Kategoriarkiv: Ritual och materialitet

Texten är skriven i samband med kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Fågeln – en bärande kraft i finsk folktro

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Fåglar har en viktig roll i många folkliga traditioner och myter, vilket är lätt att förstå då man ser hur fåglarna graciöst rör sig mellan himmel och jord på ett sätt som inte människorna kan. I många kulturer är fjädrar mycket viktiga, t.ex. hos Nordamerikas indianer och Masai-folket i Kenia. Alla känner vi till den danska berättelsen om storken som kommer med barnen och duvan är en internationell symbol för fred. De fåglar som oftast förekommer i berättelser runtom i världen är örnen, duvan, höken och korpen.

Bland de nordiska traditionerna är det i den finska som fåglarna har en speciellt utmärkande roll, de var den viktigaste gruppen av levande väsen direkt efter björnen (som var så helig att dess namn inte fick yttras). Enligt den finsk-ugriska skapelsemyten blev världen till när en vattenfågels ägg gick sönder i gudinnan Ilmatars famn. Fåglarna ansågs kunna röra sig mellan de olika världarna och de ädlaste fåglarna valdes därför till budbärare för världsalltet. Världen bestod av tre delar: alinen (den undre världen) som var de avlidnas hemvist, mellanrummet där människorna fanns och ylinen (den övre världen) där gudarna och fåglarna höll till. Det var till ylinen som fåglarna flyttade på hösten och flyttfärden gick enligt sägnen längs med vintergatan, på gränsen mellan världarna. På finska heter vintergatan därför ”linnunrata”, fågelbanan, och ylinen, i rollen som fåglarnas vinterboende, kallades för ”lintukoto”, fågelhemmet. ”Lintukoto” var hemvisten för allt det goda och används än idag som ett uttryck för att symbolisera något tryggt, ombonat och isolerat. Till exempel i diskussioner om globalisering i negativ bemärkelse där Finland symboliskt kallas för just ”lintukoto”, en symbol för vår trygga paradisaktiga boning, där allt är bra.

Flyttfåglarna var speciellt viktiga eftersom de tog livet med sig när de flög söderut på hösten och förde livet och grönskan tillbaka med sig när de återvände på våren. Det är något vi kan känna igen idag också, känslan av vemod när plogarna flyger söderut och känslan av glädje och hoppfullhet när samma plogar återvänder på våren. För våra förfäder, som på många sätt och vis var mycket mer förankrade i årets kretslopp, fanns det en mångfaldigt starkare symbolik bakom fåglarnas flytt: Med fåglarna återvände livet och födan blev igen mångsidigare.

Svanen har uppfattats som den främsta av de heliga fåglarna, bland annat på grund av sin påstådda förmåga att kommunicera med både fåglarnas och människornas världar. Foto: Fredrik Alpstedt, CC BY-SA 2.0

Fåglarna delades in i olika grupper; de heliga fåglarna, själafåglarna, shamanfåglarna och siarfåglarna. Svanen var den främsta av de heliga fåglarna och den som ledde flyttfåglarna tillbaka norrut på våren. Dess långa hals gjorde att den kunde kommunicera med olika världar samtidigt och den ansågs vara av människosläkte, en människa som blivit förvandlad till fågel. Svanen förekommer också i Kalevala där den sägs simma i Tuonelas svarta flod (platsen för de döda) och en vers säger att den som dräper en svan blir själv av med sitt liv. I Karelen har man under arkeologiska utgrävningar hittat en järnåldersgrav med ett litet barn liggande på en svanvinge, likaså är svanen tillsammans med vattenfåglar ett vanligt element i de hällristningar man hittat i samma område. Att just svanen är Finlands nationalfågel är därmed en del i följetongen av en lång vördnadstradition.

De flesta andra av de heliga fåglarna var vattenfåglar, t.ex. knipan, skraken och storlomen, men också örnen, tranan, göken och lavskrikan ansågs höra till denna grupp. Tranan ansågs bära upp himlavalvet och därifrån kommer det finska namnet på den bärande bjälken i en byggnad, ”kurkihirsi”, vilket direkt översatt betyder tranbjälke, och också namnet på lyftkran, ”nostokurki”, vilket betyder lyfttrana.

Det finska ordet för lyftkran ”nostokurki” betyder bokstavligen lyfttrana och kommer från föreställningen om tranan som bär upp himlavalvet. Foto: Estormiz, CC0

Själafåglarna var bland annat alla småfåglar, alla måsar och också sånglärkan. De ansågs vara manifestationer av de avlidnas själar, förfäder eller vägvisare för de avlidna. Man trodde att fåglarna var de som förde själen till de nyfödda barnen och också transporterade bort själen när människan dog. I vissa områden brukade man ha fågelfigurer av trä vid sidan av sängen som kallades för just ”sielulintu”, själafågel. Denna skulle beskydda själen så att den inte gick vilse i drömmarna. Idag är spåret av denna fågeltro kanske tydligast på våra gravgårdar, där många gravstenar kröns av småfåglar i sten eller det traditionella korset bytts ut mot svanar i flykt.

Duvan som gravstensprydnad förekommer i många traditioner, men på en finsk begravningsplats hittar du vanligtvis både fåglar i flykt, gärna svanar eller tranor, och stillasittande småfåglar som svalor och sparvar. Foto: Pixabay, CC0

Shamanfåglarna ansågs på många sätt fulla av omen och förde olycka och död med sig, medan deras ägg och kroppsdelar var kraftiga talismaner. Hit hörde bl.a. korpen, tjädern, smålomen och tornseglaren. Siarfåglarna kunde egentligen vara vilka fåglar som helst som med sitt beteende eller med sitt utseende på något sätt signalerade vad som komma skulle, t.ex. ifråga om vädret.

Även om vi idag kan röra oss i luften med hjälp av olika hjälpmedel så är fåglarnas rörelser fortfarande en källa till oändlig fascination för oss. Vi följer flyttfåglarnas mönster och vi räknar fortfarande lekfullt hur många gånger göken gal. Svanmärket är ett tecken på finsk kvalitet och vi använder olika språkliga uttryck som har sin grund i vad våra förfäder trodde och tänkte om världen. Många av oss samlar också på fågelfiguriner av glas och lera, och företaget Iittala (känt för sintt glas och porslin) tillverkar varje år en ny glasfågel att symbolisera just det året. Vattenfågelns folk lever på detta sätt kvar i oss och i vår kultur, i ett led som går ända tillbaka till hällristningarna vid sjön Ääninen i nuvarande Karelen.

Hannah Salo
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips

– Eero Ojanen (2015). ”Suomen myyttiset linnut”
– Allmänt om fågelns roll i den finska folktron http://www.taivaannaula.org/2012/11/16/jumalten-ja-vainajien-linnut/
– Kort om fåglar i svensk folktro: http://www.4um8.se/smaland/Folktro/djur.htm
– Om fågelmyter världen över: https://voices.nationalgeographic.org/2016/11/08/delving-into-cultural-myths-tales-and-beliefs-about-wild-birds/

Mylingar – de döda barnen utan sinnesfrid

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Skrämmer tanken på gengångare dig? Hur föreställer dig du dessa i så fall? Många målar antagligen upp en bild av en vuxen människa, kanske en gammal person. I den skandinaviska folktron hittar vi däremot exempel på mycket yngre gengångare/spöken, så kallade mylingar. Med mylingar menas okristnade, det vill säga odöpta barn, som tagits av daga av sin mor i samband med födelsen. Ordet myling kommer från fornsvenskans myrða, som betyder mörda. Myling betyder alltså ”mördad”. Regionala skillnader finns och andra namn som har använts är exempelvis utböling eller utbörding. Uppfattningarna om vad som skulle hända med ett barn som dödades vi födseln gick i äldre tider isär. Å ena sidan tänkte man sig att barnet ”frälses från jordens sorger” å andra sidan var man rädd för att barnet inte kommit in i himlen, eftersom det var odöpt, och skulle börja gå igen som en myling utan sinnesfrid.

Barn som inte blev begravda på kyrkogården i vigd jord kunde inte få ro utan kanske återuppstod som mylingar. http://easterstockphotos.com/

Hur gick det då till när ett barn blev myling? Mylingar var för det mesta barn till kvinnor som medvetet bestämt sig för att ta livet av sitt barn av olika orsaker. I tider när utomäktenskapliga barn inte bara var en skam, utan dessutom straffbart, drevs många kvinnor till drastiska handlingar. Var man fattig fanns också problemet att kunna ta hand om ett barn, t.ex. med husrum och mat. Barnamord utförda av kvinnor var därför inget ovanligt brott i det agrara Norden, vilket indikerar vilket samhällsproblem detta var. Ett mördat barn gömdes undan av modern, t.ex. i en dynghög, stenröse, skog, uthus, under ett golv och så vidare. Genom denna handling (mördas, inte vara döpt och gömmas undan) blev barnet till en myling. Det antogs att en myling kunde ta både ett djurs och en människas skepnad. Mylingen försökte också dra till sig uppmärksamhet på olika sätt, såsom att skrika, gråta eller jämra sig. Detta skedde vanligtvis på kvällen eller natten och på sådana platser där barn inte borde befinna sig.

En myling från datorspelet och appen ”Year Walk: Companion”. Upphovsman: MKoala, CC BY-SA 3.0

Anledningen till varför en myling hade ljud för sig var för att detta väsen ville uppmärksamma att den inte fått bli begravd i vigd jord och också avslöja modern. Enligt folktron kunde skriken fortsätta lika länge som barnets förutbestämda livslängd, om det hade fått leva vill säga. En myling kunde också återvända till sin mor och amma ihjäl henne eller avslöja sin far. Man kunde dock försöka förhindra att en myling gick igen genom att sätta en korslagd sax över dess bröst när man gömde liket efter barnet, men det fanns inga garantier för att mylingen ändå inte på något sätt skulle ge sig till känna.
Hur skulle man då få stopp på en myling? Det fanns olika tillvägagångssätt och bland annat kunde man ge sitt namn till en myling (eftersom barnet inte hade ett eget) och barnet kunde få sinnesfrid eller så kunde man lokalisera liket efter barnet och begrava det i vigd jord.

Jeaninne Bredbacka
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Johansson, Gun-Britt. Synderskan och Lagen. Barnamord i tre Norrlandslän 1830–1870 (2006). http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:144528/FULLTEXT01.pdf
– Lövkrona, Inger. Annika Larsdotter – barnamörderska (1999)
– Pentikäinen, Juha . The Nordic Dead-Child Tradition. Nordic Dead-Child Beings, a Study in Comparative Religion (1968)

Vem lurar i bäcken?

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Nu när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.
”Under strandens granar”
J. L. Runeberg (1804–1877)

När min mor var ung spenderade hon en sommar på sina farföräldrars sommarstuga. Det första hon blev varnad för var att inte fara under den lilla bron som ledde över ett brant och djupt dike. Där nämligen levde Näcken. Hon blev naturligtvis nyfiken och genast när hennes farmor hade släppt henne ur synhåll klev hon ner i diket för att se vad Näcken är för någonting.

Otaliga är berättelserna om duktiga spelmän som fått sin skicklighet i fiolspel av näcken. Den som tittar noga på Johan Tiréns (1853–1911) målning ”En Jämtlandssägen” ser också näckens gestalt skymta i forsen. Kurt Svensson konsthandel, Public Domain

Näcken är ett av flera nordiska folktroväsen bundna till vatten och mest känt för sin funktion att skrämma barn bort från farliga vattendrag. Jag tänker här förutom Näcken närmare behandla också Bäckahästen.
Näcken (eller Necken med en äldre stavning) är den kändaste av dessa här i Finland. Näcken dyker upp i många nordiska länder, ibland under annat namn men med samma egenskaper. Den visade sig vid brunnar, djupa diken, bryggor och andra vattendrag som kunde vara farliga för dem som inte kunde simma, och var känd för att lura människor till vattnet för att dränka dem. Näcken kunde byta form för att mer effektivt lura sitt offer till vattnet. Den mest kända formen är dock en människofigur med långt hår.

Det finns några skillnader mellan den finska Näkki och Näcken i Sverige och resten av Skandinavien. Näkki har ingen bestämd form och kan lika gärna visa sig i kvinnogestalt som en stor hund. Fastän Näkki är förknippad med musik, och med sin sång kan lura människor att följa med ner i träsket, ligger fokus snarare på att lura folk till att drunkna. Näcken däremot är starkt förknippad med spelmankonst och är mest känd för att lura människor till vatten med sitt fiolspelande. Näcken kan även lära upp någon lycklig i spelmannakonst. Näcken är också oftast skildrad som en maskulin figur. Traditionerna överlappar varandra och innehåller liknande drag men den finska Näkki verkar ligga närmare Bäckahästen.

Bäckahästen förekommer i hela Skandinavien och har som sagt många drag gemensamma med den finska Näkki. Bäckahästen förekommer i inlandsvattendrag och spenderar sin tid med att lura människor ner i vattnet för att drunkna.

Bäckahästen lockade bland annat barn med ridturer och kunde förlänga sin rygg så att alla rymdes med. Här tolkad av den norska konstnären Theodor Kittelsen (1857–1914) i målningen ”Gutt på hvit hest”. http://www.museumsnett.no/nordnorsk-kunstmuseum/Kittelsen.htm Public Domain

Fast man skulle kunna tro annat kan Bäckahästen också byta form. Den kan, som Näcken, förändra sig till vad som helst som kan lura människorna närmare vattnet. Det som skiljer Bäckahästen och Näcken åt är att Bäckahästen inte är starkt förknippad med sång, och när Näcken förtrollade sina offer med sin skönhet och musik, dränkte Bäckahästen folk så där på skoj.
Det som kopplar ihop dessa vattenväsen är att de har alla använts i pedagogiskt syfte för att varna barn för platser där det fanns risk att drunkna. Det är lite oklart om man egentligen trodde på dem eller om de var varelser man förväntades sluta tro på när man var tillräckligt gammal för att förstå att akta sig för branta diken.

Miamarie Peura
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Näkki. Museologian aineopintojen ryhmätyöraportti. http://www.helsinki.fi/museologia/tutkimuksen_liitteet/N%C3%A4kki.pdf
– Stattin, Jochum. Näcken. Spelman eller gränsvakt? 1984/1992

Skåda i brännvin

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Brännvin är gjort på säd eller potatis och förr även cellulosa, och har från och till varit både förbjudet och reglerat genom historien. Som många andra former av alkohol har det använts som medicin, men det kunde även användas för att diagnostisera olika åkommor. Diagnosställande överlag var förbehållet de kloka i samhället och inte något för dem som endast höll på med huskurer.

Brännvin som hjälpmedel för att diagnostisera och bota sjukdomar användes i början av 1900-talet, och det var endast ett fåtal av dåtidens kunniga män som visste hur man gjorde. Den som led av åkomman, eller dennes ombud, skulle bege sig till botaren med en kanna okryddat och ofärgat brännvin. Om patienten var gift skulle även en ring som tillhörde honom eller henne tas med. Den vise mannen hällde upp brännvinet i ett större spetsglas och knöt fast ett band i ringen som sedan sänktes ner i glaset. Med huvudet vilande i händerna skulle mannen sedan, under absolut tystnad, stirra ner i glaset under en lång stund. Då uppdagades bilden av den eller det som orsakat åkomman på brännvinets yta. Under fortsatt tystnad drogs ringen upp och gavs tillbaka till patienten. Mannen hällde över brännvinet i en flaska av mörkt glas, som patienten hade haft med sig, och satte till ”droger ur diverse flaskor” från sitt eget förråd. Han hällde sedan upp två supar, en för patienten och en för sig själv som de drack, och först efter detta fick tystnaden brytas. Brännvinet som blev kvar skulle den kloke behålla.

Kloka gubbar och gummor kunde även skåda framtiden i till exempel kaffesump eller teblad som här i Jakob Kulles (1838-1898) målning ”Hos kloka gumman”. Public domain.

Att skåda i brännvin var behändigt eftersom det både ansågs bota och lyfta fram orsaken bakom krämpan. Jag tror dock inte att brännvin med droger var det mest effektiva botemedel man kunde få.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Lindberg, Erik Jonas 1986. Tugga beck, slå blod, skåda i brännvin – om folkliga huskurer och medicinsk magi.
– Tillhagen, Carl-Herman 1958. Folklig läkekonst.

Bröllopstraditionen ”Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått”

Folktro, Kulturanalys, Livets fester, Ritual och materialitet

Det finns en hel del traditioner, föreställningar och föremål som kopplas till bröllop. Det är inte konstigt eftersom bröllop under många århundraden har varit en viktig händelse i människors liv. Många traditioner och föremål som hör bröllopet till än i dag kan spåras tillbaka till gammal folktro. Bröllopet är en övergångsrit där man går från att vara ogift till gift, och vid sådana gränser har man tänkt att onda andar är i rörelse. De flesta föreställningar handlar om lycka/olycka och att skydda sig för onda andar. Brudgummen skall bära bruden över tröskeln till deras gemensamma hem, slöja bär man för att hålla borta onda andar, man skall inte ge knivar i bröllopspresent för det anses kunna skära av bandet mellan brudparet. Brudgummen skall inte se bruden i brudklänningen före bröllopet och riset som kastas på kyrktrappan bringar fruktbarhet.

Brudens påklädande blir många gånger en tydlig del av bröllopsritualen och de olika plaggen laddas med stark symbolisk betydelse.
Foto: iluvrhinestones – Flickr. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0

”Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått” är ett uttryck som säkert många har hört i samband med bröllop. Det har varit en tradition i århundraden att brudar skall bära detta under bröllopsdagen för att bringa lycka, fruktbarhet och rikedom. Man är inte helt säker på traditionens exakta ursprung men man vet det är ett gammalt engelskt rim från den viktorianska tiden (senare delen av 1800-talet). Ursprungsramsan lyder: ”Something old, something new, something borrowed, something blue and a sixpence in her shoe”. I dag är det en rolig tradition där bruden på in stora dag kan uttrycka sin beundran för speciella personer. Alla dessa symboler är konkreta och materiella ting men samtidigt också uttryck för känslor, förhoppningar och drömmar.

”Something Old”. Att bära något gammalt på sin bröllopsdag är för att påminna om det som har varit, ett minne av brudens tidigare liv. Det kan symbolisera bandet till familjen, speciellt till mamma eller mormor. Bruden kan välja att bära mormors gamla smycke, en detalj (t.ex. en bit spets) från mammas bröllopsklänning eller en gammal brudkrona från kyrkan. Det var vanligt att bära brudkrona av förgylld metall under medeltiden.

Bröllopstraditioner är föränderliga och styrs av både ideal och praktikaliteter. In på 1900-talet var det vanligt att alla i bröllopsföljet var svartklädda, som det här brudparet med marskalkar och tärnor från Bodums socken i Ångermanland (ca 1900–1915).
Foto: Petrus Hedström/Nordiska museet NMA.0041013. Public domain.

”Something New”. Något nytt symboliserar en ny fas, ett nytt liv, som bruden ser fram emot. Brudklänningen får ofta symbolisera det nya men också till exempel nya underkläder, ny parfym, brudbuketten eller bröllopsringarna kan användas som något nytt. Det nya bringar lycka och framgång i äktenskapet.

”Something Borrowed”. Något lånat ger dig lycka från en lyckligt gift vän. Vännen lånar bruden sin egen äktenskapliga lycka som sedan skall fortsätta in i äktenskapet. Men man skall också returnera det som man har lånat. Något lånat kan också symbolisera att bruden kommer att behålla sina gamla vänner, och att vänner och familj kommer ännu att finnas där för henne även i framtiden. Man kan låna till exempel kläder och smycken för bröllopsdagen.

”Something Blue”. Det blåa symboliserar hoppet och trohet. Det sägs att denna tradition härstammar från det forntida Israel där bruden har burit ett blått band i sitt hår som en symbol för att hon skall vara trogen sin man. Förr i tiden hade brudparet ett blått band i bröllopskläderna. I dag har man ofta blått strumpeband men man kan också ha till exempel en blå blomma, blåa skor eller smycken.

”A Sixpence In Her Shoe”. Denna del översätts i bland till svenska som ”något fått” men man använder den inte alltid. Slanten skall bruden bära i sin sko och den står för ett liv rikt både ekonomiskt och i kärlek. Denna tradition härstammar från Storbritannien där brudens far satte ett silvermynt i brudens vänstra sko för att bringa paret lycka. I Sverige finns en tradition att bruden har ett guldmynt från sin mor i höger sko och ett silvermynt från sin far i vänster sko.

Sandra Rönnberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Allt om bröllop. http://www.alltombrollop.com/
– Bröllops Guiden. http://www.brollopsguiden.se/
– Knuts, Eva (2006). Något gammalt, något nytt – skapande av bröllopsföreställningar. Göteborg: Mara förlag.

Har förbund med djävulen blivit passé?

Folktro, Ritual och materialitet

Det känns som om människan i urminnes tider haft en tendens att skapa någon slags syndabock för sig själv. Någon eller någonting att skylla på för ett och annat. Ett tidigt exempel är hur det judiska folket under svartpestens glansdagar anklagades för att ha förgiftat brunnar, och på det viset skapat epidemin. Man kan hitta dylika exempel spridda genom hela den dokumenterade världshistorien. Och det är ju lätt att vara efterklok, men kom ihåg att i dagens värld kan konspirationsteorier som tillfredsställer vilken publik som helst hittas med bara ett par knapptryck (just därför har jag svårt att hitta en konkret syndabock för idag, eftersom det finns så många att välja mellan).

Djävulen porträtterad i den så kallade ”Djävulsbibeln” Codex Gigas från tidigt 1200-tal.
Foto: Kungliga biblioteket/Claes Jansson/Per B Adolphson. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

Till saken: Jag har lagt märke till att det inte är lika populärt att anklaga folk för att vara i maskopi med djävulen längre. Det var fortfarande ganska populärt ännu under förra århundradet, men det verkar faktiskt som om 9/11 skapade en helt ny social rädsla. Nu riktas allas rädda ögon mot mellanöstern och radikalislam. Ännu strax innan det blev artister som t.ex. Marylin Manson anklagade för satanism och dylikt. Jag upplevde det aldrig själv, men vänner som är bara en handfull år äldre än mig svär att de fått lära sig i lågstadiet om hur man ska akta sig för satanister och deras påhitt.

Den typiska anklagelsens exakta detaljer varierar. Antingen är du i maskopi med djävulen, rentav är djävulen, eller så har du en slags deal med djävulen. Det är bara att välja. Den sistnämnda reflekterar ju myten om Faust, den lärde mannen som i en bytesaffär med djävulen fick oändlig kunskap. Priset – hans själ. Dylika historier och rykten har existerat före Faustlegenden, men den verkar ha etablerat formeln för en typisk anklagelse för djävulsförbund. Den reflekterar även myten om Robert Johnson, bluesgitarristen som under 30-talet sålde sin själ för att kunna spela på sin gitarr bättre än någon annan.

Denna rädsla för djävulen och hans influens nådde nog sin popkulturella kulmen under 1980-talet, när musiker som Ozzy Osbourne och Judas Priest pekades ut som orsaken för ett par fall av tonårssjälvmord. Därmed var de tvungna att stå i statligt finansierad domstol och försöka övertyga allmänheten att dom inte hade som avsikt att provocera publiken till att ta sina egna liv.

Judas Priest drogs inför rätta på 1980-talet anklagade för att genom subliminala budskap i sin musik ha drivit unga fans till självmord.
Foto: Zach Petersen. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

Dessa anklagelser har förstås inte helt försvunnit, bara blivit mindre populära. Vi ska inte glömma att diverse frikyrkor var övertygade om att Barack Obama var djävulen själv under det val som gjorde honom till president, och Donald Trump anklagade Hillary Clinton för samma sak helt öppet under en valdebatt. Så om situationen i Mellanöstern småningom lugnar ner sig, kanske vi får se djävulsmyten göra en comeback snart.

Simon Holm
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Grow, Kory 2015. “Judas Priest’s Subliminal Message Trial: Rob Halford Looks Back”. Rolling Stone 24.8.2015. http://www.rollingstone.com/music/news/judas-priests-subliminal-message-trial-rob-halford-looks-back-20150824
– Legend of Faust. https://www.faust.com/
– Potts, Rolf 2014. “Robert Johnson sold his soul to the devil in Rosedale, Mississippi”. RP. https://rolfpotts.com/robert-johnson-sold-his-soul-to-the-devil-in-rosedale-mississippi/

Snömaskar

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Något jag ofta fick höra i lågstadiet av många föräldrar och lärare var att inte äta snö. Starkast rörde förbudet snö som lagt sig. Om man råkade fånga en snöflinga på tungan ur luften fick man inga speciella uppmaningar om att sluta.

Regeln verkade löjlig och jag frågade varför det var så. Svaret var förbryllande; det kunde finnas maskar i snön vi stoppade i oss. Detta blev starkt ifrågasatt av min mamma då jag frågade henne om saken. Inte finns det någon maskar som överlever i snön! Detta fick mig att undra om orsaken till skillnaden mellan min mammas och de andra vuxnas svar berodde på att vi flyttat till Norge och själva var finnar. Kanske hade min morsa vuxit upp på en ort där man inte berättade för barn om dessa maskar. Denna teori gick i kras då jag nämnde mina tankar kring ämnet till mina finländska vänner. De hade också hört rykten om maskar som simmade i snö.
I efterhand och ur ett vuxet perspektiv antar jag att denna föreställning om ”snömaskar” går i samma linje som när man berättade åt barn att inte hoppa i lövhögar på mitten av 1900-talet i Sverige. Lövhoppandet troddes öka risken att insjukna i polio, vilket ledde till förbud och rädsla i både vuxnas och barns hjärtan. Anknytningarna mellan våta, fallna löv och polio viftades bort efter ett tag då man fick reda på vad som verkligen låg bakom sjukdomen. Sambandet mellan maskar och snö verkar lite mera långsökt, men många barn avbröt ändå förtäringen av den nedfallna snön efter varningarna.

Den gnistrande nyfallna snön kan vara helt oemotståndlig för nyfikna smaklökar.
Foto: Chris Penny, https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

Maskrädslan som väcktes i många barn var möjligtvis ett sätt för föräldrar och skolpersonal att slippa besök till barnläkaren på grund av stenar i magen. Kanske var det även ett sätt att se till att barn inte av misstag fick i sig ”gul snö” eller bakterier. Snömaskar fungerar ganska väl med små barn, då kanske bakterier och baciller inte ännu säger så mycket åt en 5-åring.

Även om jag nu är vuxen och oftast inte äter snö kan jag ibland höra varningarna för snömaskar via förbigående föräldrar då jag är på besök i Norge. Ännu har jag inte hört någon finländare säga åt sina lekande ungar att ta bort snön ur munnen.

Eftersom min mamma hade övertygat mig att berättelserna om maskarna varken var en sanna eller en finsk grej satte detta djupa spår och tankar i mitt huvud. I nästan 20 år har jag gått runt och lyssnat på när finländska föräldrar pratar till sina barn för att se om dessa snömaskar även kryper i Finland. Nu tycks jag inte behöva göra det längre, då jag äntligen fått svar på min fråga. Jo, dessa berättelser finns också här.

Hilma Forsberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– ”Snö och mask”. Faktoider. http://www.faktoider.nu/masksno.html
– Klintberg, Bengt af: ”Lövhögar och barnförlamning”. Folkminnen, Stockholm 2007

Burnsafton

Årets fester, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Fair fa’ your honest, sonsie face,
Great chieftain o the puddin’-race!
Aboon them a’ ye tak your place,
Painch, tripe, or thairm:
Weel are ye worthy o’ a grace
As lang’s my arm.
“Address to a haggis”

Robert Burns 1786

Robert Burns (1759–1796), även känd som Robbie eller Rabbie, ses i Storbritannien som Skottlands nationalskald. Under sitt korta liv skrev han en stor mängd dikter som skulle komma att bli bland de mest populära i Skottland. Dikterna ansågs fånga den skotska folksjälen och blev betydelsefulla för den nationalistiska rörelsen, för att inte nämna deras påverkan på det lågskotska språket, vilket var nästan helt ignorerat av det dåtida anglofila skottländska samhället. På grund av hans status i Storbritannien och i hela den engelsktalande världen uppstod olika festligheter och högtider till hans ära honom. Främst bland dessa är Burnsafton (eng. Burnsnight). Burnsafton är även den äldsta av högtiderna och började firas bara ett par år efter Robbie Burns död. Högtiden är inte strikt befäst till ett specifikt datum, men hålls vanligen på Burns födelsedag den 25:e januari.
Ett typiskt Burnsaftonsfirande kan innehålla en mängd traditionella sånger, dikter och tal. Dessa härstammar dels från Burns egna verk och från den grupp som organiserar just det firande som man tar del av. En säckpipeblåsare är en typisk del av middagen, och har vanligen uppgiften att spela under haggisens entré in till festsalen.

Robert Burns (1759-1796) brukar ses som Skottlands nationalskald, här porträtterad av Alexander Nasmyth (1758–1840). Public domain.
http://www.nationalgalleries.org/collection/artists-a-z/N/3547/artistName/Alexander%20Nasmyth/recordId/1962

Haggis är en maträtt som är stark förknippad med Skottland och skotsk kultur i modern tid, likväl inom som utanför landet. Rätten består av en fårmagsäck fylld av malda bitar av fårhjärta, -lunga, och -lever blandade med lök och kryddor. Haggisen är nästan den viktigaste delen av Burnsafton verkar det som, eller åtminstone den mest framstående komponenten. Haggis har varit en så väsentlig del av Burnsafton att man även har brutit mot lagen för att få tag i den. Detta har skett bland annat i USA där amerikaner, kanadensare och skottar har smugglat in inälvor från får i åtminstone fyra årtionden, för att även invånare i det landet ska få möjlighet att fira Robbie Burns utan att hindras av lagen.

Under en traditionell Burnsafton sätts haggisen i fokus under en stor del av kvällen. Efter att fatet med haggis har burits ut ur köket till säckpipeblåsandet ställs den ned framför personen som leder firandet. Denna person läser därefter upp Burns dikt ”Address to a haggis”, varefter haggisen serveras åt sällskapet.

Burnsaftonens paradrätt haggis är serverad.
Av Kim Traynor – CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=18207280


Haggisens roll i denna högtid tycks innehålla en djupare symbolik än andra högtiders maträtter, som till exempel julskinka på julafton eller våfflor på Marie bebådelsedag. Haggisens syfte är inte bara att njutas av, både med smak- och luktsinnena, utan även att tilltalas, hyllas, och hanteras med särskild tyngd inom firandet. När man läser om hur mat typiskt används i högtider som jul i boken Folk i fest – traditioner i Norden så ser man att nästan alla de traditionella rätterna – stekt anka och flæskesteg i Danmark; sylta, skinka, grishuvud, grisfötter, grisknorr och fläskkorv i Sverige – forna eller moderna, ursprungligen har serverats av praktiska skäl. Oavsett om orsaken var att de var billiga och enkla att laga under ofruktbara årstider, eller om de upplevdes som lyxiga delikatesser när man hade mer mat än under resten av året, så blev de först traditionella efter att ha serverats upprepande i många år.

Haggis under Burnsafton är däremot en av de högtidliga rätter som inte följer detta mönster. Detta kan dels kopplas till att den har ett specifikt syfte. Traditionen att äta haggis kommer inte direkt från en uppmaning av Robbie Burns, men maträtten serverades troligtvis den första Burnsaftonen på grund av att den blivit föremål för Burns hyllning och lovord. På så sätt kan seden tyckas vara mer lik maträtter som används i religiösa riter, där de har ett syfte som inte alls eller inte huvudsakligen har att göra med att äta sig mätt eller njuta av maten.

Detta betyder inte att vi kan likna Burnsafton med nattvarden, eller att haggis utan problem kan tolkas symbolisera Robbie Burns återuppstådda levande kött. Men nattvardsbrödet och haggisen under burnsafton delar ändå vissa likheter i konsumtionen av näringsmedel i en ceremoni som ska hylla en respekterad person.
Kanske kan vi finna traditioner som ger maträtter liknande betydelsefulla roller i andra länder och i andra sammanhang. När jag sökte igenom litteratur som berör maträtter i koppling med traditioner hittade jag relativt få exempel som jag kunde jämföra med haggis under Burnsafton. En av de jag lyckades upptäcka var det så kallade bröllopsbrödet, eller korowaj/karawaj. Bröllopsbröd är en tradition i flera östeuropeiska länder, bl.a. Polen. Traditionen involverar att stort fokus läggs på ett särskilt bröd som lagas före ett bröllop av brudparets gudmödrar.

Karawaj liknar haggis så till vida att det är en traditionell maträtt med ceremoniell tyngd och stark innebörd utanför dess ätbarhet. Däremot så skiljer de sig genom att bröllopsbrödets viktiga roll tycks komma före firandet, i den utdragna och invecklade tillagningen av brödet, som tycks vara en ritual i sin egen rätt.

Valter Ambrosius Östberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Engelsk översättning av det inledande skotska citatet: “Nice seeing your honest, chubby face, Great chieftain of the sausage race! Above them all you take your place, Belly, tripe, or links: Well are you worthy of a grace As long as my arm.” http://www.robertburns.org.uk/Assets/Poems_Songs/toahaggis.htm

Lästips
– Burns supper. http://www.robertburns.org.uk/burns_supper.htm
– Kelly, Jon 2013. “The offal truth about American haggis”. BBC News Magazine 24.1.2013. http://www.bbc.com/news/magazine-21128089
– Knab, Sophie Hodorowicz 1993: Polish Customs, Traditions and Folklore. New York.
– Swahn, Jan-Öjvind 2000: Folk i fest – traditioner i Norden.

När halm hörde julen till

Jul, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Vad är det som markerar att julen har kommit till din familj? Kanske är det pyntandet av julgranen eller pepparkaksbaket, men i äldre tider var det julhalmens intagande i stugan som markerade denna övergång från vardag till fest.

Ända in på 1800-talet spelade julhalmen en stor roll för festsederna kring julfirandet i Norden. Traditionen hade anor i den fornnordiska julen, men var inte mer hednisk än att den kunde fortsätta inom den kristna högtiden. Halmen togs in i stugan och täckte golvet, och i den kunde man sedan både sova och leka stojiga jullekar. Halmens inbärande i stugan var en ritual som leddes av husfar efter att julbadet på julaftonskvällen var avklarat. Halmen skulle vara ren och av råg, och bars in i stugan i form av kärvar som ställdes i en vrå innan halmen breddes ut. I svenska Västergötland berättas det hur dessa kärvar bands upp av husfar och lades över golvet först efter att man utdelat en sup och ätit kvällsmaten. Till denna ritual kunde det också höra att man uttalade vissa bestämda ord, exempelvis ”här kommer nu vår julaglädje”.

Halmens funktion som element i julsederna hade dels praktiska och dels symboliska orsaker. Att täcka golvet med halm skyddade för kylan som kröp in mellan golvspringorna, och därför användes halm också ofta i ouppvärmda kyrkor. I hemmen var det förstås också praktiskt att långväga julgäster kunde få en sovplats i halmen. Vad gäller halmens symbolik förklarar etnologen Nils Arvid Bringéus hur det finns olika tolkningar där julens ursprungliga funktion av vissa forskare tolkas som en fest för de avlidna, medan andra tolkar det som en fest för nästa års skörd. Således kan halmen både ses som något som lades fram för de avlidna släktingarna som troddes besöka sin hemgård på julnatten, eller som något som skulle ge lycka inför nästa års skörd. En senare kristen tolkning av halmens betydelse för julfirandet kopplas till hur Jesus låg på halm i sin krubba.

Trots att forskare har olika tolkningar av julhalmens symboliska betydelse är det troligt att de olika betydelserna existerade parallellt. I julhalmen materialiserades alltså flera sorts värderingar och föreställningar. Halmen stod för något laddat och speciellt och därför hade man det inte bara på golvet utan också i allehanda prydnader som skulle skydda och bringa lycka.

Julhalmen ligger inte längre på golvet, men den sprider fortfarande julstämning i olika skepnader. Foto: Blanka Henriksson

Julhalmens betydelse minskade under 1800-talet till att till slut helt försvinna. Kyrkorna ville råda bot på det rituella användandet av halm för att bringa lycka, men den största orsaken till att kyrkor började förbjuda utbredandet av halm på golvet torde vara brandfaran det orsakade. Idag lever halmen vidare i julfirandet genom julprydnader som halmbocken eller stjärnorna i granen, men den starka emotionella laddning som halmen hade för människors julstämning och förhoppningar om lyckobringande har fallit i glömska. Att förknippa brottning i halm på salsgolvet till en typisk julaftonskväll är numera för de flesta en främmande tanke.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips
– Bringéus, Nils Arvid (1976) Årets festseder. Södertälje: Institutet för folklivsforskning.
– Schön, Ebbe (1980) Julen förr i tiden. Stockholm: Natur och kultur.
– Egardt, Helen (2015) Julens symboler. Stockholm: Dialogos.

Blånisser – kända i Norge men inte annanstans i Norden

Årets fester, Jul, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Blånisse är en term jag själv stötte på som barn i Norge i början av 2000-talet. Det var då dessa nissar (eller eventuellt tomtar) klistrades på allas näthinnor via julkalendern ”Jul i Blåfjell” på tv. Eftersom den första delen av serien skapades och sändes på tv redan 1999 har jag själv levt i ett Norge ”efter blånissene”.

Precis som de finska julkalendrarna visades ”Jul i Blåfjell” på barnteve varje dag fram till den 24:e december. Dagen efter varje avsnitt pratades det nästan enbart om vad som hänt i serien. Barnen lekte att de var ”blånissar” ute på rasterna i skolan och fortsatte i samma tema hemma.

Snabbt efter NRK (norsk public service-radio och -tv) börjat sända serien kunde man hitta en mängd produkter med blånissetema i butikerna som luvor, tröjor, matboxar och vantar. Det gick inte en dag utan att man såg någon komma gående iklädd en blå tomtemössliknande luva. Efter ett litet tag började jag själv också gnälla efter en ”blånisselue” eftersom alla andra hade en.

Marknadsföringen från NRK:s sida var effektiv och grundlig vilket ledde till en förändring av definitionen på tomtar och nissar i landet. Om du ber en person i 20-årsåldern om att få låna en tomtemössa (”nisselue” på norska) bör du kanske för säkerhetsskull du specificera med färgönskan också, så att du inte blir tvungen att använda en rak blå mössa som till formen liknar en fjälltopp.

Norsk blånisse med den typiska luvan. Foto: Arne Hjort Johansen, creative commons-licens CC BY-SA 2.0

Utanför Norge verkar ingen ha ens hört om ”blånisser”. Jag har pratat om saken med vänner och släktingar, och ingen har en aning om vad jag egentligen pratar om. ”Vadå? Tomtar med blåa mössor?” får jag ofta höra. Till detta måste man alltid inlägga att nej, det är inte några blåa tomtar, utan blånisser, en helt egen genre av tomtar som lever i ett berg. Kanske är orsaken att till att dessa varelser inte fått fotfäste i andra länder att de tycks leva i fjälltrakter. NRK har inte heller gjort reklam för serien till någon utomlandspublik, vilket säkert påverkar vetskapen om fenomenet.

Serien väcker ännu känslor av nostalgi i mitt, mina vänners och mitt yngre syskons hjärtan. Själva intromusiken får även de mest hårdhjärtade julhatare att mjukna och nynna med. Även om serien var (och tydligen fortfarande är) älskad av många har NRK beslutat sig att sluta visa den på tv, vilket har lett till starka känslor av besvikelse hos många och t.o.m. fackeltåg (om man ska tro rykten på nätet). Lyckligtvis kan man ännu köpa DVD-paket med hela serien och blånisseluvor från nätet för att trösta sig själv och tålmodigt vänta på julafton. Om man riktigt vill gosa och gotta sig kan man även köpa ett par tuvade blånissesockor.

Hilma Forsberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips
– Jul i Blåfjell. https://no.wikipedia.org/wiki/Jul_i_Blåfjell
– Larsen, Leif Inge 2010. ”Her er Norges første blånisse”. NRK 18.12.2010. https://www.nrk.no/nordland/her-er-norges-forste-blanisse-1.7429930