Ritualen antar inte samma skepnad i det nyliberala samhället. Den håller på att vittra bort – åtminstone ritualen i dess striktare bemärkelse; inte morgonkaffet. Ritualens enande och innebördsbevarande funktion försvinner med den nyliberala individualiseringen och atomiseringen och ger vika för något nästan narcissistiskt. Vad Han (2017) skulle kalla för utvecklingen av människans självsyn från subjekt till projekt. Människan är nu ett evigt självoptimiseringsprojekt, där vi blir ”bättre” på alla sätt för att passa mera in i nyliberalismens logik. We’re doing the work. Vi ändrar på våra konsumtionsmönster i stället för att ifrågasätta vårt förhållande till konsumtion i sig. Ritualen, i stora drag, har blivit konsumeristisk – något som många igen. Känns det inte ibland som att julsäsongen snart börjar i oktober? Borgerliga värderingar befäster sig totalt, bröllop och begravningar blir löjligt påkostade. Sken över kontenta.
Klimt, Gustav (1902). Buchenwald I. [Olja på duk]. Staatliche Kunstsamlung Dresden, Dresden, Tyskland. Wikimedia commons, allmän egendom
Ritualer är landmärken som hjälper oss att orientera oss i tiden. De inger en rytm till tiden som gör den förståelig; de konkretiserar och förhöjer tiden. Den förmoderna människan kunde indela sin tid i säsongernas gång, med alla de skördefestivaler och högtider det innebar (Frykman och Löfgren, 2019). Till kyrkan på söndagen. Den moderna människan hade industrins ihärdiga rytm, nationsskapandet och de enorma politiska omvälvningarna där allting kändes möjligt och massor mobiliserades i enorma ritualer. Vad återstår då den postmoderna, nyliberala människan? Ett oändligt flöde av information? En verklighetskonsensus har etablerats; vi har nått historiens slut, som Francis Fukuyama säger. Så många ritualer har försvunnit, och det som tagit deras plats är alltmer fokuserade på jaget, på egot. Själv är jag en ateist och tror inte att någonting kommer att fixas genom att förkristna samhället igen, men något försvann.
Rothko, Mark (1956). Yellow and Orange. [Målning]. Buffalo AKG Art Museum, Buffalo, USA. Wikiart, fair use
Det påminner en om Nietzsches kända aforism om guds död. Vad sker efter att man dödat gud och ett helt innebördsramverk fallerar? Människor kräver mening med sina liv. Många av de filosofiska projekten under 1800- och 1900-talet, från Nietzsches revalvering av värderingar till Sartres och Beauvoirs meningsskapande genom politisk aktivitet handlade ju just om att finna mening med livet efter guds bortgång. Folk vill ha stora narrativ, stadigfasta berättelser som ger någon slags trygg grund till det obegripliga liv vi alla hamnat i. Är det inte då precis i ritualen som vi finner det? Genom strukturen, genom repetitionen, genom rollspelet – allt finns där. Vare sig man finner ritualen i religionen, i nationen, eller i något annat. Ritualen kan göra så mycket gott då den appliceras väl, föra ihop helt disparata människor och skapa gemensamhet. Faran med ritualen är såklart att mycket ont har normaliserats och befästs med dess felanvändning, från vansinnig nationalism till blind tro. Ändå kan vi inte vara utan ritualen; den är värd faran och monstren. I nutiden, fastän man är troende, är ju gemene man i väst inte aktiv i religiösa församlingar. I Storbritannien fäster man sig fortfarande vid narrativet om det stora imperiet, och i Ryssland likaså. Overtonfönstret för politisk aktivitet har krympt så mycket, få alternativ ses utanför konsumtionssamhället. Små glimtar av nya möjligheter ses dock över horisonten. Till exempel alstrade Greta Thunberg energi för någonting nytt. Vi behöver bara en knuff dit.
Mycket meningsskapande i nutiden fås genom konsumtion i stället för participation. Vi uttrycker oss själva genom konsumtionen, genom våra klädstilar, våra tatueringar, vilken sorts elektronik vi har… Det är en banal poäng, men det är väl självklart varför influencers, youtubare och streamers talar om ”content”? Produce content. Consume content. Rammstein sjöng inte ”We’re All Living in America” för inget. Vi blir alltmer lika Amerika varje dag, mer individualistiska. I en slags ironisk vändning blir också individualismen homogeniserad, vad Han (2020) kallar för ”the hell of the same”.
Schiele, Egon (1917). Die Umarmung. [Olja på duk]. Belvedere Museum Wien, Wien, Österrike. Wikimedia commons, allmän egendom
Läsaren ska inte missförstå. Såklart finns det ännu kvar ritualer som spelar en enorm roll i våra liv. Ett av mina gladaste minnen var två av mina vänners bröllop. Efter en hård vår och värre sommar kom den rena godheten som var deras bröllop till mig den sena hösten. För en stund var jag del av något så mycket större än mig själv att jag nästan darrade av lycka. För författaren känns det ändå som att vi nu befinner oss i en sakta nedgång som leder till en kall vinter. Säsongerna dör ut, en efter en, men ändå kommer vårens fågelkvitter alltid tillbaka.
Alexander Kjellman
skrivet för kursen Ritual och materialitet
Källförteckning
Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar. (2019). Den kultiverade människan. Lund.
Han, Byung-Chul. (2017). In the swarm: digital prospects (Vol. 3). MIT press.
Han, Byung-Chul. (2020). The disappearance of rituals: A topology of the present. John Wiley & Sons.
