Alla inlägg av admin

Självskada som rituell praktik

Ritual och materialitet

Trigger warning: Självskadebeteende
Denna text innehåller ett antal detaljerade beskrivningar av religiösa ritualer och praktiker där självskadebeteende förekommer. Om du är känslig för eller har tidigare erfarenhet av denna sorts beteende, avråder jag dig från att fortsätta läsa. I slutet av texten har jag bifogat länkar till hemsidor som erbjuder stöd.

Solen lyser orubbligt ner i Nordamerika en sommarkväll i slutet av juni. Den årliga soldansen, som utförs av flera olika stammar, har nu nått sitt sista stadium. En stolpe har rests i mitten, och kring den dansar flera stammedlemmar barfota och barhuvade i takt till musik och sång. Dansen har pågått oavbrutet i nästan fyra dagar, och flera av dansarna har undvikit både mat och vatten under tiden. I bakgrunden av ljudet av musik, visslande och sång kan vi även höra våldsamma och plågade skrik. Några av de dansande medlemmarna har svurit en ed att offra sig själva för sina familjer och för stammen. Käppar och örnklor fästs ordentligt i brösten på dem, bundna med ett rep som sedan fästs vid den mittersta stolpen. Den här dansen utmanar och prövar medlemmarnas fysiska och mentala uthållighet, och de måste slita sig loss från stolpen, därav de smärtfyllda skriken.

Ni som läser detta undrar kanske: Varför skulle någon medvetet skada sig själv av denna anledning? Självskada som en rituell praktik är relativt sällsynt i dagens samhälle, men kan än idag hittas överallt i världen. Många av oss associerar självskadebeteende med mental ohälsa, vilket gör att vi drar paralleller även när beteendet förekommer i andra sammanhang, såsom i riter. Jag kommer inte kunna ge ett utförligt svar på frågan som än idag förvirrar många forskare, utan kommer istället att ge exempel på olika former av praktiken och några av orsakerna bakom den.

Rituell självskada bland ursprungsbefolkningar

Soldansen som beskrevs i början av denna text är ett välkänt exempel på en rit som inkorporerar självskada, och som utförs av flera olika präriefolk i norra USA och Kanada. Här utförs praktiken som ett offer, vilket vi även kan se i många andra fall. Medlemmarna offrar sig själva och sin kropp för att hedra sin familj. Det är dock värt att nämna att praktiken inte förekommer i alla utövningar av soldansen.

Ett annat exempel är den rit som utförs av flera olika ursprungsbefolkningar i bland annat Afrika, Amazon, Asien och Australien, där människor medvetet ristar in eller bränner olika mönster i huden som sedan bildar ärrvävnader. Scarification, som det kallas på engelska, påminner om tatuering och är en mångbottnad praktik när det kommer till bakomliggande orsaker. Precis som tatueringar är de unika ärren en symbol för identitet. De kan även markera ens status, och inom Karostammen i Etiopien står de för hur många fiender ur andra stammar som man besegrat. Utöver detta kan ärren ofta vara ett tecken på skönhet, ens relation till gud(ar) samt initiering i stammen.

Späkning inom kristendom

Det finns ett flertal fall inom kristendomen där fysisk smärta omvandlas till ett redskap för gudsdyrkan. Idag är praktiken relativt sällsynt och kan begränsas till vissa sekter och riter. En av de vanligaste formerna av självskadebeteende inom kristendomen är självgisslande, där där anhängare, så kallade flagellanter eller självgisslare, medvetet straffar sig själva i strävan efter syndernas förlåtelse. Ritualen utförs genom att aga/tukta sin kropp med olika redskap, till exempel en piska, för att på så sätt kunna ta del av Jesu lidande. Handlingen utförs ofta privat och särskilt av asketer, det vill säga människor som väljer att leva avhållsamt från samhället, mat (fasta) och sex. De ägnar sina liv åt Gud, och en metod är att självskada för att på så sätt tvinga själen att fokusera på vad som är viktigt.

Flagellants (1493) © Photos.com / Getty Images

Ytterligare en orsak till varför självskada förekommer inom kristendomen, är den allmänna uppfattningen om att man efter döden hamnar endera i himlen eller i helvetet, beroende på hur man levde under sin tid på jorden. De som varken hamnar i himlen eller i helvetet, hamnar i skärselden, ett slags mellanstadium där man ställs inför rätta och prövas. Mystikern Thomas A Kempis säger att ”straffa” sig själv genom självskada kan ses som ett bättre och i sista hand mindre smärtsamt alternativ jämfört med att straffas i skärselden.

Självskada som rituell praktik

Självskada som rituell praktik förekommer i sorgriter över hela världen, men kan även ses bland annat i försoning och rening, offerritualer, initiationsriter och i vissa religiösa anhängares askes. Så varför måste det vara just smärta? Varför skulle någon medvetet skada sig själv av denna anledning? Det finns inget enkelt svar på frågan. Smärta kan ses som den mest välbekanta och universella aspekten av alla mänskliga upplevelser. Enligt Ariel Glucklich är syftet med användningen av smärta inom religiösa praktiker inte att bedöva sinnena, utan snarare att förändra smärtan som orsakar mentalt lidande, till en smärta som kan leda till insikt, mening och till och med frälsning. Smärtan används här som ett medel genom vilket man kan få själen att lyssna.

Klara Lundqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning:
Ariel Glucklich, Sacred Pain: Hurting the Body for the Sake of the Soul (New York: Oxford University Press, 2001)

Har du upplevt eller känner någon som lider av självskadebeteende? I nedanstående länkar hittar du webbsidor och kontakter som erbjuder stöd och hjälp:
● https://mieli.fi/sv/svara-situationer-i-livet/ung-i-kris/du-kan-fa-hjalp-for-sjalvskadebeteende/
● https://www.decibel.fi/information/sjal/sjalvskadebeteende/gor-detta-istallet-for-att-skada-dig
● https://www.mielenterveystalo.fi/sv/sjalvdestruktivitet/information-om-sjalvskadebeteende

Visste du att ekorren setts som ett olycksdjur?

Folktro, Ritual och materialitet

Jag sitter på balkongen och drar ett djupt andetag, det är vår i Vasa och man märker att träden på bakgården blir allt grönare för varje dag som går. Ett rassel hörs från höger sida av bakgården, där de stora tallarna med den röda barken står, jag tittar dit och ser en liten röd filur som kvickt hoppar från gren till gren. Efter den lilla ekorren kommer en annan ekorre kilandes, de jagar varandra i något som ser ut som en lek. Som i en dans svänger de sig runt tallens stam och när den ena ser sin chans smiter den iväg till tallen bredvid. Jag blir som förtrollad av deras vackra röda färg som smälter ihop med tallens bark och fascineras av de små djurens smidighet när de rör sig från gren till gren.

Den europeiska ekorren med sin vackra päls och burriga svans. Foto: István Kopeczny, pixabay.com

Jag är antagligen inte den enda som fötrollats av den europeiska ekorren och dennes granna färg, eftersom den röda färgen sen långt tillbaka setts som ett tecken på trolldomskraft. Pälsens färg kan ses som utstickande och inom folktron var det vanligt att annorlunda ting förklarades med olika företeelser såsom trolldom. Trolldom och folktro i sig troddes på i olika grad och man kan se variation i flera folktroföreställningar, även när det kommer till ekorren.

Den olycksbringande ekorren

Ekorren sågs ofta som ett olycksdjur i Norden och i bl.a. Finlands svenska folkdiktning kan man hitta en hel del information om detta. Om man såg en ekorre springa över vägen (eller på annat sätt såg en ekorre) upplevdes det bäst att vända om, eftersom dagen ändå inte skulle bli till något. Man kunde genom att spotta tre gånger bryta olycksförtrollningen.

En ofta förekommande föreställning var att ekorren förebådade eldsvåda. När djuret kom nära gården, byn eller hemmet, skulle en eldsvåda uppstå inom kort eller med direkt verkan. Ännu värre var det om man hörde göken samtidigt som man såg en ekorre, då kunde det betyda eldsvåda eller t.o.m. död.

Att få syn på en ekorre, eller en flygekorre, förebådade dödsfall i familjen. Tankar om motsatsen till död, dv.s. födsel, fanns också, då en ekorren på fönstret förebådade barn. Detta skulle kunna ses som lyckligt, men det handlade i de flesta fall om att oäkta barn skulle födas.

Ofta var föreställningen att ju flera ekorrar man såg, desto värre saker skulle inträffa. Flera ekorrar kunde indikera kommande kollektiva olyckor, såsom krig, ofred, dyrtid (tid då det är högt pris på förnödenheter), missväxt, fattigår och hungersnöd. Fanns det många kottar och om ekorrarna skalade ner många, kunde det bli fattigår och krigiska tider. Fattigdom, hunger och sjukdom kunde även drabba enskilda personer om man såg endast en ekorre.

Varför sågs ekorren som ett olycksdjur?

Ekorren som tecken på stundande olyckstalen kan knytas till Yggdrasilmyten där vi får höra om ekorren Ratatosk. Ratatosk (fornnordiska ratatǫskr: borrtand) är, i den nordiska mytologin, en ekorre som far upp och ner längs stammen på livets träd (även kallat Yggdrasil, ett askträd). Ratatosk var förmedlade dåliga nyheter mellan ovännerna draken Nidhögg vi trädets rot och örnen Hräsvelg i trädets topp. Ratatosk var alltså en budbärare av det negativa, vilket man kan se samband med i folktroföreställningar om ekorren.  I dagens samhälle kan man även se en viss negativ inställning till ekorren, eftersom den klassas som ett skadedjur och bärare av sjukdomar.

En ekorre som kilar upp och ner längs ett träds stam. Kanske det är den mytiska Ratatosk? Foto: Nastia Petruk, unsplash.com

Lyckobringande ekorrar

I Norge och vissa delar av Svenskfinland kunde ekorren också ses som ett gott möte. Till exempel för den som var på väg för att fiska kunde siktandet av en ekorre ge tur i fisket. Den påhittige ekorren har dessutom tillskrivits konsten att segla, det sägs att djuret ska ha seglat på en barkbit som segelbåt och använt sin svans som segel.

Därtill sågs ekorrens skinn som något värdefullt och användes som valuta under exempelvis vikingatiden. Här kan man kanske undra varför ekorren inte förknippades mer med lycka, då vi i dagens läge ofta förknippar pengar med lycka. Detta kan dock handla om att ekorrens skinn inte var det enda skinn som användes.

Ekorren i folkmedicinen

Valuta var inte det enda som delar av ekorren användes till, inom folkmedicinen använde man också delar av djuret. Åt man ekorrkött, tänkte man att kroppen blev snabb och smidig såsom ekorrens eller att ens minne förbättrades. Specifikt ekorrhjärnan tänkte man att botade svindel då ekorren obehindrat kan ta sig från träd till träd. Även andra delar kunde ätas, ex. om man hade svårt att urinera skulle man äta en portion torkad urinblåsa.

Ekorrens ister (animaliskt fett) använde man för smörja mot rinnande ögon. Skinnet, specifikt skinnet av en flygekorre, försökte man bota flåg med (flåg = värk som hastigt flyttade sig), genom att linda in skinnet i en duk på det område som värkte. I dessa olika botemedel kan man se det som kallas likhetsprinicipen, d.v.s. lika botar lika (homeopatisk magi). För att få bukt med urinblåsa, äter man urinblåsa, för att bota ”flygande” värk, använder man flygekorrens skinn.

Spå väder med ekorrar

I folktron finns även berättelser om ekorren och dennes koppling till naturen och vädret. En föreställning var att ekorrarna förebådade regn och snö. Om ekorrarna kom till byn på hösten, ansågs det vara ett tecken på att vintern var på väg, och en kall sådan. Om ekorrarna bar sina kottar högt upp i träden kunde man förvänta sig en vinter med mycket snö. Dessutom trodde man att om ekorrarna snabbt blev gråa på hösten, så skulle vintern anlända tidigare.

När jag började skriva var det senhöst i Åbo och jag såg väldigt många ekorrar gå runt och samla och därtill hade de flesta börjat få sin gråa vinterpäls. Så nästa gång ni ser mig lär jag nog gå runt i en ny tjock vinterjacka, redo för den kalla och tidiga vintern!

Ekorren kallades även gråskinn och  på denna bild kan man tydligt se hur den röda färgen blivit grå då ekorren fått sin vinterpäls. Foto:  Lawjr, pixabay.com

 

Adéle Klemets
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning

När jag samlade in information till denna text var jag tvunget att anamma en egenskap av denna röda varelse. Precis som ekorren fick jag lite här och var samla små godbitar eftersom det var svårt att hitta längre texter. Men oroa dig inte! Här nere hittar du kort läsning om du är intresserad.

  1. Schön, E., & Persson, Å. (2000). Älvor, troll och talande träd: Folktro om svensk natur. Semic. (sida 118 – 119)
  2. Sjögård, G. (2014). Ekorren. I L. Midholm, & K. Saltzman (Red.), Naturen för mig : nutida röster och kulturella perspektiv (s. 352-353). Institutet för språk och folkminnen. Hämtad: https://lucris.lub.lu.se/ws/portalfiles/portal/5780210/4498724.pdf
  3. The Poetic Edda: A study Guide: Grímnismál. (u.å.). hämtad: http://www.germanicmythology.com/PoeticEdda/GRM32.html (ratatosk)
  4. Wigström, E. (1898). Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift. Hämtat: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240881/FULLTEXT01.pdf (s. 168)
julklappar

Julens klappar

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

När jag var liten var julklapparna det absolut bästa med julen. Innan jultomten skulle komma tänkte jag att jag säkert skulle få mycket julklappar, eftersom jag tyckte att jag hade varit snäll under året. När jultomten kom in i huset och satte sig bredvid julgranen i vardagsrummet kändes varje sekund före man fick presenterna i sin hand, som en evighet. Som liten var jag inte precis försiktig när jag öppnade julklapparna, jag rev sönder hela pappret och sprang runt i vardagsrummet för att visa för alla vad jag hade fått. För ett barn handlar julklappar mest om att jultomten ger och att barnet och de man firar jul med får. Hur man har gett julklappar till varandra har dock sett mycket olika ut genom historien.

Själva termen julklapp härstammar från 1700-talet. Då smög sig den som skulle ge julklappen i skydd av kvällsmörkret fram till gården där julklappens mottagare bodde. Denna tradition härstammar från Sverige. När man skulle dela ut en julklapp klappade man först våldsamt på dörren, öppnade den sedan hastigt på glänt och kastade in presenten. Julklapparna kunde bestå av en styckningsdetalj som var lätt att få tag på. Det fanns också så kallade ”illgåvor” som kunde vara en halmdocka eller halmbock. Julklappar fungerade som en slags byteshandel med ett ömsesidigt givande och tagande. Under 1700-talet var det vanligt att såväl socknens som gårdens tjänare fick matgåvor vid juletid. Om så kallade jultiggare kom till gården eller om man sände julklappar till de fattiga, kunde givaren förvänta sig tacksamhet och välgångsönskningar i gengäld. Det var också vanligt att man hittade på satiriska eller skämtsamt elaka rim till julklapparna som man skänkte. Rimmen lever kvar ännu idag och kan skrivas ner på till exempel julkort.

Gammalt julkort med texten "Jag här en julklapp sänder, som är från fjärran länder". På bilden finns tre barn med julklappar.

Under 1800-talet började man ge julklappar där man skrev mottagarens och givarens namn på paketet, inte skämtsamma gåvor som att endast kasta in något i stugan. Man började även dela ut julklappar samtidigt åt alla, till exempel inom en familj. Det var också under den här perioden som man började ha en så kallad julbock som delade ut julklapparna. Om man firade jul tillsammans med flera familjer skulle familjen som var högst i rang dela ut julklappar och läsa upp julrimmen.

Det blev också viktigare att göra i ordning julklapparna. Man började planera julklapparna redan i början av december och presenterna skulle paketeras, förseglas med lack och förses med en vers. I december började affärerna ha julutställningar för att ge förslag om vad man kunde ge som julklapp. Samtidigt fick också julklapparna ett högre ekonomiskt värde. Efter 1800-talet blev det mindre vanligt att man gjorde julklapparna själv.

I dagens Finland ordnar kommuner och olika organisationer kampanjer där man kan donera julklappar till dem som inte får julklappar och på så sätt skänka någon glädje. Man ger alltså en julklapp anonymt precis som under 1700-talet, men nu kanske på snällare sätt. En sådan organisationen är SOS Barnbyar i Finland. Organisationen kontaktas dagligen av 100 barn via en chatt där barn som behöver hjälp kan be om det. I juletid samlar de in pengar via donationer och köper klappar till barnen som har kontaktat dem och behövt hjälp. En annan organisation som skänker julklappar till behövande barn är UNICEF som hjälper barn i olika länder. Organisationen samlar in pengar och köper sedan hjälppaket med medicin, plåster och vaccin. Man kan även skänka leksaker till barnen.  Idag blir det allt viktigare att skänka julklappar åt personer som inte annars får julklappar. Julklappar blir därmed en symbol för en god gärning och ett sätt att skänka glädje åt någon annan.

Jenna Ingves
skrivet för kursen Ritual och materialitet

En tudelad klassiker

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Något av det första som dyker upp när jag tänker på julen, eller när julen börjar bli aktuell, är hur det var något man alltid såg fram emot som barn, och då kanske främst julklapparna. Men utöver julklapparna väcker även julens dofter känslor hos mig. Kanelen i gröten, de röda äpplena som kanske börjat småruttna, klementinerna med nejlika, julskinkan, pepparkakorna och glöggen. Att fira julen utan dessa dofter i luften är så klart möjligt. Men efter att själv ha firat jul utan juldekorationer och dofterna från julmiddagar och pepparkakor samt doftljus, så vet jag att det känns helt enkelt bättre när julens dofter finns med i bilden. Även den röda färgen som kommer fram på senhösten påminner mig om dessa dofter.

torkade apelsinskal och torkad anis

Foto: Mareefe, pxhere.com, Creative Commons CC0

Medan dessa dofter definierar julen för mig, finns det en doft som delar åsikterna. Jag talar så klart om hyacinten. Hyacinten har länge varit en del av julen, och olika julblommor som tulpaner och hyacinter börjades säljas som juldekorationer vid mitten av 1800-talet. Hyacinten, en lökblomma med rötterna i sydöstra Turkiet och västra Syrien, har varit en symbol för skönhet, kärlek och förfining.

Lila hyacint

Foto: Andreea Simion

Jag minns att jag tyckte om hyacinten väldigt mycket och den var väldigt närvarande då hjärnan slogs på ordentligt i slutet av 90-talet. Jag tyckte om doften, men jag hade familjemedlemmar som inte tyckte om den och kanske var lite överkänsliga. Hyacinten är heller inte lika närvarande längre vare sig på offentliga platser eller i hemmen, eftersom den kan utlösa symptom hos doftöverkänsliga personer och skapar problem för allergiker och astmatiker.

Som vuxen har jag kanske anslutit mig mer till dem som inte gillar hyacintens doft, speciellt när den är intensiv i ett hem. Men trots att jag kanske inte längre har samma förtjusning för hyacinten, väcker den ändå en viss nostalgi när jag känner doften eller lukten av den. Det sägs att dagens hyacinter inte doftar lika starkt som de gjorde på 2000-talet, antagligen på grund av färre blommor. Så även om hyacintens doft är delad, finns det något smått magiskt i dess närvaro som påminner oss om julens skönhet och komplexitet. Vilka dofter väcker julen till liv för dig?

Matthias Blomqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:

Bokprat

Djurforskning, Folkloristik, Kommunikation, Vetenskapsförmedling

Den 27.11 ordnades historiens andra Bokprat på Svenska litteratursällskapet i Helsingfors. Bokpratet är ett tillfälle där två forskare diskuterar en populärvetenskaplig eller skönlitterär bok och där publiken också bjuds in att delta i diskussionen. Bokpratet började med boken Polarisering. Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen, red. Fredrik Eklöf & Jonas Hansson (2022) där statsvetarna Daniel Kawecki och Jon Järviniemi ledde diskussionen, varefter Per Svenssons Ålevangeliet (2019) stod på tur.

Jag diskuterade boken Ålevangeliet av Patrik Svensson tillsammans med Jolanda Linsén, som är doktorand i marinbiologi. Boken fick ett gott bemötande redan då den kom ut år 2019 och vann bl.a. Augustpriset. Men vårt bokval styrdes framför allt av att vi ville diskutera en bok som tangerar hav och natur ur ett tvärvetenskapligt perspektiv, där våra kunskapsområden skulle komplettera varandra.

Ålevangeliet. Patrik Svensson 2019

Boken handlar ju om ålar, men ändå så mycket mera. Utifrån boken och våra kunskapsområden diskuterade vi ålens biologi och beteende, men även dess symbolik och betydelse i olika kulturer genom historien. Vi diskuterade t.ex. vad förmänskligande av djur kan innebära, hur våra relationer och vår kultur är kopplade till naturen, samt hur och varför ålen, beroende på situation, tagits in i historieskrivningen och ibland glömts bort.

Boken väckte i alla fall min fascination för ålen, en varelse som jag inte varit särskilt bekant med innan. Då man läser boken börjar man förstå att det just är vår vetgirighet, men också vårt behov av mysterier som gör ålen så intressant. Jag tror att Svensson med boken vill lära oss om ålen, men kanske framför allt väcka vårt intresse för denna mystiska varelse, för att vi ska uppskatta och skydda den, liksom alla andra bekanta och mindre bekanta varelser i vår värld.

Om du fortfarande inte är helt övertygade om att ålen är så spännande som jag påstår, kanske en smakbit från boken kan få dig att ändra mening. Så här skriver Svensson om Ålfrågan: ”Ingen har sett en ål fortplanta sig, ingen har sett en ål befrukta en annan åls ägg, ingen har heller lyckats få ålar att fortplanta sig in fångenskap. Man tror sig veta att alla ålar kläcks i sargassohavet eftersom det är där man har hittat de allra minsta exemplaren av de pillövsliknande larverna, men ingen vet helt säkert varför ålen envisas med att fortplanta sig just där och bara där. Ingen vet helt säkert hur den klarar den långa resan tillbaka till sargassohavet, eller hur de hittar dit. Man tror att alla ålar dör kort efter fortplantningen eftersom någon levande ål aldrig har påträffats efter leken, men å andra sidan har ingen fullvuxen ål överhuvudtaget, levande eller död, observerats på sin lekplats. Ingen människa har alltså någonsin sett en ål i sargassohavet. Ingen kan heller till fullo förstå syftet med alla dess metamorfoser. Ingen vet heller riktigt hur gammal en ål kan bli” (Svensson 2019: 33).

Att hinna ta upp alla intressanta aspekter av ålen på våra 45 minuter var en utmaning, men lyssna på bokpratet och om du intresserar dig för natur, kultur och mysterier skulle jag varmt rekommendera att du läser boken själv.

PS. Har du hört om den berömda Branteviksålen? Om inte, så läser jag upp berättelsen om den i slutet av bokpratet. Men kändis som den är, hittar du den naturligtvis också genom att googla. Jag rekommenderar varmt att också kolla in Mitt i Naturens besök till Brantevik, klippet hittar du bl.a. på youtube.
Ni kan se och lyssna på vårt bokprat här: https://www.youtube.com/watch?v=xlVw_QfZmUw

Julia Öhman
doktorand i folkloristik

En sen höst eller: vad i hela världen hände med ritualen?

Ritual och materialitet, Ritualer

Ritualen antar inte samma skepnad i det nyliberala samhället. Den håller på att vittra bort – åtminstone ritualen i dess striktare bemärkelse; inte morgonkaffet. Ritualens enande och innebördsbevarande funktion försvinner med den nyliberala individualiseringen och atomiseringen och ger vika för något nästan narcissistiskt. Vad Han (2017) skulle kalla för utvecklingen av människans självsyn från subjekt till projekt. Människan är nu ett evigt självoptimiseringsprojekt, där vi blir ”bättre” på alla sätt för att passa mera in i nyliberalismens logik. We’re doing the work. Vi ändrar på våra konsumtionsmönster i stället för att ifrågasätta vårt förhållande till konsumtion i sig. Ritualen, i stora drag, har blivit konsumeristisk – något som många igen. Känns det inte ibland som att julsäsongen snart börjar i oktober? Borgerliga värderingar befäster sig totalt, bröllop och begravningar blir löjligt påkostade. Sken över kontenta.

höstskog

Klimt, Gustav (1902). Buchenwald I. [Olja på duk]. Staatliche Kunstsamlung Dresden, Dresden, Tyskland. Wikimedia commons, allmän egendom

Ritualer är landmärken som hjälper oss att orientera oss i tiden. De inger en rytm till tiden som gör den förståelig; de konkretiserar och förhöjer tiden. Den förmoderna människan kunde indela sin tid i säsongernas gång, med alla de skördefestivaler och högtider det innebar (Frykman och Löfgren, 2019). Till kyrkan på söndagen. Den moderna människan hade industrins ihärdiga rytm, nationsskapandet och de enorma politiska omvälvningarna där allting kändes möjligt och massor mobiliserades i enorma ritualer. Vad återstår då den postmoderna, nyliberala människan? Ett oändligt flöde av information? En verklighetskonsensus har etablerats; vi har nått historiens slut, som Francis Fukuyama säger. Så många ritualer har försvunnit, och det som tagit deras plats är alltmer fokuserade på jaget, på egot. Själv är jag en ateist och tror inte att någonting kommer att fixas genom att förkristna samhället igen, men något försvann.

Abstrakt målning i gult och orange

Rothko, Mark (1956). Yellow and Orange. [Målning]. Buffalo AKG Art Museum, Buffalo, USA. Wikiart, fair use

Det påminner en om Nietzsches kända aforism om guds död. Vad sker efter att man dödat gud och ett helt innebördsramverk fallerar? Människor kräver mening med sina liv. Många av de filosofiska projekten under 1800- och 1900-talet, från Nietzsches revalvering av värderingar till Sartres och Beauvoirs meningsskapande genom politisk aktivitet handlade ju just om att finna mening med livet efter guds bortgång. Folk vill ha stora narrativ, stadigfasta berättelser som ger någon slags trygg grund till det obegripliga liv vi alla hamnat i. Är det inte då precis i ritualen som vi finner det? Genom strukturen, genom repetitionen, genom rollspelet – allt finns där. Vare sig man finner ritualen i religionen, i nationen, eller i något annat. Ritualen kan göra så mycket gott då den appliceras väl, föra ihop helt disparata människor och skapa gemensamhet. Faran med ritualen är såklart att mycket ont har normaliserats och befästs med dess felanvändning, från vansinnig nationalism till blind tro. Ändå kan vi inte vara utan ritualen; den är värd faran och monstren. I nutiden, fastän man är troende, är ju gemene man i väst inte aktiv i religiösa församlingar. I Storbritannien fäster man sig fortfarande vid narrativet om det stora imperiet, och i Ryssland likaså. Overtonfönstret för politisk aktivitet har krympt så mycket, få alternativ ses utanför konsumtionssamhället. Små glimtar av nya möjligheter ses dock över horisonten. Till exempel alstrade Greta Thunberg energi för någonting nytt. Vi behöver bara en knuff dit.

Mycket meningsskapande i nutiden fås genom konsumtion i stället för participation. Vi uttrycker oss själva genom konsumtionen, genom våra klädstilar, våra tatueringar, vilken sorts elektronik vi har… Det är en banal poäng, men det är väl självklart varför influencers, youtubare och streamers talar om ”content”? Produce content. Consume content. Rammstein sjöng inte ”We’re All Living in America” för inget. Vi blir alltmer lika Amerika varje dag, mer individualistiska. I en slags ironisk vändning blir också individualismen homogeniserad, vad Han (2020) kallar för ”the hell of the same”.

Naket par i kärleksfull omfamning

Schiele, Egon (1917). Die Umarmung. [Olja på duk]. Belvedere Museum Wien, Wien, Österrike. Wikimedia commons, allmän egendom

Läsaren ska inte missförstå. Såklart finns det ännu kvar ritualer som spelar en enorm roll i våra liv. Ett av mina gladaste minnen var två av mina vänners bröllop. Efter en hård vår och värre sommar kom den rena godheten som var deras bröllop till mig den sena hösten. För en stund var jag del av något så mycket större än mig själv att jag nästan darrade av lycka. För författaren känns det ändå som att vi nu befinner oss i en sakta nedgång som leder till en kall vinter. Säsongerna dör ut, en efter en, men ändå kommer vårens fågelkvitter alltid tillbaka.

Alexander Kjellman
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Källförteckning
Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar. (2019). Den kultiverade människan. Lund.
Han, Byung-Chul. (2017). In the swarm: digital prospects (Vol. 3). MIT press.
Han, Byung-Chul. (2020). The disappearance of rituals: A topology of the present. John Wiley & Sons.

 

Magiskt!

Folktro, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 8 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Magiskt! – en förtrollande föreställning om det (o)kända den 21 november på Tiljan i Åbo

Den sista föreställningen av Kunskapskabarén, med temat Magiskt! spelades hemma på Åbo Svenska Teater och ingick i det officiella programmet för de finlandssvenska teaterdagarna. Tiljan var alltså fullproppad med diverse teaterproffs från runt om i svenskfinland och stämningen var på topp.

Blanka Henriksson tog avstamp i folktro, ritualer och vardagsmagi och hon påpekar att magi – tron på det och försök att utöva det ofta handlat om människors försök att förklara och hantera sin omvärld. Idag lägger vi mycket av vår tillit till vetenskapen, och i många fall utgår vi från att förnuftet vinner över skrock och folktro. Och medan det kanske inte skulle falla oss in att vandra tre varv runt en kyrka vid midnatt för att sedan blåsa i ett nyckelhål för att förhoppningsvis lyckas skåda in i framtiden för att se vad det kommande året för med sig lever många skrockfulla element kvar i vår moderna värld. Många väljer att inte gå under en stege och känner kanske en liten rysning av obehag när en spegel går sönder. Och de flesta har säkert stöpt nyårslyckor nån gång – för att se vad det kommande året skall föra med sig.

sprucken spegel

Foto: Ryan Gilchrist, https://flic.kr/p/4qJNDP, CC BY-SA 2.0

Henriksson berättar vidare om diverse former av kärleksmagi som utövats i Svenskfinland. Tydligen kan man försöka lägga en vetebulle i vänster armhåla och klämma till riktigt ordentligt tills bullen blir svettig, och sedan bjuda den åt något inte ont anande offer som förhoppningsvis (?) äter den och därmed blir dödsförälskad i en omedelbart. Andra liknande exempel på kärleksmagi var te med tånaglar i eller en smörgås med hårstrån gömda under pålägget. Helt ärligt skulle jag föredra att förbli singel än bepröva dessa knep.

Skådespelartruppen som står för improvisationsdelen av programmet har efter sju föreställningar hunnit bli ordentligt varma i kläderna och ABC-dialogen (en historia improviserad så att varje ny replik börjar med nästa bokstav i alfabetet) och tre genrer (där samma scen improviseras i tre olika genrer – här skräck, romantisk komedi och musikal) flyter på så man nästan tror att dom är inövade på förhand. Närpesdialekten visar sig dock fortfarande vara svår att bemästra. Hela kalaset avslutades med en smäktande hyllningslåt till Cefisto – Centralförbundet för Finlands Svenska Teaterorganisationer. Den var faktiskt mera trallvänlig än man kunde tro.

Michaela von Hellens
Skribenten jobbar som försäljningskoordinator på ÅST och tycker om höstregn och kashmirtröjor

I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson docent i folkloristik vid ÅA föreläste i ca 5 minuters sjok om temat Magiskt! – en förtrollande föreställning om det (o)kända.  ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Med äckel i spott-lighten

Kropp, Kunskapskabaré, Materialitet, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 7 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Äckligt! – en föreställning om (s)vett och etikett den 1 november på Skärgårdsbaren i Åbo

Kunskapskabarén denna regniga onsdag hade ett spännande tema: Äckligt!

Blanka Henriksson började med en påminnelse om att föreställningar är bundna under det gemensamma temat Konsten att vara människa, och att man kan vara människa på väldigt många olika sätt, och att vi sällan tänker på vilken konst det verkligen är.

Vad vi tycker är äckligt har ändrats och utvecklats med tiden. Förr har mat gjort på inälvor varit vanligt på de finska matborden, men nu känns sånt (utöver den färdigköpta leverlådan) som lite äckligt.

De två stora teman som Blanka berättade om var svett och spott. Att komma till matbordet direkt från åkern, både svettig och smutsig, var helt vanligt i bondesamhället. Smuts visade att du hade arbetat, att vara för renlig kunde få dig att verka högfärdig.

Svettlukt var förr socialt acceptabelt, men människan har velat dofta gott sedan länge. De första parfymrecepten kommer från antikens Egypten, det franska hovet var starkt parfymerat, och den första deodoranten kom till marknaden 1888. Historien är full av olika luktkulturer.

Parfymflaskor i glas med pump

Foto: http://vetiveraromatics.com, CC BY-SA 3.0

Spottandet har haft en helt annan plats i samhället förut. Offentligt spottande ansåg vara bra, och inom folkmedicin hade spottet magi och livskraft i sig. Att spotta hörde till en mängd olika ritualer.

När man började koppla spottandet med smittor av t.ex. tuberkulos blev det mindre acceptablet att spotta på golv, eller att ha spottkoppar på offentliga platser.

Så både svett och spott, dessa evolutionära mirakel till kroppsvätskor, har gått från folkmedicin och socialt acceptabla delar av människolivet till något vi upplever lite äckligt. Deodorantreklamer bygger ju på en rädsla för att verka äcklig. Kanske man borde våga gå mot strömmen och lukta lite svett ibland?

Improvisationen för kvällen bjöd på superstjärnan Inga-Lill som förespråkar naturlig kroppslukt och botade bölder med spott i en disco-musikal. I ett provkök kokades testikel med citrongräs och som avslutning fick vi en hyllningssång till prutten. Lite äckligt, och väldigt roligt!

Linda Javén 
Skribenten jobbar som publikarbetare på ÅST och älskar polarexpeditioner och statistik

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson, docent i folkloristik vid ÅA föreläste i ca 5 minuters sjok om temat Äckligt! – en föreställning om (s)vett och etikett.  ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Rysliga ovanor är andras vanor

Kunskapskabaré, Materialitet, Ritualer, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 6 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor, den 30 oktober på Pub Grönan, Hangö

Kunskapskabarén firade Halloween i ett regnigt Hangö med det mycket passande temat ”Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor”. Den här gången var det Blanka Henriksson som lärde oss att ovanor är vanor som möts av motstånd av något slag.

Något som vi i Finland är vana med, och till och med riktigt bra på, är att köa. Vi vet hur man köar i en prydlig kö och väntar på sin tur. Och när vi åker utomlands blir vi irriterade på andras dåliga ovanor – här kan de ju inte alls köa! Men det upplever vi bara för att de har andra vanor än vi. Nordens främsta improvisatörer (som de tituleras av Kunskapskabaréns konferencier Nylander) tog sig an köandet genom att porträttera väntan på Bengt på Jurmo samt FM i köande där lag från Karis, Hangö och Riihimäki köade för ett ämbar.

En lång kö där man endast ser benen på dem som köar och ett enkelt stängsel som håller kön på rätt ställe.

Att köa är en del av konsten att vara människa.

Det enda som improvisatörerna har att tillgå förutom sina kroppar och röster för att improvisera sig genom kvällen är några peruker, lösskägg och olika slags hattar och mössor. Just huvudbonader är något som väcker mycket känslor om vanor och ovanor. En gång i tiden var det en vana, till och med rekommenderat, att bära hatt i Finland. Det följdes av olika regler om när hatten bör avlägsnas och vem som inte behövde avlägsna sin hatt. Att inte följa dessa regler var en dålig vana. Nuförtiden ses det som en ovana att unga bär  mössa inomhus eller inte tar av sig kepsen. Men om mössan inte är på utomhus under årets kallaste månader, ja då blir det också tillsägelse. Aldrig tycks det bli rätt. Vanor och ovanor förändras hela tiden och ser olika ut för olika människor och i olika kulturer – vi kan igen en gång konstatera; en persons vana är någon annans ovana.

Henriksson tog oss också genom gaffelns historia och hur att äta med händerna gick från att vara en vana till en ovana i vår kultur. På något sätt hamnade vi sedan i en Bollywood-scen i ett kök med en låt om en butik som säljer gaffel och spik. Ovanligt påstår vissa, men en vana för oss på ÅST.

Frida Lassus
Skribenten jobbar som turnékoordinator på ÅST och tycker om exceltabeller och fina koreografier.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson, äldre lektor i kulturanalys  vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Diagnos: nostalgi

Folkmedicin, Kunskapskabaré, Laddade platser, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 5 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Smärtsamt! – en nostalgisk föreställning om (då)tid, den 26 oktober på Tiljan, Åbo Svenska Teater

Dags för en ny infallsvinkel på temat Konsten att vara människa. Alla kan vi den konsten, men är allt vi gör och inte gör självklart? Docent i folkloristik på ÅA Blanka Henriksson  berättade att nostalgi mellan 1600-1800-talet klassificerades som en sjukdom. Det handlade om en sjuklig hemlängtan som man till och med kunde dö av. Symptomen var till exempel hög feber, hjärtklappning, magont och svimningsanfall. Botemedel fanns inte.

Senare har nostalgi övergått till att betyda vemod efter något man inte kan få tillbaka,  till exempel den oskuldsfulla barndomen. Nostalgi var också synonymt med trånsjuka, en stark och tärande längtan till något gammalt, något från förr i tiden . Nostalgi, eller lengton (längton) kunde också få ekonomiska följder. En nyinköpt ko kunde ha hemlängtan och sluta äta, då gav den inte så mycket mjölk. En ny piga kunde ha sådan hemlängtan att hon inte jobbade bra. Inom folkmedicinen fanns det botemedel mot hemlängtan. Man kunde ta med sig tre kolbitar från sin egen spis när man flyttade och lägga dem i sitt nya hems spis för att bota sin hemlängtan. Tänk på ordspråket ”Egen härd är guld värd”.

Ampelmann, som den gröna figuren på trafikljusen i Berlin kallas, har blivit lite av en symbol för ostalgin, en nostalgisk längtan till det forna Östtyskland. Foto: Illustratedjc, CC BY-SA 4.0

Improvisatörerna tog sig an temat och vi fick bland annat höra att en grep kan ha hemlängtan, en piga grät och kved av olika fysiska besvär tills bonden stack en nål i hennes bröst, vi fick en nostalgisk resa till Amerika ombord på en ångbåt med en närmast hysterisk sång om trängtan. När Henriksson berättade om DDR-nostalgi, även benämnd ostalgi, fick improvisatörerna i uppgift av publiken att placera en sketch i Vilda Östern men en babushka involverad. Det blev en salig blandning av babushka och matushka och tre genrer följde på varandra: skräck, romans och musikal. Publiken vred sig av skratt! Musikern Kari Mäkirantas enastående impromusik ger hela showen sin stämning.

Publiken ställde många intressanta frågor till kvällens föreläsare. Bland annat fick vi veta att motsatsen till nostalgi, “det var bättre förr”, skulle vara utopistiska drömmar, vi blickar in i framtiden  “det blir bättre sen”.  Det är tydligen svårt att vara i nuet. Min egen reflektion är: tänk om vi skulle fokusera på nuet: “det är bättre/bäst just nu”!

Maria Olin
Skribenten jobbar som kommunikatör på ÅST och kommunikation i alla former är hennes passion. Och bubbel.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson, äldre lektor i kulturanalys  vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Smärtsamt! – en nostalgisk föreställning om (då)tid. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/