Medmänskliga möten i kassakön

Jag står i kassan i den stora matvaruaffären och lastar omsorgsfullt upp mina varor på bandet. Denna monotona aktivitet en dyster novembermåndag avbryts oväntat av kassörskans glada kommentar: så fint att du vänder varorna!

Min första reaktion är en är blandning av genans och tillfredställelse. Jag blir generad över att jag utmärker mig som kund och att mitt beteende lyfts fram till allmän beskådan. Samtidigt känner jag mig nöjd eftersom mina handlingar, och därmed också jag, blir sedda och uppskattade.

Arbetet som snabbköpskassörska är monotont och slitsamt för kroppen, med enstaka rörelser som upprepas gång på gång när varor ska avläsas och förflyttas.
Bild: publicdomainq.net CC0

För vem är det då som jag noggrant synar varenda sak i kundvagnen och sedan lika noggrant placerar den på det rullande bandet med streckkoden vänd mot mig? För butiksbiträdena? Ja förstås, det är deras handleder och axlar som skonas från onödigt vridande. Det är därför jag blir så besviken när de inte märker mina ansträngningar alls, utan rutinartat vänder och vrider varenda grej framför streckavläsaren, helt i onödan.

Men är det bara för deras skull? Nej, nog är det för mig själv också. Denna ritualiserade handling som återkommer dag efter dag, år efter år, är min dagliga övning i medkänsla och mitt sätt att få känna mig lite duktig i det lilla. Jag behöver inte fundera på hur jag ska göra eftersom jag har mitt färdiga system där ordningen på varorna inte spelar någon roll, men riktningen är desto viktigare. Det blir också något av en sport att snabbt lokalisera streckkoder, och att nästan obemärkt svänga mjölkkartonger och brödpåsar i rätt vinkel, eller vända färdigmatsförpackningar upp och ner.

En streckkod rymmer eoner av information som är dold för oss som kunder. Själva streckkoden kan också var gömd på de mest oväntade ställen på vissa produkter. Bild: https://libreshot.com/ CC0

Samtidigt är jag alltid lite rädd att bli påkommen – är det inte lite pretentiöst det jag håller på med? Är jag inte lite självgod? Och vad ska jag säga om nån kommenterar? Min vanliga taktik är att le lite fåraktigt, dels för att jag känner mig avslöjad, dels för att småprat på finska verkligen inte är min starka sida. Jag är också rädd att mitt lite omständliga sätt att plocka upp varor från kundvagnen ska uppfattas som långsamt. Att jag ska bli den där irriterande kunden som stoppar flödet och skapar avbrott i ett fungerande system som bygger på allas medverkan. Alla bakom mig i kön förstår inte nödvändigtvis att mina rörelser minskar på kassapersonalens rörelser, så i slutändan borde resultatet bli detsamma.

Gjorde jag en medmänniska glad idag då? Kanske. Eller så spelade min ritual inte så stor roll egentligen. Kassörskan småpratade nämligen lika glatt med kunden innan och kunden efter. Oavsett så visade vi varandra uppmärksamhet en stund, jag genom mina tysta handlingar, hon genom sitt verbala erkännande, och jag kommer att fortsätta med mina köritualer. Dels för att fördriva tiden när jag väntar på min tur, dels för att det nån gång då och då faktiskt får en medmänniska att känna sig sedd. Att den medmänniskan ibland är jag själv gör ju inte saken sämre.

 

Blanka Henriksson, folklorist
som vänt på varor ända sedan 2006 då Konsumbloggen var den stora behållningen i bloggvärlden

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *