Det här med begrepp är inte enkelt, helst skulle man vilja undvika att kategorisera och sätta etiketter på saker och ting, men det är svårt att undvika, inte minst inom akademin för att försöka förtydliga och definiera vad det är som man avser att undersöka och vill diskutera. Begrepp kan dessutom bli särskilt svårt och ibland förvirrande vid tvärvetenskapligt och interdisciplinärt samarbete. I efterhand kan jag med ett leende på läpparna se tillbaka på en av mina första presentationer på en internationell konferens inom psykologi och medvetandeforskning i Storbritannien, men där och då var det mindre roligt. Jag hade blivit tipsad om konferensen av en brittisk forskare inom religionspsykologi som jag träffat på en tvärvetenskaplig konferens i Polen och glädjande hade jag blivit antagen att presentera min masteruppsats om vad det kan innebära att tro på oförklarliga fenomen i samtiden. Begreppet ”oförklarliga fenomen” hade jag valt med omsorg och det hade fungerat väl inom religionssociologi och vid mina empiriska studier i Sverige men i den här kontexten var det inte direkt uppskattat. En professor inom anomalistisk psykologi, som är en inriktning inom psykologi som studerar dessa fenomen, förklarade, om än vänligt, att det inte alls var oförklarligt utan kan förklaras och hänvisade till hans alldeles nyligen publicerade artikel.
Det betyder naturligtvis bara att det finns vissa psykologiska förklaringsmodeller för vissa fenomen, såsom dissociation eller sömnparalys, men mitt syfte var inte att förklara dessa fenomen i sig utan vad det kan innebära och ha för mening för människor. Visserligen kan man bortse från andra discipliner än sin egen men vill man arbeta för interdisciplinär samverkan och bygga tvärvetenskapliga broar tänker jag att det kan vara väsentligt att begrepp i framför allt titel och abstrakt fungerar inom fler discipliner, i alla fall någorlunda, för att inte bli bortsorterad eller bortdömd vid första anblick. Så efter att ha bearbetat händelsen och en mycket lärorik erfarenhet av vad interdisciplinär samverkan kan innebära och ha för utmaningar funderande jag ytterligare djupt och länge på vilket begrepp jag skulle använda mig av för dessa typer av upplevelser i min kommande forskningsplan.
För att ge en liten inblick i vad det kan finnas för olika begrepp och termer som olika forskare inom samma eller olika discipliner kan använda sig av för dessa typer av upplevelser kan nämnas religious experiences, spiritual experiences, transcendent experiences, luminous experiences, mystical experiences, mystical-type experiences, paranormal experiences, supernatural experiences, anomalous experiences, exceptional human experiences, extra ordinary experiences, out of the ordinary experiences och så vidare.
Ur Bamse 2/2017
Dessutom har detta område inte studerats särskilt mycket inom sociologi, så det finns ingen given tradition inom disciplinen att luta sig mot. Kategorin eller begreppet religiösa erfarenheter faller det visserligen under generellt men vid studier av detta kluster av kulturella fenomen både inom och utanför det som vanligtvis känns igen som organiserad religion kan det inte minst vid materialinsamling och bland allmänheten förstås som begränsat till erfarenheter inom institutionell religion. Å andra sidan belyser detta också att det finns ett kunskapsgap inom området från ett bredare sociologiskt perspektiv. Meningsskapande är ju ingen isolerad företeelse utan sker i ett sammanhang tillsammans med eller i relation till andra människor.
För att försöka ringa in vad jag ”fiskar efter”, även om jag ”fiskar brett” för att se vad som kan ”fångas in” inom området, landade jag i alla fall inledningsvis i att använda mig av William James definition ”mystical experiences” fast med en samtida uppdatering och översättning till mystiska erfarenheter. Det följer således delvis en tradition och är delvis så vitt jag vet också ett ”nytt” begrepp inom religionsrelaterad forskning inom akademin för att med ett gränsöverskridande paraplybegrepp benämna dessa ”speciella” mänskliga erfarenheter och kluster av kulturella fenomen som skulle kunna förstås som en form av religiositet och meningsskapande i samtiden. Inom religionspsykologi och religionsvetenskaplig tradition översätts nämligen ”mystical” till mystik och vanligtvis används begrepp som mystikupplevelser eller mystikerfarenheter, vilket således i detta fall skulle kunna bli missvisande och exkluderande. Dessutom fungerar förkortningen ME för mystiska erfarenheter utmärkt även på engelska och internationellt, medan mystiska upplevelser blir MU på svenska (på tal om kossor i ett tidigare inlägg här på bloggen) utan någon lämplig engelsk motsvarighet för bokstaven U. Med ”ME” kan det också lite fiffigt framhållas att det handlar om subjektiva erfarenheter.
Erfarenheter kan vidare beteckna ett antal upplevelser och erfarenheter på en övergripande och omslutande nivå till skillnad från en upplevelse som vid upprepning kan bli en erfarenhet för en enskild individ, även om upplevelse och erfarenhet inte sällan både i dagligt tal och i litteraturen används omväxlande. Sammanfattningsvis använder jag alltså mystiska erfarenheter som ett paraplybegrepp för ett kluster svårdefinierade fenomen, som enligt James definition ofta är känslomässigt starka av individen upplevda erfarenheter som kännetecknas av att de är outsägliga (ineffability), det vill säga så känslomässiga och utöver alldagliga mänskliga erfarenheter och den ”taget för givna verkligheten” att det verbala språket sällan räcker till. Dessa erfarenheter har vanligtvis också noetiska kvalitéer eller egenskaper (noetic quality) i bemärkelsen att de kan ge en slags intuitiv insikt samt är övergående eller kortvariga (transiency) och passiva (passivity) avseende en känsla av passivitet eller ett mottagande under själva händelsen. Sedan återstår det att se vad det empiriska materialet visar.
Ett annat argument för att använda James definition vid en tvärdisciplinär ambition är att han kan betraktas som en gemensam nämnare och anfader som det ofta refereras till inom både bland annat religionspsykologi och anomalistisk psykologi och som därför, i alla fall hypotetiskt, skulle kunna fungera över gränserna. Inom religionspsykologi, som framför allt studerar institutionell religion, finns det dock risk för ”tillrättavisningar” eller kommentarer om att jag nog stavat fel när det står mystiska och inte mystika. Dessutom har religionsvetenskapliga discipliner generellt och historiskt sett pejorativt avvisat andra liknande upplevelser utanför en institutionell religiös kontext som ”något annat”, ”lägre” och ”paranormalt”. Vissa har också menat att mystikupplevelser skulle vara något sui generis, det vill säga något som är unikt i sin karaktär och av sitt eget slag, medan jag menar att det kan betraktas som mänskliga erfarenheter som tolkas och ges mening i kontextuella meningsskapande processer.
Till mitt försvar kan också nämnas att James själv tog avstånd från institutionell religion (hans pappa var Swedenborgare) och befann sig i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet i ett sammanhang bland flera andra forskare som också hade ett stort intresse för ”psychic research”, bland annat medier, andekontakt och telepati. Vidare kanske informanter som betraktar sig som troende inte alls tycker att deras upplevelser är mystiska relaterat till ett internt meningssystem, men i ett sekulariserat samhälle och en ”taget för given naturvetenskapliga verklighetsförståelse” som vi alla i Finland och Sverige simmar i, kan begreppet fungera. I alla fall just nu. Begrepp är ju konstruerade i en viss tid och ett visst sammanhang och är således också tillfälliga och tidsbegränsande precis som kunskap är.
Jag tänker att begreppet mystiska erfarenheter också kan väcka nyfikenhet och tillåta en viss mystik, förundran och spänning i tillvaron. Detta inte minst i dagens samhälle där populärkulturen har stor utbredning och inflytande och psykedeliska droger har börjat testas inom vården under terapeutiska former för att öka människors känsla av mening i tillvaron, samtidigt som medlemstalen inom institutionell religion generellt minskar. Samhället är i ständig förändring och kanske är vi på väg mot en större öppenhet inför mystiska erfarenheter av olika slag, kanske som en behövlig ventil eller motpol till det rationella och logiska som liksom kreativitet och konst kan fylla väsentliga mänskliga funktioner för att vi ska känna oss hela. Å andra sidan kan ju begreppet beskyllas för att vara populärkulturellt eller för populärvetenskapligt, men skulle det i så fall nödvändigtvis vara dåligt? Kan det inte i stället ligga i linje med att göra vetenskapen mer öppen och begriplig för en bredare publik? Nåja, kritik får man tåla och lära sig hantera för det är oundvikligt och hör liksom till saken inom akademin och vid kunskapsproduktion.
Katarina Johansson
Doktorand inom sociologi vid Åbo Akademi, som när hon skriver detta tänker att problematisering av begreppet i avhandlingen skulle kunna utgöra ett helt kapitel.
På tal om interdisciplinär och internationell samverkan har jag ett mycket givande samarbete med Cultura, ja det är ju därför som jag skriver här på bloggen, och Folklivsarkivet vid Lunds Universitet. Genom en så kallad frågelista, som är en ny spännande metod för mig inom sociologi och religionsvetenskap, samlas material in till doktorsavhandlingen Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden.
För att delta i studien, gå in på https://survey.abo.fi/lomakkeet/12912/lomake.html eller via Culturas hemsida https://blogs.abo.fi/cultura/
Vill du dela studien på sociala medier? Culturas inlägg på FB hittar du här: https://www.facebook.com/culturaarkivet/photos/a.118603269959642/195378135615488/
