Alla inlägg av admin

Smaken är som baken – ganska läcker

Kropp, Kulturanalys, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 2 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Läckert! – en föreställning om tycke och smak(löshet) på Kåren i Åbo den 11 oktober.

Smaken är som baken, det har konstaterats sedan länge tillbaka. Fredrik Nilsson börjar den första föreläsningsbiten med att berätta om smak i allmänhet, hur den formas,  hur den är bunden till tid, identitet och kulturell kontext. Här blev den sydsvenska rätten bänkavälling (alla veckans matrester samlade i en ho som sedan kunde ätas varm eller kall i ett senare skede) ett exempel på hur något är bundet till sin kontext, till vad man är van att äta som känns främmande och kanske lite äckligt för folk utanför. Och vad gör egentligen något läckert eller äckligt?

Också människor kan kallas läckra, eller väldigt söta. Vill man kyssa någon så vill man veta hur den personen smakar. Det hade jag nog aldrig tänkt på, hur mycket av vårt språk kring det vi tycker om har att göra med att äta, med hur något/någon skulle smaka.

Att kyssa någon är att smaka av hen.

Vi fick också lära oss begreppet symbolisk kannibalism. Nilsson tog upp fans till den svenska sångaren Lill-Babs och hur någon i ett beundrarbrev tyckte att man borde göra godis av Lill-Babs som alla kunde äta för att bli lika snälla och empatiska som hon. Vi tänker att vi kan ta upp egenskaper av något genom att äta det.

Så frasen ”vi är det vi äter” stämmer på både ett konkret och ett symboliskt plan. Att kunna säga att man tycker om något tillsammans är väldigt viktigt för oss människor. Till slut fick vi ett gott råd att bära med oss från föreställningen: att ta emot dem med annan smak med hela hjärtat!

Våra härliga improvisatörer visste lika lite som publiken om det som skulle ske under föreställningen. Det som berättades under föreläsningsbitarna var nytt för oss alla.

En improviserad scen handlade om en matkö på en högskola och där kom både bänkavällingen och några fårtestiklar in, det hade vi nyss hört Nilsson berätta om.

Klokskapen och dårskapen i Kunskapskabaréns format speglar varann på bästa möjliga sätt. Jag vet inte om jag skrattade mera under kunskapen eller kabarén, men man går hem efter föreställningen med nya saker att fundera över och lite ont i magmusklerna av skrattandet!

Linda Javén
Skribenten jobbar som publikarbetare på ÅST och älskar polarexpeditioner och statistik

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Läckert! – en föreställning om tycke och smak(löshet). ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Jag är vuxen

Kulturanalys, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 1 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Moget! – en (skam)lös föreställning om vuxenpoäng på Kåren i Åbo den 10 oktober.

Vad betyder det att vara vuxen och hur anses man bli vuxen? Professor Fredrik Nilsson tog avstamp i den skämtsamma listan över s k vuxenpoäng. Det verkar vara en allmän uppfattning till och med globalt att man anses vara vuxen när man har ett eget hem. Vuxenhet knyts till en plats, hemmet. Det handlar också om styrning och makt i samhället, det är ordning och reda när folk har sina egna hem. Och det möjliggör också att driva in skatt. Att inte ha en egen adress gör en person onormal, omogen. Nomader, romer och samer har i tiderna ansetts vara omogna och de har uppfattats hota den allmänna ordningen.

Gräsklippare, förkläde, fotriktiga skor och att läsa dödsannonser ger tydligen vuxenpoäng. Att ha en krukväxt ger 1 poäng och att hålla den vid liv ger 10 poäng.

Enligt en poänglista i USA får man 25 000 poäng när man gifter sig! Om man skiljer sig blir man av med 15–17 000 poäng och om man gifter om sig får man 50 000 poäng.

Det kändes pirrigt att som teatervan sitta i publiken och ta till sig det här helt nya konceptet – vetenskapsteater. Improvisatörerna hade fullt upp med att förkroppsliga vuxenlivet. I improvisationsteaterns natur ingår att publiken får föreslå t ex platser, titlar, yrken, genrer och dialekter som improvisatörerna sedan ska följa. Igår blev det bland annat Sverigebåt (eller Finlandsfärja som man ju säger i Sverige), min svarta barndom, fantasy, tandläkare och kokkoladialekt. Improvisatörerna har en uppsättning hattar, peruker, skägg och några väskor till sitt förfogande. Jag vek mig nästan av skratt när en baby plötsligt föddes ur en fascinerande böld i foten! En annan lyckad och sympatisk scen var förlagd till Åbo Akademi. En förvirrad gulnäbb möttes av en glad tutor i en hurtig barnmusikal. Tutorn (latin: förmyndare) rättade till gulnäbbens keps och tutade ivrigt i en imaginär tuta på sin lika imaginära sparkcykel. Det blev en massa muntert hej hej och aja baja i äkta barnsångstil!

Professor Fredrik Nilsson analyserar fenomenet vuxenpoäng och de tre improvisatörerna Samuel Karlsson, Daniela Franzell samt Jerry Wahlforss förbereder sig på att tolka lärdomarna i hisnande iscensättningar.

Universiteten har tre uppgifter: undervisning, forskning och samverkan med samhället och detta är ett verkligt lyckat sätt att göra det på.

Maria Olin
Skribenten jobbar som kommunikatör på ÅST och kommunikation i alla former är hennes passion. Och bubbel.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Moget! – en (skam)lös föreställning om vuxenpoäng. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Reflektionen från teaterns kommunikatör är också publicerad på ÅST:s webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Bobarhetsworkshop i Oravi

Folkloristik, Forskning, Konferens, seminarium

Arbets- och näringsministeriet har genom Egentliga Finlands förbund beviljat Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi finansiering för åren 2022–2023 för att skapa temanätverket Habitability. Nätverket fungerar som en brobyggare mellan de olika skärgårdsområdena och har arrangerat olika utbildningar, workshoppar och möten kring temat bobarhet. Konceptet eller verktyget bobarhet (på engelska habitability) är specifikt utvecklat för små, avgränsade skärgårdsområden, alltså öar. Bobarhetsverktyget kan användas för att mäta hur bobar en ö är genom att se på service, arbetsplatser, boende, utbildning, infrastruktur, ekosystem, samhörighet, med mera. Bobarhet lyfter fram det som är attraktivt på en ö som bostadsort och det som behövs för ett hållbart och livskraftigt samhälle, men även det som saknas.

Den sjunde workshoppen inom projektet Habitability – För livskraftiga och bobara skärgårds- och vattenområden, arrangerades i Oravi, Nyslott den 10-12.9.2023. Ca. 35 skärgårdsbor från olika delar av Finland, Åland och Sverige deltog i workshoppen för att diskutera skärgårdsfrågor och lära sig mera om bobarhetsverktyget. Workshoppens tema var offentlig service, ett av bobarhetsverktygets huvudsakliga delområden. Som skärgårdsbo i västra delarna av Finland tänker man kanske inte direkt på att vi också har skärgård i Insjöfinland. Grannkommunen till Oravi, Enonkoski, är faktiskt en av Finlands åtta skärgårdskommuner som får statligt skärgårdsstöd.

Workshop-deltagarna vid Janne Herranens fiskebåt.

Bussen startade från Åbo på morgonen och vi stannade i Lahtis på lunch. Workshoppens första besök gick till Laitaatsilta ångbåtsbrygga på ett varvsområde i Nyslott och där vi fick bekanta oss med varvet och ta en titt på en ångbåt. Särskilt maskinrummet väckte stort intresse bland skärgårdsborna. Sedan fortsatte vi bussresan mot Oravi där vi blev välkomnade av byaföreningens ordförande Sakari Sallinen. Vi inkvarterades i stugor vid Oravi kanals strand, så dagen avslutades med bastu och simning. I strandbrynet fick vi sällskap av tiotals små paddor som skuttade runt och tog sig ett och annat dopp med oss i sjön.

Nästa dag fick alla skärgårdsområdenas representanter presentera sig och sitt skärgårdsområde varefter vi fick lyssna på en paneldiskussion om Saimens skärgårdskommuner. Sedan besökte vi Juvola skola där vi träffade eleverna och lärarna. Skolan har 36 elever men verkar för sista året. Skolans stängning väckte starka känslor bland deltagarna och många undrade hur kommunen kan stänga skolan som har så pass många elever. Många skärgårdsbor lyfte fram att deras lokala skolor kan ha mycket färre elever men att kommunerna väljer att tänka långsiktigt och hålla dem öppna.

En intressant presentation om Stockholms skärgård av Nilla Söderqvist och Britt Fogelström från SIKO – Skärgårdens intresseföreningars kontaktorganisation.

Vi åkte vidare med bussen till en fiskekaj där fiskaren Janne Herranen berättade om fiskenäringen i Saimen. De fiskar mycket gädda, vilket även märktes i den lokala restaurangens utbud. Vi åt gäddfilé, gäddsoppa och gäddbiffar under vårt besök. Herranen menade att man borde bli bättre på att utnyttja mörtfångsterna i Finland. Då någon frågade vad han tycker om saimenvikaren svarade han att han kommer bra överens med sälen, men inte med dem som vill skydda den.

Bussen åkte vidare till byahuset Päiväkumpu som fungerar som bybornas mötesplats. Det blev en kaffepaus varefter Rita Lönnroth från Sibbos skärgårdsdelegation höll en presentation om Sibbos bobarhetsanalys. Efter presentationen kom frågan upp huruvida bobarhetsverktyget kunde användas för analys av större samhällen än enbart öar. Christian Pleijel som tillsammans med skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi utvecklat bobarhetsverktyget säger att de noterat den stora efterfrågan och att verktyget kommer att utvecklas för att kunna analysera större helheter i framtiden.

Frågan om identitet kom upp ett flertal gånger under workshoppen. Många identifierade sig väldigt starkt som skärgårdsbor. Som en folklorist kunde jag inte motstå att sätta på mig analyshatten då jag hörde skärgårdsborna berätta om sina öar och sitt öliv. Berättarpoängen var ofta tydlig, att vara en öbo uppfattades som en stolthet och en kvalitet. Berättelser om långa och farliga skolvägar över isen, långa vägar till närmaste BB och fiskefärder i storm och stiltje gav en bild av skärgårdsborna som orädda, tuffa och ihärdiga. Som motsättning hade vi berättelserna om ”fastlänningarna” som inte är lika vana vid det hårda livet, utan vill ha det mesta serverat och bekvämt. Sommargästerna/stugägarna sågs också i viss mån som lite problematiska, men här skiljde man ofta mellan de nya stugägarna och de som haft stuga på orten länge, ofta i flera generationer. De som varit en del av öns gemenskap en längre tid kunde navigera i ö-samhällets oskrivna regler, medan många nykomlingar helt saknade finkänslighet i öns vett och etikett.

En dimmig morgon fick vi njuta av en vacker soluppgång över Oravi kanal.

Att träffa andra öbor var givande och samtalen mellan människorna livliga. Alla berättade gärna om sina lokalsamhällen och delade med sig av sina erfarenheter. Att öarna är väldigt olika men tampas med likadana utmaningar framkom ofta i diskussionerna. Under en lunch var det roligt att märka hur alla runt bordet förstod hur eländigt det är då någon oförstående kör sönder isen och därmed förstör möjligheterna att smidigt ta sig till och från sin ö, eller att sparkstöttingen är det bästa transportmedlet vintertid.

Träffen var lyckad och många menade att skärgårdsnätverket som skapats genom projektet borde fortsätta med sin verksamhet. Många såg också mycket fram emot projektets sista workshop och avslutningsseminarium som hålls den 4–5.12.2023 i Åbo. Evenemanget är öppet för alla intresserade och temat är Finlands Skärgårdsting: Välmående människor från insjö till utskär.

Julia Öhman,
doktorand i folkloristik

Stormen som uteblev och andra väderhistorier

Folkloristik, Publikation

I början av augusti skrev medierna om en annalkande storm. I Iltasanomat kunde man läsa artiklar med följande rubriker fritt översatt från finskan ”En infernalisk åskfront närmar sig Finland” (4.8.2023), ”Extremväder är på väg till Finland” (5.8.2023) och ”Vår planets häftigaste åskstorm närmar sig Finland” (3.8.2023). Det var fråga om stormen Sylvia (i Finland) och Hans (i Sverige och Norge).

Stormen gjorde att enstaka träd föll över elkablar med strömavbrott som följd. Visst ven det i knutarna men åtminstone jag märkte överhuvudtaget inte av något åskväder. Den storm som det varnades för blev mycket lindrigare än väntat – stormen drog i stället längre västerut, till Sverige och Norge där den gjorde stor förödelse. Stormen Sylvia var varken infernalisk, speciellt förödande eller planetens häftigaste åskstorm. Intressant i sig är kvällspressens användning av överord i samband med väderfenomen. På så sätt kan kvällspressens sensationella rubriceringar sägas representera en spegling och/eller en skapare av våra rädslor. Intressant är också att väder och väderfenomen blivit nyhetsstoff också de gånger de inte kopplas till klimatförändringen.

Jag har intresserat mig för kulturanalytiska perspektiv på väderfenomen och specifikt oväder. För ett tag sedan fick jag möjligheten att medverka i en antologi om väderfolklor, alltså hur väder omtalas i folkmun och vilka folktroförställningar som är kopplade till väder. Redaktörer för antologin är folkloristerna Willows Mullins, University of Edinburgh University och Shelley Ingram, University of Missouri. I boken Wait five minutes. Weatherlore in the Twenty-first century (2023) diskuteras väderfenomen som en angelägenhet som angår oss alla, i en tid då vädret blivit politiskt. Väderfolklore är en välkänd genre som idag fått en ny betydelse och en annan tyngd i och med klimatförändringen. Väder används på ett meningsskapande sätt, som ett sätta att förstå oss själva och världen. Centralt här är den komplexa relationen mellan människor och vädret.

Boken består av tre delar. Den första handlar om folktroföreställningar där väderfolklore och trosuppfattningar strålar samman. Den andra delen handlar om texter med fokus på personliga upplevelser samt litterära gestaltningar av väder. Den sista delen handlar om traditioner eller en folklig reaktion på väder. Mitt bidrag handlar om personliga upplevelser av åska och storm, om gånger då storm och åska inte drog förbi utan genererade dramatiska berättelser med den egna överlevnaden i fokus. Centralt är här händelser som nästan skedde, åskan slog nästan ner och om åskan slog ner blev vi nästan träffade. När vi berättar om dramatiska händelser gör vi det i relation med det som kunde ha hänt. Det dramatiska som ”nästan” hände kan ses som en överdrift, ett sätt att berätta något spännande, men det kan också tolkas som ett starkt emotionellt uttryck för en rädsla inför naturens krafter.

Lena Marander-Eklund
Folklorist och vädernörd

Mullins, Willow & Shelley Ingram (2023). Wait five minutes. Weatherlore in the Twenty-first century. Jackson: University press of Mississippi.

Budkavlen – nu tillgängligt för alla att läsa

Forskning, Publikation

Vad har etnologer och folklorister intresserat sig för under de senaste dryga 20 åren? Ett svar till frågan ges genom att bekanta sig med utgivningen av tidskriften Budkavlen. Här framkommer bland annat att följande teman varit i fokus för utgivningen av tidskriften: filmer, tv-tittande, familjen, hemmet, konsumtion, tiden och det förflutna, historiebruk, rumslighet och rörlighet, arbete, ålder och generation.

Budkavlens redaktion har glädjen att meddela att alla nummer av tidskriften Budkavlen, som ges ut av ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi och som publicerats under detta årtusende (2000-2023) nu finns tillgängliga för alla intresserade att läsa. Tack vare Sonja Hukantaivals insats i våras har äldre nummer kunnat digitaliseras och läggas in på tidskriftsdatabasen.

https://journal.fi/budkavlen

HAVET:s forskardagar på Husö 10–12 maj

Exkursion, Fältarbete, Forskning

HAVET är en tvärvetenskaplig forskningsprofilering vid Åbo Akademi och Åbo universitet. Profileringen fokuserar på att finna lösningar på marina lömska problem med målet att möjliggöra samexistensen mellan marina och maritima liv och samhället, samt uppmuntra till hållbar tillväxt i Östersjön och de nordiska havsområdena. Om man som forskare eller doktorand har ett intresse för havet kan man anhålla om att få bli en del av profileringen och gemenskapen.

För mig innebär delaktigheten i HAVET främst att träffa andra havsintresserade över ämnesgränserna, utbyta idéer och få ta del av andras forskning. Det är en ypperlig möjlighet att se hur andra ämnen jobbar och hur olika, men ändå lika vi tänker. HAVET ordnar framför allt seminarier, men även olika sociala tillställningar. I maj hade jag möjligheten att åka på en 3 dagar lång vistelse till Husö biologiska station på Åland.

Vi tog morgonfärjan från Åbo till Åland och väl framme på Husö började dagen med en rundtur i området. Husö station består av ett flertal nyare och äldre byggnader i ett grönskande landskap. Vitsippan och svalörten var i full blom under vårt besök. Senare under sommaren kommer betesdjuren till hagen och upprätthåller på så sätt beteslandskapet och biodiversiteten i området, men innan de släpps ut på grönbete får de vackra vårblommorna blomma ut.

Det Gula huset, där vi fick övernatta under vistelsen.

Det var konstnärinnan Sigrid Maria Granfelt som köpte Husö gård år 1910 och lät bygga det som idag kallas för Gula huset. År 1940 donerade Sigrid sitt hemman till Stiftelsen för Åbo Akademi och sedan 1959 har Husö fungerat som miljö- och marinbiologins fältstation. Byggnaderna på gården har många olika funktioner och inrymmer bl.a. laboratorier, akvarieutrymmen, logi för studenter och forskare, kurssal och kontorsutrymmen.

Det hänger ett flertal porträtt av Sigrid Maria Granfelt på Gula husets väggar. Då huset renoverades år 2004 ville man återskapa den stil som funnits i huset i början på 1900-talet. Det här gjordes bl.a. med tapeter som liknade de ursprungliga i färg och mönster.

Många studerande och forskare befinner sig på stationen under längre perioder då de utför sitt fältarbete. Även olika fältarbetskurser ordnas på Husö och i synnerhet på somrarna är det därför livligt, om inte helt fullsatt på stationen. I till exempel akvarierna på Husö har man möjlighet att kontrollerat reglera livsmiljöer för olika organismer som studeras. Man kan exempelvis studera hur vattentemperatur och ljusförhållanden påverkar organismerna och därmed försöka förutspå hur de kommer att klara av klimatförändringar.

Efter rundturen begav vi oss till kurssalen för ett seminarium med presentationer och efterföljande diskussioner. Att lyssna på presentationer från andra ämnen är alltid givande, men också utmanande då man får försöka sätta in sig i nya begrepp och angreppssätt. Tack vare våra olika bakgrunder kan vi hjälpa varandra på många sätt. Oväntade frågor kan till exempel ge nya insikter och innebär samtidigt att vi får öva på att förklara våra sätt att hantera och se på saker och ting. Efter seminariet åt vi en gemensam middag, spelade sällskapsspel och slutligen avlutades dagen med bastu och simning.

Ingen ö utan en Wilson

Följande dag åkte vi på en exkursion till Bomarsunds fästning. Det nya och moderna besökscentret imponerade och vi vandrade runt fästningen i soligt vårväder. Jag fick i samma veva lära mig mera om olika fågelarter som vi råkade se längs vägen, en fördel då man går runt med biologer.

Glada doktorander på exkursion.

Väl tillbaka på Husö station fick vi höra en presentation av Rufus Panelius från nätverket Bärkraft. Nätverket bildades år 2016 för att arbeta mot ett hållbart och livskraftigt Åland. Efter presentationen fick vi ”leka marinbiologer”. Med andra ord ta en tur med roddbåten för att samla vattenprov och mäta siktdjup, men även leta efter olika organismer i vattnet. Sedan blev det gemensam middag av lokalt producerade råvaror. Självklart avlutades kvällen igen med bastu.

”Att leka marinbiolog”

Sista dagens tema var tvärvetenskaplig forskning. Vi skulle utföra ett grupparbete och komma på en forskningsidé som med fördel kunde utföras genom tvärvetenskapliga angreppssätt. Det blev en hel del intressanta diskussioner. Min grupp funderade på hur man kunde undersöka vresrosen ur ett socialt, ekonomiskt, biologisk och kulturanalytiskt perspektiv. Vresrosen är en invasiv art som bland annat på grund av sitt vackra utseende och sin doft ändå väcker mycket positiva känslor hos människor. Det här gör den till ett intressant och komplext forskningstema. Kanske vi någon gång i framtiden rentav kommer att utföra ett liknande projekt.

Efter grupparbetet var det slutligen dags att hoppa på färjan och vinka hejdå till Åland efter 3 mycket givande och roliga dagar.

Om ni blev intresserade av havsprofileringen hittar ni mera information här: https://www.abo.fi/havet/om/
Och om ni vill läsa mer om Husö biologiska station kan ni göra det här: https://www.abo.fi/huso-biologiska-station/

Julia Öhman
Doktorand i nordisk folkloristik som gärna leker marinbiolog då tillfälle ges

Nutida förvaltning av estlandssvenskarnas historia- en reserapport från traditionsvetenskapliga nämndens resa till Hapsal och Tallinn.

Etnologi, Exkursion, Fältarbete, Folkloristik, Laddade platser

För en 6-7 år sedan var jag på en föreläsning på Uppsala Universitet, jag kommer inte ihåg vad föreläsaren hette eller vilket universitet hon kom ifrån. Jag tror det var nåt brittiskt, men föreläsningen handlade om minne och glömska. Jag kommer ihåg att jag antecknade några meningar som satte sig fast i mig men minns inte längre den exakta ordalydelsen. Men det var något i stil med att förlust och sorg handlar om att ha en relation till någon eller något som inte längre finns. Till exempel, om någon nära anhörig avlider så betyder ju inte det att min relation med den människan bara tvärt upphör utan fortsätter men i en annan form än tidigare.

När jag gick på den här föreläsningen hade jag precis skrivit min magisteruppsats i kulturvård om förstörelsen och återuppbyggnaden av kulturarv i Bosnien och Hercegovina under balkankrigen på 90-talet och kopplade föreläsarens ord till kulturarvets betydelse för människor under och efter en konflikt. Jag har inte tänkt på den här föreläsningen på massor av år men minnet bubblade upp igen när jag för några dagar sedan satt i en båt på ett skumpigt hav mellan Ormsö och Hapsal i Estland. Jag var där tillsammans med traditionsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland som reste runt i estlandssvenskarnas fotspår under några dagar. Förutom det estlandssvenska Aibolands museum i Hapsal och Ormsö så besökte vi även den svenska församlingen S:t Mikaels i Tallinn.

S:t Mikaels kyrka

Innan den skumpiga båtresan tillbaka till Hapsal så hade vi bland annat varit i den medeltida kyrkan på Ormsö. Och guiden berättade om hur de ca 2000 estlandssvenskarna som bodde på ön vid andra världskrigets utbrott flydde till Sverige under tidigt 40-tal för att undkomma röda armén och den sovjetiska ockupationen. Innan de flydde packade de ner de mest värdefulla kyrkliga inventarierna, inklusive predikstolen, samt avkristnade kyrkan. På ett symboliskt men också högst konkret sätt tog det inte bara med sig de materiella inventarierna utan också kyrkans själva ”helighet” och hjärta. Det var inga unika händelser som utspelade sig på Ormsö vid tiden utan samma skedde på alla de öar och andra platser som var estlandssvenska. De kyrkliga inventarierna hamnade så småningom på Historiska museet i Stockholm där de förvarades i största hemlighet för att det fanns en rädsla för att Sovjetunionen skulle kräva tillbaka dem. Först på 1970-talet fördes föremålen in i museets katalog. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. För de flyende estlandssvenskarna en högst påtaglig sorg över att bli tvungna att lämna sitt hem, sin gemenskap, anhöriga som blev kvar och sitt ursprung.

Först när Estland blev självständigt 1991 blev det möjligt att återvända till de gamla estlandssvenska territorierna men många familjer hade skapat sig ett nytt liv i Sverige och återkom inte alls eller skaffade en sommarstuga på den plats där släkten tidigare bott. Innan kriget bodde ca 2000 personer på Ormsö och idag är dom runt 300. Vår guide berättar att de den sista personen med svenska som modersmål dog för 2-3 år sedan.

Några av de över 300 hjulkors som finns på Ormsö kyrkogård.

I Tallinn återfick den svenska församlingen S:t Mikaelskyrkan 1990 och sedan dess har kyrkans olika delar restaurerats för att få bort spåren efter den idrottsklubb som inrymdes i lokalerna under sovjettiden. Och under tidigt 2000-tal kunde de drygt 100 kyrkliga föremålen som förvarats på historiska museet i Stockholm återlämnas och många av dem förvaras idag i det lilla estlandssvenska kyrkomuseum som inrättats i kyrkans källare. Kyrkoherden som tog emot oss under vårt besök berättade att han fortfarande håller på att leta rätt på föremål från S:t Mikael som hamnade på villovägar under kriget och sovjettiden. Han berättar också att dagens församling uppgår till ca 300 personer.

Jag och många andra i vår lilla resegrupp slogs av hur positiv både personalen på Aibolands museum i Hapsal och svenska församlingen i Tallinn ser på framtiden trots att estlandssvenskarna idag är en mycket liten minoritet. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. De många estlandssvenskar som en gång befolkade öar som Ormsö, Rågöarna, Nuckö, Odensholm och delar av kuststräckan innanför dessa finns inte längre kvar idag. Men den entusiasm och tillförsikt som lever och frodas på platser som Aibolands museum och S:t Mikaels kyrka gällande den estlandssvenska kulturens överlevnad och fortlevnad gör att det inte längre behöver handla om en relation till något som inte längre finns utan en omformad relation till något som sakta men säkert verkar växa till sig och bli starkare igen.

Under våra dagar i Estland fick vi lära oss mycket nytt, inte bara om estlandssvenskarna historia utan också om deras framtid. Tack för det.

Malin Stengård
traditionsvetenskapliga nämndens forskare med ett nyvunnet intresse för estlandssvenskar.

Ormsö gårdsmuseum är en återskapad ormsösvensk gård som de såg ut innan andra världskriget.

By i Gambia nära gränsen till Senegal där Kankurangen just samlat ihop pojkarna och fört dem till skogen.

När kankurangen kommer – övergångsriter bland mandinka

Folktro, Livets fester, Ritual och materialitet

Jag sitter i bussen som kör på en smal sandväg igenom en liten by. Plötsligt ropar någon till, ”Vad är det där!?” Två rödlurviga varelser rör sig på vägen, den ena går lugnt medan den andra skuttar och gör kullerbyttor. I händerna har de två långa knivar. Den lugnare varelsen som håller sig på sidan av vägen höjer plötsligt knivarna över huvudet och slår ihop dem. Det klingande ljudet av knivbladen som möts hörs ända in i bussen. När vi kommit lite närmare byn ser vi småpojkar kika fram bakom husknutarna. De är uppspelta och några springer mellan husen i jakt på bättre gömställen. Kankurangen har kommit för att hämta pojkarna.

Folkgruppen Mandinka (även kallade mandingo eller malinke) lever i ett område som sträcker sig från Senegal i nordväst till Guinea i sydost. Denna kankurang slår ihop sina knivar i en by i Senegal. Foto: Daniel Bobadilla, https://flic.kr/p/79BUjw, CC BY-NC-SA 2.0

I Gambia finns det åtta olika folkstammar och den största heter Mandinka. Varje stam har sina egna övernaturliga väsen som skyddar människorna mot ondska. I Mandinkastammen är den kraftfullaste anden Kankurang. Kankurang är den ande som symboliserar ordning, rättvisa och anses beskydda stammedlemmarna mot ondska.

Den traditionella Kankurangen bär en mask gjord av bark och kroppen är täckt av löv och röda fibrer från faaraträdet. Kankurangen bär alltid med sig två macheteknivar och när han slår ihop knivarna skrämmer ljudet iväg alla onda andar.

När det är fest i en by är alltid en eller flera kankuranger på plats och deltar i festligheterna. Kankurangens viktigaste jobb är dock att vara med i pojkarnas övergång från ynglingar till män och att se till att inga onda andar stör denna övergångsrit.

När det är dags för byns pojkar, oftast i åldern 13–17, att bli män, kommer kankurangen på besök. Kankurangens uppgift är att vara lärare för pojkarna och lära dem hur de man blir man. Oftast är det två män som är utklädda till kankurang och genom att klä sig till kankurang tros männen få en del av kankurangs krafter. Även om männen inte är lika starka som själva anden kankurang, hoppas de på att genom sin utklädnad kunna lura de onda andarna att tro att det är själva kankurangen som skyddar över barnen.

Ända sedan barnen var små har de hört om historier om kankurangen. Bland annat från sina föräldrar som försökt skrämma dem till lydnad genom berättelserna. ”Bete dig, annars kommer kankurangen och tar dig”. När kankurangen väl kommer till byn för att ta barnen är pojkarna förstås uppskrämda och springer ofta undan och gömmer sig. Då är det kankurangens uppgift att springa runt i byn och leta fram och samla alla byns pojkar.

Kankuorangen har samlat ihop byns pojkar i rätt ålder. Foto: Daniel Bobadilla, https://flic.kr/p/79BSTA, CC BY-NC-SA 2.0

När alla pojkar väl är samlade för kankurangerna bort dem från byn, oftast till en helig skog, för att lära dem alla viktiga kunskaper de behöver som vuxna. Tidigare har kankurangen fört bort pojkarna från byn i hela tre månader men nuförtiden brukar tiden vara kortare, ibland bara två veckor. Denna övergångsrit var tidigare mycket viktig, eftersom pojkarna blev upplärda i hur man jagar, spårar, skaffar mat och andra uppgifter som varit viktiga i byn. Nu förtiden fokuserar övergångsriten på att lära barnen byns och stammens traditionella sånger och danser. ”Kankurangskolan” har blivit mera av en etikettskola, där man lär sig att respektera kulturen och de äldre människorna i byn. Även om övergångsriten inte tas så allvarligt i dagensläge, tycker många att denna ritual är viktig för kulturen och vill därför bevara den.

Innan pojkarnas tid i skogen är över och innan de skickas tillbaka till byn, blir pojkarna omskurna.  Detta görs fortfarande, men nuförtiden förs barnen till en klinik för att kontrolleras efter själva ingreppet.

Innan pojkarna välkomnas till byn som män, måste de bevisa att de lärt sig allt de ska. Föräldrarna och byns äldsta förhör pojkarna och de får dansa och sjunga för visa sina nya kunskaper. Kankurangarna som lärt barnen får också sin betalning först efter barnen bevisat att de blivit ordentligt lärda.

Cecilia Sundqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:
Kankurang initiation rite teaches boys discipline and respect in Gambia. https://www.abc.net.au/news/2021-10-31/kankurang-initiation-rite-teaches-boys-respect-in-gambia/100583804
Kankurang, Manding initiatory rite. https://ich.unesco.org/en/RL/kankurang-manding-initiatory-rite-00143
Kankurang Masquerade. https://www.accessgambia.com/information/kankurang-mask.html

 

Spådom, blommor och midsommar – vem är din framtida partner?

Årets fester, Folktro, Ritual och materialitet

Ah, midsommar! Många personers favorithögtid. Man träffas med familj och vänner, äter, leker lekar och gör olika aktiviteter som hör midsommaren till. Aktiviteterna varierar såklart med åldern, men när ni var yngre kanske ni, precis som jag, plockade sju blommor för att sedan lägga dem under dynan och drömma om den ni skulle gifta er med.

I svensk folktro var natten under midsommaren en starkt magisk laddad tid, då man bland annat kunde få svar på flera frågor via spådom och trollkonst. Växter tillskrevs magiska krafter på grund av att solen stod så pass högt och visade sig en längre period under dygnet. Detta gjorde att blommor och örter fanns i fokus inom flera olika ritualer under midsommaren.

Tina Sāra, unsplash.com

Den spådomsritual från midsommaren som bäst har lyckats leva kvar i samhället är blomplockningen under midsommarnatten med följande drömmar om ens livs kärlek. Ritualen har starkast rot i Sverige och svensk folktro och via den kopplingen är ritualen även känd i finlandssvenska traditioner. Det är oklart när den här ritualen har sin början, men uppteckningar finns från bondesamhället kring mitten av 1800-talet. Spådomsritualen har flera regler som bör följas för lyckat resultat, men alla regler är inte alltid lika viktiga. Ritualen kan se olika ut beroende på vilken plats man befinner sig.

Vilka var reglerna då? Jo, det viktigaste med magiska ritualer är att de skiljer sig från det vardagliga, och i dessa fall oftast i form av att något utförs baklänges. En av reglerna var till exempel att man ska gå baklänges medan man plockar blommorna. Källorna är lite motstridiga när det kommer till hur många blommor det är som ska plockas. Det vanligaste är att det är antingen nio eller sju, men även tre är förekommande i några källor. Ojämna tal och speciellt 3,7 och 9 var magiska tal och förekom i flera spådomar och trollkonster. En annan regel var att man skulle hoppa över ett visst antal gärdesgårdar och plocka en blomma från varje gärdesgård, alltså skulle antalet blommor och gärdesgårdar vara samma. Gärdesgårdarna kunde bytas ut mot åkrar eller ängar men även här måste antalet blommor och åkrar stämma överens. För att komplicera ritualen måste blomplockaren inom vissa traditioner göra detta baklänges, plocka med vänster hand eller ibland vara naken. Den regel som de flesta möjligtvis känner till var att allt detta måste genomföras under tystnad, eftersom magin annars kunde brytas. Enligt vissa källor fick man prata först nästa morgon när man hade vaknat.

Plantin, A. I. A. En grupp kvinnor ute i naturen. I bildens förgrund ses en gärdsgård. Åbo Akademis bildsamlingar

Blommor och växter var magiska under midsommaren, men var det någon viss sort man skulle plocka för att ha större chans att lyckas med denna spådom? I flera källor är det endast upptecknat att det bör vara sju eller nio sorters olika blommor. I andra källor ska man bara plocka rosor eller örter. Läkeväxter kunde man också plocka. Enligt vissa uppteckningar ska buketten bestå av åtminstone en fyrklöver, en prästkrage eller en johannesblomma. Det viktigaste var att du hade ett ojämnt tal med blomster att lägga under din huvudkudde!

Andreas Kretschmer, unsplash.com

I dagsläget har den här traditionen mer blivit en barnaktivitet under midsommaren, jämfört med tidigare var mest unga, ogifta kvinnor som utförde ritualen. Kvinnorna hade inte makt över vem de skulle gifta sig med i allmogesamhället och den här spådomsritualen var ett sätt för dem att möjligtvis kunna påverka detta och förbereda sig på sin framtid. Idag har den viktigaste regeln också blivit att inte plocka några fridlysta arter och mer fokusera på de invasiva blommorna, så som lupinen. Dessutom ska man se till att lämna kvar blommor som bin och andra insekter använder till pollination. Om du testat detta och inte drömde om din framtida partner? Ja, då kanske du inte var spritt språngande naken och gick baklänges medan du letade efter en fyrklöver till din midsommarbukett!

 

Wilma Sandholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning:

”Jag om min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten”

Folkloristik, Netlore

I tio avsnitt av vår nya podd får vi bekanta oss med eldsjälar som arbetar för att olika traditioner ska finnas kvar också i framtiden. Upplägget är att lyssnaren får ta del av många olika områden inom det brokiga fältet levande traditioner. Vi får ta del av allt från luciamammor till pidro-mästare och älskare av traditionsmat som berättar om sin tradition. Poddens hela namn ”Jag och min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten” säger också en hel del om upplägget.

– Podcasten fokuserar på individuella berättelser om levande traditioner och varför de upplevs så betydelsefulla, berättar projektledare Johanna Björkholm. Hon fungerar som värd och intervjuare för podden. Björkholm konstaterar att det finns poddar om traditioner där man har ambitionen att klarlägga ”allt” om en tradition per avsnitt. I ”Jag och min tradition” är däremot avsikten att lyfta fram individer bakom de levande traditioner, det vill säga folk som verkar för att upprätthålla dem. Därför får poddavsnitten en personlig prägel och stort fokus på praktisk verksamhet.

– Jag tycker själv att det är fantastiskt intressant att få höra individer med stor erfarenhet och sakkunskap berätta om sina traditioner. Målsättningen har varit att avsnitten ska bli ungefär 30 minuter långa, och ofta har det svåraste varit att fundera ut hur vi ska klippa ner dem till lagom längd. Det finns ju så mycket intressant att berätta om, säger Björkholm.

Podden ”Jag och min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten” publicerar ett avsnitt per vecka. Podden publiceras digitalt och hittas på https://kurant.podbean.com. För podcastens tekniska genomförande står Medietjänster vid Yrkesakademin i Österbotten. Podden utgör en del av det Leader-finansierade projektet Kurant, vars målsättning bland annat är att lyfta fram goda exempel på tryggande av levande traditioner i Österbotten.

För mera information, se Kurants hemsida https://www.kulturosterbotten.fi/vara-projekt/kurant eller kontakta projektledare Johanna Björkholm, e-post: johanna.bjorkholm@kulturosterbotten.fi