Välkommen hem till mig?

Sedan i våras ber myndigheterna oss att distansarbeta i största möjliga mån, och många arbetsgivare uppmanar sina arbetstagare att tillbringa så lite tid på den fysiska arbetsplatsen som möjligt. Från en dag till en annan ska det inredas hemmakontor och fixas ergonomiska lösningar i utrymmen tidigare vigda åt mestadels annan verksamhet. Arbetet har lämnat arbetsplatsen och trätt in i hemmet med allt vad det innebär av både frihet och problem.

Att arbetet i allt högre grad kommer hem till oss innebär i många fall att arbetskamraterna följer med på köpet. Varje gång vi öppnar Zoom och loggar in på dagens möte bjuder vi på samma gång in andra att titta in i våra hem. Hastigt och lustigt gäller det att svänga datorn så att inte tvättställningar och obäddade sängar kommer i blickfånget, samtidigt som dagsljuset ska fångas för att framställa oss i vår bästa dager. Helt plötsligt vet vi vad andra har på väggarna och vi kommenterar glatt varandras tavlor och kökskakel. När kollegans bakgrund förändrats kommer de oundvikliga frågorna – var är du nu? Publiken märker genast en rumslig förflyttning, trots att det hela sker i ett till synes virtuellt rum. Distans är inte bara mer anonymt, utan också mer personligt. På grund av datorkamerans begränsade blickfång kan vi dock välja att visa upp endast ett litet utsnitt av det privata.

Webbkameran tar upp en del av verkligheten, men i kamerans döda vinklar pågår ibland en helt annan verksamhet.

Det som mina kollegor på seminariet inte ser är att det bakom min bärbara dator, uppallad på en leksakslåda, ligger en fnissande åttaåring och ser på skrattretande Youtube-videor. I hörnen ligger halvfärdigt pyssel, legobyggen och utklädningskläder om vart annat. Alltid då och då öppnar någon dörren och kikar in, antingen i jakt på mig eller barnet i sängen. Dessa avbrott märks endast genom mina huvudvridningar, och läppar som rör sig i den stumma datorbilden. Simultant med det virtuella mötet pågår en annan verklighet runt alla deltagarna i videosamtalet. Människor utan identitet rör sig in och ut ur bild, husdjur i mängder drar uppmärksamhet till sig och vardagens maskinpark i form av diskmaskiner och grannars dammsugare bidrar med bakgrundsljud när mikrofoner slås på.

Det ni inte ser på konferenssamtalet är den del av arbetsplatsen som består av hemmavardagen, med allt vad det innebär av kaos och ordning.

Familjemedlemmar har vant sig vid att stängda dörrar antingen innebär hänsyn – här pågår ljudlig verksamhet som kan störa, eller att det där bakom inte längre finns ett barnrum eller ett sovrum, utan ett rum för konferenser, seminarier, personalmöten, föreläsningar eller skola. Efter en stund öppnas dörren och rummet blir ögonblickligen transformerat till en plats för lek, datorspel, matlagning, social samvaro eller allmänt varande. Dessa övergångar är inte alltid smärtfria – det händer att en aktör lever kvar i arbetet medan en annan redan ställt om till hemmaläge. Att i sitt eget hem oväntat kliva in på någon annans arbetsplats är att överträda en gräns, en gräns som inte borde finnas i det egna vardagsrummet, men som man nu småningom börjar vänja sig vid. Så välkommen hem till mig, i ett virtuellt besök över min axel, men jag förbehåller mig rätten att rikta datorn mot det jag vill dela med mig av.

 

Blanka Henriksson, distansarbetande universitetslärare i kulturanalys
med tillfälliga hemmakontor i nästan alla rum

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *