eurosedlar och -mynt i olika valörer

Dukater och lusidorer – gamla mynt med nya betydelser

Euron fyller 20 år kan man läsa i gårdagens tidning, vilket betyder att det nu finns en generation unga vuxna som levt endast med denna valuta. Fast vi är ju också många som kommer ihåg ”gamla finska mark” och kanske finns det fortfarande de i euroländerna som känner sig allra tryggast om de räknar om riktigt stora summor till den tidigare lokala valutan.

Själv minns jag också diskussionerna som föregick själva realiserandet av den gemensamma valutan. Arbetsnamnet var ecu (med franskt uttal) och det var inte litet utan att euro, som det sen blev, kändes som en osedvanligt tråkig benämning. Den ursprungliga écun var ett franskt guldmynt som började präglas på 1200-talet och förekom i olika varianter fram till och med den franska revolutionen.

Att det nästan blev ecu jag skulle komma att handskas med får mig att leka med tanken på andra utdöda europeiska myntslag vi kunde ha återupplivat i form av en sameuropeisk valuta. Det finns många att välja mellan och flera av dem lever kvar i vardagsuttryck och litterära skildringar eller sångtexter.

Själv sjunger jag vaggvisor där myntslaget är daler; antingen har jag supit upp fyra av dem (tillsammans med de röd-och-vita korna) eller så är det bråttom att sko hästen innan skorna blir dyrare (tre daler och fyra). Dalern infördes i Sverige 1534 av Gustav Vasa och även om namnet ändrades till riksdaler levde myntet kvar tills det ersattes av den svenska kronan år 1873.

I visan Petter Jönssons Amerikaresa, med text av Magnus Elmblad (1848–1888) är bland annat brännvinet billigt i det förlovade landet Amerika: man får en kanna för sex styver. Styver är en gammal nordisk benämning på mindre myntvalörer och sexstyver har varit det inofficiella namnet på bland annat ett silvermynt präglat med 5 öre, men med värdet 6 öre, samt en skilling banco.

Men också i senare diktning har ålderdomliga eller exotiska myntslag lekfullt använts för att beskriva fattigdom eller rikedom. I Evert Taubes (1890­–1976) visa om den dansande Rönnerdahl har huvudpersonen gott om sorger men ”ont om sekiner” och i Olle Adolphsons (1934–2004) Trubbel sägs det i slutet ”du skall aldrig ge mig pikar om sekiner” för att markera att det inte finns utrymme att diskutera ekonomin i den återupprättade relationen. Sekiner har enligt SAOB använts vardagligt och skämtsamt om pengar från slutet av 1800-talet, men sekinen är ursprungligen ett italienskt guldmynt från Venedig som användes i 500 år (ca 1284­–1797). Samma mynt kallades också dukat.

två gulddubloner

Spanska gulddubloner präglade i Mexico City 1798. Kungen är Carlos IV av Spanien.

”Här äro ett tusen floriner / Tag dem och köp dig fri” sjunger Cornelis Vreeswijk (1937–1987), medan artisten Timbuktu (Jason Diakité 1975­–) hänvisar till ”150 dubloner”, där båda myntslagen används som slang för samtida valuta. Floriner går tillbaka på ännu ett italienskt guldmynt, den här gången från 1200-talets Florens, men har också använts som myntbenämning i bland annat Storbritannien, Sydafrika och Nederländerna. Dublonen i sin tur var ett spanskt guldmynt som präglades från 1537 till 1833 och användes i Spanien och de spanska kolonierna. Den motsvaras i Frankrike av lusidoren (Louis-d’or) som introducerades under kung Ludvig XIII på 1600-talet (och som också använts skämtsamt för svenska kronor likt sekinerna). Utanför Spanien blev dublonerna kända som pistoler och båda benämningarna andas nu för tiden en viss sjörörvarromantik.

Om man idag fick betala sina matuppköp med dubloner eller lusidorer skulle det onekligen föra in en air av något äventyrligt i vardagslunken. Fast förmodligen skulle man ganska snart vänja sig och dukaterna eller pistolerna skulle bli lika vardagliga som dagens euro.

 

Blanka Henriksson
folklorist som inte skulle ha något emot att varva betalkort och appar med guldmynt emellanåt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.