”Det är inte normalt att ha så där ont”

Postat den 20 augusti, 2025 av admin

Jag tänkte på alla åren när jag fått höra att det inte var någon fara. Att mensvärk inte var farligt. Men det var det. Det hade varit farligt hela tiden.
(Johanna Frid, Nora eller brinn Oslo brinn)

Endometrios är en kronisk sjukdom som karaktäriseras av att livmoderslemhinneliknande vävnad växer utanför livmodern (Giudice 2010). Symtom inkluderar smärta i bäcken, rygg och mage, smärta vid samlad samt kraftiga blödningar. Sjukdomen drabbar ungefär 6–10% av personer födda med en livmoder, men eftersom den till stor del är osynlig är det ofta svårt att få en diagnos.

Konstverk av Corinne Szabo från utställningen Breaking This Silence, som hölls på Bakery Art Gallery i Bordeaux. Foto: Isabella Reyes.

I de flesta fall krävs laparoskopisk kirurgi—ett ingrepp som använder små snitt och kamera för att utföra operationer i buken eller bäckenet—för att bekräfta diagnosen. Men för att bli remitterad behöver den drabbade för det första själv identifiera sin smärta som ett tecken på sjukdom, och för det andra även få sina symptom och sin smärta erkända av vården. Och som en mensrelaterad och gynekologisk smärta är den ofta avfärdad som en naturlig del av att vara kvinna (Cleghorn 2021).

Medicinsk partiskhet mot kvinnor/personer med en livmoder och de tillstånd som drabbar dem har djupa historiska rötter som fortfarande präglar vården idag. Under stora delar av historien har sjukdomar som drabbar kvinnor antagits ha sitt ursprung i livmodern, som också betraktades som källa till emotionell instabilitet. Idén om kvinnors ”överdrivna känslor” har genom historien använts för att avfärda deras smärta som psykologisk eller hormonell, vilket antyder att deras känslor påverkar kroppen i högre grad (Cleghorn 2021). Än idag händer det att kvinnors buksmärtor tolkas som psykosomatiska eller emotionella av vårdpersonal.

Föreställningen om kvinnors smärta som endera naturlig eller inbillad påverkar inte bara individuella möten med vården, utan präglar även medicinsk kunskapsbildning. Forskning om sjukdomar som endometrios har historiskt sett varit underfinansierad och förbisedd.

Konstverk av Ema Eygreteau från utställningen Breaking This Silence, som hölls på Bakery Art Gallery i Bordeaux. Foto: Isabella Reyes.

Uppfattningen om mensvärk som något normalt kan hindra personer från att se symtomen på endometrios som tecken på sjukdom. I en intervju jag genomförde för Pain Unseen—en digital utställning om endometrios vid Stockholms Kvinnohistoriska museum—berättar en deltagare:

Jag hade ju haft smärta sedan jag haft mens, typ. Att det var ju som ingenting nytt, men för mig var det liksom det där vanliga. Jag hade inte ens ifrågasatt att det inte var något normalt. För ja, min mamma hade nu lärt sig att det hör lite till att ha ont och vet du… Jag minns bara en rektor i skolan en gång sa åt mig: ”det är inte normalt att ha så där ont”. För jag satt och grät för jag hade så ont. Och så sa jag att ”ja, ja, det är bara mens”. Jag hade inte ens tänkt att det kunde vara något… jag hade aldrig hört om endometrios ens.

Citatet visar hur också mycket svåra smärtor kan tolkas som normala på grund av normaliseringen av mensvärk och bristande kunskap om andra möjliga orsaker. Kvinnan i citatet sökte aldrig hjälp för sin smärta, utan fick diagnosen efter att ha akut opererats för endometrios. Studier visar att kvinnor med endometrios uppfattar sig som ”otursdrabbade” snarare än sjuka, och speciellt kvinnor vars mammor haft liknande symptom tenderar att skjuta upp sökandet efter vård (Ballard et al. 2006).

Självklart kan det i viss mån vara normalt att ha ont vid mens. Men det finns en skillnad mellan ”normal” och ”onormal” smärta, och det är viktigt att kunskap om denna skillnad får större spridning. Andra jag intervjuade underströk också vikten av att barn får information om onormal smärta, eftersom endometrios inte är en ”kvinnosjukdom” utan kan börja i barndomen och drabba alla med livmoder.

Förutom att själva tro att smärtan är normal, får personer med endometrios ofta höra detta från sin omgivning, inklusive vårdpersonal. En annan kvinna berättar:

Jag fick höra mycket från min omgivning att jag var hysterisk, att det var så här det var att vara kvinna, att det bara var att bita ihop, att det här var normalt och naturligt och en del av livet. Och första gången som jag sökte akut vård för mina buksmärtor, då var jag 20 och gammal och kröp till akuten, och där sa de ”du har urinvägsinfektion, sluta sjåpa dig.”

Citatet belyser hur smärta kan vara något som man förväntas stå ut med, och att klaga på det kan uppfattas som svagt. Föga överraskande bidrar uppfattningen till att många drar sig för att prata om sin smärta (Ballard et al. 2006).

”Hysteri” har också historiskt varit en vanlig diagnos för kvinnor med symtom på endometrios (Nezhat et al. 2012). Citatet ovan speglar en fortfarande rådande syn: att kvinnor tenderar att överdriva eller inbilla sig smärta, vilket gör dem till mindre trovärdiga vittnen för sina egna upplevelser (Wiggleton-Little 2024). Som exempel på epistemisk orättvisa (Fricker 2007), bidrar avfärdandet av kvinnors smärta som ”emotionell” eller ”hysterisk” till försenade diagnoser och bristfällig behandling (Mickiewicz 2025).

Bristfällig behandling handlar inte bara om könsbias i vården, utan också om brist på kunskap om endometrios bland vårdpersonalen. Den intervjuade som fick akutoperation för sin endometrios berättar också hur hon efter ingreppet frågade läkaren vad endometrios är och vad hon borde göra framöver. Hon fick svaret att om det är ett återkommande problem, så behöver hon kanske uppsöka vård. Ingen kunde förklara för henne vad det handlade om, utan hon hamnade själv googla information om sjukdomen. En granne, som själv led av endometrios, uppmanade henne att söka vård direkt.

Andra som sökt vård för symptom på endometrios berättar om en lång process med flera läkare innan de träffade någon som tog dem på allvar. I Finland tar det i genomsnitt sju år att få en diagnos för endometrios (Engström 2018).

En deltagare från Finland fick diagnos först efter 11 år, efter att ha besökt en privat vårdmottagning med specialistkompetens. Vård blir då också en ekonomisk fråga, eftersom privat vård är betydligt mer kostsam. Hon noterar också att behandling för endometrios inte subventioneras i Finland, till skillnad från andra kroniska sjukdomar.

Med tanke på hur svårt det är att få sin smärta erkänt är det inte förvånande att deltagarna i Pain Unseen uttryckte en önskan om ökad kunskap och förståelse för endometrios. Det handlar om att erkänna smärtan, men också hur mycket den kan påverka en persons liv.

Kanske just den där förståelsen att… det inte att man har bara är lite ont, utan att det kan på riktigt göra jätte, jätte, jätteont, och att det på riktigt påverkar handlingsförmågan, i värsta fall väldigt drastiskt. Och just att det är inte normalt. Det är inte bara lite ont när man har mens. Det är ganska mycket annat också.

Igen kritiserar den intervjuade idén att smärtan är obetydlig eller normal, och betonar dess omfattning och hur djupgående den påverkar livet. Andra intervjuade beskriver hur smärtan inneburit att de inte kunnat ta sig någonstans eller delta i aktiviteter, vilket lett till att vissa har avbrutit sina studier eller dragit sig undan socialt, med social exkludering som följd. Fysisk aktivitet och stress kan förvärra smärtan, och livet kan i värsta fall komma att kretsa kring hanterandet av symtomen. Långvarig smärta påverkar även det psykiska måendet, med möjliga konsekvenser som ångest och depression (Rasp et al. 2024; Culley et al. 2013). Symtom på endometrios börjar ofta under den fas i livet då stora beslut fattas, som att välja karriär, bilda familj eller skapa stabila relationer. Den påverkan som sjukdomen kan ha på en individs livsväg bör därmed inte underskattas.

***

Det sägs ofta att kvinnor tillåts visa känslor, medan män inte gör det. Men det innebär ju inte att uttrycken tas på allvar. Tvärtom används kopplingen mellan kvinnor och känslor ofta för att avfärda deras upplevelser helt. När kvinnor uppfattas som överdrivet emotionella eller benägna att hitta på saker, betraktas de ofta som mindre trovärdiga när de berättar om sin smärta. Föreställningen om kvinnor som svaga, sårbara och känslostyrda kan därmed fungera som ett hinder snarare än ett stöd för att uttrycka svaghet, känslor och smärta.

Vi behöver förbättra samhällets förståelse för endometrios och vad som utgör ”normal menstruation”, samt utmana skadliga kulturella föreställningar som beskriver smärta som något normalt för kvinnor, något de överdriver eller bör kunna hantera som en del av sitt kön.

Sofia Wanström
doktor i folkloristik

Denna text har skrivits inom ramen för EU-projektet #ENDOs, som syftar till att utbilda och stödja vuxna med kroniska sjukdomar, med särskilt fokus på endometrios.


Projektet medfinansieras av Erasmus+ programmet för utbildning, ungdom idrott.
De åsikter och uppfattningar som uttrycks är dock enbart författarens/författarnas och återspeglar inte nödvändigtvis Europeiska unionens eller Europeiska genomförandeorganet för utbildning och kultur (EACEA) ståndpunkter. Varken Europeiska unionen eller EACEA kan hållas ansvariga för dessa.

Källor:

Ballard, K., Lowton, K., & Wright, J. 2006. What’s the delay? A qualitative study of women’s experiences of reaching a diagnosis of endometriosis. Fertility and Sterility, 86(5), 1296–1301. https://doi.org/10.1016/j.fertnstert.2006.04.054

Cleghorn, E. 2021. Unwell Women: A Journey Through Medicine and Myth in a Man-made World. London: Weidenfeld & Nicolson.

Culley, L., Law, C., Hudson, N., Denny, E., Mitchell, H., Baumgarten, M., & Raine-Fenning, N. 2013. The social and psychological impact of endometriosis on women’s lives: A critical narrative review. Human Reproduction Update, 19(6), 625–639.

Engström, A. 2018. Många kvinnor lider i flera år innan de får veta om sin endometrios – ”känns som om en hand griper tag om de inre organen”. Svenska Yle. https://yle.fi/a/7-1285684. Hämtad 9.5.2025.

Fricker, M. 2007. Epistemic Injustice: Power and the Ethics of Knowing. Oxford: Oxford University Press.

Frid, J. 2018. Nora Eller Brinn Oslo Brinn: Roman. [Lund]: Ellerströms.

Giudice, L. C. 2010. Endometriosis. New England Journal of Medicine, 362(25), 2389–2398. https://doi.org/10.1056/NEJMcp1000274

Mickiewicz, A. J. 2025. Menstrual pain and epistemic injustice. Medicine, Health Care, and Philosophy. https://doi.org/10.1007/s11019-025-10266-7

Missmer, S. A., et al. 2021. Impact of endometriosis on life-course potential: A narrative review. International Journal of General Medicine, 14, 9–25. https://doi.org/10.2147/IJGM.S261139

Nezhat, C., Nezhat, F., & Nezhat, C. 2012. Endometriosis: Ancient disease, ancient treatments. Fertility and Sterility, 98(6), S1–S62.

Rasp, E., Saavalainen, L., But, A., Gissler, M., Härkki, P., Heikinheimo, O., & Rönö, K. 2024. Psychiatric disorders and mortality due to external causes following diagnosis of endometriosis at a young age: A longitudinal register-based cohort study in Finland. American Journal of Obstetrics and Gynecology, 230(6), 651.e1–651.e17.

Wiggleton-Little, J. 2024. “Just” a painful period: A philosophical perspective review of the dismissal of menstrual pain. Women’s Health (London, England), 20.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Rockiga reflektioner

Postat den 13 juni, 2025 av admin

De svarta jeansen rör sig från trakten av torget mot Mariegatan i Åbo. Mängden är kanske inte enorm en regnsjuk torsdag i juni, men följer man med vad som händer, märker man att något är på gång. På Mariegatan står bussarna på linje 100 uppradade och väntar på passagerare, passagerare som vill till Artukais och till musikfestivalen Rockfest 2025. Den riktar sig till fans av metal-musik, heavy metal. Den publiken klär sig ofta i svart, svarta jeans är ytterst vanliga, och vid större händelser kan den svarta massan som bestämt rör sig åt ett håll, vara ganska synlig.

Svart är dock på inget sätt obligatoriskt, något som även utmärker metalfansen är också att de vanligen är väldigt accepterande, vill du använda kostym eller spetsklänning är du också välkommen. Regniga och blåsiga festivaldagar som denna torsdag, får även publiken ett mindre svart utseende, man använder ju de praktiska kläder man har, även om jackan är rosa.

Festivalområdet invid ishallen och mässcentrum i Artukais är väl tilltaget. Området har fungerat som flygfält (1935–1955), Åbos första, vilket märks, det är stort, platt och öppet. Festivalerna i Finland har ändrat på de 30 år jag har deltagit, främst har jag gått på metalfestivaler, så det är min erfarenhetsram. Infrastrukturen kring dessa festivaler har ökat och förbättrats, områdena är större och bättre planerade, logistiken har förbättrats. Borta är trånga, leriga områden där det är svårt att röra sig från scen till scen och dålig skyltning. Festivalerna har vuxit upp i takt med sina besökare, majoriteten av besökarna på metalfestivaler I Finland ser ut att vara födda på 1970- och 1980-talen och är nu medelålders med en bättre ekonomi och högre krav. Borta är också tält där det säljs mer eller mindre varm öl och lonkero (finsk färdig drink, gin & grape). Idag hittar du vinbar och cocktailbar på området och ölen och lonkeron förvaras i en mängd kylar och är oftast nästan kall. Matutbudet har förändrats, den legendariska Tuska Metal Festival i Helsingfors brukar till och med erbjuda fine dining. Visst hittar du flottig pyttipanna fortfarande men du kan också köpa artesanhamburgare med potatisbröd från det lokala bageriet.

Stämningen är dock långt densamma, det finns en känsla av gemenskap och samhörighet. Publiken kommer från alla områden av samhället, du kan möta en professor i glittriga byxor men också lagerarbetare och IT-nördar. Musiken förenar och skapar en vi-känsla. Metal anses ju som en rebellisk musik, en musik för en subkultur. I Finland är heavy metal en populär musikgenre men det finns ändå en känsla av gemenskap, vi mot dem-känsla, bland fansen. Det gör också att stämningen är bra, man ser efter varandra även om ölkonsumtionen kan vara hög. Slagsmål är no-no, om det uppstår problem brukar de omkringvarande snabbt ingripa. Här ska vi ha kul, inte slåss, verkar vara den allmänna känslan. I Finland är också en större andel av publiken kvinnor än i många andra länder, beroende lite på subgenren förstås, vilket säkert även påverkar stämningen.

Det legendariska heavy metal-bandet Judas Priest.

Jag haltade själv hem med trötta ben och fötter och ont i ryggen, men glad och nöjd. Musiken var bra, stämningen var fin och jag fick mitt voyeuristiska behov fyllt, fast som etnolog kallar man det förstås för deltagande observation.

Lotta Wessberg,
arkivsekreterare vid Cultura

Publicerat i Etnologi, Kulturanalys, Populärkultur | Lämna en kommentar

Singelskap. Unga kvinnors upplevelser av att vara singel i Svenskfinland

Postat den 30 april, 2025 av admin

Ett ökande antal personer som är singla och svårigheter kring att etablera och upprätthålla relationer är flitigt omdiskuterade ämnen i både traditionella och sociala medier i dag. I synnerhet på sociala medier framhävs det att dejtingkulturen förändrats under de senaste åren och det har medfört unika svårigheter kring dejting—något som såväl dejtingappar som sociala medier ofta får skulden för. Men många är även snabba med att peka fingret mot de individer som deltar i och upprätthåller kulturen, i allmänhet de som representerar ett annat kön än ens eget.

Jessica Ruscello via Unsplash

Det forskningsprojekt som undertecknad nu inleder, ”Singelskap. Unga kvinnors upplevelser av att vara singel i Svenskfinland”, tack vare understöd från Svenska kulturfonden, handlar inte egentligen om dejting, utan om singelskap, dvs. upplevelsen av att vara singel. ”Singel” är ett mångfacetterat och luddigt begrepp, men används här som ett paraplybegrepp som inkluderar samtliga personer som av olika orsaker inte är i ett romantiskt förhållande.

Att vara singel är en erfarenhet som formas och genomsyras av normer och asymmetriska maktrelationer, där kulturella föreställningar om kön, kärlek och parförhållanden påverkar både hur singla personer uppfattas och hur de själva upplever sin position. Detta innebär att även om det är singelskapet som står i fokus, påverkar ändå uppfattningar och erfarenheter av dejting och kulturella förväntningar på tvåsamhet i stor utsträckning erfarenheten av att vara singel och hur singla personer betraktas och förstås i samhället. Singla personer utgör avigsidan till normen, och deras annorlundahet förstås i kontrast till normen.

Projektet är avgränsat till att kvinnors upplevelser av singelskap. ”Kvinna” förstås i bred bemärkelse som alla de som rör sig under beteckningen kvinna. Orsaken till denna avgränsning är delvis för att det på senare tid lagts mer vikt vid singla och ensamma män, speciellt på de radikaliserade grupper som kallas incels. Singelkvinnors upplevelser har fått betydligt mindre uppmärksamhet, i synnerhet upplevelser av att vara ofrivilligt singel. En annan delorsak är att kön konsekvent haft en betydande inverkan på förståelsen för singlar. Singelskapet har getts olika orsaker och betydelser för kvinnor och för män.
Historiskt har singelkvinnor ofta beskrivits i negativa termer, som kvinnor som inte lyckats få en man och hamnat in i en bitter ensamhet. Denna framställning kan härledas till en uppfattning om att det utgör en större brist för kvinnor än för män att vara singla, eftersom den kulturella förståelsen för femininitet är nära kopplad till deras förhållanden med män.
Under de senaste årtiondena har en mer positiv bild av singelkvinnan som lycklig vuxit fram. Dessa kvinnor har valt att fokusera på sig själv och sitt eget liv, på att resa, göra karriär eller på andra sätt förverkliga sig. Studier som presenterar singelkvinnor som den lyckligaste folkgruppen plockas flitigt upp av medierna och sprids vidare.

Den negativa bilden lever ändå kvar. Den kan användas som ett hot mot de kvinnor som säger att de vill fokusera på sig själva eller de som uppfattas som för kräsna. De varnas för att de kommer att ångra sig senare och bli ensamma och olyckliga.

Till skillnad från den historiska bilden av singelkvinnor som kvinnor som misslyckats hitta en man, framställs de i dag snarare som dem som har flest valmöjligheter när det gäller att välja partner. Dessa kvinnor påstås därför ibland orsaka mäns ensamhet och avsaknad av sexuellt umgänge. ”Moderna singelkvinnor” anses vidare ha orimligt höga krav på potentiella partner, ofta summerade som att hon förväntar sig att han måste vara mycket lång, rik och stilig. Kvinnor orsakar således sin egen singla status—oavsett om det är ett aktivt val eller inte—medan männen tvingas till det.
Utöver dessa föreställningar finns även ett generellt stigma runt singelskapet, som drabbar både män och kvinnor, samt andra svårigheter och utmaningar. Singla personer kan uppleva särbehandling i exempelvis sociala eller professionella sammanhang. De kan uppfattas som onormala eller inte riktigt vuxna av sin familj, eller exkluderas i vänskapskretsar som domineras av par. På arbetsplatsen kan de förväntas ställa upp både vid högtider och när inte andra kan. Som den största utmaningen för dem som lever själv nämns ändå oftast ekonomin, i och med att de inte har någon att dela bl.a. bostadskostnaderna med.

Det finns således ett brett spektrum av kulturella förståelser, normer, möjligheter och utmaningar kring singelskap som man kan behöva förhålla sig till för att berätta om och förstå sin egen erfarenhet. Avsikten med detta projekt är att undersöka hur singelkvinnorna navigerar kring dessa föreställningar, och hur de påverkar deras upplevelser och självförståelse. Det handlar inte enbart de negativa eller positiva framställningarna av singelkvinnor som antingen olyckliga eller lyckliga, utan även de kulturella föreställningar kring kön, kärlek och parförhållanden som skapar både normer och förväntningar på kvinnans roll och värde i samhället. Frågor kring singelskap blir därmed oskiljbara från frågor kring makt och makthierarkier, i synnerhet mellan könen, men även rörande exempelvis ras och klass. Dessa maktförhållanden påverkar vem som får komma till tals och vilka erfarenheter som ges legitimitet, samt vem som marginaliseras och osynliggörs.

Frågelistan Singel, ogift, skild.

FD Sofia Wanström

Sofia inleder ett nytt forskningsprojekt om unga kvinnors erfarenheter av att vara singel i Svenskfinland. I inlägget berättar hon mer om bakgrunden, frågorna och syftet med projektet.

Publicerat i Folkloristik, Forskning, Frågelista | Lämna en kommentar

Påskägget – kristendom och konsumtion

Postat den 15 april, 2025 av admin

Att ha påskägg är en utbredd tradition i Europa, som utövas på lite olika sätt i olika länder. Jag  kommer att undersöka hur långt tillbaka denna tradition går, varför ägget blev en symbol för påsken och hur det hela hänger ihop med kristendomen. När vi tittar på detta är det också viktigt att skilja på den kultur som är ett arv från det förflutna, och den kultur som sprids via media. Båda är naturligtvis kultur, men det finns helt klart en skillnad mellan dem. Varför fick ägget sin roll i påskfirandet, och hur viktigt är materialiteten i det här sammanhanget?

Det är svårt att säga exakt när påskägget blev en tradition. Liksom många andra traditioner verkar den ha utvecklats gradvis från tidiga rötter, som senare har fått en kommersiell och konsumistisk karaktär. Ägget som religiös symbol och symbol för våren kan ha förkristna rötter. Tidiga kristna såg ägget som en symbol för återfödelse, och för treenigheten. Däremot blir påskägget en tradition först under medeltiden i Europa, kring 1200-talet, då det förknippas med fastetiden kring påsk. Ägget var ett av de livsmedel som man traditionellt undvek under fastan. Innan kött var tillgängligt för allmänheten var ägg en mycket viktig proteinkälla.

Fram till 1800-talet var påskäggstraditionerna koncentrerade till Central- och Östeuropa, där de fortfarande har relativt viktiga platser i kulturen. På 1800-talet togs traditionen upp i andra europeiska länder, som Storbritannien och Sverige, och är idag utbredd i de flesta länder som har en kulturell koppling till kristendomen. Vad är då påskfirande ur ett kristet perspektiv? Enligt den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är påsken ett firande av Jesu uppståndelse. Man kan tolka ägget som en symbol för (åter)födelsen och fertiliteten. Enligt James Daybell vid University of Plymouth började påskägget som ett gåvoutbyte, där man dekorerade sina ägg och gav dem som gåvor istället för att äta dem under fastetiden.

Vad påskägget är gjort av varierar från plats till plats, och genom tiderna. Den ”äldsta” varianten, den som var vanlig under medeltiden, är ett helt vanligt kycklingägg som kokas och sedan dekoreras. Senare, under 1800-talet, börjar man också fira med godisägg. Godisäggen finns i olika versioner. En kartong, formad som ett ägg, fylld med godis och ägg gjorda av choklad, till exempel. Choklad har en koppling till det högtidliga, eftersom choklad är ett godis som historiskt sett har ätits ganska sällan, och som idag vanligtvis är reserverat för speciella tillfällen. Choklad figurerar också i julfirandet, och godis värderas särskilt högt av barn. Familjer kan därför använda godis som ett incitament för att involvera barn i ritualer eller traditioner som de annars inte förstår eller bryr sig om. Choklad, med sitt sydamerikanska ursprung, tillhörde uppenbarligen inte de kristna traditionerna under antiken eller medeltiden utan är en konsumtionsvara som införlivats i sena varianter av dessa traditioner.

Påskägg i papp att fylla med godsaker. Tillverkat på 1950-talet. Åbo museicentral, http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/deed.sv

Låt oss ta en närmare titt på de tidigaste traditionerna, där gåvoutbyte och påskäggsjakt var centrala. Hur ger man någon ett påskägg? Vanligtvis tar en vuxen på sig ansvaret för att gömma äggen, och sedan låter denna barnen leta efter dem. Påskäggsjakten verkar härstamma från tysktalande områden, men det verkar inte vara klarlagt precis när den uppkom. Flera protestantiska kyrkor, kulturorganisationer och uppslagsverk uppger att Martin Luther, reformationens fader, spelade en viktig roll i utformningen av denna tradition, eftersom han själv organiserade påskäggsjakter på sin tid. Påskäggsjakten är en ritual som är starkt förknippad med påsken och barnens roll i den. Förhållandet mellan påskäggsjakten och kristendomen är omdiskuterat, men vissa kyrkor väljer att jämföra öppnandet av påskägget med Jesu uppståndelse från kistan.

Det är svårt att slå fast att det verkligen fanns ett samband mellan påskägget och kristendomen, ur teologisk synvinkel. Hönan och kycklingägget har ingen större roll i den kristna symboliken, inte heller spelar chokladen och godiset viktiga roller i kristendomens ritualer (som nattvarden eller fastan). Å andra sidan har ägget en viss betydelse som ett livsmedel som man avstår från under fastedagar. Vad ägget är gjort av har dock förändrats med tiden. Numera är som sagt godisägg vanliga och kycklingägget som material är inte ensamt om att tituleras påskägg (även om riktiga kycklingägg i vissa länder fortfarande föredras som påskägg).

För att sammanfatta är påskägget en del av påskfirandet, och påskäggsjakten är exempel på en ritual som är förknippad med detta. Ritualens ursprung och koppling till den religiösa högtiden är osäker. Materialiteten vad gäller påskägg har förändrats över tid, och saknar ofta en religiös betydelse. Godiset är förknippat med barnen, och påskäggsjakten är en lek för barn. Det är oklart för mig vilken roll jakten på ägget spelar, och varför detta blev en viktig del av påskfirandet. Det är tydligt att påskfirandet, såsom jul, halloween etc., har en stark kommersiell och konsumeristisk karaktär, och regionala skillnader mellan påskfiranden, inklusive påskägget, riskerar därför att utjämnas med tiden.

Herman Håkestad
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips

Publicerat i Årets fester, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Om broderier, ockupationer och hopp

Postat den 26 mars, 2025 av admin

Solen skiner varmt över en ockuperad gammal tågstation i Rom. Här huserar den transfeministiska organisationen Lucha y Siesta, som driver ett kvinnohärbärge i den största byggnaden sedan 2008. När jag kommer dit på söndagsförmiddagen i slutet av februari sitter ett tiotal kvinnor och en man vid ett bord i mitten av gården med broderiramar i knät. Garner och tyg trängs med kaffekoppar och mobiler på bordet. Åldrarna är blandade. Ett barn i femårsåldern springer runt och jag räknar till fyra kvinnor som nått en ålder då håret blivit vitt.

Ockupationer har en ganska annorlunda historia i Italien, och i synnerhet i Rom, än de har i de skandinaviska länderna. Att ockupera för att bo eller för att starta ett kulturhus hör ihop med arbetarrörelsen, och många viktiga samhällsfunktioner, såsom kvinnohärbärget på Lucha y Siesta, drivs i ockuperade hus. Andra exempel på sådant som ofta drivs i ockuperade lokaler är italienskaundervisning för nyanlända, soppkök och andra serveringar, musikevenemang, hantverkstäder, träning (helt vanlig gymträning men också mer experimentella kurser som feministisk twerking och queer wrestling, som Lucha y Siesta håller), och inte minst social och juridisk rådgivning av olika slag för utsatta grupper, exempelvis flyktingar och/eller hbtqi-personer.

Mitt forskningsprojekt, som är anledningen till mitt besök, handlar om att studera hur hopp levs och tänks genom ockupation. Det vill säga, genom en politisk strategi som går ut på att ta en plats i besittning tillsammans med andra och stanna där med dem. En sådan kampmetod sätter kulturanalytiska frågeställningar om vardagens centrala betydelse i ett intressant ljus. Om vardagens meningsskapande och hur världen vecklar ut sig framför just våra egna fötter måste kopplas till den plats vi befinner oss på för att förstås, blir en ockuperad plats snarare en riktning, en riktning mot hur det borde vara. Ockupationen är då inte bara en plats, utan också en tid där nuet flätas samman med framtiden. Det man gör i nuet och i det lilla hör samman med hur man vill att det ska bli i framtiden och i det stora, utanför ockupationens gränser. Min utgångspunkt är att det måste finnas ett hopp om att något annat är möjligt inblandat i politiska aktioner, och att hoppas, menar den amerikanska författaren Rebecca Solnit, är ett förbund med framtiden som gör nuet levbart. Det är detta levbara nu som jag studerar på Lucha y Siesta, och det är ett nu som också sitter ihop med dåtiden, vad som varit tidigare och som utgör förutsättningarna för hur det nu är. I Lucha y Siestas fall blir exempelvis både våld mot kvinnor, den globala kvinnorörelsen och Italiens ockupationsrörelse sådana historiska utgångspunkter som lett fram till att ockupationen skett, och till att verksamheten fortsätter att bedrivas.

Denna söndag är det alltså broderiworkshop och en forskare och en journalist, som båda arbetat länge mot våld mot kvinnor och för migranter i utsatta situationer, har rest från norra Italien för att leda den. Temat är minnen av migranter ur ett feministiskt perspektiv, där namn på människor som försvunnit vid gränsövergångar till Italien – exempelvis kvinnor som utsatts för trafficking – broderas tillsammans med andra motiv. De enskilda broderierna kommer att sys ihop med ett större verk som redan påbörjats på andra orter. Vid bordet broderas allt möjligt. ”Respect” broderar någon på engelska, flera broderar blommor, en broderar konturerna av en vulva med rosa, glansig tråd. Det mest avancerade broderiet föreställer ett ansikte, och kvinnan som broderar på det säger flera gånger att hon bara tagit vid och att det är någon annan som utformat den fina designen. Försiktigt sätter hon nålen i tyget, för att inte förstöra. Det är över lag få som broderar självsäkert och vant. En av ledarna berättar att de flesta som är där broderar för första gången.

Broderi under arbete. Ett stiliserat kvinnoansikte i rosa garn.

Den broderade texten lyder: ”Till dig, lilla stora kvinna”. Foto: Emma Eleonorasdotter

Broderier kan verkligen representera ”det lilla”. Det är hisnande att fundera på hur många kvinnor som suttit i sina hem, världen över, och broderat. Produktionen av handarbeten, säger en av ledarna, har för många kvinnor varit en tvingande norm som dränerat arbetet på skaparkraft och inspiration, emedan det för andra har varit en fristad. Detta är något som undersökts av många etnologer och folklorister, och fokus har de senaste decennierna legat på det senare. När jag söker på internet kommer det upp långa listor av kulturanalytiska studier av handarbete som kreativ uttrycksform, som terapi och som social gemenskap. Flera vill uttryckligen lyfta fram ett undangömt och nedvärderat hantverk. Jag tänker på hur det blev både när min mormor och när min farmor gått bort, och familjen skulle ta hand om deras respektive samlingar av broderade tavlor, vävda mattor, virkade dukar och annat. Jag tror att mycket slängdes, men jag slapp själv vara den som tog deras alster till tippen. Det hade jag inte klarat. Det hade då varit lättare att hitta ett utrymme att förvara dem på, för all framtid om så skulle behövas. Mormors och farmors hantverkskunnande, deras tid och vad som skulle kunna uttryckas som deras duktighet, som kvinnor och mödrar, fanns lagrade i föremålen. Vem vore jag att slänga det?

Under workshoppen laddas inte hantverket på samma sätt. Även om deltagarna närmar sig de finaste alstren med stor respekt är det tillfället i sig och den kollektiva produktens politiska budskap som står i fokus. Det exakta och grundliga ensamarbetet, som kännetecknar mormors och farmors verk, får stå tillbaka för det lekfulla, kollektiva och temporära. En av ledarna pratar om ”kraften i spontaniteten”. Om det lilla i det traditionella hantverket kunde kopplas till storheter som kulturella föreställningar, moral och normer, kopplas broderiworkshoppens smådelar rent fysisk samman med andras verk och det politiska budskap som de samlade arbetena handlar om. Stämningen är lågmäld, och jag tror att det handlar om ämnet för workshoppen, som förmodligen varit en livligare sammankomst om dagens politiska fokus varit ett annat. Nu finns alla dessa försvunna migranter i allas medvetande och det stillsamma broderandet är knappast den uttrycksform som verkar mest självklar som kommentar till att försvinnandena skett. Workshoppens arbeten med små stygn av färgglada, smala garntrådar mot vit bakgrund blir en slags litotes, en underdrift, som bjärt kontrasterar mot de oklara människoöden som vi bara kan föreställa oss.

Nuet görs på så vis på samma gång mera levbart, genom kaffe och umgänge, prat och kreativitet, och mindre uthärdligt, genom att hålla minnet vid liv av människor som vi aldrig träffat men som vi tror har råkat ut för människohandel. Filmiska scener med låsta lägenheter, våld och gråt flimrar förbi i det trevliga.

Hur är det då med hoppet? Finns det där någonstans? Jag vet inte riktigt, men kommer fortsätta leta.

Emma Eleonorasdotter

Lästips
Rebecca Solnit (2016). Hope In The Dark: Untold histories, wild possibilities. Edinburg: Canongate Canons

Publicerat i Fältarbete, Laddade platser, Materialitet | Lämna en kommentar

Bortbyting – ett mänskligt folktroväsen

Postat den 20 mars, 2025 av admin

Sägner om bortbytingar har uppkommit i olika delar av Europa, bland annat i Tyskland, Polen och delar av England. Starkast etablerade som folktroväsen är de dock i Norden där troll och älvor är vanliga i folktron.

En ”bortbyting” handlar om fenomenet då en människa, oftast ett litet barn, blir kidnappat av övernaturliga väsen; vanligast av troll men ibland även av älvor. Det mänskliga barnet ersätts med ett av trollens egna barn. Begreppet ”bortbyting” används både för människobarnet och trollbarnet.

Troll är övernaturliga folktroväsen som på många liknar sätt människor, men som man tänkte sig bodde djupt inne i skogar, berg eller under jorden. Trollens motiv för att kidnappa människobarn var ofta avundsjuka på barnens skönhet. Vackra barn med ljust hår och blåa ögon tänktes vara mest i fara. Trollen uppfostrade sedan det kidnappade barnet eller använde det som betjänt, medan de mänskliga föräldrarna försökte avslöja deras bortbyting för att få tillbaka människobarnet. Andra motiv för att byta bort barn kunde vara att trollen ansåg att det var fint att bli uppfostrad av människor eller så kunde det vara ett sätt att låta ett gammalt troll bo bekvämt hos människorna. Det som ersatte mänskliga barnet; ett gammalt troll, ett trollbarn eller en bit av ett träd, förtrollades för att se ut som det kidnappade barnet.

Våra dagars uppfattningar av vad trollen kan ha varit är starkt påverkade av konstsagornas troll som bland annat är fulare och har mer omänskliga drag än folktrons troll. John Bauer tolkar här bortbytingsmotivet i Helena Nybloms Bortbytingarna från sagosamlingen Bland tomtar och troll 1913.

I Norden försökte man förhindra detta från att hända genom att placera ett ”magiskt” eller välsignat föremål vid barnets vagga. Trollen ansågs försvagas av järn eller metaller som till exempel vigselringar eller saxar. Eftersom trollen troddes kunna gå in i huset och kidnappa barnet under natten lade man vikt vid att inte lämna barnet ensam och på att hålla elden brinnande hela natten. Odöpta barn ansågs vara i större fara utan beskydd av kristendomen och välsignandet av barn var ett sätt att ge extra skydd mot att bli bortrövad.

Faktorer som kunde få föräldrar att tro att deras barn blivit bortrövat och ersatt av ett troll var främst barnets beteende och fysiska utseende. Missbildade och sjukliga barn, och barn som ansågs dumma kunde identifieras som bortbytingar. Avvikande beteende eller fräckhet kunde också vara tecken. I flera sägner nämns också tecken som ökad aptit, skrikande, onaturlig visdom och långsam utveckling. Fysiska drag som ovanligt stort huvud, platt näsa och krokig rygg sågs också som identifierande markörer för en bortbyting.

Om barnet blivit bortbytt och man redan blivit belastad med ett omänskligt barn gällde det att få bortbytingen att erkänna eller på annat sätt bekräfta att barnet inte var mänskligt, och på det sättet få tillbaka det äkta barnet. Barn som identifierats som bortbytingar utsattes ofta för misshandel för man trodde det skulle tvinga trollen att returnera kidnappade barnet. Milda åtgärder kunde handla om att lura bortbytingen och få den att avslöja sig genom att man gjorde något underligt eller uppseendeväckande som skulle överraska bortbytingen. I många fall handlade åtgärderna dock om att utsätta barnet för fara, exempelvis låtsas kasta det i elden.

Vad hände sedan? Vissa sägner slutar ”lyckligt” med att barnen utbyts igen och hamnar rätt, i andra fall då åtgärderna inte fungerat eller själva bortbytingen aldrig upptäckts kunde bortbytingarna glömma bort vilka de var och leva resten av livet på varandras platser. Andra bortbytingar återvände av sig själv och försvann utan varning. Mänskliga föräldrar kunde också överge bortbytingen eller i extrema fall begå barnamord. Dessutom kunde det hända att det bortrövade barnet returnerades i 15-årsåldern inför sin konfirmation, eftersom kristendomen troddes ha kraft över trollen.

Folkliga föreställningar om bortbytingar visar för oss hur folktrons svar på det oförklarliga och onormala speglats i sättet man hanterat dessa situationer innan dagens medicinska kunskaper fanns tillhanda. Nuförtiden skulle en krokig rygg antyda till skolios, svaghet eller missbildning kan tyda på sjukdom och funktionsnedsättningar. I sägnerna om bortbytingar hittar man också beteendemönster som ur modern synvinkel skulle kunna attribueras till autism och neurodivergens. Normaliteten av misshandeln och barnamordet av ”bortbytingar” kan dessutom bero på det allmänt hårda livet i medeltida Europa; det var vanligt med flera barn per familj för att de skulle hjälpa till med arbetet, men ett barn som inte klarade av det och blev en börda för familjen kunde bli övergivet eller dödat.

Skildringen av bortbytingar i folkliga föreställningar varierar men har samma grundfaktorer. Dessa sägner har varit ett sätt att handskas med oförklarliga, avvikande beteenden och utseenden hos barn. Nu är bortbytingar ett välkänt folktroväsen som spelar en viktig roll i folktrons historia.

Helen Hartman
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips
Henriksson, Blanka 2012. Trollen och vi – folkliga föreställningar i Svenskfinland. Scriptum.
Schön, Ebbe 1996. Troll och människa. Gammal svensk folktro. Natur och kultur.

Publicerat i Folktro, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Pandemin – fem år senare

Postat den 17 mars, 2025 av admin

Corona är kanske det mest omtalade samtalsämnet nu, men utöver det påverkas inte mitt vardagsliv alls. Jag ser nog på denna epidemi på ett annat sätt än en ”vanlig influensa”. Detta eftersom att man varnar personer som tillhör en riskgrupp, vilket jag gör. Dessutom märker jag att andra människors hysteri påverkar mig. Människor bunkrar upp med mat och andra nödvändigheter och jag frågar mig själv om jag också borde? (M6236:16)

Nu är det fem år sedan coronapandemin nådde Finland och vände upp och ner på vardagslivet. Myndigheternas införde strikta begränsningar för att stävja coronavirusets framfart. Alla som hade möjlighet skulle arbeta hemifrån, skolorna stängde och publikevenemang inhiberades. Vi skulle begränsa vårt sociala umgänge och helst hållas hemma, eller umgås utomhus – på tillräckligt avstånd.

Distansarbete.

Citatet ovan är hämtat från kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista Coronaviruset i vardagen. Frågelistan publicerades den 12 mars 2020, samma dag som Finlands regering presenterade sina första åtgärder för att minska spridningen av Covid-19. I de 350 svaren på frågelistan delar människor med sig av sina första reaktioner på den nya situation de befinner sig i. Osäkerheten är stor och många frågar sig hur länge vi ska behöva leva i ett undantagstillstånd på grund av viruset.

Fem år senare lever vi fortfarande med coronaviruset, men det har tämjts med vacciner och nedgraderats till ett virus bland många. Pandemin har satt sin prägel på vår vardag, vi nyser i armvecket och tröskeln för att stanna hemma om man känner sig sjuk har blivit lägre.
I det nordiska forskningsprojektet Osäkra tider (Disrupted Temporalities) undersöker vi hur samhällskriser påverkar människors förhållande till tid – dåtid, nutid och framtid. Vi är intresserade av hur erfarenheter från pandemin fortfarande är en del av finländarnas vardag och hur man talar om och minns den tiden. I vår nya frågelista Pandemin – fem år senare vill vi veta hur just du minns pandemin.

Frågelistan publiceras i Finland, Danmark, Norge och Sverige. Den finländska frågelistan hittar du här:
https://link.webropol.com/s/osakratider (svenska)
https://link.webropol.com/s/epavarmatajat (finska)

Karin Sandell, projektforskare i etnologi. Bloggen skrivs inom ramen för det nordiska forskningsprojektet Disrupted Temporalities som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.

Publicerat i Arkiv, Cultura, Etnologi, Frågelista | Lämna en kommentar

Brobyggande bastulåt

Postat den 9 mars, 2025 av Blanka Henriksson

Den svenska melodifestivalens stora segrare är humorgruppen KAJ – tre killar från Komossa, Oravais och Palvis i Vörå kommun i Österbotten i Finland, som roat sina landsmän i flera år redan. Nu gör de det som många svenskspråkiga finländska artister drömmer om – tar Sverige med storm! Om man vill göra musik på svenska är det till Sverige man ofta vänder sig från Finland för att få en större publik och kunna försörja sig.

Medlemmarna i gruppen KAJ. Jakob Norrgård, Kevin Holmström och Axel Åhman. Foto: Lars Lundvist C BY-SA 4.0

Låten som driver med de bastubadande finnarna är inte direkt innovativ, temat är kanske rent av lite uttjatat, och frasen Ei saa peittää (Får ej övertäckas) har upprepats in absurdum när svenskar ska driva med det finska språket. Det märks att KAJ har fått hjälp att anpassa sig till en mer rikssvensk publik än tidigare, möjligen med bekostnad på den finurlighet som kännetecknar deras tidigare alster.

Vi är tillbaka i det som många utflyttade finländare vittnar om. Fördomarna om det finska är sega och svåra att komma bort från. Många första och andra generationens finländare har erfarenhet av hur skämt om knivar, alkohol, perkele och bastu kommer i vägen för att de ska uppfattas som enskilda individer i stället för stereotypa figurer. Det visar både litterära vittnesbörd och forskning (se ex Ågren 2006 och Henriksson 2024).

Svenskspråkiga finländare delar dessutom ofta upplevelser av att i Sverige bli uppfattade som allt annat än svenskspråkiga. I affärer byter expediter till engelska och i samtal kan rikssvenskar förtjust förkunna att finska ju inte alls är ett svårt språk, eftersom de förstår det mesta. Vilket ju inte är konstigt, eftersom det som de då uppfattat som finska endast är en variant av svenska (dvs finlandssvenska) som de är ovana vid, bortsett från några kändisar i var generation.

Kanske kan KAJ:s melodifestivalseger, utöver att vara ett proffsigt och humoristiskt bidrag i Eurovisionen, också föra med sig en ökad förståelse för det svenska i Finland. I tv-soffor och nyhetsintervjuer möter nu svenskar, som inte har så stora kunskaper om sitt östra grannland, andra sätt att vara finlandssvensk och tala svenska än de är vana vid. Rätt vad det är kommer kanske svenskan på västra sidan om Östersjön att utökas med några behändiga ord eller fraser, och om inte annat kan det bli lättare för finlandssvenskar att få tala just så som de gör i mötet med Sverige och det rikssvenska, utan att bli ifrågasatta eller rent av hånade. Att mötet nu delvis sker på österbottnisk dialekt kan göra att bilden av det svenskspråkiga Finland blir mer mångfacetterad, både i Sverige och på hemmaplan i Finland där KAJ skördar framgång också hos den finskspråkiga majoriteten. Det blir därtill det första svenskspråkiga bidraget som Sverige skickat till Eurovisonen sedan 1998 (ironiskt nog kom det senaste som sjöngs på svenska från Finland 2012). Med populärkulturen kan i bästa fall broar byggas och förståelse skapas mellan det svenska i Sverige och det svenska i Finland. Vi håller tummarna för KAJ:s framgång på mer än ett sätt!

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
som mött otaliga berättelser om svenskarnas oförmåga att förstå det finlandssvenska genom projektet ”Go West – Life is better there? Unga finlandssvenskar berättar om sin migration till Sverige

 

Litteratur
Henriksson, Blanka 2024. »Man är liksom alltid mittemellan på något sätt» Gränsöverskridningar i ett intervjumaterial om migration från Finland till Sverige. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. 146, s. 23–45

Ågren, Marja 2006. ”Är du finsk, eller …?” En etnologisk studie om att växa upp och leva med finsk bakgrund i Sverige. Göteborgs universitet.

Publicerat i Identitet, Populärkultur | 2 kommentarer

Tidens avtryck

Postat den 10 februari, 2025 av frnilsso

Tiden går inte spårlöst förbi. Den sätter avtryck i vardagens rytm och rutiner. Den disciplinerar. Något tillspetsat påpekar antropologen Kevin Birth att klockor av olika slag skapar kollektiv ordning samtidigt som individens frihet begränsas (2012:8); vi tänker, känner och agerar med utgångspunkt i tidmätare.

Vi försöker kanske kontrollera tiden genom kalendrar och klockor, men tiden tycks inte räcka till. Den är en bristvara. Futila försök att effektivisera erbjuder sällan hållbara lösningar. Effektivisering tenderar att leda till fragmentisering eftersom en intjänad minut i en process helst ska investeras i en annan. Vi har internaliserat ett modernt, kapitalistiskt tidsbegrepp som förefaller hålla oss i ett järngrepp. Läs mera

Publicerat i Forskning, Tid | Lämna en kommentar

Blodeuwedd ─ Brottsling, förbannelse eller oskyldigt offer?

Postat den 7 januari, 2025 av admin

Utav blommor skapas en vacker kvinna; hon är lösningen på förbannelsen som lagts på hennes blivande make av hans egen mor, om att han aldrig kommer att få en mänsklig hustru. I det drama som Blodeuwedd framträder i finns bland annat mängder av magi, en kärleksaffär och ett detaljerat mordförsök.  Blodeuwedd, som är en del av den walesiska samlingen av medeltida berättelser Mabinogion, har också blivit en centralfigur i många olika teateruppsättningar och litterära verk. Dessa antingen återberättar myten eller använder sig av element ifrån den för att skapa nya berättelser. Jag funderar kring vad de olika omtolkningarna av henne och de betydelser man ger berättelserna säger om den tid vi lever i och människans förändrade syn på kroppen. Läs mera

Publicerat i Ritual och materialitet | Lämna en kommentar