Kategoriarkiv: Folkmedicin

Åderlåtning – Från Mesopotamien till dagens medicinska finrum

Folkmedicin, Ordets makt, Ritual och materialitet, Verbal folklore

Att medvetet tappa den mänskliga kroppen på blod är en mångtusenårig praktik. Genom åren har dock benämningarna och framför allt syftena ändrats. Framstegen som den moderna människan har gjort de senaste hundra åren inom både medicin och teknologi har gjort att man idag i princip har frångått den urgamla åderlåtningen. Det är med all rätt, men helt och hållet har man inte uteslutit den. Blodet flödar ännu ymnigt idag inom medicinutövandet, men inte så ofta från den sjuka kroppen, åtminstone inte avsiktligt. Den friska kroppen däremot, är ett eftertraktat byte av den blodsuktande vårdindustrin. – Hur blev det så här?

Sittande kvinna med blodet strilande ner från armen i en skål

Äldre kvinna åderlåter. Fotograf: Nils Keyland/Nordiska museet, public domain

Det är inte helt ovanligt att man får höra folk uttrycka sina åsikter om humanvetenskapernas flummande och naturvetenskapernas absoluta sanningar. När nya naturvetenskapliga forskningsrön gör entré slängs de gamla i historiens papperskorg, vilket i sin tur lämnar kvar ett kulturarv som ligger och skräpar på biblioteken världen över. Det är bland annat här som humanvetenskaperna kommer in i bilden. Genom kulturanalys kan man dra nytta av det historiska för att få en inblick i hur man tänkte förr och varför, samt återspegla det förflutna mot samtiden.

Åderlåtningens historia är som sagt lång och kan spåras tillbaka till Mesopotamien. Betydligt vanligare är dock att man i Norden förknippar blodlåtandet med den lokala, folkliga läkekonsten och folktron om hur man skulle bota allehanda sjukdomar. Även om läkarna började dyka upp redan på 1600-talet i Sverige, så fanns åderlåtandet kvar ännu på sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet.

Vad är då åderlåtning? – Kulturanalytiskt kan man säga att blodet är materialet och åderlåtningen ritualen. Tanken var att genom att slå åder med ett specialtillverkat verktyg kunde man göra sig av med det onda blodet och således balansera kroppens vätskor för att bli frisk igen. Teorin om kroppens fyra vätskor kan spåras tillbaka till antikens Grekland och humoralpatologin. Den här idén hittar man också i skrifter som Bondepraktikan som gjorde entré på 1500-talet, där även astrologi var inkorporerat i åderlåtningsritualen.

Det var därför viktigt var på kroppen man slog åder och när man gjorde det. Inom astrologin indelas kroppen från huvud till tår i djurkretsens 12 tecken. Således föll det sig naturligt för dåtidens människor att beroende på vilken sjukdom man hade skulle man slå åder på rätt ställe för att kunna bota. Vi låter en nyproduktion av boken Bondepraktikan (2011) som är baserad på en version från 1875 ge ett exempel för att belysa detta:

Hwem läkedom tager sig till, Och icke tiden akta will
Och ej fliteligen will sig förswara, Han gifwer sig sjelft i stor fara
Wakta dig, att du ej låter en åder slå, När det tecken regerar henne peka på
Som denna figur månd´ dig uppenbara, Så kan du dig länge sund och karsk bewara
Will du lefwa sund i naturlig tid, Märk de tolf tecken på menniskors lif
Synnerligen med koppor och åderslag, Då löper blodet i sitt rätta lag

Texten låter läsaren förstå att djurkretsens förflyttning i förhållande till jorden är avgörande för när och var på kroppen man ska låta sig åderlåtas. Som träsnittet nedan visar regerar de tolv astrologiska tecknen över olika delar av människokroppen. Hur man astronomiskt avgjorde vilket tecken som regerar när framkommer dock inte ur texten och det är således svårt att avgöra hur detta i praktiken tillämpades.

”The zodiacal man”, träsnitt från almanacka år 1702

Genom åderlåtning trodde man sig kunna bota de flesta krämpor och åkommor. I boken Folklig läkekonst (1958) berättar Carl-Herman Tillhagen om vilka olika sjukdomar som motarbetades genom åderlåtning innan vetenskapen föste folktron åt sidan. Dessa var bland annat; tandvärk, huvudvärk, värk (reumatism) och ryggskott. Överläkare Sven-Göran Fransson utökar den här listan i sin artikel i Läkartidningen (1998) med bland annat; febersjukdomar, epilepsi, ödem, gikt och melankoli.

I kombination med tron på andliga krafter i elementen, samt magi och trolldom höll man åderlåtningen i bruk av okunskap. Astrologins roll i åderlåtandet skall inte heller överskattas. Tron och orsakerna till åderlåtningen var många och gemene man var nog inte särskilt insatt i konsten att spå i stjärnor. En annan aspekt är att man utgick från att det onda blodet skulle ut från den sjuka. Det här förändrades efterhand som man gjorde nya upptäckter angående blodet.

Redan på 1800-talet förstod man inom bildade kretsar att blod måste överföras mellan samma arter. På 1900-talet upptäckte man både blodgrupperna och Rh-systemet, vilket möjliggjorde säkra blodöverföringar människor emellan.

Det skedde alltså en fundamental förändring i praktiserandet av blodsritualerna. Nu blev det den sjuke som skulle få det friska blodet eller delar av det friska blodet. Visserligen är inte åderlåtning samma sak som blodgivning. Men båda ritualerna går ut på att tappa blod ur människokroppen. Det väsentliga var att syftet för blodspillandet hade ändrats. Dagens fundamentala tänk handlar mycket om att få in det goda blodet i stället för att det onda ska ut. Man renar även blodet idag genom hemodialys.

Intressant är att åderlåtning faktiskt används inom medicinen idag, även om det inte är alltför vanligt. Man talar i stället för åderlåtning om venesektion och den används bland annat för att kurera personer med för högt antal röda blodkroppar i blodet, ett tillstånd som kallas polycytemia.

Avslutningsvis kan vi konstatera att åderlåtning tillämpades på det mesta förr i tiden. Idag vet vi bättre, men samtidigt som vi blickar tillbaka på denna gamla praktik ser vi att den ännu finner sin plats i dagens samhälle. Givetvis är det i liten skala jämfört med förr i tiden, men om man bortser från benämningarna och fokuserar endast på blodet som pulserar ur ådern, så har åderlåtningen ju inte egentligen minskat, utan snarare ökat med tanke på blodgivningen som praktiseras idag.

Även om dom flesta av oss nog är överens om att åderlåtningen som praktik byggde på okunskap förr, så är det konstruktivt att påpeka att det ändå fanns en gnutta sanning där. Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon annan praktik inom folktron som inte passerat vetenskapens kritiska blickar, men som ändå lyckats smyga sig in i våra vetenskapliga rum. Med det sagt, kan det vara fog för att kila ner till biblioteket och kulturanalytiskt granska vad för klokskap som gömmer sig i bokform på de dammiga hyllorna.

Tomas Lindblom
skriven för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Vänd om min längtan

Folkmedicin, Folktro, Ritual och materialitet

Ända sedan jag flyttade till Åbo har jag försökt hitta på sätt att hantera min hemlängtan. Jag har tagit med saker som påminner mig om hemma, omringat mig med många andra österbottningar i Åbo och försökt hitta nya sammanhang, och i värsta fall har jag ganska lätt kunnat åka hem en stund. Nu har jag bott hemifrån så pass länge att hemma inte riktigt känns som hemma på samma sätt, men samtidigt känns inte Åbo heller som ett verkligt hem.

Jag har lyckan att bo i en tid så det är varken svårt eller särskilt dyrt att ta sig långa sträckor på kort tid, så man kan relativt smärtfritt ta sig dit vart man längtar. Men hur gjorde man förr i tiden om man behövde flytta från hemtrakterna och började känna hemlängtan, och inte kunde ta sig hem på samma vis? Finns det något sätt att bota hemlängtan?

Eero Järnefelt avbildar Pekka Halonen som spelar kantele i Paris. Kanske musiken påminner honom om hemmet? Foto: Harri Heinonen. Målning: Eero Järnefelt. ”Pekka Halonen Soittaa kannelta”; ”Koti-ikävä”.

Nostalgi – sjuklig längtan

Det vi idag kallar nostalgi, känslan att längta tillbaka till en gången tid, var från början en sjukdomsdiagnos. Det var den schweiziska läkarstudenten Johannes Hofer som först ”skapade” namnet nostalgi, eller nostalgia. Han definierade det som en ”den smärta som den sjuke känner därför att han inte befinner sig i sitt hemland, eller fruktar att aldrig mer få återse det.” Nostalgi observerades först av Hofer i rapporter om schweiziska soldater som tjänstgjorde långt borta hemifrån. Man kan tycka att dessa känslor var en logisk reaktion, eftersom sannolikheten att de inte skulle se sitt hemland igen var ganska stor, men denna hemlängtan var så stor och intensiv att den kunde orsaka fysiska symptom, som blekhet, förlust av aptit, nedstämdhet, ångest, feber, och värk i hjärtat. Om hemlängtan blev allt för stor kunde den t.o.m. leda till döden!

Soldater var bland de första som fick diagnosen “nostalgi”. Målning: Helene Schjerfbeck. ”En sårad finsk krigare utsträckt på snön”

”Drygt” – Hemlängtan hos människor och djur

Jag grävde i Finlands svenska folkdiktning efter folkmedicinska bot för hemlängtan från mina hemtrakter, Oravais. Namn som förekommer är ”drygt”, ”längton” eller ”trånsjuka”, och det kunde drabba såväl människor som djur. Bland människorna var det främst nygifta kvinnor, och tjänare som drabbades av längton. En person som lider av längton tappar matlusten, blir slö och ”tung till sinnes”, och sover inte bra, eller inte alls. Djur fick liknande symptom. Det var viktigt att längton förebyggdes och botades. Särskilt viktigt var det att djur inte fick längton. Om en ko hade längton kunde hon gå i sin, och då fick man ingen mjölk, eller om en häst ville hem till sin gamla gård kunde han bli trög och vägra jobba. Om en piga hade ”drygt” hem kunde hon utföra sina arbetsuppgifter dåligt, eller vägra göra dem över huvud taget. Det bästa sättet att tackla längton var att förebygga det. Det fanns flera olika knep man kunde ta till.

Man skulle helst flytta på en tisdag eller en fredag; införskaffade djur behövde ”vändas om” genast, eller inom tre dagar av att den anlänt vid gården. Man tog in kon, enbart frambenen och med vänsterframfot först, över tröskeln till det nya fähuset. Sedan skulle värdinnan (husmodern), som var inne i fähuset, kasta aska framför kon tre gånger, och varje gång viska i kons vänstra öra: ”Mor e död, Å gålin e oppbränd, Å aldri ska tu längt ti na meir, Å vill tu int tro, Så ska tu få si”.

Man kunde också vända om människor. Den nya husbonden skulle vända om drängar, husmodern vände om pigor; Man kunde ta aska från sitt gamla hem, lägga det i skon, och hälla ut det vid det nya hemmet och säga: ”Ej mera än som du längtar, skall jag längta!”;

Det fanns ett par knep som jag satt och gapade åt. Den värsta var nog att den som hade hemlängtan skulle matas med en smörgås som hade personens egna löss i, och personen fick inte veta om detta. Blää!!

Det fanns väldigt många fler metoder både för att förebygga hemlängtan, och för att bota den ifall de förebyggande åtgärderna inte fungerade. Det finns alldeles för många för att räkna upp här. En del verkar mer logiska än andra. Att ta med sig något hemifrån till den nya boningsorten verkar väldigt logiskt, men att bli matad ett svettigt bröd, eller bli viskad en lite vagt hotfull ramsa känns inte som något som skulle lugna mig i en sån situation.

Hästar var viktiga arbetsdjur, så man hade inte råd att ha en hemlängtande häst. Foto: Vesa Aaltonen. Målning: Elin Danielson-Gambogi. ”Väntande Häst”.

Glöm bort din saknad

Att det rapporterats om och skrivits så långt och ingående om hemlängtan i långa tider är ganska betryggande. Det verkar som att längtan, efter en fysisk plats eller en förgången tid, är en fundamentalt mänsklig känsla, som vem som helst, när som helt, var som helst, kan känna, och har känt. Det gör att man känner sig lite mindre ensam, och att det kanske går om, eller går att leva med.

Jag vet inte om jag lyckats bota min hemlängtan, eller om jag bara blivit van vid den vid det här laget. Kanske det är bra så, för jag har ingen lust att äta en smörgås med löss i.

Elin Englund
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning

Johannisson, Karin. Nostalgia: En Känslas Historia. [Stockholm): Bonnier, 2001.

Finlands svenska folkdiktning VII, Folktro och trolldom, Magisk folkmedicin, Helsingfors 1927.

Diagnos: nostalgi

Folkmedicin, Kunskapskabaré, Laddade platser, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 5 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Smärtsamt! – en nostalgisk föreställning om (då)tid, den 26 oktober på Tiljan, Åbo Svenska Teater

Dags för en ny infallsvinkel på temat Konsten att vara människa. Alla kan vi den konsten, men är allt vi gör och inte gör självklart? Docent i folkloristik på ÅA Blanka Henriksson  berättade att nostalgi mellan 1600-1800-talet klassificerades som en sjukdom. Det handlade om en sjuklig hemlängtan som man till och med kunde dö av. Symptomen var till exempel hög feber, hjärtklappning, magont och svimningsanfall. Botemedel fanns inte.

Senare har nostalgi övergått till att betyda vemod efter något man inte kan få tillbaka,  till exempel den oskuldsfulla barndomen. Nostalgi var också synonymt med trånsjuka, en stark och tärande längtan till något gammalt, något från förr i tiden . Nostalgi, eller lengton (längton) kunde också få ekonomiska följder. En nyinköpt ko kunde ha hemlängtan och sluta äta, då gav den inte så mycket mjölk. En ny piga kunde ha sådan hemlängtan att hon inte jobbade bra. Inom folkmedicinen fanns det botemedel mot hemlängtan. Man kunde ta med sig tre kolbitar från sin egen spis när man flyttade och lägga dem i sitt nya hems spis för att bota sin hemlängtan. Tänk på ordspråket ”Egen härd är guld värd”.

Ampelmann, som den gröna figuren på trafikljusen i Berlin kallas, har blivit lite av en symbol för ostalgin, en nostalgisk längtan till det forna Östtyskland. Foto: Illustratedjc, CC BY-SA 4.0

Improvisatörerna tog sig an temat och vi fick bland annat höra att en grep kan ha hemlängtan, en piga grät och kved av olika fysiska besvär tills bonden stack en nål i hennes bröst, vi fick en nostalgisk resa till Amerika ombord på en ångbåt med en närmast hysterisk sång om trängtan. När Henriksson berättade om DDR-nostalgi, även benämnd ostalgi, fick improvisatörerna i uppgift av publiken att placera en sketch i Vilda Östern men en babushka involverad. Det blev en salig blandning av babushka och matushka och tre genrer följde på varandra: skräck, romans och musikal. Publiken vred sig av skratt! Musikern Kari Mäkirantas enastående impromusik ger hela showen sin stämning.

Publiken ställde många intressanta frågor till kvällens föreläsare. Bland annat fick vi veta att motsatsen till nostalgi, “det var bättre förr”, skulle vara utopistiska drömmar, vi blickar in i framtiden  “det blir bättre sen”.  Det är tydligen svårt att vara i nuet. Min egen reflektion är: tänk om vi skulle fokusera på nuet: “det är bättre/bäst just nu”!

Maria Olin
Skribenten jobbar som kommunikatör på ÅST och kommunikation i alla former är hennes passion. Och bubbel.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson, äldre lektor i kulturanalys  vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Smärtsamt! – en nostalgisk föreställning om (då)tid. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Kloka gummor och deras bidrag till folkmedicinen

Folkmedicin, Folktro, Ritual och materialitet

När du skapar en bild av en klok gumma i ditt huvud, hur ser hon då ut? Är hon en gammal, ensam änka som bor djupt in i skogen långt från civilisationen, omringad i sin stuga av okända örter, illvilliga trolldomar och satanistiska föremål som hon förvärvat av djävulen? Är hon fruktad av resten av samhället, missförstådd och efterlyst som en häxa? Det kan vara svårt att föreställa sig hur en klok gumma kan ha sett ut och levt sitt liv om man inte vet hur hon har fått sin titel och vilken roll hon hade i det gamla bondesamhället. De fördomar vi idag har om den kloka gumman som fruktad i sin hembygd kan visa sig vara osanna. Snarare var hon många gånger en essentiell del av samhället.

Teckning av kloka gumman Gertrud Ahlgren (1782–1874), av Pehr Arvid Säve

Det fanns inte heller bara kloka gummor utan också kloka gubbar, de kunde helt enkelt kallas ”de kloka”. De var oftast äldre änkor som var lärda i läkekonst och folkmedicin, kvinnorna fungerade också som barnmorskor i byarna. Ännu på 1800-talet och in i början av 1900-talet var kloka gummor några av de få som man kunde vända sig till på landsbygden om man insjuknade eller skadade sig, läkarna var få och utspridda i Norden och speciellt i Finland. Den kloka gummans position inom jordbrukssamhällets hierarki var ett undantag; för de hade tack vare sin kunskap betydligt mer inflytande än vad deras socioekonomiska läge annars skulle ha erbjudit. Fastän de var oftast änkor betydde det inte att de var barnlösa; att vara klok gumma var endast ett yrke under den här tiden. De kunde också adoptera spädbarn och ta hand om dem som sina egna. Kloka gummor och gubbar hade sällan lärlingar, eftersom många lärda inte ville dela med av sin kännedom. De klokas krafter kunde minska om de delade med sig av sina hemligheter. När de blev gamla kunde de dock utse en efterträdare som var ”besatt” av samma kraft som dem (Tillhagen, 1977:54).

Koppning. Kvinna suger blod ur armen på en annan kvinna.
Foto:digitalmuseum.se, Nils Keyland/Nordiska museet

Kloka gummor hade många olika tekniker att bota sjukdomar på, i bilden ovan ser man en medicinsk utbildad kvinna använda ”koppningsmetoden” för att bota en annan kvinnas arm.

Örter, växter och djur som levde kring byn användes av de kloka i helande ritualer, t.ex. använde man ”ormbrännvin”, huggorm inlagd i brännvin, för att bota värk och bölder. Till medicinalväxter hörde bl.a. renfana, rölleka, gråbo och malört. För att uppnå kunskap behövde den visa gumman först forska inom lokal folkmedicin (Tillhagen, 1977:51). Den kloka gumman hade också flera olika sätt att utröna sjukdomsorsaker; bland annat genom att räkna upp olika möjliga ställen sjukdomen kommit ifrån, t.ex. fähus, bastu, grannarna osv. Under tiden höll den sjuke i ett sikte, en bibel eller psalmbok och en bit stål med vänster hand och när siktet sedan rörde på sig skulle sjukdomsorsaken avslöjas.

Interiör från ”Kloka gummans stuga”, friluftsmuseet Stundars. Foto: Marin Backman-Witting 2022

Den kloke var inte bara respekterad för hens botande medel, men också den makt som hen hade över det onda i världen (Tillhagen 1977:63). De kloka lärde kunde läsa tankar, spå framtiden och väcka samt döda kärleken mellan patienter (Tillhagen 1977:63–69).

Den kloka gumman baserade sin magi på kristendomen, inte bara finländsk folktro, vilket också skyddade henne från att bli fruktad som häxa under processerna. Hon använde en slags ”vit magi” på sina patienter. Kyrkan var också ett rum i vilket botande ritualer ofta ägde rum, vilket kopplade magin allt mera till den kristna tron. Det fanns dock rykten inom bygden om att de kloka hade en slags hemlig ”svart bok” där deras kontrakt med djävulen var gömt. Att de kloka hade en svartkonstbcöker med nedskrivna anteckningar är ett faktum, men kontrakt med djävulen har inte hittats.

”Kloka gummans stuga” vid friluftsmuseet Stundars. Foto: Martin Backman-Witting 2022

De kloka gummorna var alltså viktiga för folket på landsbygden, bl.a. under 1800-talet, och flera av dem levde och verkade ännu långt in på 1900-talet. Deras kunskaper om växter och läkekonst har satt sina spår i den folkmedicin vi använder idag; deras bidrag kan inte underskattas.

Olivia Sabel
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor och litteratur

Stundars rf. (2021). Guidematerial_uppdatering2021. (Svenska)

Tillhagen, Carl-Herman (1977). Folklig Läkekonst. Falköping: Gummessons Tryckeri AB.