Väven och skapandets magi

Postat den 5 december, 2025 av admin

Vävning är en av våra äldsta hantverkstekniker för att framställa tyger. I många gamla myter världen över återfinns ofta vävning som metafor för den skapande kraften. I såväl nordisk som grekisk mytologi hittar vi ödesgudinnor som spinner trådar till livets väv. I dikten Darraðarljóð, bevarad i Njáls saga, får vi bekanta oss med tolv valkyrior som väver en väv bestående av likdelar och inälvor. Valkyriorna avgör med hjälp av väven krigares öden i blodiga fältslag. De bestämmer vem som får leva, och vem som ska dö. I Nordamerika, bland Siouxstammarna, påträffas en legend om en vävande kvinna i en grotta. Den uråldriga kvinnan spenderar all sin tid vävandes ett otroligt vackert tyg, med en gammal svart hund som sitt sällskap. Hon har arbetat på sin väv i tusentals år och tar endast paus för att röra om i en gryta som puttrar i hörnet av grottan. Varje gång detta sker, så river hunden upp tyget, och kvinnan får börja om på nytt. Det sägs att världen kommer att nå sitt slut den dag som kvinnan lyckas få sin väv färdigställd.

Jag har själv lärt mig väva i vuxen ålder och fascineras över mångsidigheten i materialen och de mönster och man kan skapa. Att sätta upp en väv i en vävstol är rätt så tidskrävande och det finns mycket som kan gå fel. När man äntligen, efter stor möda, är klar med påbomning, solvning och uppknytningar, så kan det hända att väven ändå krånglar. Varptrådar kan hänga löst, man kan ha skäl som inte öppnar sig, solv som är osolvade och trampuppknytningar som går i kors. Det är scenarion jag själv råkat ut för. Något intressant jag lagt märke till, i och med de utmaningar som kan uppstå, är att jag själv väldigt snabbt anammade ett magiskt tänkande om vävandet. Jag talar med väven, nynnar någon melodi och försöker vara varsam under uppsättningen, i hopp om att allt ska gå väl. Ibland känner jag min bortgångna farmors närvaro. Hon var också en väverska. Mycket tankeverksamhet har jag ägnat åt de som vävt innan mig, och jag har funderat över om man kan ha ett genetiskt minne i sina händer. Jag kommer härefter titta närmare på vävstolen som materiellt objekt, men också på riter och magi som återfinns i Finlands allmogesamhälle kopplat till vävning.

I det förindustriella självhushållet hade vävningen en viktig och central roll. Från ull och lin spann man garn och tråd som det i vävstolen skulle bli tyg av. Döttrar fick av sina mödrar lära sig vävningens många steg, för det var en förutsättning för att bli bortgift och husmor i ett nytt hushåll. En skicklig väverska fick både uppskattning och status. Tygen; allt från dukar, sängkläder, överkast och dynvar, hörde också till hemgiften. Man spann och vävde främst under vinterhalvåret och i många hushåll hade man handbyggda vävstolar. Med andra ord har tiden för vävandet haft en stark koppling till den naturliga livscykeln. När gårdsarbete och skörd led mot sitt slut fanns tid för inomhusarbete.

Fotografi: Yngvar Heikel 1928, Svenska litteratursällskapet i Finland

 

Vävandets ritualer har starka kopplingar till materialitet. Vävning materialiseras i vävstolen, i väven och i vävda textilier men också i ritualiserade handlingar. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fick en viss typ av vävd textil en viktig roll under bröllopscermonierna inom alla samhällsklasser – vigselryan. Ryan sågs som en bärare av lycka, oftast gifte sig brudparet ståendes på ryan. Den stora mängden arbete bakom alstret gjorde den värdefull och den var därefter ofta en del av brudens hemgift.

En rya är en textil, ofta vävd i ylle, med en lurvig och fluffig framsida och en slät baksida. Den är traditionellt vävd i vävstol, där små nockor av garn knyts runt varptrådarna, vanligtvis med en smyrnaknut som också återfinns i österländska mattor. Mellan nockraderna vävs en bottenväv. En rya kunde användas som ett dagtäcke eller väggprydnad och vävdes ofta av husmödrar och döttrar. Här kan man också se en koppling till lärandet av nya färdigheter inför ett nytt livsskede. En förberedelse som flickor fått ta in under en stor del av sin uppväxt är hur man kardar, spinner och väver. Det är en process som sätter sig i minnet, i det kroppsliga. Den sista ryan som vävs tillsammans av modern och dottern i det gemensamma hemmet blir sedan del i den övergångsrit som bröllopet är.

Bröllopsgåva dekorerad med livets träd. Rya från mellersta Finland, daterad till sent 1700-tal. Bild: Kari Jämsén

Ritualisering i folktro kan ta sig uttryck som upprepningar, siffror, rörelser, språk och handlingar. Ritualiserade handlingar användas för såväl hjälp och skydd som lycka. I uppteckningar från allmogesamhället kan man återfinna viktiga moment och regler som skulle följas i samband med uppsättningen av en väv. För att arbetet skulle förlöpa smidigt rekommenderas att lägga upp trådarna under tystnad. Det finns även många olika sätt att skydda väven från onda väsen: ett hett tips var att lägga glödande kol i skytteln och dra den igenom väven och skälet innan arbetets början. Det var ett riskfyllt moment, i värsta fall kunde en del av varpen ta skada under proceduren. Vi kan se hur elden, som återkommande skydd mot onda makter, här får agera i formen av kol. Att säga eller sjunga ramsor under arbetets gång lär också ha varit effektivt.

Vi kan också se väven som en del av kategorin av ritualiserade handlingar som utfördes för att få hjälp. Ifall boskap eller en människa blivit skogstagen, så trodde man också att man kunde se exakt var den försvunna befann sig, genom att titta in i vävstolens tredje solv. Solvet är då en ögla, som en varptråd löper igenom. Materialiteten synliggörs i det kraftfulla och magiska talet tre. Tre som i tre önskningar, tre systrar, tre feer, tre bröder, treenigheten, livscykeln; liv, död, pånyttfödelse och tredje gången gillt.

I Gunnar Landtmans insamlingar från 1919 räknas det upp många sätt att få tillbaka en ko som blivit skogstagen, eller förvillad i skogen. Man kunde lämna en slant åt skogsfrun och hoppas få igen sin ko. Ett annat sätt var att ta nio skaft från en väv, trä dem genom en vigselring, och lämna det i den skogstagna kossans bås, då skulle hon hitta hem. Här ser vi vävens krafter samarbeta med metallen i vigselringen.

I Walter Forsbloms samling Magisk folkmedicin (1930) framkommer tydligt flera exempel på samband mellan föreställningar och ritualiserade handlingar kopplade till vävning. När en väv blivit färdig så skulle man skynda sig att ta ner den och ta bort vävskeden. Detta var speciellt viktigt om väverskan var gravid, så att hon skulle ha en lyckad förlossning. Även i de fall när väverskan inte var havande, men om någon annan i byn var det, så skulle man ta bort vävskeden så fort som möjligt. Det verkar ha existerat många föreställningar kopplade till olycka eller sjukdom om väven inte togs ner på rätt sätt, i arkiven återkommer många uppmaningar till varsamhet. Om en person kom in i rummet i den tid då väven klipps ner, trodde man att denne kunde drabbas av fallsjuka (epilepsi). Att stå bakom bommen när väven togs ner kunde också leda till att man drabbades av sjukdom. Uppmaningarna till försiktighet kanske också var ett sätt att förhindra att utomstående skulle komma in och störa i slutskedet. Vävandet är en väldigt tidsdryg process, och visst skulle det vara frustrerande att bli avbruten mitt i och råka klippa fel, när man äntligen blivit klar.

Vävning idag

Trots att många idag inte längre är bekanta med vävning som hantverksteknik, så är det vävda tyget svårt att undvika. De flesta kläder vi har på oss, och de textilier vi omger oss med, är vävda. Jeanstyget är en panamaväv, en teknik med dubbla trådar i tvist. Till och med brandbilens brandslang är konstruerad av ett vävt material. Vävens symbolik lever också kvar i språket. Vi talar om livets trådar, öden som vävs samman och skytteltrafik. Ordet ordning (på latin ordo) är en term hämtad från vävkonsten som beskriver raden, eller ordningen, av trådar i en väv.

I och med intresset för återbruk har trasmattan och vävningskurserna på arbetarinstituten fått ett uppsving. Pandemin verkar ha skapat nya grupper med hantverkare och ryaknytare. Vad kan då det mjuka materialet, trådar och ull i textil, påminna oss om? I en prestationskultur där vi ambitiöst och effektivt tar oss framåt, så kan det mjuka påminna oss om att sakta ner och vara närvarande. Att våga vara mjuk och öm är nytt för många, det kräver en radikal förändring. En radikal förändring i vårt sätt att leva, tänka och bemöta våra medmänniskor.

Det är något jag ska hålla i åtanke under mina långa och många timmar vid vävstolen. Arbetet är rituellt och upprepande, rent av meditativt. Det finns inga genvägar. Vävandet lär mig att ha tålamod. När jag saktar ner ger jag plats för något nytt. Plats för kreativitet och skapande.

Sarah Råholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning

Digitalt museum https://digitaltmuseum.se/021016300565/bildtext-pa-bilden-i-fransmannen-jaquards-automatiska-vavstol-anvandes hämtad 14.10.2025

Forsblom, Walter V 1917. Sjukdomsbesvärjelser och Omlagelser från Syd-Österbotten. SLS 285

Forsblom, Walter 1930. Finlands svenska folkdiktning. Folktro och trolldom 5. Magisk folkmedicin. Svenska litteratursällskapet i Finland. https://folkdiktning. sls.fi

Kulturminnet blogg https://kulturminnet.wordpress.com/2023/02/11/den-svenska-folktrons-ordlista-vasen-trolldom-skrock-och-sagner/

Landtmann, Gunnar 1919 Finlands svenska folkdiktning VII. Folktro och trolldom. Övernaturliga väsen. Svenska litteratursällskapet i Finland. https://folkdiktning. sls.fi

Ryatraditionen. https://wiki.aineetonkulttuuriperinto.fi/wiki/Ryatraditionen

Suomen käsityön ystävät, https://suomenkasityonystavat.fi/?lang=sv

Tekniska museet, https://www.tekniskamuseet.se/lar-dig-mer/100-innovationer/vavstolen/

Wikitionary.org, order: https://en.wiktionary.org/wiki/order

Worldsilence.com, The Great Myths: https://wordandsilence.com/2017/11/13/the-great-myths-1-the-old-woman-the-end-of-the-world-white-river-sioux/

Åström, Anna-Maria & Nilsson, Fredrik (red.) 2024. Hushållet och tingen: Vardagens föränderliga rum under 1900-talet 2. (Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland; Vol. 878). Svenska litteratursällskapet i Finland. http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-583-640-3

Publicerat i Folkmedicin, Folktro, Hantverk, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Aprikoskärnor som cancerkur – modern folkmedicin

Postat den 2 december, 2025 av admin

Vad gör man om det känns som att den moderna biomedicinen sviker en? Vart tar man vägen när ingen läkarförsedd kur hjälper? En del vänder sig till alternativmedicin och naturliga läkemedel. ”När du får en dödsdom och är verkligt sjuk så frågar du inte så mycket om vad myndigheterna säger, du tar tag i vartenda halmstrå”.

 

Aprikos med aprikoskärna på randig duk.

Foto: Olga Nayda, Unsplash

Detta säger den cancersjuke Krister i en artikel till svenska Yle i oktober 2018. Man behöver inte leta länge på internet för att hitta förslag på alternativa behandlingar för cancer istället för de som den moderna biomedicinen erbjuder. En av de behandlingar som föreslås är att äta aprikoskärnor. Aprikoskärnor innehåller amygdalin som ibland betecknas som vitamin B17 eller laetrile inom alternativmedicinen, för att framstå som hälsosammare. Amygdalin påstås ibland inneha cancerbekämpande effekter, något som biomedicinsk forskning inte understöder. De påstådda cancerbekämpande effekterna kommer av att amygdalin omvandlas till cyanid i kroppen. Cyanid är kanske mest känt som det gift som hemliga agenter tar för att undvika att tas till fånga. Det är ett mycket potent gift som även i mycket små mängder kan orsaka allvarliga skador och i värsta fall död. Den vanligaste rekommendationen jag hittat är att en vuxen människa bör äta högst två aprikoskärnor per dag. För barn gäller högst en halv kärna per dag. Dock har det visat sig att aprikoskärnor kan innehålla olika mängder amygdalin och enligt Livsmedelsverket är det lätt att av misstag ta en överdos som leder till förgiftning. Men om man diagnostiserats med en dödlig sjukdom, låter man sig stoppas av detta?

Användningen av aprikoskärnor som botemedel mot cancer påminner om gammal folkmedicin. Det magiska finns inte där i samma utsträckning som i det agrara Finland men paralleller mellan det magiska botandet och det naturliga läkandet går att se. I folktron var det magiska botandet en motpol till den moderna kirurgin och medicinen, på liknande sätt är alternativmedicin och naturliga läkemedel en motpol till dagens biomedicin. Fastän många undersökningar inte finner något som bevisar aprikoskärnors funktion som cancerkur finns det människor som upplever att dessa faktiskt gett resultat. Någon som gjort det skrev en kommentar på webbsidan ”wikihow”, en webbsida som erbjuder otaliga steg för steg instruktioner för alla möjliga situationer. Artikeln på webbsidan var en instruktion för hur man utvinner aprikoskärnorna från frukten. Kommentaren var skriven av en kvinna som uttryckte tacksamhet över artikeln och berättade att hon själv gett sin make aprikoskärnor som kur för hans prostatacancer, som även spridit sig till skelettet. Kvinnan berättar att maken behandlats med både mediciner och kemoterapi men till ingen nytta. Till slut hade läkaren sagt att maken skulle ha ungefär ett år kvar att leva. Men ”…med aprikoskärnor och naturlig kost, levde han ytterligare tjugo år” (egen översättning, oktober 2025). I denna kommentar syns det hur övertygad denna kvinna är om att just aprikoskärnorna och den naturliga kosten var orsaken till makens förlängda liv.

Det ”naturliga” kan nästan ha en magisk klang. Det kan uppfattas läka åkommor på ett tryggt sätt som biomedicinen inte alltid upplevs göra. Det naturliga framstår som säkert, testat och hälsosamt för att inte tala om traditionellt. En lång innehållsförteckning på ett läkemedel, som består av ord du inte förstår kan framstå som skrämmande och oroande, kan det faktiskt vara bra för mig? Speciellt om patienten efter att ha använt medicinen inte känner sig bättre, kanske rent av sämre på grund av läkemedlens bieffekter, kan frågan kännas angelägen. Den gamla folkmedicinen som grundade sig i magiskt tänkande var det trygga, traditionella och allmänt praktiserade i det gamla jordbrukarsamhället. I ett avförtrollat samhälle som det vi lever i blir de naturliga läkemedlen det som tar över rollen som ett ”tried and true” botemedel. Med sin långa historia och konsekventa användning framstår de naturliga läkemedlen som säkra och fungerande. Varför har de använts under en lång tid om de inte hade någon effekt?

De som praktiserar alternativmedicin som botare har ofta små kliniker eller gör hembesök. Behandlingen upplevs av många som intimare och mer personlig. Patienten får en annan koppling till någon som har färre patienter och inte är beroende av sjukhusens byråkrati. De moderna botarna är mycket lika de som fanns förr, i byarna i bondesamhället. De fick även då speciella platser i samhället som pålitliga och kloka gestalter – med kunskap om kroppen och dess åkommor. Den gamla tanken om obalans i kroppen som grund till flera sjukdomar finns ännu kvar idag. Nu funderar vi inte på blod, galla och slem utan på vitaminer och andra ämnen som finns i vår kropp. Dock har det i modern tid med den lättillgängliga information som finns att tillgå via internet också blivit vanligt att man själv antar rollen som den egna botaren. Idag binder vi inte bort sjukdomar eller läser över dem med guds ord i samma utsträckning, vi har istället övergått till att ta olika kosttillskott och naturkurer, bland annat.

Det blir en ritualiserad handling att ta sina dagliga vitaminer eller kosttillskott. En daglig läkande rit som i sig kan göra att man känner sig friskare. I fallet aprikoskärnor är det möjligt att det är just riten som gör att man känner sig bättre, inte nödvändigtvis de tillskott man tar. Här kan man jämföra med den bevisade placeboeffekten. Placeboeffekten innebär att verkningslösa mediciner upplevs fungera av ovetande patienter. Fastän vi idag ofta ser vårt samhälle som avlägset från det gamla bondesamhället kan vi ännu hitta drag av folkliga föreställningar. Exempelvis cyanidfyllda aprikoskärnor som folkmedicin.

Elin Vest
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Gardberg, Annvi & Huldin, Martin. Aprikoskärnor, cannabisolja och silvervatten mot cancer – skrupelfria företagare säljer skadliga preparat. Svenska Yle, 2018. https://yle.fi/a/7-1333218

Santora, Tyler. Can Apricot Seeds Cure Cancer? Breastcancer.org, 2025. https://www.breastcancer.org/managing-life/diet-nutrition/dietary-supplements/known/apricot-seeds

Marander-Eklund, Lena. Sjukdom och botemetoder i ett magiskt sammanhang. Hemma, borta, bortom. Vardagens föränderliga rum under 1900-talet 3. Red. Lena Marander-Eklund, Blanka Henriksson & Sofie Strandén. 2024.

Publicerat i Folkmedicin, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Lillajul, uppvärmningen inför jul

Postat den 28 november, 2025 av admin

Doften av glögg och brinnande ljus sprider sig i hemmet. Utanför fönstret glittrar snön och i bakgrunden kan det höras julmusik. Känslan av jul tränger sig in i kroppen, trots att det nästan är en månad kvar till julafton. Nu är det lillajul. Lillajulen är en högtid som firas av finlandssvenskar. Den markerar starten på julperioden, då den firas i samband med första advent. Många österbottningar har ett starkt band till lillajulen, eftersom traditionen bidrar till skapandet av den gemenskap som finns i mindre byar.  Högtiden har länge fungerat som en ritual för gemenskap, där familjer och grannar samlas för att tända julens första ljus. Hur den firas kan dock variera beroende på var i Österbotten eller Finland du befinner dig, och det finns även skilda traditioner hos olika familjer. Julbelysningen kan komma fram, den första glöggen kan drickas och små julklappar kan förekomma. Föreningar i byarna kan även arrangera julöppningar, en sorts julmarknader, i samband med lillajulen. Trots den starka kopplingen till julen, är lillajulen inte en kristen högtid. Den kan snarare karakteriseras som en profan form av adventsfirandet.

Lillajulgran som nyss blivit hämtad från skogen, Petalax 2008. Foto: Benita Thors

Lillajul som tradition

Lillajul har inte alltid sett ut som den gör idag. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet betydde lillajul en senare inledningsfest till julperioden. Denna period pågick då mellan två och tre veckor, inkluderade jul och nyår och lillajul-festen inföll först någon dag före julaftonen. Nu firas den dagen, och främst kvällen, innan första advent. Lillajulen, som den ser ut idag, är en ganska ny högtid i Svenskfinland. Den började som en typ av fest i ungdomsföreningslokaler på 1920- och 1930-talen i samband med marthamöten, men förekom även i lärarfamiljer och i mera välbeställda gårdar.

Många i Österbotten firar genom att äta mat med familj och vänner. Så kallad lillajulsmat kan till exempel vara lutfisk och risgrynsgröt. Det är alltså inte exakt samma mat som på själva julafton, men mat som tidigare varit en del av julfirandet. Under kvällen kan även lillajultomten komma. Trots att folktron inte utgör en lika stor del av vår vardag idag, finns fortfarande dess spår kvar i våra traditioner. Detta syns tydligt i tomteritualerna under lillajulen. Denna tomte har många likheter med hustomten inom folktron. Lillajultomten syns inte, utan ett paket kan bli inkastat genom ytterdörren av någon, som snabbt försvinner utan att bli sedd. Presenten kan ofta vara årets julkalender. Som tack för detta kan man ställa ut ett fat med gröt åt lillajultomten. Vissa brukar även lägga med en önskelista vid grötfatet.

Upphissninga av julkors i Petalax 2020. Foto: Cajsa Salo

Under lillajulen finns även flera andra föremål och handlingar som bildar små ritualer. Julbelysningen som tänds och glöggen som värms fungerar som rituella objekt och handlingar som markerar övergången från vardag till julperiod. I samband med lillajulen brukar också julkorset hissas upp i flaggstången i de österbottniska byarna. Korset är ofta tillverkat av trä och kan vara klätt i granris, papper och ibland lyktor. Även detta är ett rituellt objekt, som visar att julen börjat.

Lillajul och pikkujoulu

Lillajul är som sagt en finlandssvensk tradition, men på finskspråkigt håll finns en motsvarighet till lillajul, som heter pikkujoulu, vilket direkt översatt blir lillajul. Dessa två firanden är dock väldigt olika varandra och har inte direkt något att göra med varandra. De två likheterna de delar är namnet och att de båda firas under julperioden. Pikkujoulu(t) är mer en typ av julfest som man har på en arbetsplats eller skola under julperioden. Pikkujoulu har därav inget direkt datum, när det firas och har inte heller samma typ av traditioner som lillajul, pikkujoulufirandet kan skilja sig drastiskt mellan skolor och arbetsplatser. Nu har lillajul och pikkujoulu ändå allt oftare börjat användas som synonymer, förutom i Österbotten, där man ännu håller begreppen åtskilda.

Matilda Nikko
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Bergman, Anne & Ekrem, Carola 2020. Stora Finlandssvenska festboken. Svenska litteratursällskapet: Helsingfors.

Hufvudstadsbladet 2015. Lillajul och pikkujoulu inte samma sak. https://web.archive.org/web/20170428053007/http://gamla.hbl.fi/feature/2015-11-27/780122/lillajul-och-pikkujoulu-inte-samma-sak

Svenska Yle 2020. Lillajul har firats i flera hundra år: ”För barnen är festen väldigt viktig”. https://yle.fi/a/7-1503283

Svenska Yle 2006. Lutfisk. https://yle.fi/a/7-563651

Publicerat i Årets fester, Jul, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Spöktro i släkten

Postat den 25 november, 2025 av admin

När såg du ett spöke senast? Med min fråga menar jag inte halloweenperiodens dekorationsspöken gjorda av lakan och två ögonhålor. Nu menar jag riktiga spöken, eller, tja, vad nu ett riktigt spöke är. I vår släkt har spöken alltid funnits och de har tagit olika skepnad beroende på vilka olika livssituationer vi befunnit oss i. Hur kommer det sig att de dyker upp i vissa stunder? Behövs några specifika föremål för det? Detta är något jag funderat på under tiden jag skrivit denna bloggtext som fungerar som slutuppgift för kursen ”Ritual och materialitet”. Vad gäller mina egna upplevelser, ser vissa föremål och händelser ut att stärka kontakten mellan oss och dem på andra sidan.

Foto: Unsplash

Spöken och andar är ju kusliga, och de har därför under min och många andras ungdom varit intressanta ämnen att tala om. Alla var lika rädda men samtidigt fascinerade av ”Svarta Madam” och ”Bloody Mary”, då vi stod i mörka badrum och upprepade deras namn för att se ett spökes skepnad dyka upp i spegeln. Denna slags folklore är väldigt kopplad till dagens popkultur: det är i synnerhet ungdomar som är intresserade av denna typ av kusligheter. Bloody Marys ursprung är lite oklart men vissa påstår att hon härstammar från häxkonst under tiden då Drottning Maria I regerade i Storbritannien 1553–1558. Att en sådan ritual spritts tyder ju helt klart på att folk har ett intresse för spöken, men de spöken jag sett är inte av detta slag.

En söndag i september fick jag ett samtal där jag fick veta att min 95-åriga gammelmormor gått bort. Det var ingen överraskning, hon var i ganska dåligt skick, men ändå kan dödsfall vara hemska för släktingarna. Min mamma berättade att gammelmormor pratat om sin död i många års tid. Hon hade lovat att när hon dött skulle hon inte börja spöka runt som sin man, min gammelmorfar. För 25 år sedan spökade han något otroligt, i synnerhet för min morfar. Han dök upp vid varje knut av sitt hus för att vakta att allt gick rätt till. Sista gången gammelmorfar dök upp för min morfar var på gräsmattan på gården några år efter att han dött. Han låg där och tittade på min morfar och sade: ”Du e i pisse nu”. Varför han sade det vet vi inte, men vi antar att det har att göra med viktiga föremål som riskerade att bli utslängda från hans gamla hem. Många föremål med starkt emotionellt och materialistiskt värde kan i vår släkt väcka spöklig aktivitet.

Ser dina spöken ut så här? Foto: Unsplash.

När en släkting dött börjar det spöka rejält hos oss. Men andra spöken kan också dyka upp, en släktings dödsfall behövs inte för att spöken ska komma fram. I min släkt tror vi att spöken dyker upp i samband med viktiga händelser eller då man befinner sig i svåra situationer. Samtidigt har vi en tro på skyddsänglar. Jag kommer aldrig glömma ett spöke i mitt hem i Borgå som spökade några år i tamburspegeln. När spöket märkte att man fick syn på det, sprang det hastigt i väg. Vad vi egentligen såg, är svårt att förklara. Jag brukar beskriva spöket som en skugga i form av en liten flicka med långt mörkt hår. Där i spegeln stod hon ibland och övervakade oss. Till och med min styvfar som nog är den mest icke-spirituella människan som någonsin levat har sett henne.

Denna flicka spökade runt när det skedde stora förändringar i familjen. Hon påminde mig om just Svarta Madam och får mig att fundera kring hur det kommer sig  att spöken vanligtvis uppenbarar sig i speglar. Nu står jag inte i ett rum och framkallar ett spöke i spegeln med egen vilja, som man gör för att se Svarta Madam, men det verkar finnas en koppling mellan spöken och speglar. Är speglar någon slags portal till andra sidan? Kanske. Min mormor och jag diskuterade ofta flickans betydelse och kom fram till att hon måste ha symboliserat en utveckling i familjen. Tanken bekräftades när vi slutade se henne och familjen stabiliserades. Efter det såg jag inte spöken på många år. Jag trodde då att jag hade tappat min tro på dem. Innerst inne visste jag att jag nog skulle se riktiga spöken igen, inte bara de som är gjorda av vita lakan.

Halloween med sina lakanspöken fick mig i år att tänka på alla spöken jag och min familj träffat under mitt liv, men också på vilka föremål eller händelser som behövs för att framkalla dem. Klart är det att speglar har någon slags tyngd vad gäller kontakten till spöken, men det varierar från person till person eller spöke till spöke. I år funderar jag extra mycket på min nyligen bortgångna gammelmormor. Hon lovade att aldrig dyka upp som ett spöke, men ändå dök hon upp i min dröm två nätter innan sin begravning. Precis innan jag vaknade, med tårar i ögonen, sade hon: ”Ai että kun sulla on niin hyvä nimi”, det vill säga: ”Åh, du har ett så fint namn” . Detta var hennes sätt att tacka, genom att påpeka hur nöjd hon var att jag blivit döpt efter hennes man, Oskar.

Oscar Selenius
skrivet för kursen Ritual och materialite

Vidare läsning:

Bloody Mary (folklore). Research Starters | EBSCO Research. (s. d.). EBSCO. Hämtat 30 oktober 2025.

Britannica. Mary I Queen of England. Hämtat 21 november 2025.

Nylund, L. (2019). ”Var glada över era spöken, de ser efter ert hus och tar hand om er” En kulturanalytisk studie av övernaturliga upplevelser i det egna hemmet. Opublicerad avhandling pro grad, Åbo Akademi.

 

Publicerat i Folktro, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Alla helgons dag

Postat den 29 oktober, 2025 av admin

Alla helgons dag är ursprungligen en kristen, katolsk, högtid som firades till martyrers och helgons ära. Även efter övergången till protestantism, fortsatte helgen att firas men som en mera allmän minnesdag över de avlidna. Ursprungligen inföll den kristna högtiden alltid den första november och senare har dagen flyttats till den lördag som infaller mellan 31. oktober och 6. november här i Finland.

Foto: Anne Niemi

Samtidigt har man också firat höstens så kallade frivecka, den vecka som alla tjänstehjon skulle ha ledig för ett exempelvis kunna byta arbetsplats. Ofta inföll denna vecka i slutet av oktober, från Österbotten berättas att veckan även användes för annat: ” Allhelgonstid (första veckan i nov.) var man ledig.  Då var det bara att slå dank, spela kort, spela, dansa och kanske ta sig en sup.” (första halvan av 1900-talet, Kiva M4821)

Allhelgonadagen har dock gett få avtryck i vårt, Culturas, arkivmaterial, den nämns mest i bara förbifarten, något man skulle klara av innan man ångade vidare mot julen. Mest har Halloween och kanske Halloween som ett hot mot Allhelgonadagen, dokumenterats. Men är Halloween ett hot, om det inte finns väldigt många traditioner att hota?  Firandet av Halloween, som i den anglosaxiska världen infaller 31.10 har i vår del av världen förorsakat vissa problem, när ska den firas? Kvällen före Alla helgons dag? Det är ju inte särdeles ofta som den dagen infaller sista oktober, ”rätt” dag. I min egen förort diskuteras saken varje år i den lokala Facebook-gruppen och familjerna brukar komma överens om en lämplig kväll för att gå runt till varandra. Helt klart ett modernt sätt att fira!

I år råkar helgdagen infalla första november, så den firas på ”rätt” dag. Det verkar dock vara en dag som inte firas så mycket, numera är ju inte ens butikerna stängda. Mest ser man Alla helgons dag på gravgårdarna, som skimrar av tända ljus på gravarna. Dagen fungerar som en inledning på den mörka tidens tradition med att tända ljust på gravarna till de anhöriga, med tonvikt på just Alla helgons dag och julaftonen. Kanske det inte är konstigt att Halloween blir allt populärare, då Allhelgonadagens firas är ganska dämpat och litet.

Till den som undrar: Jag har här använt både Alla helgons dag och Allhelgonadagen, båda versionerna är korrekta.

Lotta Wessberg,
arkivsekreterare vid Cultura

 

Publicerat i Årets fester, Arkiv, Cultura | Lämna en kommentar

En arktisk bildsamling

Postat den 3 oktober, 2025 av admin

Den här sommaren har jag haft nöjet att jobba som praktikant vid kulturvetenskapliga arkivet Cultura. Jag har bland annat bekantat mig med ett material som länge legat orört, nämligen den Arktiska bildsamlingen. Samlingen består av cirka 400 svartvita fotografier, av vilka största delen är tagna av professorerna Helmer Tegengren och Nils Storå år 1957 respektive 1961. Det finns flest bilder från Grönland, Svalbard och norra Norge, men till samlingen hör också enstaka föremålsbilder från Färöarna, Orkney-öarna och Ryssland.

Från expeditionen till Svalbard. Till vänster Helmer Tegengren, till höger Nils Storå. Tillhör Culturas arktiska bildsamling.

Till mina arbetsuppgifter har hört att göra bildsamlingen tillgänglig och sökbar i arkivets nya databas. I praktiken har jag skannat bilderna och matat in metadata, såväl fria beskrivningar som ämnesord. Mängden tillgänglig information varierar; på somliga arkiveringskort finns utförliga beskrivningar, medan andra är tomma. Då har det varit viktigt att beskriva bildens innehåll på ett någorlunda neutralt sätt, vilket inte alltid är så enkelt.

För att få en uppfattning om kontexten kring arktiska bildsamlingen har jag varvat skannande och metadataskrivande med läsning, bland annat texter om och av professor Helmer Tegengren, om etnologins och folkloristiken historia som ämnen vid Åbo Akademi, och om arkivsamlingarnas historia. Fortsätt läsa →

Publicerat i Arkiv, Cultura | Lämna en kommentar

Skrönor, äventyr och personliga erfarenheter – om skönlitterära skildringar av finländare i fredsbevarande- och krishanteringsinsatser

Postat den 1 oktober, 2025 av admin

Finlands deltagande i internationella krishanterings- och fredsbevarande insatser har genom åren gett upphov till en omfattande memoarlitteratur som skildrar alltifrån avgörande beslut hos de högsta befälen och diplomaterna till enskilda fredsbevarares vardag. En ytterligare genre, som inte är lika välkänd, är fiktiva skildringar av arbetet. Fiktiva och skönlitterära skildringar erbjuder ofta en intressant insyn i diverse skrönor och stereotyper som förknippas med arbetet och de fungerar både för att skingra vissa fördomar kring arbetet och personerna som utfört det – och tidvis för att förstärka dem. I följande inlägg introducerar jag de stora dragen inom denna genre, och reflekterar grundläggande över varför den är så intressant för en forskare.

Den fiktiva fredsbevararen har varit ett vanligt inslag i litteraturen nästan lika länge som själva verksamheten pågått, alltsedan 1956. Endast ett drygt år efter att de finska styrkorna återvänt från UNEF I i Suez, utkom Karl von Schoultzs Seikkailu Suezilla (1958), en äventyrsroman om finska FN-soldater i Egypten. Författaren hade själv deltagit i insatsen, och att ha egna erfarenheter blev något av ett utgångsläge i skönlitteraturen om finskt fredsbevarande – även om genren inte begränsas till sådana skribenter.

FN-insatserna under kalla kriget är vanliga teman i de fiktiva skildringarna, men genren innefattar framställningar från i stort sett hela verksamhetens historia. foto: Rasmus Marjanen

Fortsätt läsa →

Publicerat i Forskning, Gäst | Lämna en kommentar

När flödet avbryts. Om en episod vid kassan och intresset för penningpraktiker.

Postat den 29 september, 2025 av admin

En vanlig söndag väntar jag på min tur vid kassan i vår närbutik när kunden framför mig plötsligt höjer rösten och ångestfullt brister ut: ”Hur kan det vara möjligt att mitt bankkort inte fungerar? Det fungerade ju alldeles nyss när jag betalade mina uppköp i en annan butik.” Kvinnan blev tydligt både upprörd och orolig för vad som kunde ha hänt. Varför fungerade inte hennes bankkort nu, då det hade fungerat alldeles nyss? Den unga kvinnan som satt i kassan och just innan hade kört hennes uppköp genom avläsaren försökte lugna kunden med att säga ”att sådant här händer ganska ofta, vi försöker på nytt efter en stund. Om du vill testa med ett annat kort eller betala med kontanter går det lika bra att betala även så”.

Källa: Wikimedia commons. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Credit-cards_(cropped).jpg

Kvinnan som satt i kassan hade helt tydligt mycket erfarenhet av liknande situationer. Hon agerade lugnt och professionellt, och försökte övertyga kunden om att betalningsproblemet nog skulle lösa sig på ett eller annat sätt. Alltid går det inte som ”i Strömsö” var lärdomen och samma sak kunde ha hänt mig, och så har det faktiskt hänt några gånger. Förvånansvärt få gånger har det hänt, när jag tänker efter, för visst använder vi kort och andra betalningsmedel rätt ofta, nästan per automatik utan desto djupare reflektioner och eftertankar.

Episoden med kortet som inte fungerade slutade väl. Kvinnan och hennes varor sattes i vänteläge och i stället forslades mina uppköp genom kassan och jag blev ombedd att betala medan kvinnan stod och väntade. Jag kände viss nervositet över att mitt kort inte heller skulle fungera och jag märkte att kvinnan diskret men med noggrant öga följde med huruvida jag skulle kunna betala med kort eller ej. Efter att jag hade passerat kassan blev kvinnan ombedd att testa sitt kort igen och nu fungerade allt så som det skulle. Så nöjd och belåten hon blev! Hon suckade av lättnad men förundrade sig fortfarande över vad som kunde ha varit felet första gången hon försökte betala med sitt kort.

Alla vi som stod i kassan och följde situationen kunde konstatera att samma sak skulle ha kunnat hända vem som helst av oss och att liknande situationer ofta förblir mysterier där ingen vet varför ett kort plötsligt inte fungerar och sedan i nästa stund gör det. En intressant dimension i denna situation var att en privat handling blev allt annat än privat, för alla vi som stod och väntade på vår tur engagerades på något vis: jag fick vänta på min tur en aning längre än vanligt, när det normala flödet med varor och betalningar inte fungerade såsom förväntat. Dessutom kunde jag betala för mina varor före kvinnan som hade stått framför mig i kön. En annan kund valde att byta kassa för att komma snabbt vidare. Han kunde eller ville inte vänta.

Situationer som den ovan beskrivna är intressanta ur ett kulturanalytiskt perspektiv och kommer att engagera oss forskare inom projektet ”Coexisting money practices in everyday life (COMPEL). The cultural meaning of monies in an emerging cashless society”. Projektet har kört i gång i höst och finansieras av Finlands Akademi 1.8.2025-31.12.2027. Inom ramen för projektet kommer forskargruppen bestående av etnologer, en folklorist, en sociolog och en musikvetare att undersöka det finländska samhällets penningpraktiker. Vårt syfte är att analysera mångfalden av olika penningpraxis i finsk kontext och tillhandahålla ny kunskap om hur pengars kulturella betydelse ifrågasätts, förhandlas och omformas, i och mellan olika vardagsarenor, och därmed förstå hur risker och möjligheter kopplade till pengar definieras och hanteras i vardagen. Med termen penningpraxis avser vi den vardagliga hanteringen och förståelsen av både kontanter och digitala pengar. Vi har valt att fokusera på dessa i hemmen, i butikerna, i transportsammanhang och i media.

Men sammanfattningsvis tillbaka till situationen vid kassan. Vad är kulturanalytiskt intressant i den? Åtminstone synliggör episoden en vardaglig praktik av att köa i kassan och att utföra en betalning. Men när betalningen inte lyckas och det normala flödet vid kassan avbryts, aktualiseras olika praktiker som framkallar affektiva responser. Förtroendet för tekniken sätts på spel och en privat handling engagerar kollektivt och emotionellt. Ett vardagligt besök till en matbutik innehåller inlärda vanor och normer som hjälper oss att navigera i en konsumtionsmiljö. Sista steget i denna miljö för oss genom en sedvanlig kassa eller en numera alltmer förekommande självbetjäningskassa, där olika alternativ för betalningssätt väljs och används. Valet av betalningssätt kan göra flödet av varor och kunder smidigt eller påverka flödet på ett oförutsägbart sätt som i fallet med kvinnan och hennes bankkort. Att handla i en matbutik betyder därmed mycket mer, den är nyanserad och detaljerad, och den framkallar olika taktiker och strategier som får oss att agera på olika sätt i olika situationer. Under loppet av projektet kommer vi att lyfta fram den mångfald av penningpraktiker som vi omger oss med och som i vår vardag är betydelsefulla.

 

Sanna Lillbroändra-Annala
postdoc-forskare

Publicerat i Etnologi, Forskning | Lämna en kommentar

Nya stigar och gamla

Postat den 21 september, 2025 av Blanka Henriksson

Det är höst i universitetsstaden Åbo. Med hösten kommer de nya studenterna som flyttar till Åbo för att studera på ett av stadens universitet eller någon av de många yrkeshögskolorna. En flytt innebär oundvikligen nya rörelsemönster – den nyinflyttade ska hitta den snabbaste vägen till campus, genvägen till den närmaste mataffären och nya promenadstråk eller motionsslingor. Det gäller att hitta den rätta stigen.

Somliga stigar är flyktiga; genvägarna i nyfallen snö som försvinner med smältvattnet, stigar påverkade av tillfälliga byggarbeten eller krokarna kring utplacerade sommarterrasser. Nya generationer drar också upp nya stigar konstaterar jag när jag rör mig runt på sommarstugetomten. Stigen ner till stranden är en annan idag än när jag var liten. Inte för att den gamla stigen försvunnit men för att fötterna som bär oss dit kommer från ett annat håll. Någon vandrare har lämnat oss och finns inte mer. Och med hen försvann också upptrampade stigar. En grusväg utan biltrafik mister småningom sina tydliga hjulspår och gräset som hållit sig i mitten sprider sig snabbt över hela vägytan.

En så kallad desire-path, eller elefantstig, har uppstått av människors önskan att ta den kortaste vägen. Foto: Blanka Henriksson

I skogen ligger hällarna bara när många turister hittat den utstakade naturstigen. Men bara någon meter åt sidan ligger mossor och lavar tjocka. Också små rörelser gör spår i landskapet. Det lär vara så att så få som 15 passager över en gräsmatta är tillräckligt för att skapa en distinkt stig, vilken i sin tur lockar till ökad användning. Det är därför vi på många ställen i naturlandskap uppmanas att hålla oss till stigarna, eller om vi avviker inte välja att gå samma väg flera gånger för att undvika onödigt slitage.

Men när jag går omkring i det som varit min hemstad i decennier försöker jag ibland hitta nya stigar. Nya för att jag inte märkt dem förut, eller nya för att de inte funnits tidigare. Jag hoppas att våra nya studenter också hittar sina stigar i Åbo, eller trampar upp egna där de behövs.

 

Blanka Henriksson
äldre lektor i kulturanalys, som hittade en ny stig så sent som förra månaden

Publicerat i Materialitet, Plats | Lämna en kommentar

”Det är inte normalt att ha så där ont”

Postat den 20 augusti, 2025 av admin

Jag tänkte på alla åren när jag fått höra att det inte var någon fara. Att mensvärk inte var farligt. Men det var det. Det hade varit farligt hela tiden.
(Johanna Frid, Nora eller brinn Oslo brinn)

Endometrios är en kronisk sjukdom som karaktäriseras av att livmoderslemhinneliknande vävnad växer utanför livmodern (Giudice 2010). Symtom inkluderar smärta i bäcken, rygg och mage, smärta vid samlad samt kraftiga blödningar. Sjukdomen drabbar ungefär 6–10% av personer födda med en livmoder, men eftersom den till stor del är osynlig är det ofta svårt att få en diagnos.

Konstverk av Corinne Szabo från utställningen Breaking This Silence, som hölls på Bakery Art Gallery i Bordeaux. Foto: Isabella Reyes.

I de flesta fall krävs laparoskopisk kirurgi—ett ingrepp som använder små snitt och kamera för att utföra operationer i buken eller bäckenet—för att bekräfta diagnosen. Men för att bli remitterad behöver den drabbade för det första själv identifiera sin smärta som ett tecken på sjukdom, och för det andra även få sina symptom och sin smärta erkända av vården. Och som en mensrelaterad och gynekologisk smärta är den ofta avfärdad som en naturlig del av att vara kvinna (Cleghorn 2021).

Medicinsk partiskhet mot kvinnor/personer med en livmoder och de tillstånd som drabbar dem har djupa historiska rötter som fortfarande präglar vården idag. Under stora delar av historien har sjukdomar som drabbar kvinnor antagits ha sitt ursprung i livmodern, som också betraktades som källa till emotionell instabilitet. Idén om kvinnors ”överdrivna känslor” har genom historien använts för att avfärda deras smärta som psykologisk eller hormonell, vilket antyder att deras känslor påverkar kroppen i högre grad (Cleghorn 2021). Än idag händer det att kvinnors buksmärtor tolkas som psykosomatiska eller emotionella av vårdpersonal.

Föreställningen om kvinnors smärta som endera naturlig eller inbillad påverkar inte bara individuella möten med vården, utan präglar även medicinsk kunskapsbildning. Forskning om sjukdomar som endometrios har historiskt sett varit underfinansierad och förbisedd.

Konstverk av Ema Eygreteau från utställningen Breaking This Silence, som hölls på Bakery Art Gallery i Bordeaux. Foto: Isabella Reyes.

Uppfattningen om mensvärk som något normalt kan hindra personer från att se symtomen på endometrios som tecken på sjukdom. I en intervju jag genomförde för Pain Unseen—en digital utställning om endometrios vid Stockholms Kvinnohistoriska museum—berättar en deltagare:

Jag hade ju haft smärta sedan jag haft mens, typ. Att det var ju som ingenting nytt, men för mig var det liksom det där vanliga. Jag hade inte ens ifrågasatt att det inte var något normalt. För ja, min mamma hade nu lärt sig att det hör lite till att ha ont och vet du… Jag minns bara en rektor i skolan en gång sa åt mig: ”det är inte normalt att ha så där ont”. För jag satt och grät för jag hade så ont. Och så sa jag att ”ja, ja, det är bara mens”. Jag hade inte ens tänkt att det kunde vara något… jag hade aldrig hört om endometrios ens.

Citatet visar hur också mycket svåra smärtor kan tolkas som normala på grund av normaliseringen av mensvärk och bristande kunskap om andra möjliga orsaker. Kvinnan i citatet sökte aldrig hjälp för sin smärta, utan fick diagnosen efter att ha akut opererats för endometrios. Studier visar att kvinnor med endometrios uppfattar sig som ”otursdrabbade” snarare än sjuka, och speciellt kvinnor vars mammor haft liknande symptom tenderar att skjuta upp sökandet efter vård (Ballard et al. 2006).

Självklart kan det i viss mån vara normalt att ha ont vid mens. Men det finns en skillnad mellan ”normal” och ”onormal” smärta, och det är viktigt att kunskap om denna skillnad får större spridning. Andra jag intervjuade underströk också vikten av att barn får information om onormal smärta, eftersom endometrios inte är en ”kvinnosjukdom” utan kan börja i barndomen och drabba alla med livmoder.

Förutom att själva tro att smärtan är normal, får personer med endometrios ofta höra detta från sin omgivning, inklusive vårdpersonal. En annan kvinna berättar:

Jag fick höra mycket från min omgivning att jag var hysterisk, att det var så här det var att vara kvinna, att det bara var att bita ihop, att det här var normalt och naturligt och en del av livet. Och första gången som jag sökte akut vård för mina buksmärtor, då var jag 20 och gammal och kröp till akuten, och där sa de ”du har urinvägsinfektion, sluta sjåpa dig.”

Citatet belyser hur smärta kan vara något som man förväntas stå ut med, och att klaga på det kan uppfattas som svagt. Föga överraskande bidrar uppfattningen till att många drar sig för att prata om sin smärta (Ballard et al. 2006).

”Hysteri” har också historiskt varit en vanlig diagnos för kvinnor med symtom på endometrios (Nezhat et al. 2012). Citatet ovan speglar en fortfarande rådande syn: att kvinnor tenderar att överdriva eller inbilla sig smärta, vilket gör dem till mindre trovärdiga vittnen för sina egna upplevelser (Wiggleton-Little 2024). Som exempel på epistemisk orättvisa (Fricker 2007), bidrar avfärdandet av kvinnors smärta som ”emotionell” eller ”hysterisk” till försenade diagnoser och bristfällig behandling (Mickiewicz 2025).

Bristfällig behandling handlar inte bara om könsbias i vården, utan också om brist på kunskap om endometrios bland vårdpersonalen. Den intervjuade som fick akutoperation för sin endometrios berättar också hur hon efter ingreppet frågade läkaren vad endometrios är och vad hon borde göra framöver. Hon fick svaret att om det är ett återkommande problem, så behöver hon kanske uppsöka vård. Ingen kunde förklara för henne vad det handlade om, utan hon hamnade själv googla information om sjukdomen. En granne, som själv led av endometrios, uppmanade henne att söka vård direkt.

Andra som sökt vård för symptom på endometrios berättar om en lång process med flera läkare innan de träffade någon som tog dem på allvar. I Finland tar det i genomsnitt sju år att få en diagnos för endometrios (Engström 2018).

En deltagare från Finland fick diagnos först efter 11 år, efter att ha besökt en privat vårdmottagning med specialistkompetens. Vård blir då också en ekonomisk fråga, eftersom privat vård är betydligt mer kostsam. Hon noterar också att behandling för endometrios inte subventioneras i Finland, till skillnad från andra kroniska sjukdomar.

Med tanke på hur svårt det är att få sin smärta erkänt är det inte förvånande att deltagarna i Pain Unseen uttryckte en önskan om ökad kunskap och förståelse för endometrios. Det handlar om att erkänna smärtan, men också hur mycket den kan påverka en persons liv.

Kanske just den där förståelsen att… det inte att man har bara är lite ont, utan att det kan på riktigt göra jätte, jätte, jätteont, och att det på riktigt påverkar handlingsförmågan, i värsta fall väldigt drastiskt. Och just att det är inte normalt. Det är inte bara lite ont när man har mens. Det är ganska mycket annat också.

Igen kritiserar den intervjuade idén att smärtan är obetydlig eller normal, och betonar dess omfattning och hur djupgående den påverkar livet. Andra intervjuade beskriver hur smärtan inneburit att de inte kunnat ta sig någonstans eller delta i aktiviteter, vilket lett till att vissa har avbrutit sina studier eller dragit sig undan socialt, med social exkludering som följd. Fysisk aktivitet och stress kan förvärra smärtan, och livet kan i värsta fall komma att kretsa kring hanterandet av symtomen. Långvarig smärta påverkar även det psykiska måendet, med möjliga konsekvenser som ångest och depression (Rasp et al. 2024; Culley et al. 2013). Symtom på endometrios börjar ofta under den fas i livet då stora beslut fattas, som att välja karriär, bilda familj eller skapa stabila relationer. Den påverkan som sjukdomen kan ha på en individs livsväg bör därmed inte underskattas.

***

Det sägs ofta att kvinnor tillåts visa känslor, medan män inte gör det. Men det innebär ju inte att uttrycken tas på allvar. Tvärtom används kopplingen mellan kvinnor och känslor ofta för att avfärda deras upplevelser helt. När kvinnor uppfattas som överdrivet emotionella eller benägna att hitta på saker, betraktas de ofta som mindre trovärdiga när de berättar om sin smärta. Föreställningen om kvinnor som svaga, sårbara och känslostyrda kan därmed fungera som ett hinder snarare än ett stöd för att uttrycka svaghet, känslor och smärta.

Vi behöver förbättra samhällets förståelse för endometrios och vad som utgör ”normal menstruation”, samt utmana skadliga kulturella föreställningar som beskriver smärta som något normalt för kvinnor, något de överdriver eller bör kunna hantera som en del av sitt kön.

Sofia Wanström
doktor i folkloristik

Denna text har skrivits inom ramen för EU-projektet #ENDOs, som syftar till att utbilda och stödja vuxna med kroniska sjukdomar, med särskilt fokus på endometrios.


Projektet medfinansieras av Erasmus+ programmet för utbildning, ungdom idrott.
De åsikter och uppfattningar som uttrycks är dock enbart författarens/författarnas och återspeglar inte nödvändigtvis Europeiska unionens eller Europeiska genomförandeorganet för utbildning och kultur (EACEA) ståndpunkter. Varken Europeiska unionen eller EACEA kan hållas ansvariga för dessa.

Källor:

Ballard, K., Lowton, K., & Wright, J. 2006. What’s the delay? A qualitative study of women’s experiences of reaching a diagnosis of endometriosis. Fertility and Sterility, 86(5), 1296–1301. https://doi.org/10.1016/j.fertnstert.2006.04.054

Cleghorn, E. 2021. Unwell Women: A Journey Through Medicine and Myth in a Man-made World. London: Weidenfeld & Nicolson.

Culley, L., Law, C., Hudson, N., Denny, E., Mitchell, H., Baumgarten, M., & Raine-Fenning, N. 2013. The social and psychological impact of endometriosis on women’s lives: A critical narrative review. Human Reproduction Update, 19(6), 625–639.

Engström, A. 2018. Många kvinnor lider i flera år innan de får veta om sin endometrios – ”känns som om en hand griper tag om de inre organen”. Svenska Yle. https://yle.fi/a/7-1285684. Hämtad 9.5.2025.

Fricker, M. 2007. Epistemic Injustice: Power and the Ethics of Knowing. Oxford: Oxford University Press.

Frid, J. 2018. Nora Eller Brinn Oslo Brinn: Roman. [Lund]: Ellerströms.

Giudice, L. C. 2010. Endometriosis. New England Journal of Medicine, 362(25), 2389–2398. https://doi.org/10.1056/NEJMcp1000274

Mickiewicz, A. J. 2025. Menstrual pain and epistemic injustice. Medicine, Health Care, and Philosophy. https://doi.org/10.1007/s11019-025-10266-7

Missmer, S. A., et al. 2021. Impact of endometriosis on life-course potential: A narrative review. International Journal of General Medicine, 14, 9–25. https://doi.org/10.2147/IJGM.S261139

Nezhat, C., Nezhat, F., & Nezhat, C. 2012. Endometriosis: Ancient disease, ancient treatments. Fertility and Sterility, 98(6), S1–S62.

Rasp, E., Saavalainen, L., But, A., Gissler, M., Härkki, P., Heikinheimo, O., & Rönö, K. 2024. Psychiatric disorders and mortality due to external causes following diagnosis of endometriosis at a young age: A longitudinal register-based cohort study in Finland. American Journal of Obstetrics and Gynecology, 230(6), 651.e1–651.e17.

Wiggleton-Little, J. 2024. “Just” a painful period: A philosophical perspective review of the dismissal of menstrual pain. Women’s Health (London, England), 20.

Publicerat i Medicinsk humaniora | Lämna en kommentar