En potentiell gärningsman?

Vi tar barnen med på museum en söndag i oktober. Ett av stadens konstmuseer bjuder dels på verk från samlingarna dels på en utställning inlånad utifrån. Vi har knappt kommit in i den stora salen innan det händer. Profileringen. Av alla besökarna riktar museivakten sig in på oss. Spänner ögonen i oss och följer oss med sin hökblick hur vi än rör oss i rummet.

Det räcker med att ett av barnen sträcker ut en hand för att peka mot en tavla, så är hen framme och spottar ut förmaningar och varningar. Alla barn är här förmodade missdådare, sabotörer, vandaler. Från det att de har stigit in i museet tills de står ute på trappan igen.

Upptäckarglädjen solkas av vakten som följer efter oss genom salarna. Mitt grepp om den yngstas hand blir bara hårdare och hårdare. Varje fråga som barnen ställer, varje kommentar som de gör om tavlor och installationer möts först av ett: ”stå inte så nära”, ”vifta inte”, ”peka inte”, ”rör dig inte så snabbt” från föräldrarna som känner personalens brännande blickar i nacken. Vi är inte här för att ställa till med uppståndelse. Våra barn har hittills aldrig rört en tavla på ett museum. Men de vill kommentera, förundra sig, förfasas, njuta och fundera. Med ord och med gester.

Åbokonstnären Victor Westerholms (1860-1919) kor i björkhage var ett av verken som diskuterades under museibesöket (Public Domain).

Om några år slipper vi det här. Om några år är alla familjens medlemmar i en sån ålder att de inte längre uppfattas som potentiella risker i den här typen av sammanhang. Men jag tänker på dem som inte växer ifrån sitt stigma, som måste leva med att ständigt betraktas som möjliga hot på grund av samhällets fördomar. Åldersprofilering må vara irriterande, och visst förstörde det en stor del av vår konstupplevelse, men vi hade ändå en stark position i vår vita medelklasshabitus. För den som utsätts för rasprofilering finns ingen möjlighet till lättnad med tiden.

Att bli bedömd, och dömd i förväg, på grund av sitt utseende, sin ålder, sin funktionalitet, sin etniska tillhörighet, sin religiösa övertygelse, gör någonting med människor, men också med det samhälle som tillåter den här typen av profilering. Jag tänker på svenska polisens register över romer, men också väktarnas misstänksamma blickar på de mörkhyade ungdomarna i min egen vardagliga närhet. En dold särbehandling av människor utgående från etnicitet eller klass som tydligt visar att vi trots allt inte är så lika inför ordningsmakten.

 

Blanka Henriksson,
docent i nordisk folkloristik och frustrerad museibesökare

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.