På kulturanalystiska äventyr bland gungor och klätterställningar

Insprängd mellan höghusen ligger den. En liten inhägnad grusplätt, några gungor, en sliten klätterställning och kanske en bänk för trötta vuxna följeslagare. Många gånger är den varken speciellt innovativ eller välskött.

Men för mina barn är signalen tydlig: hit går de vuxna inte för att de själva vill. Annars sker det mesta på vuxnas villkor, också sånt som är roligt för barn, oavsett om det är vardagliga skogsutflykter eller exotiska museibesök i främmande länder. Men ingen vuxen skulle frivilligt välja att stå i en lekpark och knuffa en gunga om det inte fanns ett barn med i bilden.

Under ett antal år och resor runt om i Europa har det slagit mig hur mycket som återupprepas i dessa lekplatser. Igen och igen återkommer inte bara samma typs, utan närmast identiska, föremål. Tillverkarna av lekplatsredskap verkar vara få och marknaden vidsträckt. I Madeiras huvudstad Funchal satt vi på samma sorts gunga som i lekparken runt hörnet, och i Spanien kände vi igen lekplatserna på långt håll genom den bekanta färgskalan i rött, gult och blått.

Det skulle kunna vara Finland. Samma färg, samma form, samma studsiga underlag. Men den här välbekanta klätterställningen finns i Park Güell i Barcelona, alldeles nära Antoni Gaudís fantastiska skapelser.

Men i detaljerna skapas känslan av det exotiska. När fröna som faller från träden i parken inte liknar de bekanta ekollonen och hästkastanjerna blir de eftertraktade samlarobjekt. I Akureyri på Island var sandlådan utvändigt exakt likadan som hemma, men inuti var den fylld av svartaste vulkansand. Marken i den turkiska lekparken var täckt av vackert rundade småstenar istället för grov sand, och utsikten över Sagrada Família i Barcelona gjorde lekplatsupplevelsen allt annat än vardaglig. En urban och mycket sliten lekpark i Sankt Petersburg bjöd i sin tur på en klätterställning med torn toppade av lökkupoler.

En lekplats i Sankt Petersburg som helt tydligt riktar sig till bostadsområdets barn innehöll både spännande hål och ”fina” stenar, men för den vuxna besökaren var klätterställningens lökkupoler det mest exotiska.

I lekparkerna träffar vi också människorna. De som är precis som vi, men ändå så annorlunda. En arbetsvecka i Krakow innehöll upprepade besök i en enkel lekpark som också användes för utevistelse av ett gäng katolska nunnor och deras dagbarn. I Lissabon syntes dagisbarnens tillhörighet tydligt genom matchande ”förkläden”. Inget gemensamt språk hade vi med den gamla kvinnan i Antalya, men visst möttes vi i samförstånd över våra jämngamla skyddslingar som susade ner för rutschbanan. Och kanske smälte vi in bland latteföräldrar av båda könen på Göteborgs populära utflyktslekplats Plikta.

I vissa städer har vi nästan överrumplats av det stora och varierande utbudet på lekplatser. Bland favoriterna hos både barn och vuxna finns Malmös fantastiska temaparker med fantasikittlande namn, som Teater-, Spindel- och Rymdlekplatsen. Andra gånger blir det en utmaning att hitta dessa små vattenhål som kanske inte ens finns utskrivna på kartan.

Teaterlekplatsen i Pildammsparken i Malmö inbjuder till fart och fläkt, men är också ett tydligt exempel på hur man i moderna anläggningar använder terrängen för att skapa djup.

I vår hemstad Åbo har lekparkerna mycket prosaiska namn utifrån sin geografiska position, men också tydliga anslagstavlor med koordinater så att man kan få hjälp till rätt ställe om olyckan inträffar. Dessutom skapas snabbt nya bruksnamn för platser som ofta besöks. Ingen kan väl gissa de verkliga namnen bakom vår familjs Hallonparken (Luolavoriparkens lekplats), Helikopterparken (Skatparkens lekplats) och Andra parken (Lylyparkens lekplats), men utanför Hallonparken växer förstås hallon, Helikopterparkens närliggande plaskdamm ser ut som en helikopterplatta när den är täckt för vintern, och Andra parken är den som inte är Helikopterparken.

Och när vi väl har uppsökt en lekpark är det kanske inte egentligen gungorna och sandlådan som lockar allra mest. Istället styrs stegen till skrymslen och vrår i parkens utkant, eller kanske ännu hellre det som ligger precis bakom staketet. För där parken slutar kan ofta fantasin ta vid.

Blanka Henriksson
universitetslärare i Kulturanalys
förälder till tre pojkar som genom sina dagliga kulturanalytiska upptäckter bidrar till sin mammas fördjupade kunskap om världen

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.