Kategoriarkiv: Årets fester

Nu tändas tusen juleljus…

Nu tändas tusen juleljus… så inleds en kär julsång skriven av Emmy Köhler år 1898. Sången och numera också psalmen sjungs på dagis, skolor, seniorhem och många julfester. Den är relativt lätt att sjunga och passar på så sätt både gammal och som ung. Sången handlar om händelserna kring Jesu födelse i Betlehem men också om hur mörkret lyses upp av ljus. Ett barns födelse är alltid speciellt och en händelse som genererar berättelser. Den mest kända förlossningsberättelsen i vår kulturella krets kan sägas vara julevangeliets skildring av Jesu födelse (Luk. 2:1–7) – alltså just det som sången handlar om.

Men även ”vanliga” barns födelse frambringar berättelser. Dessa berättelser var temat för min doktorsavhandling som handlade om förstföderskors förväntningar inför, upplevelse av och berättelser om födsel. Man kan fråga sig varför jag tar upp en händelse från över 20 år tillbaka. Det beror på att för drygt år sedan tog två ryska folklorister, Irina Sedakova och Nina Vlaskina, kontakt med mig. De planerade ett specialnummer kring temat folklore kring födsel och barndom (Birthlore and childhood) till den estniska, öppet tillgängliga tidskriften Folklore. De önskade att jag skulle delta med en artikel i specialnumret.

Efter en viss tveksamhet, med tanke på att de intervjuer som avhandlingen baserar sig på är från 1990-talet, accepterade jag redaktörernas förfrågan. Nu lagom till jul har artikeln: ”The birth of a child as experienced and narrated in the 1990s Finland” publicerats. Den fokuserar på hur de kvinnor jag intervjuat berättar om själva stunden då barnets föds. Det visade sig nämligen att, trots att föderskorna överlag berättade om förlossningen i detalj, när de väl kommer till händelserna i samband med att barnet kommer ut inte har speciellt mycket att berätta. Berättelsens förväntade klimax blir snarast ett antiklimax. En av orsakerna till detta är att kvinnorna, som jag intervjuat, var inriktade på att bygga upp en dramatisk berättelse fram till själva födseln. Det som sker därefter återges fåordigt. Det här, menar jag, beror på att kvinnorna, åtminstone på 1990-talet, fokuserade på själva födseln snarare än födseln av ett barn. För dem var rollen som mor till ett barn i detta skede svår att greppa och därför också motig att berätta om.

Foto: Lena Marander-Eklund

Denna vinter har varit speciellt mörk, dels på grund av bristen på snö och/eller sol, dels på grund av den oro som spridningen av coronaviruset fört med sig. Nu om någonsin är vi i behov av ljus i alla dess bemärkelser – även här passar Emmy Köhlers sång in när vi önskar att ljuset må  …få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus!

 

God jul och gott nytt år
önskar
Lena Marander-Eklund och den övriga personalen vid ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik

 

Julfreden

”I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest”

Julfreden utlyses i Åbo 1965. Bild av V. K. Hietanen, JOKA-arkisto.

Varje julafton, några minuter innan Åbo domkyrka slår 12:00 på dagen, sjungs psalmen 170 Jumala ompi linnamme på Gamla Stortorget. Sången, samt annan musik under evenemanget, leds av flottans musikkår och manskören Laulunystävät. Hundratals människor har samlats på torget och på båda sidorna av Aura å redan i god tid innan middagtid. Flera har med sig något varmt dricka, t.ex. glögg eller kaffe. När klockan slår tolv, framför hornen inledningsfanfaren och läsaren stiger på Brinkkalahusets balkong. Publiken står och hör på då julfreden utlyses. När deklarationen har lästs stämmer publiken i med Vårt land. Publiken börjar lugnt skingras medan musikkåren spelar Björneborgarnas marsch.

Det finländska julfirandet har redan i flera århundranden inneburit begreppet av julfreden och ”utlysningen av julfreden”. Traditionen har sin bakgrund i tiden när kyrkan ännu hade en mer central betydelse i samhället. Idéen att utlysa julfred kommer ifrån Bibeln, från änglarnas uppmaning till fred på jorden på julnatten.

Julfreden var i den gamla nordiska lagstiftningen en bestämmelse av en 20 dagars tidsperiod, från julaftonen till tjugondag Knut. Författningen innehöll flera olika specialtillstånd och regelverk. Handeln och vardagliga arbeten tog slut efter utlysningen och under perioden fick man hårdare bestraffningar av förseelser.

Drottning Kristina, som inte accepterade sekulariseringen som skett i samhället, gav 24.12.1649 ett påbud gällande julfreden. Påbudet innebar, utöver det fördubblade bötesstraffet av fredsbrytning, nya stränga direktiv och varningar inför firandet under jultiden. Anvisningarna inkluderades i en proklamationstext och bland annat förbjöd frossande och superi, väsnande och allt slags oroligt uppförande, varnade för brandfara och i slutet anmodades att allmänt ta vara av goda råd.
Textversionen som man använder idag är från 1827, då den skrevs på nytt efter Åbo brand. Fast utlysningen fortfarande innebär varningar om hårdare bestraffningar under jultiden, har den inte haft juridisk betydelse efter 1889, men utlysningen som evenemang har bevarat sin status i julfirandet.

Förutom i Åbo, utlysas julfreden årligt också bl.a. i Nådendal, Borgå, Björneborg, Raumo, Tammerfors, Tavastehus, Torneå och Nystad. Men i förvarandet av traditionen har Åbo en speciellt viktig ställning. I Åbo har traditionen bibehållit nästan obruten ända från medeltiden. Enda undantag har veterligen skett under stora ofreden 1712–1721, möjligtvis under 1805–1815, under milisstrejken 1917 och 1939 på grund av rädslan för flygbombningar. Året 2020 kommer att bli ett av dessa undantag på grund av COVID-19. Lyckligtvis sänds utlysningen ändå via radion, TV och nätet.

Mina familjemedlemmar efter julfredsutlysningen. Bild av Ofelia Forsman.

Rundradions första julfridsinspelning från Brinkkala sändes på julaftonen år 1935. Första gången var det möjligt att följa med utlysningen av julfreden från var som helst i landet. Utsändningen har sänts varje år efter det utan undantag. Inte ens krigsåren avbröt radiotraditionen, fast själva utlysningsevenemanget inte genomfördes. Från och med 1983 har julfredsutlysningen utsänts via television och sedan 2006 har man även kunnat följa evenemanget på internet.
Sedan 2017 har utlysningen av julfreden i Åbo ingått i Finlands företeckning över immateriellt kulturarv.

Ofelia Forsman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Tapani Knuttu, Timo Soikkanen och Tarja Tuulikki Laaksonen. Joulurauha suomen Turusta: Kuninkaanrauhasta ekumeeniseen rauhanvetoomukseen. Keuru: Otava, 2015.

Webbplatser
https://www.turku.fi/vanha-suurtori/alueen-historia/joulurauha
https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Julfred
https://fi.wikipedia.org/wiki/Joulurauha

Kring julgranen

Många av oss har säkert i en eller annan form varit med om att dekorerat en julgran, men varför är detta någonting vi gör och hur har vi kommit till att julgranen är någonting som finns i de flesta finländska hem?

Julgranen är inte i sig ett lika gammalt fenomen som de flesta kanske föreställer sig, men varierande former av majstångs-liknande dekorationer och gröna kvistar har använts för att fira vintersolståndet som överlappar med den kristna julen. Ceremoniella träd dekorerade med blommor, band och ljus har även varit en etablerad del av många andra religiösa kulturer och träd överlag har haft en central del i många bibliska berättelser. Julgranen i den form vi associerar den med började bland den protestantiska tyska adeln och prästerskapet, som tog i bruk seden i slutet av 1500-talet. Allra först verkar den dock ha varit en del av det kommunala julfirandet i tyska hantverksgillen, vilka ofta tillämpade sig av uråldriga traditioner som denna.

Voutilainen, Erkki 1960. Museovirasto. JOKA-arkisto.

I Finland togs julgranen i bruk först i 1800-talets industrialiserade klassamhälle och den fanns länge bara i överklasshem och speciellt hos prästfamiljer. Traditionen kan i Finland starkt förknippas med bildningsrörelsen och den kristna folkskolan, i och med vilken den spred sig till de andra samhällsklasserna på 1900-talet. Av centralt värde för spridningen av denna tradition var också en fiktiv ritning av Luther och hans familj samlad kring en julgran, publicerad 1873. Den kristna kyrkan använde sig av många olika förklaringar till varför den vintergröna granen kunde användas också i kristna hem och i Finland förklarade man att granen symboliserade Jesu släktträd.

Julgranen dekorerades med ljus först under andra halvan av 1600-talet, inspirerad av en julpyramid av trä, dekorerad med godsaker och levande ljus, vilket traditionellt användes som juldekoration i Tyskland. Julklapparna under trädet baserar sig däremot på en gammal katolsk tradition om att ge presenter vid nyår. Inom protestantismen uppfattades världslig lycka som ett tecken på ett dygdigt kristet liv och kommande frälsning, och därmed passade julklapparna bra in i firandet av Kristi födelse.

Voutilainen, Erkki 1959. Museovirasto. JOKA-arkisto

I och med olika samhälleliga förändringar har även julgranen förändrats och formats, men den har ändå tydligt blivit en central symbol för hela julen. Julgranen har i Finland varit väldigt socialt sammanbindande, bland annat eftersom granen i lågklassfamiljer placerades i fönstret för andra att se, samtidigt som man gick och hälsade på grannar och bekanta för att åskåda deras träd. Förutom detta samlades familjer som inte hade råd med en egen gran ofta för att beundra kyrkans julgran. Utöver detta var granen såklart mest av allt ett objekt för hela familjen att samlas runtomkring och barnen att njuta av, eftersom granen traditionellt dekorerades med godsaker för barnen att äta, någonting som även utvecklades till en form av välgörenhet för fattiga barn.

Granen har också varit en viktig symbol för den enda lediga högtiden arbetarklassen hade, och fastän man inte hade råd med mycket eller stort, har den ändå stått kvar. Ett bra exempel på hur viktig granen varit, är hur man under krigstiden dekorerade julgranar i både hem och vid fronten.
I och med det trånga livet i städer har granen kunnat se ut på ett antal olika sätt, och substitut av metall, textil och fjädrar har kommit till redan tidigt i traditionens historia. Under 60-talet skapades en motrörelse gentemot den materialistiska julen och då kunde julgranen istället bestå av till exempel en bukett eller blåbärsris. Idag är däremot julgranens ekologiska hållbarhet en central fråga, då ett antal variationer av plast och textilgranar blivit allt vanligare, och man blivit allt mer medveten om hur många odlade julgranar som brukas.

Bild av Aia Hägglund, 2003.

Julgranstraditionen har alltså sett många olika tidsperioder och former, men traditionen har oberoende av detta levt kvar och man kan vid det här skedet med relativ säkerhet säga att julgranen har kommit för att stanna.

Aia Hägglund
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Ytterligare läsning:
Karlsson, Simon (2018) ”Plastgran, äkta vara eller ingen gran alls? Så grön är din julgran”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/19/plastgran-akta-vara-eller-ingen-gran-alls-sa-gron-ar-din-julgran
Koivisto, Kaisa; Nyman, Hannele & Saloniemi, Marjo-Riitta (2009) Joulupuu on rakennettu- suomalaisen joulukuusen tarina. Tammi.
Stenberg-Gustafsson, Nanna (2018) ”Glitter, ljus och bjällerklang – julen är vår viktigaste högtid”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/15/glitter-ljus-och-bjallerklang-julen-ar-var-viktigaste-hogtid
Wall, Tora (2011) ”Träd med djupa rötter” i Fataburen – Nordiska museets och skansens årsbok 2011, s. 223–249. Nordiska museets förlag.

Påskris – en kristen tradition eller något ännu äldre?

När våren gör sitt intåg och videbusken slår ut i små, ludna knoppar är det vanligt att vi pyntar detta ris i våra hem till påsken med olika dekorationer. Det som idag mest står som ett färgglatt prydnadsföremål i våra hem har däremot inte alltid använts för det syftet. Varifrån har då denna tradition med påskriset egentligen kommit ifrån? Har det någon speciell betydelse annat än som ett föremål för prydnad under påsken?

Bild av Green Yoshi. Wikimedia Commons.

Det finns flera teorier kring varifrån traditionen med påskris har kommit. Påskriset, som också brukar kallas fastlagsris, är det många som menar att symboliserar de palmkvistar man strödde framför Jesus när han red in i Jerusalem. Innan påskriset blev prydnadsris menar en del också att det ursprungligen kommer från den så kallade långfredagsrisningen, där man under påsktiden piskade varandra för att påminna om Jesu lidande. Risning används också ännu i den ortodoxa traditionen i Finland, där man med välsignade videkvistar vidrör sina nära och kära och läser ramsor för att ge lycka och välsignelse.

Andra forskare menar dock att ursprunget skulle vara tidigare än kristendomen, och att det istället har sin början i en uråldrig förkristen tradition där man risat varandra på våren för att ge god lycka och fruktsamhet. Det finns också spekulationer att fastlagsrisningen kan ha sitt ursprung från gammal naturmagi där man såg den som något lyckobringande och livsbefrämjande.
För att laga påskriset brukar man använda sig av kvistar från vide, björk eller sälg som man pyntar med olika dekorationer. Pyntet består då oftast av fjädrar, piprensare, ägg eller blommor, men det förekommer även att man pryder det med små påskkycklingar. Att pynta riset med fjädrar är en relativt ny tradition som bara är omkring 150 år gammal, och förekommer i princip enbart i Finland och Sverige. Traditionen med påskris förekommer också i en del andra länder, men där är det mera vanligt att man pyntar med ägg.

Idag är det som sagt mer vanligt att påskriset används enbart som dekoration under högtiden. Det är därmed troligt att den kristna symboliken bakom riset lätt glöms bort. Vad anser du själv om detta? Har påskriset någon kristen betydelse för dig, eller fungerar det mera som något färgglatt och upplyftande som påminner om att påsken är kommen?

Martina Juthnäs

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
https://www.kansallismuseo.fi/sv/manadens-foremal/2009/paskris
https://svenskahogtider.com/2020/02/20/vad-ar-paskris/
https://svenskahogtider.com/2007/04/06/ar-paskriset-en-forkristen-tradition/
https://www.svenskakyrkan.se/skarastift/fastlagsris-och-paskris
https://www.vastarvet.se/kunskap–fakta/historia–handelser/lat-barnen-smaka-pa-paskriset/
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/paskagg-paskkarring-och-paskare-darfor-firas-pasken-som-den-gors
https://www.thelocal.se/20190415/swedish-word-of-the-day-paskris

Menoras betydelse i Hanukka

När jag hör ordet Hanukka får jag en varm och mysig känsla. Då jag firar Hanukka med min mamma och mina bröder är det alltid speciellt och väldigt festligt. Vi ser till att det finns många tända ljus och god mat. Det viktigaste är att alla är på plats med gott humör. För min mamma har tändandet av ljusstaken dvs. menorans ljus alltid varit viktigt, så jag har tagit det på allvar, behandlat tändandet med respekt och lyssnat på henne. Allmänt är själva ritualen inte bara religiös för mig, utan mer en positiv högtid att fira med familjen, inte olikt julen i dagens samhälle.

Hanukka är en judisk fest som firas till minnet av återinvigningen av Jerusalems tempel år 164 f. Kr. Legenden säger att judarna hittade en liten kruka med olivolja i templet som förväntades brinna i en natt, men räckte åtta dagar. Detta mirakel har sedan dess firats som en högtid bland judarna. Hanukka firas även av flera som en symbol för Israels självständighet i och med återupprättandet av det Heliga Templet i Jerusalem.

Bild av Carmine Savarese från Unsplash.

Menoran är en av de viktigaste och äldsta symbolerna i Judendomen, den ses även på Israels nationalvapen. Den består av en nioarmad ljusstake med ett ljus i mitten som kallas tjänaren eller “shamash” och fyra på var sida. Varje kväll när solen gått ner tänder man ett ljus, med hjälp av tjänaren. På den åttonde natten skall alla ljusen brinna och ge ljus till de mörka kvällarna.

När det kommer till hur ljusen tänds är det komplicerat. Varje natt tänds alltså ett nytt ljus, så att första natten tänds endast ett ljus, andra natten tänds sedan både ljus nummer två och nummer ett och så vidare, allt igenom de åtta dagarna. Som exempel så tänder man alltså dag nummer fem det femte ljuset först, sedan ljus nummer fyra och sedan nummer tre och så vidare. Detta är en tydlig, specifik och kännetecknande ritual under Hanukkan som utförs med omsorg och respekt.

Bild av Benigno Hoyuela från Unsplash.

Ljusen skall alltså tändas vid solnedgång och få brinna i åtminstone en halv timme. Detta kan vara en utmanande del av ritualen om man bor i ett land som Finland där solnedgången kommer tidigt och oftast mycket tidigare än slutet på jobbdagen. Detta leder alltså till att Hanukka tidsmässigt oftast firas mer liberalt i till exempel den nordiska vardagen. Under Hanukka är de judiska skolorna stängda, vilket kan underlätta firandet då det viktigaste med tändandet av menoraljusen är att alla familjemedlemmar är på plats och att det görs tillsammans. Man säger även utvalda speciella böner före man tänder ljuset med tjänaren.

Ljuset från menoran symboliserar guds heliga ljus över den mörka världen vi lever i, vissa säger också att själva ljusen symboliserar judarna som lyser upp världen. Något som jag reagerade på var att alla ljus i menoran skall vara på samma höjd, de är alla likvärda. Tanken bakom detta är att det finns risker i att lyfta upp olika människogrupper ovanför andra, vilket jag tror de flesta är bekanta med. När människor ser varandra som likvärda sprids det hopp och glädje till världen.

Hanukka är en högtid med specifika ritualer och materiellt koncentrerad kring ljus och menoran. I stora drag handlar det om att vara med sin familj, tända ljus och äta god mat. Med andra ord om man skulle se på Hanukka och jul, så firas de i praktiken ganska likadant. Julen har inte bestämda reglerför vilka ljus man ska ha eller om man skall ha ljusstake. Medan i Hanukkan koncentrerar man starkt kring menoran som ett material, det skall ha sina kännetecknande element och specifikt tillverkade ljus.

Janina Kauko

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
http://luthagsnytt.se/arkiv/2073
https://www.sverigeisrael.se/2018/12/chanuka-ljusets-hogtid/
https://www.chabadstockholm.com/templates/articlecco_cdo/aid/102885/jewish/Att-tnda-ljus.htm
https://www.chabad.org/holidays/chanukah/article_cdo/aid/103868/jewish/How-to-Light-the-Menorah.htm

Tjugotjugo

Ett nytt år, men också ett nytt decennium, har just inletts. Internet översvämmas av tillbakablickar. Vi uppmanas att rannsaka oss själva och det förflutna: Vad hände i ditt liv de senaste tio åren? Vilka är decenniets bästa filmer? Kommer du ihåg de här politiskt viktiga händelserna?

Det gångna årtiondet ska sammanfattas, utvärderas, göras personligt och historiseras. Vi vill redan nu sätta fingret på vilket som var tiotalets musik, tiotalets mode, tiotalets trender och tiotalets ögonblick som ska gå till historien. 

Det blickas också framåt. Nyårslöften ges, inte bara för det kommande året, utan för ett helt decennium. Önskningar uttrycks om allt möjligt från det personligaste personliga till globala mål för mänskligheten. 

Foto: Marco Verch, CC BY 2.0, https://flickr.com/photos/30478819@N08/47927625403/in/photostream

Språkvårdarna kommer med rekommendationer för hur det nya året ska uttalas och de som fascineras av sifferkombinationer ser fram emot årets ”snyggaste” datum med många tvåor och nollor. 

Men redan om någon vecka har vi vant oss vid att skriva rätt årtal och 2020-talet känns förmodligen inte särdeles spännande och nytt längre. Då är det bara att låta tiden ha sin gång i väntan på nästa magiskt klingande årtal. För den som är otålig finns det beprövade konceptet att uppmärksamma vart fjärdedels sekel och vi kan börja om processen redan 2025. 

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i folkloristik med fascination för tid som kulturell konstruktion

Vad är väl far utan slips?

Det är fars dag. Ett kommersiellt påhitt för att öka handeln eller ett finstämt sätt att fira pappornas roll i barnens liv – det beror på vem som tillfrågas. En dag full av glädje och gemenskap, eller sorg och saknad – återigen beroende på de personliga perspektiven och erfarenheterna.

Men en sak tycks vara säker, och det är att far har slips. Kanske inte på sig, det är nämligen allt färre män som vardagligdags bär slips här i Norden. I den senaste valrörelsen i Sverige var manliga partiledare i skjorta utan slips snarare regel än undantag, och även inom tidigare slipstäta yrkesgrupper som advokater lättas på slipstvånget.

Far har kanske inte ens slipsar i garderoben att ta fram vid högtidliga tillfällen och på begravningar – i Hufvudstadsbladet fanns dagen före fars dag tips på hur man pysslar en orm av oanvändbara (i betydelsen att ingen använder dem) slipsar.

Om far ska firas med tårta, kan den med fördel prydas av en… slips. Foto: Linda Marklund/Flickr/CC BY 2.0

Men när far ska firas så finns slipsen med på ett hörn. Dels säljs det faktiskt fler slipsar (och kalsonger) just före fars dag. Dels används slipsen som symbol för själva far. Från daghem, förskolor och skolor kommer det inför fars dag hem hyllande kreationer av alla de slag och förvånansvärt många innehåller en slips av ett eller annat slag.

En farsdagshyllning i form av en… slips!

För barnen som aldrig sett sin far i slips, blir slipsen inte ett plagg utan ett tecken för ordet pappa. På samma sätt som vi byxbärande kvinnor vet att det inte är kjolen som krävs för att besöka vissa toaletter. Pappa bär inte nödvändigtvis slips, men faderskapet tycks inte uttryckas genom barnen, utan i en ärligt talat rätt föråldrad stereotyp maskulinitetssymbol.

 

Blanka Henriksson, forskningsledare i nordisk folkloristik, med ambivalent inställning både till fars dag och slipsar

 

 

Veneziansk afton – från facklor till festival

När man, som jag, är född och uppvuxen i Karleby är det så gott som omöjligt att undgå det årliga firandet av veneziansk afton eller villaavslutning. Den sista lördagen i augusti åker människor ut till sina sommarstugor för att ta farväl av den gångna sommaren med facklor, ljus och fyrverkerier.

I augusti är redan sommarnätterna så mörka igen att man med fyrverkerier kan lysa upp natthimlen. Foto: Luis Miguel Bugallo Sánchez, CC BY-SA 3.0

Som namnet avslöjar kommer traditionen från början från Venedig där det ordnades vattenfestivaler med facklor och eldar som speglades i kanalerna vatten. Liknande tillställningar började under 1700- och 1800-talet ordnas runt om i Europa. Under 1800-talet kom seden till Finlands större kuststäder där det i första hand var privatpersoner som ordnade fester med illuminationer som färgade lyktor, marschaller, brasor, fyrverkerier och båtar dekorerade med lyktor. Festligheterna kopplades snabbt till sommarvillorna* och spred sig längs kusten. I slutet av 1800-talet dog veneziadfirandet ut i södra Finland medan det levde kvar i Österbotten och blev en fest för hela allmänheten. Från början hade inte firandet något speciellt datum utan man kom ofta överens med sina villagrannar om vilken dag man skulle fira sommarens slut, medan man i dagens läge firar veneziansk afton sista lördagen i augusti. Under 1950-talet ökade antalet sommarvillor och festligheten började även kallas villaavslutning.

Idag firas veneziansk afton längs hela Österbottens kust och de intensivaste ljusspelen kan beskådas på sträckan mellan Karleby och Oravais. Strandvägen, som går genom Larsmo och Öja, har den kvällen de långsammaste och längsta bilköerna i landet eftersom man, tack vare vägens många broar, kan se ljus i mängder längs kusten. Veneziansk afton firas inte bara privat längre utan också olika organisationer ordnar program, så att även de som inte har en sommarvilla kan vara med och fira. I Karleby ordnas det största evenemanget: ”Veneziaden – vattnets, eldens och ljusets fest”, en weekendlång festival med musik, fyrverkerier och program för hela familjen. Karleby försökte faktiskt ta patent på ”Veneziaden” efter att staden börjat satsa på evenemanget som turistattraktion, men logiskt nog lyckades de inte.

Likt medeltida vårdkasar tänds det eldar på eller nära vattnet när man firar forneldarnas natt längs Finlands södra kust. Foto: Petritap, CC BY 3.0

Längs Finlands södra kust har traditionen återuppstått på 1990-talet, men nu i form av forneldarnas natt. Med eldar som liknar de medeltida vårdkasarna har också denna tradition slagit rot, och veneziansk afton och forneldarnas natt firas samtidigt.

Som karlebybo har jag faktiskt aldrig varit på Veneziaden utan spenderat kvällen på vår egen sommarvilla i Öja med familj och vänner, facklor och fyrverkerier (med min egen tradition att spränga svampar med små smällare). Oberoende av vilken form firandet har tycker jag att det är en fin tradition att ta farväl av den gångna sommaren och trotsa höstens mörker med eld och ljus.

* Kärt barn har många namn – det som bland annat kallas (sommar)stuga, (sommar)torp, fritidshus eller bara ”landet” heter i de svenskspråkiga delarna av Österbotten oftast (sommar)villa eller villo/villon. En villa i Sverige motsvaras i sin tur av ett egnahemshus i Finland.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Klintberg, Bengt af 2007. ”Venetiansk afton”. Folkminnen. Atlantis.

Burnsafton

Fair fa’ your honest, sonsie face,
Great chieftain o the puddin’-race!
Aboon them a’ ye tak your place,
Painch, tripe, or thairm:
Weel are ye worthy o’ a grace
As lang’s my arm.
“Address to a haggis”

Robert Burns 1786

Robert Burns (1759–1796), även känd som Robbie eller Rabbie, ses i Storbritannien som Skottlands nationalskald. Under sitt korta liv skrev han en stor mängd dikter som skulle komma att bli bland de mest populära i Skottland. Dikterna ansågs fånga den skotska folksjälen och blev betydelsefulla för den nationalistiska rörelsen, för att inte nämna deras påverkan på det lågskotska språket, vilket var nästan helt ignorerat av det dåtida anglofila skottländska samhället. På grund av hans status i Storbritannien och i hela den engelsktalande världen uppstod olika festligheter och högtider till hans ära honom. Främst bland dessa är Burnsafton (eng. Burnsnight). Burnsafton är även den äldsta av högtiderna och började firas bara ett par år efter Robbie Burns död. Högtiden är inte strikt befäst till ett specifikt datum, men hålls vanligen på Burns födelsedag den 25:e januari.
Ett typiskt Burnsaftonsfirande kan innehålla en mängd traditionella sånger, dikter och tal. Dessa härstammar dels från Burns egna verk och från den grupp som organiserar just det firande som man tar del av. En säckpipeblåsare är en typisk del av middagen, och har vanligen uppgiften att spela under haggisens entré in till festsalen.

Robert Burns (1759-1796) brukar ses som Skottlands nationalskald, här porträtterad av Alexander Nasmyth (1758–1840). Public domain.
http://www.nationalgalleries.org/collection/artists-a-z/N/3547/artistName/Alexander%20Nasmyth/recordId/1962

Haggis är en maträtt som är stark förknippad med Skottland och skotsk kultur i modern tid, likväl inom som utanför landet. Rätten består av en fårmagsäck fylld av malda bitar av fårhjärta, -lunga, och -lever blandade med lök och kryddor. Haggisen är nästan den viktigaste delen av Burnsafton verkar det som, eller åtminstone den mest framstående komponenten. Haggis har varit en så väsentlig del av Burnsafton att man även har brutit mot lagen för att få tag i den. Detta har skett bland annat i USA där amerikaner, kanadensare och skottar har smugglat in inälvor från får i åtminstone fyra årtionden, för att även invånare i det landet ska få möjlighet att fira Robbie Burns utan att hindras av lagen.

Under en traditionell Burnsafton sätts haggisen i fokus under en stor del av kvällen. Efter att fatet med haggis har burits ut ur köket till säckpipeblåsandet ställs den ned framför personen som leder firandet. Denna person läser därefter upp Burns dikt ”Address to a haggis”, varefter haggisen serveras åt sällskapet.

Burnsaftonens paradrätt haggis är serverad.
Av Kim Traynor – CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=18207280


Haggisens roll i denna högtid tycks innehålla en djupare symbolik än andra högtiders maträtter, som till exempel julskinka på julafton eller våfflor på Marie bebådelsedag. Haggisens syfte är inte bara att njutas av, både med smak- och luktsinnena, utan även att tilltalas, hyllas, och hanteras med särskild tyngd inom firandet. När man läser om hur mat typiskt används i högtider som jul i boken Folk i fest – traditioner i Norden så ser man att nästan alla de traditionella rätterna – stekt anka och flæskesteg i Danmark; sylta, skinka, grishuvud, grisfötter, grisknorr och fläskkorv i Sverige – forna eller moderna, ursprungligen har serverats av praktiska skäl. Oavsett om orsaken var att de var billiga och enkla att laga under ofruktbara årstider, eller om de upplevdes som lyxiga delikatesser när man hade mer mat än under resten av året, så blev de först traditionella efter att ha serverats upprepande i många år.

Haggis under Burnsafton är däremot en av de högtidliga rätter som inte följer detta mönster. Detta kan dels kopplas till att den har ett specifikt syfte. Traditionen att äta haggis kommer inte direkt från en uppmaning av Robbie Burns, men maträtten serverades troligtvis den första Burnsaftonen på grund av att den blivit föremål för Burns hyllning och lovord. På så sätt kan seden tyckas vara mer lik maträtter som används i religiösa riter, där de har ett syfte som inte alls eller inte huvudsakligen har att göra med att äta sig mätt eller njuta av maten.

Detta betyder inte att vi kan likna Burnsafton med nattvarden, eller att haggis utan problem kan tolkas symbolisera Robbie Burns återuppstådda levande kött. Men nattvardsbrödet och haggisen under burnsafton delar ändå vissa likheter i konsumtionen av näringsmedel i en ceremoni som ska hylla en respekterad person.
Kanske kan vi finna traditioner som ger maträtter liknande betydelsefulla roller i andra länder och i andra sammanhang. När jag sökte igenom litteratur som berör maträtter i koppling med traditioner hittade jag relativt få exempel som jag kunde jämföra med haggis under Burnsafton. En av de jag lyckades upptäcka var det så kallade bröllopsbrödet, eller korowaj/karawaj. Bröllopsbröd är en tradition i flera östeuropeiska länder, bl.a. Polen. Traditionen involverar att stort fokus läggs på ett särskilt bröd som lagas före ett bröllop av brudparets gudmödrar.

Karawaj liknar haggis så till vida att det är en traditionell maträtt med ceremoniell tyngd och stark innebörd utanför dess ätbarhet. Däremot så skiljer de sig genom att bröllopsbrödets viktiga roll tycks komma före firandet, i den utdragna och invecklade tillagningen av brödet, som tycks vara en ritual i sin egen rätt.

Valter Ambrosius Östberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Engelsk översättning av det inledande skotska citatet: “Nice seeing your honest, chubby face, Great chieftain of the sausage race! Above them all you take your place, Belly, tripe, or links: Well are you worthy of a grace As long as my arm.” http://www.robertburns.org.uk/Assets/Poems_Songs/toahaggis.htm

Lästips
– Burns supper. http://www.robertburns.org.uk/burns_supper.htm
– Kelly, Jon 2013. “The offal truth about American haggis”. BBC News Magazine 24.1.2013. http://www.bbc.com/news/magazine-21128089
– Knab, Sophie Hodorowicz 1993: Polish Customs, Traditions and Folklore. New York.
– Swahn, Jan-Öjvind 2000: Folk i fest – traditioner i Norden.

Blånisser – kända i Norge men inte annanstans i Norden

Blånisse är en term jag själv stötte på som barn i Norge i början av 2000-talet. Det var då dessa nissar (eller eventuellt tomtar) klistrades på allas näthinnor via julkalendern ”Jul i Blåfjell” på tv. Eftersom den första delen av serien skapades och sändes på tv redan 1999 har jag själv levt i ett Norge ”efter blånissene”.

Precis som de finska julkalendrarna visades ”Jul i Blåfjell” på barnteve varje dag fram till den 24:e december. Dagen efter varje avsnitt pratades det nästan enbart om vad som hänt i serien. Barnen lekte att de var ”blånissar” ute på rasterna i skolan och fortsatte i samma tema hemma.

Snabbt efter NRK (norsk public service-radio och -tv) börjat sända serien kunde man hitta en mängd produkter med blånissetema i butikerna som luvor, tröjor, matboxar och vantar. Det gick inte en dag utan att man såg någon komma gående iklädd en blå tomtemössliknande luva. Efter ett litet tag började jag själv också gnälla efter en ”blånisselue” eftersom alla andra hade en.

Marknadsföringen från NRK:s sida var effektiv och grundlig vilket ledde till en förändring av definitionen på tomtar och nissar i landet. Om du ber en person i 20-årsåldern om att få låna en tomtemössa (”nisselue” på norska) bör du kanske för säkerhetsskull du specificera med färgönskan också, så att du inte blir tvungen att använda en rak blå mössa som till formen liknar en fjälltopp.

Norsk blånisse med den typiska luvan. Foto: Arne Hjort Johansen, creative commons-licens CC BY-SA 2.0

Utanför Norge verkar ingen ha ens hört om ”blånisser”. Jag har pratat om saken med vänner och släktingar, och ingen har en aning om vad jag egentligen pratar om. ”Vadå? Tomtar med blåa mössor?” får jag ofta höra. Till detta måste man alltid inlägga att nej, det är inte några blåa tomtar, utan blånisser, en helt egen genre av tomtar som lever i ett berg. Kanske är orsaken att till att dessa varelser inte fått fotfäste i andra länder att de tycks leva i fjälltrakter. NRK har inte heller gjort reklam för serien till någon utomlandspublik, vilket säkert påverkar vetskapen om fenomenet.

Serien väcker ännu känslor av nostalgi i mitt, mina vänners och mitt yngre syskons hjärtan. Själva intromusiken får även de mest hårdhjärtade julhatare att mjukna och nynna med. Även om serien var (och tydligen fortfarande är) älskad av många har NRK beslutat sig att sluta visa den på tv, vilket har lett till starka känslor av besvikelse hos många och t.o.m. fackeltåg (om man ska tro rykten på nätet). Lyckligtvis kan man ännu köpa DVD-paket med hela serien och blånisseluvor från nätet för att trösta sig själv och tålmodigt vänta på julafton. Om man riktigt vill gosa och gotta sig kan man även köpa ett par tuvade blånissesockor.

Hilma Forsberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips
– Jul i Blåfjell. https://no.wikipedia.org/wiki/Jul_i_Blåfjell
– Larsen, Leif Inge 2010. ”Her er Norges første blånisse”. NRK 18.12.2010. https://www.nrk.no/nordland/her-er-norges-forste-blanisse-1.7429930