Kategoriarkiv: Cultura

100 år sedan Barbro Gardberg föddes

Cultura, personporträtt, textilarkiv

En av samlingarna som ingår i det av Cultura administrerade Svensk-Finlands textilarkiv, är Barbro Gardbergs bandsamling.

Porträtt av kvinna

Barbro Gardberg

Barbro Gardberg föddes i Åbo till i Helsinge bosatta föräldrar den 6 december 1924 som dotter till etnologen och historikern John Gardberg och konstnärinnan Göta f. Olsoni. Hon kom att växa upp i Karis i en konstnärlig och akademisk miljö, då hennes far fungerade som rektor och lärare i historia vid Karis-Billnäs samskola. Föräldrarna var aktiva inom samhälls- och kulturfrågor, ett intresse som även deras barn ärvde.

Barn och får i båt

Barbro och brodern Jan Sverker med får i en båt på Keistiö, Iniö. Familjen tillbringade flera somrar på ön.
Foto: John Gardberg, Cultura B56875

Redan som 16-åring skötte hon skadade soldater under kriget vid sjukhuset i Mjölbolsta och var senare också aktiv lotta vid östfronten. Barbro Gardberg började senare studera medicin, men avbröt dessa studier för att i stället studera kemi vid Åbo Akademi. Under studietiden i Åbo designade Gardberg emblemet som Florakören alltjämt använder. Blomman är en stiliserad skogsstjärna, en blomma som växer rikligt i Gardbergs barndomsmiljö i Karis. Continue reading →

Kortspel

Cultura, Frågelista, utställning

Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi skickade 2023 ut en frågelista om kortspel och kortlekar som fick ett femtiotal svar.

Många av svaren tog upp barndomens enkla samlingsspel, men framhöll också kortspelandets sociala betydelse och hur det ibland intensifieras under högtider eller sommarstugevistelsen.

Spelkort kommer troligen från Kina och uppkom på 900-talet och spreds västerut under medeltiden. Man antar att de introducerades till Europa av araberna via den spanska halvön, men kanske även med de hemvändande korsriddarna. De första referenserna till kortspel i Europa härstammar från 1300-talets senare del.

I Finland började kortspel förekomma under sent 1600-tal och blev sen vanligare under stora och lilla ofreden. I södra Österbotten blev spelen populära, till det lokala prästerskapets förtrytelse. Prästerna förhöll sig ogint till dessa spel och man kunde till och med dömas vid tinget för att man spelade.

Spelkorten beskattades från år 1842. Åren1943 till 1983 var en stämpelskatt i bruk och spelkorten stämplades för att visa att skatten var betald. Denna skatt gjorde att många finländare köpte tax free-spelkort från bilfärjorna. Continue reading →

Arkivpedagogiskt seminarium 1.11.2023

Cultura, Seminarium

Cultura ordnade arkivpedagogiskt seminarium med flera inbjudna föreläsare. Seminariet ordnades i Åbo men det var också möjligt att delta på distans.

Fredrik Nilsson inledde seminariet med att konstatera att arkiv är inne, arkiv dyker upp i varje nordic noir-serie som ett dammigt källarutrymme. I andra TV-program spårar man hus eller olika släkters historia och då används också arkiv, men arkiven nämns bara på sidan om, ganska snabbt. Arkivpedagogik kan användas som ett sätt att förändra denna bild, arkiv är nödvändigtvis inte ett dammigt utrymme i en källare (även om dessa även finns). Och att hitta information i ett arkiv behöver inte gå snabbt och enkelt, vilket man även kan få ett intryck av.

Niklas Huldén berättade om Cultura och att ordet pedagogik är nästan icke-existerande i samlingarna. Av det uttryckligen arkivpedagogiska material som finns i samlingarna kan man nämna trollådan från 2008 som gjordes av Blanka Henriksson. Men Cultura är ett undervisningsarkiv, studenterna får undervisning och handledning och samlar in material, pedagogiken är närvarande i vardagen.

Troll-lådan som skickades ut till skolor.

Marie Steinrud jobbar nu på Kungliga biblioteket i Stockholm och har tidigare arbetat på Nordiska muséets arkiv. Som forskare med nära kontakt till undervisningen vid Stockholms universitet, har hon presenterat sina arkiv för studenter på många olika sätt. I början gjorde Marie rätt allmänna visningar som fungerade som titthål till samlingarna men kanske inte inspirerade till närmare bekantskap. Hon konstaterade att arkivarien var som en TV-kock som har allting framplockat, skalat, hackat och uppmätt, allting såg väldigt enkelt ut och arbetet bakom osynliggjordes. Med tiden har hon ändrat grepp och börjat släppa studenterna på egna upptäcktsfärder i arkivet, vilket verkar vara mycket mera fantasieggande och lockande, även om problem dyker upp. Redan handskrivna dokument från 1900-talet kan vara svårtydda för den som är ovan att läsa handskriven text.

Karin Sjöberg jobbar i Malmö stadsarkiv och är en av de första arkivpedagogerna i Sverige. Under 90-talet sågs ännu arkivpedagogiken som någonting riktat till barn och skolor, och möttes ibland av nedlåtande attityder. Numera är den arkivpedagogiska verksamheten mycket bredare och i Malmö samarbetar man med många olika institutioner och föreningar. Man samarbetar över gränserna och försöker koppla ihop källor med konsten, med konstverk, teater och skönlitteratur. Fakta och fiktion ihop blir ”faction”. I Malmö har man också gjort upp kartguider, tryckta små kartor som visar exempelvis det judiska i Malmö. De här kartorna som visar upp annars mindre kända platser, personer och sidor var något som sedan diskuterades under pausen, det är något man kunde göra på flera orter.

Nelly Laitinen från Svenska Litteratursällskapet berättade om deras skolinriktade arkivpedagogiska verksamhet, de försök och misstag de gjort och vad som fungerat bra. De första försöken var dels för lätta att separera (lösa lappar), dels alldeles för omfattande och skolorna hade också problem med att passa in materialet i läroplanen. Numera samarbetar SLS med förlaget Schildts & Söderströms som ger ut läromedel på svenska i Finland och då vet man också att materialet passar in i läroplanen. Ett stort arkivpedagogiskt projekt var ”1918. Minä olin siellä. Jag var där”, som handlar om inbördeskriget i Finland och som gjordes i samarbete med Finska Litteratursällskapet. Detta mammutprojekt var spännande men också arbetsdrygt. Resultatet hittas på sidan https://www.1918.finlit.fi/ .

Johanna Ilmakunnas sammanfattade och menade att en av de viktigaste lärdomarna från dagen är att arkiv är till för människor, arkiven ska vara möjligast inkluderande men digitalisering behöver inte alltid vara vägen till inkludering. Tillgänglighet på olika sätt är en fortsatt utmaning. Arkiven kan också lyfta fram människor, enskilda individer, från det förflutna och på det sättet synliggöra människor och grupper av människor som annars glöms bort.

Bildutställning med Väinö Solstrands bilder

Cultura, Fältarbete, utställning

Väinö Solstrand (1882-1940) var dialekt- och ortnamnsforskare med rötterna i Lappo, Brändö på Åland. Han studerade nordiska språk i Helsingfors och fick sin filosofiekandidatexamen 1906. 1924 disputerade han för doktorsgraden och 1932 blev han docent i Nordisk filologi vid Helsingfors universitet.

”s/s Wäster på resa” Bilden är tagen den 8 augusti 1907, antagligen då ångbåten anlöper bryggan i Iniö. Väinö Solstrand är då på väg bort från Jumo.

Våren 1907 fick Väinö Solstrand ett stipendium från Svenska Litteratursällskapet för fältarbete i Kumlinge, Brändö och på Iniö. Från mitten av juli till mitten av augusti 1907 befann Solstrand sig mestadels i Jumo by på Iniö. Continue reading →

Folkliga medicinalväxter

Cultura, praktik, utställning

I maj då praktikanten Ailana inledde sin praktik vid Cultura, upptäckte vi snabbt gemensamma intressen vid de så viktiga diskussionerna under kaffepausen. Både Ailana och Lotta vid arkivet har ett visst intresse för växter och så uppstod tanken att Culturas nästa utställning i vår vitrin ska handla just om det, växter som använts som medicin.

I arkivet finns en stor samling som handlar just om folkmedicin och i synnerhet de växter som använts (och delvis fortfarande används). Birgitta Willners folkmedicinsamling består av 23 mappar av sammanställda texter från olika källor om medicinska växter, ordnade enligt latinska namnen, och 6 övriga mappar med botemedel enligt sjukdom, giftiga växter, växtfärgning av garn och diverse. Samlingen donerades till arkivet 1995 av arvingarna.

Medicinska växter har ingått i både skol- och folkmedicin sedan läkekonstens begynnelse. Inom folkmedicinen är växternas läkande egenskaper inte enbart kroppsliga utan de har ofta magiska krafter. Växter kan till exempel skydda från onda andar och på det viset bota åkommor och sjukdomar. Örtläkekonster har använts (och används än idag) både i huskurer och av botare. De flesta känner till huskuren att dricka citron, ingefära och honung vid förkylning, medan det numera är mindre bekant att växten pestskråp har kokats i vin och givits åt pestsjuka.

Medicinska växter, liksom andra mediciner, skall användas försiktigt. Även en relativt ofarlig ört som kamomill kan orsaka kräkning i alltför stora doser. Vissa medicinska örter kan orsaka oförväntade biverkningar, t.ex. kan johannesört göra p-piller och epilepsimediciner verkningslösa.

Akvareller målade av Ailana Moore.

I utställningen visar vi upp lite av materialet som Birgitta Willner samlade in och illustrerade.  Ailana har målat några akvareller av vanligt förekommande medicinväxter och skrivit texter. Lotta passade på att plocka och torka växter under semestern, allt från egen gård, och nu då den nya terminen just inletts, kan vi öppna vår nya utställning.

Ailana Moore och Lotta Wessberg

 

 

Etnologi 100 år – eller orsaken till att arkivpersonalen hämtar en gammal t-shirt, en silversked och ett urblåst ägg till jobbet

Arkiv, Cultura, Etnologi, Forskning, Materialitet

Hur fångar man ett akademiskt ämne i en utställning? Då det var dags att planera 100-årsfirandet för Nordisk etnologi fick vi fundera på det. Som tur är har ämnet lämnat en del materiella spår i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi under nästan 70 år genom föremålsinsamling och fältarbeten, så det fanns någonting att ta till. På så vis föll det sig naturligt att arkivets personal, två etnologer och en folklorist, bar huvudansvaret för utställningen.

En djupdykning i arkivets gömmor påvisade att det visst fanns en hel del föremål, men ämnets tidigare professorer är representerade i varierande grad, och speciellt en är betydligt mer framträdande än de andra (ja, det är herr Tegengren). Efter lite plockas fram och tillbaka var vi ganska snabbt överens om vilka föremål som skulle landa i vitrinerna och det gav också strukturen för hela utställningen: det fanns bara ett sätt att lägga upp den på, och det bestämdes helt av storleken på Gabriel Nikanders 72cm höga förstoringsapparat från 1920-talet.

Utställningsföremål, förstoringsapparat med mera

I mitten Nikanders förstoringsaparat, runtomkring diverse föremål ur arkivets samling. Foto: Bettina Westerholm

Ämnet etnologi är däremot mycket mer än bara professorer, och en av de saker vi brottades med var hur vi skulle presentera ämnet utan att fastna vid enskilda personer för mycket. I arkivet finns också bland annat en rik bildskatt, så med hjälp av bildspel har vi lyft fram mer om fältarbeten och studenter, i synnerhet social samvaro. Forskarna och forskningen syns främst i form av böcker. Lite tråkigt och traditionellt kanske, men vi använde åtminstone ett likbräde från Kökar som bakgrund. Vi glömde inte heller bort arkivet i brådskan, utan presenterar vår fortfarande pågående frågelistinsamling som kom igång år 1952 (det var herr Tegengren igen en gång).

Föremål, böcker och ägget. Foto: Bettina Westerholm

Dagen innan utställning var det pyssel för fulla muggar. Vitrinerna skulle putsas, föremålstexterna måste skrivas, och bilderna som skulle användas måste klistras på stadigare skumskivor, och akrylkuberna måste numreras. För att inte glömma det viktigaste: föremålen måste hämtas från arkivet nere i källaren. Oj, och bubbelflaskorna skulle ju in i kylskåpet! Då allting var klappat och klart märkte vi, att vi ännu saknade en silversked, en rosa studentoverall och en publikation. De var de sista momenten som fixades på utställningsdagens morgon, innan bildspelen sattes på plats och glasdörrarna äntligen låstes.

Förberedelser! Foto: Bettina Westerholm

Och t-shirten, silverskeden och det urblåsta ägget? Ägget och silverskeden är rekvisita till kaffeservisen och äggkoppen som representerar professor emerita Anna-Maria Åströms herrgårds- och borgerlighetsforskning, medan t-shirten är en raritet, en av de första med ämnesföreningen Kulturistens logga tryckt utanpå. Den hänger på paradplats som en symbol för social samvaro och studentkultur.

Bettina Westerholm och Lotta Wessberg

Coronatider

Arkiv, Cultura, Forskning, Frågelista, Publikation

Vem kunde ana att coronatiden skulle pågå så här länge? Vi gjorde det definitivt inte då det kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi våren 2020 skapade en frågelista som behandlade coronavirusets närvaro och inverkan på människors vardag. När vi hösten 2020 analyserade materialet var vi fortfarande ovetande om hur länge pandemin skulle hålla samhället i en gastkramande omfamning. Analysen har nu publicerats i en artikel med rubriken ”Vad håller folk på med?” En studie av Coronaviruset, självreglering och kulturella stereotyper. Artikeln, som skrevs runt årsskiftet 2020–2021, ingår i ett temanummer om viruset i den norska skriften Tidsskrift for kulturforskning. Inte trodde vi att artikeln skulle vara så relevant när den väl publicerades. Nu, sommaren 2021, har många blivit vaccinerade, men ännu är coronapandemin på intet sätt över.

Frågelistan publicerades 12.3.2020, bara några dagar innan undantagstillståndet infördes i Finland och svaren reflekterar situationen dagarna före och efter detta exceptionella samhällstillstånd. Materialet är omfattande och sällan har man som kulturanalytiker tillgång till så dagsfärsk empiri. I svaren träder olika tidsdimensioner i dagen, vilket också är ett tema i artikeln. Coronaviruset spred sig, menar de som svarat, först långsamt, nästan krypande och sedan oerhört snabbt. Reaktionerna när spridningstempot förändrades var ögonblickliga och i hög grad känslodrivna; människor förändrade sitt beteende, sina vanor, på grund av rädsla – ibland av fri vilja, ibland av tvång. Det handlade om allt från konsumtionsvanor, rörelsemönster och social interaktion. Vardagen var sannerligen stadd i snabb förändring. Uppfattningarna om tid och tempo omfattade även synen på myndigheternas agerande. Inledningsvis uppfattades myndigheternas agerande som relativt långsamt: Mera borde ha gjorts snabbare, menar en del. Just nu lever vi istället i en situation då människor uppfattar att myndigheterna är eller har varit långsamma med att luckra upp restriktionerna.

Inom kort hoppas vi kunna leva ett post-coronaliv och man kan fråga sig vad som förlorats på vägen. Har vänskapsband gått förlorade? Hur djupa spår har ensamheten satt? Det finns också anledning att fundera över hur återgången till en ”normal” vardag kommer att gå till. Vad kommer att ske på arbetsplatserna; kommer vissa arbetsuppgifter även fortsättningsvis skötas på distans?; hur kommer den för arbetsplatser så viktiga sociala interaktionen organiseras? Vi kan redan nu se att restauranger fylls med människor, men även att branschen till viss del har förändrats. Många som tidigare var verksamma som kockar, bartendrar eller serveringspersonal har under pandemin sökt sig till andra yrken eller utbildningar. Det finns också anledning att vara uppmärksam på hur kulturlivet återgår till en normalitet post-covid. Vi vet att de anställda inom kultursektorn lidit under pandemin; hur kommer detta att påverka såväl utbud som besöksfrekvens?

I februari 2021 träffade jag, Lena, en bekant i affären. Vi talade om coronasituationen – vad annars – och konstaterade att det var bra att man i novembermörkret 2020 inte visste att coronasituationen skulle fortsätta in på vårvintern. Då skulle man helt enkelt inte ha orkat. Under hela tiden har det funnits en gnutta framtidshopp. Vintern 2020 såg man fram emot våren, ljuset och värmen; att kunna röra sig ute i naturen. Hösten 2020 såg man med tillförsikt fram emot att snart få vaccin som skulle möjliggöra ett någorlunda ”vanligt” liv. Under vintern 2021 såg man fram emot sin egen tur att bli vaccinerad. Våren 2021 såg man fram emot sommaren. Kanske är det framtidshoppet som gjort att vi i någon utsträckning klarat av coronasituationen. Samtidigt finns det anledning att också komma ihåg att människor har avlidit och att inte minst vårdpersonalen under perioder varit satt under mycket hård press. Låt oss hoppas att den värsta tiden är bakom oss.

 

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Coronaviruset – en frågelista

Arkiv, Cultura, Frågelista

Coronaviruset och de åtgärder som vidtagits för att bekämpa det, dominerar vardagen just nu. Även min jobba hemifrån-vardag domineras av coronaviruset, då jag som anställd vid kulturvetenskapliga arkivet Cultura försöker läsa igenom de frågelistsvar vi fått på arkivets frågelista om coronaviruset. Vi var tidigt ute, fredagen den sjätte mars kastades idén om en frågelista som rör coronaviruset fram på vårt gemensamma morgonkaffe. Vi är alltså personalen på ämnena etnologi, folkloristik och kulturanalys samt personalen vid Cultura-arkivet. Jag gick på ett annat möte medan Linda, som vikarierade på arkivet, satte sig ned och skrev ihop ett antal frågor. På måndag och tisdag diskuterades sedan frågelistan i många omgångar, vi förkortade den och översatte den till finska och på onsdag jobbade jag och Niklas med att få det elektroniska frågeformuläret att fungera. Torsdag morgon 12.3 klockan tio publicerade jag både den svenska och finska frågelistan och postade om den på våra FB-sidor. Vi skickade också ut ett pressmeddelande.

Som bloggadmin frågar jag alltid efter illustrationer. Ibland är det lite svårt att hitta rätt bild, så idag blir det en bild på arkivassistent Tilda. Hon är lite dålig på att läsa så hon sover helst på jobbet.

På fredag morgon kollade jag frågelistans status och blev jätteförvånad. Vi hade redan fått in över 100 svar på mindre än ett dygn. I detta skede var de flesta svar på finska, men under den följande veckan fick vi in mera svenska svar, troligen tack vare att finlandssvensk media nappade upp nyheten. Efter tio dagar hade vi över 300 svar och jag började gå igenom det svenskspråkiga materialet, för att få en överblick av vad vi samlat in.

Glädjande från min synvinkel är att vi nått många åldersgrupper, vi har svar allt från personer födda på 1940-talet till personer födda på 2000-talet. Med våra traditionella frågelistor har vi funnit det svårt att nå ut till yngre informanter och att förnya vårt svararnät, men responsen på denna lista visar att det finns en villighet att svara i alla åldersgrupper, ämnet måste bara vara sådant att det lockar folk att svara. Det bör vara intressant eller aktuellt eller röra ett brinnande intresse, jag tänker på vår lista om Muminmuggen som också erhöll en massa svar.

Könsfördelningen är dock inte lika jämn, av de som svarat har ungefär 75% uppgett kön som kvinna, kvinnorna dominerar bland de som svarat. Detta är bekant, så är det vanligen för oss, kvinnor är de som ivrigast svarar på våra frågelistor. Det skulle vara trevligt att ha en lite jämnare könsfördelning men vi är superglada att folk i allmänhet tar sig tid att svara, vi hoppas ju att vår insamling tillsammans med alla de andra som görs, kommer att ge upphov till ett bra källmaterial. Geografiskt täcker de svenska svaren hela Svenskfinland plus lite till, som några orter utomlands.

Nu ska hemmajobbaren gå tillbaka till materialet och läsa lite till. Ibland blir det nog lite mycket coronavirus, det måste jag erkänna.

Lotta Wessberg,
arkivbiträde vid Cultura

Bacchi Ordens Capitel

Arkiv, Cultura, Ritualer

Då man arbetar på arkiv får man ofta ta emot olika typer av spännande material som berättar en berättelse från forna tider. På våren 2019 kom ett par äldre herrar till arkivet Cultura med mappar och lådor som innehöll bland annat protokoll, fotografier, sångböcker och diverse föremål från deras tid som aktiva inom föreningen Bacchi Ordens Capitel. Berättelsen som materialet formade berättar om det vilda studielivet i 1950- och 1960-talens Åbo, och också om en livslång vänskap mellan studerande från 1950-talet till denna dag.

På 1950-talet grundade studerande från olika discipliner vid Åbo Akademi och Handelshögskolan vid Åbo Akademi Bacchi Ölorden, vars syfte uppgavs vara ”Befrämjandet av kännedomen om Bacchi drycker samt gastronomins huvudsakliga läror”. År 1969 ändrades sällskapets namn till Bacchi Ordens Capitel. Symbolen för Orden blev den romerska vinguden Bacchus, och de manliga medlemmarna kallades för ”bröder” och de kvinnliga medlemmarna för ”bachantinnor”. Sammankomsterna skedde i Bacchus anda med fokus på alkoholhaltiga drycker, god mat, snapsvisor, och ett fullständigt system av olika ceremonier, ritualer och reglementen.

Bacchus. Målning av Jan van Dalen.

Ceremonierna och fest- och mötesprotokollen betecknas av ett övertydligt och pompöst språkbruk, vilket även kännetecknar Brödernas korrespondens ännu idag. Olika vapen, sigill, medlemsmärken och ordensgrader utvecklades även enligt Ordenscapitlets egna regler och reglementen. Ordenspresidiet bestod bland annat av Stormästaren, Protokollmästaren, Capsylmästaren (vars uppgift det var att samla upp kapsylerna under festandet) och Guldmästaren (som hade hand om en liten guldtacka som var i Capitlets ägo. Denna såldes senare och pengarna användes för en spektakulär jullunch, eller ”jullönch” som det hette inom Capitlet). Ordensgraderna var bland annat Bacchi Broder, Vingårdsman, och Bacchi Vrak (som tilldelades då man kommit upp i en ”mogen ålder”. Medlemsavgiften bands till ölprisindexet, och senare till folkpensionen för ”då stiger den aldrig”. Olika kommittéer tillsattes även i ivrig takt, och ibland tillsattes en kommitté för att utreda behovet av en ny kommitté.

Sällskapet hade två officiella sammankomster; en Vårsmakelsejämningshögtidlighet och ett Midvinterblot. Senare tillkom även ett Sjöslag, som ofta tog plats i skärgården eftersom sällskapet hade samlats där på medlemmarnas sommarställen sedan Capitlet grundades. På en båthusvägg på Runsala målades en helbild av guden Bacchus, som blev en central del av Capitlets viktigaste ceremoni, den SOLENNA AKTEN. Denna ritual inledde alltid programmet, och bestod av samling vid gudabilden, Stormästarens tal, skål med ölbegjutning av Bacchus, dans kring den rituella alen (ofta i formen av en tall), och slutligen uppbränning av Protokollmästarens hatt.

Efter studietiden förde arbetsuppgifterna medlemmarna till olika delar av jordklotet, så som till Stockholm, Schweiz, Sydamerika, Turkiet och Sydafrika. Många gjorde även ”avfärd till de äktenskapliga regionerna”, och det föddes ”bachinfanter”. Trots detta fortsatte kontakten mellan bröderna via en aktiv korrespondens, och man strävade efter att årligen fortsätta traditionen med ett Sjöslag på sommaren och en Jullunch på vintern. Kryssningar till Stockholm var även populära, och år 1971 firades nyåret ombord två gånger, vid det finländska nyåret kl. 24.00 med ”gigantisk supe” och vid det svenska nyåret kl. 01.00 med ”enorma ceremonier”. Både Capitlets och Ordensmedlemmarnas jubileumsår firades stort, och ”50-årsfylleristerna” fick en ingraverad plunta som present. År 1996 skapades Patriark-ämbetet, och till Patriark utsågs en sådan Ordensmedlem som ”på grund av sin ålder, värdighet, gaggighet, krämpor, visdom eller andra diffusa skäl kan bedömas vara Ordenscapitlets äldste”.

Capitlet behandlade även seriösa frågor, så som huruvida drycken ”Marskin Ryyppy” är en vodka eller en akvavit. Då nyheter om tillverkandet av en alkoholfri whisky nådde Capitlet skickades ett upprört brev till The Scotch Whisky Association, där medlemmarna uttryckte sin förfäran och försäkrade om sitt djupaste stöd till föreningen och den äkta skotska whiskyn. På brödernas 75-årsbankett år 2014 konstaterades det att Bacchi Bröders sammankomster brukar karakteriseras av att ”det man kommer ihåg glömmer man aldrig”. Tidigare hade det även påpekats att verksamhetens kontinuitet under tidens lopp var ett bevis både på styrkan i Capitlets ideologi och ideal, ävensom på alkoholens konserverande egenskaper. År 2019 hade såväl Captilet som dess medlemmar uppnått en respektabel ålder, och sällskapets 60-års jubileum på restaurang TEINI firades även som avslutningsfest, där Capitlets verksamhet förklarades som officiellt avslutad. Trots detta har de nuvarande medlemmarna träffats vid den traditionella jullönchen 2019, och arkivpersonalen har informerats om att den Bacchiska andan hade förvarats oförändrad. Vid avslutningsfesten konstaterade medlemmarna att ”Capitles anda ska finnas kvar i oss så länge vi lever”.

Linda Nylund,
praktikant vid Cultura

”Det kändes som om Åbo grät” – Ett år senare

Arkiv, Cultura, Frågelista, Laddade platser

”Satt i soffan och kollade på min telefon. Min partner fixade mat i köket med fönstret öppet. Vi bor centralt i Åbo. Min partner undrade vad det hänt då så många utryckningsfordon åkte i närheten. En av mina kolleger skickade en länk till en tidning där det framkom att ett knivdåd höll på i Åbo centrum. Då jag läste artikeln tänkte jag ’det kan inte vara sant, inte i mitt trygga Åbo!”
För ungefär ett år sedan ringde min telefon ihärdigt på mitt skrivbord då jag nyss klivit ut ur duschen. Min bästa vän hade ringt två gånger, och det hade mamma med. Innan jag hann ringa upp vibrerade det till igen och min bästa vän hälsade inte ens utan bara sade:
”Snälla säg att du är hemma!”
Vid det här laget hade jag hunnit kasta en blick på min Facebook-nyhetssida som var öppen på datorn, och ögonen fastnade på en kompis post: ”Vad är det som händer i Åbo?!” och länkat till en YLE-artikel. Knivhuggning på torget? Hansa och Stadsbiblioteket evakuerade?
Jag hade tänkt gå in till stan efter min dusch för att uträtta ärenden. Det gjorde jag inte. Istället stannade jag hemma och följde med händelserna med ett halvt öga på YLE och väntade på polisens presskonferens kl. 19 samma kväll. Där framkom att larmet kommit till dem kl. 16.02, och att mannen gripits kl. 16.05. Tre minuter. Det räckte för att nyheten skulle sprida sig världen över.

Foto: Lena Marander-Eklund

Ett par veckor senare började jag mitt arkivarievikariat på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, och då var det redan klart att det skulle skickas ut en frågelista om händelserna på åtminstone svenska och finska medan det hela ännu var i färskt minne. Sagt och gjort blev det en frågelista, på båda inhemska och därtill engelska, och under den första dagen listan var tillgänglig kom det in drygt 100 svar. En månad senare fanns det knappa 400 att ta itu med.
Att läsa svaren var en emotionell berg-och-dalbana, inte minst för att jag själv hade något slags förhållande till det som hänt, men också för att det var tydligt att många informanter använt frågelistan som ett sätt att skriva av sig. Sorg och ilska, frustration och bitterhet, med små glimtar av hoppfullhet:
”Jag råkade vara på plats på torget då händelserna inträffade. Alltsammans hände så plötsligt och snabbt, så det kändes overkligt mitt i chocken.”
”Jag var dyster och äcklad, tanken på en kniv genom kinden får magen att vända sig.”
”Jag har medvetet försökt att det inte skulle påverka [mitt vardagsliv]. Jag kan inte tillåta mig själv att gå omkring och vara rätt hela tiden.”
Redan i oktober 2017 då frågelistan var öppen fanns det informanter som undrade varför det skulle ”ältas om det här”. Samtidigt kom det in närmare 400 svar, många av dem långa och detaljerade. Varför?
Berättande kan fungera som en form av terapi, och att berätta om samma händelse om och om igen hjälper till att organisera upplevelserna och ge dem en överskådlig struktur. Från att ha varit någonting stort och ogripbart går det att paketera in till någonting mer hanterbart, och hjälper till att nå en mental avslutning, closure, på berättelsen. Det är också kontaktskapande, att dela med sig av sin egen berättelse och att ta del av andras, att både berätta och lyssna, höra och bli hörd. Det skapar samhörighet, och känslan av att man inte är ensam i sin upplevelse.
Motviljan att älta och viljan att lämna det hela bakom sig speglades i svaren, men samtidigt en vilja att skapa ordning i kaotiska tankar och skapa mening för sig själv i kölvattnet av meningslöst våld. Såhär ett år senare kan jag hoppas att frågelistan kanske hjälpte åtminstone en del av informanterna att nå closure och få lite sinnesro.

Bettina Westerholm
vikarierande arkivamanuens, Cultura