Vaggvisor och godnattsånger: kärlek, kontinuitet, kulturarv och trygghet

Frågelista, Ritualer, Verbal folklore

I december 2023 gick Svenskt visarkiv (Visarkivet) och Institutet för språk och folkminnen (Isof) ut med en gemensam webbfrågelista om vaggvisor. Ambitionen var att få en bild av vad vi föreställde oss vara en vitt spridd och levande muntlig tradition. Vilka vaggvisor sjunger man, vem sjunger, och i vilka sammanhang (för det behöver ju inte bara handla om barn som ska sova)? Och vilka nya vaggvisor tillkommer, genom medier, migration eller nyskapande? I uppropet valde vi att tala om vaggvisor och ”godnattsånger” för att de svarande inte skulle tro att vi var ute efter någon specifik genre, utan just visor och nynnande som används för att söva eller lugna. Uppropet låg ute under ett drygt halvår och stängdes i början av juli 2024.

Med frågelistan ville vi få mer kunskap om vad som sjungs idag, men också om vad som sjöngs förr. Frågelistan skapades inom ramarna för ett nordiskt samarbete med syfte att samla in ett material som säger något om hur vi i Sverige och i det svenskspråkiga Finland över tid har utformat och idag utformar läggningsrutiner för våra egna (men även andras) barn. Frågelistan publicerades på Svenskt visarkivs webb musikverket.se i december 2023 och på Isofs webb isof.se i januari 2024 och togs ner i juli 2024. Svenska Litteratursällskapet i Finland sls.fi publicerade sin frågelista i augusti 2024 och den är fortfarande möjlig att svara på varför denna blogg endast berör svaren från de svenska arkiven. Isofs frågelista fick sammanlagt 142 svar och Visarkivets 120 svar.

Vår utgångspunkt för frågelistan Vaggvisor och godnattsånger är att sjungandet i samband med nattning är en vardaglig musikalisk praktik som förenar människor över hela världen. Det vi sjunger på sängkanten är en såväl traditionsrik som föränderlig repertoar, med text- och melodityper av olika tidsdjup och från jordens alla hörn, från föräldrarnas egen barndom, från dagens barnprogram och från populärmusikens hitlistor. Och även om ett språk gått förlorat kan vaggvisor och andra sånger finnas kvar i ens repertoar under lång tid och utgöra en länk till en språklig kontext man i övrigt inte längre har kontakt med.

I det följande ska vi lyfta fram dels vaggvisan som genre i arkiven och dels huvuddragen i frågelistsvaren och på så vis ge en bild av hur nattandet och sjungandet har sett ut och ser ut bland svenskspråkiga.

Vaggvisor i arkiv och insamling

Vaggvisan som genre i arkiven är beroende av både den som framfört och den som ”samlat in”. Den som sjunger vaggvisor har en praktisk syn på hur visor används, men påverkas också av den som frågar. Insamlaren har kanske repertoarkännedom sedan tidigare och en vetenskaplig syn på hur folkvisor ska klassificeras. Frågor man kan ställa arkivmaterialet idag är om informanterna har förmedlat vaggvisor som de själva sjungit för att vyssja ett barn eller om det mer handlar om visor som någon kategoriserat som vaggvisor. Den knapphändiga kontextuella information som finns i arkiven gör att frågan är svår att besvara. Hur mycket av visorna hamnar i en annan kategori när de lämnar insamlingssituationen, antingen redan i nedtecknings- eller inspelningsögonblicket, eller senare i arkivförtecknandet?

I Svenskt visarkivs samlingar finns en mängd tryckta vaggvisor, flera i skillingtryck (som ”Du sträcker ut din lilla hand” eller ”Vyss, vyss, vyss, vyss, jag vaggar dig ju”). Vaggvisorna hittar vi också i visböcker, uppteckningar och förstås i en mängd inspelningar. Melodin är allt som oftast olika varianter av den så kallade Fiskeskärsmelodin, med en snart sagt oändlig variation av texter, från ”Kråka sitter på lagårdstak” till ”Byssan lull”. Att Olof von Dahlin (”Skata sitter på kyrkotak”) och Carl Michael Bellman (”Vaggvisa för min son Charles”) också skrivit vaggvisor till melodin vittnar kanske om dess popularitet.

Vaggvisorna fanns med i programförklaringen för insamlingen av folklore som gjordes i Svenska litteratursällskapets regi redan 1887 och i den allra första arkivsamlingen SLS 1 Material insamlat av Österbottniska studenter finns två visor kategoriserade som vaggvisor ”Det var en gammal gumma” samt ”Ekorrn gick på ängen och slog”. I senare samlingar finns flera andra exempel.

Helt klart är att vissa klassiska vaggvisor återfinns gång på gång i arkivsamlingar och tryckta utgåvor, men om det har varit de vanligaste eller om de kanske är de mest genrespecifika är svårt att säga. När man försöker spåra vaggvisor i äldre tryckta samlingar som till exempel Adolf  Iwar Arwidssons Svenska fornsånger 3. En samling af kämpavisor, folk-visor, lekar och dansar, samt barn- och vallsånger (1842) finns vaggvisorna inte som egen kategori utan sorteras in under  till exempel ”Barnsånger och werser” där de åtminstone fyra eller fem första kategoriseras som vaggvisor senare (Vyssa, lulla litet barn; Ro, ro liten kind; Ro, ro till fiskeskär, Lilla Lasse sitter och gråter; Liten pilt hade en guldvagn), eller ”Wallqväden” (Tullul i Logen; Tulla hem och tulla vall; Tuli luli; lefver han än?).

En kategori vaggvisor redan i tidiga utgåvor är de som urprungligen uppfattats eller fungerat som vallvisor, och här finner vi en av de allra vanligaste också i senare tid nämligen ”Tula hem och tula vall” som fått sin mest spridda form i en bearbetning av Alice Tegnér (1892). I Johan Nordlanders Svenska barnvisor och barnrim från 1886 finns flera kategorier av vaggvisor som ”Allvarsamma vaggvisor”, ”’Lapska’ vaggvisor” och ”Vallvisor använda som vaggvisor”. När och av vem dessa visor använts som vaggvisor vet vi inte. Kanske har vallkvädenas formelartade språk (Tullul), uppfattats som liknande de fraser som gärna återkommer vid vaggandet av ett barn (Vyss lull). Dessa äldre vaggvisor förekommer i viss utsträckning än idag och finns representerade i olika varianter i frågelistsvaren.

Oljemålning av kvinna som sjunger vaggvisa och gungar ett barn i sin vagga.

Vaggvisa (Kehtolaulu). Alvar Cawén 1921. Finlands nationalgalleri, CC0 1.0

Vad och hur sjungs vid sängkanten?

Nu lämnar vi de äldre arkivsamlingarna och tittar på svaren som kom in på Visarkivets och Isofs upprop. Bland de som har svarat finns en mängd olika yrken representerade och en hel del av svaren är skrivna av personer som på olika sätt har ett engagemang i musik, såväl yrkesmässigt som på hobbynivå; det är körsångare, organister, musiker, musikpedagoger, musikskapare, barnkörledare, musiklärare, sångerskor, musiklärare och låtskrivare. Sång och musik är en del av deras vardag, medan andra skribenter kanske endast sjunger för sina barn och inte alls i andra sammanhang.

Att sjunga en vaggvisa är en typ av praktiskt och mycket privat vardagssjungande som är beroende av skälet till att man sjunger, därför premieras andra musikaliska kvaliteter än sjungande i mer publika situationer. Valet av vaggvisa påverkas av många olika faktorer, men vanligt är att det handlar om en visa som är kort och väl inarbetad så att det inte behövs påminnelse om text eller melodi. Christina född 1963 berättar om hur hon valde sång till nattning av barn: ”För min del valde jag såna sånger som jag kunde utantill, både text och musik. Förutom ovan nämnda kunde det av den anledningen nog bli någon julsång, eller stillsam körsång (minns nu exempelvis att jag sjöng ”Över skogen över sjön” ibland).” En vaggvisa kan med andra ord bli till i användningsögonblicket när den sjungs för ett barn som ska sova oavsett om den inleder eller avslutar en nattningsprocedur eller om den utryckligen ska söva till sömns. Men som vaggvisa kan man ändå läsa ut att en sång ska ha vissa kvaliteter som gör den lämplig.

En bra vaggvisa är väl framför allt en visa som får barnet att somna, bruksmusik skulle man kunna säga. Men det som slår an i mig är om de har något slags vemod både musikaliskt och i texten. Det skapar en viss atmosfär (kvinna född 1979).

Syftet med sjungandet påverkar framträdandet och repertoarvalet och sångarna beskriver olika taktiker som används för att få önskad effekt. Vaggvisor kan med fördel vara tråkiga i det att de är enformiga eller entoniga, eftersom det underlättar sövningsproceduren.

Innehållsmässigt anspelar många av vaggvisorna på själva nattningsakten genom att antingen beskriva den eller uppmana barnet att somna. Ett vanligt inslag är olika formelartade uttryck som anspelar på vaggandet eller vyssandet, men också skapar monotona upprepningar som verkar sövande. Ibland används rena nonsensord som i en av de allra populäraste i frågelistmaterialet ”Trollmors vaggsång” av Margit Holmberg som första gången trycktes i sångboken Nu ska vi sjunga (1943), där trollmor sjunger sitt vackraste ord ”oajajajaj buff”. ”Trollmors vaggsång är perfekt till små som har svårt att somna. Enformig, lugnande.” skriver Birgitta född 1949.

Samtidigt är verkligheten inte alltid så funktionell som man kunde önska och nattningsceremonierna kan dra ut på tiden när nattvilan inte anländer. I dessa situationer kan vaggvisesjungandet anpassas och modifieras så att orden byts ut till ett entonigt nynnande, rösten sänks, volymen likaså eller mångfalden verser i en visa byts ut mot en enda vers som upprepas gång på gång.

Jag sjöng först visorna med orden, slog sen av på tempot allteftersom, sjöng otydligare och nynnade till sist allt långsammare, tills barnet (och ibland även jag själv) hade somnat (kvinna född 1976).

Vaggvisor får också gärna uttrycka en viss stämning, vilket gör att populärmusik och visor som inte ursprungligen kopplats till vaggvisor med förkärlek används av vissa skribenter. Det kan vara låtar som sångaren tycker om och kan sjunga innan, eller det kan vara nya låtar som på något sätt blivit viktiga.

Vi sjöng sällan utpräglade barnvisor för barnen, utan mer sådan musik vi spelat och märkt att de gillade. Båda barnen hade en förkärlek för det lite dramatiska och sentimentala. Euskefeurat var populärt, gärna de sorgliga visorna, som Till Elias, Tankar på nattgammal is, Minnen. Vi lyssnade mycket på Sofia Karlssons Dan Andersson-tolkningar, och barnen verkade gilla det, så det sjöng vi också. Jag hade pluggat på island och lärt mig några gamla isländska visor, dem tyckte barnen också om att höra (kvinna född 1976).

Även om traderingen av vaggvisor går från äldre till yngre finns det också många exempel på sånger som istället tas från samtiden, eller rent av lärs in från en yngre generation. Föräldrarna plockar upp barnvisor från sina barns repertoar som de inte själva sjungit i barndomen och exempel på detta är Georg Riedels tonsättningar av Astrid Lindgrens sånger, eller Jujja och Tomas Wieslanders visor om bland annat Mamma mu och Kråkan. Vaggvisorna kommer på så sätt in i vardagen samtidigt med föräldraskapet. Dessutom påverkar årstiderna valet av vaggvisor så att flera berättar hur till exempel julvisor smyger sig in i vaggviserepertoaren i december, eller vår- och sommarvisor under sommarhalvåret.

Populärkulturen, medierad via mobiltelefoner, datorer, tv eller radio, är alltmer sammanflätad med vardagslivets rutiner. Att medierna på olika sätt tar plats också i nattningens ritualer är påtagligt i svaren på frågelistan. Dels bidrar de förstås indirekt genom alla tillskott till den sjungna repertoaren. Bland senare decenniers populära vaggvisor kommer flera från tv och film: ”Vargsången” från Ronja Rövardotter (filmen från 1984), ”Sov alla” från Pippi Långstrump på de sju haven (1970) och ”Babblarnas vaggvisa” från barnprogrammet Babblarna (2016­–) är tre exempel från svaren. Men det här är förstås inget nytt, också längre tillbaka har vaggvisornas tradering tagit ett steg med hjälp av medier: ”Klättermusens vaggvisa” (”Vyss lull, lilla palt”) från Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen (översatt till svenska från norska 1954, men senast filmatiserad 2016) är ett exempel i våra svar. Och som är fallet med snart sagt all tradition rör sig vaggvisor fram och tillbaka mellan det medierade och det muntliga. Till och med en sådan vitt spridd vaggvisa som ”Byssan lull” (där Svenskt visarkivs tidigaste belägg härrör från 1800-talets första hälft) har gjort olika turer mellan inspelningar, vissamlingar och muntlighet, av vilka den kändaste kanske är Evert Taubes sexstrofiga version. En del av de svarande beskriver också hur de söker nya tillskott till sin repertoar i olika tryckta utgåvor. Att publiken, de barn som ska somna, inte alltid uppskattar innovationer är dock något som också framkommer i svaren.

Vi kan i frågelistsvaren se hur teknikutvecklingen i samhället gör avtryck i nattningsritualerna när människor beskriver hur de samspelar med nya medier från kassetband, via cd till digital kultur som gör sitt inträde i barnkamrarna. ”Vi hade också en cd med vaggvisor från hela världen som vi använde när vi sövde/dansvaggade spädbarn” skriver Ulrika född 1964. Idag kan musiken spelas upp från Spotify-listor på mobiltelefonen, och den som nattar kan både välja att låta musiken tala för sig själv och att sjunga med. En kvinna född 1951 beskriver hur en nattning kunde gå till:

En familj jag passade 2 barn i hade en bandspelare, allt var inställt rätt, så jag skulle bara trycka igång den. Men först läste jag lite i en bok. Så, då är det god natt och jag tryckte på knappen. Jag höll på att få dåndimpen…om det var 10 på högtalarskalan, så var det ljud nr.8 som gick igång. Jag sprang ut ur barnrummet hållandes för öronen. 5 min senare kollade jag och ungarna sov som stockar.

Även om det i frågelistsvaren berättas om vaggvisor som sjungs till inspelningar eller direkt ur sångböcker på sängkanten, ibland med ackompangeman ur en självspelande bok, eller om sångstunder till gitarr i sovrummet, är den vanligaste nattningssituationen ändå den att den vuxna sjunger en välbekant visa för barnet. Som framkommer i flera svar så är vaggvisan som musikalisk genre nämligen tillåtande. Du kan sjunga det du själv vill, men också på det sätt som du själv vill. Också personer som inte anser sig kunna sjunga, eller inte skulle tillåta sig att sjunga i sällskap med andra, kan, och får, sjunga för sina barn. Trots detta finns det flera som berättar hur de slutar sjunga när barnet blir lite äldre, ofta i ettårsåldern, medan andra fortsätter sjunga i många år under barnets uppväxt. Det nyfödda barnet upplevs kanske som mer förlåtande eller inte ännu inskolad i ett musikkritiskt perspektiv där sång är en prestation som ska bedömas och kvalificeras för att vara existensberättigad. Jonas född 1965 berättar hur han sjöng för sina tvillingar i tur och ordning för att få dem att somna, eftersom en var kvällspigg och den andra kvällstrött. ”Jag har aldrig sjungit för någon annan än dem. Från början var det dagligen, men jag slutade nog också gradvis när de blev äldre. Det pågick säkert tills de var i tioårsåldern vid enstaka tillfällen.”

När Sverker från Svenskt visarkiv och några kollegor apropå uppropet satt och pratade om vaggvisor så påstod han att vad som helst kan vara en vaggvisa, det beror på framförandet och kontexten. En person svarade att ”Men inte Valkyriornas ritt i alla fall?” Sverker började tyst och mjukt nynna Valkyriornas ritt. Och tillsammans kom de fram till att det kanske inte är en optimal vaggvisa, men inte heller omöjlig. Vaggvisorna är en levande tradition som ständigt berikas med nya och gamla tillskott.

Trygga vardagsritualer

Nattningsproceduren är en av de vardagsritualer som rutar in dagen i tydliga faser, och också den ritual som avrundar barnets och förälderns gemensamma dag. Vaggvisan blir inte bara ett avslut för barnet utan många föräldrar som svarat på frågelistorna uttrycker också en känsla av avslut som inträder när vaggvisorna har sjungits och nattningsproceduren är över.

”Gonattsånger känns mysigt och kärleksfullt och får en att stressa ned och sluta tänka på allt annat som hänt.”, skriver Ale född 1988. Nattningen är ett tillfälle för föräldrar och barn att samtala om hur dagen har varit och en stund för att samla ihop och fånga upp viktiga tankar och känslor. Många lyfter fram vikten av att man rent fysiskt befinner sig nära varandra, både när det gäller bebisar och äldre barn; att man ligger bredvid varandra i sängen eller att man sitter på sängkanten. För de riktigt små barnen handlar det ofta om att bäras runt och vaggas samtidigt som man sjunger en sång eller bara nynnar eller visk-sjunger. Någon lyfter fram att vibrationerna som alstras i den sjungandes bröstkorg och som genom den fysiska närheten överförs till barnet är lugnande i sig. Även att barnets och ens egen andning synkroniseras med musiken beskrivs som lugnande: ”De är lugnande för barnet. Andningen följer takten i visan så att både jag och barnet andas lugnt och jämnt. Det leder till avslappning och en känsla av trygghet.”, skriver en kvinna född 1971.

Många som svarat menar att våra rutiner bidrar till att skapa trygghet. När vi vet vad vi kan förvänta oss kan vi vila i den känslan och behöver inte oroa oss för vad som ska hända härnäst, och särskilt viktigt är det för små barn. Maja född 1987 skriver: ” Jag känner att det är ett fint sätt att vara nära och att skänka trygghet till mitt barn. Jag märker att han bli lugn om jag är så nära att jag andas på honom.” Nattningen följer en upparbetad rutin, en slags läggningsritual, där sången ofta är den avslutande, ihopknytande delen av förloppet. Felicia född 1992 berättar hur hon nattar sitt relativt nyfödda barn och strävar efter att inkludera sin make i nattningen:

Jag sjunger sångerna med lägre röst. Först vaggar jag henne gåendes och sedan sittandes och blir stilla innan jag lägger ifrån mig henne och sjunger lite till. Jag sjunger samma sånger för att skapa rutin. Jag försöker även få min man att delta så han ska kunna natta henne också. Under sista halvan av graviditeten läste och sjöng vi varje kväll för vår dotter så hon skulle ha några sånger hon kände igen. Dessa var Brahms vaggvisa, byssan lull, videvisan och bilkrokodiler. Vi testade även Vaggvisa för en grön banan men den var för svår tyckte vi.

Kamilla född 1967 beskriver stunden som en möjlighet att dela alla möjliga känsloregister genom både långa berättande sånger och ordlösa vackra, vemodiga melodier. Centralt för henne är att man befinner sig nära varandra fysiskt och genom närheten kan förmedla trygghet:

Att höra varandra nära i olika känslolägen och stämningar, att dela en stund som är aktiv men lugn och att barnet får somna till en stilla, lugn och trygg röst – att veta att det finns en vuxen människa nära som älskar barnet och vill det väl.

En ung kvinna född i början av 2000-talet beskriver nattsjungandet som mycket viktigt för den stunden gav en känsla av trygghet och erbjöd ett lugn. Läggningsrutinerna, varannan kväll sång och varannan högläsning ur en bok, var lugnande och erbjöd en förutsägbar tid, i kontrast till den vanliga vardagen som hon delade med vad hon beskriver som ovanligt stränga föräldrar med hårda regler och ett oförutsägbart humör. Ofta exploderade de i känsloutbrott, som ibland övergick i fysiska bestraffningar.

Det formelartade upplägget där allting görs i en speciell, alltid återkommande ordning, lyfts fram i många skildringar. Det skapar trygghet för barnet, men underlättar också för föräldrarna, som inte behöver förnya sig dag efter dag. En kvinna född 1962, beskriver sin egen barndom: ”Som liten var det samma rutin varje kväll. Pyjamas, tandborstning, godnattsaga, aftonbön (gud som haver barnen kär) och sedan en speldosa som spelade blommornas vals.” Rutinen kan dock förändras under barnens uppväxt med nya åldersanpassade inslag som i följande redogörelse från en kvinna född 1978:

Efter bad och tandborstning blev det sagoläsning, barnet låg i sängen och någon av oss föräldrar satt på en stol bredvid och läste ur någon saga som de fick bestämma själva. När det blev lite större började vi med kapitelböcker. Efter att vi läst klart sjöng vi en godnattvisa. Därefter önskade vi godnatt och gick ut ur rummet. Våra barn var lätta att lägga när de var små, de somnade oftast rätt snabbt.

Generationsöverskridande gemenskap

Föräldraskap, och även far- och morföräldrars relationer till barnbarn, kommer fram som ett tydligt tema i frågelistsvaren. Det är föräldrar som berättar hur de sjungit/sjunger för sina barn eller barnbarn, och vuxna barn som berättar hur deras föräldrar, eller äldre generationer sjungit för dem. Flera nyare vaggvisor, eller sånger som används som vaggvisor innehåller också ett ömsint budskap som kan handla om förälderns relation och kärlek till barnet.

Att skriva en egen vaggvisa till barnet kan bli en del i ett föräldrablivande. Genom en nyskriven text, eller både text och musik, kanske redan innan barnet är fött, skapas ett band mellan förälder och barn som går att sjunga fram i den mest intima situation. Den som inte själv komponerar en vaggvisa kanske ändå börjar sjunga för barnet i magen och träder på så sätt långsamt in i föräldraskapet genom muciserande som en beståndsdel.

Fördelningen mellan könen visar att det till övervägande del är kvinnor som har svarat på frågelistorna. Att det är förhållandevis få män som har svarat betyder dock inte att vi inte genom svaren kan få insikt i vad män och pappor gör och har gjort i samband med läggningsrutinerna. Vi får information om vad männen gör också genom att skribenterna beskriver vad deras pappor sjöng och spelade, eller vad ens make gör eller inte gör i samband med läggningen av de gemensamma barnen. Annika född 1964 berättar hur det gick till när hennes pappa nattade:

Pappa sjöng lite tjommigare/vulgära sånger som En rallare en rallare på Rosengatan gick, I Atlanten på en planka satt en liten, liten pilt och andra [inte] riktigt rumsrena låtar. Han ackompanjerade ofta på gitarr, tror han såg nattningsstunden som ett tillfälle att spela just gitarr (spelade annars piano). Men han kunde också sjunga riktiga vaggvisor som Den lille Ole med paraplyen/The little Sandman with his umbrella.

Vaggvisorna förenar också generationer så att människor sjunger visor som de fått sjungna för sig, eller sjunger på ett språk eller en dialekt som förknippas med en äldre generation. En skribent utrycker en önskan om att hennes barn ska föra vidare sjungandet av en viss vaggvisa till nästa generation för att binda ihop generationerna i en längre kedja. Personerna i dessa kedjor är ofta, men inte alltid, mödrar och moderskapets praktiker går på så sätt i arv från generation till generation och knyter mödrar samman genom släktens historia.

Vilket språk man sjunger på kan ha olika funktioner och betydelse. Allra vanligast är förstås att man sjunger på svenska. Men bland svaren förekommer det även andra språk som norska, danska, japanska, australisk engelska, tyska och finska. Sångerna kan erbjuda tröst, när saknaden blir för stor. ”En fransk visa som kommer från min franske far, minns jag. Det är aktiv i mitt nuvarande liv. Tombe tobe tombe la pluit, tous le monde est a la brie, il y a que mon petit frère, qu’ est dans la goutiere, il peche du poisson, pour toute la maison.”, skriver Cathrine född 1963. Sången kan hon nynna för sig själv ibland, den har blivit som en ”tröstevisa”.

Föräldrarnas ursprung kan avspegla sig i valet av vaggvisor och knyter pedagogiskt an barnen till andra platser och generationer. Det är i detta sammanhang man kan förstå den svarande som sjunger en japansk visa för att påminna barnet om den frånskilda andra förälderns bakgrund, och en annan svarande beskriver hur alla visor sjungs på det lokala bygdemålet för att föra över det till nästa generation.

Ulrika född 1964 skriver att för sin son som är adopterad från Sydafrika sjöng hon ” ’Osi buko, funa amaya ni, amayani, asi Africa’, dvs. ’Du ska sova gott mitt lilla barn, och vara stolt att vara afrikan’”. Sången hade hon lärt sig av sin körledare och Ulrika spred den vidare i adoptivföräldrakretsar.

Den gemenskapsskapande funktion som finns i vaggvisorna och sjungandet av desamma bidrar till att det musikaliska utförandet är mindre kravfyllt och för många kanske också mera lustfyllt än annat sjungande. Vaggvisorna sjungs ofta för en mycket liten publik, eller ett par barn, i en privat omgivning som sovrummet under en lugn tid på dygnet. Den starka kopplingen till trygghet och vaggvisornas lugnande inverkan gör också att vaggvisor kan sjungas i andra skeden av livet som i följande exempel från en kvinna född 1997:

Jag har även sjungit vaggvisa för vuxna, bland annat när min farfar blev orolig mot slutet av sin palliativa vård. Han blev stressad av att man pratade med honom om annat, så vi provade att sjunga och då kände vi alla hur han slappande av. Trots att jag sjöng och grät om vartannat så blev det en väldigt vacker stund.

Ett kärleksfullt kulturarv

Kärlek, kontinuitet, kulturarv och visskatt är ord som är flitigt använda i svaren på frågelistan, men också ord som ansvar, trygghet, upprepning och känslor är vanligt förekommande. Av skribenternas resonemang att döma handlar den intima stunden vid kvällens nattning om så mycket mer än bara relationen mellan förälder och barn. Det är många som lyfter fram att genom att sjunga, tar man också ansvar för att föra vidare ett kulturarv – en visskatt – som man menar är viktig att föra vidare till de yngre generationerna, en skatt som inte får falla i glömska. Att sjunga ”Är ett sätt att bevara kulturarvet!” skriver Annika född 1964 och ”Barnvisorna är en kulturhistorisk skatt!” menar Inga Kajsa född 1958.

Den i Sverige så aktuella diskussionen om framtagandet av en svensk kulturkanon förs också upp i samband med detta – man menar att visskatten är en del av ett kulturarv som vi har ett ansvar att föra vidare, ett kulturarv som dessutom ”förtjänar” en plats i en svensk kulturkanon. Uppdraget att ta fram förslag till en svensk kulturkanon har givits till en kommitté under ledning av historikern Lars Trägårdh. På regeringens webbplats står att syftet med kanonen är att göra svensk kultur tillgänglig för fler och man menar att ”kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”. Särskilt utsedda expertgrupper ska få föreslå verk och områden till kanon, men även allmänheten ska bjudas in i denna process. Med anledning av kanondiskussionen skriver Annika vidare: ”Visor man redan kan ger trygghet, barn gillar upprepning. Dessutom känner jag ett ansvar att föra sångskatten vidare! Det sjungs för lite i största allmänhet tycker jag, folk kan knappt snapsvisor ens längre, för att inte tala om psalmer eller julsånger. Det måste man kunna, om man nu ska prata om kulturkanon”. Med detta i bakhuvudet går vi vidare för att forska mer om vardagligt sjungande förr och nu.

 

Blanka Henriksson, Åbo Akademi
Charlotte Hyltén-Cavallius, Institutet för språk och folkminnen
Sverker Hyltén-Cavallius, Svenskt visarkiv

 

Litteratur

  • Arwidsson, Adolf  Iwar. Svenska fornsånger 3. En samling af kämpavisor, folk-visor, lekar och dansar, samt barn- och vallsånger (1842).
  • Egner, Torbjørn. Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen (1954, [1953]).
  • Nordlander, Johan. Svenska barnvisor och barnrim (1886).

Inom ramen för ett gemensamt forskningsprojekt utformade Blanka Henriksson och Sverker Hyltén-Cavallius frågelistan Vaggvisor och godnattsånger under våren 2023. Den har sedan distribuerats av Institutet för språk och folkminnen och Svenskt visarkiv i Sverige samt Svenska Litteratursällskapet i Finland. Isofs Charlotte Hyltén-Cavallius är den tredje projektdeltagaren. Du kan fortfarande svara på frågelistan här.

Texten parallellpubliceras på webben hos Isof  och Svenskt visarkiv.

Det farliga havet

Folkloristik, Folktro, Forskning, Seminarium, Vetenskapsförmedling

I Julia Öhmans pågående doktorsavhandling om havsnära sommarboende med fokus på naturnyttor berättar hennes informanter bland annat om vilken betydelse havet har för dem. I utsagorna framhävs att havet inger en känsla av frihet, trygghet, lugn, gemenskap och äventyrlighet medan det farliga havet inte ges särskilt stor plats i materialet.

I den nyutgivna volymen Maritim folktro. Sägner, myter och liminalitet diskuteras det maritima landskapets kulturella laddning samt hur havets oberäknelighet kunde bemästras genom magiska åtgärder. Här presenteras havet, i ett vagt definierat förr, som både farligt och nyckfullt. Land står för det stabila medan havet är under ständig förvandling, vilket föranleder både rädsla och skräck.

I mitt bidrag i volymen, ”Folktroföreställningar om havet och sägner om sjörån samt andra skräckfyllda berättelser” diskuterar jag dels folktrouppfattningar om havet, dels sägner om havets övernaturliga väsen samt berättelser om stormar. Många gånger handlar det om hur man på magisk väg kunde erhålla fiskelycka, hur man skulle bete sig i samband med fiske och vad man fick eller inte fick göra ombord – bland annat fick man inte vissla.

Havet kunde vara farligt bland annat i samband med storm. Från Replot berättas hur storm skulle motverkas genom magi: ”Man ställer sig mitt i båten med vänstra handen på stormasten och den högra hotande upplyft, under det man säger: ’Jag säger dig i Jesu Kristi namn, du ska sliut blås!’, vilket upprepas trenne gånger efter varandra. Hjälper icke detta, spottar man mot vinden och säger: ’Satan har släppt löst vädrets furste, men jag skall binda din makt’, varefter en femhörning ristas med knivsudden på förmasten”. Här kombineras en trollformel med kristna drag, en uppmaning som upprepas tre gånger, där tre är ett magiskt tal med ett spottande och uppgörande av ett pentagram som ansågs skydda mot det onda. Exemplet är från Finlands svenska folkdiktning, bandet Folktro och trolldom.

De övernaturliga väsenden, sjörået och havsfrun, uppfattades kunna straffa lata och lekfulla sjömän. Ett sådant exempel är en välkänd sägen om sjömän som lekte med en vante som uppenbarat sig på isen. Då hördes en röst som uppmanar besättningen att dra sig hemåt. De som hörsammade uppmaningen klarade sig, medan de som inte gjorde det gick förlorade i en storm. Här både varnar och straffar det övernaturliga väsendet besättningen.

Men de övernaturliga väsendena kunde också hjälpa till vid nöd. I ett exempel berättas om en hur ett skepp som i storm höll på att förlisa, mirakulöst räddas då en ”skäggig gubbe” som plötsligt uppenbarar sig skickligt navigerar fartyget genom farliga grynnor. Fartyget fick, enligt sägnen, besök av ett sjörå. Andra sägner handlar om farliga postfärder med häst och kärra över isen då isen kunde brista eller de gånger isen halshögg någon ur besättningen.

Dessa sägner utgör ett traditionsstoff om hjältemodiga postroddare, men också om farliga situationer med döden som resultat. Berättelserna handlar således om existentiell fara och skräck och förtäljer något om kustbefolkningens livsvillkor. Av denna orsak fanns både folktroföreställningar och berättelser om faror ute på havet. I volymens introduktion av Nilsson och Westerlund diskuteras varför berättelser om det farliga och oförutsägliga havet i relation till det övernaturliga berättades. Ett sätt att förklara det är att folktron bidrog till att skapa ordning i en stundtals farlig tillvaro. Sägner om övernaturliga väsen kan ”förstås som betydelsebärande affektiva praktiker som formade och formades av skärgårdsbornas, fiskarnas och sjöfararnas liv”.

Boken finns öppet tillgänglig på följande sida: https://www.doria.fi/handle/10024/190518
Utgåvan, som är redigerad av Fredrik Nilsson och Kasper Westerlund och utgiven av Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi, baserar sig på föredrag kring temat maritim folktro hösten 2023.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik och insjöälskare

 

Ouijabrädet: Från spiritism till modern mystik

Folktro, Ritual och materialitet

1891 dök de första annonserna för ouijabrädet upp i tidningarna i USA. ”Ouija, the Wonderful Talking Board”, proklamerade en leksaksbutik i Pittsburgh. Brädet beskrevs som en magisk anordning som skulle besvara frågor om det förflutna, nuet och framtiden med förbluffande precision. Det utlovades vara en länk mellan det kända och det okända, det materiella och det immateriella. I Finland blev aldrig Ouijabrädet lika populärt som det blev i USA. Däremot uppfanns en egen variant: Anden i glaset.

I tusentals år har människor i olika delar av världen försökt kommunicera med avlidna och metoderna har varierat från plats till plats över tid. Ibland har förmågan tilldelats några få utvalda personer, exempelvis schamaner och medium. Ouija-brädets rötter spåras tillbaka till 1800-talet och spiritismens framväxt. År 1848 utvecklade systrarna Margaret och Katherine Fox i Hydesville, New York, ett knackningssystem för kommunikation med andar. Detta utvecklades till de karaktäristiska spiritistiska seanserna. Systrarna åkte runt och visade upp fenomenet och andekommunikation populariserades snabbt, och spreds över världen. Snart skapades det vi idag känner som Ouijabrädet. I USA tillverkades de första brädet åt 1890 och var ett tag en av leksakstillverkaren Parker Brothers mest populära produkter, endast Monopol sålde bättre.

Från början var Ouijabrädet en träbräda. Alfabetet var arrangerat i två halvcirklar ovanför siffrorna noll till nio, upptill fanns ”yes” och ”no” i varsitt hörn och längst ner stod ”good bye”. Tillsammans med brädet kom en planchette. Planchetten är en liten droppformad träbit med ett hål i mitten som användes för att manövrera brädan.

Typiskt Ouijabräde. Foto: Colton Sturgeon, Unsplash

Innehållet i en session med Ouijabrädet varierar mycket men samtliga moment är gemensamma för alla. Minst två personer sätter sig med brädet i mitten, alla placerar en fingertopp på planchettenoch ställer en fråga. Förr kretsade frågorna ofta kring djupa, existentiella ämnen som tidigare liv, framtiden eller livet efter döden. Miljön är vanligtvis dämpad och stämningsfull och genom att tända ljus eller använda dimmad belysning kan den spirituella känslan förhöjas.

När planchetten rör sig över brädet anses det vara andevärlden som kommunicerar. Efteråt tolkar deltagarna svaret tillsammans. En av de största skillnaderna mellan de första brädena och dagens bräden är materialet. Förr var både brädet och planchetten av trä, idag är brädet vanligtvis av kartong och planchetten av plast. En del påstår att detta inverkar på upplevelsen. Träet sägs skapa en känsla av allvarlighet och mer spirituell stämning. Vissa tycker inte att träet är så viktigt och därför väljer de att göra egna bräden.

Anden i glaset är en europeisk, hemmagjord variant och framför allt en ungdomstradition. Ritualen anden i glaset är ett exempel på egen tillverkning av Ouijabrädet och är en förenklad version av det. För att tillverka anden i glaset tar man ett stort papper där man skriver samma saker som på ett bräde och istället för en planchette använder man ett glas upp-och-nervänt. Den äger oftast rum på kvällen, till exempel på hemmafester eller då det är föräldrafritt. Ungdomarna kan först berätta spökhistorier, ofta moderna vandringssägner, för att komma i stämning. När frågorna ställs handlar det istället för djupa ämnen om mellanmänskliga relationer som kärlek, vänskap och karriär. “Är xxx kär i mig?” och “Vill xxx vara min kompis?” är typiska frågor som ställs. Ritualen avslutas vanligen med diskussioner om vem eller vad som egentligen flyttade glaset.

Ouijabrädet som fenomen är en sorts ritualiserad kommunikation, ett kollektivt utforskande av såväl möjligheten att andevärlden faktiskt finns, som av känslor i det levda livet. Genom åren har brädet anpassats och förändrats men trots det finns det en mystisk dragningskraft än idag.

Caroline Voutilainen
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning

Honungstassen lurar bland träden

Folktro, Ordets makt, Ritual och materialitet

”Björ-nen so-ver, björ-nen so-ver i sitt lug-na bo.”

Björnen är stor, mäktig och lurvig – och vanligare i berättelser än den är i skogen. I alla fall upplever jag det så. Få har sett detta skygga djur i det vilda. Både förr som nu är björnen ett populärt motiv i kultur. Hur många av er lekte inte Björnen sover som barn? I leken turas man om att vara en sovande björn medan de andra rör sig i en ring runt den och sjunger visan, tills björnen vaknar och börjar jaga de andra, ofta under skrikande skratt. Man lär sig tidigt om björnen i Finland, både från sagoberättelser och från vuxnas varningar. Som gullig nalle och farlig bjässe har björnen en mångsidig karaktär. Har det alltid varit så? Vad har man trott och tänkt om björnen?

”Han är in-te far-lig ba-ra man är var-lig. Men man kan dock, men man kan dock ho-nom ald-rig tro.”

Björnen som en del av naturen

Skogen är en viktig del av Finland. Majoriteten av landarealen är täckt med skog och de flesta tycker om att vara i skogen, ibland i alla fall. Det är inte underligt att man hade en mängd föreställningar om skogen och dess invånare före urbaniseringen, då de flesta bodde vid skogen. Skogen ansågs helig och skulle respekteras. Dess invånare, väsen och djur, var alla en del av skogen och skulle bemötas väl. Björnen var stor och mäktig och ansågs vara speciellt helig. Man tänkte att björnen var skogsråets ”tjänare” eller ”husdjur” och kunde skickas ut för att sköta hennes ärenden.

Björnen associerades även med skogens livscykel. Då den gick i ide var skogen vissnande, kall och utan grönska. Några månader senare då björnen vaknade så var våren igång och skogen full av liv. Björnens vintersömn speglade naturen och livet under vintermånaderna då allt verkade stanna upp.

Förutom att björnen ansågs vara ett heligt djur så var det också ett farligt djur. Om ett rovdjur kom och rev boskap kunde man hamna väldigt illa, eftersom man ofta förlitade sig på de egna djuren för mat. För att skydda sig fanns det olika visor och ritualer för att blidka björnen så att den inte skulle skada ens boskap. Man aktade sig för att förarga björnen. Enligt uppteckningar så skulle man speciellt undvika att stoja och föra mycket oljud under vintertid eftersom björnen då kunde vakna ur sitt ide och bli vred. Då kunde björnen komma sommartid och slå ihjäl boskapen.

Karhunpeijaiset (från Aleksis Kivis ”Sju bröder”), Akseli Gallen-Kallela 1907

Björnen som väsen och karaktär

Det var vanligt med föreställningar om att varelser innehade en viss trollkunnighet eller hade trolldom associerad med dem. Djuren och naturen var mystiska och man förstod sig inte alltid på dem. Man tänkte att björnen hade övernaturligt starka sinnen och kunde se och höra väldigt långt. En rätt välgrundad idé, eftersom vi idag vet att björnen har väldigt bra lukt- och hörselsinne. Innan vetenskapen blev den ”nya religionen” hade man ofta föreställningar om olika djurs karaktär – om de var ”goda” eller ”onda”. Björnen ansågs vara god, trots att man skulle akta sig för den. Till sin natur var den oskyldig, lekfull och gjorde inte illa. Om en björn var ”ond” och skadade djur eller människor tänkte man att det var en trollkunnig som låg bakom. Den trollkunnige hade förargat björnen, kanske med avsikt att den skulle riva en grannes boskap. Man hade vördnad för björnen, vilket personligen gör mig glad. Det känns bra att veta att man även förr tyckte att Finlands största rovdjur egentligen är ganska gulligt.

Björnen sägs ha ogillat då man kallade den björn (karhu). Om man sade det namnet högt kunde björnen bli förargad, och det ville man ju förstås inte. Den föredrog att människor skulle kalla den ”ärbara” namn som ”mesikämmen” (ungefär ‘honungstass’) eller ”metän kukka” (‘skogens blomma’). Även under björnjakten, som var högt ritualiserad och mycket farlig, behövde man vara mycket respektfull och ursäktande. Man hade många, långa och detaljerade ritualer både före och efter björnens död, hur man skulle förbereda sig, hur man skulle döda den, hur man skulle slakta den och vad exakt som skulle göras med resterna av björnen. Det var viktigt att behandla björnen värdigt.

Två brunbjörnar brottas i snön

Foto: Andras Stefuca, Pexels.com

Björnens språk

Både finskan och svenskan har en mängd namn för björnen, vilket pekar på att den har varit ett aktuellt samtalsämne. Skogens konung, ”metsän kuningas”, vill jag påstå att nästan alla har hört björnen kallas. Ännu idag finns det många platsnamn som innehåller ordet björn eller versioner av det, exempelvis Björneborg.

Själva ordet björn är egentligen ett noanamn, som användes istället för någots egentliga namn i rädsla för att det egentliga namnet skulle framkalla varelsen eller bringa otur. ”När man talar om trollen, så står de i farstun”. I björnens fall betyder noanamnet ‘den brune’, vilket kanske inte är så förvånande. Björnens ”riktiga” namn vet vi dock inte längre. Man kunde tänka sig att det gick förlorat just på grund av motvilligheten att nämna björnens ”sanna” namn och råka locka den till sig. Inte ville man ju att björnen plötsligt skulle ”stå i farstun”.

Den postindustriella björnen

Numera har vi en annan syn på björnen. Den har avmystifierats och är inte lika mäktig som den en gång var då man inte hade maskiner att jämföra med. Dock har vi ännu en uppskattning för björnen. Inom populärkulturen får den spela både god och ond beroende på kontext och vilka moraliska drag man vill framhäva. Björnen är en välanvänd symbol som hittas i aktionsgruppsloggor såväl som i statsvapen. Den har figurerat i många politiska skämtteckningar, ofta i kontrast till något mindre och svagare. Björnen är stark och rätt imponerande, definitivt värdig att vara en symbol ämnad att väcka känslor. Som Finlands nationaldjur tror jag att många tycker om björnen och kanske kan se sig själv i den. En självständig, mäktig och kapabel varelse som bor ensam i det lilla kalla Finland, det låter väl inte så dumt, va?

Tyra Österberg
Skriver för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

  • Petterson Juntti, E. (2022.13.12). Vintermörker, Kyndelsmässodag och sovande björnar. Folkminnesbloggen. https://www.isof.se/folkminnen/folkminnesbloggen/inlagg/2022-12-13-vintermorker-kyndelsmassodag-och-sovande-bjornar
  • Sjölinder, E. (2020.9.10). Beundrad björn bär bredd av benämningar. Språkinstitutet bloggar. https://www.sprakinstitutet.fi/sv/publikationer/sprakspalter/sprakinstitutet_bloggar/beundrad_bjorn_bar_bredd_av_benamningar.34640.news
  • Tolley, C., Tuomi-Nikula, O., & Bruk, E. (2006). Karhun kannoilla: In the footsteps of the bear. Turun yliopisto, kulttuurituotannon ja maisemantutkimuksen laitos : Satakunnan Museo.
Trädkrona med gula löv

Att knacka i trä för att skydda sig mot otur

Folktro, Ritual och materialitet

 Vad betyder det att ”knacka i trä”?

Att knacka i trä är något som görs för att avvärja otur. Det här sker oftast i relation till att man själv eller någon runtom en sagt något som uppfattas utmana ödet. Det är en lycko-relaterad förställning som levt kvar sedan långt tillbaka. Man knackar i trä för att skydda sig mot den otur man råkat dra över sig genom sitt uttalande. Exempel på den här typen av ödesutmanande yttranden kan vara: ”Hoppas det inte regnar senare idag!” då man väljer att inte ta med ett paraply till jobbet, eller ”Jag skulle inte orka bli sjuk igen…” då man igen får ont i halsen inom en vecka efter att ha tillfrisknat. En kombination av folkliga föreställningar om ordens makt, tre-talets och naturens helighet har gett upphov till en ritual, att ”knacka i trä,” som vi utför då vi känner oss hotade av otur. Att bli ”jinxad” är ju något vi absolut vill undvika. Jinxandet i det här fallet syftar på just sådana yttranden som uppfattas utmanar ödet.

Knackandets ursprung och trädens heliga kraft

Folkliga föreställningar kring naturen, och inte minst träden, har genom historien spelat en betydande roll världen runt. Eftersom vi lever parallellt med naturen, men samtidigt sitter i dess händer för överlevnad är det inte att undra på att vi uppmanas vara snälla med den. Ursprunget för uttrycket ”ta i trä” går inte att slå fast, men man antar att det härstammar från en kombination av historiska föreställningar kring den heliga naturen. Andra föreställningar som påverkar knackandet ännu idag handlar om trädets ålder: Ju äldre ett träd är, desto starkare kraft håller det. Den här idén påverkar vad det är man väljer att knacka i. Såklart fungerar det fint med möbler och andra föremål i trä, men för att knackningarna ska ha en starkare kraft rekommenderas det att leta reda på ett levande träd. Ju större och äldre trädet är, desto bättre!

Årsringar på en stock

https://www.pexels.com/photo/brown-tree-log-355802/

Lyckan och turen – det viktigaste vi har

Under tider då vi känner oss speciellt utsatta skyller vi gärna på att turen tagit slut. Då vi ser andra ha det bra vill vi förklara det som att de har fått en större del av den så kallade ”lyckokakan” än oss. Lyckan kan på det sättet uppfattas som något begränsat. Att vi alla världen runt har blivit tilldelade en egen liten del av lyckan. Inte något vi direkt kan ta på, men något vi kan ”använda upp” genom att då exempelvis utmana ödet på något vis. Genom att knacka i trä kan vi alltså försöka locka den tillbaka till oss igen, eller åtminstone skydda oss från den otur som vill ta upp dess plats.

Vetenskapen håller med

Men, hur kommer det sig att knacka i trä anses hjälpa? De magiska förklaringarna finns det tyvärr väldigt lite information om, eftersom regler då det kommer till sådant har en tendens att vara rätt svårförklarliga. Men det har faktiskt forskats om hur trä-knackandet påverkar människors välmående, i alla fall till en viss grad. Vi tror oss ofta uppleva mer otur om vi redan tror att den ska hända. Då vi får knacka i trä hjälper det alltså oss att hantera dessa känslor bättre. Vi tillfredsställs av att känna kontroll över våra liv. Därför är att knacka i trä den perfekta lösningen! Genom att utföra ritualen, i kombination med att vi får höra knackningen, får vi en ursäkt att lugna ner oss. Oavsett om man tror på de magiska aspekterna, är medveten om hur det borde hjälpa eller om man rentav bara knackar för att det känns lite roligt, kan det ha en positiv inverkan på hur man hanterar situationer i stress. Om inte för annat: gör det bara för säkerhets skull. De förhoppningar vi uttalar kommer till för att försöka dra lyckan till oss, men oturligt nog kanske vi utmanar ödet på samma gång. Genom att gå full cirkel tillbaka då vi knackar löser vi det problemet!

Tutorial

Avslutandevis vill jag lämna er med en liten guide över hur man knackar i trä. För att säkerställa att ni inte råkar ut för att bli jinxade! Det finns såklart fler sätt att knacka i trä, men efter att ha studerat olika föreställningar om lyckobringande idéer om träknackande kan jag garantera att det här är en av de mest effektiva metoderna.

  1. Notera om du eller någon i din närhet utmanar ödet.
  2. Säg: ”knacka i trä” (Kom ihåg: orden i sig har också en viss makt)
  3. Leta reda på ett föremål i trä. Alternativt, om du vill ha starkast kraft: leta reda på ett levande träd (Rekommenderas att bära med sig en liten träbit/pinne)
  4. Håll handen knuten ovanför föremålet, så att du kan knacka bort från dig själv.
  5. Knacka tre gånger i föremålet, så att det hörs!
  6. Klar! Oturen är nu bortskrämd.

Rebecka Asplund
Skriven för kursen Ritual och materialitet

 

Fortsatt läsning

  • Berger (2013). The Evil Eye: A Cautious Look. Journal of Religion & Health. nr 52:785–788
  • Caradeau & Donner (1985). Tur eller otur? : en bok om vardagens skrock. Lindblads, Stockholm
  • Skott (2021). Vardagsskrock : från abrakadabra till önskebrunn. Polaris Fakta, Malmö
  • Stamming (2017). Numerologi – så tolkar du talsymboliken, Allas https://www.allas.se/noje/numerologi–sa-tolkar-du-talsymboliken/105518
  • Zhang, et.al. (2014). Reversing One’s Fortune by Pushing Away Bad Luck, Journal of Experimental Psychology, vol 143:1171–1184

Väsen, öden och förbannelser: Shakespeare och folktro

Folktro, Ordets makt, Ritual och materialitet

”Att vara eller icke vara, det är frågan”. Repliken känns igen av de flesta, och är en skapelse av William Shakespeares hand. Den engelske författaren levde kring sekelskiftet mellan 1500- och 1600-talet, och är allmänt sedd som en av de mest inflytelserika dramatikerna någonsin. Shakespeare har inte bara påverkat den engelska litteraturen utan också dess språk och kultur. Trots att pjäsernas första premiär ägde rum för flera hundra år sedan, känner vi till berättelserna än idag. Pjäserna sätts fortfarande upp på teatrar runt om i världen, och omarbetningar och moderniseringar, bland annat i form av filmer, gör att berättelserna kommer närmare samtiden. Även om man inte läst eller sett Shakespeares dramer, kan man ha en förkunskap om deras handlingar och centrala teman: den olyckliga kärleken i Romeo och Julia, hämnden i Hamlet eller ödet i Macbeth. Shakespeares pjäser och sonetter har även varit en inspirationskälla för många skapare efteråt, vilket gjort att hans verk lever vidare. Men vad var det egentligen som inspirerade Shakespeare själv?

När man tittar närmare på Shakespeares pjäser kan man se en stark koppling till folktron. Flera av hans dramer innehåller folktroväsen. I tragedin Hamlet dyker vålnaden av Hamlets far upp. I En midsommarnattsdröm hittar man inte vilka älvor som helst utan sådana som ”Puck”, en illvillig älva eller demon i den medeltida engelska folktron; senare betydde ”Puck” helt enkelt bara ”demon”. Som en av huvudkaraktärerna i pjäsen spelar Puck olika spratt. Han förvandlar nämligen sitt utseende, vilseleder resenärer om natten, skrämmer folk och förstör mjölken. Också i pjäsen Macbeth förekommer övernaturliga inslag, närmare bestämt tre häxor. Flera av Shakespeares karaktärer är inspirerade av historiska mytomspunna personer. Dessa hittas i Shakespeares så kallade historiska pjäser, där karaktärerna utgörs av verkliga personer från det förflutna. I de olika pjäserna hittar vi bland karaktärerna olika engelska regenter före Shakespeares tid, men också Julius Ceasar och Cleopatra.

Folktron kommer även till uttryck i pjäsernas tematik. Många av pjäserna behandlar ödet, eller närmare bestämt det förutfattade ödet. I Macbeth representeras ödet materiellt av de tre häxorna, vars profetior först väcker Macbeths ambitioner, men slutligen leder till hans tragiska slut.

Shakespeare använde sig av en mängd symbolik i sina pjäser för att förstärka temat i dem. Dödskallar kunde bli en symbol för livets förgänglighet, kronan en symbol för makt, blommor för oskyldighet och blodet en symbol för skuld.

Robert Thew, 1758–1802, Shakespeare, Macbeth Act IV, Scene I, 1802, Yale Center for British Art, Paul Mellon Collection

Det övernaturliga i form av ritualer är inte heller något främmande för Shakespeare. Oftast förekommer ritualerna i samband med närvaron av de övernaturliga väsendena, men det behöver inte vara så, som exempelvis i slutscenen i Romeo och Julia. När Romeo tror att Julia, som i själva verket sover, är död tar han ett dödligt gift. När Julia sedan vaknar, och finner Romeo död, tar hon sitt liv med Romeos dolk.  Självmorden som begås av protagonisterna kan ses som ett slags rituellt självmord, med giftet och dolken som materiel, för kärlekens skull. En annan form av ritual hittas i Macbeth. Häxornas spådom ligger som en grund eller som en ram för handlingen i pjäsen. Pjäsens handlinggenomsyras inte av övernaturliga element, till skillnad från En midsommarnattsdröm. Trots denna distans mellan de övernaturliga inslagen och handlingen i Macbeth, har den åstadkommit kanske en av de kändaste föreställningarna om magiska förbannelser i teaterhistorien.

Att uttala namnet ”Macbeth” eller citera repliker ur pjäsen i en teater är otänkbart om man tror på den så kallade Macbeth-förbannelsen. Därför används istället pjäsens eufemism, eller omskrivning ”Den skotska pjäsen” i teatersammanhang, som är en hänvisning till pjäsens miljö. När man hänvisar till karaktärerna använder man sig istället av deras titlar eller förkortningar av deras namn. Yttrandet av namnet på pjäsen eller citeringar utanför repetitioner eller föreställningar anses föra med sig otur och orsaka olyckor. Men var inte oroliga! Om man råkar yttra det förbjudna går det att upphäva förbannelsen genom att utföra en ritual. Beroende på vem man frågar ser ritualen lite annorlunda ut. Men detta är det ungefärliga: Efter yttrandet ska personen som sagt det förbjudna gå ut från teatern, snurra tre varv, spotta över axeln, svära, citera en annan Shakespearepjäs och sedan knacka på dörren och begära återtagande. Först efter att medskådespelarna förbarmat sig över personen och låtit hen komma tillbaka in, anses förbannelsen vara upphävd.

Men vad är egentligen förbannelsens ursprung? Trots bristen på tidig dokumentation finns det flera teorier. En tidig och populär tanke var att förekomsten av häxor samt trolldom i pjäsen skulle ha förargat riktiga häxor som sedan skulle ha förbannat pjäsen. Men förbannelsen har även sett annorlunda ut genom tiderna. Under slutet av 1800-talet ansågs inte namnet eller replikerna framkalla förbannelsen, i stället var det musiken i samband med häxornas framträdanden i pjäsen som gjorde det. Det har även förekommit flera Macbeth-relaterade missöden genom åren i form av olyckor, skador och i extrema tillfällen dödsfall. Speciellt de väldigt tidiga fallen av missöden kopplat till Macbeth har senare fått en mer mytisk status som ett resultat av bristfälliga källor. Trots det anses dessa exempel ofta som bevis eller tecken på förekomsten av en förbannelse knutet till pjäsen. Pjäsen är minst sagt händelserik och full av spänning men också många risker: oväder, flera miljöbyten och mord. Så är det bara ett sammanträffande eller är alla olyckor tecken på förbannelsen? Vad man än anser ligga bakom olyckorna går det att konstatera att förbannelsen ännu har en stark betydelse i dagens teatrar, vilket är ganska imponerande med tanke på att pjäsen hade sin premiär för ungefär 400 år sedan.

Macbeth-förbannelsen är en av många exempel på övertro och ritualer inom teatern. Vad som präglar en gemenskap, i detta fall teatern, kan vara liknande erfarenheter, uppfattningar och intressen. Detta resulterar ofta i att folktro, traditioner och ritualer skapas inom gemenskapen. Som utomstående kan en gemenskaps praxis verka förvirrande. Men det är viktigt att påminnas om tidens betydelse. Ofta tänker man inte mycket på de ritualer eller traditioner man utövar, eftersom det ses som något som “alltid” har gjorts eller funnits. Men om man inte är med i gemenskapen, kan vetskapen om dessa gå förlorad.  Hur mycket folktro, övertro eller olika ritualer är det egentligen som går förbi oss, bara för att vi inte känner till det?

Maria Puskala
Skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning:

Collins Bandes, P. (2021) Why The Ghostlight? Theatrical Superstition, Ritual, and Sacred Space. Master’s thesis, Harvard University Division of Continuing Education.

Egan, G. (2002). The Early Seventeenth‐Century Origin of the Macbeth Superstition. Notes and queries, 49(2), 236-237. https://doi.org/10.1093/nq/490236

Wilder, L. P. (2010). An alternative form of the Macbeth superstition. Notes and queries, 57(3), 393–395. https://doi.org/10.1093/notesj/gjq113

Britannica, T. Editors of Encyclopaedia (2016, April 21). puck. Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/puck-fairy

Åderlåtning – Från Mesopotamien till dagens medicinska finrum

Folkmedicin, Ordets makt, Ritual och materialitet, Verbal folklore

Att medvetet tappa den mänskliga kroppen på blod är en mångtusenårig praktik. Genom åren har dock benämningarna och framför allt syftena ändrats. Framstegen som den moderna människan har gjort de senaste hundra åren inom både medicin och teknologi har gjort att man idag i princip har frångått den urgamla åderlåtningen. Det är med all rätt, men helt och hållet har man inte uteslutit den. Blodet flödar ännu ymnigt idag inom medicinutövandet, men inte så ofta från den sjuka kroppen, åtminstone inte avsiktligt. Den friska kroppen däremot, är ett eftertraktat byte av den blodsuktande vårdindustrin. – Hur blev det så här?

Sittande kvinna med blodet strilande ner från armen i en skål

Äldre kvinna åderlåter. Fotograf: Nils Keyland/Nordiska museet, public domain

Det är inte helt ovanligt att man får höra folk uttrycka sina åsikter om humanvetenskapernas flummande och naturvetenskapernas absoluta sanningar. När nya naturvetenskapliga forskningsrön gör entré slängs de gamla i historiens papperskorg, vilket i sin tur lämnar kvar ett kulturarv som ligger och skräpar på biblioteken världen över. Det är bland annat här som humanvetenskaperna kommer in i bilden. Genom kulturanalys kan man dra nytta av det historiska för att få en inblick i hur man tänkte förr och varför, samt återspegla det förflutna mot samtiden.

Åderlåtningens historia är som sagt lång och kan spåras tillbaka till Mesopotamien. Betydligt vanligare är dock att man i Norden förknippar blodlåtandet med den lokala, folkliga läkekonsten och folktron om hur man skulle bota allehanda sjukdomar. Även om läkarna började dyka upp redan på 1600-talet i Sverige, så fanns åderlåtandet kvar ännu på sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet.

Vad är då åderlåtning? – Kulturanalytiskt kan man säga att blodet är materialet och åderlåtningen ritualen. Tanken var att genom att slå åder med ett specialtillverkat verktyg kunde man göra sig av med det onda blodet och således balansera kroppens vätskor för att bli frisk igen. Teorin om kroppens fyra vätskor kan spåras tillbaka till antikens Grekland och humoralpatologin. Den här idén hittar man också i skrifter som Bondepraktikan som gjorde entré på 1500-talet, där även astrologi var inkorporerat i åderlåtningsritualen.

Det var därför viktigt var på kroppen man slog åder och när man gjorde det. Inom astrologin indelas kroppen från huvud till tår i djurkretsens 12 tecken. Således föll det sig naturligt för dåtidens människor att beroende på vilken sjukdom man hade skulle man slå åder på rätt ställe för att kunna bota. Vi låter en nyproduktion av boken Bondepraktikan (2011) som är baserad på en version från 1875 ge ett exempel för att belysa detta:

Hwem läkedom tager sig till, Och icke tiden akta will
Och ej fliteligen will sig förswara, Han gifwer sig sjelft i stor fara
Wakta dig, att du ej låter en åder slå, När det tecken regerar henne peka på
Som denna figur månd´ dig uppenbara, Så kan du dig länge sund och karsk bewara
Will du lefwa sund i naturlig tid, Märk de tolf tecken på menniskors lif
Synnerligen med koppor och åderslag, Då löper blodet i sitt rätta lag

Texten låter läsaren förstå att djurkretsens förflyttning i förhållande till jorden är avgörande för när och var på kroppen man ska låta sig åderlåtas. Som träsnittet nedan visar regerar de tolv astrologiska tecknen över olika delar av människokroppen. Hur man astronomiskt avgjorde vilket tecken som regerar när framkommer dock inte ur texten och det är således svårt att avgöra hur detta i praktiken tillämpades.

”The zodiacal man”, träsnitt från almanacka år 1702

Genom åderlåtning trodde man sig kunna bota de flesta krämpor och åkommor. I boken Folklig läkekonst (1958) berättar Carl-Herman Tillhagen om vilka olika sjukdomar som motarbetades genom åderlåtning innan vetenskapen föste folktron åt sidan. Dessa var bland annat; tandvärk, huvudvärk, värk (reumatism) och ryggskott. Överläkare Sven-Göran Fransson utökar den här listan i sin artikel i Läkartidningen (1998) med bland annat; febersjukdomar, epilepsi, ödem, gikt och melankoli.

I kombination med tron på andliga krafter i elementen, samt magi och trolldom höll man åderlåtningen i bruk av okunskap. Astrologins roll i åderlåtandet skall inte heller överskattas. Tron och orsakerna till åderlåtningen var många och gemene man var nog inte särskilt insatt i konsten att spå i stjärnor. En annan aspekt är att man utgick från att det onda blodet skulle ut från den sjuka. Det här förändrades efterhand som man gjorde nya upptäckter angående blodet.

Redan på 1800-talet förstod man inom bildade kretsar att blod måste överföras mellan samma arter. På 1900-talet upptäckte man både blodgrupperna och Rh-systemet, vilket möjliggjorde säkra blodöverföringar människor emellan.

Det skedde alltså en fundamental förändring i praktiserandet av blodsritualerna. Nu blev det den sjuke som skulle få det friska blodet eller delar av det friska blodet. Visserligen är inte åderlåtning samma sak som blodgivning. Men båda ritualerna går ut på att tappa blod ur människokroppen. Det väsentliga var att syftet för blodspillandet hade ändrats. Dagens fundamentala tänk handlar mycket om att få in det goda blodet i stället för att det onda ska ut. Man renar även blodet idag genom hemodialys.

Intressant är att åderlåtning faktiskt används inom medicinen idag, även om det inte är alltför vanligt. Man talar i stället för åderlåtning om venesektion och den används bland annat för att kurera personer med för högt antal röda blodkroppar i blodet, ett tillstånd som kallas polycytemia.

Avslutningsvis kan vi konstatera att åderlåtning tillämpades på det mesta förr i tiden. Idag vet vi bättre, men samtidigt som vi blickar tillbaka på denna gamla praktik ser vi att den ännu finner sin plats i dagens samhälle. Givetvis är det i liten skala jämfört med förr i tiden, men om man bortser från benämningarna och fokuserar endast på blodet som pulserar ur ådern, så har åderlåtningen ju inte egentligen minskat, utan snarare ökat med tanke på blodgivningen som praktiseras idag.

Även om dom flesta av oss nog är överens om att åderlåtningen som praktik byggde på okunskap förr, så är det konstruktivt att påpeka att det ändå fanns en gnutta sanning där. Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon annan praktik inom folktron som inte passerat vetenskapens kritiska blickar, men som ändå lyckats smyga sig in i våra vetenskapliga rum. Med det sagt, kan det vara fog för att kila ner till biblioteket och kulturanalytiskt granska vad för klokskap som gömmer sig i bokform på de dammiga hyllorna.

Tomas Lindblom
skriven för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Expedition tvåspråkighet i Karleby

Fältarbete, Undervisning

Är en orts tvåspråkighet väggar av obegriplighet, som stänger ute och skiljer den ena från den andra? Eller är den en rikedom, en utökad möjlighet till inblickar i fler än en språklig värld? I oktober arrangerade Svenska litteratursällskapet och Åbo Akademi en exkursion till Karleby. Studenter och lektorer från ÅA fältarbetade under några intensiva dagar tillsammans med arkivarier från SLS och samlade in så mycket material vi kom över. Resultatet var dels nya perspektiv på levda erfarenheter av tvåspråkighet i Karleby. Dels ett utforskande av ett fältarbetsformat där lärare, studenter och arkivarier arbetar tillsammans.

Andelen svensktalande i den traditionellt tvåspråkiga staden Karleby, som på finska heter Kokkola, minskar, och det ganska drastiskt. Men än så länge är tvåspråkigheten vid liv ­– staden är både officiellt och i många praktiska sammanhang finsk- såväl som svensktalande. Hur navigerar karlebybor ortens tvåspråkighet? Intervjupersonernas beskrivningar och berättelser diskuteras varje dag vid expeditionens morgonsamlingar, i relation till det både en- och tvåspråkiga forskarteamets egna finsk-svenska erfarenheter. Yrsa Lindqvist, som är förstearkivarie på SLS, berättar skrattande om en jeansprovning i någon av Karlebys små butiker, dit hon gått i en paus i fältarbetandet.

Det började på finska, när jag kom in genom dörren. Men sedan dök det upp en annan kund som talade svenska, och då svängde hon och då svängde jag. Sedan svängde vi igen efter att butiksbiträdet vänt sig på finska till en av kunderna som var där innan mig.

Morgonsamlingarna tar plats i ett karaktäristiskt österbottniskt gult trähus, mitt i stadsdelen Neristan. Vi sitter på pinnstolar i en stor cirkel i det största rummet och turas om att berätta om gårdagens arbete. När det är Yrsa Lindqvists tur berättar och dramatiserar hon händelsen i butiken som fortsätter med en lång rad svängningar, och till slut ett par köpta jeans. Tvåspråkigheten beskrivs som en vågrörelse mellan finska och svenska, som butiksbiträdet sömlöst navigerar. Så är det inte alltid. Svenskspråkigheten i Karleby krymper, och rapporten Har svenskan i Karleby en framtid? utgiven av tankesmedjan Magma (2023), har ett bekymrat anslag. Rapportförfattarna inleder:

Det svenska språket är utsatt. Antalet svenskspråkiga ledamöter i stadens fullmäktige är rekordlågt, den senaste Språkbarometern visar på ett försämrat språkklimat och oroade lärare vittnar om att finskan har tagit över bland eleverna i de svenska skolorna.

Rapporten visar bland annat att rädsla för att tala svenska är vanligt. I en enkätundersökning som utfördes i fyra av de svenskspråkiga skolorna i Karleby svarar mindre än hälften av ungdomarna att påståendet “Jag vågar alltid tala svenska, om jag vill tala svenska, när jag rör mig på stan i Karleby” stämmer helt med deras uppfattning. När jag intervjuar en tvåspråkig teaterregissör och fritidsledare kommer vi in på att det förekommer hotfullhet gentemot svensktalande. Ingenting händer på dagtid, menar hon. Men stämningen kan bli hotfull vid vissa tillfällen, vid sena timmar och när alkohol är inblandat. Då kan någon till och med bli våldsam. På en morgonsamling visar sig flera i forskarteamet vara av samma mening. De menar att våld och hot är ganska ovanligt och att det i så fall sker nattetid. Men faktum kvarstår, i vissa situationer finns en spänning i att tala svenska.

Det vill flera intervjupersoner ändra på. Studenten Malin Lillhannus gör tre intervjuer på en dag och kommer lätt överväldigad till morgonsamlingen dagen därpå. En av intervjupersonerna arbetar i olika kulturprojekt för att bevara och uppmuntra svenskan. När hon kom till hans bostad på landet, direkt från musikskolan Rockskolan i stan, möttes hon av många kor, en katt och en hund som hoppade upp på henne.

– Han hade rustat upp en svensk prästgård, och arbetade främst på svenska med olika kulturproduktioner. Han tyckte att det var viktigt att bevara svenska rum.

Genom kulturproduktionerna är det inte bara meningen att svensktalande ska få tillfälle att fritt tala svenska. Finsktalande som kan lite svenska kan också känna sig frestade att ta sig dit för upplevelsens skull, och får då öva språket på köpet. På samma sätt arbetade den tvåspråkiga teaterregissören som jag intervjuade med svenskspråkiga produktioner, och hon beskrev arbeten med humor och underhållning som även kan locka personer som inte menar att de kan tala svenska.

– Men det kan de! De förstår! Sade hon engagerat.

Snarare än aggressivitet mot svenska var en ängslighet bland finsktalande för att tala svenska något som ständigt kom upp i intervjuerna, såväl som i samtalen i forskargruppen. Yrsa Lindqvist menar att det kan ha att göra med att undervisningen i skolan varit sträng, med rödpenna och dramatik.

– Vi måste strunta i att det ska vara perfekt, säger hon. Vi måste ersätta pakkoruotsi med pokkaruotsi, fortsätter hon och ger flera exempel på hur hon själv kastat sig in i svenskspråkiga sammanhang och struntat i perfektion. Bland annat en poddradioinspelning.

Det nedsättande begreppet pakkoruotsi, tvångssvenska, ska enligt Lindqvist med andra ord stå tillbaka för det positivt laddade pokkaruotsi, som uppmuntrar till våghalsighet. Hon förklarar att ordet anspelar på det nedsättande begreppet men med pokka menas pokerface ­– att prata svenska utan att bry sig om att det kan bli lite fel.

Precis så hade doktoranden Eeva-Liisa Pekanheimos finskspråkiga väninna Suvi Tanner, som nyss flyttat till Karleby, tänkt göra.

Hon tänkte ”Yes! Nu får jag börja öva min svenska”, berättar Eeva Liisa Pekanheimos, men upptäckte att alla talar finska i Karleby.

Suvi Tanner flyttade från Tammerfors för att ta över ett uppdrag som chefredaktör för den finskspråkiga regionaltidningen Keskipohjanmaa. Under expeditionen i Karleby blev hon intervjuad och skrev en kolumn om temat i tidningen.

Samma upplevelse av finskan som helt dominerande har doktoranden Melker Ylikallio, som mellan sina intervjuer har gått runt på stan för att lyssna efter svenska. Han hittar ingen, berättar han besviket, bortsett från en stressad barnfamilj som han hör yppa några ord. Doktoranden Santtu Anckar berättar att han letat svenskspråkiga gudstjänster, men gått bet även han. Men bara för att man pratar finska betyder det inte att man inte talar svenska. Flera i forskarteamet kommenterar att det har blivit så att finska alltid väljs om man är osäker på vilket språk som talas. Utan att tänka på det frågar jag på svenska två förbipasserande damer om de känner till ett bra café, och får då svar på svenska. Vi promenerar tillsammans och de visar mig ett mysigt ställe med högt i tak, långbord och lunchbuffé. Vid kassan har de också mackor och fikabröd, och jag frågar om ett pålägg, på svenska. Biträdet beskriver mackans innehåll men kommer inte på ordet för ost och springer för att hämta ett svensktalande biträde, trots att jag kan se att det är ost. När den svensktalande kommer får jag då bekräftat att det också finns ost på mackan, men det är som att det inte räcker. Hon är ivrig att hjälpa och ser sig om för att hitta fler saker att beskriva, och jag får veta vad det finns i chokladmuffinsen, i morotskakan och andra saker som jag inte är ute efter. Vänligheten värmer ändå.

Ängslighet för att tala svenska är med andra ord inte alltid en faktor. Doktoranden Julia Öhman, som själv kommer från en annan del av Österbotten och är svensktalande men har lärt sig finska i skolan, visade sig vara tidigare bekant med sin intervjuperson. De pratar om svenskan och om dialekt, såsom kokkoladialekt, som en viktig del av identiteten. Det finns en samhörighet i österbottnisk kultur och i språket, är de eniga om, som i synnerhet konserveras i byarna, men som också kan skapa ett gap mellan språkgrupper. Lena Marander Eklund som är professor i folkloristik menar att hennes bild är att finska blivit ”det coola språket” bland ungdomar, och svenska ”det nördiga språket”. Valet mellan språken kan då verka enkelt i de sammanhang som språken uppfattas så. Men fler aspekter spelar in när karlebyborna navigerar tvåspråkigheten. En kan vara förvirring kring vad som är dialekt och vad som är språk. Studenten Annika Mäenpää kommer in på ortsnamnet i sin intervju med en ungdom. Denne slår då fast att ”Det stavas Karleby men det uttalas Kokkola”.

små plaketter med kokkoladialekt på

Kokkoladialekten upplevs på många sätt som ett tredje språk i aktivt bruk jäms med svenskan och finskan. Foto: Blanka Henriksson

Det kan alltså finnas svenska under ytan, som kommer till uttryck i ”svenska rum”. De positiva sidorna med att kunna svenska är flera. Exempelvis kan man som svenskspråkig ta del av de ambitiösa kulturproduktioner som tar plats i Karleby och språkkunnighet öppnar också möjligheter genom svenskans kopplingar till Sverige och övriga Norden. Om de lockande faktorerna kan stävja minskningen av svenskspråkighet i Karleby kan expeditionen inte svara på, men det står i varje fall klart att svenskan finns där och har engagerade förespråkare såväl som vardagliga användare. Det står också klart att idén med att fältarbeta tillsammans – studenter och professionella, akademiker och arkivarier, svenskspråkiga och tvåspråkiga – gav möjligheter till mångfacetterade diskussioner och insikter. Att dela erfarenheter från fältarbete som görs för första gången, med andra som delar med sig av reflektioner från det hundrade fältarbetet ger alla parter nya perspektiv.

Emma Eleonorasdotter
lektor i kulturanalys

Lästips på svenska: Berg, Jens (2023). Har svenskan i Karleby en framtid? Tankesmedjan Magma

Lästips på finska: Tanner, Suvi (2024). Näkeekö sen naamasta että tuo ei puhu ruotsia? (Syns det i ansiktet att man inte pratar svenska?). Keskipohjanmaa 3.10.2024

Från andevärlden till festligheter: Halloweenkostymernas ursprung och utveckling

Årets fester, Ritual och materialitet

Halloween är en högtid som idag har blivit global, dock är högtiden ännu inte lika populär i våra trakter som den är i USA. Högtiden består av många olika traditioner som kan spåras långt tillbaka i tiden. Dessa traditioner påverkas tydligt av både ritual och materialitet och tillsammans samverkar dessa för att skapa en unik kulturell upplevelse under högtiden. Halloween har sitt ursprung i den keltiska festivalen “Samhain”, som markerade vinterns början och sommarens slut. Genom tiderna har högtiden dock genomgått många förändringar som i slutändan har format den halloween som firas idag.

När det kommer till de olika traditioner som kännetecknar högtiden, så tänker man kanske först och främst på utklädnaderna, dörrknackningsleken “bus eller godis” och dekorationerna. Men varifrån har dessa traditioner uppstått? Och varför har de blivit så betydelsefulla för denna högtid?

Jag tänkte att jag skulle utforska detta tema med fokus på varför man klär ut sig på halloween, för vem gillar inte att klä ut sig när man får chansen?

Som tidigare nämnt så sägs halloween ha sitt ursprung i högtiden Samhain, och det är även under denna festival man ser de första utklädnaderna. Under Samhain tänkte man att dörren till andevärlden öppnades och att gränsen mellan levande och döda suddades ut. För att skydda sig mot andarna så använde man sig av masker och brasor. Maskerna användes i syfte att skrämma bort andarna eller för att smälta in bland dem så att man inte kom till skada.

I Skottland hade man en tradition på medeltiden som kallades guising, vilket kommer från ordet disguising. Denna tradition kan ses som ursprunget till dagens ”bus eller godis”. Guising gick ut på att unga klädde ut sig för att gå runt till andras hem och bad om någon sorts belöning i utbyte mot ett litet uppträdande som till exempel framförandet av en sång eller dikt.

På 1800-talet spreds de blivande halloweentraditionerna till USA genom irländska och skotska invandrare. Högtiden genomgår här en stor förändring och utveckling som har sin grund i den amerikanska kulturen och kommersialismen. De gamla traditionerna påverkades av olika influenser från amerikanska medborgare, och smälte samman med andra högtider och influenser, vilket slutligen kom att utvecklas till den tradition vi har idag.

Människa utklädd till häxa i hög toppig svart hatt. I händerna har hon en halloweenpumpa med grinande ansikte.

Unsplash, Ksenia Yakovleva

Till en början hade de amerikanska halloween kostymerna ett mer traditionellt utseende om man jämför med dagens kostymer och de gjordes själva med sådant material som fanns hemma. Kostymerna var alltså till en början väldigt enkla och man höll sig till olika folktroväsen när det kom till temat. På 1900-talet kommersialiserades högtiden, vilket gjorde att man började producera olika halloweenkostymer, dekorationer och godis i fabriker. Genom kommersialiseringen kom högtiden att bli mera tillgänglig för alla samt som den blir ett sätt för företag att tjäna pengar.

Medan man förr höll sig till mer traditionella väsen som till exempel häxor, vampyrer och spöken så blev urvalet av kostymer i samband med kommersialiseringen allt större. Marknaden påverkades av filmindustrin och kändisvärlden samtidigt som den blir beroende av olika trender. Idag styrs halloweenmarknaden även starkt av sociala medier, vilket har gjort att man utöver fiktiva karaktärer även har börjat klä ut sig till olika internetmem.

Nuförtiden finns möjligheten att klä ut sig till nästan vad som helst. Halloween har blivit en högtid där man genom utklädnaden kan uttrycka sig och experimentera, där man har möjligheten att vara kreativ, utforska olika teman och ha roligt. Utklädnaden är ett sätt för folk att fira högtiden tillsammans genom att skapa samhörighet och gemenskap.

När det kommer till utklädnad och kostymer på halloween så skulle jag själv påstå att det är en massiv del av halloweenfirandet. Dock så klär man väl idag ut sig främst för skojs skull istället för att skrämma bort andar. Hur som helst så är utklädnaden en av de saker som kännetecknar högtiden och något som människan tydligen har gjort i hundratals år. Även om meningen bakom utklädnaden idag inte riktigt är densamma som förr så är traditionen fortfarande lika viktig och betydelsefull då det gäller halloweenfirandet.

 

Emma Lindahl
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor & vidare läsning
Why Do We Celebrate Halloween?
The Origin and History of Halloween
Why Do We Wear Costumes on Halloween? | COLOSSAL QUESTIONS
Trick or Treat | A History of Souling, Guising and Trick or Treating

sju symboler för de stor världsreligionerna

Halleluja – eller? En föreställning om vardagens tro och tvivel

Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Människan som kulturvarelse.

23.10 kl.18.30 Tiljan, Åbo Svenska Teater, Åbo
Halleluja – eller? En föreställning om vardagens tro och tvivel

Kvällens föreläsare Ruth Illman inleder med att beskriva ungas inställning till religion och tro som ett smörgåsbord, det är helt okej att ta för sig lite av varje. Istället för att strikt hålla sig till en trosuppfattning tenderar unga vuxna att istället plocka på sig enstaka aspekter av olika religioner, det som passar deras värderingar och uppfattning om världen.

Kvällens programledare Samuel Karlsson och de tre improvisatörerna Daniela Franzell, Julia Korander och Jerry Wahlforss bjuder på en skrattfylld show tillsammans med de informativa inslagen av Illman. Utefter publikens förslag kokar de ihop sketcher på löpande band, främst inom temat för föreställningen, för vad annat än tro och tvivel kan ett marsvin i en ”Moskvé” väcka? Kari Mäkiranta sitter vid pianot och ackompanjerar genialiskt dårskapen på scen.

Det finns en skräck för smörgåsbordet, det kan vara överväldigande att ha friheten att välja. Illman berättar om hur många längtar tillbaka till en ”enklare” värld där man inte behövde ta ställning till så mycket, trots att detta främst beror på begränsningen av val snarare än färre alternativ att välja på. De människor vi lever med formar oss och det bidrar till vilket bord vi sätter oss vid. Idag finns det flera bord att sätta sig vid, för flera sätt att se på världen och förhålla sig till den accepteras nu mer än tidigare, tack vare en lång och fortfarande aktiv kamp för ett mera öppensinnat samhälle.

Illman diskuterar att prata om saker som är större än en själv, att prata om religion och människors tro. Det är en position att vara försiktig med dels för att religion kan vara en väldigt privat sak för många, dels för att en religion, en tro, är så mycket större än något man kan reducera till ord. Det blir oftast stor betoning på just ord, heliga skrifter, budord, istället för att bara handla enligt de värderingar man anser vara rätt. Fokuset bör vara, och är, enligt Martin Buber, relationen mellan människor, det är där kärnan till tron ligger. Tron skapas genom mötet med människor, och det är på den härliga noten föreställningen avslutas.

Tilde Boström
Skribenten är studerande vid Åbo Akademi och älskar konst i alla dess former och nytvättade lakan.