I en känd dikt fångade, enligt många, Karin Boye resans innersta kärna, nämligen att det är rörelsen i sig som är målet: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst; Den bästa dagen är en dag av törst; Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Boyes romantiska bild av resan är fängslande och tilltalande. Hon fortsätter: ”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast; På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång”. Det är fortsatt vackert, men det är förstås en resa som bygger på ett stort mått av frivillighet som beskrivs. (Även om kulturella normer rörande resor kan vara nog så tvingande). De många flyktingar som söker sig bort från krig, fattigdom och utsatthet skulle inte nödvändigtvis dela Boyes romantiska bild av resan. Nej, det krävs en romantiker för att uppskatta det modernas credo: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr; Oändligt är vårt stora äventyr”.

Finland tycks vara i gungning och anledningen är (återigen) Frankrike. Först besegrades de finska lejonen i ishockey-VM med de sensationellt stora siffrorna 1-5. Av tidningsrubrikerna att döma var det ett förödande slag mot nationens stolthet. Som om detta inte var nog vann Emmanuel Macron dessutom det franska valet. Enligt Juhana Aunesluoma, forskningschef vid nätverket för Europaforskning vid Helsingfors Universitet, är valutgången förvisso bra för EU, men riskerar ”skapa utmaningar i Finlands EU-politik” (Hbl 8 maj 2017). Det är framför allt Macrons vilja att öka den europeiska integrationen som oroar. För kulturanalytiskt intresserade forskare är det ibland intressant att inte enbart undersöka vad som sägs (i media), men också vad som utelämnas. Det nämns inte i tidningsartikeln, men sannolikt hade en valförlust skapat än större utmaningar för Finland genom ett destabiliserat EU och en ytterligare förstärkt nationalism runt om i Europa. Ur detta perspektiv torde Macrons vinst snarare skapa möjligheter än utmaningar. Vad beror tystnaden på? Kanske något så prosaiskt som brist på utrymme, dvs. att ett på förhand begränsat antal tecken var använda? För inte var väl förlusten i ishockey-VM så pass beska droppar att allt franskt uppfattas som en utmaning av det finska?

Så har ett lyckat studiebesök hos kollegorna vid Lunds universitet avslutats. Schemat var hektiskt. Det började med en rundvandring i Lunds domkyrka, Lundagård och ett snabbt besök i universitetshuset. Efter lunch började seminarieverksamheten med presentationer från både Åbo och Lund. Dagen avslutades med en middag på institutionen. Den efterföljande dagen inleddes med ett besök på Arkivcentrum Syd och Folklivsarkivet. Under eftermiddagen var det återigen seminarieverksamhet med nya presentationer.

Studiebesöket i Lund gav mersmak och vi påmindes om den stora betydelse som möten över nations- och ämnesgränser har.

Vid mina besök i Åbo inhyses jag i ett, som det verkar, äldre hotell. Likt en gammal man eller kvinna tycks huset lätt hopsjunket och lutande. Särskilt märkbart är detta i trappan till frukostrummet. Här tycks byggnaden dessutom luta i flera olika riktningar. Jag drabbas av lätt yrsel varje gång jag befinner mig i detta besynnerliga mellanrum. En liknande känsla av yrselframkallande lutning infinner sig, ibland, när jag rör mig i Arken. Den gamla traktorfabriken är förvisso jämförelsevis stabil, den ligger ju plant och till synes orörlig utmed Aura å. Men inte desto mindre: En känsla av att Åbo Akademi lutar i en oklar eller obestämbar riktning griper tag i mig.

Enligt den tyske filosofen Walter Benjamin färdas människan, likt historiens ängel, mot framtiden med blicken riktad mot det förflutna. Vi blir, annorlunda uttryckt, till genom att förhålla oss till det förflutna på väg mot framtiden. Den danske filosofen Søren Kierkegaard påpekade på ett snarlikt vis att livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt, genom retrospektion.

Till viss del kan denna uppfattning om det förflutnas betydelse och närvaro i nuet förklara varför nostalgi, second hand, vintage och andra retrospektiva handlingar förekommer i bland annat urbana konsumtionslandskap, i landsbygdsturismens romantik och i ett ständigt idisslande av historiska tv-program såsom Historieätarna. Det tycks vara omöjligt att kapa banden till det förflutna eftersom det skulle göra tillvaron obegriplig och livet riktningslöst.

Kanske kan det förflutnas existentiella betydelse även förklara varför övertygelser såsom nationalism eller protektionism, för att inte tala om rörelser med en mer eller mindre öppen främlingsfientlig agenda, tycks attrahera väljare i samband med val. I en färd mot det okända tycks sådana ismer och rörelser konstruera bilden av ett stabilt, enkelt och tryggt förr, ett attraktivt landet Annorlunda. Lyckligtvis framträder emellertid även demokratins grundstenar i denna bakåtvända färd mot framtiden. Dessa påminner oss om att vi ständigt behöver bygga vidare på och försvara demokratin. Retrospektivt kan man konstatera att detta är viktigare någonsin.

(Detta inlägg har även publicerats på Centrum för Öresundsstudiers blogg)

Imorgon, lördag, ska det marscheras runt om i världen för vetenskapens skull. Anledningen är, bland annat, att vetenskapens legitimitet i samhället tycks vara ifrågasatt. Exempelvis verkar avgörande politiska beslut numera kunna fattas, utan att hänsyn tas till vad den senaste forskningen visar. USA:s nuvarande president lyfts ibland fram som ett avskräckande exempel, i synnerhet hans syn på forskning om miljöfrågor. Men vi behöver inte färdas över Atlanten för att finna politiker som gärna blundar för vetenskapliga resultat och diskussioner, det görs även i Europa. Och det är inte bara politiker som undviker vetenskapen, massmedia gör i regel detsamma. Kanske för att vetenskapen sällan lämnar definitiva svar, utan istället väcker nya frågor. Detta innebär att vetenskapen, och forskarna, blir en källa till osäkerhet, när det är säkerhet – enkla svar och eviga sanningar – man längtar efter.

Sanningen är emellertid aldrig huggen i sten, och det visar vetenskapen gång efter annan. Kanske är det just denna devis som bör huggas i sten och placeras som ett monument vid strategiskt viktiga platser runt om i världen. Men det går ju bra att marschera också.

(Detta inlägg har även publicerats på Centrum för Öresundsstudiers blogg)

Gamla människor är respektingivande och förtjänar respekt. I synnerhet de som nått den aktningsvärda åldern 100 år: republiken Finland, Åbo Akademi och, inom något år, även professuren i Nordisk Etnologi vid Åbo Akademi. Precis som sina generationskamrater har professuren varit med om en del motgångar, men dessa har hanterats väl av ämnets professorer, lärare och studenter. Nu står den blivande 100-åringen inför den kanske mest avgörande utmaningen hittills: Kommer Åbo Akademi att utlysa professuren eller kommer man strax innan 100-årsfirandet hänvisa till ättestupan? Detta är förstås en retorisk fråga; vitala 100-åringar förtjänar ju respekt.