månadsarkiv: februari 2023

Var person på sin plats

Kulturanalys

”Det här är min plats, här ska jag sitta!” Det finns många situationer i livet när man kan råka ut för detta. Antingen som förövare (den som tagit någon annans plats) eller offer (den som blivit av med sin rättmätiga sittplats). Ibland är sittplatsen din för att du betalt för den (på teatern, på bio, på tåget), ibland är den din för att du brukar sitta där (vid matbordet) eller för att du har mutat in den på något sätt (kaféstolen där du lämnat din jacka).

På flygplan och tåg har du ofta en specifik plats där ditt namn hänger ihop med ett exakt säte. Sitter du på någon annans plats har de all rätt i världen att be dig stiga upp. Förvirring uppstår när flera system samsas eller folk är vana vid ett givet sätt. Lågprisflygbolagen hade åtminstone förr inga utsedda sittplatser för passagerarna – vilket kändes extra kaotiskt, och till danska tåg säljs både platsbiljetter och öppna biljetter, vilket kan resultera i ett saligt flyttande fram och tillbaka för somliga, och i värsta fall ståplats för en del.

Om man åker tåg i Sverige händer det nuförtiden att ingen kontrollerar ens biljett så länge som man hålls på sin egen plats. Konduktören vandrar genom vagnarna med en elektronisk platskarta och ber om färdbevis endast av den som är i rörelse eller som sitter på ett ”obemannat” säte. Din plats är din så till den grad att du behöver bevisa det bara om du inte sitter på den.

Andra gånger är det näst intill omöjligt att framhålla en plats som sin egen om någon redan sitter där. Busspendlare, och också vi som åker buss mer sporadiskt, har ofta en eller ett par favoritplatser i bussen. Men på inget sätt kan man be någon stiga upp från sin plats i stadsbussen bara för att man själv brukar sitta där. Min plats är min plats bara som en önskning.

Vissa undantag finns, som när jag med familjen på lokaltåget bänkar mig på första lediga säte. Efter en stund uppmärksammar oss familjens yngsta om att det är en plats för gravida och folk med käpp. En diskussion upptår om vi borde resa oss och byta plats genast, eller om vi kan vänta tills det stiger ombord en gravid som behöver sittplats. Här finns en plats som är din tills någon annan behöver den bättre. 

På arbetsplatsens kaffepaus, eller personalmöte finns det sittplatser som är semipersonliga. När vi samlas sätter vi oss ofta på samma ställe. En del föredrar soffan, andra vill hellre ha en stol med ryggstöd. De låga sittdynorna avskräcker många, eftersom det är svårt att ta sig ur dem på ett graciöst sätt (men de är riktigt bekväma). Den som kommer först tar en plats längre in, de som anländer senare får nöja sig med platser som finns kvar.

Studenter sätter sig gärna på samma eller liknande plats i föreläsningssalen. Det finns en viss trygghet i att sitta där man brukar. I skolans lägre klasser kan sittplatserna tilldelas utan förhandlingsmån och jag minns själv frihetskänslan när vi i högstadiet fick välja sittplats själva. Borta var den alfabetiska ordningen eller tanken om att snälla flickor skulle sitta bredvid busiga pojkar för att dämpa dem. (Med undantag för vissa konservativa lärare eller bara glömska dito, som omöjligt kunde lära sig elevernas namn om de flyttade omkring.)

Hemma vid matbordet kan det löna sig att byta plats ibland – det lär nämligen bildas nya synapser i hjärnan då. Så länge som det finns åtminstone två stolar att välja mellan är det bara att testa. Att äta frukost med utsikt över kylskåpet istället för fönsterbrädet kan ge oväntade vardagsperspektiv. 

 

Blanka Henriksson
folklorist med smak för vardagsutmaningar – som att byta plats

Spådom, blommor och midsommar – vem är din framtida partner?

Årets fester, Folktro, Ritual och materialitet

Ah, midsommar! Många personers favorithögtid. Man träffas med familj och vänner, äter, leker lekar och gör olika aktiviteter som hör midsommaren till. Aktiviteterna varierar såklart med åldern, men när ni var yngre kanske ni, precis som jag, plockade sju blommor för att sedan lägga dem under dynan och drömma om den ni skulle gifta er med.

I svensk folktro var natten under midsommaren en starkt magisk laddad tid, då man bland annat kunde få svar på flera frågor via spådom och trollkonst. Växter tillskrevs magiska krafter på grund av att solen stod så pass högt och visade sig en längre period under dygnet. Detta gjorde att blommor och örter fanns i fokus inom flera olika ritualer under midsommaren.

Tina Sāra, unsplash.com

Den spådomsritual från midsommaren som bäst har lyckats leva kvar i samhället är blomplockningen under midsommarnatten med följande drömmar om ens livs kärlek. Ritualen har starkast rot i Sverige och svensk folktro och via den kopplingen är ritualen även känd i finlandssvenska traditioner. Det är oklart när den här ritualen har sin början, men uppteckningar finns från bondesamhället kring mitten av 1800-talet. Spådomsritualen har flera regler som bör följas för lyckat resultat, men alla regler är inte alltid lika viktiga. Ritualen kan se olika ut beroende på vilken plats man befinner sig.

Vilka var reglerna då? Jo, det viktigaste med magiska ritualer är att de skiljer sig från det vardagliga, och i dessa fall oftast i form av att något utförs baklänges. En av reglerna var till exempel att man ska gå baklänges medan man plockar blommorna. Källorna är lite motstridiga när det kommer till hur många blommor det är som ska plockas. Det vanligaste är att det är antingen nio eller sju, men även tre är förekommande i några källor. Ojämna tal och speciellt 3,7 och 9 var magiska tal och förekom i flera spådomar och trollkonster. En annan regel var att man skulle hoppa över ett visst antal gärdesgårdar och plocka en blomma från varje gärdesgård, alltså skulle antalet blommor och gärdesgårdar vara samma. Gärdesgårdarna kunde bytas ut mot åkrar eller ängar men även här måste antalet blommor och åkrar stämma överens. För att komplicera ritualen måste blomplockaren inom vissa traditioner göra detta baklänges, plocka med vänster hand eller ibland vara naken. Den regel som de flesta möjligtvis känner till var att allt detta måste genomföras under tystnad, eftersom magin annars kunde brytas. Enligt vissa källor fick man prata först nästa morgon när man hade vaknat.

Plantin, A. I. A. En grupp kvinnor ute i naturen. I bildens förgrund ses en gärdsgård. Åbo Akademis bildsamlingar

Blommor och växter var magiska under midsommaren, men var det någon viss sort man skulle plocka för att ha större chans att lyckas med denna spådom? I flera källor är det endast upptecknat att det bör vara sju eller nio sorters olika blommor. I andra källor ska man bara plocka rosor eller örter. Läkeväxter kunde man också plocka. Enligt vissa uppteckningar ska buketten bestå av åtminstone en fyrklöver, en prästkrage eller en johannesblomma. Det viktigaste var att du hade ett ojämnt tal med blomster att lägga under din huvudkudde!

Andreas Kretschmer, unsplash.com

I dagsläget har den här traditionen mer blivit en barnaktivitet under midsommaren, jämfört med tidigare var mest unga, ogifta kvinnor som utförde ritualen. Kvinnorna hade inte makt över vem de skulle gifta sig med i allmogesamhället och den här spådomsritualen var ett sätt för dem att möjligtvis kunna påverka detta och förbereda sig på sin framtid. Idag har den viktigaste regeln också blivit att inte plocka några fridlysta arter och mer fokusera på de invasiva blommorna, så som lupinen. Dessutom ska man se till att lämna kvar blommor som bin och andra insekter använder till pollination. Om du testat detta och inte drömde om din framtida partner? Ja, då kanske du inte var spritt språngande naken och gick baklänges medan du letade efter en fyrklöver till din midsommarbukett!

 

Wilma Sandholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning:

”Jag om min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten”

Folkloristik, Netlore

I tio avsnitt av vår nya podd får vi bekanta oss med eldsjälar som arbetar för att olika traditioner ska finnas kvar också i framtiden. Upplägget är att lyssnaren får ta del av många olika områden inom det brokiga fältet levande traditioner. Vi får ta del av allt från luciamammor till pidro-mästare och älskare av traditionsmat som berättar om sin tradition. Poddens hela namn ”Jag och min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten” säger också en hel del om upplägget.

– Podcasten fokuserar på individuella berättelser om levande traditioner och varför de upplevs så betydelsefulla, berättar projektledare Johanna Björkholm. Hon fungerar som värd och intervjuare för podden. Björkholm konstaterar att det finns poddar om traditioner där man har ambitionen att klarlägga ”allt” om en tradition per avsnitt. I ”Jag och min tradition” är däremot avsikten att lyfta fram individer bakom de levande traditioner, det vill säga folk som verkar för att upprätthålla dem. Därför får poddavsnitten en personlig prägel och stort fokus på praktisk verksamhet.

– Jag tycker själv att det är fantastiskt intressant att få höra individer med stor erfarenhet och sakkunskap berätta om sina traditioner. Målsättningen har varit att avsnitten ska bli ungefär 30 minuter långa, och ofta har det svåraste varit att fundera ut hur vi ska klippa ner dem till lagom längd. Det finns ju så mycket intressant att berätta om, säger Björkholm.

Podden ”Jag och min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten” publicerar ett avsnitt per vecka. Podden publiceras digitalt och hittas på https://kurant.podbean.com. För podcastens tekniska genomförande står Medietjänster vid Yrkesakademin i Österbotten. Podden utgör en del av det Leader-finansierade projektet Kurant, vars målsättning bland annat är att lyfta fram goda exempel på tryggande av levande traditioner i Österbotten.

För mera information, se Kurants hemsida https://www.kulturosterbotten.fi/vara-projekt/kurant eller kontakta projektledare Johanna Björkholm, e-post: johanna.bjorkholm@kulturosterbotten.fi

Att insjukna i Wendigo

Folktro, Ritual och materialitet

Det är möjligt att bli ett folktroväsen, både metaforiskt och bokstavligt. Wendigo, ett nordamerikanskt folktroväsen, är ett perfekt exempel på hur en människa kan förvandlas till en ”mytisk” varelse. Enligt det algonkinska folket (flera ursprungsamerikanska folkgrupper som pratar algonkinspråk), betyder Wendigo, ’ande som äter upp mänskligheten’ eller ’ande av ensamma platser’. Wendigo hör även till andra ursprungsamerikanska folkgruppers folktro, ex. Odawafolket.

Det finns olika uppfattningar om vad Wendigo är. Vissa anser att det är ett monster, andra att Wendigo är en ande som människor kan bli besatta av. En traditionell uppfattning om Wendigo är att människor kan förvandlas till Wendigor om de är för giriga. Man försöker på så sätt skrämma folk från att göra omoraliska handlingar. Detta är en av folktrons uppgifter, att begränsa och styra människors handlande moraliskt. Ingen vill förvandlas till en ondskefull ande som äter upp människor och lever ensam för evigt.

Samuel_s, Unsplash.com

Vissa folksägner kan ha varit ett sätt att förklara fenomen som var kanske svåra att förstå under olika tider, exempelvis psykisk ohälsa och sjukdomar. Det finns olika versioner och uppfattningar om Wendigo. Om Wendigo berättades inte bara för att skrämma folk till att handla moraliskt rätt, utan också för att förklara ett fenomen som nuförtiden heter Wendigo-psykos. Wendigo representerar mörker, kyla, ensamhet, hunger och kannibalism. Under vintrarna i de nordöstra skogsdelarna i dagens USA och Kanada var det mörkt och kallt. Det var svårt att hitta mat och man kunde lätt tappa bort sina stammedlemmar när man förflyttade sig från ett område till ett annat. Brist på mat ledde ofta till oro och sjukdomar, och i värsta fall var man tvungen att vända sig till kannibalism. Berättelserna om Wendigo berättades för att hålla ihop stammedlemmarna, samtidigt som de skulle förklara vad som idag anses vara en kulturbunden psykos, med hjälp av andlighet och erfarenheter.

Psykisk ohälsa har ofta varit svårt att förstå sig på eftersom psykiska sjukdomar inte är lika märkbara som fysiska sjukdomar. Ännu idag kan psykisk ohälsa vara svår att diagnostisera. I många kulturer förklarades psykisk ohälsa med hjälp av bland annat religion och folktro. Det finns verklighetsbaserade händelser om människor som har blivit sjuka och förvandlats till Wendigo inom många ursprungsamerikanska stammar. En stor del av Wendigos ursprung kan hittas i verkliga händelser och erfarenheter. Ur detta har Wendigo-psykosen utvecklats. Wendigo-psykosen är en kulturbunden psykisk sjukdom som endast det algonkinska folket och besläktade stammar kan insjukna i, eftersom Wendigo är väsentlig i dessa kulturella sammanhang.

Till Wendigo-psykosen hör bland annat kannibalism, och ibland en medvetenhet om att man har blivit besatt av Wendigo. Ett känt fall är Swift Runner-fallet där en man år 1879 mördade sin familj och åt upp deras kroppsdelar. Swift Runner var en helt normal människa, men under vintern 1879 led många ursprungsamerikaner av hungersnöd och kyla. Hungern och kylan kan ha varit orsaken till att Swift Runner blev besatt av Wendigo eller förvandlades till Wendigo (hur man vill uppfatta det). Swift Runner medgav själv att han blev besatt av Wendigo.

TomaszManderla, Pixabay.com

Under olika tider och platser har människan försökt förklara oförklarliga fenomen med hjälp av berättelser. Wendigo är en ande som tidigare har varit en människa men av olika orsaker, exempelvis girighet, insjuknat. Wendigo blir ett sätt att förstå vad vi idag skulle klassa som psykisk ohälsa och psykos, precis som man tror att nordiska folktroväsen som näcken och trollen kan ha använts som förklaring på liknande tillstånd.

Nuförtiden är det möjligt att diagnostisera och ge vård för psykiska sjukdomar, även om det fortfarande är svårt att diagnosticera speciellt psykoser. Vår förståelse för människans psyke ökar hela tiden, och vem vet om inte både diagnostisering av och vård för psykiska sjukdomar kommer att se ut på ett helt annat sätt om hundra år. Var tid har sin förståelse av det som upplevs oförklarligt och annorlunda.

Dastan Soran Farok
Skrivet för kursen Ritual och materialitet