Alla har vi någon gång haft mardrömmar som väcker oss med ett ryck och lämnar en obehaglig känsla hos oss. Oftast går denna känsla ändå snabbt över och vi tänker inte mer på saken, men i äldre tider var detta ett allvarligt tecken på att maran hade besökt dig under natten. Detta betydde att du snabbt som ögat borde omgärda din säng av knivar och liar!

Innan vi hade kunskap om hur kroppen fungerar och vad som orsakar sjukdomar, behövde man andra sätt att förklara varför någon blev sjuk eller kände ångest. En av dessa förklaringar var tron på maran, ett väsen som ofta beskrevs som en kvinnlig gestalt som hemsökte både människor och djur. Tron på maran var utbredd i hela Norden i det förindustriella agrarsamhället, och uppteckningar som nämner maran hittas redan bland de tidigaste bevarade nordiska texterna. Det som utmärker maran från andra folktroväsen är att den ofta inte föreställdes ha något bestämt utseende, utan den var mer som en obestämd ande eller vålnad. Ofta trodde man att det var någon kvinna från granngården eller grannbyn som skiftade form till mara under natten. Maran kunde på vissa håll också ses i djurskepnad.

Maran rider en sovande kvinna i Henry Fuselis (1741–1825) oljemålning ”The Nightmare”. Foto: wartburg.eduimage, Public Domain

För att mota bort maran använde man sig av flera olika rituella handlingar och föremål som skyddsmedel. En rituell handling som användes var läsningar, där man genom en verbal rit uttalade Guds eller Jesus vid namn eller någon del ur Bibeln. Detta skulle skrämma bort maran. Annat man kunde göra var att läsa en trollformel, där man t.ex. kunde ge maran en omöjlig uppgift eller tilltala henne hotfullt. Ofta kombinerades talet med någon handling, t.ex. att man droppade talg från ett brinnande ljus över en häst som plågades av maran.

Föremålen man använde som skyddsmedel var ofta vardagliga sådana och ofta handlade det om något vasst så att maran skulle skära sig på det. Det kunde vara t.ex. knivar eller liar som sattes vid sängen eller i stallet. Man gick ändå inte säker trots att man lade upp dessa föremål, eftersom maran kunde luras och vända föremålen mot människorna eller djuren istället. Det finns en mängd sägner som berättar om hur människor som har satt upp liar nästa dag själva hittas ihjälskurna av dem och då tänkte man alltså att maran varit framme. För att skydda sin ko kunde man också använda sig av eld, genom att exempelvis låta gnistorna från en brinnande kvast falla över kons rygg. Ofta spikade man också upp föremål över ladugårdsdörren, det vanligaste torde vara marbusken eller marboet som är en sjuklig utväxt som hittas främst i björkar. Detta sades likna skatbon, som maran var rädd för. Man kunde också spika upp döda fåglar ovanför dörren, som skator eller rovfåglar. Annat som antogs vara effektivt var blad från psalmboken eller bibeln, eller att vända kläderna ut och in.

Markvastar i björkar liknar skatbon, men orsakas av svampangrepp.
CCBY 2.5

Uppteckningarna från runt om i Norden ger exempel på en väldig mängd olika föremål man kunde använda mot maran, få av dem verkar ändå ha använts specifikt mot maran, utan det handlade om sådant man allmänt tänkte att kunde råda bot på onda väsen. Den stora variationen kan också antas tyda på att maran var en geografiskt väldigt utbredd trosföreställning, varför det utvecklades många lokala skyddsmetoder.
Trots att tron på maran inte längre är levande, kan vi möta rester av denna tro i en del uttryck och ord som hänger kvar, såsom mardröm, marig, illmarig, marvuxen och martall. Dessa vittnar om en den rika föreställningsvärld som kretsade kring maran och dess illgärningar.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Klintberg, Bengt af 1977. Svenska folksägner. Norstedts.
– Raudvere, Catharina 1993. Föreställningar om maran i nordisk folktro. Lunds universitet.
– Schön, Ebbe 2002. Folktro om ödet och lyckan. Natur och kultur.