Minnespolitik, semiotiska gerillakrig och vita rosor

På Aura å:s södra sida, nära Dombron, syns en stor grupp människor. Alla svartklädda. De står i dubbel linje längs med ån. I händerna vita rosor. ”Soldiers of Odin” står det på några av ryggtavlorna.

På motsatta sidan samlas också människor med blommor i händerna. De har tågat från Lilltorget. Manifestationens mål är att minnas terrordådet i Åbo 2017 då två personer knivhöggs till döds och ytterligare andra skadades. Förövaren var en flykting som sedermera dömdes till livstids fängelse. I motsats till de svartklädda nynazisterna tycks det vara en brokig skara som nu står vid åkanten. Symboler för vit makt, rasism och nazism syns, men inte lika framträdande som på andra sidan. En man i vit T-shirt med en blå svastika på ryggen skymtas förvisso; en gammal (och givetvis mångtydig) symbol för det finska flygvapnet. Budskapet på en svart hoodie i folkhopen, White Pride, är mer entydig.

Vid åkanten håller en riksdagsledamot tal, på finska. Jag uppfattar att talaren nämner islamistisk terror som ett hot. När talet är över sänker talaren, tillsammans med ytterligare en person, en blomsterkrans i ån. På kransen finns ett blåvitt band. Därefter kastar deltagarna i tåget medhavda blommor i ån. På andra sidan gör nynazisterna samma sak med sina vita rosor. Vattnet skiljer och förenar de båda grupperna.

Sakta flyter kransen och blommorna iväg mot Östersjön. De passerar ljudlöst en annan demonstration, ”Åbo utan nazister”. Symbolspråket varierar och nynazisternas fäbless för nordiska runor (och gudar) kommenteras ironiskt genom ett antinazistiskt budskap i runskrift. Ett semiotiskt gerillakrig pågår och i detta ingår också de vita rosor som nynazisterna nyss kastade i Aura å. Färgen vit representerar oskuld och renhet, men i detta sammanhang sannolikt också vit makt. På så sätt är båda manifestationerna ett uttryck för minnespolitik och kulturellt meningsskapande.

Marx påminner oss om att allt som är fast förflyktigas och självfallet gäller detta även minnen. Just därför behövs minnesceremonier, i synnerhet sådana som påminner om offren för terrordåd genomförda i olika ideologiers eller religioners namn. När nynazister använder vita rosor som rekvisita i en minnesmanifestation, som också inkluderar ledamöter för den finska riksdagen, finns det all anledning att minnas offren för nazisternas grymma, systematiska massmord. Blommor är aldrig oskyldiga, de bär budskap.

Fredrik Nilsson

Professor, Nordisk etnologi

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.