Födelsedagsfirandet kan för många vara en enkel ursäkt att festa. Det är en utsaga som kan tänkas underminera hela frågeställningen angående traditionens historia och varför firandet av åldern upprätthålls ännu idag. Jag tänker dock att även ursäkten att festa kan vara en orsak som återspeglar ett grundläggande behov av att känna sig säker, nöjd och bekväm med den egna tillvaron.

Många traditioner, som bröllopet bland annat, bygger på att något förändras i människors liv. Födelsedagen kanske inte verkar som en stor förändring men det utesluter inte olika förväntningar som årsskiftet för med sig. Medan idén av att dela upp ett liv från år till år naturligtvis är något konstruerat, är det inte konstigt att vi förhåller oss till året som särskilt meningsfullt med tanke på alla andra traditioner som har med året att göra, som nyårsfirandet.

https://unsplash.com/photos/1G5oM_DCH40 Editerad av Branko Lampi

Nyårslöften, verksamhetsår och studieår är exempel på praktiska samt teoretiska sätt att förhålla sig till året och vad som förväntas hända under ett år. Beroende på hur en person förhåller sig till året så kan det påverka vad hen förväntar sig av sig själv. Vad en människa förväntas att åstadkomma under ett år är i överlag en reflektion av hur samhället förhåller sig till året som tidsperiod, vilket i sin tur påverkar hur individen förhåller sig till sig själv.

Varje födelsedag kan innebära nya förväntningar angående vad en person borde ha åstadkommit under en tidsperiod, och det gäller särskilt de jämna födelsedagarna i och med att det är årtionden som uppmärksammas och inte år. Fenomenet att ge särskild uppmärksamhet till jämna födelsedagar i de nordiska länderna verkar ha uppstått i samband med att födelsedagsfirandet blev allt vanligare under 1900-talet. Medan födelsedagsfirandet går att spåra till antikens Rom var det inte en tradition som plockades upp av den katolska kyrkan, vilket är en orsak att namnsdagsfirandet har en längre historia i Sverige liksom i Finland. Traditionen går alltså att spåra till 1600-talet i Sverige, och 1700-talet i Finland.

Orsaken att jag tar upp namnsdagsfirandet i förhållande till födelsedagen är att bägge traditioner började bli vanliga bland allmänheten i Norden under samma tid. Medan reformen av almanackans namnlängd i Sverige under ett tidigt 1900-tal är en nämnvärd faktor (namnlängden innehöll inte vardagliga namn) så tänker jag att människors förhållande till tidsövergång i överlag har förändrats. I dagens samhälle är människor konstant medvetna om tiden, och det är något som alla är mera eller mindre tvungna att vara medvetna om. Vi placerar en särskild vikt på att mäta tid, och att mäta människors samt samhällets prestationer i enlighet av år och decennier.

Med tanke på den utvecklingen är det kanske inte konstigt att födelsedagen idag får mera uppmärksamhet än namnsdagsfirandet. De jämna födelsedagarna får vanligtvis särskild uppmärksamhet och det finns en generell idé om att årtionden måste firas på ett i en högre grad storslaget sätt. Det är tänkbart att det beror på de förväntningar som årtiondet för med sig i och med att mera tid innebär större förväntningar angående bland annat vad en person har åstadkommit.

Akten att uppmärksamma hen som fyller år sker ofta genom ett materiellt innehåll (presenter, tårta bland annat) och det finns en bakomliggande idé att det materiella måste reflektera den uppmärksamhet som personen ifråga ”behöver”. Medan födelsedagstårtan och födelsedagskort är vanliga exempel som ofta framkommer i berättelser angående traditionen, har födelsedagspresenterna en särskild förmåga att representera mängden av uppmärksamhet i ett materiellt format. En större fest innebär flera gäster, och flera gäster innebär mera uppmärksamhet samt mera presenter.

Det är tänkbart att presentutdelningen har blivit en särskild del av födelsedagsfirandet på grund av en vanlig uppfattning: att olika åldrar reflekterar olika behov som borde uppmärksammas. Många frågar sig exempelvis vad en tioåring behöver i jämförelse med en tjugoåring eller trettioåring. Samtidigt finns det en idé att presenterna borde reflektera personlighet så finns det ändå en bakomliggande tanke att personlighet och ålder hör ihop med varandra. Många skiljer exempelvis på vuxna intressen i jämförelse med de intressen som hör till unga-vuxna.

Uppfattningen att åldersskiftet är något speciellt som borde uppmärksammas är i sig något som kan skapa ångest för hen som fyller år. Medan personen ifråga kan förhålla sig till den aktuella ändringen som obetydlig, kan det ändå finnas en känsla av osäkerhet eller rädsla inför framtiden på grund av något som personen förväntas att lämna efter sig: idén av att vara ung i jämförelse med att vara vuxen, eller att vara barn i jämförelse med att vara gammal.

Uppmärksamhet av vänner och familj i samband med tårta och presentutdelning bland annat, kunde uppfattas som olika metoder för att göra övergången lättare: att förankra en känsla av säkerhet inför framtiden. Det är tänkbart att presenter (även kort) har en särskild förmåga att representera närhet till vänner och familj i och med att presenterna, i många fall, är något som ”födelsedagsbarnet” har tillgång till efter festen. Inte för att den personen som fyller år behöver bryta kontakt till gästerna efter festen men nåja… poängen är att symboliska föremål kan bidra till en känsla av säkerhet.

Det betyder inte att traditionen saknar ett problematiskt innehåll även om intentionen, att skapa en känsla av gemensamhet och stöd, är positiv. Ironiskt nog kan traditionen i sig själv vara en grundläggande orsak varför en person upplever ångest från första början. Det beror på att traditionen bidrar till idén om att en övergång sker: en händelse som kräver särskild uppmärksamhet.

Förväntningar angående att arrangera en storslagen fest kan även vara en orsak till ångest för hen som förväntas arrangera festen. Även om vänner och familj inte förväntar sig någon särskild fest kan idén finnas där i bakgrunden: att en födelsedag måste vara tillräckligt stor och att det måste ske i en specifik tidpunkt för att vara lyckad. Den känslan gäller särskilt jämna födelsedagar i och med att det är tänkbart att ett årtionde borde reflektera ett större innehåll. En fyller ju (tillsätt valfri nummer här) enbart en gång i livet.

Personligen gör det mig glad att se hur många väljer att istället uppmärksamma en välgörenhetsfond på sin födelsedag, i samband med att de konstaterar att de inte vill ha presenter. Att uppvakta varandra på ett storslaget och/eller materiellt sätt är inte nödvändigt för att skapa en känsla av gemensamhet. I överlag är det bisarrt hur många presenter som inhandlas varje år till personer som redan lever i ett överflöd, med ingen annan orsak än att det hör till traditionen.

Att föra över uppmärksamheten till något annat än sig själv, som till en välgörenhet, kan även styra över uppmärksamheten från åldern. Många vill inte nödvändigtvis göra åldersskiftet till en stor händelse även om det känns som något en borde göra. Själv har jag inte firat min födelsedag på många år, inte för att jag anser att det är negativt att fira en födelsedag, men för att det för mig känns påtvingat och jobbigt. I somras fyllde jag 30 och medan det var svårt att undvika känslan att jag borde ha uppmärksammat dagen på något sätt, gjorde jag det ändå inte.

Kanske kände jag att uppmärksamhet skapar förväntningar angående åldern: förväntningar angående vad jag borde ha åstadkommit och vad jag borde göra i framtiden. Kanske har jag bara blivit gammal och tråkig, och övertänker saker och ting. Det är också en möjlighet antar jag.

Branko Lampi

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020
Vidareläsning:
Folk i fest – traditioner i Norden, s. 108–110. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs 2000.
Institutet för språk och folkminnen, Fira födelsedag: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/fodelsedagar.html
Institutet för språk och folkminnen, Om tideräkning och almanackor: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/tiderakning-almanackor-och-olika-dagar.html#julianskochgregoriansktiderakning
Institutet för språk och folkminnen, Namnsdagar i Sverige: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/namnsdagar.html

Kyrkans roll i samhället har onekligen förändrats markant sedan exempelvis 1800-talet, i takt med hur samhället överlag har förändrats. Vissa kanske till och med undrar om den alls har någon relevans i samhället längre. Men det finns fortfarande en aspekt av våra liv som kyrkan mer eller mindre exklusivt tar hand om, och det är processen kring vår oundvikliga bortgång – döden, alltså. Med det i åtanke – i en allt mer ”moderniserad” värld, där riter och traditioner som tidigare varit av hög sakral betydelse och inte skämtades bort, nu kan firas med massproducerade, kommersiella plastgrejor, eller helt struntas i om man så behagar, så har just begravningsriten präglats minst av samhällets förändringar, och människors alltmer subjektiva ställningstaganden till det ”traditionella”. Man kan ju fråga sig varför det är så.

Med det vill jag inte att säga att den helt har undgått någon slags reform. Idag är det en kyrklig plikt att upprätthålla en social rättighet vi alla har: att få någon slags värdig begravning i s.k. ”vigd jord” då vår tid är kommen. Detta ska ske så långt enligt den avlidnes önskemål som överhuvudtaget möjligt, och så att man inte bara kastas i första bästa pissdike eller massgrav (som Mozart!). De allra flesta vill nog också att deras sista viloplats är på en kyrkogård, oavsett om man är religiös eller inte. Men den vigda jorden invaggar en ändå i någon slags säkerhet.

En begravning kan iscensättas på olika sätt, men grundstrukturen är förvånansvärt stabil. Här begravs Johan Dimitri Taikon, berömd sagoberättare och förkämpe för romernas rättigheter, i oktober 1950. Foto: Vimar Ericsson. CC-BY

Begravningen utvecklades egentligen av praktiska skäl. Man skulle helt enkelt se till att den avlidna inte skulle gå igen och störa hederligt, levande folk, utifall att denna plötsligt skulle vakna från de döda. Detta blev sedan en process där man såg till att den döda kom i jorden med heder, och därmed förbereddes hen på bästa möjliga sätt för livet efter detta. ”Heder” är ju i sig också något helt subjektivt. Många önskar sig en okonventionell begravning, men hur många står för det dom lovar när tiden kommer? Jag kommer att tänka på Hunter S. Thompson, som önskade få sin aska skjuten ur en kanon över Mojaveöknen. Den som är bekant med Thompson vet att detta perfekt reflekterade det vilda liv han levde. Det liv jag lever kommer antagligen leva upp till en helt vanlig standardbegravning, inte en kista i guld. Men det har jag inga problem med alls.
Idag är ju våra perspektiv på vad döden innebär och vad som kan följa den, helt individuella och subjektiva. Men trots det räds vi nog alla den på något vis. Och detta är begravningens centrala punkt, där vi står inför någonting som vi inte vill tänka på eller hantera varje dag. Jag skulle vilja påstå att en hälsosam relation till döden är att åtminstone visa någon slags vördnad för den. Trots att vissa är mera rädda för döden än andra, så präglas ändå vår relation av det oundvikliga faktum att vi inte vet vad den innebär, annat än att vi på ett vis upphör att existera. Och vi kommer nog antagligen aldrig säkert veta vad som finns på den andra sidan heller.

På samma gång är begravningen en rit för den dödas anhöriga som ännu är i livet. Mycket av detta präglas nog av det egna behovet av tröst, och därför spelar vi säkra kort, och är mer motvilliga att experimentera med strukturerna kring begravningen. Kanske just dessa traditioner som vi associerar med en svunnen tid, ändå invaggar oss i någon slags känsla av kontroll (över något vi inte har någon som helst kontroll över) och katarsis. Idag kanske den avlidna på förhand önskat att en specifik sång ska spelas på begravningen, men i 99% av fallen ska man nog bara förvänta sig proper klädkod i svart, psalmer ackompanjerade med orgel, och möjligen en dikt i något skede. Och kaffe med smörgåstårta när jordsättningen är klar.

När begravningsakten är över finns det ofta utrymme för social samvaro. Kanske blir det gravöl, eller minnesstund med smörgåstårta.
Foto: Johan Andersson, Flickr CC-BY 2.0

Det är sen en annan grej. Det tog lång tid för mig att vänja mig vid smörgåstårta utanför begravningssammanhang eftersom min första interaktion med maträtten var på just en begravning.

Simon Holm
skrivet för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Åkesson, Lynn (red.) 2006. Inför döden.