Påskägget – kristendom och konsumtion

Årets fester, Ritual och materialitet

Att ha påskägg är en utbredd tradition i Europa, som utövas på lite olika sätt i olika länder. Jag  kommer att undersöka hur långt tillbaka denna tradition går, varför ägget blev en symbol för påsken och hur det hela hänger ihop med kristendomen. När vi tittar på detta är det också viktigt att skilja på den kultur som är ett arv från det förflutna, och den kultur som sprids via media. Båda är naturligtvis kultur, men det finns helt klart en skillnad mellan dem. Varför fick ägget sin roll i påskfirandet, och hur viktigt är materialiteten i det här sammanhanget?

Det är svårt att säga exakt när påskägget blev en tradition. Liksom många andra traditioner verkar den ha utvecklats gradvis från tidiga rötter, som senare har fått en kommersiell och konsumistisk karaktär. Ägget som religiös symbol och symbol för våren kan ha förkristna rötter. Tidiga kristna såg ägget som en symbol för återfödelse, och för treenigheten. Däremot blir påskägget en tradition först under medeltiden i Europa, kring 1200-talet, då det förknippas med fastetiden kring påsk. Ägget var ett av de livsmedel som man traditionellt undvek under fastan. Innan kött var tillgängligt för allmänheten var ägg en mycket viktig proteinkälla.

Fram till 1800-talet var påskäggstraditionerna koncentrerade till Central- och Östeuropa, där de fortfarande har relativt viktiga platser i kulturen. På 1800-talet togs traditionen upp i andra europeiska länder, som Storbritannien och Sverige, och är idag utbredd i de flesta länder som har en kulturell koppling till kristendomen. Vad är då påskfirande ur ett kristet perspektiv? Enligt den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är påsken ett firande av Jesu uppståndelse. Man kan tolka ägget som en symbol för (åter)födelsen och fertiliteten. Enligt James Daybell vid University of Plymouth började påskägget som ett gåvoutbyte, där man dekorerade sina ägg och gav dem som gåvor istället för att äta dem under fastetiden.

Vad påskägget är gjort av varierar från plats till plats, och genom tiderna. Den ”äldsta” varianten, den som var vanlig under medeltiden, är ett helt vanligt kycklingägg som kokas och sedan dekoreras. Senare, under 1800-talet, börjar man också fira med godisägg. Godisäggen finns i olika versioner. En kartong, formad som ett ägg, fylld med godis och ägg gjorda av choklad, till exempel. Choklad har en koppling till det högtidliga, eftersom choklad är ett godis som historiskt sett har ätits ganska sällan, och som idag vanligtvis är reserverat för speciella tillfällen. Choklad figurerar också i julfirandet, och godis värderas särskilt högt av barn. Familjer kan därför använda godis som ett incitament för att involvera barn i ritualer eller traditioner som de annars inte förstår eller bryr sig om. Choklad, med sitt sydamerikanska ursprung, tillhörde uppenbarligen inte de kristna traditionerna under antiken eller medeltiden utan är en konsumtionsvara som införlivats i sena varianter av dessa traditioner.

Påskägg i papp att fylla med godsaker. Tillverkat på 1950-talet. Åbo museicentral, http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/deed.sv

Låt oss ta en närmare titt på de tidigaste traditionerna, där gåvoutbyte och påskäggsjakt var centrala. Hur ger man någon ett påskägg? Vanligtvis tar en vuxen på sig ansvaret för att gömma äggen, och sedan låter denna barnen leta efter dem. Påskäggsjakten verkar härstamma från tysktalande områden, men det verkar inte vara klarlagt precis när den uppkom. Flera protestantiska kyrkor, kulturorganisationer och uppslagsverk uppger att Martin Luther, reformationens fader, spelade en viktig roll i utformningen av denna tradition, eftersom han själv organiserade påskäggsjakter på sin tid. Påskäggsjakten är en ritual som är starkt förknippad med påsken och barnens roll i den. Förhållandet mellan påskäggsjakten och kristendomen är omdiskuterat, men vissa kyrkor väljer att jämföra öppnandet av påskägget med Jesu uppståndelse från kistan.

Det är svårt att slå fast att det verkligen fanns ett samband mellan påskägget och kristendomen, ur teologisk synvinkel. Hönan och kycklingägget har ingen större roll i den kristna symboliken, inte heller spelar chokladen och godiset viktiga roller i kristendomens ritualer (som nattvarden eller fastan). Å andra sidan har ägget en viss betydelse som ett livsmedel som man avstår från under fastedagar. Vad ägget är gjort av har dock förändrats med tiden. Numera är som sagt godisägg vanliga och kycklingägget som material är inte ensamt om att tituleras påskägg (även om riktiga kycklingägg i vissa länder fortfarande föredras som påskägg).

För att sammanfatta är påskägget en del av påskfirandet, och påskäggsjakten är exempel på en ritual som är förknippad med detta. Ritualens ursprung och koppling till den religiösa högtiden är osäker. Materialiteten vad gäller påskägg har förändrats över tid, och saknar ofta en religiös betydelse. Godiset är förknippat med barnen, och påskäggsjakten är en lek för barn. Det är oklart för mig vilken roll jakten på ägget spelar, och varför detta blev en viktig del av påskfirandet. Det är tydligt att påskfirandet, såsom jul, halloween etc., har en stark kommersiell och konsumeristisk karaktär, och regionala skillnader mellan påskfiranden, inklusive påskägget, riskerar därför att utjämnas med tiden.

Herman Håkestad
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips

Om broderier, ockupationer och hopp

Fältarbete, Laddade platser, Materialitet

Solen skiner varmt över en ockuperad gammal tågstation i Rom. Här huserar den transfeministiska organisationen Lucha y Siesta, som driver ett kvinnohärbärge i den största byggnaden sedan 2008. När jag kommer dit på söndagsförmiddagen i slutet av februari sitter ett tiotal kvinnor och en man vid ett bord i mitten av gården med broderiramar i knät. Garner och tyg trängs med kaffekoppar och mobiler på bordet. Åldrarna är blandade. Ett barn i femårsåldern springer runt och jag räknar till fyra kvinnor som nått en ålder då håret blivit vitt.

Ockupationer har en ganska annorlunda historia i Italien, och i synnerhet i Rom, än de har i de skandinaviska länderna. Att ockupera för att bo eller för att starta ett kulturhus hör ihop med arbetarrörelsen, och många viktiga samhällsfunktioner, såsom kvinnohärbärget på Lucha y Siesta, drivs i ockuperade hus. Andra exempel på sådant som ofta drivs i ockuperade lokaler är italienskaundervisning för nyanlända, soppkök och andra serveringar, musikevenemang, hantverkstäder, träning (helt vanlig gymträning men också mer experimentella kurser som feministisk twerking och queer wrestling, som Lucha y Siesta håller), och inte minst social och juridisk rådgivning av olika slag för utsatta grupper, exempelvis flyktingar och/eller hbtqi-personer.

Mitt forskningsprojekt, som är anledningen till mitt besök, handlar om att studera hur hopp levs och tänks genom ockupation. Det vill säga, genom en politisk strategi som går ut på att ta en plats i besittning tillsammans med andra och stanna där med dem. En sådan kampmetod sätter kulturanalytiska frågeställningar om vardagens centrala betydelse i ett intressant ljus. Om vardagens meningsskapande och hur världen vecklar ut sig framför just våra egna fötter måste kopplas till den plats vi befinner oss på för att förstås, blir en ockuperad plats snarare en riktning, en riktning mot hur det borde vara. Ockupationen är då inte bara en plats, utan också en tid där nuet flätas samman med framtiden. Det man gör i nuet och i det lilla hör samman med hur man vill att det ska bli i framtiden och i det stora, utanför ockupationens gränser. Min utgångspunkt är att det måste finnas ett hopp om att något annat är möjligt inblandat i politiska aktioner, och att hoppas, menar den amerikanska författaren Rebecca Solnit, är ett förbund med framtiden som gör nuet levbart. Det är detta levbara nu som jag studerar på Lucha y Siesta, och det är ett nu som också sitter ihop med dåtiden, vad som varit tidigare och som utgör förutsättningarna för hur det nu är. I Lucha y Siestas fall blir exempelvis både våld mot kvinnor, den globala kvinnorörelsen och Italiens ockupationsrörelse sådana historiska utgångspunkter som lett fram till att ockupationen skett, och till att verksamheten fortsätter att bedrivas.

Denna söndag är det alltså broderiworkshop och en forskare och en journalist, som båda arbetat länge mot våld mot kvinnor och för migranter i utsatta situationer, har rest från norra Italien för att leda den. Temat är minnen av migranter ur ett feministiskt perspektiv, där namn på människor som försvunnit vid gränsövergångar till Italien – exempelvis kvinnor som utsatts för trafficking – broderas tillsammans med andra motiv. De enskilda broderierna kommer att sys ihop med ett större verk som redan påbörjats på andra orter. Vid bordet broderas allt möjligt. ”Respect” broderar någon på engelska, flera broderar blommor, en broderar konturerna av en vulva med rosa, glansig tråd. Det mest avancerade broderiet föreställer ett ansikte, och kvinnan som broderar på det säger flera gånger att hon bara tagit vid och att det är någon annan som utformat den fina designen. Försiktigt sätter hon nålen i tyget, för att inte förstöra. Det är över lag få som broderar självsäkert och vant. En av ledarna berättar att de flesta som är där broderar för första gången.

Broderi under arbete. Ett stiliserat kvinnoansikte i rosa garn.

Den broderade texten lyder: ”Till dig, lilla stora kvinna”. Foto: Emma Eleonorasdotter

Broderier kan verkligen representera ”det lilla”. Det är hisnande att fundera på hur många kvinnor som suttit i sina hem, världen över, och broderat. Produktionen av handarbeten, säger en av ledarna, har för många kvinnor varit en tvingande norm som dränerat arbetet på skaparkraft och inspiration, emedan det för andra har varit en fristad. Detta är något som undersökts av många etnologer och folklorister, och fokus har de senaste decennierna legat på det senare. När jag söker på internet kommer det upp långa listor av kulturanalytiska studier av handarbete som kreativ uttrycksform, som terapi och som social gemenskap. Flera vill uttryckligen lyfta fram ett undangömt och nedvärderat hantverk. Jag tänker på hur det blev både när min mormor och när min farmor gått bort, och familjen skulle ta hand om deras respektive samlingar av broderade tavlor, vävda mattor, virkade dukar och annat. Jag tror att mycket slängdes, men jag slapp själv vara den som tog deras alster till tippen. Det hade jag inte klarat. Det hade då varit lättare att hitta ett utrymme att förvara dem på, för all framtid om så skulle behövas. Mormors och farmors hantverkskunnande, deras tid och vad som skulle kunna uttryckas som deras duktighet, som kvinnor och mödrar, fanns lagrade i föremålen. Vem vore jag att slänga det?

Under workshoppen laddas inte hantverket på samma sätt. Även om deltagarna närmar sig de finaste alstren med stor respekt är det tillfället i sig och den kollektiva produktens politiska budskap som står i fokus. Det exakta och grundliga ensamarbetet, som kännetecknar mormors och farmors verk, får stå tillbaka för det lekfulla, kollektiva och temporära. En av ledarna pratar om ”kraften i spontaniteten”. Om det lilla i det traditionella hantverket kunde kopplas till storheter som kulturella föreställningar, moral och normer, kopplas broderiworkshoppens smådelar rent fysisk samman med andras verk och det politiska budskap som de samlade arbetena handlar om. Stämningen är lågmäld, och jag tror att det handlar om ämnet för workshoppen, som förmodligen varit en livligare sammankomst om dagens politiska fokus varit ett annat. Nu finns alla dessa försvunna migranter i allas medvetande och det stillsamma broderandet är knappast den uttrycksform som verkar mest självklar som kommentar till att försvinnandena skett. Workshoppens arbeten med små stygn av färgglada, smala garntrådar mot vit bakgrund blir en slags litotes, en underdrift, som bjärt kontrasterar mot de oklara människoöden som vi bara kan föreställa oss.

Nuet görs på så vis på samma gång mera levbart, genom kaffe och umgänge, prat och kreativitet, och mindre uthärdligt, genom att hålla minnet vid liv av människor som vi aldrig träffat men som vi tror har råkat ut för människohandel. Filmiska scener med låsta lägenheter, våld och gråt flimrar förbi i det trevliga.

Hur är det då med hoppet? Finns det där någonstans? Jag vet inte riktigt, men kommer fortsätta leta.

Emma Eleonorasdotter

Lästips
Rebecca Solnit (2016). Hope In The Dark: Untold histories, wild possibilities. Edinburg: Canongate Canons

Bortbyting – ett mänskligt folktroväsen

Folktro, Ritual och materialitet

Sägner om bortbytingar har uppkommit i olika delar av Europa, bland annat i Tyskland, Polen och delar av England. Starkast etablerade som folktroväsen är de dock i Norden där troll och älvor är vanliga i folktron.

En ”bortbyting” handlar om fenomenet då en människa, oftast ett litet barn, blir kidnappat av övernaturliga väsen; vanligast av troll men ibland även av älvor. Det mänskliga barnet ersätts med ett av trollens egna barn. Begreppet ”bortbyting” används både för människobarnet och trollbarnet.

Troll är övernaturliga folktroväsen som på många liknar sätt människor, men som man tänkte sig bodde djupt inne i skogar, berg eller under jorden. Trollens motiv för att kidnappa människobarn var ofta avundsjuka på barnens skönhet. Vackra barn med ljust hår och blåa ögon tänktes vara mest i fara. Trollen uppfostrade sedan det kidnappade barnet eller använde det som betjänt, medan de mänskliga föräldrarna försökte avslöja deras bortbyting för att få tillbaka människobarnet. Andra motiv för att byta bort barn kunde vara att trollen ansåg att det var fint att bli uppfostrad av människor eller så kunde det vara ett sätt att låta ett gammalt troll bo bekvämt hos människorna. Det som ersatte mänskliga barnet; ett gammalt troll, ett trollbarn eller en bit av ett träd, förtrollades för att se ut som det kidnappade barnet.

Våra dagars uppfattningar av vad trollen kan ha varit är starkt påverkade av konstsagornas troll som bland annat är fulare och har mer omänskliga drag än folktrons troll. John Bauer tolkar här bortbytingsmotivet i Helena Nybloms Bortbytingarna från sagosamlingen Bland tomtar och troll 1913.

I Norden försökte man förhindra detta från att hända genom att placera ett ”magiskt” eller välsignat föremål vid barnets vagga. Trollen ansågs försvagas av järn eller metaller som till exempel vigselringar eller saxar. Eftersom trollen troddes kunna gå in i huset och kidnappa barnet under natten lade man vikt vid att inte lämna barnet ensam och på att hålla elden brinnande hela natten. Odöpta barn ansågs vara i större fara utan beskydd av kristendomen och välsignandet av barn var ett sätt att ge extra skydd mot att bli bortrövad.

Faktorer som kunde få föräldrar att tro att deras barn blivit bortrövat och ersatt av ett troll var främst barnets beteende och fysiska utseende. Missbildade och sjukliga barn, och barn som ansågs dumma kunde identifieras som bortbytingar. Avvikande beteende eller fräckhet kunde också vara tecken. I flera sägner nämns också tecken som ökad aptit, skrikande, onaturlig visdom och långsam utveckling. Fysiska drag som ovanligt stort huvud, platt näsa och krokig rygg sågs också som identifierande markörer för en bortbyting.

Om barnet blivit bortbytt och man redan blivit belastad med ett omänskligt barn gällde det att få bortbytingen att erkänna eller på annat sätt bekräfta att barnet inte var mänskligt, och på det sättet få tillbaka det äkta barnet. Barn som identifierats som bortbytingar utsattes ofta för misshandel för man trodde det skulle tvinga trollen att returnera kidnappade barnet. Milda åtgärder kunde handla om att lura bortbytingen och få den att avslöja sig genom att man gjorde något underligt eller uppseendeväckande som skulle överraska bortbytingen. I många fall handlade åtgärderna dock om att utsätta barnet för fara, exempelvis låtsas kasta det i elden.

Vad hände sedan? Vissa sägner slutar ”lyckligt” med att barnen utbyts igen och hamnar rätt, i andra fall då åtgärderna inte fungerat eller själva bortbytingen aldrig upptäckts kunde bortbytingarna glömma bort vilka de var och leva resten av livet på varandras platser. Andra bortbytingar återvände av sig själv och försvann utan varning. Mänskliga föräldrar kunde också överge bortbytingen eller i extrema fall begå barnamord. Dessutom kunde det hända att det bortrövade barnet returnerades i 15-årsåldern inför sin konfirmation, eftersom kristendomen troddes ha kraft över trollen.

Folkliga föreställningar om bortbytingar visar för oss hur folktrons svar på det oförklarliga och onormala speglats i sättet man hanterat dessa situationer innan dagens medicinska kunskaper fanns tillhanda. Nuförtiden skulle en krokig rygg antyda till skolios, svaghet eller missbildning kan tyda på sjukdom och funktionsnedsättningar. I sägnerna om bortbytingar hittar man också beteendemönster som ur modern synvinkel skulle kunna attribueras till autism och neurodivergens. Normaliteten av misshandeln och barnamordet av ”bortbytingar” kan dessutom bero på det allmänt hårda livet i medeltida Europa; det var vanligt med flera barn per familj för att de skulle hjälpa till med arbetet, men ett barn som inte klarade av det och blev en börda för familjen kunde bli övergivet eller dödat.

Skildringen av bortbytingar i folkliga föreställningar varierar men har samma grundfaktorer. Dessa sägner har varit ett sätt att handskas med oförklarliga, avvikande beteenden och utseenden hos barn. Nu är bortbytingar ett välkänt folktroväsen som spelar en viktig roll i folktrons historia.

Helen Hartman
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips
Henriksson, Blanka 2012. Trollen och vi – folkliga föreställningar i Svenskfinland. Scriptum.
Schön, Ebbe 1996. Troll och människa. Gammal svensk folktro. Natur och kultur.

Pandemin – fem år senare

Arkiv, Cultura, Etnologi, Frågelista

Corona är kanske det mest omtalade samtalsämnet nu, men utöver det påverkas inte mitt vardagsliv alls. Jag ser nog på denna epidemi på ett annat sätt än en ”vanlig influensa”. Detta eftersom att man varnar personer som tillhör en riskgrupp, vilket jag gör. Dessutom märker jag att andra människors hysteri påverkar mig. Människor bunkrar upp med mat och andra nödvändigheter och jag frågar mig själv om jag också borde? (M6236:16)

Nu är det fem år sedan coronapandemin nådde Finland och vände upp och ner på vardagslivet. Myndigheternas införde strikta begränsningar för att stävja coronavirusets framfart. Alla som hade möjlighet skulle arbeta hemifrån, skolorna stängde och publikevenemang inhiberades. Vi skulle begränsa vårt sociala umgänge och helst hållas hemma, eller umgås utomhus – på tillräckligt avstånd.

Distansarbete.

Citatet ovan är hämtat från kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista Coronaviruset i vardagen. Frågelistan publicerades den 12 mars 2020, samma dag som Finlands regering presenterade sina första åtgärder för att minska spridningen av Covid-19. I de 350 svaren på frågelistan delar människor med sig av sina första reaktioner på den nya situation de befinner sig i. Osäkerheten är stor och många frågar sig hur länge vi ska behöva leva i ett undantagstillstånd på grund av viruset.

Fem år senare lever vi fortfarande med coronaviruset, men det har tämjts med vacciner och nedgraderats till ett virus bland många. Pandemin har satt sin prägel på vår vardag, vi nyser i armvecket och tröskeln för att stanna hemma om man känner sig sjuk har blivit lägre.
I det nordiska forskningsprojektet Osäkra tider (Disrupted Temporalities) undersöker vi hur samhällskriser påverkar människors förhållande till tid – dåtid, nutid och framtid. Vi är intresserade av hur erfarenheter från pandemin fortfarande är en del av finländarnas vardag och hur man talar om och minns den tiden. I vår nya frågelista Pandemin – fem år senare vill vi veta hur just du minns pandemin.

Frågelistan publiceras i Finland, Danmark, Norge och Sverige. Den finländska frågelistan hittar du här:
https://link.webropol.com/s/osakratider (svenska)
https://link.webropol.com/s/epavarmatajat (finska)

Karin Sandell, projektforskare i etnologi. Bloggen skrivs inom ramen för det nordiska forskningsprojektet Disrupted Temporalities som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.

Brobyggande bastulåt

Identitet, Populärkultur

Den svenska melodifestivalens stora segrare är humorgruppen KAJ – tre killar från Komossa, Oravais och Palvis i Vörå kommun i Österbotten i Finland, som roat sina landsmän i flera år redan. Nu gör de det som många svenskspråkiga finländska artister drömmer om – tar Sverige med storm! Om man vill göra musik på svenska är det till Sverige man ofta vänder sig från Finland för att få en större publik och kunna försörja sig.

Medlemmarna i gruppen KAJ. Jakob Norrgård, Kevin Holmström och Axel Åhman. Foto: Lars Lundvist C BY-SA 4.0

Låten som driver med de bastubadande finnarna är inte direkt innovativ, temat är kanske rent av lite uttjatat, och frasen Ei saa peittää (Får ej övertäckas) har upprepats in absurdum när svenskar ska driva med det finska språket. Det märks att KAJ har fått hjälp att anpassa sig till en mer rikssvensk publik än tidigare, möjligen med bekostnad på den finurlighet som kännetecknar deras tidigare alster.

Vi är tillbaka i det som många utflyttade finländare vittnar om. Fördomarna om det finska är sega och svåra att komma bort från. Många första och andra generationens finländare har erfarenhet av hur skämt om knivar, alkohol, perkele och bastu kommer i vägen för att de ska uppfattas som enskilda individer i stället för stereotypa figurer. Det visar både litterära vittnesbörd och forskning (se ex Ågren 2006 och Henriksson 2024).

Svenskspråkiga finländare delar dessutom ofta upplevelser av att i Sverige bli uppfattade som allt annat än svenskspråkiga. I affärer byter expediter till engelska och i samtal kan rikssvenskar förtjust förkunna att finska ju inte alls är ett svårt språk, eftersom de förstår det mesta. Vilket ju inte är konstigt, eftersom det som de då uppfattat som finska endast är en variant av svenska (dvs finlandssvenska) som de är ovana vid, bortsett från några kändisar i var generation.

Kanske kan KAJ:s melodifestivalseger, utöver att vara ett proffsigt och humoristiskt bidrag i Eurovisionen, också föra med sig en ökad förståelse för det svenska i Finland. I tv-soffor och nyhetsintervjuer möter nu svenskar, som inte har så stora kunskaper om sitt östra grannland, andra sätt att vara finlandssvensk och tala svenska än de är vana vid. Rätt vad det är kommer kanske svenskan på västra sidan om Östersjön att utökas med några behändiga ord eller fraser, och om inte annat kan det bli lättare för finlandssvenskar att få tala just så som de gör i mötet med Sverige och det rikssvenska, utan att bli ifrågasatta eller rent av hånade. Att mötet nu delvis sker på österbottnisk dialekt kan göra att bilden av det svenskspråkiga Finland blir mer mångfacetterad, både i Sverige och på hemmaplan i Finland där KAJ skördar framgång också hos den finskspråkiga majoriteten. Det blir därtill det första svenskspråkiga bidraget som Sverige skickat till Eurovisonen sedan 1998 (ironiskt nog kom det senaste som sjöngs på svenska från Finland 2012). Med populärkulturen kan i bästa fall broar byggas och förståelse skapas mellan det svenska i Sverige och det svenska i Finland. Vi håller tummarna för KAJ:s framgång på mer än ett sätt!

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
som mött otaliga berättelser om svenskarnas oförmåga att förstå det finlandssvenska genom projektet ”Go West – Life is better there? Unga finlandssvenskar berättar om sin migration till Sverige

 

Litteratur
Henriksson, Blanka 2024. »Man är liksom alltid mittemellan på något sätt» Gränsöverskridningar i ett intervjumaterial om migration från Finland till Sverige. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. 146, s. 23–45

Ågren, Marja 2006. ”Är du finsk, eller …?” En etnologisk studie om att växa upp och leva med finsk bakgrund i Sverige. Göteborgs universitet.

Tidens avtryck

Forskning, Tid

Tiden går inte spårlöst förbi. Den sätter avtryck i vardagens rytm och rutiner. Den disciplinerar. Något tillspetsat påpekar antropologen Kevin Birth att klockor av olika slag skapar kollektiv ordning samtidigt som individens frihet begränsas (2012:8); vi tänker, känner och agerar med utgångspunkt i tidmätare.

Vi försöker kanske kontrollera tiden genom kalendrar och klockor, men tiden tycks inte räcka till. Den är en bristvara. Futila försök att effektivisera erbjuder sällan hållbara lösningar. Effektivisering tenderar att leda till fragmentisering eftersom en intjänad minut i en process helst ska investeras i en annan. Vi har internaliserat ett modernt, kapitalistiskt tidsbegrepp som förefaller hålla oss i ett järngrepp. Läs mera

Blodeuwedd ─ Brottsling, förbannelse eller oskyldigt offer?

Ritual och materialitet

Utav blommor skapas en vacker kvinna; hon är lösningen på förbannelsen som lagts på hennes blivande make av hans egen mor, om att han aldrig kommer att få en mänsklig hustru. I det drama som Blodeuwedd framträder i finns bland annat mängder av magi, en kärleksaffär och ett detaljerat mordförsök.  Blodeuwedd, som är en del av den walesiska samlingen av medeltida berättelser Mabinogion, har också blivit en centralfigur i många olika teateruppsättningar och litterära verk. Dessa antingen återberättar myten eller använder sig av element ifrån den för att skapa nya berättelser. Jag funderar kring vad de olika omtolkningarna av henne och de betydelser man ger berättelserna säger om den tid vi lever i och människans förändrade syn på kroppen. Läs mera

Det doftar jul

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Julen är en högtid då traditioner och atmosfär står i centrum. Att ha en julgran, dricka glögg, tända ljus, baka pepparkakor och äta risgrynsgröt med kanel och socker är alla traditionella ritualer som firar och symboliserar jultiden. Det som alla dessa praktiker har gemensamt är att de kommer med dofter som tillsammans spelar stor roll i skapandet av mys och julstämning.

Dofter kan ta oss tillbaka i tiden på ett speciellt sätt; de kan till exempel påminna om hur man har firat barndomens jular och väcka en viss nostalgi som berättar för våra interna klockor att nu är det dags att fira jul igen. Det finns inte bara en enda doft som symboliserar julen, utan faktiskt är det kombinationen av flera vintriga örter, rök och växter som skapar en doftcocktail som julfirare känner igen. Det är intressant att undersöka dessa dofter, eftersom själva dofterna kommer ifrån materiella ting, som skapar olika dofter, vilka sedan väcker känslor inom människor.

Åtminstone i norra delarna av Europa kommer själva naturen igång med juldofter redan före någon hinner börja med pepparkakorna och glöggen. I Finlands skogar finns det gran och tall som förknippas alla med julen. Julgranen är en symbol för julen med en klar doft, och doften av barrträd har en djup koppling till jultraditionerna och julritualer. I de gamla germanska och keltiska kulturerna var vintergröna träd symbolen för evigt liv, eftersom de förblev gröna även under de kalla och mörka vintermånaderna. Träden representerade hopp och pånyttfödelse, vilket gjorde dem till en naturlig del av midvinterfirandet. Då kristendomen spreds i Europa införlivades dessa traditioner i julfirandet. Att ha en julgran i hemmet blev populärt i Tyskland under 1500-talet, vilket förde doften av skogen in till hemmet. Granens doft är således inte bara en påminnelse om naturens skönhet, utan också om det eviga liv som julen i den kristna traditionen symboliserar.

Julblomman hyacint förtjänar också att bli nämnd då det är prat om traditionella juldofter! Hyacinten blev en julblomma i norra Europa under 1800-talet, särskilt i Sverige och Nederländerna. Anledningen är främst dess förmåga att blomma inomhus under vintermånaderna, vilket var ovanligt och eftertraktat på den tiden. Trenden med hyacinter växte då man upptäckte att lökarna kunde ”drivas” att blomma under vintern, vilket gav färg och doft till hemmen under den mörka och kalla tiden. Dessutom är den starka, sötaktiga doften något som förknippas med julstämning och gör att hyacinten blivit en klassisk dekoration och ett annat sätt att ta naturen in i huset.

Eftersom julen är en kristen högtid, kommer en stor del av dofterna som man förknippar med julen från den kristna kyrkan och Bibeln. Rökelse, myrra och stearinljus har alla sina egna religiösa betydelser i julfirandets ritualer. Brinnande rökelse har använts i bön och gudstjänst för att symbolisera att bönen stiger uppåt med röken till Gud. Myrrans doft är minst lika relevant i koppling till julen och den kristna tron, alltså som en symbol av döden. Myrrans uppgift var faktiskt att täcka lukten av döda kroppar med sin egen doft. Rökelse och myrra var gåvor som två av de tre vise männen gav åt den unge Jesus och hans föräldrar i berättelsen om den första julen, vilken var Jesus födelsedag.

Foto: Jean-Marie LAFON, CC BY SA 2.0

Fortsättningsvis, om kyrkans roll när det gäller juldofter, kan man inte glömma bort stearinljuset. Doften av ett brinnande stearinljus är inte i sig bara en juldoft eftersom det används aktivt i flera andra ritualer och traditioner men oavsett håller de sin plats som betydelsefulla i juldoftscocktailen. Doften av smältande stearin är svårt att undvika under jultiden. Trots att doften inte är så stark är den ändå superrelevant för julstämningsskapandet. Att fara till gravgården under jultiden och tända stearinljus på nära och käras gravar är en viktig tradition för många familjer, åtminstone i Finland. Då året är som mörkast ger de många brinnande stearinljusen på gravgårdarna en känsla av samhörighet, både mellan de levande och mellan levande och döda. Stearinljus tänds också i människornas hem till exempel på fönsterbrädan eller i julgranen.

Doften av julmat och nybakade bakverk som pepparkakor och lussekatter har slutligen den kanske allra största inverkan på julstämningen. Den traditionella julmaten, med inslag som kålrotslåda, skinka, och rosolli, ger en robust och jordnära doft som för tankarna till festliga måltider. Glöggen, som värms och serveras med russin och mandlar, sprider en kryddig och söt doft av kanel och nejlika. Kanel och nejlika kommer från Asien och ansågs som exotiska lyxvaror. Redan under medeltiden importerades de till Europa men eftersom de var väldigt ovanliga och dyra användes de bara under speciella tillfällen, alltså främst i julmat. Minttuakaakao, alltså varm choklad med en stänk av mintlikör ger en uppfriskande och söt arom vilket passar perfekt för kalla vinterkvällar. Tillsammans skapar dessa dofter en unik och omhuldad julstämning som för många är synonymt med finsk jul. Att äta julmat, vara med familjen, sätta upp dekorationer, lyssna till julmusik och dansa runt granen är alla sätt att fira en fullständig jul även utan luktsinnet, men det är intressant att undersöka hur mycket dofterna inverkar tradition och firandet.

Gabriela Andersson
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vaggvisor och godnattsånger: kärlek, kontinuitet, kulturarv och trygghet

Frågelista, Ritualer, Verbal folklore

I december 2023 gick Svenskt visarkiv (Visarkivet) och Institutet för språk och folkminnen (Isof) ut med en gemensam webbfrågelista om vaggvisor. Ambitionen var att få en bild av vad vi föreställde oss vara en vitt spridd och levande muntlig tradition. Vilka vaggvisor sjunger man, vem sjunger, och i vilka sammanhang (för det behöver ju inte bara handla om barn som ska sova)? Och vilka nya vaggvisor tillkommer, genom medier, migration eller nyskapande? I uppropet valde vi att tala om vaggvisor och ”godnattsånger” för att de svarande inte skulle tro att vi var ute efter någon specifik genre, utan just visor och nynnande som används för att söva eller lugna. Uppropet låg ute under ett drygt halvår och stängdes i början av juli 2024.

Med frågelistan ville vi få mer kunskap om vad som sjungs idag, men också om vad som sjöngs förr. Frågelistan skapades inom ramarna för ett nordiskt samarbete med syfte att samla in ett material som säger något om hur vi i Sverige och i det svenskspråkiga Finland över tid har utformat och idag utformar läggningsrutiner för våra egna (men även andras) barn. Frågelistan publicerades på Svenskt visarkivs webb musikverket.se i december 2023 och på Isofs webb isof.se i januari 2024 och togs ner i juli 2024. Svenska Litteratursällskapet i Finland sls.fi publicerade sin frågelista i augusti 2024 och den är fortfarande möjlig att svara på varför denna blogg endast berör svaren från de svenska arkiven. Isofs frågelista fick sammanlagt 142 svar och Visarkivets 120 svar. Continue reading →

Det farliga havet

Folkloristik, Folktro, Forskning, Seminarium, Vetenskapsförmedling

I Julia Öhmans pågående doktorsavhandling om havsnära sommarboende med fokus på naturnyttor berättar hennes informanter bland annat om vilken betydelse havet har för dem. I utsagorna framhävs att havet inger en känsla av frihet, trygghet, lugn, gemenskap och äventyrlighet medan det farliga havet inte ges särskilt stor plats i materialet.

I den nyutgivna volymen Maritim folktro. Sägner, myter och liminalitet diskuteras det maritima landskapets kulturella laddning samt hur havets oberäknelighet kunde bemästras genom magiska åtgärder. Här presenteras havet, i ett vagt definierat förr, som både farligt och nyckfullt. Land står för det stabila medan havet är under ständig förvandling, vilket föranleder både rädsla och skräck.

I mitt bidrag i volymen, ”Folktroföreställningar om havet och sägner om sjörån samt andra skräckfyllda berättelser” diskuterar jag dels folktrouppfattningar om havet, dels sägner om havets övernaturliga väsen samt berättelser om stormar. Många gånger handlar det om hur man på magisk väg kunde erhålla fiskelycka, hur man skulle bete sig i samband med fiske och vad man fick eller inte fick göra ombord – bland annat fick man inte vissla.

Havet kunde vara farligt bland annat i samband med storm. Från Replot berättas hur storm skulle motverkas genom magi: ”Man ställer sig mitt i båten med vänstra handen på stormasten och den högra hotande upplyft, under det man säger: ’Jag säger dig i Jesu Kristi namn, du ska sliut blås!’, vilket upprepas trenne gånger efter varandra. Hjälper icke detta, spottar man mot vinden och säger: ’Satan har släppt löst vädrets furste, men jag skall binda din makt’, varefter en femhörning ristas med knivsudden på förmasten”. Här kombineras en trollformel med kristna drag, en uppmaning som upprepas tre gånger, där tre är ett magiskt tal med ett spottande och uppgörande av ett pentagram som ansågs skydda mot det onda. Exemplet är från Finlands svenska folkdiktning, bandet Folktro och trolldom.

De övernaturliga väsenden, sjörået och havsfrun, uppfattades kunna straffa lata och lekfulla sjömän. Ett sådant exempel är en välkänd sägen om sjömän som lekte med en vante som uppenbarat sig på isen. Då hördes en röst som uppmanar besättningen att dra sig hemåt. De som hörsammade uppmaningen klarade sig, medan de som inte gjorde det gick förlorade i en storm. Här både varnar och straffar det övernaturliga väsendet besättningen.

Men de övernaturliga väsendena kunde också hjälpa till vid nöd. I ett exempel berättas om en hur ett skepp som i storm höll på att förlisa, mirakulöst räddas då en ”skäggig gubbe” som plötsligt uppenbarar sig skickligt navigerar fartyget genom farliga grynnor. Fartyget fick, enligt sägnen, besök av ett sjörå. Andra sägner handlar om farliga postfärder med häst och kärra över isen då isen kunde brista eller de gånger isen halshögg någon ur besättningen.

Dessa sägner utgör ett traditionsstoff om hjältemodiga postroddare, men också om farliga situationer med döden som resultat. Berättelserna handlar således om existentiell fara och skräck och förtäljer något om kustbefolkningens livsvillkor. Av denna orsak fanns både folktroföreställningar och berättelser om faror ute på havet. I volymens introduktion av Nilsson och Westerlund diskuteras varför berättelser om det farliga och oförutsägliga havet i relation till det övernaturliga berättades. Ett sätt att förklara det är att folktron bidrog till att skapa ordning i en stundtals farlig tillvaro. Sägner om övernaturliga väsen kan ”förstås som betydelsebärande affektiva praktiker som formade och formades av skärgårdsbornas, fiskarnas och sjöfararnas liv”.

Boken finns öppet tillgänglig på följande sida: https://www.doria.fi/handle/10024/190518
Utgåvan, som är redigerad av Fredrik Nilsson och Kasper Westerlund och utgiven av Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi, baserar sig på föredrag kring temat maritim folktro hösten 2023.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik och insjöälskare