Sambandet mellan skräpmetaforer och marginaliserade grupper

I samband med en exkursion i Köpenhamn och Malmö på kursen Urbana livsformer träffade vi etnologen Mikkel Bille som nämnde något som fastnade i mig. Jag citerar ur minnet: ”Vi kommer inte någonsin att helt kunna bli av med hemlösa, råttor eller drogmissbrukare och därför måste vi lära oss att kunna leva med dem”. Detta kopplade jag till mitt tema: skräp. Det kommer aldrig att finnas en stund då vi kan säga ”nu är vi fria från skräp”. Jag kopplade alltså ihop skräpet med de människor och djur som betraktas som oönskade levande och funderade på deras relation till varandra i det urbana rummet. Genom fältobservationer och funderingar kommer jag att presentera en analys av skräp, smuts och dess relation till marginaliserade människor och djur.

Att tänka på människor som skräp är en obehaglig tanke. Att se på marginaliserade människor från ett skräpperspektiv och se hur omvärlden behandlar och tänker kring dem skapade obehag hos mig. Att koppla skräp med de levande känns omoraliskt. Det förvanskar de levandes betydelse. Ändock kan jag känna igen att vissa människor har behandlats (och behandlas) som skräp i samhället, i synnerhet drogmissbrukare. Det känns som en kulturellt överenskommen uppfattning att det är personer som är äckliga, farliga och lata som använder droger. Dessutom uppfattas själva drogen som äcklig och farlig och de ställen de används på är äckliga och smutsiga, såsom övergivna byggnader med skräp och oreda eller smutsiga toaletter. Drogmissbrukare och droger ska följaktligen inte synas inom de områden som brukas av ”normalt” folk. Fördomar mot dessa människor är som ett stort mörkt moln som omfamnar dem och som det är svårt att komma igenom eftersom det deprimerande slutet vanligen föreställs vara döden. Det finns ett antagande att det inte lönar sig att försöka hjälpa dem, eftersom slutet är detsamma oavsett vilka insatser som tillhandahålls. Etnologen Mikkel Bille uttryckte att samhället tvärtom borde hjälpa drogmissbrukare genom att försöka hålla dem i liv. Han förklarade att forskningen visar att de flesta missbrukare som hålls vid liv kommer över sina drogproblem. Föreställningar om missbrukare som smutsiga, farliga och döende skapar på så vis dödlighet hos dem eftersom samhället inte investerar i att hjälpa dem. Samhället borde därför sträva efter att känna igen människan i drogmissbrukaren. Myndigheterna borde investera i stöd för drogmissbrukare istället för att behandla dem som kriminella och besvärliga. Attityden mot knarkare måste förändras. Från att se dem som levande skräp bör vi se missbrukare som människor som behöver hjälp.

Tobakfimpar, snusprillor, näsdukar, ölburkar, plastpåsar, kapsyler och engångsmuggar hör till det skräp som syns mest i mina observationer under exkursionen i Köpenhamn och Malmö. Jag märker att de förekommer i olika mängder i olika områden. Speciellt vid liminella ställen finns det skräp. På trappor, gångar, busshållplatser och gångtunnlar som kopplar ihop ett ställe med ett annat. Skräp samlas mellan trappgångar, bakom hörn, i skuggor dit vår syn inte når. Där skräpet får samla sig har också marginaliserade människor lov att existera utanför blickar. De hemlösa sover under broar i smutsiga sovsäckar, ungdomar sitter på trappor vid parkeringshus med sina elcigaretter, bakom soptunnor kanske någon står och röker cannabis.

I Köpenhamn i stadsdelen Nørrebro finns det ett tomrum där Ungdomshuset fanns innan det revs ner år 2007. Platsen är i ett liminalt stadium eftersom alla är osams om vad som ska göras med jordbiten. Foto: Isabella Zitting

Förorten Rosengård har haft ett dåligt rykte som en plats med våld och gängmentalitet. Enligt etnologen och exkursionsledaren Emma Eleonorasdotter har nyheter och media i Sverige målat upp Rosengård som ett extremt farligt ställe med mycket kriminalitet och gängvåld. När vi besökte området verkade det vara ett vanligt bostadsområde. Tågstationen var extremt ren. Nästan inget skräp syntes där, och bostadsområdena var också påtagligt rena. När vi sedan kom till platser som skolor, byggnader där fritidsaktiviteter ordnas och där parker fanns ändrades bilden, och skräpmängden höjdes markant. Det verkade som att de ställen som kunde bli besökta av folk utanför Rosengård städas. Etnologen Per-Markku Ristilammi guidade oss runt i Rosengård där han själv vuxit upp som barn. Han berättade att Rosengård alltid haft ett negativt rykte. Under hans tid uppfattades Rosengård som fult, kalt och ett dåligt ställe att bo på. Immigranter som flyttat till Malmö placeras ofta av myndigheterna i Rosengård. Eftersom Rosengård inte ser ut som ett stereotypt vitt svenskt bostadsområde kan rasism, både omedveten och medveten, placeras på området. Enligt Laleh Foroughanfar som är forskare i urbana studier, kopplas stigma mot området också till ett stigma mot människorna som bor på området (Foroughanfar 2023:13). Hon menar att det är en form av symboliskt våld, som också internaliseras av människorna som bor på området. De negativa tankarna om området knyts ihop med människorna.

Genom att koncentrera etniska minoriteter till Rosengård, en plats som redan förut inte haft ett bra rykte, blir kategoriseringen som en metaforisk sopsortering. De som inte passar in i den normaliserade bilden av det västerländska samhället placeras i ett och samma område. Att ett samhälle bestämmer att gruppera folk i ett område genom sortering kan tolkas som ett uttryck för hur  samhället kategoriserar människor enligt etnicitet, religion, status, kultur och så vidare.

En undergång i Malmö i stadsdelen Rosengård som går under Västra Kattarpsvägen. Rosengård är extremt rent annars men här vid undergången finns skräpet. Foto: Isabella Zitting

På offentliga och populära ställen finns det sociala överenskommelser om hur man ska vara. Där får inte människor som inte passar in samla sig. I stadens centrum med de äldsta och finaste byggnaderna, på dyrare bostadsområden, på museum eller i matbutiken till exempel. På dessa platser finns det också mindre synligt skräp. Det finns förväntningar på hur folk ska bete sig och hur de ska se ut. När en hemlös går in på ett bibliotek kan det skapa ångest hos omgivningen för att den hemlösa bryter mot uppfattningen om vem som använder biblioteket. Hemlösa, arbetslösa, droganvändare, ungdomar, rasifierade grupper och andra som inte passar in i den normativa uppfattningen av en ordentlig västerländsk människa hotar homogeniteten eller känslan mellan människor att de hör till samma grupp. En hemlös drogmissbrukare behöver bara existera på fel ställe för att störa det ”normala” samhället. Antropologen Mary Douglas har skrivit att skräp är saker på fel plats och att där det finns skräp finns det system som bestämmer vad är och vad är inte skräp (Douglas 2002:42). Enligt etnologen Lynn Åkesson, uppfattas det som kulturellt hotande när saker hotar att bli hemlösa eller hamnar på fel plats eftersom det ger känslan av kaos (Åkesson 2008:154).  Hon skriver om skräp och avfall men hennes analys kan även användas för att förstå marginalisering av människor. Douglas skriver också att saker som flyter mellan kategorier blir speciellt hotfulla. Människor som identifierar sig som hbtq+ passar inte in i den heteronormativa uppfattningen av verkligheten. De passar inte in i kategorierna som uppkommer genom heteronormativitet vilket gör att de kan uppfattas som kulturellt hotfulla bara genom att existera.

Vi kan även ta skräpmetaforen vidare och fundera på hur vi behandlar andra arter än människan. Den vanliga reaktionen när en spindel syns krypa på köksbordet är äckel eller fruktan. Vissa djur uppfattas allmänt som orena och kopplas på ett ännu tydligare sätt än människor ihop med skräp. Råttor, möss, kackerlackor, spindlar och duvor kan uppfattas som levande skräp. Dessa djur bor på ställen som enligt mångas uppfattning är smutsiga, såsom avfall och avlopp. Dock bor de nära människan varför kanske kackerlackor uppfattas som skräpdjur men inte många andra nedbrytare som exempelvis bor i skogen. Spindelnät är en vanlig symbol för oreda i ett förfallet hem och flugor samlar sig kring starka lukter och skräpiga ställen. Arternas levnadsvanor och boställen kan medföra att man uppfattar dem som smuts från människans synpunkt. Dock är duvornas skräpstatus svårare att förklara. Duvor utgjorde en viktig uppgift för människan som brevbärare men efter att de övergivits har de börjat betraktas som skräpiga fåglar. Duvorna har tappat sina överlevnadskunskaper och kan inte klara sig utan människor. Därför flockas duvar i städer där de lever på människors avfall vilket troligen är orsaken till att de kopplas samman med skräp.

Skräpdjur får existera utanför människornas blick och flera djur kryper fram på nätterna när människor gått och lagt sig. Djuren skapar dock problem om de lever på fel plats. Ett skräpdjur som kommer inomhus blir ett tecken på oreda. Städning blir som en förebyggelse mot ovälkomna gäster. Dessa djur har inte heller ett livsvärde och människor har uppfinningsrikt hittat på många sätt att ta livet av dem. Deras existens symboliserar skräp och människor gör allt för att städa bort dem.

Genom fältobservation och litteratur har jag presenterat hur våra attityder mot skräp, avfall och orenlighet kan kopplas ihop med hur samhället ser på vissa djurarter och folkgrupper. Beteendet mot dem kan jämföras med hur vi hanterar skräp. Hantering genom kategorisering, städning och genom att de existerar där blickar inte når. Alla varelser, även de som betraktas som levande skräp, försöker ju också bara leva, och enligt min åsikt förtjänar de mer empati och förståelse av omvärlden.

Isabella Zitting
Skrivet för kursen Urbana livsformer

Referenser

  • Foroughanfar, L. (2023). A Street Otherwise- Migration and Contested Livelihoods in a Post-industrial City. Urban Matters, (September 2026). https://doi.org/10.24834/urbanmatters.2023.09.4
  • Douglas, Mary. (2002). Purity and Danger : An Analysis of Concepts of Pollution and Taboo. Taylor & Francis Group
  • Åkesson, Linn. (2008). Det värdelösas värde och sopornas ordning. I M. Cronqvist (Red.), Hållbara värden (s. 137-154). Makadam förlag.

Med tack till Gustaf Packaléns minnesfond, Svenska Kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Aktiastiftelsen i Korsholm som finansierade exkursionen till Malmö och Lund.

Publicerat i Exkursion, Urbana rum | Lämna en kommentar

Estlandsexpeditionen 2026

I månadsskiftet september – oktober reste studenter, doktorander och personal, allt som allt 16 personer, från Åbo Akademi och Svenska litteratursällskapet till Estland, Hapsal med omnejd. Syftet var att leta efter spår av den estlandssvenska kulturen som utplånades i och med andra världskriget och den påföljande sovjetiska ockupationen och framför allt att lära sig mer om fältarbete. Samtidigt var det en uppföljning av tidigare expeditioner som lämnat spår i SLS arkiv, speciellt under 1930-talet.

Estlandsexpeditionen årgång 2026. Foto May Wikström

En spännande metod

Fältstudier är en spännande upplevelse. Bland humanister är det främst etnologer, folklorister och språkvetare som använder sig av fältarbete som metod, det vill säga lämnar skrivbordet och går ut i verkligheten för att samla data. I verkligheten möter man människor, intervjuar dem, deltar i olika sysslor och observerar materiell och immateriell kultur. Spänningsmomenten är många, man känner inte människorna som ska intervjuas – är de vänligt inställda eller skeptiska och tystlåtna? Blir det ett bra material eller inte? Hur fungerar inspelningsapparaturen? Tänk om ingenting spelats in? Är mina frågor relevanta? Hinner jag fram till informanten i tid? Det finns med andra ord ändlöst många orosmoment, det här var bara några av de vanligaste.

Dastan Khidir intervjuar i Nuckö gymnasium. Foto: Maris Kütt

Planering A och O

Ordspråket välplanerat – hälften gjort gäller också för ett lyckat fältarbete. De 8 studenterna hade vid avfärden gjort den teoretiska delen av själva kursen som bland annat innebar att välja sitt ämne och kontakta informanter på förhand. Till ovärderlig hjälp för att hitta informanter var doktorand Edgar Mirjamsdotter som skriver sin avhandling om revitalisering av det estlandssvenska kulturarvet och museichef Ülo Kalm på Aibolands museum, det estlandssvenska museet i Hapsal.

Över finska viken

På bilder från sommaren 1932 ses den dåtida Estlandsexpeditionens deltagare sitta ute på däck på ångbåten Ebba Munck.

Vädret hade tillåtit också expeditionen år 2026 att sitta ute på däck men dagens kryssningsfartyg påminner snarare om ett helt köpcentrum, tiden gick snabbt och på endast två timmar var vi framme i Tallinn.

Åboborna hade startat tidigt på morgonen och i bussen till Hapsal tystnade pratet rätt snabbt.

Vi inkvarterades på ett hotell alldeles i närheten av Aibolands museum vid vackra Väike viik med strandpromenaden bakom hörnet. Vår första dag avslutades med en grundlig rundvandring i Hapsal med Ülo Kalm som guide. Han pekade särskilt ut olika platser med estlandssvensk koppling, som till exempel gymnasiet och borgen där den första sångfesten hölls år 1933.

Morgonsamling på hotellet i Hapsal. Foto: Maris Kütt

Den viktiga samlingen

Varje morgon inleddes med en samling där var och en berättade om sitt program för dagen. Den första morgonen kändes elektriciteten direkt i luften och vi visste att nu är vi i gång. Det behövdes blanketter för medgivande till dokumentation, inspelning och fotografering och de behövdes på olika språk. Det behövdes inspelningsapparater och extra batterier. Den tredje dagen insåg vi att det också behövdes bilar för att komma till Ormsö och Nuckö.

Lika viktigt som att berätta om dagens plan, var att reflektera över vad som hänt dagen innan. Vad var och en gjort, hur man bedömde att intervjuerna lyckats och om det dykt upp någonting särskilt med tanke på temat. De olika ämnesområdena som studenterna fokuserade på, utgående från det estlandssvenska, var språket och identiteten, hantverk, skolan på Nuckö, sjöfart, gemenskap inom kyrkan, materiell kultur och identitet, hembygdsföreningar och så filmades också två konserter med talharpa, ett instrument typiskt för trakten.

Sara Råholm anslöt sig till Torsdagstanterna med eget handarbete för att få en nära kontakt till gruppen som varje vecka träffas i Aibolands museum. Foto: Maris Kütt

Kropp och själ

En viktig del av tillvaron på ett fältarbete är de gemensamma diskussionerna om vad man upplevt. Att åka i väg tillsammans och vistas på en annan ort, det vill säga inte gå hem till kvällen var för sig, ger en fördjupning och särskild förståelse för det material som skapas. Ofta sker den här typen av utvärdering på krogen över ett glas öl men därvid var det här fältarbetet ett undantag. Vi bodde emellertid på ett spahotell och hade fri tillgång till 5 olika bastur och minst lika många bassänger ända till klockan 22 på kvällen. Bubbelpoolen blev samlingsplatsen där fältarbetets alla dimensioner ventilerades kväll efter kväll.

Nuckö och Ormsö

Nästsista dagen åkte en grupp till Ormsö för att intervjua och delta i ett talkoarbete på hembygdsgården samt filma och intervjua barn som spelade talharpa i den lokala skolan. En annan grupp tog sig till Nuckö, till skolan, kyrkan, gravgården och hann också med en avstickare till den nordligaste udden Spithamn, därifrån man även flytt med båtar över till Hangö.

Spithamn. Där borta i fjärran ligger Hangö. Foto: Maris Kütt

I SLS arkiv finns flygfotografier från Estlandsexpeditionen 1933 som visar tätt byggda byar både på Ormsö och Nuckö. Idag ser landskapet annorlunda ut, i byarna finns inte så många hus kvar och speciellt i Spithamn går diskussionerna heta om den nybyggnation som skett när marker som återfåtts sålts till parceller för sommarboende stadsbor. Det är inte ett traditionellt byggnadsskick som uppförs utan kataloghus med kringgärdande staket och häckar av tuija.

Edgar Mirjamsdotter fotograferar Johan Nymanns grav, känd för att han lade grunden för den estlandssvenska kulturella väckelsen vid sekelskiftet 1900. Foto: Maris Kütt

Från material till arkiv

Sista dagens morgon knöts fältarbetet ihop på morgonsamlingen. Materialet var insamlat och kvar fanns frågor och svar om transkribering, arkivering, filformat, filöverföring och blanketter för olika tillstånd beträffande användning. Nu tar arkivarierna vid Svenska litteratursällskapet över och sammanställer materialet till en samling som småningom kan användas av vem som helst som besöker SLS arkiv. För studenterna återstår att avsluta kursen genom att bearbeta materialet och muntligt och med Powerpoint presentera sitt material och sina erfarenheter av fältarbetet.

Kontinuerlig insamling

I SLS arkiv finns från tidigare en hel del material insamlat i Estlands svenskbygder. I slutet av 1800-talet tecknade man ner språket och i början av 1900-talet traditioner, folktro och folksed. År 1932 åkte en hel expedition söderut för att fånga det estlandssvenska i ord och bild. Men sedan blev det en lång paus i kontakterna, följande Estlandsexpedition gjordes 1980 inom ett samarbete mellan Finland och Sovjetunionen. För SLS del intervjuade Lars Huldén och Ann-Mari Häggman bland annat den kända estlandssvenska vissångaren Maria Murman på Ormsö om dialekter, visor och folkloristiskt traditionsmaterial.

Bilfärjan till Ormsö är prydd med mönster ur det estlandssvenska textilarvet. Foto: Maris Kütt

Svenska litteratursällskapet i Finland och ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi har under flera års tid samarbetat kring den kurs som handlar om fördjupat fältarbete. Årets expedition var den första som gick utanför Finland. Alltför exotiskt kändes det ändå inte, estlandssvenskar och finlandssvenskar har historiskt haft många gemensamma beröringspunkter som svenskspråkiga kustbor bosatta utanför Sverige. En fråga som jag tror att flera tänkte på under fältarbetets gång, var hur hårt estlandssvenskarna drabbades av ockupationen och hur det skulle ha sett ut idag om Estland fått förbli självständigt efter andra världskriget. Omvänt gick tankarna till vad som hänt finlandssvenskarna om motsvarande hade hänt oss.

Yrsa Lindqvist
Arkivspecialist
Svenska litteratursällskapet i Finland

Publicerat i Arkiv, Exkursion, Fältarbete, Undervisning | Lämna en kommentar

Regler och normer inom det urbana rummet Christiania

Trötthet inför världens makthavare, kapitalismen, krig och oroligheter är något jag upplever i min omgivning. Världsläget diskuteras och politiker kritiseras. Jag kan känna att människor omkring mig längtar efter en form av frihet att vara sig själva, och efter en gemenskap i sin närhet. Jag upplever att flera omkring mig behöver en förändring i sin vardag för att ibland kunna få en paus av världens buller. I denna text kommer jag att diskutera hur frihetens regler ser ut idag inom Christiania och hur de skiljer sig från det övriga danska samhällets regler.

Fristaden Christiania är en gemenskap som uppstod när en aktivistgrupp ockuperade ett tomt militärområde 1971 i Köpenhamn (Loddo 2017:101). Ockupationen väckte stort intresse och samhällsdebatt. Christiania beskrevs av vissa politiker för ett socialt experiment men 1973 fick det officiell – men till en början tillfällig – status av den danska socialdemokratiska regeringen (Thörn, Wasshede & Nilson 2011: 7). Ockupationen har sedan dess genomgått flera motgångar och förändringar på grund av politiska beslut, men invånarna har lyckats behålla området och utveckla gemenskapen till en större rörelse och ett boendekollektiv. Idag bor det ungefär 900 personer i Christiania.

Karta över Christiania. Foto: Jael Kauko

En liknande trötthet på världsläget och längtan efter frihet, som jag alltså upplever som högst aktuell idag, låg bakom Christianias uppkomst. Christianiabon Mette Skov förklarar hur det på 1970-talet fanns många hemlösa ungdomar i Köpenhamn och att en stor del av dem var missnöjda med världsläget och ville skapa förändring. Det var även en tid då den globala hippierörelsen ifrågasatte traditionella värderingar och motsatte sig krig och konsumtionskultur. Enligt Skov ville ungdomarna hitta alternativa sätt att leva tillsammans med likasinnade i ett kollektiv. Skov säger: ”It was a breaking time…kinda like a revolution time”, som förklarar ytterligare hur tidens samhälle upplevdes.

Christiania som rörelse och livsform bryter flera västerländska normer och regler och är känt för sin liberala syn på droger samt sin kritik mot globala maktsystem. Christiania förknippas ofta med vilka regler som inte följs och med idén om en fristad, men mer sällan reflekterar man över vilka nya regler som formats inom området för att få vardagen att fungera. Med andra ord betyder frihet i Christianias fall inte ett totalt saknande av regler, utan skapande av sådana regler som passar in i den egna världssynen. Detta kan vara till exempel en regel om deltagande och aktivitet för gemenskapens bästa. Det betyder att man inte kan fokusera enbart på sin individuella nytta och lycka, utan måste fundera över hela kollektivets bästa. Detta är något som kan skapa en känsla av trygghet, gemenskap och frihet då man vet att Christianias grundtanke är att man ska vilja människorna runt en det bästa och att man kan lita på dem. Jag anser att specifika regler och normer är vad som möjliggör ett upprätthållande av den utopiska tanken om friheten inom staden. Det skapar dock en intressant motsättning, där man strävar efter frihet genom att motsätta sig vissa regler, samtidigt som man applicerar andra regler för att friheten ska fungera.

Olimpia Loddo skriver 2017 om oskrivna regler inom Christiania. Hon beskriver hur invånarna lever relativt fritt och att strävan efter frihet var central i uppkomsten av den självstyrande gemenskapen (Loddo 2017:103). Detta väcker en fråga inom mig: hur upplever man ett relativt fritt liv i en gemenskap fylld med regler och normer? I denna text kommer jag att diskutera vilka regler som råder inom fristaden Christiania och hur dessa spelar in på en upplevelse av frihet och autonomi inom sin egen gemenskap.

Jag diskuterar mitt material utifrån det teoretiska begreppet anarkism. Enligt den brittiska författaren och socialteoretikern Colin Ward innebär anarki frånvaro av regering och myndighet (1966: 1). När det gäller anarkism som teori om organisationer delar Ward in dem i fyra punkter: 1) frivillighet, 2) funktionalitet, 3) tillfällighet och 4) liten skala (Ward 1966: 2). Begreppet anarkism är relevant i analysen av regler inom Christiania, eftersom det kan ge en inblick i hur ett alternativt samhälle kan organiseras när det saknar myndighet och regering. Christiania är ett kollektiv som har skapat ett alternativt sätt att organisera sin vardag. De har ingen ledare eller myndighet, och det är just därför som begreppet anarkism kan synliggöra vilka regler som gäller inom gemenskapen och vad detta alternativa sätt att organisera samhället går ut på. Längre fram i texten kommer jag att förklara Wards fyra punkter om anarkism, men innan dess vill jag ge en inblick i vad jag kunde observera under mitt besök i Christiania.

Jag deltog under kursen Urbana livsformer i en guidad tur genom Christiania som leddes av Mette Skov. Genom deltagande observation samlade jag in material. Jag lyssnade på guiden, tog anteckningar och fotograferade skyltar. Under detta arbete fokuserade jag på sociala regler, även sådana som kunde utläsas mellan raderna i det som sades. Syftet med denna text är att synliggöra vilka regler som har skapats i en gemenskap som strävar efter en känsla av frihet och motsätter sig vissa av det övriga samhällets regler. För att möjliggöra detta lyfter jag fram de normer och regler som finns inom Christiania och diskuterar dem i relation till Wards anarkism-begrepp.

Under guidningen framkom fyra grundläggande organiserande regler för Christianiabor: gemensam ekonomi, konsensusbeslut, enhetslön (det vill säga lika lön för alla, för arbete inom Christiania) och besittningsrätt till den bostad man bor i (som får användas som ens egen men ägs inte). Andra viktiga regler som jag noterade under rundturen var att inga hårda droger[1] tillåts. Skyltar om detta fanns redan vid ingången till området. Vår guide Skov uttryckte sig tydligt om detta och var personligen emot dem.

No hard drugs! står det på ett fönster i ingången till Christiania. Samma text återkommer på olika ställen inom området. Foto: Jael Kauko

När det gäller cannabisanvändning verkade den vara allmänt accepterad. Många christianiters positiva inställning till cannabis, men negativa inställning till försäljningens villkor, skapade en konflikt som de brottats med i åratal. Polisens arbete mot cannabisförsäljningen gjorde att endast våldsamma grupper med stora resurser kunde upprätthålla handeln, vilket även blev fallet i Christiania. Kriminella gäng kom därför att styra försäljningen, och deras koppling till våld och makthierarkier skapade oro på Christianias gator. Eftersom makthierarkier och våld stred mot Christianiabornas värderingar, beslutade de att stänga Pusher Street och den öppna cannabisförsäljningen.

Efter detta har polisens regler och övervakning av köp, användning och försäljning av cannabis i området skärpts. Numera kan man även få böter om man ertappas med att röka cannabis. Skov antydde dock att invånarna i stället har börjat röka hemma. Under rundturen kände jag doften av cannabis och såg en person sälja det till någon vid Pusher Street. Detta tyder på att försäljning och användning fortfarande förekommer, men i mindre utsträckning och mer diskret än tidigare.

När det gäller marginaliserade personer i samhället, särskilt alkoholister, verkar Christiania vara mer inkluderande och förstående än vissa andra samhällen. Däremot gäller detta inte personer som är beroende av hårda droger; enligt Skov tillåts inte personer som använder hårda droger och kan bli uteslutna ur gemenskapen.

Christiania har ett starkt engagemang för den koloniserade befolkningen på Grönland och ett problematiserande av effekterna av Danmarks kolonialism. Därav skiljer sig Christianias stödjande attityder från övriga danska samhället, när det kommer till att förstå och stödja personer som kämpar med effekter av kolonialismen. Det betyder att det finns en oskriven regel inom Christiania att välkomna, stödja och förstå människor som inte blir förstådda av det övriga samhället. I Christianias centrum, vid det tidigare Pusher Street, finns även en stor vägmålning av en grönländsk kvinna, vilket kan tolkas som ett uttryck för uppskattning av den grönländska kulturen. Denna målning utrycker ytterligare den ovan beskrivna sociala normen om ett accepterande och uppskattande klimat, gentemot de grönländska kulturer och de människor som är en del av den, som råder inom Christiania.

Väggmålning i Christianias centrum. Foto: Linda Forsell

Enligt Wards anarkismbegrepp, måste deltagande vara frivilligt, det är hans första punkt. Han menar att det inte finns någon poäng i att förespråka frihet och ansvar om medlemskap är obligatoriskt (1966: 2). Detta går i linje med hur Christiania fungerar. För att få bo i Christiania måste man ansöka, och invånarna beslutar gemensamt om huruvida en person ska godkännas. Nya invånare tas endast emot när någon flyttar ut. För att flytta in måste man acceptera de levnadssätt och regler som gäller där. Man måste inte bo i Christiania, vilket gör det frivilligt, men den som vill bo där måste acceptera de gemensamma reglerna, som handlar om att ta hand om varandra. Man kan med andra ord inte bosätta sig inom Christiania och strunta i de andra som bor där, och det är hur det skiljer sig från ett vanligt bostadsområde.

Den andra punkten, funktionalitet, innebär enligt Ward ett engagemang för gemenskapens överlevnad och välbefinnande, snarare än enbart individens egen nytta (1966: 2). Detta överensstämmer med hur Skov beskrev Christiania. Alla förväntas bidra genom arbete, delta i möten och vara med och skapa en fungerande vardag. Skov beskrev även konsensusprincipen, som innebär att alla beslut kräver enighet. Det innebär att man ibland måste kompromissa och acceptera beslut som inte helt överensstämmer med ens egna önskemål. Konsensusbeslut tar även mycket tid och därför kräver det ytterligare engagemang i termer av tålamod. En sådan gemenskap kräver alltså att man tar hänsyn till helheten och inte enbart sina egna intressen.

Den tredje punkten, tillfällighet, kan anses stärka en gemenskap genom det gemensamma arbetet tillsammans med sin grupp för att kunna fortsätta skapa en framtid tillsammans (1966: 2). En känsla av tillfällighet i gemenskapen kan fungera som en motivationsfaktor och säkerställa att man inte börjar ta kollektivet som givet och därför förblir man inte heller passiv inför att arbeta för sitt kollektiv. Skov betonade även vikten av att Christiania är en levande och föränderlig gemenskap. Hon framhöll att det är viktigt att invånarna är öppna för nya idéer och förändringar, men det kommer med att det ibland blir tuffa konversationer med ärliga och även starka åsikter. Skov betonar den viktiga rollen som diskussioner har, även om hon samtidigt beskriver frustrationer över hur tungt det kan kännas ibland. Det anser jag är naturligt och kommer med sådana tunga diskussioner. När det kommer till Christianias framtid säger Skov hur behovet av nya invånare alltid finns eftersom de kan bidra med nya perspektiv, och att sådana behövs för att gemenskapen ska kunna fortsätta utvecklas och överleva. Tillfälligheten märks också i relationen till den danska staten, eftersom invånarna inte vet hur länge Christiania kan existera i sin nuvarande form. Detta skapar ett behov av kontinuerligt samarbete för att bevara området.

Wards fjärde punkt, att hålla organisationen liten, handlar om möjligheten till personliga relationer (1966: 2). Han menar att byråkrati och hierarkier har svårare att utvecklas i mindre organisationer (Ward 1966: 2). Skov nämnde att det är viktigt att kunna känna igen de personer som rör sig i området. Christiania kan inte heller expandera hur mycket som helst eftersom området har gränser, och det verkar inte heller vara önskvärt. Även om cirka 900 invånare kan uppfattas som många, kan gemenskapen upprätthållas genom deltagande i möten, evenemang och daglig närvaro i området.

Slutdiskussion

Christianias organisation kan förstås genom Wards fyra principer för anarkism: frivillighet, funktionalitet, tillfällighet och liten skala. Invånarna förväntas bidra aktivt till gemenskapens funktionalitet och delta i beslutsfattande genom konsensus. Gemenskapens överlevnad bygger på ständig förändring, nya perspektiv och anpassning till yttre faktorer. Tillfällighet är därmed påtaglig i Christiania, även om den inte alltid är självvald utan ofta påverkas av omvärlden. Samtidigt tycks den gemensamma inställningen vara att förändring är något positivt, vilket gör att Wards idé om organisering genom tillfällighet ändå blir relevant. Den begränsade storleken möjliggör social närhet och intensiva diskussioner, och bidrar till att hålla samman strukturen genom att motverka utvecklingen av hierarkier och byråkrati.

Gatukonstverk i Christiania. Foto: Jael Kauko

Sammanfattningsvis inkluderar de centrala reglerna inom Christiania gemensam ekonomi, konsensusbeslut, enhetslön och begränsad äganderätt. Hårda droger är förbjudna, medan cannabis historiskt har varit accepterat men idag är mer reglerat av danska staten och mindre synligt. Samtidigt visar gemenskapen större tolerans för vissa marginaliserade grupper, men sätter tydliga gränser vid vissa former av destruktivt beteende. Reglerna som gäller inom Christiania bryter det övriga samhällets regler nästan helt och hållet. Reglerna som Christiania gemenskapen skapat liknar ett anarkistiskt sätt att bygga ett samhälle, som till exempel att motsätta hierarkier och att inte ha en ledare. Även det kollektiva ägandet och enhetslönen är något som ofta kan anses som anarkism. Därav skulle jag konstatera att reglerna inom Christiania kan sägas vara anarkistiska och att christianiaborna lever anarkistiskt inom sin egen gemenskap.

Jael Kauko
skrivet för kursen Urbana rum

Referenser

  • Loddo, O. (2017). Drawing an Unwritten Common Law: The Normative Pictograms of Christiania. ARSP: Archiv Für Rechts- Und Sozialphilosophie / Archives for Philosophy of Law and Social Philosophy, 103(1), 101–116. http://www.jstor.org/stable/45175242
  • Thörn, H. Wasshede, C. & Nilson, T. (2011). Introduction: From ‘social Experiment’ to ‘Urban alternative’ — 40 Years of research on the Freetown. I Space for Urban Alternatives? Christiania 1971–2011. Gidlunds förlag. S. 7-37
  • Ward, C. (1966). Anarchism as a Theory of Organization. Theanarchistlibrary.org

Med tack till Gustaf Packaléns minnesfond, Svenska Kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Aktiastiftelsen i Korsholm som finansierade exkursionen till Malmö och Lund.

[1] Droger som förknippas med dödlighet genom att de är starkt beroendeframkallande, och har starka effekter som snabbt kan skapa sociala problem, till exempel heroin och kokain

Publicerat i Exkursion, Urbana rum | Lämna en kommentar

Stadens löfte och verklighet

Hur känns en stad, och hur vill olika aktörer att den ska kännas? Under några intensiva dagar i Köpenhamn och Malmö undersöker jag glappet mellan stadens marknadsförda identitet och den faktiska upplevelsen på plats. Genom egna observationer, stadsvandringar och möten med forskare och lokala aktörer visar jag hur stadsbrandingen inte bara skapar bilder av städer, utan också påverkar hur vi rör oss, tolkar och förstår det vi möter.

Städer är inte bara fysiska platser, de är också berättelser. Genom stadsbranding försöker kommuner, stadsplanerare och politiska aktörer aktivt forma dessa berättelser och skapa en attraktiv bild av staden. Stadsbranding, eller place branding, beskriver statsvetaren och policyrådgivaren Simon Anholt som hur offentliga aktörer medvetet arbetar med att bygga ett varumärke för att påverka hur de uppfattas av omvärlden. Med omvärlden menas till exempel turister, investerare och men även invånarna själva (2007:4). Det innebär att vissa aspekter av staden lyfts fram medan andra hamnar i bakgrunden. Samtidigt finns det ofta en diskrepans mellan den bild som förmedlas och den verklighet som faktiskt upplevs.

Syftet med denna text är att undersöka hur en sådan diskrepans kan ta form i praktiken. Undersökningen utgår från mina egna erfarenheter från en exkursion i Köpenhamn och Malmö i april under kursen Urbana Livsformer vid Åbo Akademi. Mitt material består av observationer och fotografier från de olika platserna vi besökte. Fokuset ligger på hur det faktiskt kändes att vara på dessa platser.

Jag landar på Kastrup en sen eftermiddag och hinner få en glimt av vårsolen innan jag sätter mig på metron som jag hoppas ska ta mig till Nørrebro. Genom fönstret ser jag breda cykelbanor, moderna byggnader och välplanerade stadsrum. Allting känns genomtänkt. Människor rör sig snabbt och redan under första resan formas en bild av Köpenhamn; en modern, stilren och välorganiserad stad.

Bilden jag fick liknar den som förmedlas på Visit Copenhagens hemsida. Köpenhamn beskrivs som en stad präglad av hållbarhet, design och hög livskvalitet. Där lyfts även cykelkulturen och gröna stadsrum fram som centrala delar av stadens identitet. Mina första intryck av staden går till stor del i linje med det offentliga aktörer och turistorganisationer försöker skapa genom sin stadsbranding.

När jag till slut hittar fram till Urban Camper Hostel i Nordvest känner jag att jag kan pusta ut. Samtidigt känns det som att staden redan lever upp till den bild som förmedlas genom Köpenhamns stadsbranding. Nørrebro beskrivs som en av Köpenhamns mest kulturellt mångsidiga städer. Restauranger, språk och människor från olika bakgrunder blandas med caféer, cyklar och trendiga butiker. Hos mig skapar det en känsla av öppenhet och kreativitet.

Dagen därpå inleddes fältarbetet med en stadsvandring i Nordvest. Vi utgår från en karta framtagen av etnologen Mikkel Bille. Den leder oss inte genom de mest centrala och tillrättalagda delarna av staden, utan istället besöker vi miljöer där stadens uttryck känns mindre polerat och mer spontant. Vi passerar byggarbeten, husfasader täckta av grafitti och får besöka kreativa mötesplatser som till exempel Demokrati Garage. Dessa miljöer skiljer sig från den stilrena och välordnade bild som dominerar på Visit Copenhagen. Samtidigt motsade de inte helt stadens branding. Tvärtom kunde den kreativitet och mångfald som lyfts fram i marknadsföringen också spåras i dessa mindre och ”oputsade” stadsrum.

Foto: Caroline Voutilainen

En viktig del av fältarbetet i Köpenhamn var besöket och den guidade rundturen i Christiania. Vi fick ta del av fristadens historia, om hur det började som ett idealistiskt socialt experiment, och vi fick se hur området än idag har sina alternativa levnadsstrukturer. Christiania var något helt annat, det kändes som att man rörde sig i en helt annan stad. Både det visuella och sociala skiljde sig tydligt från det övriga Köpenhamn vi fått uppleva. Husen var färgglada och oregelbundna och tempot långsammare. Människor gick runt och rastade sina djur, smala stigar slingrade sig mellan egenbyggda hus och väggarna var täckta av målningar med citat som: ”Saerdeles lavt ambitions niveau…tack!” [Synnerligen låg ambitionsnivå… tack!]. Samtidigt blev det tydligt hur det alternativa också kan bli en del av stadens varumärke. Christiania beskrivs på Visit Copenhagen som en unik fristad och ett alternativt samhälle i hjärtat av Köpenhamn. De skriver även att Christiania genom åren förknippats med Pusher Street, men idag genomgår en förändring och utveckling med starkare fokus på hållbarhet, kultur och delat ansvar. Det alternativa står alltså inte utanför stadsbrandingen utan används snarare för att förstärka bilden av staden som öppen, kreativ och fri.

När fältarbetet fortsatte i Malmö riktades vårt fokus mot andra erfarenheter av det urbana livet. I Rosengård mötte vi etnologen Per-Markku Ristilammi, som berättade om hur stadsdelen förändrats över tid sedan publiceringen av hans avhandling Rosengård och den svarta poesin (1994). Medan vi rörde oss genom området passerade vi flera förskolor med lekplatser och människor var i rörelse överallt. Under lunchen på Rosengårds centrum mötte vi även en representant från Ensamkommandes förbund. Han berättade om sina erfarenheter av Malmö och hur staden kan upplevas beroende på vem man är. För en papperslös minderårig migrant handlar vardagen inte bara om att hitta sin plats i en ny stad, utan också om att leva med osäkerhet kring boende, försörjning och framtid samtidigt som familjen finns kvar i ett annat land.

Dessa berättelser kan också kopplas till den bild av Malmö som förmedlas genom stadsbrandingen. På Visit Malmö beskrivs staden som en plats där mångfald är en central del av stadens identitet. ”En av norra Europas främsta mötesstäder”, skriver de.  Den kulturella mångfalden var tydlig i gatulivet, språket och människorna vi mötte.

Under samma dag besöker vi även Naturum Öresund. Där får vi ta del av havsaktivistiskt arbete med fokus på hållbarhet. Besöket gav konkreta exempel på hur frågor om hållbarhet kan omsättas i praktiken genom utbildning, informationsarbete och lokalt engagemang. Och det blev tydligt att hållbarhet inte bara är ett begrepp som används i marknadsföringen utan också något som olika organisationer och aktörer arbetar med i vardagen,

Senare rörde vi oss vidare till Västra Hamnen. Området präglades av modern arkitektur som Turning Torso, breda promenadstråk och byggnaderna låg i tydliga kvarter. Besöket gav ytterligare exempel på hur framtidsorienterad stadsutveckling som lyfts fram i Malmös stadsbranding också tar fysisk form i stadsmiljön. Samtidigt skiljde sig området tydligt från de delar av Malmö vi tidigare hade besökt. Rosengård präglades mer utav ett livligare gatuliv och möten mellan människor medan Västra Hamnen gav ett mer planerat och arkitektoniskt uttryck.

Intrycket av att Malmös stadsdelar rymmer olika uttryck för stadsliv. Detta förstärktes ytterligare under följande dags stadsvandring i Möllevången tillsammans med historikern Pål Brunnström. Brunnström berättade om hur olika historiska, sociala och kulturella rörelser satt sin prägel på stadsdelen över tid. Vandringen fick mig att se Malmö som en stad där olika historier och erfarenheter möts. I Möllevången blev detta synligt genom arbetarklassens historia i den äldre bebyggelsen, samtidigt som torget, restaurangerna och butikerna speglade den kulturella mångfald som präglar området idag. Brunnström lyfte också fram hur stadsdelen genomgår förändring över tid och där frågor om gentrifiering blir synliga i takt med att nya verksamheter etableras.

I både Köpenhamn och Malmö framträder stadsbranding som ett aktivt arbete med att skapa attraktiva bilder av staden. Fokuset ligger på hållbarhet, livsstil och modern stadsutveckling. På Visit Copenhagen betonas exempelvis stadens cykelkultur, design och hög livskvalitet, och på Visit Malmö lyfts likaså hållbarhet men även innovation och att Malmö är en öppen, mångkulturell stad. Dessa beskrivningar fungerar som utgångspunkter för hur olika aktörer vill att städerna förstås och uppfattas.

Foto: Caroline Voutilainen

Under exkursionen blev dessa bilder synliga i de miljöer vi besökte. I Köpenhamn mötte vi välplanerade stadsrum längs metrosträckor och i centrala delar av staden breda cykelbanor och en tydlig urban struktur skapade intryck av ordning. Även platser där noggrannt utformade miljöer, ljus, ljud och rörelse skapade en iscensatt upplevelse av staden. I Malmö blev liknande uttryck synliga. Öppna kajstråk, stora offentliga ytor och modern arkitektur formade en visuellt sammanhållen stad. Att uppleva en stad innebär att röra sig mellan dessa olika lager, mellan det som visas upp och vad som upptäcks.

Stadsbranding formar inte bara hur städer ser ut, utan också hur de förstås och upplevs. . Frågan blir därför inte bara vad staden är, utan vad som framhävs som dess identitet och vad som förblir mindre synligt i mötet med platsen. När den bild som kommuniceras inte helt sammanfaller med den erfarenhet som uppstår i det vardagliga stadsrummet blir detta glapp i sig en del av hur staden förstås och erfaras. .

Caroline Voutilainen
skrivet för kursen Urbana rum

 

Vidareläsning

Anholt, Simon (2007). Competitive Identity: The New Brand Management for Nations, Cities and Regions. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Med tack till Gustaf Packaléns minnesfond, Svenska Kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Aktiastiftelsen i Korsholm som finansierade exkursionen till Malmö och Lund.

Publicerat i Exkursion, Urbana rum | Lämna en kommentar

Att hålla takten

Fåglarna kvittrar, bilarna brummar. Jag står i en korsning i centrala Köpenhamn. Trafikljusets röda gubbe slår om till grönt och signalerar att det är dags att ta sig över vägen. Det piper högt och snabbt, som en påminnelse om att du behöver röra på påkarna. Jag hinner knappt halvvägs innan jag hör tonen ändras och med några sista hoppande steg rusar jag fram. Tänk vilken makt trafikljusen har, hur de styr och påverkar vår rytm och våra rörelser.

Under kursen Urbana livsformer gjorde vi en exkursion med fältarbete både i Köpenhamn och Malmö i april. Mitt fokus ute på fältet var rytm, men ett genomgående tema var att försöka se hur olika former av motstånd och alternativa sätt att leva kan forma en stad. I kapitalismens maskineri behöver varje liten mutter och komponent hålla takten, så vad händer när rytmen utmanas och vem får ta plats i det urbana rummet?

Köpenhamn – cyklarnas huvudstad? Här tar pendlare i bil och på cykel plats i egna filer. Foto: Sarah Råholm 

Rytm

Rytm kan användas som ett verktyg för att analysera hur sociala strukturer och maktrelationer skapar och upprätthåller tidsmässiga och fysiska mönster. I en stad kan man genom observation snabbt upptäcka olika faktorer som påverkar människors rörelser. Arbetslivet skapar en viss rytm. Arbetsgivare sätter ramar för när en arbetstagare ska vara på plats och under de tider många pendlar till och från jobb kan man uppleva rusningstrafik. Antropologen Richard Wilk definierar rytm som en grundläggande struktur i konsumtionssamhället som upprätthåller en balans mellan uppoffring – exempelvis arbete – och njutning – kopplad till ledighet. Under en arbetsdag finns pauser för lunch och kaffe, efterföljt av fritid på kvällen. Veckan avslutas med helg, året delas upp i jobb och semester och hela våra liv skulle kunna betraktas som perioder av arbete efterföljt av pension (Wilk 2014, 328).

Forskaren Yi Chen lyfter i boken Rhythm and Critique: Technics, Modalities, Practices fram hur man med hjälp av rytmanalys kan studera hur tid och rum påverkar den upplevda kroppen och hur människor interagerar (2020, 206). Den prioriterade rytmen i konsumtionssamhället tycks vara en form av disciplinerad ordning. Att hålla takten är inte bara konstruerat runt tid, utan är kopplat till normer. Att följa tempot blir det självklara och tillåter dig att smälta in. När du inte längre håller takten synliggörs du. I min analys kommer jag närma mig rytm som mönster av rörelser, och av speciellt intresse är just vad och hur sådana mönster synliggör. Att inte hålla takten kan vara ett sätt att utmana normen.

Motståndet som rytm

Fristaden Christiania är beläget i Christianshavn, en av Köpenhamns centrala stadsdelar. Området ses av vissa som en kommersiellt underutnyttjad markegendom värd miljarder, framom en plats där människor faktiskt bor, och fristadens framtid är oviss. När vi en grå morgon tar oss dit är det så gott som folktomt vid ingången. En grön psykedelisk mural med älvor välkomnar oss. Det ligger tobaksfimppar i alla hörn och på varje vägg finns graffiti. Utanför konsertlokalen Loppen möter vår guide, Mette Skov, upp oss. Hon har bott i fristaden sedan 1982 och berättar mer än gärna om hur allt började, men också om hur platsen fungerar idag efter nedmonteringen av Pusher Street under 2024.

Christania föds ur en kollektiv strömning, influerad av den gröna vågen och hippierörelsen i slutet av 1960-talet, när en grupp individer vill skapa ett samhälle de upplever inte finns – byggt på idéer om frihet, gemenskap och kärlek. För att kunna integrera visionen om en anarkistisk utopi, en plats fri från statlig inblandning, behövdes en bångstyrig rytm. Fristaden skulle främja alternativa sätt att leva, i andra takter än det moderna, prestationsbetonade och kapitalistiska konsumtionssamhället. Man ville skapa plats för lek och kreativitet, sexuell frigörelse, cannabisrus, miljötänk och meditation. I ett kommersialiserat samhälle, drivet av produktion, tolkar jag denna prioritering av kreativ närvaro och inre upplevelser som en medveten motrörelse. Aktivister ockuperade militärens gamla byggnader 1971 och motståndet skapade ett nytt urbant rum, som överlevt till idag.

Den pågående gentrifieringen formar, och pressar, fristaden till att integreras med resten av Köpenhamn. Foto: Sarah Råholm

Medan vi rör oss längs med de bilfria gatorna känner jag mig väldigt vaksam. Det finns cyklister överallt, och de kommer förbi med fart. De plingar enträget och jag känner mig som en inkräktare på cyklisternas motorväg. Rytmen får mitt blodtryck att stiga och jag försöker hålla mig på utkanten av cykelbanan. Jag upplever min kropp som i vägen, ovälkommen, och försöker enligt bästa förmåga hålla mig undan. Det uppstår en diskrepans mellan min romantiserade bild av Christiania och upplevelsen på plats. Jag hade förväntat mig en tillbakalutad och närvarande stämning, i linje med de grundvalar som fristaden byggdes på.

Människor i allmänhet är i takt med det som är bekant och de normer man känner till. Christianias rytm är en stress jag skulle behöva anpassa mig till och lära mig över tid. Efter att vi med vår lilla trupp passerat Pusher Street, så hör jag någon som skriker. Personen i fråga raglar fram. Fristaden är en plats där raglande och skrikande personer får lov att vara, men i min roll som turist så uppfattar jag personen som väldigt synlig. Min förståelse av tid och rum, en nykter och ljus förmiddag, färgar mina observationer och hur jag uppfattar rytmen. Grupper av kringströvande besökare och lokalbor, så kallade christianiter, passerar mig obemärkta, men den skrikande individen håller inte samma takt och fångar därför min uppmärksamhet.

En plats formas genom de aktiviteter och rörelser som äger rum där. Dagens Christiania formas av såväl christianiterna som av platsens många besökare. Den framträdande drog- och alkoholanvändningen blir den mest tydliga motståndsrytmen, och står för mig i bjärt kontrast till den normaliserade och nyktra vardagen.

Jagtvej 69. Historiker Rikkie Lie Halberg mötte oss på plats och berättade om hur huset i närmare 110 år varit hem för olika rörelser, innan det slutligen revs 2007. Foto: Sarah Råholm 

Det är inte bara i Christiania jag noterar en historia kantad av motståndets rytm. Vid Jagtvej 69 träffar vår grupp historikern Rikke Lie Halberg, som kvinnorörelsens och senare Ungdomshusets kopplingar till platsen. Halberg öppnade upp om hur ungdomsarbetslösheten på slutet av 1970-talet bidrog till att en intiativgrupp bildades. Detta var en tid då Köpenhamn präglades av ett protestklimat, exempelvis märktes husockupationer, strejkande arbetare, demonstrerade studenter som motsatte sig nedskärningarna i utbildningssektorn och polisens sammandrabbningar med christianiter. Demonstrationer blockerar rörelsen i en stad; människor rör sig på vägar avsedda för bilar och trafik. Med sina fysiska kroppar kan demonstranter både ändra och utmana rytmen. När strejkande anställda demonstrerar så ägnar de sig inte längre åt produktion; istället för att upprätthålla en rytmisk ordning uppvisar de ett synligt motstånd i hopp om att kunna uppnå förändring.

Enligt en historisk genomgång på hemsidan DIY Conspiracy från 2019 framkommer att ungdomarnas initiativgrupp krävde att få ett ställe som ungdomarna fritt kunde styra över, utan kommunens regler och kontroll, och skribenten menar att Köpenhamns borgmästare till sist tröttnade. År 1982 överläts den historiska byggnaden på Jagtvej 69 till gruppen och blev Ungdomshuset. Huset fungerade länge som ett punk- och anarkistorienterat, autonomt kulturcenter, och det blev en viktig samlingspunkt för politisk aktivism. I byggnaden fanns replokaler, restaurang och utrymmen för konserter, verkstäder, seminarium, soppkök och annan verksamhet i solidarisk anda. Om stadens föredragna rytm var ordning, så krävde verksamheten i ungdomshuset en annan takt och i nästan 20 år blev huset och verksamheten lämnad i fred. Dessvärre, i och med den över tid tilltagande gentrifieringen av grannskapet; renoveringen av bostäder och förnyandet av Nørrebro som attraherade nya invånare, så minskade så småningom toleransen för graffiti och punkmusik.

Köpenhamns kommun säljer i början av milleniet byggnaden till en religiös sekt, Faderhuset, trots avtalet från 1982 om ett självbestämmande hus. Under nyår 2001 bryter sig de nya ägarna in och tvingar ut alla som vistas där. Ungdomshusets medlemmar och sympatisatörer är inte sena med att reagera, utan stormar huset med rör och slagträn. Husets historia kantas därefter av rättstvister och motstånd mot de nya ägarna och deras planer att stänga Ungdomshuset för att kunna bedriva kristen verksamhet. I augusti 2006 får Faderhuset slutligen ett juridiskt beslut till sin fördel – användingsrätt till huset. Rättens beslut resulterar i en storskalig mobilisering där tusentals människor samlas på gatorna i en demonstration för att visa solidaritet med Ungdomshuset. Den fredliga protesten blockerar trafiken och polisen ingriper tillsist, vartefter demonstrationens rytm blir alltmer våldsam. Närmare 300 personer grips, polisen använder sig av tårgas och en del av demonstranterna börjar bryta upp gatsten, bränner bål och bygger barrikader. Fler demonstrationer och sammandrabbningar sker runt om i Köpenhamn innan huset slutligen rivs 2007.

Demonstrationer och husockupationer ser jag som rumsliga rörelsemönster, motståndsrytmer, som är kraftfulla medel för att uppnå förändring. De skapar en synlighet, och tar plats, på ett vis som inte kan ignoreras. En demonstration omformar det urbana rummet till en scen, eller plats, för åsiktsfrihet. Kapitalismens naturalisering, när den ses som något ofrånkomligt, bidrar till att ockupationer av tomma byggnader kan tolkas som en direkt kritik och motstånd på den rådande ordningen. De åskådliggör hur människor interagerar och gör anspråk på fysiska platser.

Målet för rörelsen var i detta fall att försöka bromsa och stoppa nedläggningen, och senare rivningen, av Ungdomshuset. Motståndet ledde tyvärr inte till Ungdomshusets fortlevnad på Jagtvej 69. Verksamheten fick istället fortsätta i en lokal bredvid biblioteket i Nordvest. Noterbart är ändå att Köpenhamn kommun inte valt att resa upp någon ny byggnad på adressen. Halberg nämnde att det förekommit hot om vandalisering, ifall någon skulle försöka bygga något på tomten. Jag misstänker att dessa hot fortfarandepökar i kvarteren, och det blir för mig en påminnelse om hur det urbana rummet ständigt omförhandlas. En påminnelse om hur även den lilla människan kan påverka och ta plats, inte bara i rummet utan symboliskt; genom vad jag ser som lite av en uttalad vandaliseringsförbannelse.

Lunch i Rosengårds Centrum med ensamkommandes förbund. Foto: Sarah Råholm

 

Att få förbli osynlig

I samhället finns det marginaliserade individer som vill förbli osynliga för att inte råka illa ut. Under en lunch på Rosengårds Centrum träffade vi Daniel Feroz från ensamkommandes förbund, en förening som arbetar för att stödja och hjälpa ensamkommande barn och unga vuxna som nyligen anlänt till Sverige. Karaktären av det tillstånd som dessa unga lever i leder till att de inte vill vara i konflikt med den omgivande miljön. Vissa saknar identitetsdokument och befinner sig därför i en gråzon utan stöd och rättigheter från samhället och riskerar utvisning. Det gäller då att försöka organisera livet och sin rörelse i takt med omgivningen, trots att man lever i marginalen och med begränsade resurser i ett främmande land. För att få arbeta, innan man fått ett uppehållstillstånd, krävs undantagslov och som minderårig, utan kunskaper i svenska, blir det utmanande att få en anställning. Pengar spelar en central roll för att man ska kunna hålla rytmen och sin osynlighet. Bara att röra sig mellan platser blir avgörande – om du reser med kollektivtrafiken utan pengar riskerar du bli ertappad utan giltig biljett.

Ensamkommandes förbund jobbar för att förbättra villkoren för de unga och för att bryta deras ensamhet, bland annat genom mötesplatser som erbjuder nätverk, rådgivning, läxhjälp, mellanmål och olika aktiviteter. Jag kan inte annat än tänka mig hur viktiga olika aktiviteter av konstnärligt, kulturellt eller idrottslig natur blir för dessa unga. Förbundet möjliggör rum där man får ta plats och vara synlig.

När marginaliserade individer gör motstånd innebär det risker för ökat utanförskap och ytterligare marginalisering, som försvårar den redan svåra tillgången till resurser och stöd. Ensamkommandes förbund skapar ett motstånd med hjälp av att skapa gemenskap och bedriva opinionsbildning. Genom att synliggöra de unga och deras kamp skapas ett motstånd,  förbundet synliggör det som annars inte syns i samhällsdebatten och gör marginaliserade röster hörda.

Aktivisternas arbete vid Naturum Öresund har lett till att utvalda gamla industrihamnar i Malmö förnyas till lågvattenområden för biodiversitet. Foto: Sarah Råholm

 

Att leva med varandra

I Köpenhamn hade vi möjlighet att träffa etnologen Mikkel Bille vid Saxoinstitutet, där han presenterade delar av sitt stadsforskningsarbete med fokus på belysning. I nutida stadsplanering tycks man vilja ge plats åt såväl marginaliserade människor som natur och biodiversitet. I näromgivningar där städer byggs ut finns många olika mönster av rörelser; i vissa vattendrag återfinns årligen fiskar som vandrar uppåt för att leka. Människans konstruktioner kan hindra denna rörelse, och på dessa platser bygger man nuförtiden ofta fisktrappor, så att fiskarna säkert ska hitta fram. Bille jobbar som bäst med ett projekt som hanterar frågor om samlevnaden med urbana djur. Han berättade om nytänkande lösningar för belysning vid skogsområden och cykelstråk, där man har regionens fladdermöss och deras livsrytm i åtanke.

När jag hör att stadsplanerare faktiskt funderar på fladdermössens dejtingliv, så känner jag att det finns hopp för oss. Jag ser det som ett tecken på att den nya gröna vågen med hållbarhetstänk och klimatmedvetenhet redan påverkar vem som får ta plats i det urbana rummet. Jag ser en ökad förståelse för mönster av rörelser, andra takter som prioriteras, inte bara människans. Bille talade om en urban atmosfär som tolerar biodiversitet och olikhet. Framom ett utopistiskt ”en stad för alla” använde han begreppet ”tillräckligt bra för alla”. Kanske det också är tillräckligt bra för mig.

Sarah Råholm
skrivet för kursen Urbana livsformer

Källor

  • Chen, Yi (2020) Kapitel 7: The Configuring of ‘Context’ in Rhythmanalysis, I Crespi, Paola & Manghani, Sunil (red.) Rhythm and Critique: Technics, Modalities, Practices, Edinburgh University Press
  • Wilk, Richard (2014), Kapitel 14: Consumer Cultures Past, Present, and Future, i Ulph, Alistair &Dale Southerton (red.) Sustainable Consumption: Multi-disciplinary Perspectives in Honour of Professor Sir Partha Dasgupta. Oxford: Oxford University Press. Oxford Scholarship Online.

Mer läsning

Med tack till Gustaf Packaléns minnesfond, Svenska Kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Aktiastiftelsen i Korsholm som finansierade exkursionen till Malmö och Lund.

Publicerat i Exkursion, Urbana rum | Lämna en kommentar

Växtlighet som motstånd i det urbana rummet

Ogräs kryper upp mellan stenplattorna, rötter bryter upp asfalten och mossa lägger sig som ett täcke över hustaken. Växtlighet syns på varierande sätt i staden, men vad är dess funktion? Och var i det urbana rummet blir växtligheten synlig och vilken roll får den?

Växtlighet väver sig samman med ett hus på en gata i Köpenhamn.

Jag närmar mig temat växtlighet i det urbana rummet genom att använda begreppen motstånd och companion species (eller sällskapsart på svenska). Companion species är Donna Haraways begrepp som hon myntade i boken The companion species manifesto: dogs, people, and significant otherness (2003). Med detta uppmuntrar hon till ett symbiotiskt och relationellt förhållningssätt till andra arter. Termen fungerar som kritik till antropocentrism, det vill säga tanken om människan som överlägsen djur och växter, samt mot en binär uppdelning mellan natur och kultur. Med begreppet motstånd vill jag synliggöra växtlighet som i sig själv kapabel till motstånd mot polerade ytor, arkitektonisk estetik och antropocentrism, men även växtlighetens roll på platser för olika motståndsrörelser i staden.

En exkursionsgrupp från kursen Urbana livsformer vid Åbo Akademi – sju studerande och en lektor – besökte städerna Köpenhamn och Malmö i april. Fokus var hur marginaliserade grupper formar staden och därför bekantade vi oss med olika platser i marginalen. I Köpenhamn besökte vi bland annat fristaden Christiania i stadsdelen Amager, och Nya ungdomshuset och kulturcentret Demokrati Garage i Nordvest. På andra sidan sundet, i Malmö, gick vi bland annat på rundvandring i stadsdelen Rosengård och besökte det havsaktivistiska utbildningscentret Naturum vid Ribersborgsstranden. Gemensamt för dessa platser är en historia av marginalisering, aktivism eller motstånd mot olika typer av normer.

Planerad växtlighet i Rosengård i Malmö.

Det urbana rummet består till stor del av betong och mänskligt byggda konstruktioner, såsom hus, vägar, torg, statyer och belysning. För många är växtlighet och grönområden centrala delar av staden, som planläggs i den allmänna stadsplaneringen. Människor som bor centralt i höghus och är omringade av det urbana kan värdesätta närliggande parker som ger tillgång till natur i vardagens trafikerade miljö. Det finns därför ett allmänt värnande om grönområden och planteringar av växtlighet i staden. Här är således inte växtligheten en companion species till människan, utan det är ett ensidigt förhållande där människan gynnas av det gröna. Växtligheten hade generellt sett klarat sig bättre utan människor och haft mycket mer plats att växa i ett människofritt varande. I det urbana rummet, ett mänskligt planerat rum, är denna typ av ensidigt förhållande till djur och växter vanligt. Var kan man då hitta ett mera ömsesidigt förhållande till naturen i staden?

Under exkursionen observerade jag att den vilda, mer oplanerade växtligheten ofta fick en central roll i de alternativa urbana rummen vi besökte. På platserna där marginaliserade grupper formar staden mest påtagligt finns ett mer relationellt förhållningssätt till naturen. Kulturcentret Demokrati Garage, en plats för olika typer av communityn med drivkraften att uppmuntra till ökat demokratiskt deltagande, lyfte stolt fram att plantorna och de olika växtligheterna på platsen sakta men säkert tar över. Den vinterdöda växtligheten i planteringsboxen hängde torrt kvar intill en skylt med försäkrande ord om den övertagande trädgården. Växtligheten får en vild och okuvlig roll på platsen, som överensstämmer med deras agenda om att få människor att försöka förverkliga sina idéer i en maktkritiskt miljö.

Planteringsboxar vid Demokrati Garage, där människor får plantera vad de vill.

I Malmö observerade jag på vår rundvandring vid Möllevången, ett arbetarkvarter nära centrum, att träden i en rondell som kallas ”Gazarondellen” intill Folkets Park fått en roll i motståndet som präglade hela kvarteret. Vår guide beskrev hur protester mot Israels deltagande i Eurovision, som hölls i Malmö år 2024, bland många andra ageranden innefattade att man satte upp hälsningar i träden för att visa stöd för människor i Palestina. Där fick alltså växtligheten eller träden en roll i människornas motstånd: de höll lapparna.

I det självstyrande området Christiania fick vi också en guidad rundtur och jag observerade att växtligheten ofta vävdes samman med det mänskligt byggda. Området är dessutom omringat av vatten och grönska. Christiania har en historia av aktivism som fick sin start genom ockupation av tomma fastigheter på platsen som tidigare var ett militärområde. Invånarna motsätter sig många kapitalistiska normer. Exempelvis värnar man om en jämlik möjlighet att tjäna pengar genom att ha samma lön för olika typer av arbete, och det är inte möjligt att äga hus eller mark på området. Motståndet mot äganderätt visar på ett mer relationellt förhållningssätt till omgivningen i den mån att man då inte kan ”ta över” marken och dess natur och tjäna pengar på den. Trots att även människor i Christiania gynnas av naturen blir ifrågasättandet av att äga mark ett slags motstånd till mänsklig överlägsenhet: vi som människor har inte en självklar rätt att bruka mark och natur hur som helst. Här framträder ett mer ömsesidigt förhållningssätt till omgivningen, precis i linje med det Haraway beskriver genom begreppet companion species.

I dessa olika exempel har växtligheten en synlig funktion för motstånd och aktivism. Därutöver är växtlighetens egen agens i det mänskligt kontrollerade urbana rummet intressant att observera. Gräs, rötter och träd söker sig genom de planerade vägarna och byggnaderna i staden, och gör genom sin existens och sitt liv, motstånd mot en kontrollerad miljö som det urbana rummet. Det ger ett kraftfullt intryck när växtlighet och betong vävs samman och vars kontraster blir en kritik mot människans upplevda makt över naturen.

Trädets rötter söker sig upp och spräcker asfalten i Nordvest i Köpenhamn.

Gräs letar sig upp mellan stenplattor i Christiania.

Jag anser att urban växtlighet rollen av companion species i exemplen där växtligheten tar plats och tillskrivs en central roll i motståndsrörelser. Växtlighet som städas undan och trimmas ned enligt ett estetiskt behov är en typ av kontroll. I en tid av oroligt världsläge med ökad censur och ett nedtystande av olika marginaliserade röster ser jag likheter i tendenserna till kontroll av växtlighetens levnadsutrymme. Frågan som enar dessa exempel är: Vad ger oss en upplevd rätt att forma och styra andra liv för att passa våra egna behov? I stadsplanering tenderar man ofta att utgå från mänskliga behov, istället för att prioritera exempelvis växternas, djurens eller havets välmående. Men jag vill påstå att i de fall där växtligheten växer fritt, okontrollerat och har börjat ta över det urbana rummet ifrågasätts även den maktrelation människan har över naturen. Det finns något motståndskraftigt i växternas sätt att inte låta sig kontrolleras.

 

Moa Parkkinen
skrivet för kursen Urbana livsformer

 

Källor
Haraway, Donna (2003). The companion species manifesto: dogs, people, and significant otherness. Prickly Paradigm Press.

 

Med tack till Gustaf Packaléns minnesfond, Svenska Kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Aktiastiftelsen i Korsholm som finansierade exkursionen till Malmö och Lund.

Publicerat i Exkursion, Urbana rum | Lämna en kommentar

Scientologi – en väg till frihet eller en väg till kontroll?

Foto: BP Miller, Unsplash

Den kontroversiella scientologin, är det en sekt eller en religion? Religion definieras av Émile Durkheim som ett enhetligt system av föreställningar och handlingar, av heliga och profana ting. Detta förenar människor till en gemenskap, en kyrka. Enligt Agenda 2030 kännetecknas sekter av en stark och karismatisk ledare med stort inflytande, strikta regler och normer samt isolering från omvärlden. De präglas också av en ”vi och dem”-mentalitet och ett begränsat utrymme för ifrågasättande eller kritik. Scientologin utlovar svar och ett högre medvetande för den som går med, man ska också bli frisk och lycklig. Kändisar som Tom Cruise och John Travolta lockar folk till rörelsen genom att ge legitimitet åt den genom sina synliga lyxliv, även om verkligheten i rörelsen kan vara långt ifrån lyx. Rykten och berättelser om arbetsläger har spridits, där medlemmar ska ha bestraffats när de gjort fel. Rörelsen har varit dömd för kvacksalveri, alltså för att de har bedrivit en verksamhet där man gett verkningslösa eller farliga medicinska behandlingar. De sägs förfölja tidigare medlemmar som hoppat av.

Detta ämne skriver jag om eftersom jag tycker sekter och religiösa rörelser är jätteintressanta. Jag gillar att lyssna på podcasts och se på dokumentärer om dessa för att se hur världen kan se ut för vissa människor. Det är så galet hur annorlunda verkligheten kan se ut och hur sektledare kan påverka människor så extremt mycket, vilket gör ämnet facinerade. Denna text är även ett slutarbete för en kurs som handlar om ritual och materialitet, vilket gör att jag nu ser på scientologins ritualer och materialiteter på ett mer ingående sätt än tidigare.

Scientologi grundades av amerikanen Lafayette Ron Hubbard (1911–1986), på 1950-talet. Hubbard var pulp-fictionförfattare och skrev böcker som sedan skulle ingå i scientologin. Vissa böcker beskriver vissa ritualer, andra förklarar människans existens. Hubbard ses idag som ett helgon av scientologerna, men utanför rörelsen ser man mer kritiskt på honom och många misstänker att stora delar av hans liv är lögner som spridits av honom själv och medlemmar i rörelsen. Hur många medlemmar scientologin har är oklar. Scientologerna själva påstår sig ha miljontals medlemmar i 184 länder, vilket scientologerna skriver på sin hemsida under fliken ”Vad är sicentology?” men siffrorna varierar kraftigt beroende på källa, personer utanför rörelsen säger att siffran är betydligt lägre.I Finland uppskattas det finnas ungefär hundra medlemmar. Hubbard dog år 1986 och ny ordförande är Heber Jentzsch, men mer verksam inom rörelsen idag är David Miscavidge, Jentzsch har nämligen inte synts offentligt sedan 2004.

Scientologin bygger på att sinnet anses vara uppdelat i två delar, en analytisk sida och en reaktiv sida. Den analytiska sidan är som en perfekt dator där allt fungerar som det ska, medan det reaktiva sinnet anses lagra oro och rädsla i form av så kallade engram. Engram är alltså blockeringar i vårt medvetande som uppstått när en person gått igenom en dålig upplevelse eller ett trauma. Scientologins mål är att ta bort alla engram för att personen ska bli ”clear”. När man fortfarande har engram är man ”preclear”. Metoden för att få bort engram är genom dianetik som är en terapiform. Detta är även en av ritualerna. Terapin utförs genom auditering, vilket kan beskrivas som andlig vägledning. Auditering går ut på att en person som är utbildad inom scientologin ställer frågor till personen som är ”preclear”. Mellan dem finns en elektrometer, och här syns hur materialitet spelar roll, som fungerar ungefär som en lögndetektor. Den ger utslag när engram upptäcks, då den utbildade scientologen, eller auditören, ställer frågor. Auditören fortsätter ställa frågor för att engramen ska försvinna och för att bli clear måste personen göra många auditeringar. När man blir clear kan man gå från sjuk till frisk, man får full kontroll över sig själv, man blir smartare, får bättre syn och ett högre medvetande, därav är det en övergångsritual. Dessa auditeringar kostar och blir även dyrare ju längre man kommer, vilket rörelsen fått stor kritik för. Dianetik har även förekommit i vissa rehabiliteringsgrupper för drogmissbruk, i samtalsterapi och på friskolor och dagis enligt siten so-rummet (14 oktober 2010). människor som inte tillhör scientologin har använt sig av dianetik i dessa sammanhang, som en slags folkmedicin.

Scientologerna tror även på att det inom alla människor finns en eller flera thetaner, vilket ungefär betyder själar. Thetanen är kroppens kontrollcenter. När man dör raderar thetanen alla minnen och söker sig till en ny kropp. Utöver att bli clear efter att ha rensat bort alla engram kan man även vidareutveckla sin thetan. Då övergår man till OT-nivåerna. OT är en förkortning för ”operating thetan” och består i dagsläget av åtta nivåer. Genom att stiga i OT-nivåerna menar scientologerna att man kan nå vad de kallar den ”högsta formen av överlevnad”. Nivåerna fungerar ungefär som kurser med fokus på olika saker. Nivå ett fokuserar till exempel på att observera personer och folkmassor för att rikta uppmärksamheten utåt och komma ur sin kropp och få kontakt med sin thetan. Vid OT nivå tre får man läsa scientologins heliga och hemliga skapelsemyt. Skapelsemyten finns i New Mexicos ödemark, under marken vid den så kallade Trementinabasen. Det är hög säkerhet runt texterna och man måste skriva på dokument om tystnadsplikt och gå genom flera gångar och valv för att ta sig till ett säkert rum för att läsa. Detta är en av scientologernas viktigaste ritualer. Trots detta har flera texter spridits genom bland annat domstolar, då scientologin stått anklagade för brott. För att ta sig så långt som till nivå tre kan det krävas sju år av auditering och kurser samt massor av pengar. Kostnaden för att ta sig till nivå 8 är minst 350 000 amerikanska dollar, berättar Jenny Borg och Linn Ek i podden ”Spöktimmen”, och då kostar även auditeringar utöver det. Hur många man måste göra varierar från person till person.

Foto: Adam Jícha, Unsplash

Så är scientologin en sekt eller en religion? Rörelsen har många sektliknande drag. Inte minst kontrollen av medlemmarna, speciellt ekonomiskt i och med att alla kurser kostar, är ett sådant drag. Många medlemmar har tagit stora lån för att ha råd. Om man gjort något som anses vara fel får man straff och tidigare medlemmar vittnar om arbetsläger. De som tagit sig högst inom rörelsen ägnar hela sina liv åt rörelsen och följer stränga scheman. När man först går med blir man ”kärleksbombad” och får beröm och positiv feedback: Detta förändras sedan ju längre man kommer och feedbacken blir alltmer kritisk. Medlemmar förbjuds ha kontakt med avhoppare och avhoppare blir mycket starkt kritiserade. Detta gör det också väldigt svårt att lämna eftersom man lagt ner så mycket tid och pengar på att avancera. Personligen skulle jag nog säga att scientologin är en sekt eftersom många avhoppare också anser detta, men detta är upp till var och en att fundera på. Ritual och materialitet finns det gott om i scientologerna, speciellt övergångsritualer där man övergår från ett stadium till ett annat.

Moah Kronholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

 

Källor och vidare läsning

Publicerat i Folktro, Ritual och materialitet | Kommentarer inaktiverade för Scientologi – en väg till frihet eller en väg till kontroll?

Halsduken – en symbol för supporterns rituella gemenskap

Halsduken är oftast en av de första saker man köper som supporter. Som ung fick jag min första halsduk redan vid första hockeymatchen. Just då förstod jag inte helt dess betydelse, annat än att den var fin och jag såg nu ut som de andra på matchen. Men den skapade även en känsla av tillhörighet, en tillhörighet till en rituell gemenskap.

Användningen av supporterhalsdukar inom idrott har en historia som kan spåras över hundra år tillbaka i tiden. I 1900-talets början i England var det vanligt att man i kallt väder hade på sig halsdukar för att hålla värmen då man stod och tittade på fotbollsmatcher. Över decennierna blev det sedan allt vanligare att man hemtillverkade egna halsdukar i sitt lags färger för att visa gemenskap och tillhörighet till klubben. Detta pågick länge, ungefär till 1970-talet, då klubbarna själva började inse nyttan med att sälja halsdukar och andra varor i klubbens färger. Idag har supporterhalsdukarna blivit en symbol för supporterkultur runtom i världen, och därigenom är de både en del av en ritual och mode.

Halsdukens betydelse fungerar som en röd tråd genom de flesta populära lagsporter. Den är universell och hittas speciellt inom hockey, fotboll och basket. Dessutom förekommer den på alla nivåer, från de internationella matcherna till de allra minsta klubbmatcherna. Sambanden mellan halsdukens olika användningssammanhang kan spåras genom att titta på andan som dessa platser speglar. Förutom att halsduken återfinns hos supportrar vid de flesta lagsporter så kan den även förekomma vid konserter, oftast bland fans av rock- och metalband. Det tydliga mönstret här är att en stark gemenskap och laganda framför allt formas i sammanhang som präglas av hög ljudnivå och intensivt deltagande. Känslan av att alla som befinner sig på en viss plats hejar på samma lag eller band skapar en laganda och en upplevelse av tillhörighet bland fansen. Detta är något som återspeglas i, såväl som förstärks av, att man väljer att klä sig på liknande sätt och visar sitt stöd både genom ritualer som publiken gör tillsammans och sådana man hittat på själv.

Supporteraktiviteter uppfyller på många vis kraven för att kunna beskrivas som en rit. Stämningen som skapas genom bland annat sång, musik och gemensamma rörelser och reaktioner ger upphov till en rituell stämning som kan jämföras exempelvis med religiösa riter. Inom supporterriter förekommer oskrivna regler, och precis som vid ett dop eller ett bröllop kräver den vana för att bli förstådd. Halsdukens del inom denna ritual kan delas in både i en passiv och en aktiv roll. Den passiva rollen uppfylls av halsdukens blotta existens. Att ha på sig halsduken symboliserar en medverkan i det egna lagets hejande, vare sig det är för hemma- eller motståndarlaget. Bärandet av halsduken med klubbens emblem, färger och eventuellt slogan signalerar en gemenskap som kan delas med övriga fans som bär samma eller liknande plagg. Den aktiva rollen i ritualen kommer främst fram i att halsduken får en aktiv roll i någon ramsa eller att en gemensamt förstådd handling utspelar sig bland publiken vid ett visst skede. Till exempel kan halsduken hållas upp med bredsidan tydligt synlig för att visa support eller kärlek till laget, eller viftas ovanför huvudet då någon gjort ett mål. Därigenom används halsduken för att skapa en rituell effekt och stämning när en stor massa utför samma handling under en längre tid.

Halsdukens position inom idrotten och supporterkulturen har utvecklats mycket sedan den först började användas. Från att enbart ha varit ett klädstycke ämnat för att hålla värmen har den blivit en kraftfull symbol. Var man än befinner sig i världen kan man känna igen dess färggranna symboler och förstå dess betydelse. Den både skapar och symboliserar en tillhörighet. För supportrar är en halsduk inte bara ett plagg, utan också en symbol för en större rituell gemenskap.

 

Andreas Loo
skriven för kursen Ritual och materialitet

 

Källor och rekommendation för vidare läsning

  • Benveniste, Alexis (2022). How Scarves Became a Staple in Soccer Culture. The New York Times, 4 mars 2022
  • Axelsson, Arvid & Söderberg, Hjalmar (2025). Unga män i supporterkuluren: En sociologisk studie om supporterkultur och gemenskap. Kandidatuppsats, Örebro Universitet
  • Herd, Katarzyna (2018). “We can make new history here”: Rituals of producing history in Swedish football clubs. Lund: Mediatryck
Publicerat i Ritual och materialitet | Kommentarer inaktiverade för Halsduken – en symbol för supporterns rituella gemenskap

Studentmössan

Studentmössan är ett objekt som konkret symboliserar de val man gjort i livet. Valet att gå i gymnasiet gör man i ung ålder, och det påverkar resten av ens liv.  De som går i yrkesskola må få en konkret yrkestitel genom sina studier, men vi som gått gymnasiet får något mycket bättre, den vita studentmössan. Den vita mössan har en förmåga att skapa gemenskap och ett förstående för våra medmänniskor.

I gymnasiet blev vi konstant inpräntade att syftet med gymnasiet inte var att få sin studentexamen, utan i stället påpekades det lättsamt att syftet med gymnasiet var att få den vita mössan på huvudet. I mitt gymnasium sattesdet alltid väldigt mycket vikt vid studentmössan, den sattes på en sorts piedestal, och därmed laddades mössan med betydelse. Mössans betydelse genom historien har varit viktig och har setts som ett ställningstagande.

När språkfrågan var som störst i början av 1900-talet blev studentmössan ett ställningstagande angående vilket språk man hade som modersmål. Finlandssvenskar började använda sig av exempelvis större lyror för att stå ut, och genom det tog man ställning i språkfrågan. Att använda sig av studentmössan som ställningstagande verkar ha försvunnit sedan 1900-talet, men ändå är det en viktig symbol. Den visar att man gått genom gymnasiet och presterat, och ifall man har finska eller svenska som modersmål. Studentmössan är ämnad att bäras med stolthet.

Att få mössan är i grunden en övergångsrit. Hur själva påsättningen av mössan går till kan variera från gymnasium till gymnasium, men det viktiga är att man får mössan på huvudet. När jag själv fick mössan på huvudet så kallades hela klassen upp på en scen. Efter det sades varje students namn enskilt, och den kallades fram ännu längre på scen så man skulle stå ut, för att sedan få mössan påsatt av sin lärare. Efter den proceduren fick man ta några steg tillbaka för att nästa student skulle gå igenom samma. När alla fått mössor gick man av scenen för att sätta sig ner på sin plats. Den tydliga uppsättningen med instruktioner för varje steg man går igenom för att få sin mössa under dimissionen visar att det är fråga om en ritual.  När man får mössan är det också en övergång i livet, och det handlar alltså därför om en övergångsritual. Man är ute ur skolan och för första gången tvingas man inte att gå i skola, man får själv välja vad man ska göra. En tydlig övergång från de bestämda och reglerade ungdomsåren, och sedan det fria ”vuxen” livet.

Gemenskapen som mössan skapar syns tydligast under vappen, speciellt i Åbo är det något storslaget att vara med om. Hela Vårdberget fylls av människor som åtminstone har en sak gemensam, de har i ett viktigt avseende gjort liknande livsval som en själv. Stoltheten bubblar upp till ytan hos de församlade och visas konkret genom mössan. När alla sätter på sig mössan på samma gång inser man att man inte är ensam i livet, och att andra har gått samma väg i livet som en själv. Under vappen är studentmössan ett konkret rituellt objekt, och utan mössan skulle ritualen när alla sätter den på sig samtidigt inte vara möjlig. Det skapas en gemenskap och förståelse för alla som är på plats. Mössan kategoriserar de som ingår i ritualen, och det blir lättare att närma sig varandra.

Studentmössans vikt som rituellt objekt startar redan tidigt. Före man förtjänat sin egen pratas det om hur viktig den är och hur mycket det betyder. Redan det att man måste förtjäna mössan indikerar att man blir intagen i en grupp endast då man gjort det som krävs. Då man först får ta på sig mössan är det en stor händelse i livet, och senare under livets gång under första maj firande är det likaså viktigt. Hela livet ut har studentmössan symbolisk betydelse som man aldrig kommer att glömma.

Adam Albäck
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Publicerat i Livets fester, Ritual och materialitet | Kommentarer inaktiverade för Studentmössan

Påsk – dags att gömma våra mössor!

Påskäggsjakten är en vitt spridd ritual, men att låta mössor spela en roll i den är ganska ovanligt. Har du varit med om påskäggsjakt? Fick din mössa vila lugnt i sin låda tillsammans med vantarna eller roffade du åt dig den och gömde den i en mörk vrå? I min familj, och mina föräldrars familjer före det, har vi gjort det senarenämnda.

I min familj går påskäggsjakten till så här: kvällen före påsk, alltså när hela familjen nu har lyckats samla sig för att fira påsk, samlas vi alla i vår tambur. Alla söker fram en egen mössa, ju fånigare huvudbonad desto bättre, och sedan “gömmer” vi dem på en relativt lätthittad plats i tamburen. När alla vaknat nästa morgon – tämligen lugnt nu när vi barn är äldre, möjligen uppdragna av ett otåligt syskon när vi var små – samlas vi åter i tamburen. Påskharen har då bytt plats på alla mössor och vi sätter i gång jakten på dem. Någon tursam en hittar sin mössa på fem sekunder, en annan finner så småningom sin i en dammig och bortglömd hörna. Men jakten var lyckad och mössorna är alla fyllda av chokladägg i olika storlekar. Vi tackar mamma som agerat påskhare, men som envist påstår att hon inte vet vad vi pratar om.

Mina farföräldrar gömde varken mössor eller påskägg om påsken när de var små. De kommer inte ihåg varifrån ritualen kommit in i deras liv, men menar att de troligen hörde om den och började utföra den när de hade små barn. Min mormor hade inte heller påskäggsjakt när hon var liten, men det hade min morfar. De hade höns på gården och hans mamma brukade koka hönsägg och måla dem, fylla en skärmmössa med dem och gömma den i exempelvis brädstapeln eller vedlidret. Det kunde ta en god stund för min morfar att hitta mössan och sedan åt hela familjen äggen tillsammans. Varifrån min morfars mamma fick idén är oklart. När mina föräldrar var små gömde barnen mössor, men inte föräldrarna. I mössorna fick de några påskägg av choklad. Min mamma och hennes syskon gömde sina vintermössor och under natten fyllde min mormor dem och gömde dem åter i något av rummen inomhus. När min pappa var liten gömdes mössorna exempelvis på hatthyllan eller i skafferiet. När mina föräldrar fått barn fortsatte de traditionen och då var det inte bara vi barn som gömde mössor längre, utan mina föräldrar gömde och sökte sina egna mössor.

Två färggranna påskägg av papp instoppade i varsin färggran stickad mössa ligger på en trasmatta.

Foto: Lotta Forsell

Ritualen att gömma mössor på påsken har alltså ändrats på flera sätt under några generationer. Mössorna som gömts har bytts från en skärmmössa till vintermössor till vilka huvudbonader som helst, gärna sådana som man sällan använder och som därför känns roliga och speciella. Mössornas innehåll har ändrats från kokta och målade hönsägg till chokladägg i olika storlekar, bland annat kinderägg som innehåller små leksaker. Vem som gömt mössorna har bytts från förälder till barn och från endast barnen till hela familjen. Var mössorna gömts har ändrats från utomhusplatser som vedlidret, till olika rum inomhus och till den nuvarande tamburen.

Mössans roll i påskritualen, så som den beskrivits ovan, har i alla fall ett fotfäste i Östra Nyland, därifrån mina föräldrar är hemma. Där finns också andra varianter av ritualen. I Lindkoski finns det en tradition av att mössorna sätts i tamburen och fylls med påskgodis under natten, men de göms inte. I Petalax i Österbotten finns en liknande tradition, men där sätts mössorna vid sängen. På Pinterest har en användare berättat på engelska att hen brukar dekorera påskmössor (det vill säga hats), fylla dem med påskägg och gömma dem i huset. Det är oklart var hen skriver ifrån.

Själva påskäggsjakten började i Tyskland. Enligt English Heritage kan det ha varit så tidigt som sent 1600-tal, men att inkludera mössor är något som kommit först senare. Man kan ju fråga sig vilken roll mössan spelar i påskäggsjakten. Finns den med av praktiska skäl? Det är ju enklare att hitta ett gömställe för en mössa fylld med ägg än för alla äggen skilt för sig. Man kan se en likhet mellan att fylla mössor med påskägg och att fylla julstrumpor med julklappar. Klädesplagg som mössor och julstrumpor gör ritualen enklare att utföra.

Huvudbonader har också utgjort andra påskritualer. Den kristna påskhättan, en sorts huvudbonad, symboliserade traditionellt andlig pånyttfödelse och skulle bäras på påsken. Nu på 2020-talet ordnas det bland annat en stor påskhattsparad i New York som årligen lockar till sig många deltagare. Den här traditionen började med en modevisning i New York på 1870-talet. I paraden bärs ofta iögonenfallande, vilda och komiska huvudbonader, vilket påminner mig om min familj, som på påsken försöker hitta en lite rolig mössa att gömma. Kanske påsken är en tidpunkt då reglerna ändras och man kan njuta av små galenheter?

Har du eller någon du känner gömt mössor på påsken eller har mössor spelat andra roller i ditt påskfirande?

Ellen Forsell
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor

Publicerat i Årets fester, Ritual och materialitet | Kommentarer inaktiverade för Påsk – dags att gömma våra mössor!