Alla har vi någon gång haft mardrömmar som väcker oss med ett ryck och lämnar en obehaglig känsla hos oss. Oftast går denna känsla ändå snabbt över och vi tänker inte mer på saken, men i äldre tider var detta ett allvarligt tecken på att maran hade besökt dig under natten. Detta betydde att du snabbt som ögat borde omgärda din säng av knivar och liar!

Innan vi hade kunskap om hur kroppen fungerar och vad som orsakar sjukdomar, behövde man andra sätt att förklara varför någon blev sjuk eller kände ångest. En av dessa förklaringar var tron på maran, ett väsen som ofta beskrevs som en kvinnlig gestalt som hemsökte både människor och djur. Tron på maran var utbredd i hela Norden i det förindustriella agrarsamhället, och uppteckningar som nämner maran hittas redan bland de tidigaste bevarade nordiska texterna. Det som utmärker maran från andra folktroväsen är att den ofta inte föreställdes ha något bestämt utseende, utan den var mer som en obestämd ande eller vålnad. Ofta trodde man att det var någon kvinna från granngården eller grannbyn som skiftade form till mara under natten. Maran kunde på vissa håll också ses i djurskepnad.

Maran rider en sovande kvinna i Henry Fuselis (1741–1825) oljemålning ”The Nightmare”. Foto: wartburg.eduimage, Public Domain

För att mota bort maran använde man sig av flera olika rituella handlingar och föremål som skyddsmedel. En rituell handling som användes var läsningar, där man genom en verbal rit uttalade Guds eller Jesus vid namn eller någon del ur Bibeln. Detta skulle skrämma bort maran. Annat man kunde göra var att läsa en trollformel, där man t.ex. kunde ge maran en omöjlig uppgift eller tilltala henne hotfullt. Ofta kombinerades talet med någon handling, t.ex. att man droppade talg från ett brinnande ljus över en häst som plågades av maran.

Föremålen man använde som skyddsmedel var ofta vardagliga sådana och ofta handlade det om något vasst så att maran skulle skära sig på det. Det kunde vara t.ex. knivar eller liar som sattes vid sängen eller i stallet. Man gick ändå inte säker trots att man lade upp dessa föremål, eftersom maran kunde luras och vända föremålen mot människorna eller djuren istället. Det finns en mängd sägner som berättar om hur människor som har satt upp liar nästa dag själva hittas ihjälskurna av dem och då tänkte man alltså att maran varit framme. För att skydda sin ko kunde man också använda sig av eld, genom att exempelvis låta gnistorna från en brinnande kvast falla över kons rygg. Ofta spikade man också upp föremål över ladugårdsdörren, det vanligaste torde vara marbusken eller marboet som är en sjuklig utväxt som hittas främst i björkar. Detta sades likna skatbon, som maran var rädd för. Man kunde också spika upp döda fåglar ovanför dörren, som skator eller rovfåglar. Annat som antogs vara effektivt var blad från psalmboken eller bibeln, eller att vända kläderna ut och in.

Markvastar i björkar liknar skatbon, men orsakas av svampangrepp.
CCBY 2.5

Uppteckningarna från runt om i Norden ger exempel på en väldig mängd olika föremål man kunde använda mot maran, få av dem verkar ändå ha använts specifikt mot maran, utan det handlade om sådant man allmänt tänkte att kunde råda bot på onda väsen. Den stora variationen kan också antas tyda på att maran var en geografiskt väldigt utbredd trosföreställning, varför det utvecklades många lokala skyddsmetoder.
Trots att tron på maran inte längre är levande, kan vi möta rester av denna tro i en del uttryck och ord som hänger kvar, såsom mardröm, marig, illmarig, marvuxen och martall. Dessa vittnar om en den rika föreställningsvärld som kretsade kring maran och dess illgärningar.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Klintberg, Bengt af 1977. Svenska folksägner. Norstedts.
– Raudvere, Catharina 1993. Föreställningar om maran i nordisk folktro. Lunds universitet.
– Schön, Ebbe 2002. Folktro om ödet och lyckan. Natur och kultur.

Människans relation till skogen sträcker sig långt bak i tiden, när övernaturliga väsen ännu bodde i våra skogar. Det fanns många olika folkliga föreställningar om trädens magiska kraft och hur de kunde bota sjukdomar. Det fanns olika sorters vårdträd, träd som bland annat botade tandvärk. Man petade med en spik i den onda tanden och så slog man spiken i trädet, då skulle det onda försvinna in i trädet. Smöjträd eller ett så kallad vålbundet/vårdbundet träd (också trolltall) var en viktig del av folkmedicinen speciellt i Sverige på 1600–1800-talet.
Smöjning eller jorddragning är en gammal magisk metod som användes i folkmedicin för att bota barn som hade insjuknat i rakitis, engelska sjukan (i folkmun skäver, skärva eller ris). Smöjning innebar att man drog den sjuka genom ett trångt hål i jorden, under en trädrot eller genom ett vålbundet träd. Smöja är ett ålderdomligt ord för träda in. Hålet i ett vålbundet träd kommer till när trädet växer, delar på sig och sedan växer ihop igen. Enligt gammal folkmedicin visade detta på att det fanns övernaturliga väsen i trädet och därför var de extra fulla av kraft. Men det kunde vara svårt att hitta ett sådant träd, och den som ägde ett vålbundet träd kunde tjäna pengar på det.

Smöjtall i Dalarna som använts för att bota rakitis. Just detta exemplar i Skattlösberg har fått fornlämningsstatus. Foto: Holger Ellgaard, CC BY-SA 3.0

Med smöjning förknippades olika ritualer som var viktiga att följa. Man skulle ta med sig det insjuknade barnet till ett vålbundet träd en sen torsdagskväll när månen var i nedan (avtagande). Det skulle vara på en torsdag för det var Tors dag, Tor var åkrarnas gud och beskyddaren mot sjukdomar och onda krafter. Månen skulle vara i nedan för då är det onda inflytande som minst, och sjukdomen avtar. Barnet skulle vara klädd i en skjorta och under tystnad drog man barnet genom hålet, motsols med huvudet före. Man skulle vara tyst inför det heliga och göra en rörelse i motsols för bakvändhet sades vilseleda de onda makterna. Det här upprepade man tre gånger (tretalet är viktigt i magi) och vid sista dragningen skulle skjortan fastna i hålet och lämnas kvar i trädet. Man drog sjukdomen av barnet och lämnade den kvar i trädet. På det här sättet föddes barnet på nytt.

Det finns också en annan variant av detta botredskap där en trädgren formats till en ring antingen naturligt eller av en människa. Genom denna ring skulle man dra vätskan som den sjuka skulle dricka eller hens kläder. Det var ofta de kloka gubbarna eller gummorna som kunde äga dessa ringar. Ringarna kunde se olika ut och man kunde bota olika sjukdomar beroende på deras utseende. De användes bland annat för att bota förstoppning och kallades då för häftträ, och stämträ användes för att bota urinstämma.

Ett barn dras genom ett vårdbundet träd i Uppland 1918 för att tillfriskna från engelska sjukan. Foto: Nordiska museet NMA.0034675, public domain.

Från och med 1600-talet blev rakitis eller engelska sjukan en allt vanligare barnsjukdom. Rakitis uppstår vid brist på D-vitamin ochleder till att skelettet blir mjukt och barnets kropp blir deformerad, med följd att hen får svårt att röra sig. Förr i tiden trodde man att barn fick rakitis om mamman hade föräktenskapliga sexuella erfarenheter (hon var s.k. löndahora) och då kunde sjukdomen kallas för horeskäver. Barn kunde också insjukna om den gravida mamman sett ett lik under graviditeten (likskäver), sett ner i en öppen grav (gravskärva), suttit med benen i kors i kyrkan m.m. Speciellt odöpta barn ansågs vara i fara att få rakitis. Inga ogifta kvinnor fick ta eller se på barnet för de kunde vara löndahoror och bära på förbannelsen att sätta rakitis på barn.

Man anser att denna sjukdom blev vanligare för att barn enligt folktron inte skulle vara ute i solen före de fyllde två år och därmed inte fick D-vitamin på ett naturligt sätt. På 1800-talet ersatte också potatisen köttet i den vanliga kosten. Kött innehåller D-vitamin men det gör inte potatis. Ännu i början av 1900-talet ansåg man att rakitis kunde botas med smöjning men på 1920-talet upptäcktes att sjukdomen berodde på brist på D-vitamin.

Man skall komma ihåg att förr ansåg man att sjukdomar berodde på övernaturliga väsen eller onda människor med övernaturliga förmågor. Människor som drabbades av rakitis ansågs ha blivit angripna av sjukdomsdemoner, och man sa att rakitis gnager i människan. Begreppet smitta var inte känt utan sjukdomen troddes vara ett väsen.

Sandra Rönnberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Hagberg, Louise (u.å.). Några anteckningar om smöjning. http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/smojning.pdf
– Murberget, Länsmuseet Västernorrlands arkiv (u.å.). Jorddragning. http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=3063
– Sydow, Carl Wilhelm von (1932). ”Något om träden i folkets tro och sed”. Svenska Kulturbilder. Sjätte bandet. Red. Sigurd Erixon & Sigurd Wallin. Stockholm. http://runeberg.org/kulbild/1-6/0243.html
– Tillhagen, C.-H. (1962). Folklig läkekonst. Stockholm

Hunden har genom människans historia haft en ganska speciell roll som vän och följeslagare, vid sidan om rollen som sällskapsdjur . Hunden är inom många kulturer en viktig symbol, eller något som ses som mer än bara ett husdjur.Hunden omnämns också i otaliga historier som en viktig bundsförvant, men ofta även som något ondskefullt eller olycksbådande. Historier om hundar som går igen, sökandes efter sina människor, är vanliga och det är också hunden som ett dödsomen eller en direkt koppling till något ondskefullt, som exempelvis helvetet.

Hundar, och även den närbesläktade vargen, har vanligtvis en av två konnotationer i berättelser: goda, modiga, ädla eller liknande, alternativt onda, olycksbådande eller farliga. Rödluvan blev ju som bekant lurad av en varg, och i H.C. Andersens berättelse ”Elddonet” får huvudpersonen hjälp av tre stora magiska hundar. Inom finsk tradition är vargen vanligtvis ett ont väsen.

”Black Dogs” är ett fenomen som förekommer över stora delar av världen, men det är mest förknippat med Storbritannien och Irland, eftersom där finns ett mycket spridd och divergent tradition.

”Black Shuck” var en spöklik svart hund som visade sig i Suffolk och som beskrevs av Abraham Fleming (1552?–1607) i skriften: ”A straunge and terrible wunder wrought very late in the the parish church of Bongay, a tovvn of no great distance from the citie of Norwich, namely the fourth of this August, in ye yeere of our Lord 1577 in a great tempest of violent raine, lightning, and thunder, the like wherof hath been seldome seene. With the appeerance of an horrible shaped thing, sensibly perceiued of the people then and there assembled. Drawen into a plain method according to the written copye”. Foto: Public domain

Dessa berättelser är svåra att kategorisera. I många skildringar framställs varelserna som hundar eller åtminstone hundliknande, och ofta som svarta, men för att något skall kallas Black Dog krävs inte nödvändigtvis att detta skall se ut som en hund. Versioner av detta fenomen kan anta utseendet av till exempel en get eller en häst. Generellt är det underförstått att det överhuvudtaget inte rör sig om hundar, utan endast något som tagit utseendet av en hund.

Black Dogs förekommer oftast ensamma, och visar sig sällan för fler än en person åt gången. Vanligt är att de syns vid vägar, eller vid olika slags liminala platser som exempelvis korsningar, (vilka har varit starkt förknippade med övernaturlighet) men det finns även föreställningar som inte är knutna till en specifik plats. Black Dogs existerar dessutom väldigt ofta utom vår egen tid – vanligt är att de tolkas som varsel, inte nödvändigtvis ett dåligt sådant men nästan alltid illavarslande, gärna ett dödsomen. Varelserna är inte nödvändigtvis farliga i sig, men att se eller höra en Black Dog betyder ofta att man själv, eller kollektivet man tillhör, kommer att drabbas av oråd. Säker död inom ett år är inte en ovanlig tolkning.

Om gärna vill möta en ”black dog” kan det löna sig att leta upp en brittisk eller irländsk korsväg. Foto: Natubes, CC BY-SA 3.0.

Sedan början av föregående århundrade har berättelser om välvilliga Black Dogs blivit vanligare, och dessa beskrivs oftare som följeslagare eller beskyddare än varsel. Denna typ av Black Dog visar sig vanligtvis i hundform, medan de väsen som tar annan form oftare tolkas som hotfulla. Dessa illavarslande Black Dogs är knutna till specifika områden, och har ofta ett lokalt namn. Storbritanniens Barguest, Shuck, Padfoot och Gytrash är några kända exempel.

Vissa detaljer återkommer i beskrivningar av dessa hundar. Vanligt är att de är stora, större än en normal hund. Pälsen beskrivs ofta antingen som väldigt lurvig eller väldigt slät, och ögonen som stora eller på något sätt avvikande. Glödande ögon är vanliga, och även enögda Black Dogs förekommer. Flera av dessa är onormalt tysta, men det finns även versioner som inte ses, utan endast hörs.

Det finns många föreställningar om vad en Black Dog egentligen är. Vanligt är att inte räkna hit själarna av avlidna husdjur som travar omkring efter sin död, utan att se dem som ett skilt väsen som existerar som en slags varning, varsel eller möjligtvis som skydd. Detta kunde innebära att fenomenet ”kyrkogrim”, på finska kallat ”kirkonväki”, kunde ses som en Black Dog. I germanska berättelser sades det att den första personen som begravdes på en gravgård skulle bli dömd till att i evighet vaka över kyrkan. Därför begravdes en svart hund eller en gris levande på gravgården, för att ingen människa skulle behöva utsättas för ett sådant öde. Denna beskyddare kallades sedan för kyrkans ”grim”. Det finns även historier om hur ett lamm, istället för en hund, skulle ha begravts under altaret i gamla svenska kyrkor.

Det är också möjligt att räkna hit de demoniska varelser som sades ackompanjera, alternativt lyda under, varelser från ett underjordiskt plan, såsom Garm eller Fenrir i fornnordisk mytologi eller Kerberus i grekisk mytologi. Dessa går vanligtvis under det kollektiva namnet ”hellhounds”, och lyder ofta under lite andra lagar än Black Dogs, beroende på vem man frågar. Djävulen och demoner associeras ofta med svart och eld, och i flera berättelser uppträder de som svarta hundar.

Detta skulle även innebära ett samband med det som på svenska ofta kallas för Odins jakt, men som det finns variationer av i stora delar av Europa. Kort sagt består denna ”jakt” vanligtvis av demoniska hundar, ibland ledda av ett övernaturligt väsen av ursprung beroende på geografisk position. Att se eller höra denna jakt var illavarslande, ibland rentav farligt.

Dessa legender är inte bara ett folkligt fenomen. Historierna är såpass populära att flera författare och artister tagit inspiration från dem, eller bara refererat dessa hundar i sina verk. Det mest kända är kanske Sir Arthur Conan Doyles roman ”The Hound of the Baskervilles”.

Sherlock Holmes och hans följeslagare Watson stöter på en skrämmande hundvarelse i Sir Arthur Conan Doyles roman ”The Hound of Baskervilles” (1902) . Här illustrerad av Sidney Paget. Foto: Public domain.

Black Dogs är ett intressant fenomen, som upprepar sig över stora geografiska områden men trots det är rätt så okänt i dagens samhälle. Vad exakt dessa är eller hur de skall tolkas varierar och likaså gör deras beteende och utseende, men man kan se tydliga paralleller hundarna emellan.

Amina Stålfors
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Läs- och lyssningstips
– Black Dogs 101 (del 1 och 2) https://thecuriousfortean.com/2017/06/02/black-dogs-101-part-1-featuring-folklorist-mark-norman/
– https://thecuriousfortean.com/2017/06/07/black-dogs-101-part-2-featuring-folklorist-mark-norman/
– Norman, Mark (2016). Episode 4 – Black dogs and the wild hunt. The folklore podcast. http://www.thefolklorepodcast.com/ 31.8.2016
– Ruickbie, Leo (2016). The Impossible Zoo: An encyclopedia of fabulous beasts and mythical monsters. Hachette UK
– Sherwood, Simon (2012) Apparitions Of Black Dogs. http://www.simonsherwood.co.uk/blackdog.htm