Folkligt skrivande 1750–1950. Dagböcker som källa till vardagligt skrivande och emancipatoriskt skrivande. Seminarium i Åbo 4-5.10.2023

Arkiv, Etnologi, Folkloristik, Forskning, Konferens, seminarium

Under två dagar samlades dryga 50-tal forskare och studerande kring temat dagböcker som källa. Seminariet arrangerades i samarbete mellan Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk kultur, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Åbo Akademi. Seminariet var tvärvetenskapligt och bland föredragshållarna och publiken fanns både historiker, etnologer, folklorister, språkvetare och ekonomer. Inför seminariet fanns en förväntansfull atmosfär i luften. Planeringen av detta seminarium hade pågått länge och tidigare hade det förhindrats av pandemin.

Att utgå från en materialtyp, nämligen dagböcker, var ett lysande drag. Det utgjorde en naturlig inramning trots att det förstås finns andra former av folkligt skrivande, såsom exempelvis brev. Alla föredrag passade väldigt väl in i seminariet. Under den första dagen fick vi höra om dagböcker i Svenska Litteratursällskapets arkiv, digitalisering av folkliga dagböcker och vad en språkvetare kan utläsa ur personnamn och bruket av prepositioner som säger något om hur man orienterade sig rumsligt på orten. Keynote föredraget hölls av agrarhistorikern Catharine A. Wilson som talade bland annat om hur talko-arbete framställs i dagböcker, som ett ömsesidigt sätt att hjälpa sina grannar och få tunga och arbetsdryga arbeten, som att bygga ett hus eller en lada, gjorda.

Under den andra dagen var fokus mera på dagboken som artefakt, men också på vad man kan utläsa ur en dagbok gällande arbete och arbetsfördelning mellan män och kvinnor i det tidigmoderna samhället, nyttjande av naturresurser, konsumtion och om hur dagboksskrivandet tog form i så kallade semilitterata samhällen. Denna dag var inte lika tvärvetenskaplig som den första. I stället var det frågan om hur historiker ser på vad man kan utläsa i dagböcker och specifikt så kallade bondedagböcker. Mycket fokus låg på dagboken som källa till vad folk gjorde i det tidigmoderna samhället, till exempel i form av analyser av verbfraser i dagböckerna, det vill säga vad det enligt dem gjordes. Utmaningen är att mycket vanliga sysslor som grötkokande och mjölkning, något som skedde dagligen, inte fanns nedskrivna i dagböckerna och osynliggjordes därav. Här behövs alltså mer forskning.

Historia har länge studerats bland annat som ”history from below”, en slags motsats till elitens historia. I sammanfattningen av seminariet framhölls att historia nu även kan studeras från insidan, att analysera hur människor själva berättar om sina sysslor. Det som saknades i detta seminarium var ett föredrag som skulle ha lyft upp en innehållslig och narrativ analys av en dagbok, för att visa på hur människorna under tidigmodern tid uppfattade sitt liv och sin omvärld. Detta påpekades av språkvetaren Jan-Ola Östman i sin kommentar på seminariet. Ingen av föredragshållarna var speciellt villiga att problematisera vad de menade att begreppet folkligt skrivande inbegriper. I många fall var det frågan om att de undersökte just bondedagböcker. Som helhet var dessa två dagar mycket lyckade och samlade ett stort antal forskare både från Sverige och Finland.

Lena Marander-Eklund

Smaken är som baken – ganska läcker

Kropp, Kulturanalys, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 2 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Läckert! – en föreställning om tycke och smak(löshet) på Kåren i Åbo den 11 oktober.

Smaken är som baken, det har konstaterats sedan länge tillbaka. Fredrik Nilsson börjar den första föreläsningsbiten med att berätta om smak i allmänhet, hur den formas,  hur den är bunden till tid, identitet och kulturell kontext. Här blev den sydsvenska rätten bänkavälling (alla veckans matrester samlade i en ho som sedan kunde ätas varm eller kall i ett senare skede) ett exempel på hur något är bundet till sin kontext, till vad man är van att äta som känns främmande och kanske lite äckligt för folk utanför. Och vad gör egentligen något läckert eller äckligt?

Också människor kan kallas läckra, eller väldigt söta. Vill man kyssa någon så vill man veta hur den personen smakar. Det hade jag nog aldrig tänkt på, hur mycket av vårt språk kring det vi tycker om har att göra med att äta, med hur något/någon skulle smaka.

Att kyssa någon är att smaka av hen.

Vi fick också lära oss begreppet symbolisk kannibalism. Nilsson tog upp fans till den svenska sångaren Lill-Babs och hur någon i ett beundrarbrev tyckte att man borde göra godis av Lill-Babs som alla kunde äta för att bli lika snälla och empatiska som hon. Vi tänker att vi kan ta upp egenskaper av något genom att äta det.

Så frasen ”vi är det vi äter” stämmer på både ett konkret och ett symboliskt plan. Att kunna säga att man tycker om något tillsammans är väldigt viktigt för oss människor. Till slut fick vi ett gott råd att bära med oss från föreställningen: att ta emot dem med annan smak med hela hjärtat!

Våra härliga improvisatörer visste lika lite som publiken om det som skulle ske under föreställningen. Det som berättades under föreläsningsbitarna var nytt för oss alla.

En improviserad scen handlade om en matkö på en högskola och där kom både bänkavällingen och några fårtestiklar in, det hade vi nyss hört Nilsson berätta om.

Klokskapen och dårskapen i Kunskapskabaréns format speglar varann på bästa möjliga sätt. Jag vet inte om jag skrattade mera under kunskapen eller kabarén, men man går hem efter föreställningen med nya saker att fundera över och lite ont i magmusklerna av skrattandet!

Linda Javén
Skribenten jobbar som publikarbetare på ÅST och älskar polarexpeditioner och statistik

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Läckert! – en föreställning om tycke och smak(löshet). ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Jag är vuxen

Kulturanalys, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 1 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Moget! – en (skam)lös föreställning om vuxenpoäng på Kåren i Åbo den 10 oktober.

Vad betyder det att vara vuxen och hur anses man bli vuxen? Professor Fredrik Nilsson tog avstamp i den skämtsamma listan över s k vuxenpoäng. Det verkar vara en allmän uppfattning till och med globalt att man anses vara vuxen när man har ett eget hem. Vuxenhet knyts till en plats, hemmet. Det handlar också om styrning och makt i samhället, det är ordning och reda när folk har sina egna hem. Och det möjliggör också att driva in skatt. Att inte ha en egen adress gör en person onormal, omogen. Nomader, romer och samer har i tiderna ansetts vara omogna och de har uppfattats hota den allmänna ordningen.

Gräsklippare, förkläde, fotriktiga skor och att läsa dödsannonser ger tydligen vuxenpoäng. Att ha en krukväxt ger 1 poäng och att hålla den vid liv ger 10 poäng.

Enligt en poänglista i USA får man 25 000 poäng när man gifter sig! Om man skiljer sig blir man av med 15–17 000 poäng och om man gifter om sig får man 50 000 poäng.

Det kändes pirrigt att som teatervan sitta i publiken och ta till sig det här helt nya konceptet – vetenskapsteater. Improvisatörerna hade fullt upp med att förkroppsliga vuxenlivet. I improvisationsteaterns natur ingår att publiken får föreslå t ex platser, titlar, yrken, genrer och dialekter som improvisatörerna sedan ska följa. Igår blev det bland annat Sverigebåt (eller Finlandsfärja som man ju säger i Sverige), min svarta barndom, fantasy, tandläkare och kokkoladialekt. Improvisatörerna har en uppsättning hattar, peruker, skägg och några väskor till sitt förfogande. Jag vek mig nästan av skratt när en baby plötsligt föddes ur en fascinerande böld i foten! En annan lyckad och sympatisk scen var förlagd till Åbo Akademi. En förvirrad gulnäbb möttes av en glad tutor i en hurtig barnmusikal. Tutorn (latin: förmyndare) rättade till gulnäbbens keps och tutade ivrigt i en imaginär tuta på sin lika imaginära sparkcykel. Det blev en massa muntert hej hej och aja baja i äkta barnsångstil!

Professor Fredrik Nilsson analyserar fenomenet vuxenpoäng och de tre improvisatörerna Samuel Karlsson, Daniela Franzell samt Jerry Wahlforss förbereder sig på att tolka lärdomarna i hisnande iscensättningar.

Universiteten har tre uppgifter: undervisning, forskning och samverkan med samhället och detta är ett verkligt lyckat sätt att göra det på.

Maria Olin
Skribenten jobbar som kommunikatör på ÅST och kommunikation i alla former är hennes passion. Och bubbel.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Moget! – en (skam)lös föreställning om vuxenpoäng. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Reflektionen från teaterns kommunikatör är också publicerad på ÅST:s webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Bobarhetsworkshop i Oravi

Folkloristik, Forskning, Konferens, seminarium

Arbets- och näringsministeriet har genom Egentliga Finlands förbund beviljat Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi finansiering för åren 2022–2023 för att skapa temanätverket Habitability. Nätverket fungerar som en brobyggare mellan de olika skärgårdsområdena och har arrangerat olika utbildningar, workshoppar och möten kring temat bobarhet. Konceptet eller verktyget bobarhet (på engelska habitability) är specifikt utvecklat för små, avgränsade skärgårdsområden, alltså öar. Bobarhetsverktyget kan användas för att mäta hur bobar en ö är genom att se på service, arbetsplatser, boende, utbildning, infrastruktur, ekosystem, samhörighet, med mera. Bobarhet lyfter fram det som är attraktivt på en ö som bostadsort och det som behövs för ett hållbart och livskraftigt samhälle, men även det som saknas.

Den sjunde workshoppen inom projektet Habitability – För livskraftiga och bobara skärgårds- och vattenområden, arrangerades i Oravi, Nyslott den 10-12.9.2023. Ca. 35 skärgårdsbor från olika delar av Finland, Åland och Sverige deltog i workshoppen för att diskutera skärgårdsfrågor och lära sig mera om bobarhetsverktyget. Workshoppens tema var offentlig service, ett av bobarhetsverktygets huvudsakliga delområden. Som skärgårdsbo i västra delarna av Finland tänker man kanske inte direkt på att vi också har skärgård i Insjöfinland. Grannkommunen till Oravi, Enonkoski, är faktiskt en av Finlands åtta skärgårdskommuner som får statligt skärgårdsstöd.

Workshop-deltagarna vid Janne Herranens fiskebåt.

Bussen startade från Åbo på morgonen och vi stannade i Lahtis på lunch. Workshoppens första besök gick till Laitaatsilta ångbåtsbrygga på ett varvsområde i Nyslott och där vi fick bekanta oss med varvet och ta en titt på en ångbåt. Särskilt maskinrummet väckte stort intresse bland skärgårdsborna. Sedan fortsatte vi bussresan mot Oravi där vi blev välkomnade av byaföreningens ordförande Sakari Sallinen. Vi inkvarterades i stugor vid Oravi kanals strand, så dagen avslutades med bastu och simning. I strandbrynet fick vi sällskap av tiotals små paddor som skuttade runt och tog sig ett och annat dopp med oss i sjön.

Nästa dag fick alla skärgårdsområdenas representanter presentera sig och sitt skärgårdsområde varefter vi fick lyssna på en paneldiskussion om Saimens skärgårdskommuner. Sedan besökte vi Juvola skola där vi träffade eleverna och lärarna. Skolan har 36 elever men verkar för sista året. Skolans stängning väckte starka känslor bland deltagarna och många undrade hur kommunen kan stänga skolan som har så pass många elever. Många skärgårdsbor lyfte fram att deras lokala skolor kan ha mycket färre elever men att kommunerna väljer att tänka långsiktigt och hålla dem öppna.

En intressant presentation om Stockholms skärgård av Nilla Söderqvist och Britt Fogelström från SIKO – Skärgårdens intresseföreningars kontaktorganisation.

Vi åkte vidare med bussen till en fiskekaj där fiskaren Janne Herranen berättade om fiskenäringen i Saimen. De fiskar mycket gädda, vilket även märktes i den lokala restaurangens utbud. Vi åt gäddfilé, gäddsoppa och gäddbiffar under vårt besök. Herranen menade att man borde bli bättre på att utnyttja mörtfångsterna i Finland. Då någon frågade vad han tycker om saimenvikaren svarade han att han kommer bra överens med sälen, men inte med dem som vill skydda den.

Bussen åkte vidare till byahuset Päiväkumpu som fungerar som bybornas mötesplats. Det blev en kaffepaus varefter Rita Lönnroth från Sibbos skärgårdsdelegation höll en presentation om Sibbos bobarhetsanalys. Efter presentationen kom frågan upp huruvida bobarhetsverktyget kunde användas för analys av större samhällen än enbart öar. Christian Pleijel som tillsammans med skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi utvecklat bobarhetsverktyget säger att de noterat den stora efterfrågan och att verktyget kommer att utvecklas för att kunna analysera större helheter i framtiden.

Frågan om identitet kom upp ett flertal gånger under workshoppen. Många identifierade sig väldigt starkt som skärgårdsbor. Som en folklorist kunde jag inte motstå att sätta på mig analyshatten då jag hörde skärgårdsborna berätta om sina öar och sitt öliv. Berättarpoängen var ofta tydlig, att vara en öbo uppfattades som en stolthet och en kvalitet. Berättelser om långa och farliga skolvägar över isen, långa vägar till närmaste BB och fiskefärder i storm och stiltje gav en bild av skärgårdsborna som orädda, tuffa och ihärdiga. Som motsättning hade vi berättelserna om ”fastlänningarna” som inte är lika vana vid det hårda livet, utan vill ha det mesta serverat och bekvämt. Sommargästerna/stugägarna sågs också i viss mån som lite problematiska, men här skiljde man ofta mellan de nya stugägarna och de som haft stuga på orten länge, ofta i flera generationer. De som varit en del av öns gemenskap en längre tid kunde navigera i ö-samhällets oskrivna regler, medan många nykomlingar helt saknade finkänslighet i öns vett och etikett.

En dimmig morgon fick vi njuta av en vacker soluppgång över Oravi kanal.

Att träffa andra öbor var givande och samtalen mellan människorna livliga. Alla berättade gärna om sina lokalsamhällen och delade med sig av sina erfarenheter. Att öarna är väldigt olika men tampas med likadana utmaningar framkom ofta i diskussionerna. Under en lunch var det roligt att märka hur alla runt bordet förstod hur eländigt det är då någon oförstående kör sönder isen och därmed förstör möjligheterna att smidigt ta sig till och från sin ö, eller att sparkstöttingen är det bästa transportmedlet vintertid.

Träffen var lyckad och många menade att skärgårdsnätverket som skapats genom projektet borde fortsätta med sin verksamhet. Många såg också mycket fram emot projektets sista workshop och avslutningsseminarium som hålls den 4–5.12.2023 i Åbo. Evenemanget är öppet för alla intresserade och temat är Finlands Skärgårdsting: Välmående människor från insjö till utskär.

Julia Öhman,
doktorand i folkloristik

Stormen som uteblev och andra väderhistorier

Folkloristik, Publikation

I början av augusti skrev medierna om en annalkande storm. I Iltasanomat kunde man läsa artiklar med följande rubriker fritt översatt från finskan ”En infernalisk åskfront närmar sig Finland” (4.8.2023), ”Extremväder är på väg till Finland” (5.8.2023) och ”Vår planets häftigaste åskstorm närmar sig Finland” (3.8.2023). Det var fråga om stormen Sylvia (i Finland) och Hans (i Sverige och Norge).

Stormen gjorde att enstaka träd föll över elkablar med strömavbrott som följd. Visst ven det i knutarna men åtminstone jag märkte överhuvudtaget inte av något åskväder. Den storm som det varnades för blev mycket lindrigare än väntat – stormen drog i stället längre västerut, till Sverige och Norge där den gjorde stor förödelse. Stormen Sylvia var varken infernalisk, speciellt förödande eller planetens häftigaste åskstorm. Intressant i sig är kvällspressens användning av överord i samband med väderfenomen. På så sätt kan kvällspressens sensationella rubriceringar sägas representera en spegling och/eller en skapare av våra rädslor. Intressant är också att väder och väderfenomen blivit nyhetsstoff också de gånger de inte kopplas till klimatförändringen.

Jag har intresserat mig för kulturanalytiska perspektiv på väderfenomen och specifikt oväder. För ett tag sedan fick jag möjligheten att medverka i en antologi om väderfolklor, alltså hur väder omtalas i folkmun och vilka folktroförställningar som är kopplade till väder. Redaktörer för antologin är folkloristerna Willows Mullins, University of Edinburgh University och Shelley Ingram, University of Missouri. I boken Wait five minutes. Weatherlore in the Twenty-first century (2023) diskuteras väderfenomen som en angelägenhet som angår oss alla, i en tid då vädret blivit politiskt. Väderfolklore är en välkänd genre som idag fått en ny betydelse och en annan tyngd i och med klimatförändringen. Väder används på ett meningsskapande sätt, som ett sätta att förstå oss själva och världen. Centralt här är den komplexa relationen mellan människor och vädret.

Boken består av tre delar. Den första handlar om folktroföreställningar där väderfolklore och trosuppfattningar strålar samman. Den andra delen handlar om texter med fokus på personliga upplevelser samt litterära gestaltningar av väder. Den sista delen handlar om traditioner eller en folklig reaktion på väder. Mitt bidrag handlar om personliga upplevelser av åska och storm, om gånger då storm och åska inte drog förbi utan genererade dramatiska berättelser med den egna överlevnaden i fokus. Centralt är här händelser som nästan skedde, åskan slog nästan ner och om åskan slog ner blev vi nästan träffade. När vi berättar om dramatiska händelser gör vi det i relation med det som kunde ha hänt. Det dramatiska som ”nästan” hände kan ses som en överdrift, ett sätt att berätta något spännande, men det kan också tolkas som ett starkt emotionellt uttryck för en rädsla inför naturens krafter.

Lena Marander-Eklund
Folklorist och vädernörd

Mullins, Willow & Shelley Ingram (2023). Wait five minutes. Weatherlore in the Twenty-first century. Jackson: University press of Mississippi.

Välkommen!

Laddade platser, Ordets makt

Få ord har samma positiva klang som välkommen. Den främling, gäst, besökare eller återvändare som möts av ordet, vet att hen inte enbart är kommen fram, anländ, utan dessutom önskad, efterlängtad, rent av begärd. I en del fall, som i rubriken ovan, adderas en förstärkning i form av ett utropstecken. Detta raka streck som svävar ovanför en punkt signalerar på ett märkligt sätt emfas, men kan också ge intryck av att värden eller värdinnan, den som välkomnar, är desperat, ensam och vilse. Månne det inte finns ett mått av desperation, ensamhet och vilsenhet inom mig när jag genom denna blogg hälsar personal och studenter välkomna till den kulturvetenskapliga miljön vid Åbo Akademi. Äntligen är ni tillbaka, äntligen är ni här! Välkomna!!

Förvisso kan ordet välkommen uppfattas som en aning slitet och tömt på sitt värdefulla innehåll. Som när ordet tryckts på en entrématta i en affär där kunderna, allt eftersom skosulorna långsamt dras baklänges på mattans yta, respektlöst nöter ner ordets varma, vackra betydelse. Av denna anledning kommer ni aldrig att hälsas välkomna med en sådan matta på mitt kontor eller i vår miljö. Här trampar vi inte på egna eller andras ord, utan utforskar dess betydelser, användning, förändring och agens.

Välkommen kan också rymma magiska och ominösa dimensioner, som i Cabaret: ”Willkommen! Bienvenue! Welcome!“. Musikalen, och låttexten som sådan, pekar på betydelsen av att träda in i ett sammanhang som är annorlunda: ”Willkommen! Bienvenue! Welcome! […] Leave your troubles outside. So life is disappointing, forget it! In here life is beautiful”. Kabarén erbjuder ett andrum, en fristad, där en annalkande storm kan glömmas bort – åtminstone för en stund. Konferencierens Willkommen! Bienvenue! Welcome! är en besvärjelse.

Med denna välkomst-blogg vill jag förstås ingalunda skapa en ödesmättad stämning, utan i stället betona det magiska. När vi kliver över tröskeln till universitets lokaler, så kliver vi samtidigt in i ett magiskt rum där mycket är annorlunda. På ingen annan plats i samhället hålls bildningen lika envist i främsta rummet. På ingen annan plats i samhället har det fria, kritiska sökandet efter kunskap en lika framträdande position. Och sökandet efter kunskap är, för att knyta an till den svenske idéhistorikern Sven-Eric Liedman, ett oändligt äventyr. Så, Willkommen, And bienvenue! Welcome! till äventyret.

Fredrik Nilsson, Professor i Nordisk etnologi, Chef för Klustret för kulturvetenskap, Åbo Akademi

Budkavlen – nu tillgängligt för alla att läsa

Forskning, Publikation

Vad har etnologer och folklorister intresserat sig för under de senaste dryga 20 åren? Ett svar till frågan ges genom att bekanta sig med utgivningen av tidskriften Budkavlen. Här framkommer bland annat att följande teman varit i fokus för utgivningen av tidskriften: filmer, tv-tittande, familjen, hemmet, konsumtion, tiden och det förflutna, historiebruk, rumslighet och rörlighet, arbete, ålder och generation.

Budkavlens redaktion har glädjen att meddela att alla nummer av tidskriften Budkavlen, som ges ut av ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi och som publicerats under detta årtusende (2000-2023) nu finns tillgängliga för alla intresserade att läsa. Tack vare Sonja Hukantaivals insats i våras har äldre nummer kunnat digitaliseras och läggas in på tidskriftsdatabasen.

https://journal.fi/budkavlen

HAVET:s forskardagar på Husö 10–12 maj

Exkursion, Fältarbete, Forskning

HAVET är en tvärvetenskaplig forskningsprofilering vid Åbo Akademi och Åbo universitet. Profileringen fokuserar på att finna lösningar på marina lömska problem med målet att möjliggöra samexistensen mellan marina och maritima liv och samhället, samt uppmuntra till hållbar tillväxt i Östersjön och de nordiska havsområdena. Om man som forskare eller doktorand har ett intresse för havet kan man anhålla om att få bli en del av profileringen och gemenskapen.

För mig innebär delaktigheten i HAVET främst att träffa andra havsintresserade över ämnesgränserna, utbyta idéer och få ta del av andras forskning. Det är en ypperlig möjlighet att se hur andra ämnen jobbar och hur olika, men ändå lika vi tänker. HAVET ordnar framför allt seminarier, men även olika sociala tillställningar. I maj hade jag möjligheten att åka på en 3 dagar lång vistelse till Husö biologiska station på Åland.

Vi tog morgonfärjan från Åbo till Åland och väl framme på Husö började dagen med en rundtur i området. Husö station består av ett flertal nyare och äldre byggnader i ett grönskande landskap. Vitsippan och svalörten var i full blom under vårt besök. Senare under sommaren kommer betesdjuren till hagen och upprätthåller på så sätt beteslandskapet och biodiversiteten i området, men innan de släpps ut på grönbete får de vackra vårblommorna blomma ut.

Det Gula huset, där vi fick övernatta under vistelsen.

Det var konstnärinnan Sigrid Maria Granfelt som köpte Husö gård år 1910 och lät bygga det som idag kallas för Gula huset. År 1940 donerade Sigrid sitt hemman till Stiftelsen för Åbo Akademi och sedan 1959 har Husö fungerat som miljö- och marinbiologins fältstation. Byggnaderna på gården har många olika funktioner och inrymmer bl.a. laboratorier, akvarieutrymmen, logi för studenter och forskare, kurssal och kontorsutrymmen.

Det hänger ett flertal porträtt av Sigrid Maria Granfelt på Gula husets väggar. Då huset renoverades år 2004 ville man återskapa den stil som funnits i huset i början på 1900-talet. Det här gjordes bl.a. med tapeter som liknade de ursprungliga i färg och mönster.

Många studerande och forskare befinner sig på stationen under längre perioder då de utför sitt fältarbete. Även olika fältarbetskurser ordnas på Husö och i synnerhet på somrarna är det därför livligt, om inte helt fullsatt på stationen. I till exempel akvarierna på Husö har man möjlighet att kontrollerat reglera livsmiljöer för olika organismer som studeras. Man kan exempelvis studera hur vattentemperatur och ljusförhållanden påverkar organismerna och därmed försöka förutspå hur de kommer att klara av klimatförändringar.

Efter rundturen begav vi oss till kurssalen för ett seminarium med presentationer och efterföljande diskussioner. Att lyssna på presentationer från andra ämnen är alltid givande, men också utmanande då man får försöka sätta in sig i nya begrepp och angreppssätt. Tack vare våra olika bakgrunder kan vi hjälpa varandra på många sätt. Oväntade frågor kan till exempel ge nya insikter och innebär samtidigt att vi får öva på att förklara våra sätt att hantera och se på saker och ting. Efter seminariet åt vi en gemensam middag, spelade sällskapsspel och slutligen avlutades dagen med bastu och simning.

Ingen ö utan en Wilson

Följande dag åkte vi på en exkursion till Bomarsunds fästning. Det nya och moderna besökscentret imponerade och vi vandrade runt fästningen i soligt vårväder. Jag fick i samma veva lära mig mera om olika fågelarter som vi råkade se längs vägen, en fördel då man går runt med biologer.

Glada doktorander på exkursion.

Väl tillbaka på Husö station fick vi höra en presentation av Rufus Panelius från nätverket Bärkraft. Nätverket bildades år 2016 för att arbeta mot ett hållbart och livskraftigt Åland. Efter presentationen fick vi ”leka marinbiologer”. Med andra ord ta en tur med roddbåten för att samla vattenprov och mäta siktdjup, men även leta efter olika organismer i vattnet. Sedan blev det gemensam middag av lokalt producerade råvaror. Självklart avlutades kvällen igen med bastu.

”Att leka marinbiolog”

Sista dagens tema var tvärvetenskaplig forskning. Vi skulle utföra ett grupparbete och komma på en forskningsidé som med fördel kunde utföras genom tvärvetenskapliga angreppssätt. Det blev en hel del intressanta diskussioner. Min grupp funderade på hur man kunde undersöka vresrosen ur ett socialt, ekonomiskt, biologisk och kulturanalytiskt perspektiv. Vresrosen är en invasiv art som bland annat på grund av sitt vackra utseende och sin doft ändå väcker mycket positiva känslor hos människor. Det här gör den till ett intressant och komplext forskningstema. Kanske vi någon gång i framtiden rentav kommer att utföra ett liknande projekt.

Efter grupparbetet var det slutligen dags att hoppa på färjan och vinka hejdå till Åland efter 3 mycket givande och roliga dagar.

Om ni blev intresserade av havsprofileringen hittar ni mera information här: https://www.abo.fi/havet/om/
Och om ni vill läsa mer om Husö biologiska station kan ni göra det här: https://www.abo.fi/huso-biologiska-station/

Julia Öhman
Doktorand i nordisk folkloristik som gärna leker marinbiolog då tillfälle ges

Nutida förvaltning av estlandssvenskarnas historia- en reserapport från traditionsvetenskapliga nämndens resa till Hapsal och Tallinn.

Etnologi, Exkursion, Fältarbete, Folkloristik, Laddade platser

För en 6-7 år sedan var jag på en föreläsning på Uppsala Universitet, jag kommer inte ihåg vad föreläsaren hette eller vilket universitet hon kom ifrån. Jag tror det var nåt brittiskt, men föreläsningen handlade om minne och glömska. Jag kommer ihåg att jag antecknade några meningar som satte sig fast i mig men minns inte längre den exakta ordalydelsen. Men det var något i stil med att förlust och sorg handlar om att ha en relation till någon eller något som inte längre finns. Till exempel, om någon nära anhörig avlider så betyder ju inte det att min relation med den människan bara tvärt upphör utan fortsätter men i en annan form än tidigare.

När jag gick på den här föreläsningen hade jag precis skrivit min magisteruppsats i kulturvård om förstörelsen och återuppbyggnaden av kulturarv i Bosnien och Hercegovina under balkankrigen på 90-talet och kopplade föreläsarens ord till kulturarvets betydelse för människor under och efter en konflikt. Jag har inte tänkt på den här föreläsningen på massor av år men minnet bubblade upp igen när jag för några dagar sedan satt i en båt på ett skumpigt hav mellan Ormsö och Hapsal i Estland. Jag var där tillsammans med traditionsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland som reste runt i estlandssvenskarnas fotspår under några dagar. Förutom det estlandssvenska Aibolands museum i Hapsal och Ormsö så besökte vi även den svenska församlingen S:t Mikaels i Tallinn.

S:t Mikaels kyrka

Innan den skumpiga båtresan tillbaka till Hapsal så hade vi bland annat varit i den medeltida kyrkan på Ormsö. Och guiden berättade om hur de ca 2000 estlandssvenskarna som bodde på ön vid andra världskrigets utbrott flydde till Sverige under tidigt 40-tal för att undkomma röda armén och den sovjetiska ockupationen. Innan de flydde packade de ner de mest värdefulla kyrkliga inventarierna, inklusive predikstolen, samt avkristnade kyrkan. På ett symboliskt men också högst konkret sätt tog det inte bara med sig de materiella inventarierna utan också kyrkans själva ”helighet” och hjärta. Det var inga unika händelser som utspelade sig på Ormsö vid tiden utan samma skedde på alla de öar och andra platser som var estlandssvenska. De kyrkliga inventarierna hamnade så småningom på Historiska museet i Stockholm där de förvarades i största hemlighet för att det fanns en rädsla för att Sovjetunionen skulle kräva tillbaka dem. Först på 1970-talet fördes föremålen in i museets katalog. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. För de flyende estlandssvenskarna en högst påtaglig sorg över att bli tvungna att lämna sitt hem, sin gemenskap, anhöriga som blev kvar och sitt ursprung.

Först när Estland blev självständigt 1991 blev det möjligt att återvända till de gamla estlandssvenska territorierna men många familjer hade skapat sig ett nytt liv i Sverige och återkom inte alls eller skaffade en sommarstuga på den plats där släkten tidigare bott. Innan kriget bodde ca 2000 personer på Ormsö och idag är dom runt 300. Vår guide berättar att de den sista personen med svenska som modersmål dog för 2-3 år sedan.

Några av de över 300 hjulkors som finns på Ormsö kyrkogård.

I Tallinn återfick den svenska församlingen S:t Mikaelskyrkan 1990 och sedan dess har kyrkans olika delar restaurerats för att få bort spåren efter den idrottsklubb som inrymdes i lokalerna under sovjettiden. Och under tidigt 2000-tal kunde de drygt 100 kyrkliga föremålen som förvarats på historiska museet i Stockholm återlämnas och många av dem förvaras idag i det lilla estlandssvenska kyrkomuseum som inrättats i kyrkans källare. Kyrkoherden som tog emot oss under vårt besök berättade att han fortfarande håller på att leta rätt på föremål från S:t Mikael som hamnade på villovägar under kriget och sovjettiden. Han berättar också att dagens församling uppgår till ca 300 personer.

Jag och många andra i vår lilla resegrupp slogs av hur positiv både personalen på Aibolands museum i Hapsal och svenska församlingen i Tallinn ser på framtiden trots att estlandssvenskarna idag är en mycket liten minoritet. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. De många estlandssvenskar som en gång befolkade öar som Ormsö, Rågöarna, Nuckö, Odensholm och delar av kuststräckan innanför dessa finns inte längre kvar idag. Men den entusiasm och tillförsikt som lever och frodas på platser som Aibolands museum och S:t Mikaels kyrka gällande den estlandssvenska kulturens överlevnad och fortlevnad gör att det inte längre behöver handla om en relation till något som inte längre finns utan en omformad relation till något som sakta men säkert verkar växa till sig och bli starkare igen.

Under våra dagar i Estland fick vi lära oss mycket nytt, inte bara om estlandssvenskarna historia utan också om deras framtid. Tack för det.

Malin Stengård
traditionsvetenskapliga nämndens forskare med ett nyvunnet intresse för estlandssvenskar.

Ormsö gårdsmuseum är en återskapad ormsösvensk gård som de såg ut innan andra världskriget.

Handens kunskap

Kropp, Kulturanalys, Materialitet

Jag krattar och rensar ett trädgårdsland inför odlingssäsongen. Med mig har jag emellanåt tre minderåriga hjälpredor som behöver instruktioner för att kunna vara delaktiga i verksamheten. Det får mig att tänka på hur mycket av det jag gör som är kunskap jag förvärvat inte bara genom muntlig handledning, utan också genom ett sakta utövande. 

För hur vet man hur man enklast får upp ett ogräs ur marken? För mig sitter det i fingrarna. Hur jag tar i, hur jag vrider och vickar för att få så mycket som möjligt av rotsystemet med och hur jag hjälper till med krattan eller spaden. 

Sen kommer jag till nästa exemplar, och det kräver kanske ett lite annat handgrepp. Den här sorten har annan rot, eller segare stjälk, eller är svårare att få ett stadigt grepp om. En del vet jag namnet på: våtarv, maskros, åkerfräken. En del är ogräs mer på grund av sin självvalda växtplats än sin identitet: vallmo, fingerborgsblomma, jordgubbsplantor, citronmeliss. En tredje kategori är de där som är vagt bekanta men mina botaniska kunskaper räcker inte till för att identifiera dem. 

Vi förnyar jordgubbsplantor och hela tiden krävs nya beslut. Vilka plantor är i för dåligt skick och bör bytas ut, hur planterar vi de nya plantorna på bästa sätt? Potatis ska sättas. Hur gör man en fåra, hur tätt ska utsädet placeras, hur nära får raderna vara varandra?

Potatisland för de anställda i medicinfabriken Medica i Månsas 1955. Fotograf: Max-Åke Lagerbom, Svenska litteratursällskapets arkiv, CC BY 4.0

Jag tror att mitt ögonmått är pålitligt, men först i sommar får vi se om det stämmer. Kanske kom potatisen för djupt ner och fårorna blev alltför krokiga. Handens kunskap kräver ett visst mått av återkommande övning, och mina begränsade odlingsinsatser gör att vissa saker blir svåra att lära vidare. Hur tjuvar man bäst tomater? Hur känns en mogen jordgubbe? När är majskolvarna lagom att plocka? Hur förmedlar jag detta till nästa generation när jag saknar ord? Förmodligen som vi börjat. Genom att visa, förklara så gott det går, men framförallt genom att låta dem försöka på egen hand. Ibland blir det bra, ibland inte lika bra, men sker det tillräckligt ofta sitter det till slut i fingrarna och går av bara farten. 

Blanka Henriksson
hobbyodlande lektor i kulturanalys