanserna. Systrarna åkte runt och visade upp fenomenet och andekommunikation populariserades snabbt, och spreds över världen. Snart skapades det vi idag känner som Ouijabrädet. I USA tillverkades de första brädet åt 1890 och var ett tag en av leksakstillverkaren Parker Brothers mest populära produkter, endast Monopol sålde bättre.

Från början var Ouijabrädet en träbräda. Alfabetet var arrangerat i två halvcirklar ovanför siffrorna noll till nio, upptill fanns ”yes” och ”no” i varsitt hörn och längst ner stod ”good bye”. Tillsammans med brädet kom en planchette. Planchetten är en liten droppformad träbit med ett hål i mitten som användes för att manövrera brädan.

Typiskt Ouijabräde. Foto: Colton Sturgeon, Unsplash

Innehållet i en session med Ouijabrädet varierar mycket men samtliga moment är gemensamma för alla. Minst två personer sätter sig med brädet i mitten, alla placerar en fingertopp på planchettenoch ställer en fråga. Förr kretsade frågorna ofta kring djupa, existentiella ämnen som tidigare liv, framtiden eller livet efter döden. Miljön är vanligtvis dämpad och stämningsfull och genom att tända ljus eller använda dimmad belysning kan den spirituella känslan förhöjas.

När planchetten rör sig över brädet anses det vara andevärlden som kommunicerar. Efteråt tolkar deltagarna svaret tillsammans. En av de största skillnaderna mellan de första brädena och dagens bräden är materialet. Förr var både brädet och planchetten av trä, idag är brädet vanligtvis av kartong och planchetten av plast. En del påstår att detta inverkar på upplevelsen. Träet sägs skapa en känsla av allvarlighet och mer spirituell stämning. Vissa tycker inte att träet är så viktigt och därför väljer de att göra egna bräden.

Anden i glaset är en europeisk, hemmagjord variant och framför allt en ungdomstradition. Ritualen anden i glaset är ett exempel på egen tillverkning av Ouijabrädet och är en förenklad version av det. För att tillverka anden i glaset tar man ett stort papper där man skriver samma saker som på ett bräde och istället för en planchette använder man ett glas upp-och-nervänt. Den äger oftast rum på kvällen, till exempel på hemmafester eller då det är föräldrafritt. Ungdomarna kan först berätta spökhistorier, ofta moderna vandringssägner, för att komma i stämning. När frågorna ställs handlar det istället för djupa ämnen om mellanmänskliga relationer som kärlek, vänskap och karriär. “Är xxx kär i mig?” och “Vill xxx vara min kompis?” är typiska frågor som ställs. Ritualen avslutas vanligen med diskussioner om vem eller vad som egentligen flyttade glaset.

Ouijabrädet som fenomen är en sorts ritualiserad kommunikation, ett kollektivt utforskande av såväl möjligheten att andevärlden faktiskt finns, som av känslor i det levda livet. Genom åren har brädet anpassats och förändrats men trots det finns det en mystisk dragningskraft än idag.

Caroline Voutilainen
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning

Honungstassen lurar bland träden

Folktro, Ordets makt, Ritual och materialitet

”Björ-nen so-ver, björ-nen so-ver i sitt lug-na bo.”

Björnen är stor, mäktig och lurvig – och vanligare i berättelser än den är i skogen. I alla fall upplever jag det så. Få har sett detta skygga djur i det vilda. Både förr som nu är björnen ett populärt motiv i kultur. Hur många av er lekte inte Björnen sover som barn? I leken turas man om att vara en sovande björn medan de andra rör sig i en ring runt den och sjunger visan, tills björnen vaknar och börjar jaga de andra, ofta under skrikande skratt. Man lär sig tidigt om björnen i Finland, både från sagoberättelser och från vuxnas varningar. Som gullig nalle och farlig bjässe har björnen en mångsidig karaktär. Har det alltid varit så? Vad har man trott och tänkt om björnen?

”Han är in-te far-lig ba-ra man är var-lig. Men man kan dock, men man kan dock ho-nom ald-rig tro.”

Björnen som en del av naturen

Skogen är en viktig del av Finland. Majoriteten av landarealen är täckt med skog och de flesta tycker om att vara i skogen, ibland i alla fall. Det är inte underligt att man hade en mängd föreställningar om skogen och dess invånare före urbaniseringen, då de flesta bodde vid skogen. Skogen ansågs helig och skulle respekteras. Dess invånare, väsen och djur, var alla en del av skogen och skulle bemötas väl. Björnen var stor och mäktig och ansågs vara speciellt helig. Man tänkte att björnen var skogsråets ”tjänare” eller ”husdjur” och kunde skickas ut för att sköta hennes ärenden.

Björnen associerades även med skogens livscykel. Då den gick i ide var skogen vissnande, kall och utan grönska. Några månader senare då björnen vaknade så var våren igång och skogen full av liv. Björnens vintersömn speglade naturen och livet under vintermånaderna då allt verkade stanna upp.

Förutom att björnen ansågs vara ett heligt djur så var det också ett farligt djur. Om ett rovdjur kom och rev boskap kunde man hamna väldigt illa, eftersom man ofta förlitade sig på de egna djuren för mat. För att skydda sig fanns det olika visor och ritualer för att blidka björnen så att den inte skulle skada ens boskap. Man aktade sig för att förarga björnen. Enligt uppteckningar så skulle man speciellt undvika att stoja och föra mycket oljud under vintertid eftersom björnen då kunde vakna ur sitt ide och bli vred. Då kunde björnen komma sommartid och slå ihjäl boskapen.

Karhunpeijaiset (från Aleksis Kivis ”Sju bröder”), Akseli Gallen-Kallela 1907

Björnen som väsen och karaktär

Det var vanligt med föreställningar om att varelser innehade en viss trollkunnighet eller hade trolldom associerad med dem. Djuren och naturen var mystiska och man förstod sig inte alltid på dem. Man tänkte att björnen hade övernaturligt starka sinnen och kunde se och höra väldigt långt. En rätt välgrundad idé, eftersom vi idag vet att björnen har väldigt bra lukt- och hörselsinne. Innan vetenskapen blev den ”nya religionen” hade man ofta föreställningar om olika djurs karaktär – om de var ”goda” eller ”onda”. Björnen ansågs vara god, trots att man skulle akta sig för den. Till sin natur var den oskyldig, lekfull och gjorde inte illa. Om en björn var ”ond” och skadade djur eller människor tänkte man att det var en trollkunnig som låg bakom. Den trollkunnige hade förargat björnen, kanske med avsikt att den skulle riva en grannes boskap. Man hade vördnad för björnen, vilket personligen gör mig glad. Det känns bra att veta att man även förr tyckte att Finlands största rovdjur egentligen är ganska gulligt.

Björnen sägs ha ogillat då man kallade den björn (karhu). Om man sade det namnet högt kunde björnen bli förargad, och det ville man ju förstås inte. Den föredrog att människor skulle kalla den ”ärbara” namn som ”mesikämmen” (ungefär ‘honungstass’) eller ”metän kukka” (‘skogens blomma’). Även under björnjakten, som var högt ritualiserad och mycket farlig, behövde man vara mycket respektfull och ursäktande. Man hade många, långa och detaljerade ritualer både före och efter björnens död, hur man skulle förbereda sig, hur man skulle döda den, hur man skulle slakta den och vad exakt som skulle göras med resterna av björnen. Det var viktigt att behandla björnen värdigt.

Två brunbjörnar brottas i snön

Foto: Andras Stefuca, Pexels.com

Björnens språk

Både finskan och svenskan har en mängd namn för björnen, vilket pekar på att den har varit ett aktuellt samtalsämne. Skogens konung, ”metsän kuningas”, vill jag påstå att nästan alla har hört björnen kallas. Ännu idag finns det många platsnamn som innehåller ordet björn eller versioner av det, exempelvis Björneborg.

Själva ordet björn är egentligen ett noanamn, som användes istället för någots egentliga namn i rädsla för att det egentliga namnet skulle framkalla varelsen eller bringa otur. ”När man talar om trollen, så står de i farstun”. I björnens fall betyder noanamnet ‘den brune’, vilket kanske inte är så förvånande. Björnens ”riktiga” namn vet vi dock inte längre. Man kunde tänka sig att det gick förlorat just på grund av motvilligheten att nämna björnens ”sanna” namn och råka locka den till sig. Inte ville man ju att björnen plötsligt skulle ”stå i farstun”.

Den postindustriella björnen

Numera har vi en annan syn på björnen. Den har avmystifierats och är inte lika mäktig som den en gång var då man inte hade maskiner att jämföra med. Dock har vi ännu en uppskattning för björnen. Inom populärkulturen får den spela både god och ond beroende på kontext och vilka moraliska drag man vill framhäva. Björnen är en välanvänd symbol som hittas i aktionsgruppsloggor såväl som i statsvapen. Den har figurerat i många politiska skämtteckningar, ofta i kontrast till något mindre och svagare. Björnen är stark och rätt imponerande, definitivt värdig att vara en symbol ämnad att väcka känslor. Som Finlands nationaldjur tror jag att många tycker om björnen och kanske kan se sig själv i den. En självständig, mäktig och kapabel varelse som bor ensam i det lilla kalla Finland, det låter väl inte så dumt, va?

Tyra Österberg
Skriver för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

  • Petterson Juntti, E. (2022.13.12). Vintermörker, Kyndelsmässodag och sovande björnar. Folkminnesbloggen. https://www.isof.se/folkminnen/folkminnesbloggen/inlagg/2022-12-13-vintermorker-kyndelsmassodag-och-sovande-bjornar
  • Sjölinder, E. (2020.9.10). Beundrad björn bär bredd av benämningar. Språkinstitutet bloggar. https://www.sprakinstitutet.fi/sv/publikationer/sprakspalter/sprakinstitutet_bloggar/beundrad_bjorn_bar_bredd_av_benamningar.34640.news
  • Tolley, C., Tuomi-Nikula, O., & Bruk, E. (2006). Karhun kannoilla: In the footsteps of the bear. Turun yliopisto, kulttuurituotannon ja maisemantutkimuksen laitos : Satakunnan Museo.
Trädkrona med gula löv

Att knacka i trä för att skydda sig mot otur

Folktro, Ritual och materialitet

 Vad betyder det att ”knacka i trä”?

Att knacka i trä är något som görs för att avvärja otur. Det här sker oftast i relation till att man själv eller någon runtom en sagt något som uppfattas utmana ödet. Det är en lycko-relaterad förställning som levt kvar sedan långt tillbaka. Man knackar i trä för att skydda sig mot den otur man råkat dra över sig genom sitt uttalande. Exempel på den här typen av ödesutmanande yttranden kan vara: ”Hoppas det inte regnar senare idag!” då man väljer att inte ta med ett paraply till jobbet, eller ”Jag skulle inte orka bli sjuk igen…” då man igen får ont i halsen inom en vecka efter att ha tillfrisknat. En kombination av folkliga föreställningar om ordens makt, tre-talets och naturens helighet har gett upphov till en ritual, att ”knacka i trä,” som vi utför då vi känner oss hotade av otur. Att bli ”jinxad” är ju något vi absolut vill undvika. Jinxandet i det här fallet syftar på just sådana yttranden som uppfattas utmanar ödet.

Knackandets ursprung och trädens heliga kraft

Folkliga föreställningar kring naturen, och inte minst träden, har genom historien spelat en betydande roll världen runt. Eftersom vi lever parallellt med naturen, men samtidigt sitter i dess händer för överlevnad är det inte att undra på att vi uppmanas vara snälla med den. Ursprunget för uttrycket ”ta i trä” går inte att slå fast, men man antar att det härstammar från en kombination av historiska föreställningar kring den heliga naturen. Andra föreställningar som påverkar knackandet ännu idag handlar om trädets ålder: Ju äldre ett träd är, desto starkare kraft håller det. Den här idén påverkar vad det är man väljer att knacka i. Såklart fungerar det fint med möbler och andra föremål i trä, men för att knackningarna ska ha en starkare kraft rekommenderas det att leta reda på ett levande träd. Ju större och äldre trädet är, desto bättre!

Årsringar på en stock

https://www.pexels.com/photo/brown-tree-log-355802/

Lyckan och turen – det viktigaste vi har

Under tider då vi känner oss speciellt utsatta skyller vi gärna på att turen tagit slut. Då vi ser andra ha det bra vill vi förklara det som att de har fått en större del av den så kallade ”lyckokakan” än oss. Lyckan kan på det sättet uppfattas som något begränsat. Att vi alla världen runt har blivit tilldelade en egen liten del av lyckan. Inte något vi direkt kan ta på, men något vi kan ”använda upp” genom att då exempelvis utmana ödet på något vis. Genom att knacka i trä kan vi alltså försöka locka den tillbaka till oss igen, eller åtminstone skydda oss från den otur som vill ta upp dess plats.

Vetenskapen håller med

Men, hur kommer det sig att knacka i trä anses hjälpa? De magiska förklaringarna finns det tyvärr väldigt lite information om, eftersom regler då det kommer till sådant har en tendens att vara rätt svårförklarliga. Men det har faktiskt forskats om hur trä-knackandet påverkar människors välmående, i alla fall till en viss grad. Vi tror oss ofta uppleva mer otur om vi redan tror att den ska hända. Då vi får knacka i trä hjälper det alltså oss att hantera dessa känslor bättre. Vi tillfredsställs av att känna kontroll över våra liv. Därför är att knacka i trä den perfekta lösningen! Genom att utföra ritualen, i kombination med att vi får höra knackningen, får vi en ursäkt att lugna ner oss. Oavsett om man tror på de magiska aspekterna, är medveten om hur det borde hjälpa eller om man rentav bara knackar för att det känns lite roligt, kan det ha en positiv inverkan på hur man hanterar situationer i stress. Om inte för annat: gör det bara för säkerhets skull. De förhoppningar vi uttalar kommer till för att försöka dra lyckan till oss, men oturligt nog kanske vi utmanar ödet på samma gång. Genom att gå full cirkel tillbaka då vi knackar löser vi det problemet!

Tutorial

Avslutandevis vill jag lämna er med en liten guide över hur man knackar i trä. För att säkerställa att ni inte råkar ut för att bli jinxade! Det finns såklart fler sätt att knacka i trä, men efter att ha studerat olika föreställningar om lyckobringande idéer om träknackande kan jag garantera att det här är en av de mest effektiva metoderna.

  1. Notera om du eller någon i din närhet utmanar ödet.
  2. Säg: ”knacka i trä” (Kom ihåg: orden i sig har också en viss makt)
  3. Leta reda på ett föremål i trä. Alternativt, om du vill ha starkast kraft: leta reda på ett levande träd (Rekommenderas att bära med sig en liten träbit/pinne)
  4. Håll handen knuten ovanför föremålet, så att du kan knacka bort från dig själv.
  5. Knacka tre gånger i föremålet, så att det hörs!
  6. Klar! Oturen är nu bortskrämd.

Rebecka Asplund
Skriven för kursen Ritual och materialitet

 

Fortsatt läsning

  • Berger (2013). The Evil Eye: A Cautious Look. Journal of Religion & Health. nr 52:785–788
  • Caradeau & Donner (1985). Tur eller otur? : en bok om vardagens skrock. Lindblads, Stockholm
  • Skott (2021). Vardagsskrock : från abrakadabra till önskebrunn. Polaris Fakta, Malmö
  • Stamming (2017). Numerologi – så tolkar du talsymboliken, Allas https://www.allas.se/noje/numerologi–sa-tolkar-du-talsymboliken/105518
  • Zhang, et.al. (2014). Reversing One’s Fortune by Pushing Away Bad Luck, Journal of Experimental Psychology, vol 143:1171–1184