”Mitt coronamål är att inte begå självmord”

Humor har av forskare länge konstaterats fungera som en ångestventil. Ett sätt att få uttryck för det som tynger en, sådant som man kanske inte annars kan pratas om, eller som man har svårt att prata om. Som folkloristen Alan Dundes sa: ”where there is anxiety, there will be humor expressing said anxiety.” Skämt och humor ger därmed en bra inblick i vad folk har i sinnet.

Bilden ovan summerar en uppfattad generationsskillnad i humor. Antagligen från perspektivet av en som tillhör den så kallade milleniegenerationen. Den visar hur humor om självhat och en vilja att dö har kommit att symbolisera millennial humor. Denna humor uppstår inte i vakuum, utan bör förstås inom en samhällelig och kulturell kontext. Milleniegenerationens ångest är inte ett tecken på generationsskillnad i sig, utan ett resultat av ett alltmer ostabilt och osäkert samhällsklimat, samt att psykisk ohälsa hos unga blir allt vanligare.

De som tillhör milleniegenerationen är visserligen inte riktigt unga längre. De äldsta börjar närma sig 40, medan jag som 27 hör till de yngsta i generationen. Det kan även noteras att nästa generation, den så kallade generation Z:s humor oftast brukar framställas som mer dadaistisk än självnedsättande. Men vad jag vill lyfta fram här är att humor kan normalisera. Filosofen Jon Morreall poängterar att humor kan normalisera företeelser och göra folk mer avtrubbade mot det som sägs i skämten. Jag vill påstå att millennial humor om dödslängtan har normaliserat denna typ av diskurs genom skämt. Men är folk så vana vid att det skämtas om att vilja dö, om hur man hatar sitt liv, är deprimerad och lider av ångest, att mental ohälsa ses mer som helt normalt än ett problem?

Självnedsättande och mörk humor har florerat de senaste månaderna på grund av corona. Det i sig är varken förvånande eller problematiskt, så länge man minns att det finns verklig ångest bakom skämten. Rubriken till denna post citerar en student vid Åbo Akademi – och det var inget skämt. Studenter är allvarligt oroade för sin mentala hälsa under coronatiden, och de känner att ÅA inte bryr sig.

Offrandet av studenternas mentala hälsa framstår som ett nödvändigt ont i kampen mot corona på ÅA. Det har nyligen bestämts att period 1 ske på distans. Ett beslut som tagits 3 månader på förhand medan andra skolor, samt restauranger och barer förväntas vara öppna. Studentföreningar kan inte ordna evenemang och ingen vet vad Campus Sport sysslar med. Studenterna förväntas acceptera besluten med den mycket knappa informationen de får, utan någon förklaring för de fortsatt hårda restriktionerna. De får ingen inblick i diskussionen bakom besluten, vilka faktorer som gör dem nödvändiga, och ifall andra möjligheter ens diskuterades. Har studenternas mentala hälsa alls tagits i beaktande? Studenterna (liksom visserligen all annan personal) förväntas blint anpassa sig till situationen, på bekostnad av sin egen mentala hälsa. För man får inte kritisera restriktioner då det kommer till corona, då allt är för samhällets bästa.

Det finns inget som ”bara” ett skämt. Yngre generationer kanske har proklamerat sitt intresse för att dö i ca ett årtionde redan, men det är ingen orsak att inte ta deras mentala hälsa på allvar i en pandemi.

Sofia Wanström, doktorand i nordisk folkloristik

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *