Den stövelbenägne folkloristen

Folklorister brukar vanligen jobba med material som finns i arkiv, i böcker, eller nuförtiden på nätets diskussionsforum och sociala medier. ”Fältarbete” för en folklorist brukar betyda intervjuer, eller deltagande i evenemang där det finns människor. För folklorister forskar ju i mänskliga kulturfenomen. Och därför tenderar de att mer sällan rota runt i buskaget på platser där människor egentligen inte rör sig. Men ibland kan någon udda forskare få för sig att hitta något där också.

Denna lilla öppning i ett berg i Vemo är ingången till en grotta där djävulen sägs hålla till. Den stövelbenägne folkloristen anser sig förpliktigad att krypa in.

På ett seminarium för många år sedan hörde jag utomhuspedagog Anders Szczepanski tala om just detta. Han berättade om att vissa humanister är stövelbenägna. De har en tendens att vilja undersöka de praktiska och konkreta aspekterna av vad de forskar om, och helst på ett konkret och handgripligt sätt. Jag upplevde att jag hittat min nisch och identifierade mig omedelbart som stövelbenägen. Min stövelbenägenhet förstärkts av att jag ”till vardags” jobbar på kulturmiljöavdelningen på Åbo museicentral. Mina kolleger är arkeologer och byggnadsforskare, som undersöker stenrösen och gräver provgropar på de mest avlägsna platser, eller rotar runt i vindar och källare av gamla bondstugor.

Det är ju allmänt känt att folklorister även forskar i tomtar, troll och spöken (de är ju trots allt mänskliga kulturfenomen de också). Och traditionsuppteckningarna berättar faktiskt rätt ofta var tomtarna, trollen och spökena uppträder. Då kan den stövelbenägne folkloristen naturligtvis inte motstå att leta upp dessa ställen.

Folktroväsen verkar ofta välja att ha sin hemvist på ställen med branta bergssidor och steniga sluttningar.

Min forskning går ut på att undersöka platser som omnämns i äldre rural folklore som magiska, skrämmande, eller vördnadsframkallande. Platser som omnämnts som tillhåll för olika väsen, där man kanske även lämnat offer, eller undergörande källor, där man hämtat helande vatten eller försökt se sin tillkommande i vattenytan.

Till min metod hör, att platserna måste spåras upp, lokaliseras och undersökas på plats. Det kan ju vara att det finns mycket man går miste om ifall man bara läser om platsen i fråga och inte ser och upplever den med egna sinnen. Detta kräver en hel del rotande i buskaget.

Snårig och svårtillgänglig terräng samt överraskande oväder hör till utmaningarna då man forskar i skog och mark.

Fältforskning ute i terrängen ställer sina utmaningar. Till dem hör svårtillgänglig terräng och bedrägligt väder. Vårvintern 2017 föll jag på hal is och bröt handleden då jag var på väg till en helig källa i Lundo. Under ett annat fältbesök hörde jag en vargflock yla i samma skog där jag hade mitt mål. Eftersom jag hade sällskap från den lokala hembygdsföreningen, vågade vi oss in i skogen ändå, och såg inte vargarna. Flere gånger har jag gått så pass vilse att det tagit en lång tid för mig att hitta ut ur skogen igen. Till skogsråets egenskaper hör ju förmågan att skogsta en människa – att förtrolla henne så att hon inte hittar ut ur skogen igen. Ligger det verkliga faror i att leta efter skogsväsen på deras hemvist?

Här hittade jag ett handavtryck som den lokala skogsgubben gjort i bergssidan, vilket omnämns i folkloreuppteckningarna.

Till de vardagligare problemen hör frågor om hur jag parkerar min bil relativt nära mitt objekt utan att vara i vägen för någon som just då behöver komma förbi t.ex. med en större traktor. Jag har lärt mig att bli bra på att analysera mindre grusvägar på Google Maps för att hitta möjliga parkeringsplatser. Och så finns ju frågan av att bli sedd fastän jag inte ser någon. Ju mindre byavägar jag tar mig fram på, desto mer blottad känner jag mig. Känslan av att vara på någon annans område kan bli mycket påtaglig, och trots allemansrätten kan man känna en press att förklara varför man är där. Förklaringen att jag letar efter en plats där någon sett en tomte för hundra år sedan kunde ju väcka intressanta reaktioner. Hittills har jag haft relativt få möten med ortsbor, och inte heller stött på fientliga markägare, även om jag vet att detta är en risk. Av mina kollegor har jag fått lära mig att speciellt arkeologer ofta får känna sig ovälkomna.

Folkoristens Saab står parkerad vid kanten av en smal väg, i förhoppningar om att inga större jordbruksmaskiner vill förbi för tillfället.

Känslan av att vara på någon annans mark (vare sig det är människor eller vargar), och den försiktighet detta medför kanske kan ha att göra med att de är så tabubelagda. Man känner sig lätt iakttagen även om man inte skulle vara det. Kanske inte bara observationer i terrängen, utan även känslor och upplevelser på platsen är faktorer värda att beakta? Att rota i buskaget kan öppna oväntade möjligheter.

John Björkman,
forskare i folkloristik, SLS-stipendiat

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *