Alla inlägg av admin

5 tips på hur du får din kärleksrelation att hålla länge

Folkloristik, Forskning, Frågelista

(Innehållsvarning: Texten kan innehålla spår av ironi)

Vid ämnet folkloristik vid Åbo Akademi skickade vi i samarbete med SLS arkiv ut en frågelista om Kärlek, sex och relationer under våren 2019. Jag själv, doktorand i folkloristik, skrev tillsammans med professor Lena Marander-Eklund sedan en artikel om kärlek baserad på dessa svar (läs den här). Vi blev sedan tillfrågade att komma och spela in ett avsnitt till podden Forskaren som skulle handla om just kärlek. Jag titulerar mig därmed hädanefter som kärleksexpert.

Under poddinspelningen fick vi en fråga av medieproducenten om vad vi som folklorister har för tips att ge för en lång och lycklig kärleksrelation. Vi skruvade på oss i våra stolar och en obekväm tystnad uppstod. Det här med lycka är så komplicerat att vi inte vågade uttala oss (den som är mer intresserad av lycka kan följa med Budkavlens utgivning som har ett temanummer om just lycka nästa år). Denna pinsamma stund kommer säkerligen att bli bortklippt ur poddavsnittet, men jag tänkte att jag kanske ändå kunde ge mig in på den här genren med kärlekstips. Jag är ju trots allt kärleksexpert. Jag vet inte hur man får till en lycklig relation, men jag har sett exempel på saker som gör att man kan få till en långvarig tvåsam kärleksrelation, lycklig eller ej.

5 tips på hur du får din tvåsamma kärleksrelation att hålla länge (även om du inte är lycklig i den)

  1. Skaffa gemensamma barn. Kärnfamiljnormen lever fortfarande starkt kvar och även om det blir allt vanligare och mer accepterat att skilja sig också med små barn så kommer du känna att du bryter mot en norm och troligtvis ha skuldkänslor. Skilsmässostatistiken är dock hög bland småbarnsfamiljer, så det är viktigt att du verkligen omfamnar kärnfamiljsidealet och tror på att barn behöver ha två föräldrar och att barn mår dåligt av ”splittrade” hem (notera laddningen i ordet ”splittrad” där, det får dig verkligen att förstå att detta är någonting mycket dåligt för alla inblandade). Inget håller ihop en relation så bra som just skuldkänslor gentemot stackars små försvarslösa barn. Risken med detta är förstås att barnen växer upp. En lösning är att skaffa flera barn, men vid något skede kommer detta antagligen inte heller att fungera. Men vill du att din relation ska hålla ännu längre så kan du läsa mina andra tips.
  2. Gör dig ekonomiskt beroende av din partner. Ni kan skaffa ett gemensamt hus med aningen för höga huslån så att ingendera kan ta över vid en eventuell separation. Kanske också en sommarstuga? Se till att ni dessutom har starka känslomässiga band till huset eller sommarstugan så att ett avslut på relationen skulle innebära både en stor sorg och sänkt levnadsstandard. Ni kan också se till att den ena stannar hemma med eventuella barn så länge det bara är möjligt och kanske kan gå ner och arbeta deltid efter det? Den andra parten ska givetvis inte kompensera detta på något vis, jämlikhet bara motarbetar den ekonomiska beroendeställning ni är ute efter. Men bäst är det ändå om ni lyckas åstadkomma en situation där ni båda är ekonomiskt beroende av varandra så att ingendera kan lämna relationen.
  3. Tyck om din partner, men inte för mycket. Det är bra om ni kan tolerera varandra, men starka känslor är inte att rekommendera. Starka positiva känslor har en tendens att höja förväntningarna och känslorna brukar ebba ut efter en tid och kvar står du med krossade drömmar om den perfekta romantiska kärleken. I värsta fall leder besvikelsen till att du vill lämna relationen.
  4. Bry dig inte om otrohet. Någondera av er kommer med stor sannolikhet att vara otrogen och då är det bra om den andra parten inte ser detta som ett sådant stort svek att relationen avslutas. Här finns flera lösningar. Ni kan prova att ha ett modernt öppet förhållande, alternativt tänka er in i en 70-tals anda. Ni kan välja att blunda för otroheten och låtsas som att ni lyckas med det monogama tvåsamhetsidealet. Ni kan också vara såpass likgiltiga inför varandra att ni inte bryr er även om ni tycker trohet hör till en kärleksrelation. Kanske det också fungerar med en god och ärlig kommunikation, men detta kan givetvis också vara farligt.
  5. Var rädd för att bli ensam. Om du är rädd för att bli singel kommer du troligtvis göra allt i din makt för att hålla ihop den relationen du är i nu. Du kan kanske intala dig att du bara kan bli lycklig om du är i en kärleksrelation? Även om vi som folklorister inte kan uttala oss om hur man blir lycklig, så är lycka som koncept väldigt styrande för vad vi väljer att göra. Lyckas vi intala oss att vi bara kan bli lyckliga i en tvåsam kärleksrelation så är det med stor sannolikhet det vi kommer att välja att vara i.

Lycka till med ditt tvåsamma kärleksprojekt!

Lina Metsämäki

Doktorand i nordisk folkloristisk och kärleksexpert

Vårdberget som rituellt rum

Årets fester, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Fastlaskiainen och Wappen är två händelser, då Vårdberget kan kallas ett rituellt rum. Hur kommer det sej så, hurdana former tar det här rituella rummet och hur påverkar mediernas närvaros det rituella rummets former?

Ritualer kan ses som något religiöst och om man tänker på ett rituellt rum kanske tankarna förflyttar sej mot kyrkor istället för parker. Hur kommer det sej då att vi kan kalla Vårdberget för ett rituellt rum och se firandet kring Valborg och Fastlag som ritualer? Ritualer är återkommande, speciellt då det gäller årets fester. De är begränsade till en viss tidpunkt och plats, och de märker ut en speciell händelse i vardagen. Ritualer förändras över tid och enligt Karin Becker påverkas deras utformning, innehåll och människors beteende av mediernas närvaro. Det finns ett visst program i ritualen och deltagarna är klädda på ett specifikt sätt samt gör också rituella handlingar. Under Fastlaskiainen är det pulkor och halare (overaller), medan det på Wappen finns studentmössor, tal och sång av Brahe Djäknar. Den mest igenkännliga rituella handlingen är mösspåläggningen, där studenter sätter på sina studentmössor då Studentkårens ordförande säger en formelartad fras. Då kameror och annan utrustning finns närvarande för att sända information om tillfället som bilder och på tv kommer olika människor att välja att antingen finnas framför kamerorna eller alternativt låta bli.

Människor som står bakom Brahe Djäknar under Wappen 1987. Bild från arkivet Cultura IFbnr1987_264

Det rituella rummet blir något speciellt av att en ritual hålls där. Det kan handla om bestämda ställen, som kyrkor, där olika ritualer hålls. Handlar det om ritualer på någon offentlig plats, som Vårdberget i det här fallet, handlar det om ett offentligt rum som människor tar över för en stund. Det kan handla om planerade och mer officiella tillfällen, som Fastlaskiainen och Wappen, men också mindre ritualer som är mindre officiella. Som exempel på de senare ritualerna tar Barbro Klein upp möhippor, speciellt den delen av dem som händer i tunnelbanor och på stadens gator.

Vårdberget, eller Vårdbergsparken som parken egentligen heter, är en av de äldsta stadsparkerna i Finland. Det händer flera saker som kunde kallas ritualer under året, men för speciellt svenskspråkiga studerande eller personer som blivit studenter något år är Fastlaskiainen och Wappen något som ger dem en paus i vardagen. Under Faslaskiainen används berget för att visa upp olika studentföreningars fina pulkor, medan parken på Valborgsmässoafton fylls av tal, sång, en hel del människor och den traditionella mösspåläggningen. Första maj blir parken hem för främst studerande och deras picknickar. Vårdberget är ändå inte det enda rituella rummet i Åbo under Valborgsmässoafton. Den finskspråkiga mösspåläggningen sker på Puolalabacken och under kvällen blir också Lilja-statyn tvättad och får en egen studentmössa. Mycket av hur Valborg och första maj firas, har ändrats över tid från själva tidpunkten för festligheterna, till människors klädsel och platser där festen har firats i Åbo.

Medierna finns på plats under både under Fastlaskiainen och Wappen. På Wappen syns de mest i att YLE sänder mösspåläggningen och Brahe Djäknars körsång på tv. Människor kan välja att ställa sej på vägen bakom kören för att synas i sändningen, medan andra som inte vill eller ryms kan ställa sig någon annanstans i parken. Under Fastlaskiainen tas bilder av de olika pulkorna, speciellt pulkan som vinner.

Det brukar finnas en hel del människor på Vårdberget, också under Wappen år 1997. Bild från arkivet Cultura. IFbnr1997_116.

Det rituella rummet kan tänjas, speciellt då människor rör sej till och från det rituella rummet. På Wappen kan det här synas genom att studerande har program på morgonen, de tar sej på kvällen till Vårdberget och senare vandrar vidare för att sedan kanske komma tillbaka till parken på eftermiddagen den första maj. Eftersom medierna kan påverka hur ritualernas program formas och när ritualerna händer, anser jag att de kan tänja det rituella rummet till andra ställen än själva Åbo. Det är ju idag väldigt möjligt att se på mösspåläggningen och körsången på Vårdberget från andra ställen i Finland.

Vårdberget kan vara intressant, inte bara för sitt läge och sin arkitektur, utan också som ett rituellt rum. Jag hoppas att mina reflektioner kring ritualer, rituella rum och mediernas roller i att forma båda av de här fenomenen har varit intressant att läsa. Samtidigt är jag lite sur över att jag inte ännu har lyckats att hitta Vårdberget på första maj. Om inte pandemiläget förändrar sättet att fira Wappen, så har jag en chans att göra det nästa vår.

Minna Sundberg

Källor:

Elektronisk litteratur:
Ekrem, C. (2020). Valborg och första maj. Karaktärsfast med sinne för det karnevalistiska. I A. Bergman & C. Ekrem. Stora finlandssvenska festboken (s. 170–200). Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag. Hämtad från: https://www.sls.fi/sv/utgivning/stora-finlandssvenska-festboken

Tryckt litteratur:
Becker, K. (1995). Medierna och de rituella processerna. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser. (s. 241–273). Stockholm: Carlssons.
Klein, B. (1995). Inledning. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser (s. 7–42). Stockholm: Carlssons.
Ronström, O. (2017). Ritual och ritualisering. I J.G., Payne & M., Öhlander (red.), Tillämpad kulturteori (s. 231–250). Lund: Studentlitteratur.

Länkar:
Museiverket. Vårdbergsparken, Observatoriet och hantverkarkvarteren på Klosterbacken. Byggda kulturmiljöer av riksintresse RKY. Hämtad 14.11.2021 från: http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=549

 

The Whole of The Moon: folktro och månen

Folktro, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Världen skyndar framåt i full fart och för att hänga med, lär vi oss allt mer om nya appar, program och innovationer. Vi följer våra tidtabeller och är besatta med att spara tid alltid när det är möjligt. Ibland är det bra att bli påmind om att på himlen syns vår äldsta almanacka. Förr i tiden  fungerade månen som en kalender för människor och gav information om lämplig tidpunkt för att uträtta årets arbeten. Det är magiskt att tänka hur efter 4,5 miljarder år är månen fortfarande en del av vårt solsystem och den går igenom sina faser så som den alltid har gjort. Idag finns det så mycket andra ljuskällor runtom oss hela tiden att vi inte alltid märker månen och vi kanske inte har behov av månljuset på samma sätt som i det förindustriella samhället. Då har fullmånen visat vägen när man har rest längre sträckor under natten och behövde hjälp för att navigera i främmande trakter.

Till månen kopplas flera föreställningar både i Norden och i andra länder. De har ofta att göra med månens faser, men det finns också tankar om vilka saker som kan bringa lycka eller otur. Månen har setts som en plats dit människor skickas som ett varnande exempel för andra. Månen har gett oändligt inspiration till författare, artister, konstnärer och säkert även till folklorister och etnologer. (Medan jag skrev texten för detta blogginlägg lyssnade jag på The Whole of the Moon av The Waterboys från 1985 och därifrån har jag tagit namnet till blogginlägget. Mycket inspirerande!)

Mark Tegethoff, unsplash.com

I folktron har månfaser på ett sätt avgjort grunden för föreställningar och magiskt tänkande. Den synodiska månaden, det vill säga tiden mellan två nymånar är 29 dygn, 12 timmar och 44 minuter. Denna tid kan delas upp i första, andra, tredje och fjärde kvarteret. Det används dock oftare folkliga benämningar för dessa faser. I början kommer det en nymåne som utgör början i nymånetiden. Denna tid kan vara några dagar eller hela den tilltagande månens tid, beroende på sagesmannens synvinkel. Under första och andra kvarteret kallas måne tilltagande eller växande, ibland används även namn som övermåne, uppmåne, motmåne eller stigande måne. Det fanns en finsk föreställning att när man såg den nya månen stiga, skulle man ha en slant i handen. Då skulle man ha gott om pengar under det nya månvarvet. Samma föreställning finns åtminstone i irländsk folktro. Om man däremot var sjuk då när den nya månen träffade på en, skulle man förbli sjuk hela månaden.

Fullmåne (kallas ibland också mellanmåne) är en vändpunkt och det sägs att då vänder månen sig nedåt, avtar eller krymper. Från fullmåne börjar tredje kvarteret och då är månen avtagande. Andra benämninger för månen i denna fas är nedmåne, nermåne, sjunkande måne eller gammal måne och fasen varar tills slutet av fjärde kvarteret. I slutet av månvarvet är månen ”slutmåne”, även kallad för eftermåne, månens kant eller gamla månens botten. Vissa dagar under slutmånen kallades svinndagar (då allt försvann) eller torra dagar då allt torkade, ruttnade och dog. Till dessa dagar hörde enligt olika källor månvarvets sista torsdag eller fredag eller några dagar innan nymåne. Måndag överlag kallades ”en hård dag” och det ansågs inte bra att på måndag påbörja arbeten som skulle ta flera dagar.

I det förindustriella finska samhället trodde man att den tilltagande månen var färsk och ökade tillväxten. Då var det bra att lägga ut fiskebragderna och man hade fiskelycka. Växande måne passade utmärkt för att plantera blommor, träd och buskar. Husdjuren slaktades ofta under tilltagande måne för att då smakade köttet bättre. Det var även bäst att baka bröd i början av månvarvet för att få brödet att lyckas bättre och för att bröden inte skulle mögla. Ville man att håret skulle vara välväxt, var det viktigt att klippa håret vid nymåne eller tilltagande måne. Håret eller naglarna slutade växa eller skulle växa dåligt om de skulle klippas vid avtagande måne.

Den avtagande månen torkade ut, förintade och minskade. Till exempel olika operationer var bäst att utföra under avtagande måne för att minska risken för blödning och att såren ska läka bättre. Därför skulle också djur kastreras under avtagande måne. Denna tidpunkt var utmärkt för att plöja åkrar för att ogräset dör bättre under avtagande måne. Städning skulle även göras under avtagande måne för att då kunde ohyran (som kackerlackor, vägglöss och loppor) utrotas mer effektivt.

I irländsk folktro fanns en föreställning om att det bringar olycka om man ser den nya månen första gången genom ett glas (till exempel ett fönster). Det gör ingenting att se månen nästa gång genom glaset, men den alldeles första gången efter nymånen måste ske utan något glas emellan. Det tänktes även farligt att sova med månljuset i ansiktet för då fanns det en risk att bli galen. Det ansågs även farligt för kvinnor att tala om månen. Irländska barn kände till olika historier om en man som blir skickad till månen. Mannen var ute och samlade kvistar under sabbaten och hörde en röst som befallde honom att släppa kvistarna eller annars skulle han få bära dom för evigt. Mannen släppte inte kvistarna och blev i nästa stund ryckt till månen av en osynlig kraft och där förblev han för alltid. Sådana historier var kanske mest för att skrämma barnen: de skulle vara lydiga eller annars skulle de också bli skickade till månen.

Mark Weber, unsplash.com

När det nästa gång känns att världens takt blir lite för mycket, kan man ju ta exempel från forna tider och följa det förindustriella samhällets rytm. Man får sakta ner lite för att hinna lägga märke till månfaser och månens utseende. På måndag är det aldrig bra att påbörja någonting större, inte heller på en fredag. Folk visste redan för flera hundra år sedan att måndag är en hård dag. Vissa dagar är bara svinndagar och då är det helt okej om allting inte lyckas (eller om ingenting lyckas). Sin egen lycka kan man även maximera med att ha en mynt i fickan när det blir nymåne för nästa gång.

Carita Ajanti

Mer information om månen:

Pöyhönen, Anne. 2010. Månen i ny och nedan – konsten att bestämma tid i finsk folktradition. Yläkuu-kustannus. (Boken finns också på finska: Yläkuu ja alakuu – ajoituksen taito suomalaisessa kansanperinteessä.)

Folklore Fragments Podcast. Episode 3: The Moon in Folk Tradition. University College Dublin. https://www.youtube.com/watch?v=CLQAQLm_uYQ&t=2656s

Dungeons & Dragons – Ritual och materialitet utanför spelet

Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Dungeons & Dragons är ett TTRPG (tabletop role-playing game), alltså ett rollspel som oftast spelas vid ett bord med vänner. Spelet är fantasy-centrerat och innehåller magi och monster. De rituella och materiella aspekterna av spelet finns inte enbart i innehållet, utan hittas  också kring spelet.

För att spela D&D behöver man regler och då används böckerna ”Dungeon Master’s Guide” och ”Player’s Handbook.” Böckerna är centrala för spelet och det är nära omöjligt att spela utan dem. De är alltså den materiella kärnan i spelet. Till spelet skapar man också karaktärer man spelar som, allt från alver till dvärgar, barbarer till magiker, man kan vara nästan vad som helst. Då man skapat en karaktär måste man också skapa ett rollformulär, det är i princip basinformationen om karaktären samlat på ett papper. En spelare är beroende av rollformuläret och det kommer att användas genom hela spelet.

Inom D&D används också tärningar. Tärningarna är den viktigaste mekanismen inom spelet, eftersom man kastar tärning för att bestämma vad som händer i spelet. Tärningarna har blivit så ikoniska att man kan köpa skjortor, muggar och andra saker med en bild av tärningar, och man kan köpa en massa olika tärningar. Tärningarna är inte bara ett redskap i spelet, men har också en estetisk betydelse. Det är mycket typiskt att folk skaffar tärningar för deras olika karaktärer, eller för olika teman. Dessutom är tärningarna kopplade till konceptet av tur och öde.

Förutom det materiella kan reglerna också tolkas som rituella. Detta är på grund av strukturen i spelet. Det finns en ”Dungeon Master,” hen fungerar som spelledare och berättarröst i spelet. ”Dungeon Master” etablerar och fastslår också spelets regler. Och sedan finns det spelare som styr sina karaktärer i världen de har fått framför sig. Det är en form av hierarki, särskilt för en utomstående person. Alla har en roll med en specifik funktion, men de är alla lika viktiga. Rollerna blir tydligare då man läser i boken och ser på de allmänna uppfattningarna kring spelet. I regelboken ”Dungeon Master’s Guide” finns det en regel där det sägs att spelaren borde hämta godis eller andra snacks till sina ”Dungeon Masters” som ett tack för deras hårda jobb. Ur ett ritualistiskt och milt komiskt perspektiv kan detta tolkas som en offergåva.

För att återvända till konceptet tur och öde i spelet, är det värt att nämna att de är extremt allmänna i spelet, särskilt tur. Eftersom spelet är beroende av tärningskast kan ingen exakt förutspå hur något kommer att sluta. Därför är det allmänt att man anser att det är turen och ödet som styr allt. Turen kan dessutom också vara bunden till tärningarna. Och många som spelar, om de upplever att en tärning har fått dåliga resultat för ofta, kommer de endera att byta till en annan eller ”tvätta” tärningen. Detta kan göras på olika sätt, t.ex. bada dem i hett vatten, tända rökelse kring dem osv.

Sammanfattat att D&D har många aspekter utanför själva spelet som är ritualistiska och materialistiska. Dessa är reglerna som bygger upp spelet, hierarkin in i spelet och de övriga uppfattningarna inom spelet som koncepten tur och öde.

Hanna-Maria Katajamäki

Läs mera:

Dungeon Master’s Guide (5e) – Gary Gygax

Player’s Handbook (5e) – Gary Gygax

Traditionen med bröllop, och hur vi går emot den

Livets fester, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Bröllop är ofta en av de största livshögtider man kommer uppleva, både för en själv och andra. Det är både något så romantiskt och traditionellt att även om man rätt så långt vet vad man kommer vara med om är det ändå spännande.

Men vad händer när bröllopet man ordnat är väldigt otraditionellt och inte kommer att exakt uppfylla någons förväntningar? Och hur planerar man ett sådant bröllop där det inte finns en lätt mall man kan följa?

Bilden från The Invisibles: vintage portraits of love and pride av Sébastien Lifshitz, 2014

Detta är något jag går igenom just nu. I maj 2021 förlovade jag och min partner oss, och nu håller vi på med mild bröllopsplanering. Jag säger mild eftersom vi inte är nära på ekonomiskt stabila att vi kan ordna ett bröllop, men vi har inte heller tänkt vara bara förlovade i flera år. Dessutom talar vi om det och ser fram emot det tillräckligt mycket för att inte vilja vänta.

Ingendera av oss är ciskönade, och samtidigt är vi av samma kön. Med kön avser jag det som ibland kallas genus, alltså vad i engelskan heter “gender”. Både och använder han/hen/hon pronomen, och även om vi inte skulle göra det skulle vi fortfarande vara av samma kön. Alltså har vi ett lesbiskt bröllop i mångas ögon.

Lesbiska bröllop är tydligen väldigt komplicerade att förstå. Om både och har klänning är det inte rätt, om en har kavaj imiterar man heterosexualitet och om båda har kavaj så är det “som ett homosexuellt bröllop”. Alla dessa är kommentarer jag hittat på nätet. Vi kommer personligen båda ha klänning, eftersom vi alltid velat ha klänning på vårt bröllop. Jag vet inte så mycket om min partners planer, men jag vill i alla fall ha min klänning i två delar så att jag kan byta till byxor ifall jag får svår dysfori. Hoppas också på att den inte kommer bli värst smutsig, eftersom vi har planerat på att hålla oss utomhus.

Eftersom ingendera av oss hör till kyrkan måste vi också till magistraten. Det kommer bli som ett dubbelbröllop! Vi vet båda vem vi vill ha med, eftersom vi behöver två vittnen, men annars har vi inte några konkreta planer runt det. Vi fokuserar mer på den större, mer icke-officiella ceremonin. Vi har både och lämnat den lutherska kyrkan av personliga orsaker, och min orsak är den som kommer påverka vårt bröllop. Jag har länge kallat mig själv “pagan” för att simplifiera saker, men jag följer alltså en modern version av hellenism (grekiska gudar) och nordisk folktro. Eftersom vi inte kommer följa bara en ritual har vi tagit initiativet till att blanda ihop de delar av bröllopsritualer i traditioner vi får följa och använda. Till exempel kommer vi skriva våra egna äktenskapslöften, men också använda en fornfinsk ramsa för att göra själva bindningen. Det är mycket forskande som
vi håller på med för att vara så autentiska som möjligt och undvika appropriering. Jag måste medge att jag inte gjort en så stor del av denna forskning än, men parrelationer handlar om att jobba tillsammans så månne jag inte kommer att jobba mer närmare själva bröllopet. Jag kommer säkert att ha mycket nytta av olika arkiv senare i planeringen.

Det är mycket som tillhör bröllopsplanering och ibland känns det som vi har dubbelt så mycket att göra. Till exempel, vem är det man egentligen vill ha på sitt bröllop? Vi är inte riktigt av samma åsikt när det kommer till hur många människor vi vill bjuda (jag har stor släkt och en del av min partners släktingar är homofobiska), men vi har tid att sortera det.
På den mer positiva sidan kom vi plötsligt på att eftersom vi båda egentligen är frun så borde, enligt tradition, bådas familjer betala för bröllopet. Ibland lönar det sig vara homosexuell, speciellt när det ger en mera pengar.

Vi hoppas på att vår dag kommer bli som vi planerat den, och som tur är våra planer väldigt ytliga fortfarande. Jag vet att vi är rätt så unga, det är inte många som förlovar sig vid 19 års ålder, men det kändes rätt för oss. Många frågar om detta, många frågar om själva bröllopet, och ärligt talat har vi inte heller svar till alla frågor. Kanske det blir en till bloggpost efter själva bröllopet för att ge en mer detaljerad bild av vad som gick in i planen och ceremonin!

Sam Sågfors

Litteratur:

Kahden Kauppa – Juhlatietoa, kuvia ja kertomuksia Suomalaisista Häistä (SKS, Terttu Kaivola, 1995) handlar om finska bröllop genom historien, mer specifikt mellan 1600- och 1900- talet. Boken är tyvärr på finska, men intressant för dem som är intresserad av hur bröllop har förändrats.
The End of the Fairytale Bride: For Better or Worse, How Princess Diana Rescued the Great White Wedding (Cornelia Powell, 2015) berör också annat än bara prinsessan Diana. Cornelia Powell är folklorist med ett intresse i bröllop, och den första delen av boken handlar om mytologi, folklore och historia kring bröllop.

I väntan på staren

Etnologi, Folktro, Verbal folklore

Jag har en spellista jag brukar lyssna på när jag skall plugga och en av låtarna är en cover på California dreamin´ The Mamas and The Papas gamla låt. I sången sjungs det om att under en lång kall vinterdag längtan till det varma och soliga Kalifornien. En längtan jag tror vi alla nordbor kan känna igen oss i, även om vi alla kanske inte längtar just till Kalifornien. Själv är jag född, uppvuxen och numera återflyttad till Gotland. En ö mitt i Östersjön som ofta beskrivs som ett sommarparadis och turistbroschyrerna om ön översvämmas av bilder på oändligt långa sandstränder och vackra solnedgångar. Men som alla fastboende här vet är det inte alltid strålande sol och bad som gäller.

Gotlands läge mitt i Östersjön gör att vi har ett ganska gynnsamt klimat. Havet värmer ön vilket gör att vi oftast har långa milda höstar och sällan speciellt mycket snö. Vi har desto mer snöblandat regn, slask och blåst i stället. Trots att ön inte är jättestor, ca 17,5 mil lång och 5 mil bred på bredaste stället, så kan vädret variera en hel del mellan öns södra och norra delar, även mellan kust och inland. Och precis som hos alla folk som livnärt sig på fiske, handel och jordbruk så har vädret spelat en stor roll i människors liv och vardag. Och gör så än idag, när höststormarna drar in över ön så är det alltid några färjor och flyg som ställs in och Gotland blir för en stund en isolerad ö.

Under historiens gång så har vädrets makter även satt sina spår i öns traditioner och sägner. Vissa av dessa är fortfarande i allra högsta grad levande. En tradition, eller kanske mer av ett begrepp, som är aktuellt nu under vintern och tidig vår är starur (uttalas stareäur på gutamål) i singular eller starurar i plural. Och det är just pluralformen som är viktig för det skall komma sju stycken nämligen. Vad är då en starur? Att det hänger ihop med fågeln stare kan man kanske lista ut av namnet. I enlighet med gotländsk tradition så skall det efter att man sett den första staren komma sju oväder eller bakslag i vädret innan det kan bli vår. En starur är alltså ett högst ovälkommet oväder med snö, slask, regn och blåst som skall infalla efter en period av vackert mer vårlikt väder så att alla ens förhoppningar om vår riktigt ordentligt skall gå om intet.  Det positiva är dock att en starur oftast är ganska snabbt överspelad och att det blir fint väder igen, i väntan på nästa starur.

Staren, den lilla fågeln som bär alla gotlänningars hopp om att det kommer en vår.

Men för att ge er en som kanske inte har vart på Gotland i januari-mars en bättre förståelse av hur vädret kan vara här då och kanske för hur en starur är så tar jag hjälp av en klassisk gotländsk visa Massgaistn, översatt till svenska blir det marsvinden. Massgaistn är en osedvanligt kall och bitande vind vilket beskrivs med inlevelse i visans första vers.

Massgaistn veinar,
slänggar u peinar,
augu u åiru
fulle me snåi
Kyldi ei teiar,
hatar u kleiar,
leiktånnar värkar,
de modar tåi
Nasar bleir raude,
åirsnapar bla
finggrar jär steiv
fast hanklar jär pa
Vaim kund nå ane
att en sleik mane
vörr skudde fa av mass.

För er som kanske inte är så säkra på gutamål så lånar jag en översättning till svenska gjord av Roland Olsson, gotländsk journalist och författare och en av gutamålets fanbärare.

Marsvinden viner,
slingrar sig och pinar,
ögon och öron
fulla av snö
Kölden i tårna,
kliar och kliar,
liktornarna värker,
det betyder att det
snart blir tö
Näsan blir röd
och örsnibbarna blå
Fingrarna är stela
fast vantarna är på
Vem kunde ana
att en sådan månad
det skulle bli av mars.

Visan finns också tillgänglig att lyssna på via gutamålsgillets hemsida för er som vill höra alla tre verserna. Gutamålsgillet » Musik på gotländska (gutamal.org)

Det är många gånger jag hört människor som flyttat från Sveriges nordligare delar till Gotland säga att -30 grader i Västerbotten är ingenting i jämförelse med det råa fuktiga väder som drar över ön vintertid och går igenom märg och ben. Inte undra på att någon, någon gång har känt behovet av att författa ovanstående klagovisa.

Vädrets makter är inget vi kan styra över, varken nu eller då, och det kan sannerligen behövas lite gamla traditioner att luta sig mot under den evighetslånga väntan på våren. Jag behöver ingen kalifornisk värme utan skulle till en början nöja mig med några plusgrader, så jag fortsätter spana efter staren samtidigt som jag har ullunderstället nära till hands så att jag är redo när massgaistn sveper in.

Malin Stengård

Doktorand i Nordisk etnologi

Gå ensam på bio

Laddade platser, Materialitet, Ritual och materialitet

Det är kväll. Jag står utanför Finnkino i Åbo. Jag går in i en stor entréhall. Det är en rätt så kort kö. Lukten av smörigt popcorn och diverse sötsaker tränger sig in i näsborrarna. Jag tittar en stund på de andra biobesökarna. De har nästan komiskt stora ämbar av tilltugg med sig och en stor mugg med någon läsk. Någon kommenterar att de nu kan unna sig själv denna ”belöning” då det ändå är ett biobesök. För det är ju inte ett biobesök om man inte har ett ämbar fullt med popcorn? Fast jag själv inte är den största konsumenten av popcorn, vet jag att det ändå nästan är en väsentlig del av att gå på bio. Det är något man inte kanske äter så ofta utanför filmsammanhang, men man skall alltid ha popcorn i handen om man skall gå och titta på en film.

Jag går fram till kassan och köper en biljett. Sedan går jag och söker den sal där filmen skall visas upp, letar efter min sittplats och sitter ner. Jag tar av mina ytterkläder och försöker laga mig bekväm. Flera reklamer spelas upp före själva filmen visas. Jag kan höra de andra biobesökarna diskutera sinsemellan. Några diskuterar mer högljutt än andra. Jag stänger ögonen och lyssnar på bruset i salen. Energin i rummet är både lugn, men ändå förväntansfull. Och när skärmen till slut utvidgas och det blir mörkt i salen, blir även rummet tyst. Endast dånet ur högtalarna hörs. Då lutar jag mig bakåt och låter filmen svepa mig med  och få mig att glömma bort alla mina triviala bekymmer.

“Photo of Woman Eating Popcorn at Movie Theater”, Cottonbro (8 juni, 2021)

Biobesöket hör inte till det vardagliga. Det är ett brott från det alldagliga, det triviala. När man går in i biosalen känner man hur tiden förändras. Tiden uttrycks på ett annorlunda sätt. Bio känns inte som det är en del av resten av världen, utan erbjuder en paus från vardagen och resten av samhället. Omvärlden försvinner och man är in sin egen lilla tidsbubbla. Bio är ett liminalt utrymme, det vill säga en icke-plats. Det både är en del av samhället, men ändå inte.

Bio förvränger din syn på tiden. Har du någon gång upplevt den känslan som man får när man kommer ut ur en bio och det ännu är ljust ute? Bions liminalitet påverkar mig på det sättet att jag alltid förväntar mig att det skall vara mörkt ute när filmen är klar, oavsett när jag gått på bio. Detta är så fascinerande. Det beror också troligen på att vi alltid gick på film med familjen på kvällen när jag var yngre, då vi bodde så långt borta från biografer. Det var något vi gjorde som en familj på veckoslutet, då vi fick vara vakna lite längre. Så jag kanske lärde mig förknippa bio med kväll och grupper.

Förr vägrade jag gå på bio ensam. Man skulle helt enkelt gå på bio med andra personer, för annars var det ”ledsamt”. Samma fenomen kan ses då man diskuterar om att gå ensam till restauranger och på kafé. Dessa aktiviteter är helt enkelt förknippade med grupper och gemenskap. Men om jag är fullständigt ärlig har några av de bästa bioupplevelserna för mig varit då jag gått och se på någon film ensam. Ett exempel som jag kan ta upp är då jag gick och se på filmen ”Moonlight” (2016, regissör Barry Jenkins). Den hade just vunnit en Oscar för bästa film, men ändå diskuterades filmen inte. Ingen av mina kompisar var intresserad att komma med på bio, så till slut måste jag gå ensam om jag ville se filmen. Salen var så gott som tom när jag anlände, men det gjorde inget. Då jag var ensam fick jag ta in hela filmen utan att behöva tänka på att presentera sig på ett visst sätt, utan jag fick bli totalt uppslukad av filmen.

” Red light on Black Background”, Tima Miroshnichenko (21 maj, 2021)

Såklart det finns filmer som man inte vill se ensam. Jag skulle påstå att action-packade filmer som till exempel Marvel-filmer eller komedier inte skulle kännas rätt att gå ensam och titta på, då dessa är menade för en grupp. Det är gruppupplevelsen, vetskapen om att vi alla delar på samma händelse, som gör dessa filmer minnesvärda. Det finns stunder i en bio där det är fullkomligt acceptabelt att jubla, skratta högt, gråta. Dessa situationer sker ändå främst när man är på en visning där rummet är fullpackat och vi alla är lika entusiastiska för den filmen vi tittar på. Den stunden är man inte bara en individ som jublar, utan en helhet, en del av gruppen. Filmers viktigaste ändamål är ändå att nå gruppen, men också individen.

Under coronapandemin har man inte kunnat gå på bio. Jag tänkte inte att jag skulle sakna det, jag tror inte jag heller egentligen gjorde det, men ändå kändes det skönt att komma tillbaka till en biosal och se på en film. Netflix erbjuder nog filmer så det räcker till, men det känns inte likadant att se på filmer hemma via en streaming-service, som det känns att gå på bio. Det handlar inte bara om filmen, utan det handlar om energin i rummet. Det handlar om miljön. Jag är inte ensam fast jag kommer ensam. Jag är en del av samhörigheten. Jag är bara en av många som älskar filmer. Därför älskar jag att gå på filmer ensam.

Amanda Tverin
studerande

 

Den pyramidformade ljusstaken – en svensk innovation

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

När jag var barn i slutet av 1960-talet bodde min familj en tid i Sverige utanför Stockholm. En av de första sakerna, förutom förnödenheter, som införskaffades till det nya hemmet var en bågformad elektrisk julljusstake. Jag har ett minne av att min mamma och pappa konstaterade att tydligen skulle man ha en sån i fönstret. I Finland hade vi inte sett sådana då ännu. Jag minns också det relativt högtidliga i att gå in i den lilla affären med det ståtliga namnet Varuhuset för att köpa den. Ljusstaken var av så god kvalitet att den slängdes först för två år sedan. Den höll i över 50 år!

Trots att min familj under vår tid i Sverige ansträngde oss för att fira en så finländsk jul som möjligt –  min mamma ville ha en finsk julgubbe och letade efter finsk julmat i affärerna – var vi ändå snabba på att anamma en för oss ny tradition. På något sätt var julljusstaken något som inte störde mina föräldrars uppfattning om hur årets högtider skulle firas. Kanske är det just det enkla och det vackra med ljus i fönstret som gjorde att den här traditionen snabbt fick fotfäste.

För inte så länge sedan var julhandeln förlagda till de sista veckorna före helgen. Nu inleder varuhusens julkommers redan i november, understödd av juldekorationer bestående av olika typer av ljus. Julljus av olika slag används både hemma men också på gator och torg. Ljusslingor används ibland för att lysa upp en trädgård och ibland ett helt hus. Att dekorera trädgården med belysning blev mode i slutet av 1990-talet med modell från USA.

Den första trenden att belysa hemmet juletid inomhus var adventsljusstaken av trä som blev vanlig på 1950-talet. Den elektriska julljusstaken är en svensk uppfinning från 1930-talet. Idén bakom den är två personer som båda var knutna till Svenska ab Philips kontor i Göteborg. Philips hade redan tidigare gjort elektriska julgransljus, men alla hem hade inte tillgång till tillräckligt elektrisk spänning vilket gjorde att julgransljusen ofta gick sönder. Eftersom så många returnerade söndriga julgransljus kom de på att istället skapa en mindre ljuskälla, en elektrisk ljusstake.

De elektriska ljusen skruvades fast på en ljusstake av trä med plats för sju ljus. Den första blev färdig 1934. Den sålde ganska bra redan från början, men blev också utskrattad för man antog att ingen skulle vilja ha elektriska framom levande ljus. Från 1939 fanns den med i Philips försäljningskatalog. Snart visade det sig vara en försäljningssuccé. I marknadsföringen framhölls det trygga i att använda elektriska ljus eftersom det då inte fanns någon brandfara. Att det var fråga om just sju ljus har att göra med veckans dagar – ett ljus för varje veckodag. I början var ljusstakarna mer bågformade, senare blev de pyramidformade. På 1980-talet såldes över en miljon elektriska ljusstakar i Sverige. Idag konkurrerar de med andra ljus att ha i fönster men fortfarande kan man se pyramidformade ljusstakar i många fönster och till och med i bilar. Bland annat IKEA har gjort att traditionen spritt sig internationellt.

Vi alla vid ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik samt kulturvetenskapliga arkivet Cultura önskar alla en riktigt god jul. Vi vill också tacka alla våra studenter och samarbetspartners för det gångna året och ser fram emot nya utmaningar år 2022.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik, Åbo Akademi

Källor:

Eklund Nyström, Sigrid 1998. Den elektriska ljusstaken. En svensk uppfinning. I: Känn dig själv. Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen. Stockholm: Nordiska museet.  http://nordiskamuseet.diva-portal.org/smash/get/diva2:1179703/FULLTEXT01.pdf

Sjögård, Göran 2006. Jul, jul, strålande jul. Att dekorera med elektriskt ljus. I: Nu gör vi jul igen. Red. Charlotte Hagström et al. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen. http://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1091620/FULLTEXT02.pdf

Julens gyllenbruna småkaka

Årets fester, Jul, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Doften av ingefära, nejlika, kanel och kardemumma fyller köket och i bakgrunden spelas en bekant juldänga. Degen som ännu består av en oformlig klump ska snart formas till allehanda figurer såsom hjärtan, stjärnor och grisar. Den som tjuvsmakar för mycket av degen kan drabbas av magknip, men kanske är det värt det. Vid gräddningen gäller det att vara noggrann, då de tunna kakorna lätt bränns vid om man inte är på sin vakt. De gyllenbruna kakorna dekoreras sedan med en kristyr lika vit som snö. Bara fantasin sätter gränser för vilka krumelurer och mönster som kakorna pryds med. Till slut är det dags för avsmakning tillsammans med varm glögg och smaken, ja den beskrivs bäst med ett ord och det är jul.

Finns det ett bakverk som förknippas med julen så är det pepparkakan. Pepparkaksbak i juletid är en bekant tradition för många och för den som är pysslig av sig kan också pepparkakshusbygge vara en välkommen utmaning. Men pepparkakan har inte alltid hört julen till och dess historia sträcker sig längre bak i tiden än vad man skulle kunna tro. Redan år 1444 bakades pepparkakor i Norden, nämligen i Vadstena kloster i Sverige. Det äldsta receptet som finns bevarat ur nordisk kontext finner man i det danska kungahovet på 1490-talet. I Finland fanns pepparkakor åtminstone redan på 1700-talet. De tidiga pepparkakorna användes som ett slags medicin, tack vare kryddorna som de innehöll. Till exempel peppar och ingefära ansågs ha medicinska egenskaper och båda skulle fungera mot olika slags magbesvär och den senare även mot tandvärk. Man tänkte sig att pepparkakorna också bet på melankoli. Äldre kokböcker vittnar om att pepparkakorna kunde smulas ner i maten i stället för kryddor, vilket tyder på att kakorna var mycket kryddstarka.

En kvinna och två flickor bakar pepparkakor till jul. Fotografi taget av Väinö Kannisto ca 1960, Helsingfors stadsmuseum, N156415. Från finna.fi

Pepparkakan användes alltså i början som medicin och krydda. Senare blev dess syfte dock främst att smaka gott till kaffet vid olika festliga tillfällen och konsumenterna bestod mest av välbärgat folk. Vid andra halvan av 1800-talet såldes pepparkakor i bagerierna och det var också då som man började använda formar för att få till olika motiv. Kring denna tidpunkt gjorde även glasyren entré, men denna var främst förbehållen de pepparkakor som användes som dekoration, i till exempel julgranar. Pepparkakan blev en del av folkkulturens kafferepertoar i och med ungdomsföreningarnas intåg vid sekelskiftet 1900, men den hade ändå tidigare fungerat som finare tilltugg bland allmogen sedan mitten av 1800-talet. Det var först vid sekelskiftet som pepparkakan började förknippas med julen. Just efter sekelskiftet fick den även en vidare betydelse, den blev nämligen symbol för den sammanhållna och lyckliga familjen som tillsammans umgås och bakar. Också idag kan pepparkaksbaket ha samma symbolik.

Pepparkakans användning och betydelse har alltså varierat sedan dess uppkomst. Detta gäller också receptet. Som namnet antyder, har pepparkakan innehållit peppar en gång i tiden. Ännu vid 1700-talet kunde peppar ingå som ingrediens, men idag har kryddan helt försvunnit från recepten. Andra kryddor som använts men fallit bort är fänkål och anis. Vissa äldre recept var baserade på rågmjöl och inte vetemjöl som vi är vana vid idag. Som jäsningsmedel idag används bikarbonat, men tidigare var det hjorthornssalt. En ingrediens som var vanligare förut men används i mindre utsträckning idag är pomerans- eller citronskal. Kvar i dagens recept har vi däremot ingefära, nejlika, kanel och kardemumma, som till och med säljs tillsammans i egna kryddpåsar under benämningen ”pepparkakskryddor”. Blandningen av dessa kryddor kan för dagens julfirare utgöra julens ultimata doft.

Här har peppakakor använts för att bygga ett pepparkakshus som föreställer Muminhuset. Bild av Nea Långskog, 2020.

Pepparkakan fungerar inte bara som småkaka, utan utgör också byggsten i de olika pepparkakshus som byggs varje år. Pepparkakshuset är en väldoftande och vacker dekoration som man till slut brukar äta upp. Denna dekoration fick främst sin början i 1800-talets Tyskland i och med bröderna Grimms saga om Hans och Greta samt en opera baserad på denna. I sagan finns ett pepparkakshus som en ond häxa bor i och detta hus blev det som inspirerade pepparkakshusbyggandet. Traditionen att bygga pepparkakshus introducerades i Finland tack vare Runa Melander som blev rektor för en hushållsskola i Finland år 1919 och tog med sig traditionen från sitt hemland Sverige. Pepparkakshusbyggandet spred sig snart också till andra hushållsskolor och det första receptet publicerades i damtidningen Kotiliesi år 1923.

Pepparkakan har alltså många år på nacken. Det som en gång i tiden var en småkaka som ansågs ha medicinala effekter blev ett omtyckt småbröd året runt för att sedan bli ett bakverk som starkt förknippas med julen. Receptet och syftet har ändrats men pepparkakan har alltjämt fortsatt sin levnadsbana, både i form av småkaka och pepparkakshus. Vem vet hur länge pepparkakan fortsätter vara en del av julfirandet? Som det ser ut i nuläget är den gyllenbruna småkakan åtminstone inte ännu hotad, något som vi får bevis på varje år då julen nalkas och pepparkakorna ställs fram på fikabordet.

Nea Långskog,
studerande

Litteraturtips
Berg, Gösta, ”Kringlor och pepparkakor”, Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok 1963, Stockholm 1963, s. 61–80
Bergman, Anne & Ekrem, Carola, ”Julbröd som överraskning och konstverk – pepparkakor och pepparkakshus”, Stora finlandssvenska festboken, SLS & Appell förlag, Helsingfors & Stockholm 2020, s. 100
Swahn, Jan-Öjvind, Stora julboken, Ordalaget, Bromma 2005, s. 141–143
Vuolio, Kaisa, Suomalainen joulu, WSOY, Borgå 1981, s. 123 & s. 178–183

”Etnologi då, nu och sedan?” – en rapport från jubileumsseminariets nordiska paneldiskussion

Etnologi, Kommunikation, Kulturanalys

Med anledning av hundraårsjubileet för Nordisk etnologi vid Åbo Akademi ordnades den 1.12 ett jubileumsseminarium med paneldiskussion kring ”Etnologi då, nu och sedan?”. Deltagare i panelen var professorer i etnologi från nordiska lärosäten: Barbro Blehr (Stockholms universitet), Tine Damsholt (Köpenhamns universitet), Lars-Eric Jönsson (Lunds universitet), Helena Ruotsala (Åbo universitet) och Fredrik Nilsson (Åbo Akademi). Diskussionen modererades av Lena Marander-Eklund, professor i folkloristik vid Åbo Akademi.

Från vänster Lars-Eric Jönsson, Tine Damsholt, Barbro Blehr.

Paneldeltagarna har alla varit verksamma inom etnologi sedan 1980-1990-talet, och fick frågan om hur etnologin förändrats under de senaste decennierna ur deras synpunkt. Helena Ruotsala tog fram den förändring som uttrycks genom att kansatiede (ordagrant ”folkvetenskap”) vid Åbo universitet bytt namn till etnologia, d.v.s. tyngdpunkten har flyttats från att studera ”folk” till att studera vardagslivet med alla dess variationer. Tidsperspektivet har ändrats mer mot samtiden, och vid Åbo universitet är framtidsstudier också en växande inriktning.

Fredrik Nilsson och Helena Ruotsala.

Tine Damsholt tog fasta på hur etnologins studieobjekt förskjutits. Under 2000-talet ifrågasattes individen som den självklara utgångspunkten för kulturanalys, vilket skedde genom flera olika teoretiska vändningar. Det perspektiv som starkt tagits upp av etnologin vid Köpenhamns universitet, är att utgå från praktiker som studieobjekt. På det vises ses människan som en del av kollektiva, föränderliga assemblage, inte som suveräna aktörer.
Barbro Blehr tog upp en tendens som handlar om ökade teoretiska ambitioner, tillämpning av grand theory och djupdykande i de filosofiska premisserna för hur problem formuleras. Denna tendens har också en problematisk sida, menade Blehr och varnade för solipsism och ”byggande av ett eget universum” som kontrasterar sig mot andra på samma teoretiska fält, men som riskerar att också isolera sig och förlora kontakten med ämnet etnologi. Fredrik Nilsson såg också denna tendens, av å ena sidan teoretisk lekfullhet och å andra sidan risk för fragmentarisering.

Det kulturhistoriska perspektivet lyftes fram som mycket viktigt av alla i panelen, som något som gör etnologiämnet unikt och som skiljer det från närliggande discipliner som historia, antropologi och sociologi. Via det historiska perspektivet kan vi problematisera och destabilisera samtiden. Tine Damsholt ville varna för att behandla kulturhistoriskt- och samtidsorienterad etnologi som två separata områden och framhöll att styrkan ligger i kombinationen. Men etnologer borde kanske bli bättre på att artikulera denna styrka och vad det är vi får ut av kombinationen.

Medan etnologi och folkloristik är skilda discipliner i Finland, har ämnena i Sverige slagits ihop under benämningen etnologi. Hur ser relationen mellan etnologi och folkloristik ut? Barbro Blehr beskrev utvecklingen i Sverige, där etnologi och folkloristik integrerats så att det är svårt att säga vad som är vad, men där vissa forskare ändå arbetar med ett mer folkloristiskt perspektiv. Fredrik Nilsson talade om en dynamisk kraft i samarbetet mellan etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi, som inte hade varit lika dynamiskt ifall det inte fanns olikheter i perspektiv.

Panelen diskuterade att etnologin alltid varit engagerad i sin samtid och bearbetat aktuella frågor, och Lars-Eric Jönsson tog upp den tillämpade aspekten av etnologin, som även den alltid funnits med. Tidigare gällde tillämpningen främst kulturarv och museiarbete, men allt fler tillämpbara perspektiv och riktningar har öppnats, vilket etnologin i Lund arbetar med i sitt masterprogram i tillämpad kulturanalys (MACA) som startade 2008.
Men hur samhällsrelevans förstås är också en politisk och ekonomisk fråga. Ett problem i synnerhet för humaniora är samtidens tanke om att samhällsrelevans är mätbart. De sätt som samhällsrelevans mäts på, t ex i form av antal produkter och patent, är inte kompatibelt med den typ av kunskap som humaniora bidrar med. Barbro Blehr tog upp hur fältarbeten, att studera vad som sker mellan människor i vardagen, har blivit allt svårare att genomföra i Sverige på grund av en omfattande juridifiering och etikprövning. Även här krockar humaniora med system som är utvecklade för andra typer av forskning.

Vad skulle vara angeläget för en etnolog att forska i just nu, var en fråga som ställdes från publiken. Det och den som inte får uppmärksamhet och inte tar plats i media var ett bud. Lars-Eric Jönsson menade att tystnad och att inget verkar hända likaväl kan vara ett tecken på den stiltje som råder i stormens öga, i själva epicentret. Det gäller alltså att inte låta sig styras för mycket av den massmediala dagordningen, utan att formulera egna problem. Det empiriskt okända kräver öppenhet, att man inte från början vet vad man kommer fram till, betonade Barbro Blehr. En aktuell, pågående och mångfacetterad process som nedmonteringen av de nordiska välfärdsstaterna nämndes av Fredrik Nilsson också som angeläget för etnologer att forska i. Nilsson tog också upp den stämpel av ”trevlighetsforskning” som etnologin i vissa sammanhang är behäftad med, och som kan göra det svårt att komma fram och bli hörd som en vetenskap som bidrar med kritiska och samhällsförändrande perspektiv, vilket är helt centralt för ämnet.

Universitetspolitik och frågor om vad som är meriterande påverkar starkt hur och vart dagens akademiker, liksom även etnologer, orienterar sig. Idag är det meriterande att skriva på engelska, publicera artiklar i internationella tidskrifter och verka internationellt. Panelen var enhällig i att lyfta fram hur viktigt det är att etnologiämnena i Norden håller ihop och samarbetar, gärna ännu mera än vad som nu är fallet. Samarbetet kunde stärkas t. ex. genom gemensamma kurser och forskarskolor, seminarier och utbyten. Det här var ett initiativ som väckte stort intresse bland studenter och doktorander, och diskussionen fortsatte entusiastiskt kring borden på kvällens festmiddag: ”En gemensam kurs i fältarbete för studenterna!”; ”Gemensamma seminarier, och kanske har corona i alla fall gjort att steget är kortare att ordna seminarier online?”. Nya möjligheter hägrar för den nordiska etnologin.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi