Roskis-etnografi – spår av liv och död

Soptunnan står i en uppfordrande givakt vid ingången till den välbesökta kvartersbutiken. Vanligtvis är tunnan fylld till bredden med kvitton, kasserade inköpslistor, glass-, godis- och chokladpapper. Små fragment eller spår av liv. Men nu har något hänt. Har människor tagit av sig munskydden innan de gått in i butiken? Har kvartersbutiken definierats som en smittfrizon? Uppfattas butiken som en förlängd del av den privata sfären och därmed ofarlig? Munskydden signalerar i så fall trygghet och tillit: Här inne känner vi varandra!

Ett annat scenario är förstås också tänkbart; kunderna kan ha tagit av sig munskydden efter butiksbesöket. I så fall ska handlingen betraktas som ett uttryck för att kunderna lydigt hörsammat myndigheternas rekommendation om att bära munskydd i miljöer där social distans svårligen upprätthålls. Munskydden representerar ansvar och omsorg: I dessa kvarter värnar vi varandra och livet!

Men varför har munskydden kastats omedelbart efter besöket i butiken? Finns det en rädsla för den egna kroppens saliv, snor och svett? Har människor till följd av pandemin blivit främlingar inför sig själva och den egna kroppens utsöndringar? Kanske, men troligtvis vittnar de kastade munskydden snarare om en tyst protest och en manifestation av frihetslängtan: Hit men inte längre följer jag myndigheternas rekommendation!

Oavsett när munskydden kastats så framstår den överfulla soptunnan som en tickande covid-bomb. Kanske borde någon sätta upp en varningsskylt: Biohazard! Men det skulle förstås skapa onödig andnöd i grannskapet. Eller är det just andnöden som folket i kvarteret attraheras av? De tycks ju inte heller hörsamma myndigheternas varning om att rökning dödar.

Soptunnans kulturella teckensystem väcker fler frågor än den besvarar och den destabiliserar på så sätt vardagens ordning, den oroar. Förhoppningsvis återerövrar glass-, godis- och chokladpapperna snart sin plats i soptunnan. Det var så mycket enklare att gå till butiken när soptunnan stod i en stram givakt inför livet.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

3 thoughts on “Roskis-etnografi – spår av liv och död

  1. Huvudlöst att kasta munskydden direkt efter ett besök i butiken. Man kan ju bara undra hur vi tänker!

  2. Intressanta reflektioner! Att munskydden kastas behöver dock inte handla om vare sig protester eller att människor är rädda för sina egna kroppsvätskor, utan helt enkelt om att de är obekväma att ha på sig. Kroppen gör sig tillkänna, att ha ett främmande material som täcker luftvägarna är inte en förnimmelse vi är vana med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.