Kategoriarkiv: Arkiv

Bacchi Ordens Capitel

Arkiv, Cultura, Ritualer

Då man arbetar på arkiv får man ofta ta emot olika typer av spännande material som berättar en berättelse från forna tider. På våren 2019 kom ett par äldre herrar till arkivet Cultura med mappar och lådor som innehöll bland annat protokoll, fotografier, sångböcker och diverse föremål från deras tid som aktiva inom föreningen Bacchi Ordens Capitel. Berättelsen som materialet formade berättar om det vilda studielivet i 1950- och 1960-talens Åbo, och också om en livslång vänskap mellan studerande från 1950-talet till denna dag.

På 1950-talet grundade studerande från olika discipliner vid Åbo Akademi och Handelshögskolan vid Åbo Akademi Bacchi Ölorden, vars syfte uppgavs vara ”Befrämjandet av kännedomen om Bacchi drycker samt gastronomins huvudsakliga läror”. År 1969 ändrades sällskapets namn till Bacchi Ordens Capitel. Symbolen för Orden blev den romerska vinguden Bacchus, och de manliga medlemmarna kallades för ”bröder” och de kvinnliga medlemmarna för ”bachantinnor”. Sammankomsterna skedde i Bacchus anda med fokus på alkoholhaltiga drycker, god mat, snapsvisor, och ett fullständigt system av olika ceremonier, ritualer och reglementen.

Bacchus. Målning av Jan van Dalen.

Ceremonierna och fest- och mötesprotokollen betecknas av ett övertydligt och pompöst språkbruk, vilket även kännetecknar Brödernas korrespondens ännu idag. Olika vapen, sigill, medlemsmärken och ordensgrader utvecklades även enligt Ordenscapitlets egna regler och reglementen. Ordenspresidiet bestod bland annat av Stormästaren, Protokollmästaren, Capsylmästaren (vars uppgift det var att samla upp kapsylerna under festandet) och Guldmästaren (som hade hand om en liten guldtacka som var i Capitlets ägo. Denna såldes senare och pengarna användes för en spektakulär jullunch, eller ”jullönch” som det hette inom Capitlet). Ordensgraderna var bland annat Bacchi Broder, Vingårdsman, och Bacchi Vrak (som tilldelades då man kommit upp i en ”mogen ålder”. Medlemsavgiften bands till ölprisindexet, och senare till folkpensionen för ”då stiger den aldrig”. Olika kommittéer tillsattes även i ivrig takt, och ibland tillsattes en kommitté för att utreda behovet av en ny kommitté.

Sällskapet hade två officiella sammankomster; en Vårsmakelsejämningshögtidlighet och ett Midvinterblot. Senare tillkom även ett Sjöslag, som ofta tog plats i skärgården eftersom sällskapet hade samlats där på medlemmarnas sommarställen sedan Capitlet grundades. På en båthusvägg på Runsala målades en helbild av guden Bacchus, som blev en central del av Capitlets viktigaste ceremoni, den SOLENNA AKTEN. Denna ritual inledde alltid programmet, och bestod av samling vid gudabilden, Stormästarens tal, skål med ölbegjutning av Bacchus, dans kring den rituella alen (ofta i formen av en tall), och slutligen uppbränning av Protokollmästarens hatt.

Efter studietiden förde arbetsuppgifterna medlemmarna till olika delar av jordklotet, så som till Stockholm, Schweiz, Sydamerika, Turkiet och Sydafrika. Många gjorde även ”avfärd till de äktenskapliga regionerna”, och det föddes ”bachinfanter”. Trots detta fortsatte kontakten mellan bröderna via en aktiv korrespondens, och man strävade efter att årligen fortsätta traditionen med ett Sjöslag på sommaren och en Jullunch på vintern. Kryssningar till Stockholm var även populära, och år 1971 firades nyåret ombord två gånger, vid det finländska nyåret kl. 24.00 med ”gigantisk supe” och vid det svenska nyåret kl. 01.00 med ”enorma ceremonier”. Både Capitlets och Ordensmedlemmarnas jubileumsår firades stort, och ”50-årsfylleristerna” fick en ingraverad plunta som present. År 1996 skapades Patriark-ämbetet, och till Patriark utsågs en sådan Ordensmedlem som ”på grund av sin ålder, värdighet, gaggighet, krämpor, visdom eller andra diffusa skäl kan bedömas vara Ordenscapitlets äldste”.

Capitlet behandlade även seriösa frågor, så som huruvida drycken ”Marskin Ryyppy” är en vodka eller en akvavit. Då nyheter om tillverkandet av en alkoholfri whisky nådde Capitlet skickades ett upprört brev till The Scotch Whisky Association, där medlemmarna uttryckte sin förfäran och försäkrade om sitt djupaste stöd till föreningen och den äkta skotska whiskyn. På brödernas 75-årsbankett år 2014 konstaterades det att Bacchi Bröders sammankomster brukar karakteriseras av att ”det man kommer ihåg glömmer man aldrig”. Tidigare hade det även påpekats att verksamhetens kontinuitet under tidens lopp var ett bevis både på styrkan i Capitlets ideologi och ideal, ävensom på alkoholens konserverande egenskaper. År 2019 hade såväl Captilet som dess medlemmar uppnått en respektabel ålder, och sällskapets 60-års jubileum på restaurang TEINI firades även som avslutningsfest, där Capitlets verksamhet förklarades som officiellt avslutad. Trots detta har de nuvarande medlemmarna träffats vid den traditionella jullönchen 2019, och arkivpersonalen har informerats om att den Bacchiska andan hade förvarats oförändrad. Vid avslutningsfesten konstaterade medlemmarna att ”Capitles anda ska finnas kvar i oss så länge vi lever”.

Linda Nylund,
praktikant vid Cultura

”Det kändes som om Åbo grät” – Ett år senare

Arkiv, Cultura, Frågelista, Laddade platser

”Satt i soffan och kollade på min telefon. Min partner fixade mat i köket med fönstret öppet. Vi bor centralt i Åbo. Min partner undrade vad det hänt då så många utryckningsfordon åkte i närheten. En av mina kolleger skickade en länk till en tidning där det framkom att ett knivdåd höll på i Åbo centrum. Då jag läste artikeln tänkte jag ’det kan inte vara sant, inte i mitt trygga Åbo!”
För ungefär ett år sedan ringde min telefon ihärdigt på mitt skrivbord då jag nyss klivit ut ur duschen. Min bästa vän hade ringt två gånger, och det hade mamma med. Innan jag hann ringa upp vibrerade det till igen och min bästa vän hälsade inte ens utan bara sade:
”Snälla säg att du är hemma!”
Vid det här laget hade jag hunnit kasta en blick på min Facebook-nyhetssida som var öppen på datorn, och ögonen fastnade på en kompis post: ”Vad är det som händer i Åbo?!” och länkat till en YLE-artikel. Knivhuggning på torget? Hansa och Stadsbiblioteket evakuerade?
Jag hade tänkt gå in till stan efter min dusch för att uträtta ärenden. Det gjorde jag inte. Istället stannade jag hemma och följde med händelserna med ett halvt öga på YLE och väntade på polisens presskonferens kl. 19 samma kväll. Där framkom att larmet kommit till dem kl. 16.02, och att mannen gripits kl. 16.05. Tre minuter. Det räckte för att nyheten skulle sprida sig världen över.

Foto: Lena Marander-Eklund

Ett par veckor senare började jag mitt arkivarievikariat på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, och då var det redan klart att det skulle skickas ut en frågelista om händelserna på åtminstone svenska och finska medan det hela ännu var i färskt minne. Sagt och gjort blev det en frågelista, på båda inhemska och därtill engelska, och under den första dagen listan var tillgänglig kom det in drygt 100 svar. En månad senare fanns det knappa 400 att ta itu med.
Att läsa svaren var en emotionell berg-och-dalbana, inte minst för att jag själv hade något slags förhållande till det som hänt, men också för att det var tydligt att många informanter använt frågelistan som ett sätt att skriva av sig. Sorg och ilska, frustration och bitterhet, med små glimtar av hoppfullhet:
”Jag råkade vara på plats på torget då händelserna inträffade. Alltsammans hände så plötsligt och snabbt, så det kändes overkligt mitt i chocken.”
”Jag var dyster och äcklad, tanken på en kniv genom kinden får magen att vända sig.”
”Jag har medvetet försökt att det inte skulle påverka [mitt vardagsliv]. Jag kan inte tillåta mig själv att gå omkring och vara rätt hela tiden.”
Redan i oktober 2017 då frågelistan var öppen fanns det informanter som undrade varför det skulle ”ältas om det här”. Samtidigt kom det in närmare 400 svar, många av dem långa och detaljerade. Varför?
Berättande kan fungera som en form av terapi, och att berätta om samma händelse om och om igen hjälper till att organisera upplevelserna och ge dem en överskådlig struktur. Från att ha varit någonting stort och ogripbart går det att paketera in till någonting mer hanterbart, och hjälper till att nå en mental avslutning, closure, på berättelsen. Det är också kontaktskapande, att dela med sig av sin egen berättelse och att ta del av andras, att både berätta och lyssna, höra och bli hörd. Det skapar samhörighet, och känslan av att man inte är ensam i sin upplevelse.
Motviljan att älta och viljan att lämna det hela bakom sig speglades i svaren, men samtidigt en vilja att skapa ordning i kaotiska tankar och skapa mening för sig själv i kölvattnet av meningslöst våld. Såhär ett år senare kan jag hoppas att frågelistan kanske hjälpte åtminstone en del av informanterna att nå closure och få lite sinnesro.

Bettina Westerholm
vikarierande arkivamanuens, Cultura

Om material i Cultura

Arkiv, , , , , ,

Om att leta efter och hitta material i ett kulturvetenskapligt arkiv

Ibland får man vara ekonomisk med sitt skrivande. Om man har kontakter till flera projekt kan det bli svårt att delta i de bloggsfärer som numera brukar ingå i det sociala nätverkandet. Jag har ganska passivt deltagit i SLS-projektet ”Kommunicerande konsumtion” och kommer i framtiden att delta i fortsättningen ”Communicating Consumption” som finansieras av Kone.

Jag har i det sammanhanget skrivit en blogg om material kring kulturmöten i samband med handel som man kan hitta i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi. Eftersom det säkert kan vara intressant också för den här bloggens läsare ger jag en länk till innehållet här.

Att leta efter och hitta material

Svensk-Finlands textilarkiv får besök

Arkiv

En vacker måndag under min praktiktid fick vi på arkivet besök av en svensk forskare. Vi hade redan länge väntat med spänning och varit i kontakt via mail angående hennes besök. Förfärat tänkte vi att hon kanske glömt, eller ännu värre, tappat sitt intresse för arkivmaterialet. Men då vårt hopp var nära sitt slut steg hon in på vårt kontor.

Då forskare anlänt visade vi det diskuterade objektet, en gåtfull textilbit som bar med sig hemligheter. Det fanns en myt om att denna textilbit var en del av en rya, eventuellt även från den finska skärgården. Det som intresserade forskaren mycket var om ifall textilen var gjort av hampa. Ifall denna myt stämde skulle all vår kunskap om odling av fiberväxter i skärgården vara icke-komplett och kräva omskrivning.

Forskaren tog fram sitt förstoringsglas och sin lilla pincett för att ta sig en närmare titt på det okända, hon tog en provbit och fascinerades stort av detta underverk i ljusblått och beige. ”–Så spännande!” utbrast hon ibland. Så spännande för oss alla. Provbiten skulle undersökas på laboratorium.

Forskaren berättade om sina äventyr och vi alla förbryllades av den nya kunskap som kunde ligga bakomallt det okända i tygbiten. Hon hade rest nära och långt. I Turkiet hade hon bekantat sig med hampodling. Hennes färd hade dock inte nått sitt slut och vi kom överens om att höras mer om resultaten från tygprovet och det spännande uppdraget hon ansvarade för.
”-På återseende!” Hade vi lovat.

Skrivet av Henna Mäkelä