Alla inlägg av admin

Hur gör man julstämning?

Vid en kaffepaus diskuterade vi nyligen traditioner och begreppet tradition. Ann-Helen Sund kommenterade att hon nyligen läst en artikel som handlade om skapandet av julstämning. Jag sökte fram artikeln och kunde konstatera att julstämningen i texten inte presenteras som något som kommer automatiskt. I sista stund införskaffade julgåvor och julgotter uppfattas som flyktiga ting. Julen kräver förberedelser gällande mat och iordningställande. Helst ska allt vara klart i god tid före julafton för att få hemmet att utstråla harmoni och skönhet. Noteras bör att artikeln ingick i något som rubricerades som ”Ur kvinnans värld”.

Foto: Lena Marander-Eklund, Cultura IF bnr1993/491

Julförberedelserna framställs således som könade praktiker. Julen borde vara mer än bara mat och julklappar, går det att läsa. Läsaren uppmanas i stället fokusera på julmusik och annat som lyfter fram julens fridfullhet och helgens traditioner med långa anor.

Mycket av detta gäller även idag – tankar om förberedelsernas betydelse, om hur julen görs genom olika praktiker såsom bakning och matlagning, kritiken mot julens kommersiella aspekter och om hur vi kan undvika julstress. Men texten är inte nutida, utan den är exakt 100 år gammal och finns att läsa i Åbo Underrättelser den 17.12.1922.

Relativt ofta får vi kulturanalytiker medieförfrågningar om olika festseder, ofta då kring vad som är äkta traditioner. Helst ska ju traditioner vara oföränderliga och urgamla. Kulturanalytikerns svar om traditioners föränderlighet, för att de ska uppfattas som meningsfulla, möts ibland med förvåning. Samtidigt finns det mycket i artikeln från år 1922 som vi känner igen idag – tankar om det gamla och äkta, det handgjorda och fridfulla.

Foto: Lena Marander-Eklund, Cultura IF bnr1993/478

Ett stort tack till dig för året som gått – både till dig som är student, personal och samarbetspartner. Hösten har varit en fin tid, samtidigt som den tyvärr också gett oss en påminnelse om livets skörhet.
Jag önskar studenter, medarbetare och alla som vi samarbetat med en fridfull jul.

Lena
Professor i nordisk folkloristik

När började halar-märken användas?

När man rör sig i Åbo är det uppenbart när studenterna har någon form av festlighet eller tillställning. Då ser man studenter i halare – alltså en slags arbetsoverall – i olika färger med olika former av dekaler och tygmärken, i stadsbilden. Det visar att Åbo är en universitets- och studiestad.

Nyligen fick jag en förfrågan om när studenterna började använda tygmärken på sina halare. Tygmärkena, som är mycket viktiga för studenterna, aviserar vilken studieinriktning hen har, vilken ämnesförening hen tillhör, vad för tillställningar studenten varit med om och vad hen gillar. Tygmärken är ett sätt att göra halaren till sin och ett sätt att uppvisa sin identitet som studerande.

Det visade sig att det finns väldigt lite information om dessa märken. Genom att leta fick jag reda på att overallerna kom till Finland på 1970-talets början med modell från KTH – Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Sedan hade jag ett vagt minne om att jag för arkivet fotograferat en student på Vårdberget i början av 1980-talet i samband med fatslagsfirandet. En dykning in i Culturas databas gav svar. Visst fanns det ett sådant fotografi i arkivet.

Bild: Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, IFbnr 1985/071

På bilden syns tydligt att visst fanns det märken, Merkantila klubbens tygmärke syns tydligt på overallens ärm. Men man kan också se att det finns andra typer av dekaler och att studenten broderat sitt namn på den. Bilden visar att tygmärken existerade i början på 1980-talets men att de då var ganska få till antalet. Då prydde studenterna sina overaller främst på annat sätt för att visa vem de är och vilken grupp de tillhör.

Lena Marander-Eklund

Bussen som kulturanalytiskt laboratorium

Hur åker man buss? Vad är det som händer? Hur ska man göra när man står och väntar på bussen? Hur formas kön när det är dags att stiga på? Hur väljer man sittplats? En grupp studenter och föreläsare tog sig an bland annat dessa frågor och gjorde en liten expedition ut i Åbo-trafiken. Vi steg på de gula lokalbussarna för att glänta på bussens kulturella motorhuv och kolla på mekaniken därunder.

Att åka buss är som att dansa, att ta en sväng i takterna av Dj Society’s låtar. Det är en rytm som våra kroppar kan koreografin till, åtminstone efter att gått igenom den några gånger. Vi vet vilket avstånd som är passande att ha till andra människor på en busshållplats, vi läser av varandra och vet vem som stiger på när, våra kroppar signalerar konstant våra nästa steg och de andras kroppar besvarar dessa signaler. Det är en kulturell gruppdans, där vi speglar avstånd, riktning på rörelse och kalkylerar våra egna svar mot de andras impulser. Tänk bara på situationen när det är dags för dig att stiga av och nån råkar sitta bredvid dig, den lilla framåtlutande, aktiverande rörelsen din kropp gör, och hur personen bredvid dig direkt förstår att reagera och stiga åt sidan. Utan att ett enda ord yttras. Våra kroppar kommunicerar konstant med små skiftningar, små rörelser.

Många av oss har en ”egen” plats vi siktar på när vi stiger på bussen. Rutinen tar oss direkt dit, ifall den är ledig. Men vilken plats vi än sätter oss ner på, så gör vi utrymmet till vårt för den lilla stund vi har den. Kanske vi sätter väskan bredvid oss, ifall bussen inte är full, eller så hör vi på musik via hörlurar, eller skrollar på telefonen. Ofta sitter vi kanske med blicken ut genom fönstret, ser stadens vyer fladdra förbi, eller stirrar framåt, med blicken fäst någonstans i fjärran. Att aktivt använda blicken inuti bussen, kanske till och med möta någon annans blicka, det är inte riktigt okej. Vi håller oss till oss själva och respekterar de andras tillfälliga privata bubblor, eller hur? Samtidigt är vi absurt nog väldigt medvetna om allt som händer omkring oss, märker direkt när det sker en skiftning.

Detta märktes väl när vi efter vårt lilla resande möttes på Arken för att prata om våra upplevelser. Alla som använt buss som färdmedel i sin vardag hade något att berätta, speciellt om de gånger då något avbrutit den vanliga rutinen. Bussen kom inte, någon gjorde något underligt under resan, chauffören sade si eller så osv. Häromdagen när jag själv satt på bussen från Uittamo mot centrum så väcktes jag ur busslunken när en äldre dam plötsligt, mellan hållplatserna, gick igenom bussen, mot chauffören. Det visade sig att hon stigit på fel buss och funderade hur hon nu skulle komma fram. Chauffören funderade och förklarade och det påverkade hur hon körde, bussen saktade av lite. Min kropp reagerade på att rytmen nu var lite fel, jag fick jämka mig lite på sätet. Vi var inte många på bussen, men jag märkte att alla ombord var medvetna om vad som skedde där framme. Den där skiftningen, den var tydlig, alla var plötsligt också mentalt närvarande, inte bara fysiskt. Bussens flow flöt inte längre. Bussen stod en stund längre vid följande hållplats medan chauffören försökte visa damen med hjälp av en papperskarta vilken buss hon skulle byta till. Jag kände en spänning i kroppen, ville gärna hjälpa men hade ingen extra tid. Till slut var det en kvinna som reste sig upp, söndrade en slags busskod för oss alla, gick fram till chauffören och damen och sa att hon kan hjälpa damen hitta rätt vid torget. Alla satte sig ner, färden fortsatte i en bekant rytm och blickar vändes utåt, bortåt, inåt. Rörelsen fortsatte. Jag var rörd och tacksam över kvinnans gest, ville egentligen ropa ut ett tack, men det passade sig inte, inte längre, jag skulle bara ha orsakat mer störningar i flödet. Så jag satt tyst och tittade ut genom fönstret, log kanske lite.

Hela resan är vågor av rörelse, från kroppen som justerar sig till bussens rörelser, till personbilstrafiken kring bussen som ger den väg när den kör ut från hållplatsen. Från de ryckigare rörelserna och det större bruset, inuti bussen och utanför, inne i centrum, till de högre hastigheterna och lugnare omgivningarna längre bort. Bussen är en mikrovärld av rörelser, både ifråga om fordonet självt, men också av oss passagerare. Vi är alla på väg någonstans, hoppar på än här, än där, och möts för en stund i en gemensam rytm, där våra kroppar justerar sig till helheten, speglar varandra. Ger rum, tar rum. Allt enligt en inlärd kulturell koreografi, som vi är experter på. Utan att ens vara medvetna om det.

Hannah Salo, kulturanalytisk bussresenär

Som praktikant vid univeristetet

Nervös men inga större förväntningar. Det var ungefär så som jag kände då jag åkte på prao till Åbo Akademi där min moster jobbar. Jag hade också funderat på att göra prao vid ett bibliotek eftersom jag är intresserad av böcker och tycker om att läsa.

Men vad gör man egentligen vid ett universitet? En hel del intressant! Jag hade kanske en uppfattning om att man sitter på långa möten och bara lyssnar på läraren under en föreläsning. Men det visade sig att man under lektionen inte bara lyssnade utan att alla deltog aktivt i diskussioner om materiell kultur och affekt som stod på agendan. Jag hade hört om affekt tidigare men på engelska, nu fick jag lära mig mer om affekt och hur affekt hör ihop med materiell kultur.

Förutom att jag tycker om böcker så tycker jag också om gamla föremål och historierna som ligger bakom dem. Jag har flera föremål och gillar att veta historierna bakom dem. Annars brukar jag fantisera om dem för det gör dem charmiga. Gamla föremål med historia hittas också i ämnets arkiv. Jag visste att det fanns ett arkiv men jag var förvånad över hur mycket det finns dokumenterat på papper, i brev, i bilder, kartor och i form av textilier.

Lampan är ett av de viktigaste föremålen i mitt rum. Jag har fått den av en äldre släkting som har haft lampan i sitt hem. Lampan passar jättebra i mitt rum och jag tycker att den är fin.

Mina första intryck av arbetsplatsen var att där finns en lugn arbetsstämning och trevlig och välkomnande personal. Arbetsmiljön känns avslappnad. Här finns varierande arbetsuppgifter både för de som jobbar här och också för mig under min praovecka. Jag har fått se vad som händer backstage då man t.ex. planerar en lektion och sedan vad som händer under själva lektionen. Det har varit både lärorikt att se och höra hur man planerar en tillställning, såsom ett kulturanalytiskt laboratorium för studerande, och att sedan själv kunna delta i det.

På tisdag fick jag även delta i ett seminarium som ordnades på Åbo universitet. Seminariet hade temat Animals in times of crisis. Där hölls sex olika presentationer som rörde ämnet. Presentationerna startade bra diskussioner och jag tyckte att det var ganska lätt att följa med. Jag lärde mig också nytt och på kvällen fortsatte vi diskussionerna hemma hos min moster. Vi pratade om bland annat feminism, klimatförändring, white washing och dold rasism.

På torsdag fick jag följa med hur man vid arkivet skyddar och digitaliserar gammalt arkivmaterial. Arbetet är tidskrävande och kräver att man orkar fokusera. På eftermiddagen åkte vi stadsbuss från torget till Ilpois och tillbaka. I uppgift hade studerande och lärarna fått att fundera vad som händer när man åker buss. Det var intressant att följa med hur människor beter sig i bussen. Hur har vi lärt oss att åka buss? Vem har kommit på ”reglerna” för hur man ska bete sig och varför är det så typiskt i Finland att alla sitter tysta i bussen?

Senare samlades vi med studenterna och diskuterade bussåkandet. Det var intressant att så många tankar kom fram som man kanske själv inte har märkt för att det har varit en självklarhet. Efter diskussionen blev det pizza för studerande och personal i kafferummet.

Jag tyckte att arkitekturen var trevlig och inbjudande, och utrymmena är inspirerande. Det är ”coolt” att man har blandat nytt och gammalt i inredningen och arkitekturen.

Praon avslutades med en överblick över veckan och skrivandet av detta blogginlägg som vi hade påbörjat redan under veckan. Jag tyckte att veckan var mångsidig, intressant och den gick snabbt. Jag blev mera bekant med universitetsvärlden och tyckte att det var ett bra val att komma till Åbo. Jag skulle kunna tänka mig att studera eller jobba här!

Martha Stenberg
Niondeklassist från Donnerska skolan i Karleby.

Jag tror, jag tror, på framtiden

”Vad ska du göra efter att du disputerat?” är en fråga som irriterar mer och mer var gång den ställs, desto närmare disputationen jag kommer och när ångesten för framtiden växer. Avsaknaden av en Rak Linje som är följden av en humanistisk universitetsutbildning är visserligen en av utbildningens fördelar men samtidigt skapar den osäkerhet och till viss mån förvirring. Det finns många olika saker man kan (och förväntas) göra under doktorandtiden och efteråt för att röra sig mot olika anställningar – inom och utanför akademin. Men hur ser dessa vägar riktigt ut och vart leder de?

Jag deltog i en workshop vid Lunds universitet som tog sig an dessa frågor. Personer som studerat etnologi (och i ett fall antropologi) berättade om sina karriärer inom och utanför den akademiska världen. Vägarna visade sig sällan vara raka och självklara, och inte heller var slutpunkten alltid en självklarhet för det berättade jaget. Berättelsen konstrueras ändå i efterhand och även om inte rak så kunde en linje urskiljas–åtminstone för åhöraren som inte ser allt det som väljs bort i berättelsekonstruktionen. I berättelserna ledde en sak till en annan och i fler framstod berättaren nästan ramla in i nya situationer. Omständigheter i form av möjligheter som uppenbarar sig, nätverk och mentorer gjorde att chansen och tur uppfattades som mycket väsentligt. Men för att kunna ramla in i saker krävs det ändå en viss rörelse av personen i fråga. ”Planned happenstance”, ett uttryck myntat av John Krumboltz, syftar på hur livet är oförutsägbart men man kan ändå förbereda sig för olika möjligheter.

Vad ska man göra, som doktorand, för att försäkra sig om en framtida karriär? ”Skriva en bra avhandling” var ett enkelt och konkret tips. Avhandlingen framlades som nyckeln speciellt till den akademiska världen och något som följer personen i det akademiska livet. I nästa stund slängs ändå en mängd andra tips fram: man borde skriva artiklar, delta i konferenser, nätverka, framhäva sig själv… En bra avhandling (eller kanske snarare en dålig) kan blekna om andra saker lyser starkare och man kan häva upp sig på andra sätt. Att fånga en massa bollar och meritera sig på fler olika sätt blir ju då ett lockande sätt att försäkra sig lite för framtiden. Det är också ett mycket effektivt sätt att bränna ut sig.

Balans i vardagen framställs ofta som svaret på ökade krav och annalkande utbrändhet. Enligt mig spelar det dock liten roll hur många gånger balans, prioriteringar och återhämtning understryks då man som doktorand ändå inte vet vad som är väsentligt. Det syns kanske bättre efteråt, när man konstruerar sin egen berättelse. Balans var inte heller något som desto mer underströks som väsentligt i workshopen – även om det naturligtvis är det. I stället vill jag upprepa tre råd som jag tagit med mig som jag tror att utgör en bättre fokus för doktorander än att balansera mellan de olika kraven.

Lär dig framhäva dig själv. Inom det akademiska kan man kanske gömma sig bakom sina texter, men även där kan det vara viktigt att vara säker i sin egen förmåga. I nätverkningssituationer eller intervjuer blir det än viktigare och då är det bra att man haft lite övning. Vill man söka sig utanför den akademiska miljön behöver man kunna förklara varför en är mer passande för en anställning än en ingenjör eller sociolog.

Gör sådant som får dig att tycka om ditt arbete. Ge dig tid för det, det är inte slöseri utan gör ditt arbete bättre. Att skriva populärvetenskapligt lades fram som en sak som kan ge lust i arbetet.

Rör på dig. Du kan exempelvis utforska nya ämnesområden. Statistik är tydligen bra att kunna, men fotografering låter ändå roligare (detta kan även hjälpa med punkt nr. 2). Men rörelse handlar också om att inte låsa sig i ett ämne, eller att ha blicken på ett enda yrke, utan att vara öppen och flexibel för nya vägar och möjligheter.

Avsaknaden av den Raka Linjen kan ge osäkerhet, men det ger också frihet. Vad man kunde tolka av berättelserna jag fick ta del av är att det inte finns några vägar, eller att dessa inte leder någonstans utan överallt och ingenstans. Med ett snäpp mera optimistisk synvinkel kan det ses som spännande hellre än ångestfyllt.

Sofia Wanström
doktorand i folkloristik

Våra älskade stugor

De gulnade löven har börjat falla från träden, morgonfrosten lägger sig på vägar och bilrutor och den krispiga höstluften påminner oss om att vintern är på antågande. Många beger sig till sin sommarstuga en sista gång för säsongen för att förbereda den för vinterdvalan. Båten ska tas upp, skafferierna tömmas, grillen och veden ska täckas in och allt ska vara redo inför nästa år. Sedan är det dags att stänga dörren till sommaren och sommarstället. Väl tillbaka i staden drömmer vi om nästa års sommar, beklagar oss över allt det som blev ogjort och gör upp storslagna planer för det som ska göras nästa sommar.

Så ensidigt är stuglivet ändå inte, för stugorna kan se väldigt olika ut. I kontrast till de spartanska sommarstugorna finns alla de fritidshus där årstiderna inte längre spelar så stor roll. Det finns faktiskt ytterst få stugor idag utan el och utrustningsgraden på stugorna ökar hela tiden. Att hugga ved till den vedeldade bastun kan idag ofta kombineras med en varm dusch eller bokläsandet med nyhetsuppdateringar via pekplattan.

Finländarna, liksom andra nordbor, älskar sina sommarstugor. Vi återvänder till våra bekanta platser år efter år för att förverkliga våra sommardrömmar. En del av stugorna har gått i arv i flera generationer och har ett stort känslomässigt värde på grund av banden till det förflutna. Stugan kan förknippas med familjetraditioner, gamla släktingar och barndomsminnen. Andra stugor kan vara nybyggda och moderna utan de personliga banden tillbaka i tiden, men ändå har de ett stort känslomässigt värde. Stugan kan då representera något alldeles eget, en fristad, en naturnära livsstil eller kanske en lyx.

Stuglivet är ofta fullt av traditioner och många kopplar platsen till kontinuitet och oföränderlighet. Då vi i dagens samhälle flyttar från lägenhet till lägenhet eller stad till stad i jakt efter studieplats och jobb kan stugan bli den enda fasta och oföränderliga punkten som följer med oss hela livet. I synnerhet för de äldre generationerna kan stuglivet också vara ett sätt att komma närmare sina rötter. Stugan finns ofta på den ort man växte upp, vilket betyder att man genom den har möjlighet att träffa släktingar och gamla vänner. Men på stugan har man också möjligheten att göra sådana sysslor som är bekanta från barndomen som t.ex. att pyssla i grönsakslandet, hugga ved, sätta potatis, elda bastu m.m.

Mina föräldrar äger också ett fritidshus eller en ”villa”, som även den mest blygsamma stugan kallas i Österbotten, och jag får använda den om jag så önskar. Den ligger nära mitt barndomshem och det är bara en 20 minuters cykelväg till villan. Även om barndomshemmet ligger naturskönt vid havet är villan mig kär, kanske delvis eftersom det är min fasters gamla stuga och hem.

Jag åker till villan av olika orsaker, ibland för lugnet eller för att vara ensam, ibland för att jobba, eller för att titta på solnedgången och ibland för att umgås med släkt och vänner. Ibland plockar jag bär och svamp, tar ett dopp i havet, ror till nästa ö på upptäcktsfärd eller följer med pappa till näten.

Solnedgång över havet.

Villan ligger uppe på ett berg med en vacker utsikt över havet i väst. På sommaren hör jag skrattmåsarna ropa över det blankstilla vattnet, under höststormarna viner det i fönsterrutorna medan vågorna slår vita mot klipporna, under vackra stjärnklara vinterkvällar då isen och snön lagt sig över havet njuter jag av stillheten. Om ni tycker att jag målar upp en orealistiskt vacker bild av mitt villaliv har ni nog delvis rätt, men jag kan också berätta att jag inte är ensam om att tycka så gott ”min” villa. Stugägare tenderar (rent statistiskt sätt) påstå att deras stuga är den bästa och vackraste platsen som finns.
Om ni känner att ni vill veta mera om stugor och stugliv har professor Lena Marander-Eklund och jag skrivit en artikel om stugliv och stugtid och huruvida stugtiden kan ses som en tidskapsel. Artikeln finns att läsas på nätet i Tidskriften Laboratorium 2/2022 – Sommarstugor, förankring och drömmar

Julia Öhman
Doktorand i folkloristik

Läs:
https://bragelaboratorium.com/2022/10/25/det-ska-vara-som-det-alltid-har-varit-sommarstugan-en-tidskapsel/

I skuggan av hundbanan eller i Sarlins efterglans? Fältstudier i gruvstaden Pargas

Skepp, hamn, Pargas.

Ett skepp lastas i förmiddagssolen i Pargas hamn.

Inom geologin använder man sig av tunnslip för att utföra studier av bergarter och mineraler på en mikroskopisk nivå, för att bland annat fastställa mineralsammansättningar genom optiska egenskaper på en tunn skiva av stenen fastlimmad på en glasskiva. På ett sätt var det ett liknande studium som utfördes av en grupp studeranden på fältarbete i Pargas 4–6 oktober i samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland. Under dessa dagar bodde vi centralt på hotell Kalkstrand och utförde fältobservationer och intervjuer med lokalbefolkningen med förhoppningarna att inkapsla människorna som lever runtom kalkgruvan.

Hotellrum, utsikt, skriv

Ett impromptukontor under fältarbetet.

Gruvdriften var på många sätt det som byggde upp det Pargas vi känner till idag. Pargas Kalkberg aktiebolag med Otto Moberg i spetsen startades 1898 med visioner av en storindustri. Boulage som det kallas förr i folkmun byggde upp ett samhälle inom samhället där man försåg arbetarna med det mesta som underlättade vardagen. Boulage grundade bland annat dagvård, yrkesskola, husmodersskola, sjukstuga och bostadsområden för arbetarna. Samhället var dock segregerat och klassbundet där de olika yrkesgrupperna delades in i olika bostadsområden.
Pargas har likt resten av världen gått vidare mot ett globalt samhälle, och Boulage finns inte heller kvar på samma vis. Invånarna har gått från ett brukssamhälle med en klar företagsledning till ett mer fragmenterat internationellt konglomerat av bolag och dotterbolag. Flera av våra informanter betonade att man inte ens orkar hålla reda på vem som äger vilket bolag.

Boulage har blivit till Boulagen. Dessa två utgör enbart ett fragment av den industri som finns i Pargas idag.

Under våra intervjuer tog vi fasta på informanternas koppling till Pargas, gruvdriften och hållbarhet. Man underströk en talkoanda, en Pargasanda, som härrör sig från brukssamhället. Onekligen förvandlade gruvan Pargas till vad det är idag, en livskraftig kommun och arkipelag med ett rikt kulturliv. Vid Pargas stadsbibliotek tar man också tillvara på hembygdshistorian. I Pargasiana-hyllan finns även både geologi som vetenskapsområde och industrin representerade i egna fack.

De äldre informanterna underströk hur Pargas idag inte är samma sak som förr. Även om där finns en talkoanda, så är gruvan i dag mera avlägsen. De styrande organen för verksamheten finns inte längre lokalt, utan de stora besluten för gruvdriften görs utomlands. Den närhet till bolaget som många beskrev med varma ordalag finns inte längre.

Det finns motsägelser i anknytning till gruvdriften. De flesta verkar hålla med om att det är det som byggt upp samhället, men frågan är om man idag skulle gå med på en ny gruvverksamhet i skärgården. Ett samtida exempel på diskursen kring prospektering finns i Heinävesi, där man prospekterar grafit, en av huvudkomponenterna i litium-jonbatterier. Lokalbefolkningen har startat en debatt kring gruvdriften och det finns ett stort motstånd till brytningen under parollen ”en oförstörd natur för kommande generationer”.

En vy från gruvkanten vid industrimuseet.

Människorna vi intervjuade finns mitt i denna spänning och lever sina liv i gruvsamhället. Intressant nog verkar gruvan ändå inte vara lika synlig i dag som den var förr. Förvisso hör och känner man dagliga sprängningar, men till och med Visit Pargas beskrev gruvan som en ”dold pärla” i årets turistguide för skärgården.

Rubriken är delvis tagen från lokala Teaterboulagets 10-årsjubileumsrevy och industrimannen Emil Sarlin och sonen Erik som styrde och formade Pargas Kalkbergs AB från 1906 till 1972. Hundbanan är vad ortsborna kallar det konstgjorda berget vid gruvans kant där oanvänd sten förvarats från kalkbrytningen.

Ut på fältarbete.

Axel Vienonen
Studerande i musikvetenskap

Ytterligare läsning

Pro Heinävesi
https://proheinavesi.weebly.com/
Teaterboulage – I skuggan av hundbanan
https://web.archive.org/web/20160317081942/https://www.teaterboulage.fi/pjaser/hundbanan

Vad ska du bli som stor? Djup suck.

Vad ska du bli som stor är en fråga som nästan alla vet att ingen vill få, men man inte kan låta bli att fråga. Det känns som att vi med humanistisk inriktning får frågan oftare än andra, vilket nog kan bero på att vi inte i samband med vår examen får ett konkret yrke. Eller kan man säga, vi begränsas inte  till endast ett yrke. Och vilken frihet det är!

Sagalund, Kimito. Foto: Lena Marander-Eklund

Under kulturanalysens karriärdag hoppade vi klockan nio på morgonen in i minibussen och tog oss till Sagalunds museum i Kimito för att både bekanta oss med friluftsmuseet och dess verksamhet, men också för att prata med museichef John Björkman som även är alumn från folkloristiken. Efter lunch i Sagalunds café åkte vi till sanatoriet i Pemar och fick en liknande guidning med frågestund med den ganska färska alumnen Jenina Jylli.

Sanatoriet i Pemar. Foto: Lena Marander-Eklund

Karriärdagen kändes som en mycket upplyftande dag både för mig och för vår utbildning. Efter frågestunderna kände jag också en oerhörd tacksamhet för att ÅA är så flexibelt och tillåter oss ta biämnen i olika ämnen, men också vid olika fakulteter. Det gör så att vi själva under utbildningen kan hitta något som gör just oss speciella ute i arbetslivet.

Att vi som humanister har den friheten kan kanske kännas stort och svårt men för mig känns det som en frihet. Det jag också kände väldigt mycket tacksamhet för var, att i museijobb, framförallt mindre sådana, kan hobbyer ses som en fördel. Att jag prokrastinerar idag genom att sticka tröjor kanske kan bära med sig något gott i framtiden, vem vet!

Med den utbildningen vi har så kan vi jobba på museum, i vilka man kan jobba med allt från barn och guidningar till att kategorisera gamla föremål. Och det både Jenina och John uttryckte står inte man som museianställd  och samlar damm, utan vissa dagar är väldigt fartfyllda, och vissa dagar kan vara lite lugnare. Men under lugnare dagar kan man låta kreativiteten blomstra och samla idéer och energi till nästa projekt.

Trots att karriärdagen i år behandlade en framtid inom museibranschen så kom det fram att många med vår utbildning också jobbar med projektarbeten. En del jobbar individuellt och andra jobbar mera i grupp. Det är bara att hitta något som är lämpligt för en själv.

Men, vad vill jag då bli som stor? Jag vet inte, men jag känner mig hoppfull inför framtiden och öppen till nya utmaningar och miljöer.

Karen Lindholm
Studerande i etnologi

Hunden – ett sällskapsdjur eller ett övernaturligt väsen?

Hunden har länge varit människans bästa vän och fungerat som sällskap till såväl adel som bönder. Under medeltiden och tidigmodern tid då samhället präglades av folktro och tro på det övernaturliga fanns hunden till för att inte bara hålla sällskap utan även för att gynna gården och familjen. Det sades nämligen att hunden hade magiska egenskaper och man kunde använda sig av ritualer med fokus på hunden för främja hälsa eller god jakt samt förutse framtida händelser.

Porträtt av fru Ida Federley f. Thomé sittande i trekvartsfigur med hund i famnen av Johan Jakob Reinberg, 1857, Åbo Akademis bildsamlingar Finna.fi

Det magiska inslaget återfinns redan tidigt i hundens liv. Enligt sägnen kunde hunden bli vittersynt ifall man öppnade valpens ögon i ett för tidigt skede. Detta innebar att hunden fick förmågan att se vittror och annat osynligt folk från underjorden som människor inte kunde se, vilket inte var önskat. Hundens matvanor påverkade också saker och ting. Dess mod och tapperhet blev tydligare ifall man gav specifika delar av ett djur till hunden att äta innan jakt. Till exempel kunde man ge hunden ett björnhjärta och björnens blod ifall hunden skulle jaga just björn medan man skulle mata hunden med älgmule ifall det var älgjakt som stod på agendan. Det varierade alltså beroende på vad målet var att fånga. Ifall man ville veta om hunden alls var lämplig att ha som jakthund kunde man räkna dess tänder. Om man kom upp till tolv stycken tänder mellan hundens yttersta och längsta tand så handlade det om en lämplig jakthund.

Då jag funderar på saken så är det inte så konstigt att folk trodde att hunden ser sådant som vi människor inte kan se. Det har ofta hänt att vår hund börjat skälla eller rest ragg när man varit ute med henne i mörkret innan läggdags, vilket kan kännas en aning obehagligt. Ibland även mitt på ljusa dagen utan orsak. Det här kan vara orsaken till att man trott på hundens övernaturliga förmågor. Då det kommer till hundens förmåga att se in i framtiden så trodde man att då hunden la sig raklång längs en golvplanka i hemmet så skulle något hemskt, som dödsfall eller eldsvåda, inträffa. En hund sades också kunna överföra sjukdomar och värk från människan till sig själv. Inte så underligt att man var peppad på att skaffa hund under denna tid då de var kända för att kunna rädda liv och bota sjuka.

En Stor Hund Tränger in Sig I Bilden Av Kvinnorna Och Den Mindre Hunden. Fotograf: okänd 1940–1954, Esbo stadsmuseum Finna.fi

Då man läser om hur hunden framställs inom folktron får iallafall jag en bild av något mytiskt och övernaturligt i stället för ett mysigt sällskapsdjur. Jag tror ändå att denna bild, formad av rituella handlingar och vardagsmagi, endast är en del av hur hunden verkligen uppfattades förr. Jag tror att vår lurviga vän alltid haft en speciell plats i ägarnas liv oavsett om man trott på dess krafter eller inte.

Sofia Londen
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Litteratur
Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift N:o 29 (1898). Djurlifvet i folkets tro och sägner, s.158
Heurgren, Paul (1925). Husdjuren i Nordisk Folktro, s.72–79

 

 

 

 

 

 

 

 

Katastrofalkarneval och doktorandkurs

Den 23 maj skulle jag åka till Lund för att gå på en doktorandkurs vid Lunds universitet, men då jag fick höra att Lundakarnevalen skulle gå av stapeln helgen innan, blev det ändrade planer. För det är väl självklart att man ska ta tillvara ett sådant sammanträffande och kombinera en doktorandkurs med lite studentikosa festligheter?

Karta över karnevalsområdet.

Min vistelse Lund började redan den 20 maj med att jag och några vänner begav oss till karnevalsområdet. Lundakarnevalen är i korthet ett evenemang som arrangeras vart fjärde år av Lunds studenter och är för många en av studielivets absoluta höjdpunkter. Under karnevalsdagarna förvandlas Lunds centrum, eller närmare bestämt Lundagård till ett stort karnevalsområde med mat och dryck, tältnöjen, tombolabodar, studentspex, radiosändningar och artister.


I år var det rentav 7445 studenter som ordnade karnevalen vilket var det största antalet någonsin. Kanske ivern delvis berodde på att pandemin äntligen börjat lätta och karnevalen ett sätt att få släppa loss? Varje karneval får ett nytt namn och tema och årets blev katastrofalkarneval. På evenemangssidorna förklarar arrangörerna temat så här ”Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig, i vardagen, i skolan och i andra sammanhang. Lundakarnevalen 2022 kommer att fira dessa missförstånd, fadäser och klavertramp. Vi tycker att livets alla tillfällen är värda att fira och i Lundakarnevalen 2022 kommer vi att göra det tillsammans den 20–22 maj”.


Ja och visst var det katastrofalt. Karnevalsområdet var så fullt av folk att det nästan var omöjligt att ta sig fram. Trots att det kändes som vi var sillar i en burk och att köerna aldrig tog slut, måste det ju nämnas att karnevalsområdet doftade popcorn, varm korv och sockervadd, lite som då man går på cirkus. Området var också väldigt vackert och pryddes av lampor, flaggor, skyltar och massvis av små färgglada tält.
På kvällen uppträdde ett flertal kända svenska artister, men dem såg vi inte skymten av, utan fick nöja oss med att höra dem på avstånd. Men som tur köpte vi biljetter till smånöjet Kattastrofen och Revyn. Båda föreställningarna höll hög kvalitet och i synnerhet de musikaliska inslagen var imponerande.


Karnevalens höjdpunkt för mig var nog själva paraden som både var karnevalistisk och satsad. I paraden blandades politik, satir, humor och det som verkade vara färgglada spontana idéer i fantasifulla dräkter och farkoster. Karnevalen var rolig att uppleva som utomstående, men allra roligast verkade nog arrangörerna ha, dvs. studenterna själva, och det är ju så det ska vara.

Men nu till själva kursen. På måndag traskade jag i väg till Lunds universitet och Lux. Kursen jag deltog i hette Från metodologisk reflektion till kulturanalys. Syftet med kursen var att hjälpa doktorander i etnologi och folkloristik att få nya perspektiv på och bättre förstå de metoder som man kan arbeta med och hur man omvandlar det material som man har samlat in till en insiktsfull etnologisk kulturanalys.

Allra först fick vi doktorander ta del av ett flertal intressanta och innehållsspäckade 20 minuters föreläsningar med fokus på metodologiska reflektioner. Föreläsarna delade med sig av sina metodologiska och analytiska erfarenheter från deras egen forskning. Föreläsningarna varvades med litteratur som vi fått i uppgift att läsa innan kurstillfället. Efter föreläsningarna blev det en hel del diskussioner och självfallet blev det också en hel del fikastunder under kursdagarna.

För att sedan testa det vi lärt oss i praktiken fick vi göra ett grupparbete med temat transport och klass i Lund. En del av oss traskade i väg till arkivet på universitetsbiblioteket medan andra begav sig ut på stan. Min grupp hade inspirerats av arkivets möjligheter så vi begav oss till arkivet där vi fascinerat fick upptäcka cyklandets historiska betydelse. Vi bläddrade igenom artiklar och annonser från slutet på 1800- och början av 1900-talen i tidningen Hjulsport, en tidning som riktade sig till velocipedryttare. Vi plockade ut några godbitar och förvånades bland annat över teman som cyklande som genusmarkör och cyklande som frihet. Sista dagen gick vi igenom alla gruppers texter och gav feedback till varandra, varefter det var dags att säga hejdå och avsluta det första kurstillfället. Inför andra kurstillfället ombads alla deltagare skriva varsitt paper som baserade sig på kurslitteraturen och föreläsningarna, men som med enkelhet också skulle kunna lyftas in i avhandlingen.

Den 22 augusti satte jag mig förväntansfullt på flyget tillbaka till Lund. Det var roligt att träffa de andra igen efter sommaren. Att få läsa varandras texter konkretiserade det vi lärt oss under kursen, men vi förvånades också över hur olika texterna var. Texternas olikheter framhävde förstås att vi är i mycket olika skeden av våra doktorandstudier, men också utmaningarna med att skriva ut de metodologiska insikterna och reflexionerna.
Kort och gott verkade alla doktorander vara väldigt nöjda med kursen. Jag tror att vi alla tog med oss någonting, om inte en hel del från kursens smörgåsbord. Det var också härligt att få möjligheten att träffa andra doktorander, samt lära känna varandra och varandras forskning bättre. Nu ser jag ser framemot att se hur allas forskning fortskrider och väntar med iver på nästa doktorandkurs.

Julia Öhman
Doktorand i folkloristik