Kategoriarkiv: Ritual och materialitet

Texten är skriven i samband med kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Enkelbiljett till Ahtohallan

Folktro, Ritual och materialitet

Vatten och vattendrag är element som fascinerat och skrämt människan genom tiderna. Det fascinerar för att livet har uppkommit från vattnet, både i modern vetenskap såsom i fler trosföreställningar. Vattnet är oberäkneligt, speciellt när man tar vädret i beaktande. Elementets kraft, det är många som har försvunnit till sjöss, och sjöns eller havets djup är ingenting som ska glömmas, vem vet vad det är som ligger där nere i mörkret?

Bäckahästen tar många former, även känd som en hamnskiftare vilket betyder att den kan ta vilken form som helst och i många texter hittar man likheter dragna mellan bäckahästen och näcken. Den största skillnaden verkar vara att i svensk tradition avbildas näcken som fiolspelande. Myten om bäckahästen inom folktro liknar mycket näcken, dock är näcken och näkki, som är den finska motsvarigheten en aning annorlunda. Barnen blir lärda att avstå från vattendragen där näcken eller bäckahästen lurar, vilket tyder på att myten används i ett pedagogiskt syfte. Enligt den finska versionen, Vetehishevonen/jokihevonen, av bäckahästen, kan den ses springande på stranden eller i vattenbrynet och tillåter att en människa rider den vilket leder till att bäckahästen drar människan ner till vattnets djup ackompanjerad av åskväder. Detta finns även porträtterat i filmen Frozen 2, var huvudkaraktären Elsa blir nerdragen av nokk (annat ord för näcken, här i form av en häst ) till Ahtohalla (som är även en ”isflod” jääjoki i finska Lappland), vilket innebär att det är en tydlig hänvisning till att inspirationen kommer från bäckahästen.

Bild: Ronja Lemström 2015, The Kelpies, Grangemouth.

Skottlands kelpie och Irlands aughisky motsvarar bäckahästen och därmed även vetehishevonen. Detta tyder på att bäckahästen troligtvis har sin bakgrund i den keltiska traditionen, men den finns i de nordiska länderna dock under olika namn som redan antytts i föregående stycke.

Vi bor i tusen sjöarnas land, så vem vet hur stor flock av bäckahästar som springer omkring i våra vattenbryn.

Ronja Lemström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Lundgren, Veronica. Hästen med de många namnen En studie om den nordiska bäckahästens paralleller till andra kulturer samt de äldre inhemska traditionerna, Högskolan i Gävle 2012.

Bastu – finnarnas uråldriga kyrka

Ritual och materialitet

Bastun tillhör starkt finländarnas kultur och historia. De äldsta spåren av bastur i Finland är 10 000 år gamla hål i marken, som man troligen täckte över med olika djurs pälsar vilka stöddes med tunna trädstammar för att forma ett tält över hålet. Dessa tältbastur var lätta att bygga upp och riva ner för den forntida människan som levde ett vandrarliv. Man tror att de människogrupper som vandrade till Finland efter istiden förde med sig tältbastun. Efter att människor började bruka jorden och stannade kvar längre på en viss plats, byggde man bastur ovanpå jorden av trä. Stockbastun har varit den vanliga bastuformen i flera tusen år.

Finländskt frimärke. NormanCook från Shutterstock.

Under finnarnas långa och intima relation till sina bastur har det uppkommit olika regler och kopplingar till det övernaturliga i bastun. Bastun förknippades med livet efter döden och man ansåg sig vara närmare dödsriket när man bastade. Därför skulle man bete sig ordentligt och respektfullt i bastun för att inte störa de onda andarna. Bastandet ansågs vara helande och om en människa var sjuk skulle hen rena sig själv från sjukan genom att basta. Barn föddes också i bastur eftersom bastun var det enda rummet man kunde få varm under vintern, mamman fick föda i lugn och ro och i värmen blev bastun relativt steril. Det finska ordet “löyly”, som betyder molnet av vattnet som avdunstar från de heta stenarna, användes även för att beskriva själen och livskraften i människor under gamla tider.

Bastubadare. Miikka Luotio via Unsplash.

Ännu idag är bastutomten en känd figur bland finländarna. Bastutomten är 1000 år gammal och är äldre än jultomten. Bastutomten var en liten varelse som bodde i bastun nära kaminen. Han såg till att alla betedde sig enligt bastuns regler. Man fick inte vara för högljudd eller svära i bastun, dessutom ansågs pruttandet i bastun oförlåtligt. Man fick inte basta sent på kvällen speciellt på lördag, eftersom det var kvällen före helgdagen. Man trodde att om man bastade sent på kvällen skulle bastuns helande verkan vara negativ, så istället för att bli helad blir man sjuk. Bastutomten kunde pina en om man inte betedde sig i bastun genom att inte låta värmen vara behaglig, bestraffa en fysiskt, flå människan och lämna skinnet hängandes vid bastun eller bränna ner bastun. Om man behagade sin bastutomte skulle tomten ta hand om bastun och se till att man fick behaglig värme och fuktighet i luften. Om man såg bastutomten betydde otur eftersom tomten aldrig skulle låta sig synas.

Det har spekulerats i att man på medeltiden tog beteendet från bastun som förebild till hur man skulle bete sig i kyrkan eftersom finnar betedde sig respektfullt och ordentligt i bastun.

Bastu. Anne Nygård via Unsplash.

Bastun är också kopplad till årets fester. Vid kekri, som är en gammal finländsk skördefest, skulle man värma bastun till de döda släktingarna eftersom man trodde att mellanrummet mellan de levandes och de dödas världar var tunn, man måste också ge de döda bastufrid genom att basta tyst. Bastandet tillhör även idag en av de viktiga aspekterna av midsommaren eftersom sommaren är den bästa tiden att basta och man vill vara ren inför midsommarfirandet. Till midsommarbastun tillverkar man splitternya bastukvastar av björkkvistar med fina gröna löv. Att slå sig själv med en bastukvast ansågs också vara hälsofrämjande.

När finländare tänker på bastun, inser de kanske inte hur viktig den har varit för folket i Finlands historia. Finländare är ett riktigt bastufolk och vi ska vara stolta över vår unika bastukultur.

Isabella Zitting
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
https://areena.yle.fi/1-1299702
https://yle.fi/aihe/artikkeli/2016/05/27/315-teeman-elava-arkisto-sauna-suomalainen-kilpailuvaltti
https://saunaregion.fi/fi/sauna/mita-on-sauna/historia-ja-perinteet/
https://saunologia.fi/kansanuskomuksia-saunasta/
https://www.duodecimlehti.fi/duo91193
https://saunologia.fi/giuseppe-acerbi-1799/
https://puheenvuoro.uusisuomi.fi/jyriastokari/277544-juhannussauna-kansallinen-esoteria/
https://www.sauna.fi/saunatietoa/saunakulttuuria/liian-myohaan-saunassa/
https://www.putkilahti.net/k130630f.php

Påskris – en kristen tradition eller något ännu äldre?

Årets fester, Ritual och materialitet

När våren gör sitt intåg och videbusken slår ut i små, ludna knoppar är det vanligt att vi pyntar detta ris i våra hem till påsken med olika dekorationer. Det som idag mest står som ett färgglatt prydnadsföremål i våra hem har däremot inte alltid använts för det syftet. Varifrån har då denna tradition med påskriset egentligen kommit ifrån? Har det någon speciell betydelse annat än som ett föremål för prydnad under påsken?

Bild av Green Yoshi. Wikimedia Commons.

Det finns flera teorier kring varifrån traditionen med påskris har kommit. Påskriset, som också brukar kallas fastlagsris, är det många som menar att symboliserar de palmkvistar man strödde framför Jesus när han red in i Jerusalem. Innan påskriset blev prydnadsris menar en del också att det ursprungligen kommer från den så kallade långfredagsrisningen, där man under påsktiden piskade varandra för att påminna om Jesu lidande. Risning används också ännu i den ortodoxa traditionen i Finland, där man med välsignade videkvistar vidrör sina nära och kära och läser ramsor för att ge lycka och välsignelse.

Andra forskare menar dock att ursprunget skulle vara tidigare än kristendomen, och att det istället har sin början i en uråldrig förkristen tradition där man risat varandra på våren för att ge god lycka och fruktsamhet. Det finns också spekulationer att fastlagsrisningen kan ha sitt ursprung från gammal naturmagi där man såg den som något lyckobringande och livsbefrämjande.
För att laga påskriset brukar man använda sig av kvistar från vide, björk eller sälg som man pyntar med olika dekorationer. Pyntet består då oftast av fjädrar, piprensare, ägg eller blommor, men det förekommer även att man pryder det med små påskkycklingar. Att pynta riset med fjädrar är en relativt ny tradition som bara är omkring 150 år gammal, och förekommer i princip enbart i Finland och Sverige. Traditionen med påskris förekommer också i en del andra länder, men där är det mera vanligt att man pyntar med ägg.

Idag är det som sagt mer vanligt att påskriset används enbart som dekoration under högtiden. Det är därmed troligt att den kristna symboliken bakom riset lätt glöms bort. Vad anser du själv om detta? Har påskriset någon kristen betydelse för dig, eller fungerar det mera som något färgglatt och upplyftande som påminner om att påsken är kommen?

Martina Juthnäs

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
https://www.kansallismuseo.fi/sv/manadens-foremal/2009/paskris
https://svenskahogtider.com/2020/02/20/vad-ar-paskris/
https://svenskahogtider.com/2007/04/06/ar-paskriset-en-forkristen-tradition/
https://www.svenskakyrkan.se/skarastift/fastlagsris-och-paskris
https://www.vastarvet.se/kunskap–fakta/historia–handelser/lat-barnen-smaka-pa-paskriset/
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/paskagg-paskkarring-och-paskare-darfor-firas-pasken-som-den-gors
https://www.thelocal.se/20190415/swedish-word-of-the-day-paskris

Den vita alban under konfirmationen

Livets fester, Ritual och materialitet

Konfirmationen är en kyrklig välsignelseritual med en anknytning till dopet och som utförs inom den kristna kyrkan. Den vita alban har man i Finland burit sedan 1960-talet. Denna konfirmationsdräkt har på sätt och vis varierat i sin utformning och även dess färg under åren och även runt om i Norden. Konfirmationen är i sig en rituell handling och man kan utöver detta fundera på vad den vita alban symboliserar och vad ett föremål som alban spelar för roll vid konfirmationen.

Dräkterna som ska bäras under konfirmation har utvecklats och ändrats en hel del från införandet av konfirmationen som i många länder skedde under 1700-talet. Alban som idag är det officiella basplagget som ska bäras under konfirmationen är alltså ett vitt hellångt klädesplagg. Alba är latin och betyder vit. Ordet är alltså en förkortning av orden vestis alba, som betyder vit dräkt. Ursprunget till namnet och även färgen på denna dräkt hör samman med att färgen på alban symboliserar att människan iklär sig Kristi rättfärdighet. Andra plagg inom den kristna kyrkan har sitt ursprung eller har tagit intryck från alban. Till exempel dopkolten och brudklänningen har sitt ursprung eller har tagit intryck från den. Den grundläggande delen i prästens liturgiska klädsel är även alban, som också kallas för mässkjorta.

Konfirmation i Aholansaari 2009. Bild av Isidorus Finn. Wikimedia Commons.

Förutom att den vita alban ska symbolisera att man iklär sig Kristi rättfärdighet symboliserar även den vita färgen en del andra saker. Bland de liturgiska färgerna är vit den färgen som man använder vid kyrkoårets stora helgdagar. Vitt är glädjens, tacksamhetens, renhetens och salighetens färg. Eftersom konfirmationen ses anknyta till dopet kan man se det som att man bär samma dräkt men att man denna gång under konfirmationen räcks med sina egna fötter till marken och kan gå själv och vandra i sitt dop och vidare i sin tro. Konfirmationen och alban ska alltså kort sett visa att man är redo att klara sig på egen hand inom sin tro.

Cera Krook
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
Folk i fest – traditioner i Norden. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs 2000.
Olof Lindquist, Från ekonomi till teologi. Ingår i: Brynielsson, Maria (red.) (2016). Textilier i helig tjänst. Växjö: Växjö stift.
Evangeliska-Lutherska Kyrkan i Finland. Alba. https://evl.fi/svenska/ordlista/-/glossary/word/Alba (Hämtad 2.12.2020)
Evangeliska-Lutherska Kyrkan i Finland. Liturgiska färger. https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Liturgiska+f%C3%A4rger (Hämtad 3.12.2020)

Stalo – folkväsen eller viking?

Folktro, Ritual och materialitet

Stalo förekommer i olika sagor och sägner inom den samiska folktron. Man trodde att Stalo stal renar, kidnappade samer och åt dem. Berättelserna handlar ofta om hur samer lyckas överlista den dumma och lättlurade Stalo, trots dess styrka.
Namnet tros ha kommit från urnordiskans ”stahla” för stål/järn och skiftar beroende på samiskan. Stállu, Stallo på nordsamiska, Stalo på sydsamiska och Stállo på Lulesamiska.

Stalo förekommer i olika skepnader och beskrivningen varierar beroende på område. Söder i Värmland och Jämtland beskrivs Stalo som människolik, i norr som ett övernaturligt väsen. Vanligast är att Stalo beskrivs som en jätte, ett troll eller en demon/djävul iklädd svarta järnkläder.

Stalo förekommer första gången i skrift 1768/1780 i Lexicon Lapponicum, även om den funnits i samisk sagotradition i vad man tror är flera hundratals år. Till skillnad från andra mytologiska väsen, som t.ex. troll och jättar inom den samiska folktron, så härstammar Stalo helt från den samiska idévärlden enligt den norska folkloristen Marit Anne Hauan.

Det finns olika teorier och spekulationer kring huruvida Stalo kunde ha någon historisk förklaring. Berättelserna utspelar sig ofta på vintern och trots sina övernaturliga aspekter återkommer en tydlig konflikt om resurser. Var det en mytologisk gestaltning som kidnappade samer och stal renar, eller var det rövare?

Av John Bauer – John Bauer, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1716958

Redan under 1830-talet var bröderna Lars Levi och Petrus Laestadius övertygade om att Stalo egentligen var vikingar eller rövare. Barnaätandet trodde man då varit en myt för att skrämma olydiga barn.

Senare har man bl.a. gjort kopplingar under 1870-talet till vikingarnas ringbrynjor som tros kunna vara det man menat med att Stalo bär svart järnklädnad. Under 1900-talet kom även teorier om att Stalo skulle ha kunnat vara andra nordbor som var jägare eller skatteindrivare.

Trots alla teorier och spekulationer har man inte kunnat säkerställa ett tydligt svar. Slogs samerna med övernaturliga väsen, vikingar eller möjligtvis något annat?

Amanda Karrenpalo
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
Manker, Ernst 1959. Veje-Abram och stalo-myten. Fataburen. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1291325/FULLTEXT01
https://sv.wikipedia.org/wiki/Samisk_religion#Samisk_folktro
https://www.lokaltidningen.nu/storuman/samernas-berattelser-om-stalo/reprll!0Rc1UkKSRKalUfBjBFTLMw/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stalo

Menoras betydelse i Hanukka

Årets fester, Ritual och materialitet

När jag hör ordet Hanukka får jag en varm och mysig känsla. Då jag firar Hanukka med min mamma och mina bröder är det alltid speciellt och väldigt festligt. Vi ser till att det finns många tända ljus och god mat. Det viktigaste är att alla är på plats med gott humör. För min mamma har tändandet av ljusstaken dvs. menorans ljus alltid varit viktigt, så jag har tagit det på allvar, behandlat tändandet med respekt och lyssnat på henne. Allmänt är själva ritualen inte bara religiös för mig, utan mer en positiv högtid att fira med familjen, inte olikt julen i dagens samhälle.

Hanukka är en judisk fest som firas till minnet av återinvigningen av Jerusalems tempel år 164 f. Kr. Legenden säger att judarna hittade en liten kruka med olivolja i templet som förväntades brinna i en natt, men räckte åtta dagar. Detta mirakel har sedan dess firats som en högtid bland judarna. Hanukka firas även av flera som en symbol för Israels självständighet i och med återupprättandet av det Heliga Templet i Jerusalem.

Bild av Carmine Savarese från Unsplash.

Menoran är en av de viktigaste och äldsta symbolerna i Judendomen, den ses även på Israels nationalvapen. Den består av en nioarmad ljusstake med ett ljus i mitten som kallas tjänaren eller “shamash” och fyra på var sida. Varje kväll när solen gått ner tänder man ett ljus, med hjälp av tjänaren. På den åttonde natten skall alla ljusen brinna och ge ljus till de mörka kvällarna.

När det kommer till hur ljusen tänds är det komplicerat. Varje natt tänds alltså ett nytt ljus, så att första natten tänds endast ett ljus, andra natten tänds sedan både ljus nummer två och nummer ett och så vidare, allt igenom de åtta dagarna. Som exempel så tänder man alltså dag nummer fem det femte ljuset först, sedan ljus nummer fyra och sedan nummer tre och så vidare. Detta är en tydlig, specifik och kännetecknande ritual under Hanukkan som utförs med omsorg och respekt.

Bild av Benigno Hoyuela från Unsplash.

Ljusen skall alltså tändas vid solnedgång och få brinna i åtminstone en halv timme. Detta kan vara en utmanande del av ritualen om man bor i ett land som Finland där solnedgången kommer tidigt och oftast mycket tidigare än slutet på jobbdagen. Detta leder alltså till att Hanukka tidsmässigt oftast firas mer liberalt i till exempel den nordiska vardagen. Under Hanukka är de judiska skolorna stängda, vilket kan underlätta firandet då det viktigaste med tändandet av menoraljusen är att alla familjemedlemmar är på plats och att det görs tillsammans. Man säger även utvalda speciella böner före man tänder ljuset med tjänaren.

Ljuset från menoran symboliserar guds heliga ljus över den mörka världen vi lever i, vissa säger också att själva ljusen symboliserar judarna som lyser upp världen. Något som jag reagerade på var att alla ljus i menoran skall vara på samma höjd, de är alla likvärda. Tanken bakom detta är att det finns risker i att lyfta upp olika människogrupper ovanför andra, vilket jag tror de flesta är bekanta med. När människor ser varandra som likvärda sprids det hopp och glädje till världen.

Hanukka är en högtid med specifika ritualer och materiellt koncentrerad kring ljus och menoran. I stora drag handlar det om att vara med sin familj, tända ljus och äta god mat. Med andra ord om man skulle se på Hanukka och jul, så firas de i praktiken ganska likadant. Julen har inte bestämda reglerför vilka ljus man ska ha eller om man skall ha ljusstake. Medan i Hanukkan koncentrerar man starkt kring menoran som ett material, det skall ha sina kännetecknande element och specifikt tillverkade ljus.

Janina Kauko

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
http://luthagsnytt.se/arkiv/2073
https://www.sverigeisrael.se/2018/12/chanuka-ljusets-hogtid/
https://www.chabadstockholm.com/templates/articlecco_cdo/aid/102885/jewish/Att-tnda-ljus.htm
https://www.chabad.org/holidays/chanukah/article_cdo/aid/103868/jewish/How-to-Light-the-Menorah.htm

Nytt liv i gammal tradition

Folktro, Livets fester, Ritual och materialitet

Vem har inte hört ramsan ”something old, something new, something borrowed and something blue” men vad de flesta inte vet är att ramsan har en sista vers: ..and a sixpence in your shoe”. Alla dessa saker ska bruden ha på sig men har ni tänkt på vad dessa saker egentligen skall symbolisera?

Bild av Virgil Cayasa från Unsplash

Något gammalt skall bruden ha för att skydda sig själv och sin blivande man från gamla onda andar. Det gamla fungerar också som en påminnelse om varifrån hon kommer, till vilken familj hon blev född. Något nytt skall vara något som bruden fått av sin blivande man, en pre-bröllopsgåva. Denna skall symbolisera den familj som bruden upptas i. Dessa föremål kommer således tillsammans att symbolisera föreningen mellan de två familjerna. Något lånat ska vara ett föremål som bruden lånar från en annan lyckligt gift kvinna, man hoppas att lite av deras lycka skall överföras på det nya paret. Något blått ska bruden ha av flera anledningar. Den blåa färgen symboliserar bland annat, lugn, trovärdighet och lojalitet, men också visdom och stabilitet. Den blåa färgen skall alltså symbolisera allt det som bruden vill ha ut av det kommande äktenskapet. Detta blåa föremål är ofta ett strumpeband för att visa på intimiteten mellan paret, för att visa att hon förblir lojal mot honom men också för att visa att denna lojalitet och trovärdighet alltid kommer att vara henne viktigt och nära. Vad pengar betyder behöver knappast förklaras. Bruden skulle sätta något liknande en femcentare i sin sko för att på så sätt mana fram rikedomar åt brudparet.

Denna tradition sprider sig nu över världen. Den började i Nordamerika och medan den där håller på att avta och tappa i popularitet ökar den istället runt om i världen. Bland annat i Danmark har brudarna anammat denna tradition, bortsett från den sista delen av ramsan, den tycks ha fallit bort när andra länder tog in den i sin kultur.

Intressant att notera angående dessa föremål är att de har betydelse endast för bruden, och i förlängningen brudgummen, men de betyder ingenting för de andra som bevittnar ceremonin. I många fall är de helt omedvetna om dessa fem föremål, att bruden ens har dem och vilka dessa föremål är. Dessa materiella ting är således affektiva, alltså emotionellt betydande, för bruden och de hjälper henne att känna den speciella lycka som en brud förtjänar att känna på sin bröllopsdag. Det är dock många brudar som bär dessa föremål utan att veta att de ska skydda paret och bringa lycka till deras gemensamma framtid.

Sandra Fagerholm

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
https://www.obsid.se/livsstil/fargers-betydelse/
https://www.theknot.com/content/wedding-traditions-the-meaning-of-something-old
Folk i fest – traditioner i Norden. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs
Fråga föremålen, Anna Maria Forsberg och Karin Sennefelt, Studentlitteratur, Lund, 2014.
The power of feeling, Jennifer Harding och E. Deidre Pribram, European journal of cultural studies, London, 2002.
Att forska om ting, Katarina Ek-Nilsson, Nätverket: etnologisk tidsskrift, 20, s. 2–7, 2016.

Veneziansk afton – från facklor till festival

Årets fester, Kulturanalys, Ritual och materialitet

När man, som jag, är född och uppvuxen i Karleby är det så gott som omöjligt att undgå det årliga firandet av veneziansk afton eller villaavslutning. Den sista lördagen i augusti åker människor ut till sina sommarstugor för att ta farväl av den gångna sommaren med facklor, ljus och fyrverkerier.

I augusti är redan sommarnätterna så mörka igen att man med fyrverkerier kan lysa upp natthimlen. Foto: Luis Miguel Bugallo Sánchez, CC BY-SA 3.0

Som namnet avslöjar kommer traditionen från början från Venedig där det ordnades vattenfestivaler med facklor och eldar som speglades i kanalerna vatten. Liknande tillställningar började under 1700- och 1800-talet ordnas runt om i Europa. Under 1800-talet kom seden till Finlands större kuststäder där det i första hand var privatpersoner som ordnade fester med illuminationer som färgade lyktor, marschaller, brasor, fyrverkerier och båtar dekorerade med lyktor. Festligheterna kopplades snabbt till sommarvillorna* och spred sig längs kusten. I slutet av 1800-talet dog veneziadfirandet ut i södra Finland medan det levde kvar i Österbotten och blev en fest för hela allmänheten. Från början hade inte firandet något speciellt datum utan man kom ofta överens med sina villagrannar om vilken dag man skulle fira sommarens slut, medan man i dagens läge firar veneziansk afton sista lördagen i augusti. Under 1950-talet ökade antalet sommarvillor och festligheten började även kallas villaavslutning.

Idag firas veneziansk afton längs hela Österbottens kust och de intensivaste ljusspelen kan beskådas på sträckan mellan Karleby och Oravais. Strandvägen, som går genom Larsmo och Öja, har den kvällen de långsammaste och längsta bilköerna i landet eftersom man, tack vare vägens många broar, kan se ljus i mängder längs kusten. Veneziansk afton firas inte bara privat längre utan också olika organisationer ordnar program, så att även de som inte har en sommarvilla kan vara med och fira. I Karleby ordnas det största evenemanget: ”Veneziaden – vattnets, eldens och ljusets fest”, en weekendlång festival med musik, fyrverkerier och program för hela familjen. Karleby försökte faktiskt ta patent på ”Veneziaden” efter att staden börjat satsa på evenemanget som turistattraktion, men logiskt nog lyckades de inte.

Likt medeltida vårdkasar tänds det eldar på eller nära vattnet när man firar forneldarnas natt längs Finlands södra kust. Foto: Petritap, CC BY 3.0

Längs Finlands södra kust har traditionen återuppstått på 1990-talet, men nu i form av forneldarnas natt. Med eldar som liknar de medeltida vårdkasarna har också denna tradition slagit rot, och veneziansk afton och forneldarnas natt firas samtidigt.

Som karlebybo har jag faktiskt aldrig varit på Veneziaden utan spenderat kvällen på vår egen sommarvilla i Öja med familj och vänner, facklor och fyrverkerier (med min egen tradition att spränga svampar med små smällare). Oberoende av vilken form firandet har tycker jag att det är en fin tradition att ta farväl av den gångna sommaren och trotsa höstens mörker med eld och ljus.

* Kärt barn har många namn – det som bland annat kallas (sommar)stuga, (sommar)torp, fritidshus eller bara ”landet” heter i de svenskspråkiga delarna av Österbotten oftast (sommar)villa eller villo/villon. En villa i Sverige motsvaras i sin tur av ett egnahemshus i Finland.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Klintberg, Bengt af 2007. ”Venetiansk afton”. Folkminnen. Atlantis.

Marigt värre att hålla maran borta

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Alla har vi någon gång haft mardrömmar som väcker oss med ett ryck och lämnar en obehaglig känsla hos oss. Oftast går denna känsla ändå snabbt över och vi tänker inte mer på saken, men i äldre tider var detta ett allvarligt tecken på att maran hade besökt dig under natten. Detta betydde att du snabbt som ögat borde omgärda din säng av knivar och liar!

Innan vi hade kunskap om hur kroppen fungerar och vad som orsakar sjukdomar, behövde man andra sätt att förklara varför någon blev sjuk eller kände ångest. En av dessa förklaringar var tron på maran, ett väsen som ofta beskrevs som en kvinnlig gestalt som hemsökte både människor och djur. Tron på maran var utbredd i hela Norden i det förindustriella agrarsamhället, och uppteckningar som nämner maran hittas redan bland de tidigaste bevarade nordiska texterna. Det som utmärker maran från andra folktroväsen är att den ofta inte föreställdes ha något bestämt utseende, utan den var mer som en obestämd ande eller vålnad. Ofta trodde man att det var någon kvinna från granngården eller grannbyn som skiftade form till mara under natten. Maran kunde på vissa håll också ses i djurskepnad.

Maran rider en sovande kvinna i Henry Fuselis (1741–1825) oljemålning ”The Nightmare”. Foto: wartburg.eduimage, Public Domain

För att mota bort maran använde man sig av flera olika rituella handlingar och föremål som skyddsmedel. En rituell handling som användes var läsningar, där man genom en verbal rit uttalade Guds eller Jesus vid namn eller någon del ur Bibeln. Detta skulle skrämma bort maran. Annat man kunde göra var att läsa en trollformel, där man t.ex. kunde ge maran en omöjlig uppgift eller tilltala henne hotfullt. Ofta kombinerades talet med någon handling, t.ex. att man droppade talg från ett brinnande ljus över en häst som plågades av maran.

Föremålen man använde som skyddsmedel var ofta vardagliga sådana och ofta handlade det om något vasst så att maran skulle skära sig på det. Det kunde vara t.ex. knivar eller liar som sattes vid sängen eller i stallet. Man gick ändå inte säker trots att man lade upp dessa föremål, eftersom maran kunde luras och vända föremålen mot människorna eller djuren istället. Det finns en mängd sägner som berättar om hur människor som har satt upp liar nästa dag själva hittas ihjälskurna av dem och då tänkte man alltså att maran varit framme. För att skydda sin ko kunde man också använda sig av eld, genom att exempelvis låta gnistorna från en brinnande kvast falla över kons rygg. Ofta spikade man också upp föremål över ladugårdsdörren, det vanligaste torde vara marbusken eller marboet som är en sjuklig utväxt som hittas främst i björkar. Detta sades likna skatbon, som maran var rädd för. Man kunde också spika upp döda fåglar ovanför dörren, som skator eller rovfåglar. Annat som antogs vara effektivt var blad från psalmboken eller bibeln, eller att vända kläderna ut och in.

Markvastar i björkar liknar skatbon, men orsakas av svampangrepp.
CCBY 2.5

Uppteckningarna från runt om i Norden ger exempel på en väldig mängd olika föremål man kunde använda mot maran, få av dem verkar ändå ha använts specifikt mot maran, utan det handlade om sådant man allmänt tänkte att kunde råda bot på onda väsen. Den stora variationen kan också antas tyda på att maran var en geografiskt väldigt utbredd trosföreställning, varför det utvecklades många lokala skyddsmetoder.
Trots att tron på maran inte längre är levande, kan vi möta rester av denna tro i en del uttryck och ord som hänger kvar, såsom mardröm, marig, illmarig, marvuxen och martall. Dessa vittnar om en den rika föreställningsvärld som kretsade kring maran och dess illgärningar.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Klintberg, Bengt af 1977. Svenska folksägner. Norstedts.
– Raudvere, Catharina 1993. Föreställningar om maran i nordisk folktro. Lunds universitet.
– Schön, Ebbe 2002. Folktro om ödet och lyckan. Natur och kultur.

”Bleka dödens minut” – begravningens rituella betydelse

Kulturanalys, Livets fester, Ritual och materialitet

Kyrkans roll i samhället har onekligen förändrats markant sedan exempelvis 1800-talet, i takt med hur samhället överlag har förändrats. Vissa kanske till och med undrar om den alls har någon relevans i samhället längre. Men det finns fortfarande en aspekt av våra liv som kyrkan mer eller mindre exklusivt tar hand om, och det är processen kring vår oundvikliga bortgång – döden, alltså. Med det i åtanke – i en allt mer ”moderniserad” värld, där riter och traditioner som tidigare varit av hög sakral betydelse och inte skämtades bort, nu kan firas med massproducerade, kommersiella plastgrejor, eller helt struntas i om man så behagar, så har just begravningsriten präglats minst av samhällets förändringar, och människors alltmer subjektiva ställningstaganden till det ”traditionella”. Man kan ju fråga sig varför det är så.

Med det vill jag inte att säga att den helt har undgått någon slags reform. Idag är det en kyrklig plikt att upprätthålla en social rättighet vi alla har: att få någon slags värdig begravning i s.k. ”vigd jord” då vår tid är kommen. Detta ska ske så långt enligt den avlidnes önskemål som överhuvudtaget möjligt, och så att man inte bara kastas i första bästa pissdike eller massgrav (som Mozart!). De allra flesta vill nog också att deras sista viloplats är på en kyrkogård, oavsett om man är religiös eller inte. Men den vigda jorden invaggar en ändå i någon slags säkerhet.

En begravning kan iscensättas på olika sätt, men grundstrukturen är förvånansvärt stabil. Här begravs Johan Dimitri Taikon, berömd sagoberättare och förkämpe för romernas rättigheter, i oktober 1950. Foto: Vimar Ericsson. CC-BY

Begravningen utvecklades egentligen av praktiska skäl. Man skulle helt enkelt se till att den avlidna inte skulle gå igen och störa hederligt, levande folk, utifall att denna plötsligt skulle vakna från de döda. Detta blev sedan en process där man såg till att den döda kom i jorden med heder, och därmed förbereddes hen på bästa möjliga sätt för livet efter detta. ”Heder” är ju i sig också något helt subjektivt. Många önskar sig en okonventionell begravning, men hur många står för det dom lovar när tiden kommer? Jag kommer att tänka på Hunter S. Thompson, som önskade få sin aska skjuten ur en kanon över Mojaveöknen. Den som är bekant med Thompson vet att detta perfekt reflekterade det vilda liv han levde. Det liv jag lever kommer antagligen leva upp till en helt vanlig standardbegravning, inte en kista i guld. Men det har jag inga problem med alls.
Idag är ju våra perspektiv på vad döden innebär och vad som kan följa den, helt individuella och subjektiva. Men trots det räds vi nog alla den på något vis. Och detta är begravningens centrala punkt, där vi står inför någonting som vi inte vill tänka på eller hantera varje dag. Jag skulle vilja påstå att en hälsosam relation till döden är att åtminstone visa någon slags vördnad för den. Trots att vissa är mera rädda för döden än andra, så präglas ändå vår relation av det oundvikliga faktum att vi inte vet vad den innebär, annat än att vi på ett vis upphör att existera. Och vi kommer nog antagligen aldrig säkert veta vad som finns på den andra sidan heller.

På samma gång är begravningen en rit för den dödas anhöriga som ännu är i livet. Mycket av detta präglas nog av det egna behovet av tröst, och därför spelar vi säkra kort, och är mer motvilliga att experimentera med strukturerna kring begravningen. Kanske just dessa traditioner som vi associerar med en svunnen tid, ändå invaggar oss i någon slags känsla av kontroll (över något vi inte har någon som helst kontroll över) och katarsis. Idag kanske den avlidna på förhand önskat att en specifik sång ska spelas på begravningen, men i 99% av fallen ska man nog bara förvänta sig proper klädkod i svart, psalmer ackompanjerade med orgel, och möjligen en dikt i något skede. Och kaffe med smörgåstårta när jordsättningen är klar.

När begravningsakten är över finns det ofta utrymme för social samvaro. Kanske blir det gravöl, eller minnesstund med smörgåstårta.
Foto: Johan Andersson, Flickr CC-BY 2.0

Det är sen en annan grej. Det tog lång tid för mig att vänja mig vid smörgåstårta utanför begravningssammanhang eftersom min första interaktion med maträtten var på just en begravning.

Simon Holm
skrivet för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Åkesson, Lynn (red.) 2006. Inför döden.