Alla inlägg av admin

By i Gambia nära gränsen till Senegal där Kankurangen just samlat ihop pojkarna och fört dem till skogen.

När kankurangen kommer – övergångsriter bland mandinka

Folktro, Livets fester, Ritual och materialitet

Jag sitter i bussen som kör på en smal sandväg igenom en liten by. Plötsligt ropar någon till, ”Vad är det där!?” Två rödlurviga varelser rör sig på vägen, den ena går lugnt medan den andra skuttar och gör kullerbyttor. I händerna har de två långa knivar. Den lugnare varelsen som håller sig på sidan av vägen höjer plötsligt knivarna över huvudet och slår ihop dem. Det klingande ljudet av knivbladen som möts hörs ända in i bussen. När vi kommit lite närmare byn ser vi småpojkar kika fram bakom husknutarna. De är uppspelta och några springer mellan husen i jakt på bättre gömställen. Kankurangen har kommit för att hämta pojkarna.

Folkgruppen Mandinka (även kallade mandingo eller malinke) lever i ett område som sträcker sig från Senegal i nordväst till Guinea i sydost. Denna kankurang slår ihop sina knivar i en by i Senegal. Foto: Daniel Bobadilla, https://flic.kr/p/79BUjw, CC BY-NC-SA 2.0

I Gambia finns det åtta olika folkstammar och den största heter Mandinka. Varje stam har sina egna övernaturliga väsen som skyddar människorna mot ondska. I Mandinkastammen är den kraftfullaste anden Kankurang. Kankurang är den ande som symboliserar ordning, rättvisa och anses beskydda stammedlemmarna mot ondska.

Den traditionella Kankurangen bär en mask gjord av bark och kroppen är täckt av löv och röda fibrer från faaraträdet. Kankurangen bär alltid med sig två macheteknivar och när han slår ihop knivarna skrämmer ljudet iväg alla onda andar.

När det är fest i en by är alltid en eller flera kankuranger på plats och deltar i festligheterna. Kankurangens viktigaste jobb är dock att vara med i pojkarnas övergång från ynglingar till män och att se till att inga onda andar stör denna övergångsrit.

När det är dags för byns pojkar, oftast i åldern 13–17, att bli män, kommer kankurangen på besök. Kankurangens uppgift är att vara lärare för pojkarna och lära dem hur de man blir man. Oftast är det två män som är utklädda till kankurang och genom att klä sig till kankurang tros männen få en del av kankurangs krafter. Även om männen inte är lika starka som själva anden kankurang, hoppas de på att genom sin utklädnad kunna lura de onda andarna att tro att det är själva kankurangen som skyddar över barnen.

Ända sedan barnen var små har de hört om historier om kankurangen. Bland annat från sina föräldrar som försökt skrämma dem till lydnad genom berättelserna. ”Bete dig, annars kommer kankurangen och tar dig”. När kankurangen väl kommer till byn för att ta barnen är pojkarna förstås uppskrämda och springer ofta undan och gömmer sig. Då är det kankurangens uppgift att springa runt i byn och leta fram och samla alla byns pojkar.

Kankuorangen har samlat ihop byns pojkar i rätt ålder. Foto: Daniel Bobadilla, https://flic.kr/p/79BSTA, CC BY-NC-SA 2.0

När alla pojkar väl är samlade för kankurangerna bort dem från byn, oftast till en helig skog, för att lära dem alla viktiga kunskaper de behöver som vuxna. Tidigare har kankurangen fört bort pojkarna från byn i hela tre månader men nuförtiden brukar tiden vara kortare, ibland bara två veckor. Denna övergångsrit var tidigare mycket viktig, eftersom pojkarna blev upplärda i hur man jagar, spårar, skaffar mat och andra uppgifter som varit viktiga i byn. Nu förtiden fokuserar övergångsriten på att lära barnen byns och stammens traditionella sånger och danser. ”Kankurangskolan” har blivit mera av en etikettskola, där man lär sig att respektera kulturen och de äldre människorna i byn. Även om övergångsriten inte tas så allvarligt i dagensläge, tycker många att denna ritual är viktig för kulturen och vill därför bevara den.

Innan pojkarnas tid i skogen är över och innan de skickas tillbaka till byn, blir pojkarna omskurna.  Detta görs fortfarande, men nuförtiden förs barnen till en klinik för att kontrolleras efter själva ingreppet.

Innan pojkarna välkomnas till byn som män, måste de bevisa att de lärt sig allt de ska. Föräldrarna och byns äldsta förhör pojkarna och de får dansa och sjunga för visa sina nya kunskaper. Kankurangarna som lärt barnen får också sin betalning först efter barnen bevisat att de blivit ordentligt lärda.

Cecilia Sundqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:
Kankurang initiation rite teaches boys discipline and respect in Gambia. https://www.abc.net.au/news/2021-10-31/kankurang-initiation-rite-teaches-boys-respect-in-gambia/100583804
Kankurang, Manding initiatory rite. https://ich.unesco.org/en/RL/kankurang-manding-initiatory-rite-00143
Kankurang Masquerade. https://www.accessgambia.com/information/kankurang-mask.html

 

Spådom, blommor och midsommar – vem är din framtida partner?

Årets fester, Folktro, Ritual och materialitet

Ah, midsommar! Många personers favorithögtid. Man träffas med familj och vänner, äter, leker lekar och gör olika aktiviteter som hör midsommaren till. Aktiviteterna varierar såklart med åldern, men när ni var yngre kanske ni, precis som jag, plockade sju blommor för att sedan lägga dem under dynan och drömma om den ni skulle gifta er med.

I svensk folktro var natten under midsommaren en starkt magisk laddad tid, då man bland annat kunde få svar på flera frågor via spådom och trollkonst. Växter tillskrevs magiska krafter på grund av att solen stod så pass högt och visade sig en längre period under dygnet. Detta gjorde att blommor och örter fanns i fokus inom flera olika ritualer under midsommaren.

Tina Sāra, unsplash.com

Den spådomsritual från midsommaren som bäst har lyckats leva kvar i samhället är blomplockningen under midsommarnatten med följande drömmar om ens livs kärlek. Ritualen har starkast rot i Sverige och svensk folktro och via den kopplingen är ritualen även känd i finlandssvenska traditioner. Det är oklart när den här ritualen har sin början, men uppteckningar finns från bondesamhället kring mitten av 1800-talet. Spådomsritualen har flera regler som bör följas för lyckat resultat, men alla regler är inte alltid lika viktiga. Ritualen kan se olika ut beroende på vilken plats man befinner sig.

Vilka var reglerna då? Jo, det viktigaste med magiska ritualer är att de skiljer sig från det vardagliga, och i dessa fall oftast i form av att något utförs baklänges. En av reglerna var till exempel att man ska gå baklänges medan man plockar blommorna. Källorna är lite motstridiga när det kommer till hur många blommor det är som ska plockas. Det vanligaste är att det är antingen nio eller sju, men även tre är förekommande i några källor. Ojämna tal och speciellt 3,7 och 9 var magiska tal och förekom i flera spådomar och trollkonster. En annan regel var att man skulle hoppa över ett visst antal gärdesgårdar och plocka en blomma från varje gärdesgård, alltså skulle antalet blommor och gärdesgårdar vara samma. Gärdesgårdarna kunde bytas ut mot åkrar eller ängar men även här måste antalet blommor och åkrar stämma överens. För att komplicera ritualen måste blomplockaren inom vissa traditioner göra detta baklänges, plocka med vänster hand eller ibland vara naken. Den regel som de flesta möjligtvis känner till var att allt detta måste genomföras under tystnad, eftersom magin annars kunde brytas. Enligt vissa källor fick man prata först nästa morgon när man hade vaknat.

Plantin, A. I. A. En grupp kvinnor ute i naturen. I bildens förgrund ses en gärdsgård. Åbo Akademis bildsamlingar

Blommor och växter var magiska under midsommaren, men var det någon viss sort man skulle plocka för att ha större chans att lyckas med denna spådom? I flera källor är det endast upptecknat att det bör vara sju eller nio sorters olika blommor. I andra källor ska man bara plocka rosor eller örter. Läkeväxter kunde man också plocka. Enligt vissa uppteckningar ska buketten bestå av åtminstone en fyrklöver, en prästkrage eller en johannesblomma. Det viktigaste var att du hade ett ojämnt tal med blomster att lägga under din huvudkudde!

Andreas Kretschmer, unsplash.com

I dagsläget har den här traditionen mer blivit en barnaktivitet under midsommaren, jämfört med tidigare var mest unga, ogifta kvinnor som utförde ritualen. Kvinnorna hade inte makt över vem de skulle gifta sig med i allmogesamhället och den här spådomsritualen var ett sätt för dem att möjligtvis kunna påverka detta och förbereda sig på sin framtid. Idag har den viktigaste regeln också blivit att inte plocka några fridlysta arter och mer fokusera på de invasiva blommorna, så som lupinen. Dessutom ska man se till att lämna kvar blommor som bin och andra insekter använder till pollination. Om du testat detta och inte drömde om din framtida partner? Ja, då kanske du inte var spritt språngande naken och gick baklänges medan du letade efter en fyrklöver till din midsommarbukett!

 

Wilma Sandholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning:

”Jag om min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten”

Folkloristik, Netlore

I tio avsnitt av vår nya podd får vi bekanta oss med eldsjälar som arbetar för att olika traditioner ska finnas kvar också i framtiden. Upplägget är att lyssnaren får ta del av många olika områden inom det brokiga fältet levande traditioner. Vi får ta del av allt från luciamammor till pidro-mästare och älskare av traditionsmat som berättar om sin tradition. Poddens hela namn ”Jag och min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten” säger också en hel del om upplägget.

– Podcasten fokuserar på individuella berättelser om levande traditioner och varför de upplevs så betydelsefulla, berättar projektledare Johanna Björkholm. Hon fungerar som värd och intervjuare för podden. Björkholm konstaterar att det finns poddar om traditioner där man har ambitionen att klarlägga ”allt” om en tradition per avsnitt. I ”Jag och min tradition” är däremot avsikten att lyfta fram individer bakom de levande traditioner, det vill säga folk som verkar för att upprätthålla dem. Därför får poddavsnitten en personlig prägel och stort fokus på praktisk verksamhet.

– Jag tycker själv att det är fantastiskt intressant att få höra individer med stor erfarenhet och sakkunskap berätta om sina traditioner. Målsättningen har varit att avsnitten ska bli ungefär 30 minuter långa, och ofta har det svåraste varit att fundera ut hur vi ska klippa ner dem till lagom längd. Det finns ju så mycket intressant att berätta om, säger Björkholm.

Podden ”Jag och min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten” publicerar ett avsnitt per vecka. Podden publiceras digitalt och hittas på https://kurant.podbean.com. För podcastens tekniska genomförande står Medietjänster vid Yrkesakademin i Österbotten. Podden utgör en del av det Leader-finansierade projektet Kurant, vars målsättning bland annat är att lyfta fram goda exempel på tryggande av levande traditioner i Österbotten.

För mera information, se Kurants hemsida https://www.kulturosterbotten.fi/vara-projekt/kurant eller kontakta projektledare Johanna Björkholm, e-post: johanna.bjorkholm@kulturosterbotten.fi

Att insjukna i Wendigo

Folktro, Ritual och materialitet

Det är möjligt att bli ett folktroväsen, både metaforiskt och bokstavligt. Wendigo, ett nordamerikanskt folktroväsen, är ett perfekt exempel på hur en människa kan förvandlas till en ”mytisk” varelse. Enligt det algonkinska folket (flera ursprungsamerikanska folkgrupper som pratar algonkinspråk), betyder Wendigo, ’ande som äter upp mänskligheten’ eller ’ande av ensamma platser’. Wendigo hör även till andra ursprungsamerikanska folkgruppers folktro, ex. Odawafolket.

Det finns olika uppfattningar om vad Wendigo är. Vissa anser att det är ett monster, andra att Wendigo är en ande som människor kan bli besatta av. En traditionell uppfattning om Wendigo är att människor kan förvandlas till Wendigor om de är för giriga. Man försöker på så sätt skrämma folk från att göra omoraliska handlingar. Detta är en av folktrons uppgifter, att begränsa och styra människors handlande moraliskt. Ingen vill förvandlas till en ondskefull ande som äter upp människor och lever ensam för evigt.

Samuel_s, Unsplash.com

Vissa folksägner kan ha varit ett sätt att förklara fenomen som var kanske svåra att förstå under olika tider, exempelvis psykisk ohälsa och sjukdomar. Det finns olika versioner och uppfattningar om Wendigo. Om Wendigo berättades inte bara för att skrämma folk till att handla moraliskt rätt, utan också för att förklara ett fenomen som nuförtiden heter Wendigo-psykos. Wendigo representerar mörker, kyla, ensamhet, hunger och kannibalism. Under vintrarna i de nordöstra skogsdelarna i dagens USA och Kanada var det mörkt och kallt. Det var svårt att hitta mat och man kunde lätt tappa bort sina stammedlemmar när man förflyttade sig från ett område till ett annat. Brist på mat ledde ofta till oro och sjukdomar, och i värsta fall var man tvungen att vända sig till kannibalism. Berättelserna om Wendigo berättades för att hålla ihop stammedlemmarna, samtidigt som de skulle förklara vad som idag anses vara en kulturbunden psykos, med hjälp av andlighet och erfarenheter.

Psykisk ohälsa har ofta varit svårt att förstå sig på eftersom psykiska sjukdomar inte är lika märkbara som fysiska sjukdomar. Ännu idag kan psykisk ohälsa vara svår att diagnostisera. I många kulturer förklarades psykisk ohälsa med hjälp av bland annat religion och folktro. Det finns verklighetsbaserade händelser om människor som har blivit sjuka och förvandlats till Wendigo inom många ursprungsamerikanska stammar. En stor del av Wendigos ursprung kan hittas i verkliga händelser och erfarenheter. Ur detta har Wendigo-psykosen utvecklats. Wendigo-psykosen är en kulturbunden psykisk sjukdom som endast det algonkinska folket och besläktade stammar kan insjukna i, eftersom Wendigo är väsentlig i dessa kulturella sammanhang.

Till Wendigo-psykosen hör bland annat kannibalism, och ibland en medvetenhet om att man har blivit besatt av Wendigo. Ett känt fall är Swift Runner-fallet där en man år 1879 mördade sin familj och åt upp deras kroppsdelar. Swift Runner var en helt normal människa, men under vintern 1879 led många ursprungsamerikaner av hungersnöd och kyla. Hungern och kylan kan ha varit orsaken till att Swift Runner blev besatt av Wendigo eller förvandlades till Wendigo (hur man vill uppfatta det). Swift Runner medgav själv att han blev besatt av Wendigo.

TomaszManderla, Pixabay.com

Under olika tider och platser har människan försökt förklara oförklarliga fenomen med hjälp av berättelser. Wendigo är en ande som tidigare har varit en människa men av olika orsaker, exempelvis girighet, insjuknat. Wendigo blir ett sätt att förstå vad vi idag skulle klassa som psykisk ohälsa och psykos, precis som man tror att nordiska folktroväsen som näcken och trollen kan ha använts som förklaring på liknande tillstånd.

Nuförtiden är det möjligt att diagnostisera och ge vård för psykiska sjukdomar, även om det fortfarande är svårt att diagnosticera speciellt psykoser. Vår förståelse för människans psyke ökar hela tiden, och vem vet om inte både diagnostisering av och vård för psykiska sjukdomar kommer att se ut på ett helt annat sätt om hundra år. Var tid har sin förståelse av det som upplevs oförklarligt och annorlunda.

Dastan Soran Farok
Skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vad döljer sig bakom reflektionen?

Folktro, Ritual och materialitet

Det finns någonting magiskt med speglar, i vissa lägen älskar vi dem, i andra inger de oss en känsla av oro och att vara iakttagna. Att se sig över axeln i spegeln är kanske något man inte riktigt känner för på kvällen, när man är klar med allt och ska i säng. Sinnena är ur balans och sårbarheten ger sig tillkänna. Natten har sedan urminnes tider haft förmåga att förvandla omvärlden till något lite obehagligt. Vi ser mindre av vad som sker just då, vilket skärper andra sinnen.

Ser man sen mot den kalla mörka hallen skapar skenet från kontoret dansande skuggor i spegeln. När man motvilligt går för att kolla att dörren är låst, undviker man helst att se in i den långa hallspegeln. Som om den skulle vara en slags portal, eller ett väsen som bara väntar på att man ska blicka in i den och mana fram något. Men varifrån kommer detta obehag? Varför ger vi inte spegeln samma nonchalanta blick som vägguret? Vi ställer ju båda tingen en fråga när vi ser på dem, men varför vill vi ha mer av spegeln?

René Magritte (1898–1967) ”Not to be reproduced” (1937)

Speglar har länge fascinerat människan. Man har bland annat föreställt sig att de kan vara alternativa världar eller portaler till något omänskligt, och att reflektion man ser inte är en själv utan en slags dubbelgångare som lever ett skilt liv på andra sidan glaset. På så sätt laddades de med magi eftersom man kunde hålla den mystiska reflektionen i handen, ”bära portalen’’ så att säga. Enligt altaisk folktro var reflektionen i spegeln en sport till dödsriket, där allt var spegelvänt från oss. Samma föreställning återfinns på andra håll i världen. I spegelbilden trodde man sig se en skymt av andarnas värld, och steget var inte långt till att tänka sig att det som anades kunde vara den speglade människans själ.

Tanken att själen lever utanför människans kropp och därför kan fastna i en spegel är gammal. Föreställningen om att en krossad spegel bringar sju år av otur härstammar möjligen från Romarriket där det ansågs att det skulle ta sju år för en själ att förnya sig själv. Det sades också att en spegel som faller från väggen är ett tecken på att någon kommer att dö, eftersom reflektionen och därmed också själen, gick i kras. Därför var en vanlig rit att täcka över alla speglar när någon i hushållet avlidit. På så sätt skulle den avlidnas själ hindras från att bli infångad i en av speglarna av djävulen, eller den döde från att gå igen. En avliden som såg sin egen reflektion kunde nämligen materialiseras genom nästa person som såg in i spegeln.

Illusionstekniken Pepper’s Ghost, uppkallad efter John Henry Pepper (1821–1900) som populariserade den på 1860-talet användes som stämningsskapare på teatrar, biografer och nöjesfält.

Bilden ovan visar en teaterscen uppsatt för Pepper’s Ghost (1862). En starkt upplyst figur under scenen, utom synhåll från publiken, reflekteras i ett spegelglas placerat mellan publiken och skådespelaren. För publiken ser det ut som om spöket är på scen. Kanske är detta en av de första gångerna speglar och spöken möttes inom tidig populärkultur. Illusionens effekt är att det på en scen plötsligt dyker upp spöken som kan sväva, gå genom människor, och tona in eller ut. Den tidigaste referensen till principen man funnit är från 1558, i Baptista Portas bok ”Natural Magic” (eng. översättning 1658).

René Magritte (1898–1967) ”Not to be reproduced” (1937)

Hur kunde man då undvika otur eller att förgås när en spegel gick i kras? Det var viktigt att på något sätt förhindra trollkunniga att bruka denna själ i sin magi, eller att alver knöt fast själen så att personen i fråga aldrig blev salig och slapp till himmelriket, utan förgicks och blev en gengångare. Ett sätt var att gräva ner alla skärvor djupt i marken, och på så sätt begrava den krossade själen. Andra effektiva åtgärder var att slänga skärvorna i en fors, eller bränna upp dem så att spegelytan blev svart och inte kunde reflektera längre. Man kunde lämna skärvorna på golvet och plocka upp dem efter sju timmar, eller för att lindra oturen ta en skärva med sig till gravgården och rista den mot en gravsten i månens sken.

Gemensamt för alla dessa föreställningar är förstås att man trodde sig se sin själ i spegelbilden. Att tappa spegeln som var ”fönstret och portalen’’ liknades vid att kasta livets krafter åsido och måste därför straffas dyrt.

Tobias Ahlsved
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Litteratur
Tillhagen, Carl Herman 1982. Vardagsskrock.

 

 

 

 

Yokai i japansk folktro

Folktro, Ritual och materialitet

 Om du befinner dig i en mörk skog mitt i natten och hör någon fälla ett träd i närheten så kan det vara Furusoma som är i farten. Skulle du vara i skogen och gå förbi ett tempel kan det hända att det plötsligt regnar sand på dig. Då har du blivit offer för Sunakake-baba (den sandslängande gumman), som hotar folk genom att strö sand över dem. Om ditt tak är högt så kommer rummet vara kallt på vintern, men inte på grund av husets uppvärmningssystem, utan då är det Tenjoname (takslickaren) som är i farten. Tenjoname har avbildats som en lång och smal liten pojke, med rufsigt hår och en väldigt lång tunga. Ett tecken på att du har en Tenjoname i ditt hem är att det finns oförklarliga fläckar på taket. Då är det Tenjoname som har slickat taket med sin tunga.

Skådespelarna Ichimura Uzaemon, Onoe Kikugoro III och Sawamura Sojuro V i pjäsen Mukashigatari Okazaki no Nekoishi Yokai. (Källa: Finna.fi)

Yokai har blivit omtyckta den senaste tiden i populärkulturen där de dyker upp i en mängd olika filmer, TV-serier och böcker. Ordet har många betydelser men kan rent generellt översättas till monster, andar, troll, spöken, övernaturliga varelser och mystiska fenomen. Det är ett paraplybegrepp, ett samlingsnamn som har många nyanser. Det handlar inte bara om ett specifikt väsen, utan hit hör en mängd olika mystiska varelser från olika regioner och samhällen. Berättelser om yokai är något man lär sig som barn och de har gått vidare från generation till generation både i muntlig och skriftlig tradition. Du hittar dem oftast vid gränser, där staden övergår till skog, vid vattnet, vägkorsningar, ingångar och utgångar, eller helt enkelt bara i hemmet. Förutom att trivas vid de fysiska övergångarna existerar de även i gränslandet av vår värld och den okända världen. De fungerar som en kulturell föreställning, en form av vardagsmagi, som även symboliserar människans förhållande till det liminala.

Ett paraply eller en Kasa-Bake? Källa: Pixabay.com

Om du vaknar på morgonen och märker att din kudde är på en ovanlig plats så kan det vara Makura Gaeshi som har flyttat på den. Hör du oförklarliga ljud i hemmet kan det vara Yanari som är i farten, vilket är människoliknande odjur som bankar och river på väggarna av trähus. Yokai kan enkelt påverka det materiella, men de kan även vara det materiella. Ett exempel på det här är Tsukumogami, vilket är en term som syftar på alla sorts hushållsobjekt och objekt gjorda av människan som förvandlas till yokai. Ett välkänt objekt som följer detta system är en figur vid namn Kasa-Bake (paraplymonstret), avbildat som ett gammaldags paraply gjort av papper spänt på en bamburam med ett öga, två armar och ett ben i stället för handtag, med en sandal på foten. För att ett objekt ska övergå till detta måste det bli hundra år gammalt, men även till exempel katter och rävar kan förvandlas till en yokai om de når den här åldern. Talet hundra symboliserar en transformativ eller liminal punkt där det materiella övergår till det okända och kommer i närmare kontakt med den magiska och övernaturliga världen.

Oftast är yokai ofarliga och vill enbart underhålla sig själva lite grann, men det finns även såna som kan vara skadliga. Detta fenomen är kopplat till en animistisk syn på världen där det materiella har en själ, en värld där naturen har en andlig närvaro. Yokai kan alltså vara ett konstigt ljud, ett mystiskt blinkande ljus i natten, en kudde som är på fel ställe, en oförklarlig känsla eller en fläck på taket. Dessa varelser delar rum med oss i vardagen och återspeglar den mänskliga tankevärlden, vilken inte bara härstammar från den här delen av världen. Dessa tankemönster och fenomen hittas överallt och i Finland kan vi se liknelser i till exempel vättar, gastar, maran, hustomtar, skogsfrun och skogsrået.

Jennifer Renvaktar
skriven för kursen Ritual och materialitet

Källa

Foster, Michael Dylan, (2015). The Book of Yokai: Mysterious Creatures of Japanese Folklore. Oakland, California.

 

Kloka gummor och deras bidrag till folkmedicinen

Folkmedicin, Folktro, Ritual och materialitet

När du skapar en bild av en klok gumma i ditt huvud, hur ser hon då ut? Är hon en gammal, ensam änka som bor djupt in i skogen långt från civilisationen, omringad i sin stuga av okända örter, illvilliga trolldomar och satanistiska föremål som hon förvärvat av djävulen? Är hon fruktad av resten av samhället, missförstådd och efterlyst som en häxa? Det kan vara svårt att föreställa sig hur en klok gumma kan ha sett ut och levt sitt liv om man inte vet hur hon har fått sin titel och vilken roll hon hade i det gamla bondesamhället. De fördomar vi idag har om den kloka gumman som fruktad i sin hembygd kan visa sig vara osanna. Snarare var hon många gånger en essentiell del av samhället.

Teckning av kloka gumman Gertrud Ahlgren (1782–1874), av Pehr Arvid Säve

Det fanns inte heller bara kloka gummor utan också kloka gubbar, de kunde helt enkelt kallas ”de kloka”. De var oftast äldre änkor som var lärda i läkekonst och folkmedicin, kvinnorna fungerade också som barnmorskor i byarna. Ännu på 1800-talet och in i början av 1900-talet var kloka gummor några av de få som man kunde vända sig till på landsbygden om man insjuknade eller skadade sig, läkarna var få och utspridda i Norden och speciellt i Finland. Den kloka gummans position inom jordbrukssamhällets hierarki var ett undantag; för de hade tack vare sin kunskap betydligt mer inflytande än vad deras socioekonomiska läge annars skulle ha erbjudit. Fastän de var oftast änkor betydde det inte att de var barnlösa; att vara klok gumma var endast ett yrke under den här tiden. De kunde också adoptera spädbarn och ta hand om dem som sina egna. Kloka gummor och gubbar hade sällan lärlingar, eftersom många lärda inte ville dela med av sin kännedom. De klokas krafter kunde minska om de delade med sig av sina hemligheter. När de blev gamla kunde de dock utse en efterträdare som var ”besatt” av samma kraft som dem (Tillhagen, 1977:54).

Koppning. Kvinna suger blod ur armen på en annan kvinna.
Foto:digitalmuseum.se, Nils Keyland/Nordiska museet

Kloka gummor hade många olika tekniker att bota sjukdomar på, i bilden ovan ser man en medicinsk utbildad kvinna använda ”koppningsmetoden” för att bota en annan kvinnas arm.

Örter, växter och djur som levde kring byn användes av de kloka i helande ritualer, t.ex. använde man ”ormbrännvin”, huggorm inlagd i brännvin, för att bota värk och bölder. Till medicinalväxter hörde bl.a. renfana, rölleka, gråbo och malört. För att uppnå kunskap behövde den visa gumman först forska inom lokal folkmedicin (Tillhagen, 1977:51). Den kloka gumman hade också flera olika sätt att utröna sjukdomsorsaker; bland annat genom att räkna upp olika möjliga ställen sjukdomen kommit ifrån, t.ex. fähus, bastu, grannarna osv. Under tiden höll den sjuke i ett sikte, en bibel eller psalmbok och en bit stål med vänster hand och när siktet sedan rörde på sig skulle sjukdomsorsaken avslöjas.

Interiör från ”Kloka gummans stuga”, friluftsmuseet Stundars. Foto: Marin Backman-Witting 2022

Den kloke var inte bara respekterad för hens botande medel, men också den makt som hen hade över det onda i världen (Tillhagen 1977:63). De kloka lärde kunde läsa tankar, spå framtiden och väcka samt döda kärleken mellan patienter (Tillhagen 1977:63–69).

Den kloka gumman baserade sin magi på kristendomen, inte bara finländsk folktro, vilket också skyddade henne från att bli fruktad som häxa under processerna. Hon använde en slags ”vit magi” på sina patienter. Kyrkan var också ett rum i vilket botande ritualer ofta ägde rum, vilket kopplade magin allt mera till den kristna tron. Det fanns dock rykten inom bygden om att de kloka hade en slags hemlig ”svart bok” där deras kontrakt med djävulen var gömt. Att de kloka hade en svartkonstbcöker med nedskrivna anteckningar är ett faktum, men kontrakt med djävulen har inte hittats.

”Kloka gummans stuga” vid friluftsmuseet Stundars. Foto: Martin Backman-Witting 2022

De kloka gummorna var alltså viktiga för folket på landsbygden, bl.a. under 1800-talet, och flera av dem levde och verkade ännu långt in på 1900-talet. Deras kunskaper om växter och läkekonst har satt sina spår i den folkmedicin vi använder idag; deras bidrag kan inte underskattas.

Olivia Sabel
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor och litteratur

Stundars rf. (2021). Guidematerial_uppdatering2021. (Svenska)

Tillhagen, Carl-Herman (1977). Folklig Läkekonst. Falköping: Gummessons Tryckeri AB.

 

Önskebrunnen – en plats för magiskt tänkande

Folktro, Ritual och materialitet

Brunnar, fontäner, dekorativa små bassänger av olika slag. De flesta människor har säkert sett slantar glimma på botten av en sådan någon gång. Kanske har man till och med blivit inspirerad och själv kastat i en slant för skojs skull, utan att tänka desto mer på saken. Då jag funderar på ifall jag själv har kastat slantar i önskebrunnar blir jag osäker, men har en känsla av att jag nog gjort det någon gång, åtminstone som barn. Men vad är det som får en att vilja kasta ett mynt i en brunn eller fontän egentligen?

Abigail Low, unsplash.com

Slantar och andra metallföremål har i folktron traditionellt använts för tur och skydd mot övernaturliga väsen och sjukdomar av olika slag. I sydvästra Finland fanns heliga källor i vilka man kastade slantar och nålar i hopp om att det skulle bota ögon- och hudsjukdomar. Att däremot ta slantar som någon annan kastat i källan ansågs bringa sjukdom, och man fick inte se tillbaka då man väl kastat sin slant eller nål. Dessa heliga källor befann sig i regel på ganska avlägsna platser, ofta i utkanten av byar. De heliga källorna kan tänkas vara föregångare till önskebrunnar som vi tänker på dem idag, även om det i dagens värld oftare handlar om fontäner och brunnar på mer centrala platser.

Då jag letar efter information om önskebrunnar på internet märker jag att det är ganska svårt att hitta något som skulle ha skrivits om konceptets historia som sådant. Önskebrunnar verkar vara en sådan sak som man vet att finns, men sällan talar om eller tänker på ifall man inte har en rakt framför sig. Man kanske undviker att tala om vissa saker då försök att förklara med ord och logiskt tänkande ofta förstör mystiken och den magiska känslan som kan finnas i det outtalade. Då man önskar något får man ju som bekant inte uttala önskningen högt, för då bryts magin och önskningen kommer inte gå i uppfyllelse. Samma princip gäller då man blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta eller blåser iväg en lös ögonfrans.

Önskebrunnen blir alltså en plats för att i tysthet och utan krav reflektera över sitt liv, samtidigt som man kan känna sig delaktig i en kollektiv upplevelse då mängden slantar skvallrar om att många andra har varit på samma plats och gjort samma sak. Eftersom önskningar kan vara väldigt olika från person till person blir själva handlingen – kastandet av slanten i vattnet – viktig i skapandet av en gemenskapskänsla. Man skulle till och med kunna kalla detta en ritual.

Frågan är ändå hur många det är som faktiskt tror att önskebrunnen besitter övernaturliga krafter som kan få önskningar att slå in. Ofta förknippas önskebrunnar och att kasta slantar i fontäner med turism; det är vid populära turistmål man ofta ser slantar på botten av fontäner. Det handlar ofta om ett slags halvtro, man utesluter inte att önskningen kan ha något slags kraft men förväntar sig heller inte att man ska få allt det man önskat. Det blir som en lek, man kan fantisera om allt man önskar sig en liten stund, och när leken är slut går man vidare och tänker på något annat igen.

 

Malin Lillhannus
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Björkman, John 2020. Waters at the edge: Sacred springs and spatiality in southwest Finnish village landscapes. I: Sacred Waters. A Cross-Cultural Compendium of Hallowed Springs and Holy Wells. Ed. Celeste Ray. Routledge.

Skott, Fredrik 2021. Vardagsskrock – från abrakadabra till önskebrunn. Polaris.

 

 

Tarot – spelkort eller en källa till ockult visdom?

Folktro, Ritual och materialitet

Året är 2021 men det nya året närmar sig med stormsteg. Ett nytt år, en ny början. Jag sätter mig ner med en packe kort, närmare bestämt tarotkort som illustrerats i den klassiska Rider Waite-stilen, sedan tar jag några djupa andetag och försöker rensa skallen. Jag står nämligen i beredskap att göra en tarotläsning inför det kommande året. Det låter aningen festligt men i själva verket är det rätt alldagligt då jag lägger ner mina kort på mitt smuliga täcke. Med spänning lägger jag ner två kort i mitten och tolv kort runt dessa två. De två mittersta korten ska representera tema respektive hinder för inkommande år, de övriga tolv korten representerar naturligtvis årets tolv månader.

Nu har nästan hela året gått och snart är vi inne på det sista kortet: två pentagram, men vända upp-och-ner. Ojdå, nu gäller det att balansera värdsliga förpliktelser utan att det blir för mycket. Kanske inte så oväntat i jultider.

Vad jag just tillbringat en omständlig inledning med att beskriva är vad de flesta idag tänker sig tarot vara – en personligt tolkad läsning som hittats på någon nätsida. Inget ovanligt eller mystiskt här inte, kanske lite humbug kan det tyckas.

Tarotläsning inför det nya året. Fotograf: Rebecca von Martens.

Men tarotkorten har inte alltid haft den ställning de har idag, det vill säga ett new age-fenomen som såväl häxkonstpraktiserande som sekulära personer kan njuta av att spå med. Den tidigaste kända användningen av tarotkort hänför sig till adliga kretsar i norra Italien under 1440-talet. Den ursprungliga leken bestod av fyra kortfärger: svärd, batonger, bägare och mynt. Varje färg bestod av fjorton kort med fyra sifferkort från ess till tio samt fyra personkort som representerade page, riddare, drottning och kung. I övrigt kunde en hitta trumfkort samt ett jokerkort som benämndes Narren. Trumfkortens poäng från lågt till högt blir sammanlagt tjugoett. De innefattar figurer såsom påven, rättvisa, döden och solen. Om detta låter bekant för nutida tarotentusiaster är det inte konstigt, kortens utseende har nämligen inte ändrats märkvärt. Dock har betydelsen radikalt förändrats med tiden. Till att börja med så användes korten som vanliga spelkort eller för vadslagning.

Först i mitten av 1700-talet börjar tarotkort användas för att spå i framtiden. År 1781 utgavs Le Monde primitif av Antoine Court de Gébelin i vilken han framställde tarotkort som laddade med ockulta betydelser med hänvisningar till såväl kabbalistisk mystik, astrologi och egyptisk mytologi. Senare skulle kända kartomanti-siare som Etteilla och Madmoiselle Lenormand komma att intressera sig för tarot och föra den mystiska traditionen vidare. Tarot har även kopplats till hemliga sällskap såsom frimurarorden och den historiska ockultisten Aleister Crowley.

Thought Catalog, unsplash.com

Idag är tarot mindre förknippat med ockulta element inom hermeneutisk tradition, hemliga sällskap eller specifika ockultister. Internet har ökat möjligheterna att ta del av tarotläsning i en större utsträckning än vad som tidigare varit möjligt. Med flera källor kommer även flera perspektiv. Om jag söker efter en betydelse för ett visst tarotkort så är sannolikheten stor att den sida jag nyttjar för information om den traditionella betydelsen även uppmanar mig att följa min egen intuition och tolka korten utifrån den. Många av dessa new age-sidor avråder från att se korten som en klar riktlinje för framtiden utan snarare bör mottagaren avläsa korten som ett uttryck för sitt medvetande i detta ögonblick. Nuförtiden kan tarotkort även se annorlunda i jämförelse med sina traditionella motsvarigheter. Konstnärernas vision får gälla framom den tidigare obrutna symbolismen.

En del tar troligtvis illa vid av detta, medan andra upplever det som en naturlig del av dagens sätt att se spiritualitet som en sushibuffet från vilket en plockar det en gillar och lämnar bort det andra. Personligen föredrar jag traditionella tarotkort men jag kan även uppleva det som ironiskt att ta avstånd från den nyare tarottraditionens frihet att mixa som det passar, eftersom de äldre korten bevisligen själva blandar kulturella element.

 

Rebecca von Martens
skrivet som en del av kursen Ritual och Materialitet

Källor
Decker, Ronald; Dummet, Michael (2013): A History of the Occult Tarot https://books.google.fi/books?hl=sv&lr=&id=4nSiDwAAQBAJ&oi=fnd&pg=PP9&dq=tarot&ots=aqIIm_6GLv&sig=7Kfe1d_XCwTYtTSqotGuz329TvQ&redir_esc=y#v=onepage&q=tarot&f=false

Sosteric, Mike (2014); A Sociology of Tarot https://www.researchgate.net/publication/287487649_A_Sociology_of_Tarot

Piiskan-Paavo – min farfars största rädsla som barn

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Det är den 21 december, årets mörkaste dag. Tanken på att julafton bara är tre dagar borta borde göra julstämningen påtaglig. Men så är det inte för barnen i Nedervetil i Österbotten  – där är man nervös av helt andra skäl. Att gå utomhus kommer inte på fråga, tryggast är det att gömma sig bakom mamma eller pappa. För alla vet att vilken sekund som helst kan Piiskan-Paavo komma.

Piiskan-Paavo, eller på standardsvenska den piskande Paavo, är en figur som härstammar från trakterna runt Karleby och Nedervetil. Han ses oftast iklädd någon slags päls, mask, stövlar och såklart granris som han använder för att piska de barn som varit stygga under det gångna året. Piiskan-Paavo agerar som en slags motsats till jultomten, för att förhindra barnen från att göra för mycket hyss. Dessa utklädda, oigenkännliga och ofta lite skrämmande figurer kallas traditionellt för skråbockar och finns av olika slag.

Nedervetils position på kartan. Foto: skärmdump från Google Maps

Just denna skråbock påminner om knutgubbar, vilka ursprungligen gick runt från gård till gård under tjugondag knut, vanligtvis för att besöka grannar och vänner. Det finns även de som gick under tidsperioden mellan julannandag och trettondagen. Knutgubbarna åt upp de matrester som blivit över från julen, och hjälpte till med att ”sopa ut” det julpynt som människor hade kvar. Det var viktigt för skråbocken att vara iklädd mask för att inte kännas igen. Att gå knutgubbe eller skråbock var lite som att vara tiggare så man ville därför dölja sin identitet med hjälp av masken. Att bära mask öppnade också för diskussion och gissningar om vem som fanns bakom den. Under dagen var det mestadels barn som gick omkring, medan det på kvällen var de vuxnas tur att utklädda gå i gårdarna och be om snaps.  Skråbockar  var relativt vanliga under 1940-talet, men självaste Piiskan-Paavo härjade som mest under 50- och början av 60-talet. Piiskan-Paavos ursprung är inte helt klarlagt men forskare tror att den kan ha fått inspiration från östra Ångermanland och traditionen att piska barn på julaftonsmorgon och -kväll dvs. julskröcka.  Den österbottniska traditionen kan även ha utvecklats från andra liknande skråbockar som gick runt och tiggde mat och dryck. Om dessa skråbockar sades att de inte slog barnen om tilltugget man gav dem var tillräckligt gott.

Skråbock från 1942. Foto: Selim Björses. Österbottens Traditionsarkiv, ÖTA 295 Selim Björses arkiv, CC BY 4.0

Historierna om Piiskan-Paavo är något som jag får höra varje år runt jul av både min pappa och farfar. När jag ringde min farfar och bad honom berätta om hur det som barn kändes 21 december, var han snabb att svara att Piiskan-Paavo kom till deras gård varje år. Han mindes  hur han fått slag från de små grankvistarna, även fast han hade varit snäll det året. Han förklarade att Piiskan-Paavo nog behövdes i hans kvarter, eftersom det fanns så många barn där och de höll alltid på med hyss. Vem som var Piiskan-Paavo fick man aldrig veta, men man hade nog alltid en aning om att det var något av de äldre barnen som sprang runt från hus till hus och skrämdes. Det behövde inte heller bara vara en, utan varje litet byaområde hade sin egen Paavo.

När jag frågade om Piiskan-Paavo förekommer idag berättade min farfar att han fortfarande kommer till barnen i byn varje år. Dock har han förändrats och blivit lite mjukare. Detta kan bero på en förändrad syn på barnuppfostran, där att straffa barn med smisk inte ses som ett hälsosamt eller effektivt alternativ. Det jag har hört av mina yngsta kusiner om deras möten med Piiskan-Paavo vid jul, liknar inte alls det som min farfar berättade. De berättar istället om hur han klappar på husväggarna och sedan öppnar dörren för att slänga in godis. Visst är barn rädda för honom ännu idag, man vet ju aldrig om man har varit stygg, men det handlar mera om ökad spänning kring julen.

När jag till sist frågade min farfar om han någon gång själv varit Piiskan-Paavo skrattade han och svarade med självklar röst. Han har tagit Piiskan-Paavos gestalt flera gånger, min pappa och hans syskon var ju ivriga att få träffa honom. Om de varit tillräckligt snälla för att undvika Piiskan-Paavos granris var dock en annan fråga.

Paulina Lindgren
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips: