Inbjuden att tala om ”Kritiska praktiker, kritiska erfarenheter” på Forskardagarna 11-12.11 fick jag nyligen anledning att tänka över mitt arbete som redaktör för Rig. Kulturhistorisk tidskrift. Uppdraget var nämligen att inleda en diskussion kring det angivna temat med utgångspunkt i rollen som redaktör för en vetenskaplig tidskrift. Lyckligtvis hade jag inför uppdraget fått ta del av en uppslagsrik text från Ann-Helen Sund som kunde spinna igång det egna tanke­maskineriet.

Kritik är på många sätt kritisk i meningen avgörande i vetenskaplig verksam­het. Att uppöva det kritiska, självständiga tänkandet är centralt i utbildningen. Under forskningens gång diskuteras texter på seminarier, och publikations­processer genomförs genom kollegial, kritisk granskning. Doktorander försvarar sina avhandlingar. Forskningen utmynnar också i någon form av kritik, eller så förstås ofta dess samhällsrelevans.

Vilka olika förståelser av kritik opererar vi med och hur präglar det forsknings-, utbildnings- och samverkansprocesser? Hur praktiseras kritik? Vilka slags kritiska perspektiv slipar de kulturanalytiska glasögonen? Vad driver kritik, vad vill och hoppas vi åstadkomma med kritik? Hur blir kritik konstruktiv eller produktiv, eller tvärtom destruktiv? Hur kommuniceras kritik? Hur kan kritik ta del i förändringsprocesser?

Här pekar Sund på hur kritik är en fundamental del av den akademiska miljön. Den kan till och med sägas utgöra en omistlig del av den vetenskapliga metoden. Utan tillgång till kritiska instanser står sig såväl undervisning som forskning slätt. Samtidigt är det som Sund anmärker inte alla gånger lätt att vare sig leverera eller ta emot kritik på ett konstruktivt sätt.

Kritik kommer som alla vet i många olika former och skepnader. Inte sällan är det inom akademin dessutom fråga om formaliserade arrangemang där avsikten är att bädda för en så god kritisk genomlysning som möjligt. Jag har därför några inledande kommentarer som förhoppningsvis kan fungera som incitament för vidare diskussioner. Som kontrast mot mitt egentliga ärende – att belysa kritikens plats i den vetenskapliga tidskriften – ska jag börja med det som på sätt och vis är det skrivna ordets motsats, nämligen seminariet. Det jag vill lyfta fram är seminariet som just ett sådant ”förberett” tillfälle, där det pedagogiska syftet är att erbjuda en miljö som till sin natur är både kritisk och reflekterande. Kanske bör det också tillfogas att seminariet ofta bygger på olika slags skrifter (kapitelutkast, färdiga eller påbörjade artiklar, eller andra typer av redovisningar). I grunden finns emellertid ett muntligt och direkt moment som bidrar till seminarieformens pedagogiska särart.

Att jag väljer att lyfta fram seminariet som en arena där kritik formuleras, förs fram och tas emot är heller ingen slump. Liksom samtalet/dialogen och föreläsningen kan seminariet sägas utgöra några av undervis­ningens och akademins veritabla urscener. Vid det goda seminariet växer deltagarna tillsammans. Det kan låta enkelt, men är, som så mycket annat, betydligt svårare i praktiken. Alla har vi nog närvarat vid seminarier som snarare tagit formen av ensidigt negativa eller tvärtom hyllande tillställningar. Det finns därför skäl att reflektera över seminariet som undervisningsform och läromiljö. Jag gör det i form av en osorterad lista, med förhoppningen att den ska väcka vidare tankar eller frågor.

• Seminarier som humanisternas laboratorier, där vi likt naturvetarna under kontroller­ade former kan pröva våra egna antag­anden. Även om dessa för vår del vanligen handlar om resonemang, begreppsanvänd­ning, teorier och skriftliga framställningar.
• Seminarier som levande (sociala) organismer, där den negativa kritiken ibland kan ta överhanden. Men även seminarier som blir till motsatsen, där uppmuntran och positiva reaktioner inte släpper fram nödvändig kritik.
• Vikten av att både kunna ge och ta kritik. Vilket leder vidare till våra akademiska fora som platser där kritiska diskussioner måste vårdas och ge goda betingelser. Vi talar ofta om behovet att föra fram kritik på ett sådant sätt att den kan landa rätt och processas av mottagaren. Det finns dock anledning att tänka över även hur vi själva reagerar på kritik, för att den ska kunna bli en resurs i det egna arbetet.
• En konstruktiv seminariekultur. Kritiken som en kollektiv läromiljö. Vad kräver en sådan, och vad får den att gå om intet?
• Seminarier (och även oppositioner och disputationer) som kvalitetsgranskare, det vill säga som en både nödvändig genomlysning, prövning och argumentation.

Med detta sagt ska jag gå vidare till mina utlovade erfarenheter som redaktör. Det jag nu avhandlar gäller i första hand Rig. Men gissningsvis går det att dra paralleller till andra liknande tidskrifter, som tex Budkavlen.

I Rig publiceras artiklar, avhandlingsrecensioner och andra recensioner. Dessutom förekommer vad vi kallar för notiser, som mer är att likna vid kortare bokanmälningar. Den första större punkt (och jag har egentligen bara två större punkter) jag vill ta upp gäller tidskriften som en samtida och pågående arena för kritik. Det sker dels genom artiklarnas peer-review-förfarande, och dels genom den recensionsavdelning som grovt sett utgör hälften av varje nummer.

Jag börjar med recensionerna. På vad sätt bidrar dessa till tidskriften som en arena för kritik? För att besvara den frågan måste vi börja med att betänka vad det är för sorts litteratur som recenseras i tidskriften. Svaret är inte särskilt förvånande. Här publiceras och formuleras recensioner av för kulturhistorien och etnologiämnet relevant litteratur.

Bedömningen av vad som är relevant litteratur tas i första hand av redaktionen. Men ofta föreslår också skribenter, och även andra externa personer, böcker som de tycker att Rig ska recensera. Det händer också att det skickas in recensioner som någon har skrivit utan att ha haft ett uppdrag, alltså för att hen menar att den här boken borde vara av intresse för tidskriften.

Det finns också en särskild kategori böcker som har en slags gräddfil in i tidskriften. Det är de etnologiska avhandlingar som lagts fram vid i första hand svenska lärosäten, samt ibland även från andra nordiska länder. Jämfört med de ”vanliga” recensionerna är dessa avhand­lings­recensioner längre, mer utförliga och alltid med ett tydligt värderande, och därmed även kritiskt, uppdrag. Och här vill jag påminna om att kritik naturligtvis kan innebära både negativa och positiva omdömen.

Den vanliga recensionen har ofta, men inte alltid, ett motsvarande kritiskt perspektiv på den aktuella boken. Slutligen finns även notiserna som sällan eller aldrig innehåller några som helst kritiska/negativa synpunkter (dock ibland uppskattande sådana). Sammantaget utgör detta en fortgående kollegial bedömning av den litteratur som publiceras på det kulturhist­oriska området, med ett särskilt fokus på etnologi och folkloristik. Genom att ta del av den omfattande recensionsavdelningen blir man en del av det kritiska fält som Rig, och andra liknande tidskrifter, ser till att upprätthålla.

Att recensionsverksamheten handlar om en kollegial bedömning skapar en naturlig övergång till den vetenskapliga granskning som föregår de publicerade artiklarna. Här vill jag peka på några tydliga likheter och skillnader vad gäller den typ av tidskriftsrelaterad kritik som nu är för handen.

Peer-review-förfarandet handlar om att säkerställa en viss kvalitet. Den tillfrågade bedömaren av texten har att ta ställning till frågan om det insända manuset når upp till godtagbar veten­skaplig nivå. Men i uppdraget ingår vanligen också uppgiften att formulera en konstruktiv kritik: var finns bristerna, hur kan de åtgärdas, vilka förbättringar kan granskaren föreslå? Det här gör att det finns en stor skillnad mellan granskare och recensent, vad gäller just det kritiska uppdraget.

Jag kommer strax tillbaka till det. Först krävs emellertid några förytligande ord om vad som egentligen händer med ett manus som skickas in till tidskriften. När vi i redaktionen, det är sedan ett antal år jag och Marie Steinrud, får in en föreslagen artikel börjar vi med att läsa igenom den själva. Här sker alltså en första bedömning: en första kritisk läsning. Tror vi på det här manuset? Ligger det överhuvudtaget inom Rigs intressesfär?

Om så är fallet blir det mestadels aktuellt med en uppsättning inledande kommentarer från vår sida. Ofta handlar det om en mer generell redaktionell läsart där vi bedömer manuset som en tänkbar artikel. Det kan därför många gånger handla mer om form, presentation, struktur osv, snarare än innehåll och forskningsfront.

Därefter utser vi två granskare som vi föreställer oss är särskilt lämpade läsare av texten. Det vi då letar efter är dels överlappande forskningsintressen med artikelförfattaren, och dels en lämplig ämnesbakgrund. Manuset ska med andra ord bli bedömt av någon som har goda förutsättningar att kritiskt granska resonemang, metod och källanvändning, men också att förstå vad det är som författaren försöker göra.

I det här flerstegsgranskandet av det insända materialet finns både likheter och skillnader jämfört med recensionerna. En uppenbar skillnad är att medan redaktionen och senare den vetenskapliga bedömaren tar sig an ett manus som fortfarande är under arbete, formulerar sig recensenten kring ett färdigt verk. Den publicerade boken är så att säga bortom både påverkan och räddning. Det kan därför inte bli fråga om en sådan konstruktiv och framåt­syftande kritik av det enskilda verket som ingår i granskningsuppdraget.

Som redaktör skulle jag gärna lägga ut texten mer utförligt om recenserandet och recensionen som en kritisk praktik. Och om varför det är viktigt (och personligt utvecklande) både som verksam akademiker att recensera böcker, och att akademiska böcker också blir recenserade. Till det kommer även konstaterandet att det är väsentligt att det alls blir några sådana böcker skriva, vilket idag ter sig som allt mindre självklart. Utrymmer tillåter dock inte några sådana utvikningar. Därför vill jag istället lyfta fram något annat, nämligen recensenten som någon vilken bidrar till att definiera ämnets gränser, innehåll och utföranden.

Recensionen, och i ett större perspektiv tidskriftens recensionsavdelning, har nämligen en viktig formativ roll som grindvakt. Genom att inte bara rapportera om innehållet i den aktuella avhandlingen eller boken, utan också lyfta fram sin egen subjektiva och kollegiala värdering bidrar recensenten till den egna disciplinens självförståelse. Kort sagt: Vad går an? Vad applåderas? Och vad låter sig inte göras utan invändningar?

Det om tidskriften som en arena för samtida och pågående kritik. Min andra större punkt gäller tidskriften som en historisk och avslutad arena för kritik. Här ska jag vara betydligt mer kortfattad. Det jag vill peka på är egentligen bara att en tidskrift med lång historia, som Rig och som Budkavlen, innebär en formidabel möjlighet att reflektera över ämnets utveckling och historiska särart. De gäller de publicerade artiklarna, genom deras teman och ämnen. Men det i ännu högre grad fallet med recensionerna. Här är, vill jag påstå, både de vanliga recensionerna och de mer utförliga avhandlingsrecensionerna, en veritabel guldgruva.

Om man som i fallet med Rig har en nästan obruten serie av avhandlingsrecensioner, från ämnets barndom till dags dato, blir det ett material som är sällsynt väl lämpat för att synliggöra ämneshistoria med avseende på teoretisk variation, införandet av nya begrepp och perspektiv, segdragna konflikter och perioder av konsensus osv. Det är en kritik vars konsekvenser och vägval klingar långt in i vår egen samtid. Läs och begrunda!

Simon Ekström
professor i etnologi, Stockholms universitet

Att fylla 100 år är storartat, festligt och aktningsvärt – hundraåringar omges av en särskild aura. Den som nu är aktuell att fylla 100 är tidskriften Budkavlen – tidskriften som förenar ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. I år utkommer Budkavlens 100:e volym. Istället för att ge ut en regelrätt historik har redaktionsrådet valt att ge ut ett jubileumsnummer med rubriken ”En tidskrift i tiden.” I numret medverkar personer som ingått i Budkavlens redaktionsråd under olika tider. Redaktörer för jubileumsnumret är Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson. Många av texterna har reflekterande karaktär där det föränderliga redaktionella arbetet diskuteras.

Inledningsvis hade arbetet med Budkavlen fokus på ett nationellt uppdrag. K.Rob.V. Wikman (1922–1929), ansåg att tidskriften skulle fungera som en förbindelselänk mellan forskare, arkiv, föreningen Brage och allmogesamhället i form av texttypen meddelanden och fältforskningar. Gabriel Nikander (1930–36) gör Budkavlen till ett vetenskapligt språkrör men rollen som förmedlare kvarstår. Författarna till texterna är både inhemska och nordiska och texttyperna är många. Under Sven Andersson (1937–1970) har Budkavlen fortfarande allmogesamhället i fokus men det är inte längre fråga om ett nationellt projekt. Under denna tid vetenskapliggjordes tidskriften och den fick redaktionell stadga. Under slutet av Anderssons redaktörskap kännetecknades tidskriften av ett tillbakablickande.

Med Nils Storå som ny huvudredaktör (1971–1991) sker en omstart. Nu talas inte längre om folkliv- respektive folkminnesforskning utan ämnena etnologi och folkloristik träder fram. Under Anna-Maria Åström (2000–2017) redaktörskap introduceras temanummer. År 2003 införs kollegial granskning av artiklarna. Från år 2017, då Lena Marander-Eklund tog över redaktörskapet, har tidskriften blivit en öppet tillgänglig journal och majoriteten av skribenterna är verksamma utanför Åbo Akademi.

Att två ämnen samsas om en tidskrift är inte helt vanligt. Detta samarbete har sett olika ut i olika tider, och tyngdpunkten gällande vilka texter som publicerats har skiftat beroende på vem som varit huvudredaktör. Alla huvudredaktörer har satt sin prägel på tidskriften och ofta också markerat detta med tidstypisk layout. Kontinuiteten hittas i att etnologiska och folkloristiska texter med Åbo Akademi som bas har utgivits i 100 år. Samtidigt har Budkavlen på ett mycket tydligt sätt uppvisat den föränderlighet som ämnena genomgått under dessa år. Tidskriften och ämnenas utveckling har således gått hand i hand. Men Budkavlen avspeglar också en allmän utveckling som skett gällande vetenskapliga journaler, emellertid med en viss fördröjning. Förändringen gällande de texttyper som ingår har gått från bland annat uppsatser, fältrapporter och meddelanden till kollegialt granskade och öppet tillgängliga vetenskapliga artiklar.

Vad har tiden då gjort med tidskriften Budkavlen? Den har genomgått många förändringar, både i relation till målgrupp, utseende, innehåll och i relation till det redaktionella arbetet. Samtidigt finns det en varaktighet – den har utkommit under hela perioden, trots krig och pappersbrist, trots svackor, trots en konstant ökad akademisk arbetsbörda och trots att finansieringen många gånger varit osäker. På så sätt kan man säga att Budkavlen varit seglivad, och de som arbetat med tidskriften har visat prov på kreativitet, anpassningsförmåga och en remarkabel idoghet. Byten av ansvariga utgivare, generationsskiften, inflöde av nya vetenskapliga ideal, perspektiv och praktiker har också bidragit till att tillföra välbehövligt syre och energi. Därmed har Budkavlen även haft betydelse för etnologins och folkloristikens utveckling, den har varit en arena för idéutbyte.

I likhet med andra vetenskapliga tidskrifter bidrar Budkavlen till vetenskaplig utveckling, nyfikenhet och den är plantskola för nya generationer av akademiker. Det är vår förhoppning och övertygelse att det kommande seklet blir minst lika dynamiskt som det första; tidskriftens är nämligen intimt sammankopplad med den idérikedom och drivkraft som präglar den kulturanalytiska miljön vid Åbo Akademi.

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Professor i nordisk folkloristik respektive nordisk etnologi vid Åbo Akademi

Tidskriften hittar du här https://journal.fi/budkavlen