Alla inlägg av Blanka Henriksson

”Out damned spot”

Det surrar av corona i luften. På nyheterna, i sociala medier och i alla konversationer. Familjens yngsta blir förvånad när hen hör att alla inte dör som får corona, den äldre i sin tur överraskas när föräldrarna planerar för en tid efter corona – hen trodde att detta var normaltillstånd nu. 

Det handlar om perspektiv. Vi vuxna har helt andra referensramar än fyraåringen och hens storasyskon, men trots detta är det något skrämmande som sker. Och det som är skrämmande kan man tackla på olika sätt. Till exempel genom att skämta. 

Alla katastrofer ger bränsle åt skämt, något som blivit uppenbart igen under det som nu klassas som en pandemi. Internet fylls av handfasta råd om hur man ska bete sig, men också av videor, mem och seriestrippar som gör narr av allt från politiker till människors dumhet i relation till viruset covid-19.  

I skrivande stund handlar majoriteten om toalettpapper verkar det som. Bara för några dagar sedan dominerade handtvättning. För att vara säker på att man faktiskt tvättar händerna i de föreskrivna 20 sekunderna föreslås att man sjunger ”Happy Birthday” två gånger. Denna minnesregel förvandlades snabbt till nya, mer ”passande” texter, som till exempel Lady Macbeths handtvättsmonolog ur Shakespeares pjäs.  

Adapted by Fossilheads, original by World Health Organization; [2020]. Licence: CC BY-NC-SA 3.0 IGO

Det finns också en mem-generator där man matar in den sång man vill tvätta händerna till och får den utskriven i form av handtvättsinstruktioner från National Health Service i Storbritannien (https://washyourlyrics.com ). På så sätt bidrar humorn till att faktiskt sprida ett viktigt budskap, och samma sak gäller för en mängd andra corona-mem.

Toalettpappersrullarna i sin tur handlar om vårt irrationella beteende i krisituationer – varför hamstras det toapapper världen runt? Delvis handlar det kanske om trygghet, toalettpapper är ett måste i ett fungerande hem.

Människans sårbarhet blir tydlig när de mest basala funktioner lyfts fram och hotas. Toalettpappret finns mellan oss och kaos – utan toalettpapper löses gränserna mellan rent och smutsigt upp för att använda Mary Douglas tankar. Men det är också kopplingen till avföringen som gör det så roligt att skämta om det. Och vi behöver skämta i allvaret, om vi ska ta oss igenom det här. 

 

Blanka Henriksson, forskningsledare i folkloristik, som inte ännu har valt ut den ultimata handtvagningssången

PS Svara gärna på Kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista om hur coronaviruset har påverkat din vardag. Finns tillgänglig på nätet: https://survey.abo.fi/lomakkeet/12471/lomake.html

Tjugotjugo

Ett nytt år, men också ett nytt decennium, har just inletts. Internet översvämmas av tillbakablickar. Vi uppmanas att rannsaka oss själva och det förflutna: Vad hände i ditt liv de senaste tio åren? Vilka är decenniets bästa filmer? Kommer du ihåg de här politiskt viktiga händelserna?

Det gångna årtiondet ska sammanfattas, utvärderas, göras personligt och historiseras. Vi vill redan nu sätta fingret på vilket som var tiotalets musik, tiotalets mode, tiotalets trender och tiotalets ögonblick som ska gå till historien. 

Det blickas också framåt. Nyårslöften ges, inte bara för det kommande året, utan för ett helt decennium. Önskningar uttrycks om allt möjligt från det personligaste personliga till globala mål för mänskligheten. 

Foto: Marco Verch, CC BY 2.0, https://flickr.com/photos/30478819@N08/47927625403/in/photostream

Språkvårdarna kommer med rekommendationer för hur det nya året ska uttalas och de som fascineras av sifferkombinationer ser fram emot årets ”snyggaste” datum med många tvåor och nollor. 

Men redan om någon vecka har vi vant oss vid att skriva rätt årtal och 2020-talet känns förmodligen inte särdeles spännande och nytt längre. Då är det bara att låta tiden ha sin gång i väntan på nästa magiskt klingande årtal. För den som är otålig finns det beprövade konceptet att uppmärksamma vart fjärdedels sekel och vi kan börja om processen redan 2025. 

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i folkloristik med fascination för tid som kulturell konstruktion

Stöldbegärligt?

En mobiltelefon har förkommit och förlusten ska polisanmälas. På polisens hemsidor kan man göra elektronisk brottsanmälan (även om det är mycket osannolikt att mobilen blivit stulen) och ett första steg är att ange vad som försvunnit. En låång rullgardinsmeny med förslag dyker upp, där varken alternativet mobil eller mobiltelefon finns med. Men istället finns där allsköns fantasieggande alternativ. Vem polisanmäler till exempel en stulen c‑kassett år 2019? Eller finns det i dagens digitala värld kanske väldigt värdefulla c‑kassetter? 

På den alfabetiskt ordnade listan som börjar med ”aggregat” och slutar med ”övriga sportredskap och -utrustning” fastnar jag också för kategorier som ”gaffel”, ”promemoria” och ”filmrulle”. Men bakom vartenda valbart föremål finns potential för en fascinerande vardagsskildring om förkomna ”data” (just före dator i listan), förskingrade ”bakverk” eller stulna ”mjölkprodukter”. 

Som illustration tänkte jag leta fram mina egna gamla c‑kassetter, men vet inte riktigt var de är. I sommarstugan finns en del, men resten? Inte stulna väl? Foto: Type II, Flickr/CC BY 2.0

Frågorna hopar sig. Vem har sammanställt listan och på basis av vad? Lägger de till en ny kategori varje gång tillräckligt många likadana anmälningar kommer in? Rensar de aldrig listan, eller är det jag som har ett alltför snävt synsätt på vad som är dels stöldbegärligt, dels tillräckligt viktigt för den bestulna för att bemöda sig att polisanmäla?

Slutligen hittar jag rätt kategori och väljer telefon. Och där kunde det sluta. Mobilen dyker förmodligen aldrig upp igen – kanske den finns hos någon som behöver den bättre, eller så vittrar den sönder i en rännsten nånstans. Men jag fortsätter att fantisera om stulna c‑kassetter och hur man beskriver de kännetecknade dragen (färgkombinationer, låtinnehåll, sprickor i plasten), samt hur viktigt det kan vara att få förlorade ägodelar tillbaka. 

 

Blanka Henriksson, från stöld förskonad forskningsledare i folkloristik, som inser att det ibland handlar om kvantitet och affärsinbrott. Blir tillräckligt många ”dricksglas” stulna är det en kännbar förlust. 

När pengar inte duger

Nästan var gång vi ses känns det som om hens värld har krympt lite till. Senaste inskränkningen är att stans godaste surdegsbröd inte längre går att köpa. En vacker dag dög pengar inte som betalning hos bageriet.

Hen ses inte längre som en trogen kund i banken. Snarare en besvärlig kund. Som får längre och längre att gå för att uträtta sina bankärenden. Trots att hen bor mitt i storstan. Det är inte bara kontor som läggs ner, utan de kontor som finns kvar förses an efter med samma information: här hanteras inte kontanter.

En annan skickar sitt barn som ännu inte fyllt dubbla siffror att köpa hem pizza till familjen. Iväg far hen med sedlarna i nypan, glad åt att få vara stor och hjälpa till. Hem kommer hen med svansen mellan benen. Pengarna är kvar och ingen pizza blev det. Sen förra inköpet har pizzerian blivit kontantfri.

Den första har varken smarttelefon eller betalkort, inte heller använder hen nätbank eller andra tjänster på internet. När tillgång till detta absolut krävs hämtas hjälpen hos yngre anhöriga. Den andra har smarttelefon, men inte åldern inne för mobilbetalningar (även om åldern nu sänkts och hen dessutom blivit äldre).

Här får somliga vända i dörren med oförrättat ärende. Foto: Marie Steinrud

Utanför matbutiken sitter en tredje som drabbas av det kontantlösa samhället. Hen har rest långa vägar, bortdriven av fördomar och brist på arbete, i förhoppning att människorna i detta rika land ska dela med sig. Men för det krävs sedlar och mynt.

På ett härbärge i närheten finns andra som kanske inte heller har möjlighet att enkelt övergå till ett liv utan kontanter.

Undersökningar visar dock att med den här takten kan Sverige, där ovanstående utspelar sig, vara kontantlöst inom tjugo år. Ett kontantlöst samhälle får följder för invånarna och en del av dessa drabbar dem som lever utan internet. Som inte vill, orkar eller kan ta till sig teknologin.

Enligt den årliga rapporten ”Svenskarna och internet” (2019) använder fyra procent av Sveriges befolkning inte internet. De flesta av dem är äldre. Snart dör de gamla ut, men de kan leva i tio, tjugo, ja till och med trettio år till, med tanke på hur länge människor lever idag. De unga växer upp. Men vad gör vi med de marginaliserade? Hur bevakar vi deras intressen och försäkrar att också de kan leva på lika villkor?

 

Blanka Henriksson, alltsomoftast kontantlös forskningsledare i folkloristik

Vad är väl far utan slips?

Det är fars dag. Ett kommersiellt påhitt för att öka handeln eller ett finstämt sätt att fira pappornas roll i barnens liv – det beror på vem som tillfrågas. En dag full av glädje och gemenskap, eller sorg och saknad – återigen beroende på de personliga perspektiven och erfarenheterna.

Men en sak tycks vara säker, och det är att far har slips. Kanske inte på sig, det är nämligen allt färre män som vardagligdags bär slips här i Norden. I den senaste valrörelsen i Sverige var manliga partiledare i skjorta utan slips snarare regel än undantag, och även inom tidigare slipstäta yrkesgrupper som advokater lättas på slipstvånget.

Far har kanske inte ens slipsar i garderoben att ta fram vid högtidliga tillfällen och på begravningar – i Hufvudstadsbladet fanns dagen före fars dag tips på hur man pysslar en orm av oanvändbara (i betydelsen att ingen använder dem) slipsar.

Om far ska firas med tårta, kan den med fördel prydas av en… slips. Foto: Linda Marklund/Flickr/CC BY 2.0

Men när far ska firas så finns slipsen med på ett hörn. Dels säljs det faktiskt fler slipsar (och kalsonger) just före fars dag. Dels används slipsen som symbol för själva far. Från daghem, förskolor och skolor kommer det inför fars dag hem hyllande kreationer av alla de slag och förvånansvärt många innehåller en slips av ett eller annat slag.

En farsdagshyllning i form av en… slips!

För barnen som aldrig sett sin far i slips, blir slipsen inte ett plagg utan ett tecken för ordet pappa. På samma sätt som vi byxbärande kvinnor vet att det inte är kjolen som krävs för att besöka vissa toaletter. Pappa bär inte nödvändigtvis slips, men faderskapet tycks inte uttryckas genom barnen, utan i en ärligt talat rätt föråldrad stereotyp maskulinitetssymbol.

 

Blanka Henriksson, forskningsledare i nordisk folkloristik, med ambivalent inställning både till fars dag och slipsar

 

 

När kroppen blir hemmastadd

En flytt är överstånden. Från ett hus till ett annat, från en del av stan till en annan. Det är inte bara hushållet som flyttat och ting som fått nya platser, också de medföljande kropparna måste skapa nya rutiner och nya vägar. 

I hissen, som jag oftast inte ens tar nu för tiden, söker sig pekfingret automatiskt till översta knappen. Men som tur är fungerar maskineriet långsammare här, för medan dörren sakta stängs och fingret trycker inser hjärnan att vi faktiskt bara bor på trean nu. 

På toaletten sitter lampknappen på fel sida. Fel sida i förhållande till var muskelminnet ständigt prövar sig fram i en spökrörelse från en gången tid. Morgonkaffet står i fel skåp, men där skåpet bordet finnas finns ingenting.

Inte heller böckerna har hittat sina rätta platser ännu.

En dag blir det diskussion om närmaste vägen att cykla till jobbet.  Den sträcka som känns rak för en känns krokig och lång för den andra. Vi kontrollerar på kartan och möts i en kompromiss, men kroppen är ändå inte övertygad. Avstånd mäts inte bara i centimeter och meter. De sitter i kroppen och i en känslomässig upplevelse. Det handlar om bekvämlighet, men också om känslor av monotoni eller omväxling. 

Nya dörrar och nya lås kräver andra handlag än tidigare. Ännu har jag inte lärt mig hur jag ska trixa med porten för att få upp den på första försöket, och går grinden på baksidan utåt eller inåt nu igen.

Var och varannan morgon ska innergårdens backe korsas, men ska man gå runt på gångvägen eller upp för trappan. Går man olika vägar med eller utan sopor att slänga?

Det så gott som dagliga valet: trappan eller den slingrande gångvägen?

Småningom krävs färre och färre val, och först då känns det som att vi bor här på riktigt. Vi är inte längre gäster på visit, utan äkta invånare, som genast ser vem som hör till och vem som är nyinflyttad eller på besök. 

Blanka Henriksson, nyflyttad forskare i SLS-projektet Vardagens rum

Vem bryter mot funktionalitetsnormen?

Min storebror är döv. Han har alltid varit döv och han har alltid varit min bror. I mitt liv är det så att storebrorsor talar teckenspråk och inte kan höra. Min yngsta son har två storebrorsor. Ingen av dem är döv. Men alla tre barnen har en döv morbror. I deras liv är det så att en morbror är en vuxen människa som man kommunicerar med på annat sätt än genom prat.

Idag använder man bland annat termer som funktionalitet och funktionsvariation för att sätta ord det som tidigare beskrevs som handikapp. Vi har alla olika funktionaliteter, och genom livet kan vår funktionalitet ändras på olika sätt. Funktionalitet är ett görande och vi är alla delaktiga i detta görande. Men samhället premierar och lyfter fram den normativa funktionaliteten, på bekostnad av personer med normbrytande funktionalitet (som till exempel teckenspråkiga). Den som inte följer normen uppfattas som avvikande.

För trots att dövhet är det allra mest vardagliga för mina barn är annan funktionsvariation lika ”avvikande” för dem som dövhet är för deras kompisar. De är på samma sätt som alla andra inskolade i synen på den funktionella kroppen och idéerna om vilken funktionalitet som är ”bäst”.

Tysk texttelefon från 1980-talet. Vår var svart och av lite annan modell, utan inbyggd telefonlur. Man ringer antingen till andra texttelefoner, eller via en förmedlingstjänst där en person ”översätter” text till tal och vice versa. Samma tjänst fungerar idag via mobiltelefon, surfplatta, dator eller texttelefon och används av personer med hörselnedsättning, dövhet, dövblindhet eller talsvårigheter.
Foto: Michael Gruhl, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2243383

Inte heller min bror hade som barn någon större förståelse för andra typer av funktionshinder än de som drabbar döva och hörselskadade. Att ha texttelefon hemma var för honom och hans klasskamrater något alldeles vardagligt och självklart, vilket förstås inte innebar att till exempel rullstolar eller vita käppar kändes bekanta och hemtama. För det döva barnet är dövheten inte nödvändigtvis normbrytande och det kan lätt bli den icke-teckenspråkiga som avviker med sin funktionalitet – det är ju hen som inte förstår vad som sägs!

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys med för tillfället normativ funktionalitet

PS För den som vill veta mer om hur forskare i humanvetenskap ser på detta rekommenderas föredragen från seminariet Kulturella perspektiv på kropp och funktionsvariation som ordnades i samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland och ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. Finns att se här: https://www.youtube.com/watch?v=9Jkxucup9RE

Nya världar med nya invånare

”Om du hittar en grimer, eller nåt annat som jag inte har, så fånga den!” säger nioåringen innan vi skiljs. ”Är det den som ser ut som en äcklig blobb?” frågar jag för att vara säker på att jag ska ta rätt. Grimer, grimer, grimer upprepar jag sen för mig själv för att säkert komma ihåg vad det är jag ska hålla ögonen öppna för.

Grimern karakteriseras av sin amorfa form, skapad av någon slags röntgenstrålar, och består av en mångfald farliga bakterier som gör jorden steril där den drar fram. Den kan tränga sig in i smala sprickor och penetrerar gärna avloppsrör där den livnär sig på avfall. Själv bryr jag mig inte alls om att fånga en sån, men blev istället väldigt glad när jag fick tag i en specialversion av den lilla söta Pikachu, med rosa blommor i håret.

: Grimern som slutligen fångades håller på att ta över min arbetsplats.

Familjens två äldsta barn har börjat spela Pokemon-Go, och deras föräldrar är med på upptäcktsresan både som spelmedhjälpare och ständiga bollplank (det finns ingen som kan vara så enkelspårig i sin konversation som en nioåring eller sexåring som har upptäckt en ny värld, om det sen är Minecraft eller Pokemon). Vi är flera år efter vår tid, men nu fick vi en orsak att sätta oss in i detta fenomen, som när det lanserades sommaren 2016 användes i fler minuter per dag än giganterna Snapchat, Tinder, Twitter, Instagram och Facebook. Kulturvetaren i mig fascineras av den här typen av vardagliga mänskliga aktiviteter, och här får jag dessutom både bli delaktig i mina barns värld, och själv på sätt och vis bli barn igen.

Med denna app i smarttelefonen öppnas plötsligt nya rutter i landskapet. Vägen hem går inte längre längs de vanliga gatorna utan zickzackar sig fram i ett för utomstående oförståeligt mönster. Ibland handlar det bara om att vika av ett kvarter åt sidan från den inkörda vägen, och det är inte nödvändigtvis så att sträckan blir längre än tidigare (även om jag väl måste erkänna att det också händer).

Statyer och minnesmärken som man gått förbi tusen gånger blir plötsligt synliga (här finns ofta så kallade pokestop där man kan samla bollar eller fånga virtuella pokemon-figurer) och min hemstads historieskrivning stiger fram i medvetandet genom detta.

Samtidigt har jag en krypande känsla av att det finns en parallell värld befolkad av små (och större – grimern väger enligt uppgift 33 kilo och är nästan meterhög) varelser som kan befinna sig mycket nära utan att jag vet om det. För att upptäcka dem måste jag använda mig av mobiltelefonen som filter, precis som man i alla tider använt sig av olika medier för att till exempel få kontakt med det övernaturliga.

Andevärldens Pikachu besöker sin korporala namne i vårt hem. De har valt familjens enda ickespelande medlems säng som mötesplats.

Fick jag någon grimer då? Nej, inte den här gången, men mitt primära mål var att samla pokemon-bollar och där fick jag ryggsäcken full. Nu önskar sig nioåringen en större ryggsäck, men han ska ha den i telefonen. Den han bär på sin verkliga rygg har motiv från Lego-serien Ninjago, vilket är en helt annan historia (som hans mamma också kan berätta om efter många år av inskolning)!

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
alias Blankenstein76, för tillfället med en Eevee som följeslagare på axeln

På kulturanalystiska äventyr bland gungor och klätterställningar

Insprängd mellan höghusen ligger den. En liten inhägnad grusplätt, några gungor, en sliten klätterställning och kanske en bänk för trötta vuxna följeslagare. Många gånger är den varken speciellt innovativ eller välskött.

Men för mina barn är signalen tydlig: hit går de vuxna inte för att de själva vill. Annars sker det mesta på vuxnas villkor, också sånt som är roligt för barn, oavsett om det är vardagliga skogsutflykter eller exotiska museibesök i främmande länder. Men ingen vuxen skulle frivilligt välja att stå i en lekpark och knuffa en gunga om det inte fanns ett barn med i bilden.

Under ett antal år och resor runt om i Europa har det slagit mig hur mycket som återupprepas i dessa lekplatser. Igen och igen återkommer inte bara samma typs, utan närmast identiska, föremål. Tillverkarna av lekplatsredskap verkar vara få och marknaden vidsträckt. I Madeiras huvudstad Funchal satt vi på samma sorts gunga som i lekparken runt hörnet, och i Spanien kände vi igen lekplatserna på långt håll genom den bekanta färgskalan i rött, gult och blått.

Det skulle kunna vara Finland. Samma färg, samma form, samma studsiga underlag. Men den här välbekanta klätterställningen finns i Park Güell i Barcelona, alldeles nära Antoni Gaudís fantastiska skapelser.

Men i detaljerna skapas känslan av det exotiska. När fröna som faller från träden i parken inte liknar de bekanta ekollonen och hästkastanjerna blir de eftertraktade samlarobjekt. I Akureyri på Island var sandlådan utvändigt exakt likadan som hemma, men inuti var den fylld av svartaste vulkansand. Marken i den turkiska lekparken var täckt av vackert rundade småstenar istället för grov sand, och utsikten över Sagrada Família i Barcelona gjorde lekplatsupplevelsen allt annat än vardaglig. En urban och mycket sliten lekpark i Sankt Petersburg bjöd i sin tur på en klätterställning med torn toppade av lökkupoler.

En lekplats i Sankt Petersburg som helt tydligt riktar sig till bostadsområdets barn innehöll både spännande hål och ”fina” stenar, men för den vuxna besökaren var klätterställningens lökkupoler det mest exotiska.

I lekparkerna träffar vi också människorna. De som är precis som vi, men ändå så annorlunda. En arbetsvecka i Krakow innehöll upprepade besök i en enkel lekpark som också användes för utevistelse av ett gäng katolska nunnor och deras dagbarn. I Lissabon syntes dagisbarnens tillhörighet tydligt genom matchande ”förkläden”. Inget gemensamt språk hade vi med den gamla kvinnan i Antalya, men visst möttes vi i samförstånd över våra jämngamla skyddslingar som susade ner för rutschbanan. Och kanske smälte vi in bland latteföräldrar av båda könen på Göteborgs populära utflyktslekplats Plikta.

I vissa städer har vi nästan överrumplats av det stora och varierande utbudet på lekplatser. Bland favoriterna hos både barn och vuxna finns Malmös fantastiska temaparker med fantasikittlande namn, som Teater-, Spindel- och Rymdlekplatsen. Andra gånger blir det en utmaning att hitta dessa små vattenhål som kanske inte ens finns utskrivna på kartan.

Teaterlekplatsen i Pildammsparken i Malmö inbjuder till fart och fläkt, men är också ett tydligt exempel på hur man i moderna anläggningar använder terrängen för att skapa djup.

I vår hemstad Åbo har lekparkerna mycket prosaiska namn utifrån sin geografiska position, men också tydliga anslagstavlor med koordinater så att man kan få hjälp till rätt ställe om olyckan inträffar. Dessutom skapas snabbt nya bruksnamn för platser som ofta besöks. Ingen kan väl gissa de verkliga namnen bakom vår familjs Hallonparken (Luolavoriparkens lekplats), Helikopterparken (Skatparkens lekplats) och Andra parken (Lylyparkens lekplats), men utanför Hallonparken växer förstås hallon, Helikopterparkens närliggande plaskdamm ser ut som en helikopterplatta när den är täckt för vintern, och Andra parken är den som inte är Helikopterparken.

Och när vi väl har uppsökt en lekpark är det kanske inte egentligen gungorna och sandlådan som lockar allra mest. Istället styrs stegen till skrymslen och vrår i parkens utkant, eller kanske ännu hellre det som ligger precis bakom staketet. För där parken slutar kan ofta fantasin ta vid.

Blanka Henriksson
universitetslärare i Kulturanalys
förälder till tre pojkar som genom sina dagliga kulturanalytiska upptäckter bidrar till sin mammas fördjupade kunskap om världen