Fair fa’ your honest, sonsie face,
Great chieftain o the puddin’-race!
Aboon them a’ ye tak your place,
Painch, tripe, or thairm:
Weel are ye worthy o’ a grace
As lang’s my arm.
“Address to a haggis”
Robert Burns 1786
Robert Burns (1759–1796), även känd som Robbie eller Rabbie, ses i Storbritannien som Skottlands nationalskald. Under sitt korta liv skrev han en stor mängd dikter som skulle komma att bli bland de mest populära i Skottland. Dikterna ansågs fånga den skotska folksjälen och blev betydelsefulla för den nationalistiska rörelsen, för att inte nämna deras påverkan på det lågskotska språket, vilket var nästan helt ignorerat av det dåtida anglofila skottländska samhället. På grund av hans status i Storbritannien och i hela den engelsktalande världen uppstod olika festligheter och högtider till hans ära honom. Främst bland dessa är Burnsafton (eng. Burnsnight). Burnsafton är även den äldsta av högtiderna och började firas bara ett par år efter Robbie Burns död. Högtiden är inte strikt befäst till ett specifikt datum, men hålls vanligen på Burns födelsedag den 25:e januari.
Ett typiskt Burnsaftonsfirande kan innehålla en mängd traditionella sånger, dikter och tal. Dessa härstammar dels från Burns egna verk och från den grupp som organiserar just det firande som man tar del av. En säckpipeblåsare är en typisk del av middagen, och har vanligen uppgiften att spela under haggisens entré in till festsalen.
Haggis är en maträtt som är stark förknippad med Skottland och skotsk kultur i modern tid, likväl inom som utanför landet. Rätten består av en fårmagsäck fylld av malda bitar av fårhjärta, -lunga, och -lever blandade med lök och kryddor. Haggisen är nästan den viktigaste delen av Burnsafton verkar det som, eller åtminstone den mest framstående komponenten. Haggis har varit en så väsentlig del av Burnsafton att man även har brutit mot lagen för att få tag i den. Detta har skett bland annat i USA där amerikaner, kanadensare och skottar har smugglat in inälvor från får i åtminstone fyra årtionden, för att även invånare i det landet ska få möjlighet att fira Robbie Burns utan att hindras av lagen.
Under en traditionell Burnsafton sätts haggisen i fokus under en stor del av kvällen. Efter att fatet med haggis har burits ut ur köket till säckpipeblåsandet ställs den ned framför personen som leder firandet. Denna person läser därefter upp Burns dikt ”Address to a haggis”, varefter haggisen serveras åt sällskapet.
Haggisens roll i denna högtid tycks innehålla en djupare symbolik än andra högtiders maträtter, som till exempel julskinka på julafton eller våfflor på Marie bebådelsedag. Haggisens syfte är inte bara att njutas av, både med smak- och luktsinnena, utan även att tilltalas, hyllas, och hanteras med särskild tyngd inom firandet. När man läser om hur mat typiskt används i högtider som jul i boken Folk i fest – traditioner i Norden så ser man att nästan alla de traditionella rätterna – stekt anka och flæskesteg i Danmark; sylta, skinka, grishuvud, grisfötter, grisknorr och fläskkorv i Sverige – forna eller moderna, ursprungligen har serverats av praktiska skäl. Oavsett om orsaken var att de var billiga och enkla att laga under ofruktbara årstider, eller om de upplevdes som lyxiga delikatesser när man hade mer mat än under resten av året, så blev de först traditionella efter att ha serverats upprepande i många år.
Haggis under Burnsafton är däremot en av de högtidliga rätter som inte följer detta mönster. Detta kan dels kopplas till att den har ett specifikt syfte. Traditionen att äta haggis kommer inte direkt från en uppmaning av Robbie Burns, men maträtten serverades troligtvis den första Burnsaftonen på grund av att den blivit föremål för Burns hyllning och lovord. På så sätt kan seden tyckas vara mer lik maträtter som används i religiösa riter, där de har ett syfte som inte alls eller inte huvudsakligen har att göra med att äta sig mätt eller njuta av maten.
Detta betyder inte att vi kan likna Burnsafton med nattvarden, eller att haggis utan problem kan tolkas symbolisera Robbie Burns återuppstådda levande kött. Men nattvardsbrödet och haggisen under burnsafton delar ändå vissa likheter i konsumtionen av näringsmedel i en ceremoni som ska hylla en respekterad person.
Kanske kan vi finna traditioner som ger maträtter liknande betydelsefulla roller i andra länder och i andra sammanhang. När jag sökte igenom litteratur som berör maträtter i koppling med traditioner hittade jag relativt få exempel som jag kunde jämföra med haggis under Burnsafton. En av de jag lyckades upptäcka var det så kallade bröllopsbrödet, eller korowaj/karawaj. Bröllopsbröd är en tradition i flera östeuropeiska länder, bl.a. Polen. Traditionen involverar att stort fokus läggs på ett särskilt bröd som lagas före ett bröllop av brudparets gudmödrar.
Karawaj liknar haggis så till vida att det är en traditionell maträtt med ceremoniell tyngd och stark innebörd utanför dess ätbarhet. Däremot så skiljer de sig genom att bröllopsbrödets viktiga roll tycks komma före firandet, i den utdragna och invecklade tillagningen av brödet, som tycks vara en ritual i sin egen rätt.
Valter Ambrosius Östberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”
Engelsk översättning av det inledande skotska citatet: “Nice seeing your honest, chubby face, Great chieftain of the sausage race! Above them all you take your place, Belly, tripe, or links: Well are you worthy of a grace As long as my arm.” http://www.robertburns.org.uk/Assets/Poems_Songs/toahaggis.htm
Lästips
– Burns supper. http://www.robertburns.org.uk/burns_supper.htm
– Kelly, Jon 2013. “The offal truth about American haggis”. BBC News Magazine 24.1.2013. http://www.bbc.com/news/magazine-21128089
– Knab, Sophie Hodorowicz 1993: Polish Customs, Traditions and Folklore. New York.
– Swahn, Jan-Öjvind 2000: Folk i fest – traditioner i Norden.
