En akademisk mardröm

När man arbetar som lärare och forskare i universitetsvärlden är det två företeelser som alltid bör vara fler än vad de är. Den ena är utexaminerade magistrar och den andra är vetenskapliga publikationer.

Magistersexamina ligger sist och slut slutligen inte i dina egna händer – det är inte du själv som ska ta examen och hur mycket du än försöker få någon annan att göra det så finns det en gräns för vad du har i din makt.

Men vetenskapliga publikationer kan du producera helt på egen hand, och varje artikel med viss rankning ger ett överenskommet antal tusen euro i utdelning från Undervisningsministeriet. Inte till dig personligen förstås, men till det universitet där du är verksam.

År 2019 skickade jag in ett abstrakt för en tänkt artikel till en antologi på ett välrenommerat förlag. Abstraktet, och småningom också den färdiga artikeln, blev godkänt och jag såg fram emot att få en internationell publikation av högsta klass. Antologier är kända för att ta ganska lång tid att producera – det går ofta snabbare att publicera sig i olika tidskrifter. Men hittar man rätt kan det bli en lyckträff och så kändes det för mig. Mitt förhållandevis småskaliga forskningsprojekt om unga finlandssvenskar som flyttat till Sverige passade perfekt in i en antologi om ”youth migration”.

Härom dagen fick jag slutligen trevliga nyheter. Handboken om ungdomsmigration är publicerad och går att köpa till det sedvanliga hutlösa pris som endast bibliotek kan tänkas betala. Det är dock nu den akademiska mardrömmen börjar.

Utan att gå in på detaljer så har min text försvunnit och ingen vet när eller hur. Förlaget svarar överhuvudtaget inte på e-post och redaktören skyller på än det ena och än det andra. Jag spårar korrespondens och försöker läsa mellan raderna, men blir inte klokare. Varken i den tryckta antologin eller i den elektroniska utgåvan finns något kapitel författat av undertecknad. Och ingen utom jag själv verkar riktigt bry sig om denna fadäs.

Nånstans i den här härvan hajar jag till över min egen cyniska inställning, när jag inser att jag nu faktiskt struntar i om artikeln slutligen publiceras eller inte. Jag bryr mig inte om mina presumtiva läsare, jag ger tusan i om min forskning sprids. Det jag grämer mig över är den där siffran. Siffran 3 som ska skina på min CV. Inte för att jag skrivit en så bra artikel (den är varken bättre eller sämre än mycket annat jag skrivit) utan för att jag med denna artikel får min första fullpoängare på den så kallade JUFO-skalan som kategoriserar vetenskapliga publikationers kvalitet, där noll är ingenting och tre är maximal utdelning. En trea betyder en sakkunniggranskad artikel i ett internationellt sammanhang av högsta kvalitet. En trea betyder att jag varit produktiv och bidrar till att finansiera universitets verksamhet och därmed mig själv. En trea betyder att jag räknas som forskare?

Julkaisufoorumi/Publikationsforum (JUFO) ”är en av det finländska vetenskapssamfundet genomförd nivåindelning av publiceringskanaler, som stöder forskningens kvalitetsbedömning”. Här kan du kontrollera hur dina vetenskapliga artiklar placerar sig kvalitetsmässigt beroende på i vilken tidskrift eller på vilket förlag de är publicerade.

Så till den grad har jag dragits med i talet om produktivitet att en artikel som ingen kan läsa skulle vara bättre än en som vem som helst kan läsa, bara jag får min kvalitetsstämpel, en stämpel som jag inte ens tror på själv.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys och forskare i folkloristik
i fåfäng jakt på siffror

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *