Kor i Norden

Postat den 14 januari, 2026 av admin

Självklart ska man ge varje ko ett eget namn, eller ska man? Traditionellt så namnges korna och ofta blir det klassiska svenska konamn som Saga, Smörblomma, Rosa, och så vidare. Förut hade varje gård bara några få kor. Man lärde då känna sina djur bättre och kom dem närmare än man gör i dagens storskaliga jordbruk. De användes ju inte bara för kött och mjölk, utan var också med i arbetet på åkrarna. Det kom sig väl naturligt då att korna skulle få ett namn, inte bara för behändighetens skull utan också för trivseln.

Trots att det numera är vanligt att ha hundratals kor och de mindre jordbruken består av en besättning på kanske 70 kor, så namnger bönderna ändå oftast sina kor. Det har dock blivit vanligt att bara prata om deras öronnummer, vilket alla kor enligt finsk lag måste ha. Det kan ju vara mer behändigt, men inte lika trevligt att prata om ko nummer 51.

Öronmärkningen kan förstås som en ritual. En kalv ska bli öronmärkt inom en viss tid efter födseln och får då ofta sitt namn samtidigt. Öronmärket ska den bära resten av livet och i Finland så roterar man årligen vilken bokstav kalvarnas namn ska börja på, något som inte är ett måste men som många ändå följer både för behändighetens och traditionens skull.

Kor anses vara smarta djur. Det är väldigt praktiskt att korna förstår vem man lockar på. I Norden har vi använt oss av kulning för att locka på korna. Det är ett sorts lockrop som främst användes av kvinnor som skulle kommunicera med korna. Kulning kan höras över långa avstånd och är en sång som innehåller olika toner, ord, fraser och namn. Min farfar brukade berätta för mig om en kvinna som ropade hem korna med sin kulning och sången ekade över fälten.

Korna har alltid varit viktiga för oss, och ännu idag är korna ”bondens pengar”. Förut hade man olika ritualer för att skydda korna. Ritualerna kunde variera mycket mellan olika län och byar. En hel del tid verkar ha spenderadats på att på flera kreativa sätt försöka skydda sina boskap. Ofta när kon skulle skyddas använde man sig av besvärjelser, korstecken, mat och rituella material. Med mat så menas allt från vitlök, strömming och röksvamp till arsenik och kvicksilver. Ofta gick ritualerna som involverade mat ut på att kon skulle äta den. Man försökte med detta skydda kon mot sjukdomar, dålig mjölklycka, trolleri, maran eller andra övernaturliga väsen.

Exempelvis så kunde man gräva ner döda ormar, stål eller andra föremål under fähusets tröskel eller golv som skydd och när ett fähus byggs så kunde man lägga en peng åt gårdstomten för att skydda djuren. När man köpt en ny ko så kunde man utföra olika ritualer för att kon inte skulle drabbas av hemlängtan till sin gamla gård. Man kunde leda henne tre gånger runt en jordfast sten, samtidigt som man viskade besvärjelser i hennes öra. Man kunde också ta in kon i huset och låta henne äta brödet från bondens bord. De här ritualerna skulle göra kon hemtam och ofta var besvärjelserna man viskade avskräckande exempel på den gamla gården.

För att skydda korna från att bli bergstagna av övernaturliga väsen då de var på bete så kunde man rista in trollkors i koskällor gjorda av mässing. Koskällor kunde också prydas på olika sätt för att se till att korna kom hem igen. Man kunde exempelvis knyta fast hår från kon i koskällan innan hon släpptes lös. Man trodde också att maran om natten kunde rida på ens kor och att man då hittade kon helt svettig och utmattad på morgonen.

Ritualer under kalvningen och speciellt hur råmjölken skulle behandlas var viktiga. Man kunde torka av kalven med halm och sen ge den halmen till kon. Det gick också att ta fosterhinnan och lägga den i varmvatten för att sedan låta kon äta den. De här två metoderna skulle göra kon lugnare, främja välmående och göra att hon släppte efterbörden snabbare och sedan snabbt blev dräktig igen. I dag vet vi att det är hälsosamt för kon att slicka kalven ren efter födseln och det främjar både kon och kalvens välmående. Det är viktigt att så snabbt som möjligt få kalven ren och torr och att ge vatten åt kon efter kalvningen hjälper henne att återhämta sig.

Råmjölken är den första mjölken som produceras efter kalvningen, den är viktig för kalven att dricka. Enligt lagen ska kalven få den första mjölken inom fyra timmar efter födseln. Råmjölken innehåller viktiga antikroppar som stärker kalvens immunförsvar. Förut visste man att råmjölken var viktig, den första mjölkningen kunde göras genom en vigselring för att ge skydd och mycket mjölk. Råmjölken skulle inte bäras otäckt under bar himmel, och om man pratade samtidigt som kalven drack den första mjölken så tänkte man att det kunde leda till att kalven konstant skrek efteråt.

Mjölken var överhuvudtaget viktig, den skulle skyddas så att den inte blev stulen. Man trodde också att mjölk och mjölklycka var något som kunde stjälas på magisk väg av exempelvis avundsjuka grannar eller magiska väsen. Mjölkharen var ett väsen som användes av häxor för att stjäla mjölken.

Underjordiska väsen, så som skogsfrun, vittror och troll sades kunna ha egna boskap. Oftast var de små, utan horn och gav mycket mjölk. Om man såg en sådan ko kunde man kasta stål över ryggen på den och då förhoppningsvis få behålla djuret. Vittrorna kunde valla sina boskap längs så kallade vittervägar. Dem skulle man undvika. Bodde man över en vitterväg så fick man inte ro och kunde höra hur djuren gick fram med sina klingande skällor och råmade.

Alva Hästö
skrivet som en del av kursen Ritual och Materialitet

Vidare läsning

Publicerat i Djur, Folktro, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Läkande mat

Postat den 7 januari, 2026 av admin

När vi tar mediciner såsom antibiotika mot bakteriersjukdomar, hjälper de kroppen att bekämpa infektionen. Men de kan inte ersätta immunförsvaret som vi bygger upp genom hälsosamma kostvanor. Hälsositen Life Hack formulerar det såhär: ”Den bästa medicinen av alla är att lära människor hur man inte behöver den.”

Människor använt mat i olika ritualer som man trodde kunde skydda mot sjukdomar långt tillbaka i tiden.

Det finns många olika ingredienser som kan bota illamående.Vissa matingredienser har länge utifrån folktro ansetts ha läkande krafter och kunna förebygga sjukdomar.

Människor har utvecklat olika medoder för att främja välmående. En sådan är att ta hjälp av naturläkemedlen, men få är medvetna om att dessa naturläkemedel ofta redan finns i de vanligaste matingredienser vi äter varje dag. Vissa växter som är vanliga i matlagning och som tidigare ansågs ha magiska krafter har använts i ritualer av häxor och schamaner. Det finns exempelvis blad och blommor som använts för kryddning och dekoration i mat. Oregano som ursprungligen kommer från Medelhavet används än idag som krydda i pizza och olika kötträtter, till exempel. Under medeltiden trodde man att oregano kunde skydda mot onda ögat och djävulen. Användningen tog form som ritualer som människor utövade för att beskydda sig själva. Inom folkmedicin ansågs den även kunna lindra besvär som tandvärk.

Örtläkekonster används fortfarande idag både i huskurer och av botare – en person som botar sjukdomar med örter och ritualer. Vi kanske är bekanta, till exempel, med huskuren att dricka citron, ingefära och honung vid förkylning. Citronen har använts i traditionell medicin som ett svettframkallande medel. Även idag uppfattar många citronvatten som ett naturligt botemedel och använder det som alternativ medicin mot förkylning, för att stärka immunförsvaret och ge extra energi. I matlagning bidrar citronen till den syrliga smaken som ger maträtten extra syrlighet.

Ingefära är en annan ingrediens som använts länge, i tusentals år, och ofta för sina läkande egenskaper, främst för att lindra illamående. I den kinesiska folkmedicinen klassificeras den som en ”värmande” ört som kan behandla olika sjukdomstillstånd. Färsk ingefära och torkad ingefära har olika effekter och ger olika resultat. Man tror att färsk ingefära kan driva ut kylan som man tänker sig orsakar förkylning, eftersom den kan ökar cirkulationen och värmer upp kroppen. Torkad ingefära kan också verka värmande, men den sägs dessutom kunna minska trötthet och ha uppiggande effekter. Ingefära som matlagningsingrediens ger också smak till soppor och såser. Till kötträtter används ingefära för att motverka köttets råa lukt. I kinesisk folktro är ingefära det man först kommer att tänka på när man vill stärka immunförsvaret, exempelvis när man hostar och har halsproblem. Ingefära kan förstås som en symbol för skydd mot sjukdomar och kan bidra till rening av kroppen. Den har länge varit ett viktigt föremål i läkande ritualer för att motverka hosta och illamående, och dess användning kan spåras flera tusen år tillbaka.

Yixiao Li
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Källor

Publicerat i Folkmedicin, Kropp, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

När himlen tänds – en ritual för gemenskap

Postat den 31 december, 2025 av admin

Människor längtar efter gemenskap. Vi vill känna tillhörighet i en grupp och gör gärna saker som för oss samman. När jag var liten var nyåret något jag väntade på. Nyåret innebar att jag skulle få umgås med mina kusiner och min familj. Kvällens höjdpunkt var när fyrverkerierna började. Våra grannar ordnade alltid en stor show för alla på vår gata och jag och min kusin väntade på den dagen hela året. Det var en tid då jag fick vara med min familj och dela något speciellt med dem. Fyrverkeriet var något underbart – starka, färggranna ljus som skimrade mot den svarta himlen. Doften av rök, ljudet av smällarna, ljuset på himlen och känslan av tillhörighet aktiverade alla sinnen och gjorde mitt hjärta varmt.

Fyrverkerier är en gammal tradition som härstammar från 700-talets Kina. De har alltså använts genom århundraden, inte bara som ett materiellt firande, utan som en stark ritual. De kan markera viktiga händelser och högtider, såsom nyår, men också nationella högtider, som Fourth of July i USA, då man firar landets självständighet och villaavslutning i Finland, som markerar slutet på sommarstugesäsongen. Dessa är kollektiva ritualer som skapar en kort, tillfällig och delad upplevelse. Användningen av eld och ljus har genom tiderna varit något människorna har ägnat sig åt för att fira och rena sig. Själva ritualen ligger i handlingen att människor samlas för att se på ljusen och uppleva gemenskapen.

Fyrverkerier anlände till Europa på 1500-talet och har över tid utvecklats till mer invecklade färger och mönster. På 1830-talet experimenterade italienska kemister med färgämnen och syre för att göra fyrverkerierna både färgglada och fina, precis som vi känner dem idag. Fyrverkerier har alltså redan från början använts för underhållande ändamål och festligheter, såsom nyår och andra kulturella samt religiösa högtider.

Fyrverkerierna har blivit färre sedan min barndom. Numera betonas bland annat miljöns, naturens och husdjurens välmående. I min hemstad Vasa ordnas inga nyårsfyrverkerier längre, dels för att det är dyrt och dels för att skydda miljön. Åbo stad verkar dock inte dela den åsikten. Här ordnas fyrverkerier både på nyår och på Åbodagen. I september bestämde jag mig för att för första gången gå och se fyrverkeriet som firade Åbos födelsedag. Jag hade egentligen inga stora förväntningar när jag gick ner mot Aura ån.

Fyrverkerier kan symbolisera glädje, fest och gemenskap.  Foto: zuzanka galczynska, unsplash.com

Den nostalgiska känslan från barndomen kom tillbaka direkt när jag nådde Aurabron och fyrverkerierna började. Hundratals människor, både Åbobor och turister, hade samlats i en tät klunga för att se på eld som avfyrades från Samppalinna. Pratet tystnade och människorna slutade gå. Allt blev stilla. Det enda man hörde var fyrverkeriernas smällar och det enda man såg var de olika färgsprakande mönstren mot den mörka himlen. Jag skickades direkt tillbaka till den tid då jag och mina kusiner brukade se på fyrverkerierna tillsammans. Känslan var exakt densamma, men nu stod jag inte med min familj och mina andra släktningar, utan omgiven av oräkneliga människor som alla hade sina egna minnen och associationer till fyrverkerierna.

Fyrverkeriet som varade i ungefär tio minuter fick halva Åbo att vända ansiktet mot ljuset med leenden på läpparna. Under dessa korta minuter kände vi en sorts gemenskap, en gemenskap mellan människor som kanske aldrig kommer att träffas igen. Denna upplevelse som vi delade skapade ett slags liminalt rum där olikheterna suddades ut och alla deltog i gemenskapen i tystnad. När miljön i dagens läge betonas mer och mer ser vi hur nya ritualer för gemenskap uppkommer, som lightshows. En lightshow är en presentation av ljus i kombination med musik, som skapar mönster och effekter. Dessa erbjuder samma slags gemenskap som fyrverkerierna men är mer miljövänliga eftersom de kan skapa personskador, luftföroreningar och buller.

När fyrverkeriet tog slut låg en stilla tystnad över ån. Röken svävade kvar som ett moln av ljuset som nyss rörde sig på den mörka himlen. Människorna började röra på sig och plötsligt uppstod ett sorl och ett sus vid ån. Alla var på väg hem nu, men jag valde att stanna kvar vid ån lite längre. Jag tänkte på den gemenskap jag delat med främlingar och på hur snabbt stunden var över. Kanske är det just sådana ögonblick som håller oss samman och som vi borde ta vara på.

Neea Koskela
skrivet för kursen Rital och materialitet

Publicerat i Årets fester, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

”The owls are not what they seem”

Postat den 16 december, 2025 av admin

Att se en uggla i skogen är inte en vanligt förekommande sak. Ugglor är rovfåglar som jagar på natten och flyger så tyst att det nästan inte går att upptäcka dem. Deras rop kan eka hundratals meter i skogen och på grund av det spöklika ekandet har ugglans rop ofta uppfattats som något skräckinjagande. Ugglan har för mig alltid känts mer mystisk än andra fåglar och jag har en känsla att det finns något mer med denna fågelart som inte ögat kan se. Intresset för ugglans plats i folktron startade när jag tittade på den amerikanska TV-serien Twin Peaks, som utspelar sig i en liten stad i Washington. I serien är ugglor symboler för urgamla mystiska ritualer och kopplingen mellan de döda och de levandes värld. Bob, en ond själ som kan ta kontroll över andra levande varelser tar ofta formen av en uggla som följer och spökar för karaktärerna i serien.

Uttrycket ”the owls are not what they seem” meddelas som en varning till huvudkaraktären Dale Cooper när han ska lösa ett mord i den lilla staden Twin Peaks. Många drag i gestaltningen av ugglorna i Twin Peaks kan kopplas till den amerikanska ursprungsbefolkningens olika föreställningar om ugglan och dess signifikans. Enligt vissa stammar är ugglan ett väsen som döda själar kan bo inne i och på det sättet återvända till världen efter sin död. Andra som Cherokee- och Cheyennestammen trodde att ugglan var ett intelligent väsen som kunde kommunicera om händelser med medicinmän som hade lärt sig ugglans språk.

Källa: Twin Peaks (tv-serie) 1990–1991

Hur tolkas ugglan i den nordiska folktron då?

Det vanligaste av dessa tolkningar i Finland och Sverige är ugglans roll som en dödsfågel. Om en uggla kom till en gård och skrek betydde det då att någon vid denna gård inom kort skulle mista livet. Man lade även märke till ugglornas läten eftersom kattugglans jaktläte lät som ”klävitt”. Klävitt kunde tolkas som ett lik som kläddes i vitt och därmed symboliserade kommande död, men på vissa ställen i Skåne såg man klävitt som något positivt i stället. Det kunde exempelvis kopplas till bröllop. Dock hade de flesta ändå en rädsla för ugglor och föreställningar om att de förde med sig ondska. Ugglor kunde dödas om någon sökte skydd från maran, ett väsen som på natten bryter sig in i hus och orsakar dåliga drömmar för invånarna, så kallade ”mardrömmar”. Ett sätt att skydda sin familj och bostad från maran var att spika upp en rovfågel på väggen, till exempel en uggla. Detta skedde dock bara i speciella fall, vanligtvis ansåg man det ändå som en dålig sak att döda ugglor på grund av oturen det skulle föra med sig.

Ugglan har jämförts med katter i utseendet och i vissa fall även med människor på grund av de stora uttrycksfulla ögonen. Eftersom katten anses vara ett mystiskt djur i folktron kan detta även ha påverkat uppfattningen om ugglor på grund av likheterna mellan djuren. Ugglan har alltså haft en koppling till själar, död och olycka i folktro runt om i världen. Vad säger det om djuret? Ugglor är rovfåglar som är viktiga för ekosystemets balans i de finska skogarna. Stora ögon, skuggor i träden och ljudlösa vingar har bidragit till att ugglan antagit en mystisk och respekterad skepnad i den nordiska folktron Om de verkligen har onda själar eller för med sig olycka är en fråga vi inte kommer kunna svara på idag eller någon annan dag heller. Nästa gång du ser eller hör en uggla i skogen kan du dock fundera på hur det känns för dig personligen.

Arvid Brunnsteiner
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Publicerat i Djur, Folktro, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Julens ljusklara hägring

Postat den 12 december, 2025 av admin

Från datorn på soffbordet hörs ljuvliga röster som sjunger om stjärnor, ljus och drömmar med vingesus. Vardagsrummet fylls av tradition, minnen och en nostalgisk längtan efter juldagarna med släkten. Flickan på skärmen strålar änglalikt av glädje och prakt och tonerna för en till dagar fyllda av värme, närhet och mys. Kröningen av Finlands Lucia brukar vara en av de gladaste höjdpunkterna i den mörka tiden före jul. I fjol var denna fröjdefulla stämning dock plötsligt inte längre en självklarhet. När Finlands Lucia 2024, Daniela Owusu, utnämndes, konfronterades hon av en storm av hat och kritik i sociala medier. ”Tonen är kränkande, rasistisk, sexistisk, transfobisk och homofobisk. Dessutom finns det inslag av konspirationstänkande, med typiska begrepp som ’befolkningsutbyte’.” konkluderar Severi Hämäri, expert på näthat, i en artikel på Svenska Yle (21.12.2024). Debattörerna menade att Owusu inte passade in i deras bild av Lucia och påstod att Lucia borde ha ett visst utseende. Faktumet att Lucias skepnad ifrågasattes väcker utöver en debatt om rasism också en fråga om luciafirandet som ritual. Vilka aspekter och tillhörande symbolik gör, från ett folkloristiskt perspektiv, huvudpersonen i luciaritualen till Lucia?

Luciaritualen

Den trettonde december är dagen då Lucia kröns till vinterns ljusbärare runtom i Finland. Ritualen som ursprungligen började som en studentikos och folklig festsed i Sverige kring mitten av 1800-talet, spred sig till Svenskfinland i slutet av århundrandet och växte från en mindre betydelsefull del av julfirandet till en nationell högtid inom ett sekel. Ritualen äger rum på olika platser, såsom daghem, skolor och kyrkor och den utförs både i små och stora sammanhang, där det största är Finlands Lucia vars kröningsceremoni årligen sänds ut på nationell TV via YLE. I grunden, nuförtiden, ser luciafirandet överallt i Svenskfinland ganska lika ut. Lucia tågar in och ut med bland annat tärnor och stjärngossar, hon sjunger och kröns. Finlands Lucia får vid kröningen dessutom ett luciasmycke och åker med luciakortegen genom Helsingfors. Genom ritualen ska Lucia sprida glädje, värme och hopp till dem som behöver det mest.

Lucia Heidi Fager. Foto: Hans Paul, Museiverket, Journalistiska bildarkivet JOKA, JOKAHBL3H_H02:2

Ljus

För att kunna framföra det hoppingivande budskapet är olika faktorer i Lucias skepnad av betydelse. Först och främst kännetecknas hon av ljuset hon håller i händerna och ljuskronan hon bär på huvudet. Närvaron av ljusen i Lucias klädsel symboliserar olika aspekter av hennes varelse. Namnet Lucia härstammar från det latinska ordet lux, som betyder ‘ljus’. Detta namn hänvisar också till det katolska helgonet Lucia, som föddes på 280-talet på den italienska ön Sicilien. Enligt legenderna ville Sankta Lucia bland annat ge all sin egendom till dem som behövde hjälp. Hon blev sedermera bestraffad för att hon var kristen, vilket var förbjudet i det romerska riket på den tiden. Det beslöts att hon skulle brännas på bål, men då de tände eld på bålen tog elden inte tag i Lucia. I en annan legend stack Lucia ut sina ögon eftersom hon trodde att deras skönhet hade förfört fästmannen som senare förrådde henne för att hon var kristen. På grund av hennes starka tro skänkte Gud henne ett nytt par ögon. Användningen av ljusen i ritualen speglar legenderna om hennes hjälpsamma och religiösa karaktär och underverket som utspelade sig med elden som inte ville bränna henne.

Förutom den kristna tron är också folktron kopplad till ljusen Lucia bär. Den trettonde december ansågs vara årets längsta natt i den julianska kalendern som användes i Europa på medeltiden. Inom folktron hävdades det att det var den farligaste natten, då den var fylld av ondskefulla väsen som till exempel en elak lucialiknande varelse. Folk vakade därför hela natten tills den ljusa dagen grydde. Även Sankta Lucias namnsdag, dagen då hon efter sin martyrdöd föddes till ett bättre himmelskt liv, infaller den trettonde. Ljusen reflekterar därmed alltså något heligt och kärleksfullt i vintermörkret.

Klädsel

En annan viktig faktor i Lucias utseende är den långa vita klänningen hon bär. Klänningen påstås representera den vita dopdräkten och dess ursprung är tvetydigt. Å ena sidan anses dräkten härstamma från den vitklädda Marian som deltog i studentfester under trettonhelgen i Sverige under 1700-talet. Å andra sidan kan klänningen vara en del av den gamla tyska traditionen kring Jesusbarnet, som kallas Christkindlein eller Kinken Jes på tyska. I denna sed föreställde en vitklädd flicka med en ljuskrona Jesusbarnet med en gloria och hon delade ut presenter till barnen. Båda koncepten tyder dock på en viss oskuld och helighet som symboliseras genom dräkten. Kring midjan bär Lucia även ett rött skärp. Bandets färg hänvisar till martyrdöden och Sankta Lucias blod, vilket stärker helhetens sakrala karaktär. Finlands Lucia tar dessutom årligen emot ett smycke. Genom att fästa det kring halsen betonas Lucias värdighet och vikten av hennes uppdrag. Detta smycke har ingen förutbestämd form eller något särskilt tema, men är utseendemässigt ofta kopplat till luciaritualen. Flera tidiga halsband inkluderade ett korsformat hänge. Senare har mer abstrakta former använts och symboliska hänvisningar till olika aspekter av ritualen har blivit populära. Årets Luciasmycke, skapat av guldsmeden Emilia Hopea, är handgjort av silver och hänget består av tre delar. Mellan en facettslipad guldberyll som symboliserar en låga och en bärnsten som representerar en önskan om hopp och läkning är ett silvermynt placerat som innehåller ett litet kors. Silvermyntet föreställer Lucias öga med hennes tro som pupill.

Sång

Sist men inte minst är också sång en intressant del av Lucia. De två mest kända sångerna Natten går tunga fjät och Sankta Lucia beskriver Lucia som ‘vitklädd med ljus i hår’, ‘julens brud’ och ‘fagra prästinna’. Hon ‘stiger med tända ljus’, talar underbara ord och betvingar trollsejd och mörkermakt. Lucia leder vägen genom vinternatten i en dröm ‘med vingesus’. I sångtexten, det vill säga en immateriell aspekt av Lucia, framträder en gudomlig och magisk gestalt, en änglalik ljusbringare. Känslan förstärks ytterligare av tonerna i en fridfull melodi.

Nu natten går tunga fjät

Inom luciaritualen finns alltså många olika element som definierar Lucia. Hennes hjälpsamma karaktär och kärleksfulla uppdrag att sprida hopp och värme i den kalla vinternatten betonas genom hennes signaturkläder och attribut. Ljusets symbolik, klädseln och sången bidrar till att skapa en viss bild av Lucia som en helig ljuspunkt i mörkret. De materiella, såväl som de immateriella, faktorerna är även viktiga för att åstadkomma ett allmänt igenkännande. De behövs för att förstå ritualen, vad den innebär och vem som är Lucia. Då ritualen har blivit till en nationell tradition har kunskapen för att göra festseden begriplig alltså blivit en del av samhället och det kollektiva minnet. Eftersom Lucia är en årlig tradition, innebär detta att den starka laddningen i luciasymboliken reproduceras kontinuerligt. Vid varje tillfälle finns chansen att göra Lucia lite annorlunda i linje med de värderingar och budskap som vi vill förmedla. Varför skulle vi då låta gemenskapens gestalt bli en symbol för polariserat tänkande? Låt oss istället förvalta denna ljusbringande tradition med omsorg och se till att budskapet som julens ljusklara hägring för med sig kvarstår som det centrala och självklara för alla.

 

Madeleine Maarschalkerweerd
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Litteraturtips

Publicerat i Årets fester, Jul, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Väven och skapandets magi

Postat den 5 december, 2025 av admin

Vävning är en av våra äldsta hantverkstekniker för att framställa tyger. I många gamla myter världen över återfinns ofta vävning som metafor för den skapande kraften. I såväl nordisk som grekisk mytologi hittar vi ödesgudinnor som spinner trådar till livets väv. I dikten Darraðarljóð, bevarad i Njáls saga, får vi bekanta oss med tolv valkyrior som väver en väv bestående av likdelar och inälvor. Valkyriorna avgör med hjälp av väven krigares öden i blodiga fältslag. De bestämmer vem som får leva, och vem som ska dö. I Nordamerika, bland Siouxstammarna, påträffas en legend om en vävande kvinna i en grotta. Den uråldriga kvinnan spenderar all sin tid vävandes ett otroligt vackert tyg, med en gammal svart hund som sitt sällskap. Hon har arbetat på sin väv i tusentals år och tar endast paus för att röra om i en gryta som puttrar i hörnet av grottan. Varje gång detta sker, så river hunden upp tyget, och kvinnan får börja om på nytt. Det sägs att världen kommer att nå sitt slut den dag som kvinnan lyckas få sin väv färdigställd.

Jag har själv lärt mig väva i vuxen ålder och fascineras över mångsidigheten i materialen och de mönster och man kan skapa. Att sätta upp en väv i en vävstol är rätt så tidskrävande och det finns mycket som kan gå fel. När man äntligen, efter stor möda, är klar med påbomning, solvning och uppknytningar, så kan det hända att väven ändå krånglar. Varptrådar kan hänga löst, man kan ha skäl som inte öppnar sig, solv som är osolvade och trampuppknytningar som går i kors. Det är scenarion jag själv råkat ut för. Något intressant jag lagt märke till, i och med de utmaningar som kan uppstå, är att jag själv väldigt snabbt anammade ett magiskt tänkande om vävandet. Jag talar med väven, nynnar någon melodi och försöker vara varsam under uppsättningen, i hopp om att allt ska gå väl. Ibland känner jag min bortgångna farmors närvaro. Hon var också en väverska. Mycket tankeverksamhet har jag ägnat åt de som vävt innan mig, och jag har funderat över om man kan ha ett genetiskt minne i sina händer. Jag kommer härefter titta närmare på vävstolen som materiellt objekt, men också på riter och magi som återfinns i Finlands allmogesamhälle kopplat till vävning.

I det förindustriella självhushållet hade vävningen en viktig och central roll. Från ull och lin spann man garn och tråd som det i vävstolen skulle bli tyg av. Döttrar fick av sina mödrar lära sig vävningens många steg, för det var en förutsättning för att bli bortgift och husmor i ett nytt hushåll. En skicklig väverska fick både uppskattning och status. Tygen; allt från dukar, sängkläder, överkast och dynvar, hörde också till hemgiften. Man spann och vävde främst under vinterhalvåret och i många hushåll hade man handbyggda vävstolar. Med andra ord har tiden för vävandet haft en stark koppling till den naturliga livscykeln. När gårdsarbete och skörd led mot sitt slut fanns tid för inomhusarbete.

Fotografi: Yngvar Heikel 1928, Svenska litteratursällskapet i Finland

 

Vävandets ritualer har starka kopplingar till materialitet. Vävning materialiseras i vävstolen, i väven och i vävda textilier men också i ritualiserade handlingar. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fick en viss typ av vävd textil en viktig roll under bröllopscermonierna inom alla samhällsklasser – vigselryan. Ryan sågs som en bärare av lycka, oftast gifte sig brudparet ståendes på ryan. Den stora mängden arbete bakom alstret gjorde den värdefull och den var därefter ofta en del av brudens hemgift.

En rya är en textil, ofta vävd i ylle, med en lurvig och fluffig framsida och en slät baksida. Den är traditionellt vävd i vävstol, där små nockor av garn knyts runt varptrådarna, vanligtvis med en smyrnaknut som också återfinns i österländska mattor. Mellan nockraderna vävs en bottenväv. En rya kunde användas som ett dagtäcke eller väggprydnad och vävdes ofta av husmödrar och döttrar. Här kan man också se en koppling till lärandet av nya färdigheter inför ett nytt livsskede. En förberedelse som flickor fått ta in under en stor del av sin uppväxt är hur man kardar, spinner och väver. Det är en process som sätter sig i minnet, i det kroppsliga. Den sista ryan som vävs tillsammans av modern och dottern i det gemensamma hemmet blir sedan del i den övergångsrit som bröllopet är.

Bröllopsgåva dekorerad med livets träd. Rya från mellersta Finland, daterad till sent 1700-tal. Bild: Kari Jämsén

Ritualisering i folktro kan ta sig uttryck som upprepningar, siffror, rörelser, språk och handlingar. Ritualiserade handlingar användas för såväl hjälp och skydd som lycka. I uppteckningar från allmogesamhället kan man återfinna viktiga moment och regler som skulle följas i samband med uppsättningen av en väv. För att arbetet skulle förlöpa smidigt rekommenderas att lägga upp trådarna under tystnad. Det finns även många olika sätt att skydda väven från onda väsen: ett hett tips var att lägga glödande kol i skytteln och dra den igenom väven och skälet innan arbetets början. Det var ett riskfyllt moment, i värsta fall kunde en del av varpen ta skada under proceduren. Vi kan se hur elden, som återkommande skydd mot onda makter, här får agera i formen av kol. Att säga eller sjunga ramsor under arbetets gång lär också ha varit effektivt.

Vi kan också se väven som en del av kategorin av ritualiserade handlingar som utfördes för att få hjälp. Ifall boskap eller en människa blivit skogstagen, så trodde man också att man kunde se exakt var den försvunna befann sig, genom att titta in i vävstolens tredje solv. Solvet är då en ögla, som en varptråd löper igenom. Materialiteten synliggörs i det kraftfulla och magiska talet tre. Tre som i tre önskningar, tre systrar, tre feer, tre bröder, treenigheten, livscykeln; liv, död, pånyttfödelse och tredje gången gillt.

I Gunnar Landtmans insamlingar från 1919 räknas det upp många sätt att få tillbaka en ko som blivit skogstagen, eller förvillad i skogen. Man kunde lämna en slant åt skogsfrun och hoppas få igen sin ko. Ett annat sätt var att ta nio skaft från en väv, trä dem genom en vigselring, och lämna det i den skogstagna kossans bås, då skulle hon hitta hem. Här ser vi vävens krafter samarbeta med metallen i vigselringen.

I Walter Forsbloms samling Magisk folkmedicin (1930) framkommer tydligt flera exempel på samband mellan föreställningar och ritualiserade handlingar kopplade till vävning. När en väv blivit färdig så skulle man skynda sig att ta ner den och ta bort vävskeden. Detta var speciellt viktigt om väverskan var gravid, så att hon skulle ha en lyckad förlossning. Även i de fall när väverskan inte var havande, men om någon annan i byn var det, så skulle man ta bort vävskeden så fort som möjligt. Det verkar ha existerat många föreställningar kopplade till olycka eller sjukdom om väven inte togs ner på rätt sätt, i arkiven återkommer många uppmaningar till varsamhet. Om en person kom in i rummet i den tid då väven klipps ner, trodde man att denne kunde drabbas av fallsjuka (epilepsi). Att stå bakom bommen när väven togs ner kunde också leda till att man drabbades av sjukdom. Uppmaningarna till försiktighet kanske också var ett sätt att förhindra att utomstående skulle komma in och störa i slutskedet. Vävandet är en väldigt tidsdryg process, och visst skulle det vara frustrerande att bli avbruten mitt i och råka klippa fel, när man äntligen blivit klar.

Vävning idag

Trots att många idag inte längre är bekanta med vävning som hantverksteknik, så är det vävda tyget svårt att undvika. De flesta kläder vi har på oss, och de textilier vi omger oss med, är vävda. Jeanstyget är en panamaväv, en teknik med dubbla trådar i tvist. Till och med brandbilens brandslang är konstruerad av ett vävt material. Vävens symbolik lever också kvar i språket. Vi talar om livets trådar, öden som vävs samman och skytteltrafik. Ordet ordning (på latin ordo) är en term hämtad från vävkonsten som beskriver raden, eller ordningen, av trådar i en väv.

I och med intresset för återbruk har trasmattan och vävningskurserna på arbetarinstituten fått ett uppsving. Pandemin verkar ha skapat nya grupper med hantverkare och ryaknytare. Vad kan då det mjuka materialet, trådar och ull i textil, påminna oss om? I en prestationskultur där vi ambitiöst och effektivt tar oss framåt, så kan det mjuka påminna oss om att sakta ner och vara närvarande. Att våga vara mjuk och öm är nytt för många, det kräver en radikal förändring. En radikal förändring i vårt sätt att leva, tänka och bemöta våra medmänniskor.

Det är något jag ska hålla i åtanke under mina långa och många timmar vid vävstolen. Arbetet är rituellt och upprepande, rent av meditativt. Det finns inga genvägar. Vävandet lär mig att ha tålamod. När jag saktar ner ger jag plats för något nytt. Plats för kreativitet och skapande.

Sarah Råholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning

Digitalt museum https://digitaltmuseum.se/021016300565/bildtext-pa-bilden-i-fransmannen-jaquards-automatiska-vavstol-anvandes hämtad 14.10.2025

Forsblom, Walter V 1917. Sjukdomsbesvärjelser och Omlagelser från Syd-Österbotten. SLS 285

Forsblom, Walter 1930. Finlands svenska folkdiktning. Folktro och trolldom 5. Magisk folkmedicin. Svenska litteratursällskapet i Finland. https://folkdiktning. sls.fi

Kulturminnet blogg https://kulturminnet.wordpress.com/2023/02/11/den-svenska-folktrons-ordlista-vasen-trolldom-skrock-och-sagner/

Landtmann, Gunnar 1919 Finlands svenska folkdiktning VII. Folktro och trolldom. Övernaturliga väsen. Svenska litteratursällskapet i Finland. https://folkdiktning. sls.fi

Ryatraditionen. https://wiki.aineetonkulttuuriperinto.fi/wiki/Ryatraditionen

Suomen käsityön ystävät, https://suomenkasityonystavat.fi/?lang=sv

Tekniska museet, https://www.tekniskamuseet.se/lar-dig-mer/100-innovationer/vavstolen/

Wikitionary.org, order: https://en.wiktionary.org/wiki/order

Worldsilence.com, The Great Myths: https://wordandsilence.com/2017/11/13/the-great-myths-1-the-old-woman-the-end-of-the-world-white-river-sioux/

Åström, Anna-Maria & Nilsson, Fredrik (red.) 2024. Hushållet och tingen: Vardagens föränderliga rum under 1900-talet 2. (Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland; Vol. 878). Svenska litteratursällskapet i Finland. http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-583-640-3

Publicerat i Folkmedicin, Folktro, Hantverk, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Aprikoskärnor som cancerkur – modern folkmedicin

Postat den 2 december, 2025 av admin

Vad gör man om det känns som att den moderna biomedicinen sviker en? Vart tar man vägen när ingen läkarförsedd kur hjälper? En del vänder sig till alternativmedicin och naturliga läkemedel. ”När du får en dödsdom och är verkligt sjuk så frågar du inte så mycket om vad myndigheterna säger, du tar tag i vartenda halmstrå”.

 

Aprikos med aprikoskärna på randig duk.

Foto: Olga Nayda, Unsplash

Detta säger den cancersjuke Krister i en artikel till svenska Yle i oktober 2018. Man behöver inte leta länge på internet för att hitta förslag på alternativa behandlingar för cancer istället för de som den moderna biomedicinen erbjuder. En av de behandlingar som föreslås är att äta aprikoskärnor. Aprikoskärnor innehåller amygdalin som ibland betecknas som vitamin B17 eller laetrile inom alternativmedicinen, för att framstå som hälsosammare. Amygdalin påstås ibland inneha cancerbekämpande effekter, något som biomedicinsk forskning inte understöder. De påstådda cancerbekämpande effekterna kommer av att amygdalin omvandlas till cyanid i kroppen. Cyanid är kanske mest känt som det gift som hemliga agenter tar för att undvika att tas till fånga. Det är ett mycket potent gift som även i mycket små mängder kan orsaka allvarliga skador och i värsta fall död. Den vanligaste rekommendationen jag hittat är att en vuxen människa bör äta högst två aprikoskärnor per dag. För barn gäller högst en halv kärna per dag. Dock har det visat sig att aprikoskärnor kan innehålla olika mängder amygdalin och enligt Livsmedelsverket är det lätt att av misstag ta en överdos som leder till förgiftning. Men om man diagnostiserats med en dödlig sjukdom, låter man sig stoppas av detta?

Användningen av aprikoskärnor som botemedel mot cancer påminner om gammal folkmedicin. Det magiska finns inte där i samma utsträckning som i det agrara Finland men paralleller mellan det magiska botandet och det naturliga läkandet går att se. I folktron var det magiska botandet en motpol till den moderna kirurgin och medicinen, på liknande sätt är alternativmedicin och naturliga läkemedel en motpol till dagens biomedicin. Fastän många undersökningar inte finner något som bevisar aprikoskärnors funktion som cancerkur finns det människor som upplever att dessa faktiskt gett resultat. Någon som gjort det skrev en kommentar på webbsidan ”wikihow”, en webbsida som erbjuder otaliga steg för steg instruktioner för alla möjliga situationer. Artikeln på webbsidan var en instruktion för hur man utvinner aprikoskärnorna från frukten. Kommentaren var skriven av en kvinna som uttryckte tacksamhet över artikeln och berättade att hon själv gett sin make aprikoskärnor som kur för hans prostatacancer, som även spridit sig till skelettet. Kvinnan berättar att maken behandlats med både mediciner och kemoterapi men till ingen nytta. Till slut hade läkaren sagt att maken skulle ha ungefär ett år kvar att leva. Men ”…med aprikoskärnor och naturlig kost, levde han ytterligare tjugo år” (egen översättning, oktober 2025). I denna kommentar syns det hur övertygad denna kvinna är om att just aprikoskärnorna och den naturliga kosten var orsaken till makens förlängda liv.

Det ”naturliga” kan nästan ha en magisk klang. Det kan uppfattas läka åkommor på ett tryggt sätt som biomedicinen inte alltid upplevs göra. Det naturliga framstår som säkert, testat och hälsosamt för att inte tala om traditionellt. En lång innehållsförteckning på ett läkemedel, som består av ord du inte förstår kan framstå som skrämmande och oroande, kan det faktiskt vara bra för mig? Speciellt om patienten efter att ha använt medicinen inte känner sig bättre, kanske rent av sämre på grund av läkemedlens bieffekter, kan frågan kännas angelägen. Den gamla folkmedicinen som grundade sig i magiskt tänkande var det trygga, traditionella och allmänt praktiserade i det gamla jordbrukarsamhället. I ett avförtrollat samhälle som det vi lever i blir de naturliga läkemedlen det som tar över rollen som ett ”tried and true” botemedel. Med sin långa historia och konsekventa användning framstår de naturliga läkemedlen som säkra och fungerande. Varför har de använts under en lång tid om de inte hade någon effekt?

De som praktiserar alternativmedicin som botare har ofta små kliniker eller gör hembesök. Behandlingen upplevs av många som intimare och mer personlig. Patienten får en annan koppling till någon som har färre patienter och inte är beroende av sjukhusens byråkrati. De moderna botarna är mycket lika de som fanns förr, i byarna i bondesamhället. De fick även då speciella platser i samhället som pålitliga och kloka gestalter – med kunskap om kroppen och dess åkommor. Den gamla tanken om obalans i kroppen som grund till flera sjukdomar finns ännu kvar idag. Nu funderar vi inte på blod, galla och slem utan på vitaminer och andra ämnen som finns i vår kropp. Dock har det i modern tid med den lättillgängliga information som finns att tillgå via internet också blivit vanligt att man själv antar rollen som den egna botaren. Idag binder vi inte bort sjukdomar eller läser över dem med guds ord i samma utsträckning, vi har istället övergått till att ta olika kosttillskott och naturkurer, bland annat.

Det blir en ritualiserad handling att ta sina dagliga vitaminer eller kosttillskott. En daglig läkande rit som i sig kan göra att man känner sig friskare. I fallet aprikoskärnor är det möjligt att det är just riten som gör att man känner sig bättre, inte nödvändigtvis de tillskott man tar. Här kan man jämföra med den bevisade placeboeffekten. Placeboeffekten innebär att verkningslösa mediciner upplevs fungera av ovetande patienter. Fastän vi idag ofta ser vårt samhälle som avlägset från det gamla bondesamhället kan vi ännu hitta drag av folkliga föreställningar. Exempelvis cyanidfyllda aprikoskärnor som folkmedicin.

Elin Vest
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Gardberg, Annvi & Huldin, Martin. Aprikoskärnor, cannabisolja och silvervatten mot cancer – skrupelfria företagare säljer skadliga preparat. Svenska Yle, 2018. https://yle.fi/a/7-1333218

Santora, Tyler. Can Apricot Seeds Cure Cancer? Breastcancer.org, 2025. https://www.breastcancer.org/managing-life/diet-nutrition/dietary-supplements/known/apricot-seeds

Marander-Eklund, Lena. Sjukdom och botemetoder i ett magiskt sammanhang. Hemma, borta, bortom. Vardagens föränderliga rum under 1900-talet 3. Red. Lena Marander-Eklund, Blanka Henriksson & Sofie Strandén. 2024.

Publicerat i Folkmedicin, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Lillajul, uppvärmningen inför jul

Postat den 28 november, 2025 av admin

Doften av glögg och brinnande ljus sprider sig i hemmet. Utanför fönstret glittrar snön och i bakgrunden kan det höras julmusik. Känslan av jul tränger sig in i kroppen, trots att det nästan är en månad kvar till julafton. Nu är det lillajul. Lillajulen är en högtid som firas av finlandssvenskar. Den markerar starten på julperioden, då den firas i samband med första advent. Många österbottningar har ett starkt band till lillajulen, eftersom traditionen bidrar till skapandet av den gemenskap som finns i mindre byar.  Högtiden har länge fungerat som en ritual för gemenskap, där familjer och grannar samlas för att tända julens första ljus. Hur den firas kan dock variera beroende på var i Österbotten eller Finland du befinner dig, och det finns även skilda traditioner hos olika familjer. Julbelysningen kan komma fram, den första glöggen kan drickas och små julklappar kan förekomma. Föreningar i byarna kan även arrangera julöppningar, en sorts julmarknader, i samband med lillajulen. Trots den starka kopplingen till julen, är lillajulen inte en kristen högtid. Den kan snarare karakteriseras som en profan form av adventsfirandet.

Lillajulgran som nyss blivit hämtad från skogen, Petalax 2008. Foto: Benita Thors

Lillajul som tradition

Lillajul har inte alltid sett ut som den gör idag. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet betydde lillajul en senare inledningsfest till julperioden. Denna period pågick då mellan två och tre veckor, inkluderade jul och nyår och lillajul-festen inföll först någon dag före julaftonen. Nu firas den dagen, och främst kvällen, innan första advent. Lillajulen, som den ser ut idag, är en ganska ny högtid i Svenskfinland. Den började som en typ av fest i ungdomsföreningslokaler på 1920- och 1930-talen i samband med marthamöten, men förekom även i lärarfamiljer och i mera välbeställda gårdar.

Många i Österbotten firar genom att äta mat med familj och vänner. Så kallad lillajulsmat kan till exempel vara lutfisk och risgrynsgröt. Det är alltså inte exakt samma mat som på själva julafton, men mat som tidigare varit en del av julfirandet. Under kvällen kan även lillajultomten komma. Trots att folktron inte utgör en lika stor del av vår vardag idag, finns fortfarande dess spår kvar i våra traditioner. Detta syns tydligt i tomteritualerna under lillajulen. Denna tomte har många likheter med hustomten inom folktron. Lillajultomten syns inte, utan ett paket kan bli inkastat genom ytterdörren av någon, som snabbt försvinner utan att bli sedd. Presenten kan ofta vara årets julkalender. Som tack för detta kan man ställa ut ett fat med gröt åt lillajultomten. Vissa brukar även lägga med en önskelista vid grötfatet.

Upphissninga av julkors i Petalax 2020. Foto: Cajsa Salo

Under lillajulen finns även flera andra föremål och handlingar som bildar små ritualer. Julbelysningen som tänds och glöggen som värms fungerar som rituella objekt och handlingar som markerar övergången från vardag till julperiod. I samband med lillajulen brukar också julkorset hissas upp i flaggstången i de österbottniska byarna. Korset är ofta tillverkat av trä och kan vara klätt i granris, papper och ibland lyktor. Även detta är ett rituellt objekt, som visar att julen börjat.

Lillajul och pikkujoulu

Lillajul är som sagt en finlandssvensk tradition, men på finskspråkigt håll finns en motsvarighet till lillajul, som heter pikkujoulu, vilket direkt översatt blir lillajul. Dessa två firanden är dock väldigt olika varandra och har inte direkt något att göra med varandra. De två likheterna de delar är namnet och att de båda firas under julperioden. Pikkujoulu(t) är mer en typ av julfest som man har på en arbetsplats eller skola under julperioden. Pikkujoulu har därav inget direkt datum, när det firas och har inte heller samma typ av traditioner som lillajul, pikkujoulufirandet kan skilja sig drastiskt mellan skolor och arbetsplatser. Nu har lillajul och pikkujoulu ändå allt oftare börjat användas som synonymer, förutom i Österbotten, där man ännu håller begreppen åtskilda.

Matilda Nikko
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Bergman, Anne & Ekrem, Carola 2020. Stora Finlandssvenska festboken. Svenska litteratursällskapet: Helsingfors.

Hufvudstadsbladet 2015. Lillajul och pikkujoulu inte samma sak. https://web.archive.org/web/20170428053007/http://gamla.hbl.fi/feature/2015-11-27/780122/lillajul-och-pikkujoulu-inte-samma-sak

Svenska Yle 2020. Lillajul har firats i flera hundra år: ”För barnen är festen väldigt viktig”. https://yle.fi/a/7-1503283

Svenska Yle 2006. Lutfisk. https://yle.fi/a/7-563651

Publicerat i Årets fester, Jul, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Spöktro i släkten

Postat den 25 november, 2025 av admin

När såg du ett spöke senast? Med min fråga menar jag inte halloweenperiodens dekorationsspöken gjorda av lakan och två ögonhålor. Nu menar jag riktiga spöken, eller, tja, vad nu ett riktigt spöke är. I vår släkt har spöken alltid funnits och de har tagit olika skepnad beroende på vilka olika livssituationer vi befunnit oss i. Hur kommer det sig att de dyker upp i vissa stunder? Behövs några specifika föremål för det? Detta är något jag funderat på under tiden jag skrivit denna bloggtext som fungerar som slutuppgift för kursen ”Ritual och materialitet”. Vad gäller mina egna upplevelser, ser vissa föremål och händelser ut att stärka kontakten mellan oss och dem på andra sidan.

Foto: Unsplash

Spöken och andar är ju kusliga, och de har därför under min och många andras ungdom varit intressanta ämnen att tala om. Alla var lika rädda men samtidigt fascinerade av ”Svarta Madam” och ”Bloody Mary”, då vi stod i mörka badrum och upprepade deras namn för att se ett spökes skepnad dyka upp i spegeln. Denna slags folklore är väldigt kopplad till dagens popkultur: det är i synnerhet ungdomar som är intresserade av denna typ av kusligheter. Bloody Marys ursprung är lite oklart men vissa påstår att hon härstammar från häxkonst under tiden då Drottning Maria I regerade i Storbritannien 1553–1558. Att en sådan ritual spritts tyder ju helt klart på att folk har ett intresse för spöken, men de spöken jag sett är inte av detta slag.

En söndag i september fick jag ett samtal där jag fick veta att min 95-åriga gammelmormor gått bort. Det var ingen överraskning, hon var i ganska dåligt skick, men ändå kan dödsfall vara hemska för släktingarna. Min mamma berättade att gammelmormor pratat om sin död i många års tid. Hon hade lovat att när hon dött skulle hon inte börja spöka runt som sin man, min gammelmorfar. För 25 år sedan spökade han något otroligt, i synnerhet för min morfar. Han dök upp vid varje knut av sitt hus för att vakta att allt gick rätt till. Sista gången gammelmorfar dök upp för min morfar var på gräsmattan på gården några år efter att han dött. Han låg där och tittade på min morfar och sade: ”Du e i pisse nu”. Varför han sade det vet vi inte, men vi antar att det har att göra med viktiga föremål som riskerade att bli utslängda från hans gamla hem. Många föremål med starkt emotionellt och materialistiskt värde kan i vår släkt väcka spöklig aktivitet.

Ser dina spöken ut så här? Foto: Unsplash.

När en släkting dött börjar det spöka rejält hos oss. Men andra spöken kan också dyka upp, en släktings dödsfall behövs inte för att spöken ska komma fram. I min släkt tror vi att spöken dyker upp i samband med viktiga händelser eller då man befinner sig i svåra situationer. Samtidigt har vi en tro på skyddsänglar. Jag kommer aldrig glömma ett spöke i mitt hem i Borgå som spökade några år i tamburspegeln. När spöket märkte att man fick syn på det, sprang det hastigt i väg. Vad vi egentligen såg, är svårt att förklara. Jag brukar beskriva spöket som en skugga i form av en liten flicka med långt mörkt hår. Där i spegeln stod hon ibland och övervakade oss. Till och med min styvfar som nog är den mest icke-spirituella människan som någonsin levat har sett henne.

Denna flicka spökade runt när det skedde stora förändringar i familjen. Hon påminde mig om just Svarta Madam och får mig att fundera kring hur det kommer sig  att spöken vanligtvis uppenbarar sig i speglar. Nu står jag inte i ett rum och framkallar ett spöke i spegeln med egen vilja, som man gör för att se Svarta Madam, men det verkar finnas en koppling mellan spöken och speglar. Är speglar någon slags portal till andra sidan? Kanske. Min mormor och jag diskuterade ofta flickans betydelse och kom fram till att hon måste ha symboliserat en utveckling i familjen. Tanken bekräftades när vi slutade se henne och familjen stabiliserades. Efter det såg jag inte spöken på många år. Jag trodde då att jag hade tappat min tro på dem. Innerst inne visste jag att jag nog skulle se riktiga spöken igen, inte bara de som är gjorda av vita lakan.

Halloween med sina lakanspöken fick mig i år att tänka på alla spöken jag och min familj träffat under mitt liv, men också på vilka föremål eller händelser som behövs för att framkalla dem. Klart är det att speglar har någon slags tyngd vad gäller kontakten till spöken, men det varierar från person till person eller spöke till spöke. I år funderar jag extra mycket på min nyligen bortgångna gammelmormor. Hon lovade att aldrig dyka upp som ett spöke, men ändå dök hon upp i min dröm två nätter innan sin begravning. Precis innan jag vaknade, med tårar i ögonen, sade hon: ”Ai että kun sulla on niin hyvä nimi”, det vill säga: ”Åh, du har ett så fint namn” . Detta var hennes sätt att tacka, genom att påpeka hur nöjd hon var att jag blivit döpt efter hennes man, Oskar.

Oscar Selenius
skrivet för kursen Ritual och materialite

Vidare läsning:

Bloody Mary (folklore). Research Starters | EBSCO Research. (s. d.). EBSCO. Hämtat 30 oktober 2025.

Britannica. Mary I Queen of England. Hämtat 21 november 2025.

Nylund, L. (2019). ”Var glada över era spöken, de ser efter ert hus och tar hand om er” En kulturanalytisk studie av övernaturliga upplevelser i det egna hemmet. Opublicerad avhandling pro grad, Åbo Akademi.

 

Publicerat i Folktro, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Alla helgons dag

Postat den 29 oktober, 2025 av admin

Alla helgons dag är ursprungligen en kristen, katolsk, högtid som firades till martyrers och helgons ära. Även efter övergången till protestantism, fortsatte helgen att firas men som en mera allmän minnesdag över de avlidna. Ursprungligen inföll den kristna högtiden alltid den första november och senare har dagen flyttats till den lördag som infaller mellan 31. oktober och 6. november här i Finland.

Foto: Anne Niemi

Samtidigt har man också firat höstens så kallade frivecka, den vecka som alla tjänstehjon skulle ha ledig för ett exempelvis kunna byta arbetsplats. Ofta inföll denna vecka i slutet av oktober, från Österbotten berättas att veckan även användes för annat: ” Allhelgonstid (första veckan i nov.) var man ledig.  Då var det bara att slå dank, spela kort, spela, dansa och kanske ta sig en sup.” (första halvan av 1900-talet, Kiva M4821)

Allhelgonadagen har dock gett få avtryck i vårt, Culturas, arkivmaterial, den nämns mest i bara förbifarten, något man skulle klara av innan man ångade vidare mot julen. Mest har Halloween och kanske Halloween som ett hot mot Allhelgonadagen, dokumenterats. Men är Halloween ett hot, om det inte finns väldigt många traditioner att hota?  Firandet av Halloween, som i den anglosaxiska världen infaller 31.10 har i vår del av världen förorsakat vissa problem, när ska den firas? Kvällen före Alla helgons dag? Det är ju inte särdeles ofta som den dagen infaller sista oktober, ”rätt” dag. I min egen förort diskuteras saken varje år i den lokala Facebook-gruppen och familjerna brukar komma överens om en lämplig kväll för att gå runt till varandra. Helt klart ett modernt sätt att fira!

I år råkar helgdagen infalla första november, så den firas på ”rätt” dag. Det verkar dock vara en dag som inte firas så mycket, numera är ju inte ens butikerna stängda. Mest ser man Alla helgons dag på gravgårdarna, som skimrar av tända ljus på gravarna. Dagen fungerar som en inledning på den mörka tidens tradition med att tända ljust på gravarna till de anhöriga, med tonvikt på just Alla helgons dag och julaftonen. Kanske det inte är konstigt att Halloween blir allt populärare, då Allhelgonadagens firas är ganska dämpat och litet.

Till den som undrar: Jag har här använt både Alla helgons dag och Allhelgonadagen, båda versionerna är korrekta.

Lotta Wessberg,
arkivsekreterare vid Cultura

 

Publicerat i Årets fester, Arkiv, Cultura | Lämna en kommentar