Äntligen dags för konferens!

Så kändes det som att många kände inför att Nordiska etnolog- och folkloristkongressen (Ethnofolk) gick av stapeln i Reykjavik 13-16 juni, det märkets också genom ett högt deltagarantal med 350 personer på plats och ytterligare drygt 70 som deltog via zoom. Vi från ämnena folkloristik och etnologi vid Åbo Akademi hjälpte till med deltagarsiffrorna då många av de anställda och doktoranderna deltog.

För min egen del utropade jag ”Äntligen konferens!” då det var min första konferens som doktorand, och vid närmare eftertanke faktiskt min första konferens någonsin. Jag blev antagen som doktorand vårvintern 2021, mitt i pandemin, och arbetar dessutom från Sverige för det mesta så min doktorandtid har hitintills spenderats ensam framför datorn i ett hörn av sovrummet. Men nu skulle det bli ändring och jag skulle få träffa etnologer och folklorister från hela Skandinavien, och även från länder utanför Skandinavien. Och jag skulle jag få träffa och umgås med mina kollegor från Åbo som jag inte kunnat träffa allt för ofta.

Jag och fyra doktorandkollegor hade hyrt en lägenhet med utsikt över berg, vars toppar för det mesta doldes av tunga moln.

Utsikten från vårt fönster.

Konferensen inleddes på måndag kväll med en visit hos ingen mindre än presidenten Gudni Jóhannesson som bjöd på kaffe och klenäter på residenset. Efter kaffet bjöds vi på traditionella isländska sånger för att sedan åka till ett badhus där deltagarna verkligen fick lära känna varandra inpå bara skinnet.

Residenset.

På tisdagen började sedan själva konferensen. Jag själv skulle hålla presentation den eftermiddagen och ägnade en del av dagen åt att vara lite nervös inför detta samtidigt som jag gick på sessioner och lyssnade på andra forskares presentationer. Jag fick lära mig om allt från torv-fotboll och ko-stigar till förekomsten av bastuklubbar i Stockholm innan HIV/aids. Min egen presentation gick bra och självklart hade jag oroat mig inför den i onödan. Jag fick till och med några frågor efteråt!

Med presentationen avklarad kunde jag i lugn och ro ägna de resterande två konferensdagarna åt att gå och lyssna på fler sessioner och de två keynote-föreläsningarna. Men en konferens handlar ju inte endast om att lyssna på sessioner utan även att träffa människor. Drygt två veckor innan konferensen så hade jag varit på doktorandkurs i Lund och många av kursens deltagare deltog även i konferensen så det var roligt att återse alla igen och även att få tillfälle att träffa deras kollegor. För något jag verkligen uppskattade med att stora delar av Skandinaviens etnologer och folklorister var samlade var att man äntligen kunde få ett ansikte på personer vars artiklar och böcker jag läst under det år jag hitintills varit doktorand.

Då jag tidigare arbetat med att vara med och anordna en kortfilmfestival i Uppsala har jag också kommit att gilla det liminala tillstånd en befinner sig i vid den här typen av arrangemang som konferenser och festivaler. Världen krymper plötsligt ihop till en eller ett fåtal lokaler och/eller platser och man rör sig mellan olika mer eller mindre spontant formerade grupper av människor som kanske fikar ihop eller bestämmer sig för att äta middag ihop. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller med vem men det slutar nästan alltid i att man träffar nya intressanta människor.

Men det minne jag framför allt kommer bära med mig är att kunna vandra hemåt i ett av midnattssolen upplyst Reykjavik efter att ha tillbringar några timmar på någon pub tillsammans med andra doktorander och forskare diskuterat livets små och stora frågor.

Avslutningsfest på Reykjaviks konstmuseum.

Malin Stengård

Doktorand i Etnologi

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.