Fair fa’ your honest, sonsie face,
Great chieftain o the puddin’-race!
Aboon them a’ ye tak your place,
Painch, tripe, or thairm:
Weel are ye worthy o’ a grace
As lang’s my arm.
“Address to a haggis”

Robert Burns 1786

Robert Burns (1759–1796), även känd som Robbie eller Rabbie, ses i Storbritannien som Skottlands nationalskald. Under sitt korta liv skrev han en stor mängd dikter som skulle komma att bli bland de mest populära i Skottland. Dikterna ansågs fånga den skotska folksjälen och blev betydelsefulla för den nationalistiska rörelsen, för att inte nämna deras påverkan på det lågskotska språket, vilket var nästan helt ignorerat av det dåtida anglofila skottländska samhället. På grund av hans status i Storbritannien och i hela den engelsktalande världen uppstod olika festligheter och högtider till hans ära honom. Främst bland dessa är Burnsafton (eng. Burnsnight). Burnsafton är även den äldsta av högtiderna och började firas bara ett par år efter Robbie Burns död. Högtiden är inte strikt befäst till ett specifikt datum, men hålls vanligen på Burns födelsedag den 25:e januari.
Ett typiskt Burnsaftonsfirande kan innehålla en mängd traditionella sånger, dikter och tal. Dessa härstammar dels från Burns egna verk och från den grupp som organiserar just det firande som man tar del av. En säckpipeblåsare är en typisk del av middagen, och har vanligen uppgiften att spela under haggisens entré in till festsalen.

Haggis är en maträtt som är stark förknippad med Skottland och skotsk kultur i modern tid, likväl inom som utanför landet. Rätten består av en fårmagsäck fylld av malda bitar av fårhjärta, -lunga, och -lever blandade med lök och kryddor. Haggisen är nästan den viktigaste delen av Burnsafton verkar det som, eller åtminstone den mest framstående komponenten. Haggis har varit en så väsentlig del av Burnsafton att man även har brutit mot lagen för att få tag i den. Detta har skett bland annat i USA där amerikaner, kanadensare och skottar har smugglat in inälvor från får i åtminstone fyra årtionden, för att även invånare i det landet ska få möjlighet att fira Robbie Burns utan att hindras av lagen.

Under en traditionell Burnsafton sätts haggisen i fokus under en stor del av kvällen. Efter att fatet med haggis har burits ut ur köket till säckpipeblåsandet ställs den ned framför personen som leder firandet. Denna person läser därefter upp Burns dikt ”Address to a haggis”, varefter haggisen serveras åt sällskapet.

Haggisens roll i denna högtid tycks innehålla en djupare symbolik än andra högtiders maträtter, som till exempel julskinka på julafton eller våfflor på Marie bebådelsedag. Haggisens syfte är inte bara att njutas av, både med smak- och luktsinnena, utan även att tilltalas, hyllas, och hanteras med särskild tyngd inom firandet. När man läser om hur mat typiskt används i högtider som jul i boken Folk i fest – traditioner i Norden så ser man att nästan alla de traditionella rätterna – stekt anka och flæskesteg i Danmark; sylta, skinka, grishuvud, grisfötter, grisknorr och fläskkorv i Sverige – forna eller moderna, ursprungligen har serverats av praktiska skäl. Oavsett om orsaken var att de var billiga och enkla att laga under ofruktbara årstider, eller om de upplevdes som lyxiga delikatesser när man hade mer mat än under resten av året, så blev de först traditionella efter att ha serverats upprepande i många år.

Haggis under Burnsafton är däremot en av de högtidliga rätter som inte följer detta mönster. Detta kan dels kopplas till att den har ett specifikt syfte. Traditionen att äta haggis kommer inte direkt från en uppmaning av Robbie Burns, men maträtten serverades troligtvis den första Burnsaftonen på grund av att den blivit föremål för Burns hyllning och lovord. På så sätt kan seden tyckas vara mer lik maträtter som används i religiösa riter, där de har ett syfte som inte alls eller inte huvudsakligen har att göra med att äta sig mätt eller njuta av maten.

Detta betyder inte att vi kan likna Burnsafton med nattvarden, eller att haggis utan problem kan tolkas symbolisera Robbie Burns återuppstådda levande kött. Men nattvardsbrödet och haggisen under burnsafton delar ändå vissa likheter i konsumtionen av näringsmedel i en ceremoni som ska hylla en respekterad person.
Kanske kan vi finna traditioner som ger maträtter liknande betydelsefulla roller i andra länder och i andra sammanhang. När jag sökte igenom litteratur som berör maträtter i koppling med traditioner hittade jag relativt få exempel som jag kunde jämföra med haggis under Burnsafton. En av de jag lyckades upptäcka var det så kallade bröllopsbrödet, eller korowaj/karawaj. Bröllopsbröd är en tradition i flera östeuropeiska länder, bl.a. Polen. Traditionen involverar att stort fokus läggs på ett särskilt bröd som lagas före ett bröllop av brudparets gudmödrar.

Karawaj liknar haggis så till vida att det är en traditionell maträtt med ceremoniell tyngd och stark innebörd utanför dess ätbarhet. Däremot så skiljer de sig genom att bröllopsbrödets viktiga roll tycks komma före firandet, i den utdragna och invecklade tillagningen av brödet, som tycks vara en ritual i sin egen rätt.

Valter Ambrosius Östberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Engelsk översättning av det inledande skotska citatet: “Nice seeing your honest, chubby face, Great chieftain of the sausage race! Above them all you take your place, Belly, tripe, or links: Well are you worthy of a grace As long as my arm.” http://www.robertburns.org.uk/Assets/Poems_Songs/toahaggis.htm

Lästips
– Burns supper. http://www.robertburns.org.uk/burns_supper.htm
– Kelly, Jon 2013. “The offal truth about American haggis”. BBC News Magazine 24.1.2013. http://www.bbc.com/news/magazine-21128089
– Knab, Sophie Hodorowicz 1993: Polish Customs, Traditions and Folklore. New York.
– Swahn, Jan-Öjvind 2000: Folk i fest – traditioner i Norden.

Vi har just firat allhelgona, kommit ihåg våra döda och haft den numera årliga diskussionen om Halloweens antågande i Finland. Sen börjar advent och väntan inför julen med all dess mat, och allt kulminerar i nyårsfirandet med buller och bång. Det som många inte vet är att man tidigare i den finska kulturen firade något som kombinerade alla dessa högtider i något som var årets höjdpunkt: kekri.

Kekri var en skördefest som ursprungligen firades vid olika tidpunkter, beroende på när de olika gårdarna blev färdiga med sina skördesysslor, men på 1800-talet förankrades den till första november. Vid kekri tog det gamla året slut och det nya började och firandet fylldes av olika symboliska handlingar och ritualer. Borden skulle digna av mat och dryck och ju fullare och mättare man till slut var, desto bättre, det bådade nämligen gott för nästa års skörd. Får hade en speciell ställning och man åt ofta lammstek, sparade benen och grävde efteråt ner dem för att säkerställa lyckan inför det nya året. Det dansades, lästes ramsor och man levde loppan. Traktens ungdomar kunde klä ut sig till ”kekripukki” (kekribock) och ”kekritär” (en kvinnlig kekrifigur) genom att använda sig av bockmasker, klä sig i skinn och lakan och gå från gård till gård och be om mat. Ifall de inte fick något så hotade de med olika hyss.

Efter festen så var det gamla året slut, men det nya året började inte direkt därpå. Ordet ”kekri” går tillbaka till fornugriska ”kekraj”, som vidare är ett 4000 år gammalt låneord från indoiranska, och har betydelsen ”hjul”, ”något cirkulärt”. Firandet var ursprungligen förankrad i en neolitisk allmäneuropeisk soldyrkan och för att solåret och månåret skulle gå ihop så krävdes en tolv dagars period mellan det gamla året och början på det nya. Denna tid kallades i den finska kulturen för ”jakoaika” (ung. delningstid). Dessa tolv dagar var en gränsperiod då man bara gjorde det nödvändigaste arbetet, rörde sig så ljudlöst som möjligt, då spådomar utfördes för att visa hur det nya året skulle bli och då avlidna förfäder och andra andar var närvarande. Portarna mellan världarna var öppna och detta krävde strikta regler för hur man skulle bete sig, andar skulle blidkas och världens status quo upprätthållas. Tiden var ”pyhä” (ung. helig), något begränsat, rentav farligt, förbjudet, ett icke-rum, ett utrymme mellan två inrutade cirklar. Många känner säkert till begreppet ”twelve days of Christmas” från den angloamerikanska världen, det har precis samma ursprung som det finska ”jakoaika”.

Julen tog fr.o.m. 1800-talet över en hel del av kekris seder. Att äta mycket mat, komma ihåg de avlidna genom att tända ljus på gravarna, julgubben (joulupukki) i den finska varianten med skinnkläder, användandet av halm som dekoration, seden om julefrid; alla dessa element hittas i någon form i firandet av kekri. Ett talesätt vid den tiden löd: ”talonpojan kekri, herrainväen joulu” (bondens kekri, herrskapets jul), som berättar om hur förändringen höll på att ske.
Kekri minskade vidare i betydelse i och med urbaniseringen och splittrandet av det gamla bondesamhället. Min farmor växte upp i Sievi under krigstiden och kommer ihåg att kekri var en term som man kände till som ”kekrijoulu” (kekrijul), men att det inte firades aktivt då längre. Idag har man revitaliserat seden på olika håll, bl.a. på Fölisön i Helsingfors. Där kan man bl.a. göra en kekrimask åt sig, delta i en andakt och vara med om att skörda i trädgårdslandet på ön. Kekripukki rör sig såklart också på området. I Kajana firar man kekri genom att bränna en kekribock av halm.

Vad studier av våra seder då och nu berättar oss är att vår kultur inte är isolerad och inte heller unik. Seder och bruk har kommit och gått genom århundraden, fått nya prägel och former vartefter. Men i grund och botten har de flesta av våra seder mycket gemensamt i sin symbolik och i sin ritualitet och varför de utförs. Det handlar om olika gränser i livet, om att skydda sig och vörda både det överjordiska och det jordiska. Även om vi idag inte är medvetna om varför vi bränner brasor, varför vi konsumerar så mycket mat på julen, eller vet hur långt tillbaka i forntiden seden om att hedra de avlidna går, så fortsätter vi att utföra liknande handlingar som våra förfäder en gång gjorde. Lite annorlunda, inlindade i lite olika omslagspapper, men ändå sticklingar från samma träd. Ta det omtvistade Halloween, som både ses som ett hot och en möjlighet hos oss idag. Dess grund ligger i keltiska högtiden Samhain, som är exakt samma kugge i exakt samma hjul som kekri. Halloween är alltså egentligen inte alls ett främmande element för oss historiskt sett, vi har själv under samma tidpunkt och under nästan likadana former firat en egen högtid, till och med genom en inhemsk variant av ”trick or treat”.

Kekri firar det cirkulära, det återkommande, det fortgående livet, och kunde därmed symbolisera kulturen som helhet. När något nytt sipprar in så är det bara att glänta lite på locket och nästan säkert finns därunder något som egentligen är väldigt bekant. Så som åren går runt, så går också sederna, från generation till generation, från folk till folk, från land till land, i en naturlig och stadigt vandrande bana.

Hannah Salo

skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips

Ridderstad, P. Marianna. ”The bear and the year: On the origin of the Finnish late iron age folk calendar and its connection to the bear cult”. Mediterranean Archaeology and Archaeometry, Vol. 16, No 4, (2016), pp. 355-34.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. http://neba.finlit.fi/juhlat/kekri/index.html
(på sidan finns en lång lista med litteratur om kekri)

Taivaannaula ry. http://www.taivaannaula.org/
(skriver nästan dagligen på facebook om olika seder och bruk som varit aktuella för dagen ifråga eller tiden på året)

Talonpoikaiskulttuurisäätiö. http://kekri.fi/

För oss i dagens västerländska samhälle är Samhain kanske närmast känt som ”forntida Halloween”. Samhain (även stavat exempelvis Samain, Samuin, Sauin och Samhuinn, och också kallat andra namn beroende på plats) var en rituell keltisk högtid som firades efter skörden, från solnedgången den 31 oktober till solnedgången den 1 november och angav årets indelning i en ljusare och en mörkare halva. Högtiden firades för nästan 2000 år sedan, i Irland, Skottland och på Isle of Man. Under denna natt var ”den andra sidan” närmare och man kunde se både avlidna släktingar och onda andar, och även små övernaturliga varelser (i Irland kallade Aos Sí) sades kunna skymtas. Samhain firade döden och det mörka halvårets intåg, och det fanns mängder av riter som hörde ihop med högtiden.

Två av de viktigaste komponenterna under äldre tiders Samhainfirande var mat och eld. Under Samhain tändes stora kollektiva lägerbål ”bonfires”, som enligt flera internetsidor påstås härröra från ordet ”bone-fire”, eftersom benen av de nyligen slaktade djuren kastades in i elden. Dessa eldar hade ett flertal syften. Hemmets härdar släcktes, för att sedan på nytt tändas med hjälp av bålet. Elden användes som skydd mot de övernaturliga väsen som ansågs hålla till nära vår värld, den vägledde avlidna släktingar hem, och man kastade in offergåvor till olika naturväsen i det kollektiva bålet. Askan från bålet sedan spreds över de nyligen skördade åkrarna för att det kommande året skulle ge god skörd.

Fotograf : Per Palmkvist Knudsen, wikilicens CC BY-SA 2.5

På grund av det under vinterhalvåret allt blekare solljuset är det möjligt att Samhains stora bål ursprungligen tändes som hjälpmedel för solen, som man noterade hade slutat skina lika klart som under sommarhalvåret. Detta skulle senare ha utvecklats till en mer etablerad högtid, med olika riter som hör till.

I dagens värld är Samhain inte ett alldeles välkänt fenomen trots dess historiska betydelse. Irländska emigranter förde seden vidare till Amerika, där den så småningom förvandlades till vad vi idag känner igen som Halloween, och de krista högtiderna runtom vilket också var vad man i det alltmer kristna Europa försökt byta ut högtiden mot.

Sedan ungefär mitten av 1900-talet har nypaganer som följer den keltiska kalendern (såsom wiccaner och druider) försökt återuppliva gamla traditioner genom att fira Samhain, eller en fest baserad på högtiden, som en del av sin religiösa tradition. Dagens Samhain kallas ofta nyår, och i sydligare trakter är det vanligt att fira högtiden kring den första maj.

Specifika rituella platser både i Skottland och Irland där dessa eldar skulle tändas finns kvar än idag, men används inte längre under nutida festligheter. Även under historiskt Samhainfirande tändes mindre kollektiva brasor bland byarna längre bort, eftersom högtiden firades över hela de keltiska delarna av Irland och Skottland.

Eftersom Samhain var en övergångsrit mellan de två halvorna av året kan elden tänkas ha setts som en slags övergång. Även tändandet av hemmets eldar med elden från det kollektiva bålet kan ses som ett sätt att påbörja något nytt och säga farväl till det gamla. Enligt flera nypaganistiska rörelser som firar Samhain är högtiden ett slags nyårsfirande, där man kan välja ritualer som man själv anser att hjälper en att göra följande år bättre. Många av dessa religioner är mycket individualistiska, och det finns ingen entydig bild på hur man bör tro, utan det handlar mera om utförande. På grund av dessa religioners utspriddhet och individualism är det inte längre sed att tända stora kollektiva bål utan många utövare väljer hellre att göra upp egna privata eldar. Elden har heller inte samma betydelse i nutida Samhain som förr utan det är möjligt att fira denna högtid som man själv finner bäst., Även om nutida sätt at fira skiljer sig markant från den ursprungliga högtiden påstår nypaganer gärna att de följer gamla traditioner, istället för att säga att de utför en ny ritual.

Små riter som man kan utföra under högtiden varierar, och få av dem innehåller eld. De som gör det har även alternativa sätt att skapa elden, till exempel om man inte har möjlighet att göra ett bål. Bålet är heller inte längre stort och kollektivt. De bål som tänds vid samma tidpunkt som denna högtid hör ofta till andra festligheter. Elden spelar inte en lika stor roll inom modernt Samhainfirande – man ser den inte som ett skydd för andar, och man värmer heller inte avlidna släktingar som kommit på besök för en natt.

Amina Stålfors
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips

– Pakanaverkko, www.pakanaverkko.fi/uskonnoista/wicca/
– Samhain Lore and Rituals, https://www.circlesanctuary.org/index.php/celebrating-the-seasons/samhain-lore-and-rituals
– Samhain, http://www.newgrange.com/samhain.htm
– Östling, Per-Anders (2012) Spöken, medier och astrala resor. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen.