När omständigheterna styr forskningen

2020 var inte det bästa året för internationell forskning. Inte ett bra år alls att bo i Sverige och jobba i Finland, att försöka resa runt Finlands västkust eller undervisa i Åbo. När projektet som jag driver började, så var ett flygplan till Helsingfors från Köpenhamn i början av februari ett av många. Jag lyckades förbereda fint. Tre intervjuer och tre olika arkiv på fyra dagar. Jag var uppe i varv.

”Gör inte allt på en gång, det är inte poängen” fick jag höra. Färjan till Åland var bokad, intervjuerna bestämda, och då stängde Finland sina gränser. Inte bara Finland. I ett internationellt tumult kom min syster på ett besök över helgen. Hon var tvungen att stanna i Sverige två månader istället, på grund av stängda gränser, inställda flyg och jobb under ”lockdown”. Så blev vi tre vuxna, ett barn och en hund på 54 kvm. Och jag skulle forska.

I zoom efter zoom hoppades man på bättre dagar. Jag skulle leta efter fotboll på svenska i Finland, se alla spännande platser som Jakobstad, Lovisa och Lappvik, gå på IFK-derby i Mariehamn. Istället blev det ett varmt och tyst rum i arkivet på universitetsbiblioteket i Lund. Det blev Finland i Sverige.

Lite förvirrad läste jag om schnitzeljakten 1897, om en gymnastisk pyramid (alltså gjord av gymnaster) som var upplyst med pyroteknik på IFK:s årsfest i Uleåborg år 1901 (detta skulle man vilja se, men inga bilder), om de glömda Olympiska spelen från 1906, om spänningen att se en av de första bilarna i Stockholm 1902. Jag bläddrade i 20 år av tidskrifter (1893–1911) och var inte så säker på vad jag letade efter. Det kändes som en syssla att döda tiden med i väntan.

Jag hade hopp varje månad. Maj – nu ska de öppna. Juni – nu då, ska till Karelen ju… Juli – OK, kanske efter sommaren. September – kom igen! Ja öppnade! Stängde en vecka senare. Oktober – jaha, skiten är tillbaka. November – OK, jag ger upp. Projektet tar slut.

Det som skulle vara udda små bitar i min forskning kom istället att bli huvudmaterial. Jag var tvungen att inse att det faktiskt är detta som blir mitt finska projekt. Den finlandssvenska fotbollens historia fanns där, i tidskrifter som Kamraten och Nordiskt idrottslif. Nånstans mellan en berättelse av Kipling, årsfester i Uppsala, en essä om att bygga de bästa snögubbarna och detaljerade instruktioner för hur man bygger sin egen kamera, hittade jag Finland i Sverige, uttryckt genom fotbollen. I brev från finska lärosäten i Helsingfors, Åbo och Uleåborg, brev från en kadett från Viborg, beskrivning av Topelius-firande i Kuopio, en förfrågan om ett frimärke från Iisalmi, och krönikor om resor i skärgården. Finland som unga svenskar hyllade i dikter, och i idrottsreportage; beskrev med varma ord och längtan. Så nära och så lång borta.

Grannlandet Finland hyllas i en dikt publicerad i ”Kamraten – Illustrerad tidning för Sveriges ungdom” år 1900.

Mitt hela forskningsår har känts som vandring i öknen, den svenska öknen, i väntan på det finska utlovade landet. Det blev inte något fiasko. Jag är fortfarande överraskad över vad jag producerade. Men i en intressant twist från 1895, så längtar jag till Östersjöns östra västkust.

 

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *