Om fotboll och peer-review publicering

Det är redan december och snart kommer ett nytt år. Man börjar titta tillbaka och tänka på vad som hänt under det gångna året. I Finland var 2019 speciellt, till och med historiskt, på grund av fotboll. För första gången i historien kvalificerade Finlands herrlag till EM nästa år. Finlands fotbollsförbund grundades 1907 och efter 112 år för första gången är Finlands herrlag redo att spela i en stor turnering, och supportrarna blev jätteglada. De stormade planen, de jublade, och internationella medier, inklusive CNN och BBC, skrev om Finlands framgång.

Man kan tycka att detta bara betyder nånting bara för en liten grupp – Finland har inte så många invånare – men man ska komma ihåg att de flesta fotbollssupportrar hejar på ett litet lag. Några följer framgångsrika giganter, men många följer sina lokala föreningar. Det är inte ofta man får känna totalt glädje, men ibland händer det! Därför är det ganska många som vet hur det känns för supportrar av Finlands landslag, inte minst akademiker. Man kämpar med sitt ämne och bryr sig, men det kommer kalla svar från peer review, inga pengar från stiftelser och sura recensioner.

Precis som fotbollssupporter ger man inte upp. Man försöker övertyga andra om att det man sysslar med är så bra, fast man själv inte alltid är så säker. Reser från konferens till konferens som ett fan som följer sitt lag på bortamatcher. Hoppas på forskningsmedel nu i år, fast man måste förbereda sig för en besvikelse. Kanske nästa omgång. Kanske var man bra, men någon annan var bättre och det går vidare.

Men ibland – succé. Och då jublar man som en supporter på torget. Tre års väntetid för publicering i en antologi är kanske inte lika mycket som 112 år för finska supportrar, men känslan är samma. Äntligen! Efter alla detaljerade editor-kommentarer, peer reviewer, språkgranskningar, diskussioner kring open access – där är den. Man jublar som en supporter för att man vet att detta är bara ett kort ögonblick. Det slutar inte. Det rullar på. Nya matcher, nya kvalifikationer, nya möjliga tårar och besvikelser.

Så när jag öppnar antologin som kommer packad i plast och dansar lite av glädje för att det trots allt funkade och det blev publicering, så öppnar jag också mejlet med långa kommentarer till en annan artikel. Ny match, ny omgång. Granskaren gillar inte teorin, är tveksam till syfte och slutsatser, och det finns problem med språket. Alltså kaos. Igen. Känslan av att ingen bryr sig och av att på något sätt verkar andra ämnen ha det lättare att publicera. Inte för att det är sant men det känns så. Här ska man komma ihåg de jublande finska supportrarna. Det kommer avslag och sura kommentarer, men 2019 står min artikel som både ett ögonblick och ett monument – en glädjepaus i havet av hårt arbete, men också ett minne (och digital text) för livet.

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *