Alla inlägg av admin

Fältarbete i Borgå

Fältarbete

Jag deltog i ett fältarbete i Borgå 18.9-21.9.2017. Detta fältarbete var ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet och ämnena Nordisk folkloristik och Nordisk etnologi vid Åbo Akademi.
Vi var åtta studeranden som deltog och vår uppgift var att intervjua Borgåbor angående mobilitet. Under ett par förberedande föreläsningar fick vi bekanta oss med begreppet mobilitet och fastställa frågor, i par, som sedan skulle godkännas av SLS. Parvis bar vi ansvaret för att intervjua kring temat vi valt, men intervjuerna skulle göras enskilt. Vi byggde upp våra frågelistor kring fyra olika teman; pendling, migration, stadsplanering och valet att stanna kvar (i Borgå).
Den 18.9 åkte vi till Helsingfors för att bekanta oss med SLS. Hos SLS fick vi bekanta oss med inspelningsapparaterna och fick en snabb genomgång om schemat vi skulle följa på fältarbetet. Vi åkte tillsammans buss från Helsingfors till Borgå. Mitt tema var pendling, och under bussresan kunde jag reflektera personligen vad jag själv sysslade med under mina resor.
Pendling är då man som en pendel reser fram och tillbaka mellan sitt hem och arbete på olika orter. Jag jämförde mina egna erfarenheter av resande med pendling och tänkte mig att jag skulle syssla med samma saker om jag pendlade, dvs. jag skulle sova och kolla min e-mail.
I Borgå gjorde jag fyra intervjuer. Varje intervju var olik den andra trots att mina frågor var samma till dem alla. De kortare intervjuerna blev 15–17 minuter långa medan de längre var 27–45 minuter långa. Detta beror på att alla informanter var olika pratsamma och hade olika mycket att säga. Dessutom var en del informanter mer insatta i det tema jag frågade kring. Jag var sjukt nervös för alla mina intervjuer och som nybörjare kändes intervjuerna skrämmande eftersom jag varenda gång tvivlade på mig själv och min ”proffsighet” i att intervjua. Mina intervjuer blev nog bra trots min nervositet, trots att de var korta innehöll de en hel del utvecklade reflektioner av informanternas erfarenheter av pendling.
Vår vistelse var bekväm på vandrarhemmet. Vi åt gemensam frukost varje morgon och hade två gemensamma middagar. Under dessa gemensamma måltider tog vi del av varandras erfarenheter om intervjuer och diskuterade de kommande händelserna. Fältarbetet byggde på mitt självförtroende och jag kan nu konstatera att trots att jag ännu kommer att behöva mer träning i att intervjua behöver jag inte vara rädd för att göra det. Spänning i intervjusituationen gör att man är mer alert och dessutom mer medveten om sina egna svagheter.

Henna Mäkelä, studerande, Nordisk etnologi

Svensk-Finlands textilarkiv får besök

Arkiv

En vacker måndag under min praktiktid fick vi på arkivet besök av en svensk forskare. Vi hade redan länge väntat med spänning och varit i kontakt via mail angående hennes besök. Förfärat tänkte vi att hon kanske glömt, eller ännu värre, tappat sitt intresse för arkivmaterialet. Men då vårt hopp var nära sitt slut steg hon in på vårt kontor.

Då forskare anlänt visade vi det diskuterade objektet, en gåtfull textilbit som bar med sig hemligheter. Det fanns en myt om att denna textilbit var en del av en rya, eventuellt även från den finska skärgården. Det som intresserade forskaren mycket var om ifall textilen var gjort av hampa. Ifall denna myt stämde skulle all vår kunskap om odling av fiberväxter i skärgården vara icke-komplett och kräva omskrivning.

Forskaren tog fram sitt förstoringsglas och sin lilla pincett för att ta sig en närmare titt på det okända, hon tog en provbit och fascinerades stort av detta underverk i ljusblått och beige. ”–Så spännande!” utbrast hon ibland. Så spännande för oss alla. Provbiten skulle undersökas på laboratorium.

Forskaren berättade om sina äventyr och vi alla förbryllades av den nya kunskap som kunde ligga bakomallt det okända i tygbiten. Hon hade rest nära och långt. I Turkiet hade hon bekantat sig med hampodling. Hennes färd hade dock inte nått sitt slut och vi kom överens om att höras mer om resultaten från tygprovet och det spännande uppdraget hon ansvarade för.
”-På återseende!” Hade vi lovat.

Skrivet av Henna Mäkelä

Fästingen – en populär liten sjukdomsspridare

Frågelista

Jag hade knappt reagerat på att någon sådan som Fästingen överhuvudtaget existerade innan jag åkte ut till min sambos stuga ute i Åbolands skärgård första gången. Jag skulle ju bara skrapa bort lite smuts från benet i bastun, men den lilla svarta pricken stannade precis där den var.

Ah, det måste vara Fästingen. Den där lilla, sexbenta pluppen som sprider borrelios och hjärnhinneinflammation och garanterat gör livet lite obehagligare innan man möter en säker död. Det var väl ungefär så det stod i tidningarna då. Rubriker såsom ”Fästingrekord i sommar” och ”Fler fästingar än någonsin i världshistorien” (…tja, ungefär) stack i ögonen överallt.

Och visst finns det fästingar som bär på allvarliga sjukdomar. Hittar man en ljusröd ring kring området där den suttit fast ska man uppsöka läkare med en gång, och har man nackspärr och huvudvärk efter att ha haft en fästing på sig (eller i sig) ska man göra detsamma.
Å andra sidan kan man, såsom undertecknad, plocka bort tjugotals fästingar från kroppen varje sommar och aldrig se röken av de fruktade sjukdomarna.

Det lilla plågoriset är återigen på tapeten såhär i semestertider. Tänk att på 1960-talet så gjorde Etnologiska arkivet (numera Cultura) en undersökning om fästingen, en frågelista som skickades ut till informantnätverket i hela Finland och fick över 400 svar! Ingen har intresserat sig för den stackars bortglömda listan sedan dess och den har aldrig använts för undersökningar.

Nu får den dock vara med. Svaren har digitaliserats och bland annat några biologer vid Turun Yliopisto har visat intresse för dem. Det är mycket roligt att se att någonting som så lätt kunde falla i glömska har plockats fram igen i en tid där fästingen pryder var och varannan tidningssida under hela somrarna, att materialet plötsligt känns intressant och relevant.
Det var väl värda timmar vid skanningsapparaten.

Skrivet av Bettina Westerholm

Minnesbilder

Okategoriserade

Ett intressant skede inom min praktiktid hittills var att få placera en del av K. Finska Hushållningssällskapets arkiv i nya, arkivgodkända kuvert. Själva processen var ju såklart inte någon hjärnkirurgi, men arbetet fick mig att tänka på hur viktigt det är att förvara våra minnen och praktiker för senare generationer. Den del av arkivet och dokumentationen som jag arbetat med sträcker sig över hushållningens olika praktiker så som boskapshåll, jordbruk och slakt under 1900-talet. Finska Hushållningssällskapets arkiv förmedlar kunskap om de sociala, politiska och ekonomiska förhållandena i 1800-talets Finland samt om jordbrukssamhällets förändring och har numera också tagits med i det finländska registret för UNESCO:s Världsminnesprogram. Jag kan tänka mig hur dessa bär en hel del kunskap om jordbruk, familjeliv och vardagen men också uttrycker mycket mer genom att förstärka och påminna oss om våra rötter som finländare och vår identitet.
Som född direkt in i teknologin och tillhörande de s.k. Instagram-generationerna är bilder en självklar del av min vardag. Bilder har ändå varit endast bilder för mig, dvs. ett sätt att spegla mig och min vardag till andra mer eller mindre intresserade betraktare. Dessutom har bilder dokumenterat endast ”de bästa” och perfekta stunderna för att uttrycka lycka och spontana selfies. I och med arbetet med Finländska Hushållsälskapets bilder började jag grubbla över hur mycket mer bilder kan föra vidare. De presenterar föremål och praktiker som sedan kan läras ut och påminner oss om hur vår värld någon gång sett ut, att vårt samhälle och vi utvecklats. Om jag får lov att citera Kjell Westö uttrycker bilder, både nya och gamla, en tid ”där vi en gång gått.”

Skrivet av Henna Mäkelä, praktikant på Kulturvetenskaplig Arkivet Cultura vid Åbo Akademi

Att raderas ur historien

Okategoriserade

”Be nice to archivists – they can erase you from history”
Citatet ovan är en populär internet-mem bland arkivarier, och visst ligger den gulbottnade cirkeln med en arg arkivarie på även på mitt eget arbetsbord. Det är dock inte bara arkivarierna som är orsaken till att ”du” småningom kommer att raderas ur historien, utan också materialet ”du” är dokumenterad på.
Inom Magisterlinjen för arkivstudier vid Åbo Akademi och Turun Yliopisto har framför allt digitalisering, digitala arkiv, och dylika visioner för arkivens framtid tagits upp mellan all arkivteori, juridik och dokumentförvaltning som ett slags röda trådar. Det har starkt poängterats att om inte äldre material digitaliseras så snart som möjligt, så kommer informationen på gamla papper, magnetband, c-kassetter och fotografier att småningom gå förlorad. Inte heller mikrofilmer håller i evighet.
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi är onekligen bara ett i mängden av arkiv som har problem med resurser beträffande digitaliseringen av arkivmaterial. Därtill är arkivutrymmena begränsade, och alla typer av material, från papper till cd-skivor till textiler, förvaras tillsammans, vilket leder till förkortad livslängd för stora delar av samlingarna. Olika typer av material har skilda krav på omständigheterna för maximal hållbarhet. Papper gillar rumstemperatur, medan fotografier gillar svalare förhållande, och magnetbanden skulle vilja ha någonting närmare kylskåpsgrader, exempelvis.
Digitalisering skulle vara en lösning på det hela, och inte bara för Cultura. Hur man sedan bestämmer sig för att lagra materialet digitalt är en annan fråga.

Skrivet av Bettina Westerholm, vikarierande arkivamanuens på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, samt studerande på Magisterlinjen för arkivstudier vid ÅA och TY

Gemenskap i terrorns spår

Okategoriserade

Skrivet av Fredrik Nilsson

Terrorns fasansfulla ansikte visade sig i Stockholm i fredags. De svenska nyhetsredaktionerna började tämligen omgående sin rapportering. Experter och politiker intervjuades i TV-studior. Ute på stan, i närheten av Drottninggatan, sökte journalister efter ögonvittnen, poliser eller någon annan som kunde uttala sig om läget vid attentatsplatsen eller om skadeläget. Det dröjde inte särdeles länge innan nyhetsflödet sinade. Det fanns inget nytt att rapportera om från platsen. I studiorna hade experterna snart levererat sina analyser och politikerna uttalat sitt stöd för drabbade och anhöriga. Kanske var det därför som nyhetsredaktionerna mycket snabbt vände blickarna utåt: Man ville veta hur dådet omtalades i utländska tidningar och TV-kanaler. Kanske fanns det en förhoppning om att de skulle ha något mer eller annat att berätta. Men förmodligen söktes även bekräftelse; dvs. att någon annan delade den oro, smärta och sorg som nationen kände just där och då. Föga överraskande finns det rikligt med rapporter och uttalanden från utlandet. Oro, smärta och sorg låter sig nämligen inte hindras av skärpta gränskontroller. Det gör tyvärr inte heller terrorn.

Även postat på http://cors.blogg.lu.se/

Hallå, det är jag!

Okategoriserade

Skrivet av Fredrik Nilsson

Det av SLS finansierade projektet Vardagens rum har nu så smått kommit igång. Sofie Strandén-Backa har till exempel gjort besök i olika arkiv. Undertecknad har läst igenom SLS frågelistsvar rörande telefonens intrång i de finska hemmen. Föga överraskande finns det ett mönster som känns igen från bland annat Sverige, Stor-Britannien och USA. Den nya teknologin väckte både hopp om en bättre framtid och påtaglig osäkerhet. Hur skulle man inleda eller svara på ett samtal? Hur skulle man hålla telefonen? Kunde man prata om allt möjligt eller var det en teknologi som helst skulle användas för så kallat viktiga samtal? Vem fick lov att använda telefonen? Kunde man ringa vilka dagar som helst eller endast under vissa tider? Kunde man ringa på julafton? Ja, frågorna var många under 1900-talets inledande del.

Med tanke på de många samtal som numera sker i offentliga miljöer och på kollektivtrafiken, samtal som somliga helst hade sluppit höra, så vore måhända ett visst mått av osäker självreflektion önskvärt även idag

Nu kör vi

Kulturanalys

Skrivet av Fredrik Nilsson

Kulturanalys med inriktning mot etnologi och folkloristik, kan det vara något? Eller riskerar ämnena en utspädning, etnologi respektive folkloristik light? Frågorna är säkert många och oron kanske påtaglig när etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi ökar sin samverkan genom en gemensam utbildningssatsning på grundnivå. Grundhållningen är att ämnenas gemensamma bas i kulturanalys möjliggör fördjupning och breddning snarare än utspädning. Etnologins intresse för exempelvis materialitet och folkloristernas intresse för, till exempel, genrer och berättande förenas i ett gemensamt fokus på hur kulturellt formade föreställningsvärldar uttrycks, tar form, förhandlas och förändras. Dessutom finns det ytterligare en gemensam grundsten: Ämnena slår ett slag för det lustfyllda lärandet och, för att tala med den svenska idéhistoriken Sven-Eric Liedman, ett kunskapssökande som påminner om ett oändligt äventyr.