Som tidigare inlägg signalerats har Klustret för kulturvetenskaper varit på fältexpedition till Karleby. Expeditionen var ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland, Karleby stad, Klustret för kulturvetenskap samt Svenska språket vid Åbo Akademi.
Temat för fältarbetet var två-och flerspråkighet och de flesta av deltagarna gjorde intervjuer med olika människor på detta tema. Jag valde att i stället göra observationer och fokusera på hur svenskan och finskan syns i stadsrummet på olika typer av skyltar. En etnolog eller folklorists ständiga följeslagare i fält är fältdagboken. I vilken alla observationer, reflektioner och andra lösa tankar antecknas för att kunna användas i framtida forskning. Nedan följer ett utdrag ur min fältdagbok i vilket jag funderar över postlådans betydelse som förmedlare av en-eller tvåspråkighet.
Den 2 oktober 2024
Fältarbetsdagen börjar med en samling i vårt fältkontor beläget i Neristans utkant i en gul träbyggnad där det tidigare varit dagis. Nu är allt utflyttat och väggarna täcks av olika tapeter, väggfärger, bårder och hål efter hyllor och tavlor. På udda stolar sitter vi en ring och berättar om vad vi skall göra under dagen och vad vi gjort dagen innan. Efter samlingen ger jag mig ut och börjar vandra Västra kyrkogatan ner från Torggatan mot Anders Chydenius gata. Framför ett hus får jag syn på en brevlåda med både texten EI MAINOKSIA KIITOS och INGEN REKLAM TACK. Och jag tänker att det här måste vara ett bra exempel på tvåspråkighet, att man väljer att ha denna info på sin brevlåda på två språk. Sen börjar jag fundera på varför brevlådans ägare har denna information på två språk? Är ägaren svenskspråkig och det känns naturligt för denna att ha ”Ingen reklam tack” på svenska men sen ändå känner att det är bäst att ha det på finska med för att brevbäraren kanske är finskspråkig? Eller är det en tvåspråkig familj där ena partern har finska som modersmål och den andra svenska och då blir det naturligt att även ha en tvåspråkig brevlåda? När dessa frågor snurrar i mitt huvud börjar jag fundera på till vem informationen på brevlådan är riktad? Så klart mot brevbäraren/reklamutdelaren som får upplysningen om att de boende med denna brevlåda inte vill ha någon reklam. Men riktar sig informationen även till fler?
Foto: Malin Stengård
En brevlåda tillhör ens privata egendom och det är olagligt att öppna andra människors post. Samtidigt sitter brevlådor ofta ganska öppet ute vid en väg eller gata för att brevbärarna enkelt skall kunna leverera posten. De är en del av den privata och personliga sfären men lokaliserad i det offentliga rummet. Så är den tvåspråkiga ingen reklam-skylten kanske lika mycket tecken på ett ställningstagande som info till brevbäraren? Är kanske ägaren helt tvåspråkig och vill manifestera detta genom sin brevlåda? Eller är det ett politiskt ställningstagande, att de boende i huset står bakom ett tvåspråkigt Finland? Eller är det kanske vanligt här i Karleby att ha tvåspråkiga brevlådor?
Jag fortsatte att vandra Västra kyrkogatan ner och höll utkik efter husens brevlådor. När jag såg en försökte jag närma mig så gott det gick utan att någon skulle tycka att jag betedde mig alltför skumt. Nere vid Anders Chydenius gatan vek jag av och vandrade Östra kyrkogatan upp tillbaka till Torggatan. Under min promenad såg jag en tvåspråkig brevlåda till, alla andra hade endast haft ”EI MAINOKSIA KIITOS” av de jag kunnat se från gatan. Så jag vågar slå fast att brevlådor generellt sett i Neristan inte är tvåspråkiga utan ”EI MAINOKSIA KIITOS” dominerar starkt. Vilket gör att de två tvåspråkiga lådorna sticker ut så mycket mer och skulle kunna förstås som inte bara brevlådor, utan även ett ställningstagande för svenskan eller tvåspråkigheten i Karleby.
Jag börjar fundera på mitt eget brevinkast. Trots att jag inte kan ett ord finska satte jag för två år sen när jag flyttade in upp en lapp med EI MAINOKSIA KIITOS på brevinkastet på min lägenhetsdörr. Den enda mening jag någonsin skrivit på finska. Anledningen till mitt språkval var att alla andra hade lappar på finska i mitt tämligen finskspråkiga lägenhetshus. Jag som alltid ser till att få service på svenska, istället för att förfalla till engelskan, i all annan kontakt med myndigheterna satte helt oreflekterat upp en enspråkig liten lapp på min dörr. På ett språk jag inte ens förstår. När jag i alla fall kunde ha satt upp en på båda språken. Kanske är det svaret på varför man har en tvåspråkig brevlåda. Det kanske inte är för brevbärarens skull, eller ett politiskt ställningstagande, utan endast det enkla faktum att man inte vill bli förfrämligad av sin egen brevlåda.
Malin Stengård
Brevlådespanare och doktorand i nordisk etnologi