Årets volym av tidskriften Budkavlen har temat Människor och andra djur. Numret svarar på det alltmer växande intresset för djur i en tid då synen på vår relation till djur snabbt förändras och utvecklas. Vi ska inte heller glömma att vi människor är djur och aporna våra förfäder. Därför pratar vi hellre om människor och andra djur istället för att dra en skarp gräns mellan människor OCH djur.

Vi som redigerat numret hyser både ett vetenskapligt och ett högst personligt intresse för djur. Till Sonjas familj hör en liten hund och Sanna delar sitt hem med tre katter. Många saker i våra liv kretsar kring våra husdjur som vi uppfattar som våra familjemedlemmar. Vi pratar gärna med varann om våra husdjur och reflekterar ofta över vår relation till dem. Vi strävar till att bygga upp en ömsesidig relation till våra kompanjonsdjur där deras agens bejakas i alla situationer. Vi som kulturvetare är speciellt intresserade av att veta mera om hur andra arter interagerar med oss människor och hur vi samspelar med dem – och detta mellanartsliga samspel är något som vi båda kan observera och reflektera över i vår vardag – i den vardag vi delar med hunden Otto och katterna Wilma, Leevi och Mustis.

Otto, en Bolognese, drygt 2 år gammal på restaurang i Åbo i mars 2020. Otto vet att han ska på restaurang då vi plockar med oss hans lilla vattenkopp, ett täcke han får sitta eller ligga på och ett ben som han genast brukar tugga i sig. Foto: Sonja Hagelstam

När vi redaktörer tog oss an redigeringsarbetet med Budkavlen visste vi att uppdraget skulle vara krävande. Det är nämligen inte helt lätt att i ett tidskriftsnummer få med allt det som borde finnas med när man rubricerar det som Människor och andra djur. Därför vill vi poängtera att årets nummer av Budkavlen bjuder på några axplock av all den djurrelaterade forskningen som görs inom kulturvetenskaperna idag. Samtidigt svarar dessa bidrag på ett uppenbart behov av att kulturanalytiskt analysera och reflektera över människans relationer till andra djur och arter och deras relation till oss.

Förutom att arbetet med tidskriften var krävande, som redigeringsarbete ofta är, var arbetet framför allt givande och lärorikt. I de sex bidragen i Budkavlen 2020 är det inte våra vanligaste kompanjonsdjur – hundar och katter – som har huvudrollen. I stället får vi läsa om bläckfisken, vargen, hönor, hästar, lamm och ankor samt om bin och andra insekter. Artiklarna berör dels våra föreställningar om djur och hur djur framställs i olika sammanhang, dels behandlar bidragen vårt liv och vår vardag tillsammans med dem, samt våra relationer och vårt sätt att förhålla oss till djur. Artiklarna bidrar också med intressanta perspektiv på den glidande skalan av djur- och människoblivanden, icke-mänskliga djur samt domesticerade djur, vilddjur och zombier. I bidragen utforskas sålunda mellanartsliga relationer i en vidare mening än den som vanligen brukar begränsa sig till förhållandet mellan människa och djur.

Sannas katter är vana hotellgäster. Katterna följer med på semesterresor och längre körpass planeras utifrån katternas behov. Därför har många hotell i Finland blivit bekanta för dem och väl på rummet intar de snabbt sina vanliga hotellrutiner. Till rutinerna hör att den äldsta katten Wilma väljer hotellrummets bästa sovplats såsom här på bilden på hotellet i Kuopio. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Bidragen som ovan kort beskrivits visar på en tematisk bredd och de olika perspektiv som numera är vanliga inom kulturella djurstudier där både människans och djurens agens samt de mellanartsliga relationerna problematiseras. Vi hoppas att du finner artiklarna intressanta och tankeväckande, och riktar ett stort tack till alla skribenter som med sina fina bidrag ökar utbudet av traditions- och kulturvetenskapliga djurstudier!

Sonja Hagelstam och Sanna Lillbroända-Annala, redaktörer för Budkavlen 2020

När man konstruerar en frågelista i syfte att samla in narrativt material, så läggs mycket tid på att fundera på hur man egentligen ska ställa frågorna man vill ha svar på. De ska inspirera en potentiell informant att ta till keyboarden och skriva ner sin livsberättelse och sina erfarenheter, så att jag som forskare kan få svar på min fråga, och så att det inspirerar till ett så öppet och fritt berättande som möjligt.

I projektet ”Boys will be boys” lade jag också tid på att få ett berättande flöde i mina frågor. Listan började med en uppmaning att berätta ett barndomsminne (vilket som helst), för att sedan tematiskt få berätta om sin vardag, relationer, och känslor, detta för att hjälpa mig besvara frågan om vad känslan i erfarenhetsberättelser av att växa upp som pojke kan vara. I den mediala berättelsen får man känslan av att pojkskapet är en vild, busig och rebellisk; Bart Simpson, Emil i Lönneberga, Dennis och Huckleberry Finn; ung, vild och med slangbellan redo. I det mediala landskapet definieras pojken ofta som just busig och väcker en känsla av uppror i publiken. Känslan av att växa upp som pojke innefattar förstås mer känslor än så. Det var därför jag lade stort intresse vid den sista frågan i min lista: ”Hur definierades en ’riktig pojke’ när du var liten?”

Bild: https://pixabay.com/sv/vectors/bart-simpson-serier-vektor-655318/

Den frågan, trots min uttänkta plan att ställa denna öppna fråga sist i listan, efter att man har fått berätta om sin vardag, minnen av relationer, förebilder, leksaker och känslor, var svårfångad: ”Ingen definierade något sådant då jag var liten” (Man f. 1964). ”Kommer int ihåg” (Man f. 2001), ”Pojkar var pojkar och flickor var flickor, det var inget märkvärdigt med det” (Man f. 1984).

I det berättade beskrivs (ändå) i huvudsak tre sorters pojkar: (1) inte-pojken, (2) den starka, tuffa, manliga pojken med muskler och (3) den busige pojken med slangbellan, tre återkommande gestalter som kanske säger något om hur pojke uppfattas.

Inte-pojken är: ”En sådan som inte är transsexuell eller en kvinna” (Man f. 2001) eller ”Inte tjej” (Man f. 1982). Det vill säga att pojke i berättelsen definieras enligt vad det inte är (apofatiskt); inte tjej, kvinna, kvinnlig eller tjejig. Eller som en informant uttrycker det: ”Det var viktigare att markera när någon var en ’oriktig’ pojke” (Man f. 1988).

Den starka, manliga, skäggiga pojken som tillskrivs epiteten ”Bröst hård, bastu, mörk röst inte rädd för någonting” (Man f. 2001)  och kan ”arbeta från ’dag till natt’” (Man f. 2001); en återkommande gestalt som inte heller är en beskrivning av en pojke, utan av en man. Karaktären kopplas ihop med maskulint kodade egenskaper som: ”Visa inte svaghet, gråt inte ­– visa styrka/dominera, visa ilska” (Man f. 1982), arbetskapacitet, styrka  eller mod. Ofta tillskrivs karaktären också goda egenskaper: ”man skulle vara ärlig, pålitlig och ansvarsfull” (Man f. 1970)

Så har vi då det klassiska busfröt: ”Bryt regler, utmana, var rebellisk” (Man f. 1982). En klar gestaltning av pojke som man kan förhålla sig till ”Pojkar är egensinniga, gör hyss, ska alltid bestämma, vet vad de vill, ska gilla sport, motorer, blått och prata med djup röst. Jag gjorde hyss, men allt det andra var jag dålig på” (Man f. 1987). ”Riktiga pojkar hade fart, gillade att tävla, klättra, utforska. Nyfikenhet var en annan positiv egenskap […] Att vara stillsam och litet funderande, sågs inte direkt som attraktiva/belönade egenskaper hos pojkar. Man skulle vara ruff, aktiv, rolig” (Man f. 1963).

Jag vill ogärna definiera pojken men jag vill lyfta fram informanternas egna beskrivningar. Beskrivningen av mannen-snarare-än-pojken och skildringar av pojken som inte-tjej kanske visar på en viss (samhällelig) avsaknad av en diskussion om vad pojkskapet innebär. En viss frånvaro av diversifiering av vad en pojke är och kan vara. I den avsaknaden kommer busfröt in som klar en gestalt och beskrivning, som får stå för pojken och hans egenskaper. En masternarrativ gestalt som förmedlar känslan av att ”boys will be boys”.

Jakob Löfgren
SLS-forskare i Nordisk folkloristik

Texten baserar sig på en artikel i Ethnologia Scandinavica och finns fritt tillgänglig här:
https://gustavadolfsakademien.bokorder.se/sv-SE/download/92fecd78-3443-4a7d-b166-c17abdd1fad8 s. 67–80.

Idag föreställer vi oss gärna att vi ska få barn då vi tänkt oss det, helst efter att vi studerat klart, har en fast partner och ett tillräckligt stabilt och välbetalt jobb. I vår tänkta livslinje har barn en färdigt utstakad plats och tack vare tillgången till preventivmedel har vi också möjlighet att i viss mån påverka när vi vill ha barn. Ändå vet vi att det ofta inte går som planerat. Man blir gravid även om man inte tänkt sig det (eller så behagar barnen inte att dyka upp då man tänkt). I Finland utförs årligen ca 8600 aborter, och hur många barn som föds även om de från början inte var påtänkta vet vi inte, men gissningsvis är det ett ganska stort antal.

Min doktorsavhandling handlar om berättelserna om dessa oavsiktliga graviditeter. Ofta, men inte alltid, innebär en sådan att personerna som är involverade ställs inför ett beslut som kan komma att förändra livet för alltid. Hur kan kvinnor och män berätta om en oavsiktlig graviditet i dagens Finland? Vad innebär det att få barn vid en annan tidpunkt än då man tänkt sig? Vilka faktorer möjliggör en valfrihet och vilka begränsar den? Det här är några frågor jag skulle vilja ha svar på.

Foto: PublicDomainPictures Pixabay

Än så länge har jag inte kommit särskilt långt i mitt arbete men de saker som jag insett hittills är att det här är en erfarenhet som kan vara väldigt olik beroende på person och livssituation. Det är också ett ämne som väcker känslor hos de som berättar. Det kan handla om svåra känslor som skuld, ånger eller skam. Men kanske än mer handlar det om positiva känslor, som den starka kärleken till sina barn, tacksamhet över vad livet gett en, stolthet över att ha överkommit det som upplevs som hinder. Dessa berättelser aktualiserar också normer kring familjebildning och genusrelationer. Centralt är också materiella faktorer, särskilt de inblandade kropparna och olika preventivmedel. Det ska bli spännande att se vart detta leder mig.

Lina Metsämäki, doktorand i Nordisk folkloristik