Alla inlägg av admin

Nytt och gammalt i bröllopstraditioner

Folktro, Livets fester, Materialitet

I början av året fick jag en förfrågan från en redaktör på Vasabladet om hur bröllopstraditioner har förändrats; om det finns element som varit oföränderliga och vad som styr utformningen av traditionerna. I mitt svar till redaktören tog jag fram dels stabila, dels föränderliga drag och att bröllopstraditionerna styrs av en blandning av lokala traditioner, mode och internationella trender. I sammanhanget kom jag över en bröllopsbild i Åbo Akademis arkiv, Cultura.

Brudpar år 1927. Kulturvetenskapliga arkivet Cultura

Fotografiet är från Vörå och taget på 1920-talet. Bilden ingår i Yngvar Heikels artikel ”Anteckningar om några Österbottniska brudkronor, brudskrudar och brudkläderskor” i Budkavlen från 1927. Fotografiet belyser relativt väl detta med stabilitet och förändring gällande bröllopstraditioner. Bruden har en så kallad brudkrona på huvudet – ett bruk som Heikel noterar att är gammalt men som användes ”ännu i våra dagar” det vill säga på 1920-talet. Kronan var hög och bestod av en inre och yttre krona, dekorerad med stanniolpapper. Däremot var brudklänningen av senaste snitt, det vill säga med låg midja som var trendigt på 1920-talet. Klänningen kunde vara vit, svart eller kulört och hade i detta fall en bröstkrans och vita ytterärmar. Den vita brudklänningen hade ännu inte då helt slagit igenom. Heikel konstaterar i sin text att brudar numera tenderar att ha egen brudklänning då det äldre bruket bestod i att brudklänningen ägdes av traktens brudkläderska. Fotografiet visar tydligt på hur tradition och det moderna samspelar. Så gjorde det på 1920-talet och så är fallet också idag.

Lena Marander-Eklund

Sonja Finnholm. Gamla riter färgar våra bröllop. Vbl 29.1.2019 BröllopVbl2019.pdf
Budkavlen 1927, nummer 2 och kan läsas digital här https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/917714?page=1
Åbo Akademi, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, Folkloristiska samlingarna, IF bnr 1985/138.

Varför kommer en arkeolog till nordisk folkloristik?

Forskning, Materialitet

Arkeologer jobbar med föremål. Enligt mantrat som man lär sig när man börjar studera arkeologi, forskar ämnet i ”människans förflutna genom materiell kultur utifrån ett långtidsperspektiv”. Hur har då jag, en arkeolog, kommit till ämnet nordisk folkloristik för att utföra mitt postdoc-projekt?

I bland hör man säga att arkeologiska föremål är stumma. Det är de dock inte, men ofta viskar de så lågt att man har svårt att höra vad de säger. Ofta kan man höra fel. Eller i alla fall tycker en annan forskare att hen har hört bättre vad stenyxan eller lerkärlet viskade än du hörde. Man tänker kanske lätt på stenyxor och lerkärl när man hör ordet arkeologi, men arkeologin handlar inte bara om förhistoriska föremål. Den historiska tiden, alltså tiden därifrån det finns texter, är också arkeologens fält. I själva verket så har arkeologins definition ingen tidsbegränsning förutom ”det förflutna”. Det förflutna kan betyda i går eller för en timme sen.

För att förstå hur min väg kom att leda till nordisk folkloristik, måste man gå lite tillbaka i tiden (arkeologer ser på saker i ett långtidsperspektiv). Sommaren 2004 jobbade jag på utgrävningarna som gjordes innan den nya delen av Åbo huvudbibliotek byggdes. Under den tiden funderade jag på vad jag skulle skriva min gradu om. Jag hade inga idéer. Jag hade valt mina biämnen enligt vad som verkade intressant, och hade inte tänkt att de skulle gå i hop på nåt sätt. Så jag hade folkloristik som långt och religionsvetenskap som kort biämne.

En dag satt jag på knäna i myllan och grävde bort ett stenvarv av en fyrkantig ugnsgrund från 1600-talet. I det södra hörnet hittade jag en liten hög små ben. Jag tyckte det var underligt, men satt bara benen i en plastpåse och fortsatte att jobba. När jag kom till det norra hörnet hittade jag en likadan hög små ben. Då kallade jag en av forskarna på plats och tillsammans dokumenterade vi båda högarnas exakta fyndställen. Nästa dag kom en arkeo-osteolog till utgrävningen och hon fastställde att båda benhögarna var den vänstra baktassen av en hare. Jag var fascinerad: hartassar var magiska föremål, visste jag. Detta fynd blev början till min pro gradu om så kallade byggnadsoffer, eller magiska föremål gömda i byggnader, under den historiska tiden. Eftersom jag hade studerat folkloristik så blev arkiverade berättelser (från 1800-talets slut och 1900-talets början) om vad man brukade göra när man byggde hus en del av mina tolkningar. Senare, när jag skrev min doktorsavhandling om samma tema, fick folkloren en ännu större roll.

Sju korpstenar i en påse viskar till arkeologen i Finlands nationalmuseum. Foto: Sonja Hukantaival.

Magiska föremål släppte inte taget om mig när jag planerade min postdoc-forskning. Nu vändes min blick mot alla de magiska föremål som finns i våra museer. De härstammar från samma tidsperiod som den arkiverade folkloren om magiska föreställningar, nämligen 1800-talets slut. Jag ser på dessa föremål genom en arkeologs glasögon, men folkloren har en betydande roll. För där arkeologen ser en liten (diameter 32 mm), svart, rund, slät sten (flinta, troligen av skandinaviskt ursprung, måste fastställas av en geolog), ser folkloristen berättelser om ormstenar och korpstenar:

“I hvarje korpbo lär finnas en liten rund sten, hvit till färgen, som har den goda egenskapen att göra den person, som håller stenen i sin mun, osynlig. Men att påträffa denna korpsten är ej någon lätt sak; ty korpens bo kan ej varseblifvas, såvida det ej återspeglas i vatten. Har lyckan varit en så bevågen, att en sådan skugga visat sig på vattnet, bör man noga lägga märke till, vid hvilken kvist boet är bygdt; hvarefter man nog får reda på det värkliga boet, som innehåller den dyrbara stenen.”
(Skrock och vidskepelse bland Malaks allmoge. Anteckningar af Johannes Klockars gjorda i Malaks under åren 1887–1889. Malax: Malaxs museiförening r.f., s. 16.)

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i nordisk folkloristik (i liminaltillstånd mellan arkeologi och folkloristik)

Mitt projekt har en egen blogg: https://archaeomagic.blog/
Min doktorsavhandling kan laddas ner här: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606

Hjärtmassage sent i november

Kulturanalys

Den här veckan erbjöds anställda vid ÅA att få sina porträtt tagna av en fotograf, för att få kvalitativa och enhetliga bilder till personkorten på webben, som det uttrycktes i mailet. Även jag traskade till angiven plats för fotografering, medan jag tänkte på fläcken på tröjan som ettåringen kramat dit samma morgon och hur jag skulle kamouflera den. ”Ingen fara”, hade en kollega sagt, ”det är ändå mest fokus på ansiktet”. Men jag hade glömt glasögonen hemma (igen) och med kisande ögon, känslan av trötthet, tilltagande förkylning och mycket att göra, kände jag mig inte som någon vidare uppenbarelse att föreviga och ställa ut på webben. Men idag var sista chansen. Så jag smorde de vintertorra läpparna med läppomada – alltid något och mest symboliskt – och följde skyltarna med texten ”fotografering” uppför trapporna och in i ett rum där ett par andra anställda satt och väntade på sin tur.

I väntrummet fanns en spegel. Jag snodde till en bara aningen prydligare tofs i nacken, och tänkte på skolfotografen för länge sen som brukade vara beväpnad med en kam. Nu hade jag inte ens en kam – ska man ha det? En generationsfråga? Tänkte på min mor som alltid har en kam i väskan. Jag plattade till håret lite med handen och behövde inte vänta länge innan det var dags. I dörren möttes jag av en glad kollega som sa ”han säger säkert samma sak till alla, men han kunde verkligen sin sak!”. Fotografen hade varit mycket professionell.

Bild av Simon Migaj på Unsplash

Jag gick in i salen och fotografen lotsade mig genast till rätt plats, markerad med ett par bitar målartejp på golvet. Sedan sa han ”här får du en liten stressleksak”. Det var ett vitt hjärta av något slags gummimaterial, stor som en tennisboll, som jag skulle hålla i med båda händerna. Fotografen tog plats bakom kameran och skred till verket. ”Glöm att jag är här. Jag vet att det är svårt”, sa han. Sedan började han att lotsa mig genom olika scener – nu tar vi en allvarlig representationsbild, nu tar vi en till bokhyllan i vardagsrummet – och vidare till personer ”Matti Nykänen!”, ”Angelina Jolie!”, utropade han. En salig blandning kändisar passerade revy i snabb takt. Effekten var rätt komisk och befriande. Det funkade: jag glömde. Inte direkt fotografen, utan kanske mest mig själv. Ansiktet avbildat och sen namnet – ”som i lågstadiet, tydliga bokstäver. Efternamn först och sedan förnamn”. Jag la till mitt namn i raden efter alla andra som fotograferats, med versaler och enhetligt tog jag plats, och hörde sen genom dörren hur nästa person instruerades: ”här får du en stressleksak”.

Jag är säkert inte den enda som kan bli väldigt självmedveten i sådana här fotograferingssituationer, om det vittnar fotografens tekniker och skicklighet i vad man kunde kalla affektivt arbete. Sådant arbete utförs också av många andra yrkesgrupper, t ex frisörer, tandläkare och vårdpersonal, till vilka människor för en kortare eller längre tid ”överlåter” sig. Gränserna mellan att känna sig omhändertagen eller omyndigförklarad, trygg eller utsatt, stöttad eller övermannad, som aktör eller som objekt, kan vara hårfin i sådana situationer. När det lyckas bra, finns det all anledning att säga att bemötandet var professionellt. Fotografen använde sin tydlighet för att skapa säkerhet och enkelhet, och sin humor för att skapa rörelse och lossa den krampaktiga känsla som kan uppstå i en fotograferingssituation. Hjärtmassage en lite frusen dag.

Ann-Helen Sund
vikarierande universitetslärare i kulturanalys

Att tala om väder

Forskning

Förra veckan infann sig hösten i Åbo. Och den kom med besked, med ett otroligt åskväder som varade i timmar. Nästa morgon läste jag på sociala medier hur mina vänner kommenterade åskvädret; det var blixtar utan buller och häftiga hagelskurar. Antropologer som studerat väder som kulturellt fenomen menar att människan reagerar på väder genom prat. Många av oss gillar att prata om väder, medan andra uppfattar det som ett andefattigt samtalsämne. Väder är alltså en ingrediens i vårt sätt att umgås med andra människor. Det är ett sätt att inleda konversationer och etablera kontakt med bekanta och obekanta, men också ett sätt att fylla ut tystnad. Vi använder oss av standardfraser gällande väder som ett sätt att ha något att säga åt människor vi träffar i hissen, på busshållplatsen, i tvättstugan och i affären. Här är vädret i sig inte det viktiga utan det att vi säger något överhuvudtaget. Denna sommar som varit otroligt varm har föranlett mycket prat, till och med så mycket att folk har reagerat på om man verkligen får oja sig över för mycket värme. Borde vi inte här i Norden vara tacksamma över att det för en gångs skull är varmt. Att värmen kan bero på klimatförändringen med mer extremt väder som följd, är en allvarligare sida av detta väderprat.

Upplevelsen av väder kännetecknas av tidsmässiga faktorer. Många av oss jämför dagens väder med gårdagens men också med förra årets väder och kanske ojar sig över det aktuella (dåliga) vädret eller värmen. Det finns gånger som vi nostalgiskt tänker tillbaka på barndomens alltid så vackra somrar och kanske också med oro funderar på hur klimatet ska utvecklas i framtiden. Vi skämtar om väder. Många av oss har också en häftig väderberättelse på lager. Det kan vara fråga om häftiga stormar eller kraftigt åskväder som en del människor älskar, andra fasar för. Min egen oväderberättelse handlar om den gång jag flög in i stormen som fått namnet Sven då jag var på väg till London. Det var en uppskakande upplevelse.

By Juni from Kyoto, Japan (Flickr) [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

Själv tycker jag att väder är fascinerande på ett personligt plan, men också sett ur ett kulturanalytiskt perspektiv. Jag följer noggrant med väderleksrapporteringar via nyheter men framförallt via appar. Jag har också gjort en narrativ analys av ovädersberättelser på basis av frågelistsvar som samlades in av Svenska litteratursällskapet. Kulturanalytiskt intressant är också att kunna studera människans relation till ett fenomen som för oss är opåverkbart (på kort sikt) och som säger något om vårt förhållande till landskapet och naturen. Väder är något väldigt vardagligt och som påverkar våra vardagsrutiner. Samtidigt är det något politiskt brännbart och extremt. Upplevelsen av oväder låter sig gestaltas i berättelsens form och kan säga något om våra rädslor eller fascination inför naturens krafter. Trots att väder varken känner nations- eller stadsgränser är vår upplevelse av väder också knutet till plats. Vilket väder som förutspås till sommarstugeorten eller i byn då höet ska bärgas kan vara av speciellt vikt. I samband med nyhetssändningarna sägs det ibland hur vädret ska bli i Svenskfinland; t.ex. i morgon skiner solen i Svenskfinland. Här konstrueras en plats som snarare än en fysisk plats är en metafor för en språktillhörighet. På så sätt inkluderas eller exkluderas människor i gemenskapen, något som jag ibland reagerat på då jag suttit och tittat på vackra solnedgångar eller hotfulla moln på min sommarstugeveranda vid en insjö i Birkaland.

Lena Marander-Eklund
Biträdande professor i Nordisk folkloristik och vädernörd

Frihetens gudinna

Laddade platser

Båten från Battery Park styr ut mot Frihetsgudinnan. Det är fuktigt. Bakom oss försvinner Manhattans skyline i dimman. Jag vänder blicken mot hamninloppet och spejar efter Frihetsgudinnan. Det dröjer, men till slut träder hon fram ur en dimbank. Åtminstone delvis. Det är nästan som om hon medvetet dröjer kvar i dimbanken, utom synhåll. Eller är det dimbanken som vägrar att släppa sitt tag om henne? USA har ju förändrats. Tillsammans med horder av turister kliver jag av båten och tar en promenad runt den mäktiga statyn. Av en händelse hamnar jag i en grupp ryska turister. Guiden berättar intensivt samtidigt som han håller sin röda guidevimpel över huvudet. Talar han om de många ryssar som sökte sig till friheten i USA och bort från det feodala Ryssland? Talar han om frihet och om demokrati i vår samtid?

Efter att ha tillbringat en stund vid gudinnans fot återvänder jag till färjan som för mig till Ellis Island. En del platser är impregnerade av kulturell mening och Ellis Island tillhör definitivt dessa. Det är omöjligt att inte känna vad som brukar benämnas historiens ödesmättade vingslag. Jag rör mig sakta genom byggnaderna. Decennier av hopp, osäkerhet och förtvivlan tycks ha dröjt sig kvar i syfte att tvinga ned besökarnas tempo och öka utrymmet för reflektion. Jag försöker sätta mig in i hur mina släktingar upplevde ankomsten till Amerika. Fick de passera utan att utsättas för misstänksamma förhör? Fick de sätta sina fötter på Manhattan utan att ha utsatts för närgången, kanske förödmjukande granskning av sina kroppar? Fick de passera gränsen utan att bli definierade som potentiella hot? I likhet med mig hade de passerat Frihetsgudinnan på väg till Ellis Island. Hur uppfattade de henne när de väntade på att förhöras och granskas? Var hon för dem en hägring, en illusion, som knappt skymtades i en dimbank?

Fredrik Nilsson
Professor i etnologi

”Det kändes som om Åbo grät” – Ett år senare

Frågelista, Laddade platser

”Satt i soffan och kollade på min telefon. Min partner fixade mat i köket med fönstret öppet. Vi bor centralt i Åbo. Min partner undrade vad det hänt då så många utryckningsfordon åkte i närheten. En av mina kolleger skickade en länk till en tidning där det framkom att ett knivdåd höll på i Åbo centrum. Då jag läste artikeln tänkte jag ’det kan inte vara sant, inte i mitt trygga Åbo!”
För ungefär ett år sedan ringde min telefon ihärdigt på mitt skrivbord då jag nyss klivit ut ur duschen. Min bästa vän hade ringt två gånger, och det hade mamma med. Innan jag hann ringa upp vibrerade det till igen och min bästa vän hälsade inte ens utan bara sade:
”Snälla säg att du är hemma!”
Vid det här laget hade jag hunnit kasta en blick på min Facebook-nyhetssida som var öppen på datorn, och ögonen fastnade på en kompis post: ”Vad är det som händer i Åbo?!” och länkat till en YLE-artikel. Knivhuggning på torget? Hansa och Stadsbiblioteket evakuerade?
Jag hade tänkt gå in till stan efter min dusch för att uträtta ärenden. Det gjorde jag inte. Istället stannade jag hemma och följde med händelserna med ett halvt öga på YLE och väntade på polisens presskonferens kl. 19 samma kväll. Där framkom att larmet kommit till dem kl. 16.02, och att mannen gripits kl. 16.05. Tre minuter. Det räckte för att nyheten skulle sprida sig världen över.

Foto: Lena Marander-Eklund

Ett par veckor senare började jag mitt arkivarievikariat på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, och då var det redan klart att det skulle skickas ut en frågelista om händelserna på åtminstone svenska och finska medan det hela ännu var i färskt minne. Sagt och gjort blev det en frågelista, på båda inhemska och därtill engelska, och under den första dagen listan var tillgänglig kom det in drygt 100 svar. En månad senare fanns det knappa 400 att ta itu med.
Att läsa svaren var en emotionell berg-och-dalbana, inte minst för att jag själv hade något slags förhållande till det som hänt, men också för att det var tydligt att många informanter använt frågelistan som ett sätt att skriva av sig. Sorg och ilska, frustration och bitterhet, med små glimtar av hoppfullhet:
”Jag råkade vara på plats på torget då händelserna inträffade. Alltsammans hände så plötsligt och snabbt, så det kändes overkligt mitt i chocken.”
”Jag var dyster och äcklad, tanken på en kniv genom kinden får magen att vända sig.”
”Jag har medvetet försökt att det inte skulle påverka [mitt vardagsliv]. Jag kan inte tillåta mig själv att gå omkring och vara rätt hela tiden.”
Redan i oktober 2017 då frågelistan var öppen fanns det informanter som undrade varför det skulle ”ältas om det här”. Samtidigt kom det in närmare 400 svar, många av dem långa och detaljerade. Varför?
Berättande kan fungera som en form av terapi, och att berätta om samma händelse om och om igen hjälper till att organisera upplevelserna och ge dem en överskådlig struktur. Från att ha varit någonting stort och ogripbart går det att paketera in till någonting mer hanterbart, och hjälper till att nå en mental avslutning, closure, på berättelsen. Det är också kontaktskapande, att dela med sig av sin egen berättelse och att ta del av andras, att både berätta och lyssna, höra och bli hörd. Det skapar samhörighet, och känslan av att man inte är ensam i sin upplevelse.
Motviljan att älta och viljan att lämna det hela bakom sig speglades i svaren, men samtidigt en vilja att skapa ordning i kaotiska tankar och skapa mening för sig själv i kölvattnet av meningslöst våld. Såhär ett år senare kan jag hoppas att frågelistan kanske hjälpte åtminstone en del av informanterna att nå closure och få lite sinnesro.

Bettina Westerholm
vikarierande arkivamanuens, Cultura

Veneziansk afton – från facklor till festival

Årets fester, Kulturanalys, Ritual och materialitet

När man, som jag, är född och uppvuxen i Karleby är det så gott som omöjligt att undgå det årliga firandet av veneziansk afton eller villaavslutning. Den sista lördagen i augusti åker människor ut till sina sommarstugor för att ta farväl av den gångna sommaren med facklor, ljus och fyrverkerier.

I augusti är redan sommarnätterna så mörka igen att man med fyrverkerier kan lysa upp natthimlen. Foto: Luis Miguel Bugallo Sánchez, CC BY-SA 3.0

Som namnet avslöjar kommer traditionen från början från Venedig där det ordnades vattenfestivaler med facklor och eldar som speglades i kanalerna vatten. Liknande tillställningar började under 1700- och 1800-talet ordnas runt om i Europa. Under 1800-talet kom seden till Finlands större kuststäder där det i första hand var privatpersoner som ordnade fester med illuminationer som färgade lyktor, marschaller, brasor, fyrverkerier och båtar dekorerade med lyktor. Festligheterna kopplades snabbt till sommarvillorna* och spred sig längs kusten. I slutet av 1800-talet dog veneziadfirandet ut i södra Finland medan det levde kvar i Österbotten och blev en fest för hela allmänheten. Från början hade inte firandet något speciellt datum utan man kom ofta överens med sina villagrannar om vilken dag man skulle fira sommarens slut, medan man i dagens läge firar veneziansk afton sista lördagen i augusti. Under 1950-talet ökade antalet sommarvillor och festligheten började även kallas villaavslutning.

Idag firas veneziansk afton längs hela Österbottens kust och de intensivaste ljusspelen kan beskådas på sträckan mellan Karleby och Oravais. Strandvägen, som går genom Larsmo och Öja, har den kvällen de långsammaste och längsta bilköerna i landet eftersom man, tack vare vägens många broar, kan se ljus i mängder längs kusten. Veneziansk afton firas inte bara privat längre utan också olika organisationer ordnar program, så att även de som inte har en sommarvilla kan vara med och fira. I Karleby ordnas det största evenemanget: ”Veneziaden – vattnets, eldens och ljusets fest”, en weekendlång festival med musik, fyrverkerier och program för hela familjen. Karleby försökte faktiskt ta patent på ”Veneziaden” efter att staden börjat satsa på evenemanget som turistattraktion, men logiskt nog lyckades de inte.

Likt medeltida vårdkasar tänds det eldar på eller nära vattnet när man firar forneldarnas natt längs Finlands södra kust. Foto: Petritap, CC BY 3.0

Längs Finlands södra kust har traditionen återuppstått på 1990-talet, men nu i form av forneldarnas natt. Med eldar som liknar de medeltida vårdkasarna har också denna tradition slagit rot, och veneziansk afton och forneldarnas natt firas samtidigt.

Som karlebybo har jag faktiskt aldrig varit på Veneziaden utan spenderat kvällen på vår egen sommarvilla i Öja med familj och vänner, facklor och fyrverkerier (med min egen tradition att spränga svampar med små smällare). Oberoende av vilken form firandet har tycker jag att det är en fin tradition att ta farväl av den gångna sommaren och trotsa höstens mörker med eld och ljus.

* Kärt barn har många namn – det som bland annat kallas (sommar)stuga, (sommar)torp, fritidshus eller bara ”landet” heter i de svenskspråkiga delarna av Österbotten oftast (sommar)villa eller villo/villon. En villa i Sverige motsvaras i sin tur av ett egnahemshus i Finland.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Klintberg, Bengt af 2007. ”Venetiansk afton”. Folkminnen. Atlantis.

Vad blir det för väder imorgon?

Folktro, Kulturanalys, Materialitet, Ritualer

På väggen i utedasset i min familjs sommarstuga i Stockholms skärgård finns en lista med spådomstecken klippt ur en gammal tidning. Jag har i flera år funderat över hur dessa tankar om hur man kan förutspå vädret har uppstått. Jag har även frågat mig hurdan den sociala miljö kan ha sett ut där dessa idéer och vanor uppstod. Särskilt i de fall där det varken finns fakta eller empiriska bevis som stöder de gamla traditionerna.

Väderleken framöver finns det enligt många olika folkliga föreställningar flera sätt att spå ur naturen. Ett exempel på dessa tecken – så kallade vädertydor – är förekomsten av rönnbär. Denna vädertyda behålls inte som helhet inom ett rim eller en ramsa, utan kan uttryckas på flera olika sätt. De som känner till traditionen måste inte nödvändigtvis ha fått höra om det ur en bok eller ordagrant från en, utan måste bara veta att det sägs att om det till exempel växer mycket rönnbär på träden så kommer julen att bli mycket kall.

Att det går att spå vintervädret utgående från förekomsten av rönnbär känner många till. Den enkla kopplingen mellan småfåglarnas hunger och vinterns köld tycks tilltala även dagens logiska tänkande. Foto: Andreas Nilsson, CC BY-SA 3.0

Vissa versioner av vädertydan om rönnbär har också en välkänd förklaring , och skiljer sig på så sätt från andra knep som kan verka mer som profetior än en slutsats dragen från bevis i naturen. Orsaken lär vara att mängden rönnbär kopplas till vinterns längd i förhållande till fåglarna. Eftersom vissa fåglar livnär sig på rönnbär under vintern innebär en stor mängd rönnbär att marken kommer att vara snötäckt en längre tid och hindra fåglarna från att söka föda där. En annan föreställning om rönnbär är att om det blir en riklig skörd av dem så förebådar det att hösten blir bland annat regnig, stormig och sur. Det kan även innebära att en stor skörd av råg, ett gott kornår eller dåligt räntande råg.

Det knep för att spå vädret som jag själv är mest bekant vid, och som jag har stött på i levande form och spritt vidare genom att upprepa det, är ramsan som går ”Anders braskar, julen slaskar”. Så gick åtminstone den version som jag oftast fick höra från min mamma och ibland min mormor. Versen kan omvändas till ”Anders slaskar, julen braskar”. Ramsan innebär är att genom att observera hur vädret ser ut på den 30:e november, Anders namnsdag, så kan man räkna ut hur det kommer att se ut på julafton eller under jultiden som helhet. Om det snöar kraftigt och är kallt den 30:e så kommer det att vara slaskigt, blött och varmt (för att vara vintertemperatur) på julafton och vice versa.

När man läser om en tradition som denna, som låter en veta hur vädret kommer att vara om mindre än en månad, kan man undra sig varför den kan ha stannat vi liv och fortsatt berättas eller varför den varit användbar nog att berättas från första början. Särskilt eftersom den tid som den är relevant är under vintern och kanske den sena hösten, vilket inte var en av de viktigaste perioderna under skördeåret. Men även då det inte fanns någon skörd som kunde påverkas så var vädret för förindustriella samhällen en av livets viktigaste faktorer. Uppdelning av matvaror och resurser såsom ved och bränsle måste ofta ske med en plan för hur mycket av det man har som man kan spendera nu och hur mycket man kan behöva spara till framtiden. Då man inte vet vilka situationer man kommer att råka ut för kan man råka välja att leva knapert i en lång tid i väntan på en nödperiod som aldrig kommer, eller så kan man förlita sig på att man kommer att ha tur med vädret och äta upp majoriteten av sin mat och därefter bli överraskad av hemskt väder som tvingar en att hålla sig till den lilla mat man har sparat.

Därför kan det ha varit av värde att den 30:e november kunna bedöma hur vädret kommer att se ut på julen. En hemsk snöstorm på Anders namnsdag skulle ge säker kunskap om att nästa månad blir bild, och efter den kunskapen kan man sen planera. Det finns många sätt som vädret och människors spådomar för hur vädret blir påverkar deras beteende, inte bara detta exempel om ransonering av matvaror. Hur vi tillbringar vår tid och vad vi väljer att göra är många gånger än idag beroende av vilket väder det blir.

Enligt Bondepraktikan betyder åska i mars att man kan förvänta sig snö i maj. Foto: RonAlmog, https://www.flickr.com/photos/ronalmog/2053473900/, CC BY 2.0

Valter Ambrosius Östberg
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Landtman, Gunnar (red.) 1925: Finlands Svenska Folkdiktning VII. Folktro och Trolldom 2. Växtlighetsriter. Helsingfors.
– Marander-Eklund, Lena 2016: Mycket av det vi företar oss eller låter bli, är beroende av vädret. Engagemang i relation till väder. Budkavlen 2016/Årsgång 95.
– Vädertydor. http://web.abo.fi/arkiv/arkivdagen2010/vader.html

Marigt värre att hålla maran borta

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Alla har vi någon gång haft mardrömmar som väcker oss med ett ryck och lämnar en obehaglig känsla hos oss. Oftast går denna känsla ändå snabbt över och vi tänker inte mer på saken, men i äldre tider var detta ett allvarligt tecken på att maran hade besökt dig under natten. Detta betydde att du snabbt som ögat borde omgärda din säng av knivar och liar!

Innan vi hade kunskap om hur kroppen fungerar och vad som orsakar sjukdomar, behövde man andra sätt att förklara varför någon blev sjuk eller kände ångest. En av dessa förklaringar var tron på maran, ett väsen som ofta beskrevs som en kvinnlig gestalt som hemsökte både människor och djur. Tron på maran var utbredd i hela Norden i det förindustriella agrarsamhället, och uppteckningar som nämner maran hittas redan bland de tidigaste bevarade nordiska texterna. Det som utmärker maran från andra folktroväsen är att den ofta inte föreställdes ha något bestämt utseende, utan den var mer som en obestämd ande eller vålnad. Ofta trodde man att det var någon kvinna från granngården eller grannbyn som skiftade form till mara under natten. Maran kunde på vissa håll också ses i djurskepnad.

Maran rider en sovande kvinna i Henry Fuselis (1741–1825) oljemålning ”The Nightmare”. Foto: wartburg.eduimage, Public Domain

För att mota bort maran använde man sig av flera olika rituella handlingar och föremål som skyddsmedel. En rituell handling som användes var läsningar, där man genom en verbal rit uttalade Guds eller Jesus vid namn eller någon del ur Bibeln. Detta skulle skrämma bort maran. Annat man kunde göra var att läsa en trollformel, där man t.ex. kunde ge maran en omöjlig uppgift eller tilltala henne hotfullt. Ofta kombinerades talet med någon handling, t.ex. att man droppade talg från ett brinnande ljus över en häst som plågades av maran.

Föremålen man använde som skyddsmedel var ofta vardagliga sådana och ofta handlade det om något vasst så att maran skulle skära sig på det. Det kunde vara t.ex. knivar eller liar som sattes vid sängen eller i stallet. Man gick ändå inte säker trots att man lade upp dessa föremål, eftersom maran kunde luras och vända föremålen mot människorna eller djuren istället. Det finns en mängd sägner som berättar om hur människor som har satt upp liar nästa dag själva hittas ihjälskurna av dem och då tänkte man alltså att maran varit framme. För att skydda sin ko kunde man också använda sig av eld, genom att exempelvis låta gnistorna från en brinnande kvast falla över kons rygg. Ofta spikade man också upp föremål över ladugårdsdörren, det vanligaste torde vara marbusken eller marboet som är en sjuklig utväxt som hittas främst i björkar. Detta sades likna skatbon, som maran var rädd för. Man kunde också spika upp döda fåglar ovanför dörren, som skator eller rovfåglar. Annat som antogs vara effektivt var blad från psalmboken eller bibeln, eller att vända kläderna ut och in.

Markvastar i björkar liknar skatbon, men orsakas av svampangrepp.
CCBY 2.5

Uppteckningarna från runt om i Norden ger exempel på en väldig mängd olika föremål man kunde använda mot maran, få av dem verkar ändå ha använts specifikt mot maran, utan det handlade om sådant man allmänt tänkte att kunde råda bot på onda väsen. Den stora variationen kan också antas tyda på att maran var en geografiskt väldigt utbredd trosföreställning, varför det utvecklades många lokala skyddsmetoder.
Trots att tron på maran inte längre är levande, kan vi möta rester av denna tro i en del uttryck och ord som hänger kvar, såsom mardröm, marig, illmarig, marvuxen och martall. Dessa vittnar om en den rika föreställningsvärld som kretsade kring maran och dess illgärningar.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Klintberg, Bengt af 1977. Svenska folksägner. Norstedts.
– Raudvere, Catharina 1993. Föreställningar om maran i nordisk folktro. Lunds universitet.
– Schön, Ebbe 2002. Folktro om ödet och lyckan. Natur och kultur.

”Bleka dödens minut” – begravningens rituella betydelse

Kulturanalys, Livets fester, Ritual och materialitet

Kyrkans roll i samhället har onekligen förändrats markant sedan exempelvis 1800-talet, i takt med hur samhället överlag har förändrats. Vissa kanske till och med undrar om den alls har någon relevans i samhället längre. Men det finns fortfarande en aspekt av våra liv som kyrkan mer eller mindre exklusivt tar hand om, och det är processen kring vår oundvikliga bortgång – döden, alltså. Med det i åtanke – i en allt mer ”moderniserad” värld, där riter och traditioner som tidigare varit av hög sakral betydelse och inte skämtades bort, nu kan firas med massproducerade, kommersiella plastgrejor, eller helt struntas i om man så behagar, så har just begravningsriten präglats minst av samhällets förändringar, och människors alltmer subjektiva ställningstaganden till det ”traditionella”. Man kan ju fråga sig varför det är så.

Med det vill jag inte att säga att den helt har undgått någon slags reform. Idag är det en kyrklig plikt att upprätthålla en social rättighet vi alla har: att få någon slags värdig begravning i s.k. ”vigd jord” då vår tid är kommen. Detta ska ske så långt enligt den avlidnes önskemål som överhuvudtaget möjligt, och så att man inte bara kastas i första bästa pissdike eller massgrav (som Mozart!). De allra flesta vill nog också att deras sista viloplats är på en kyrkogård, oavsett om man är religiös eller inte. Men den vigda jorden invaggar en ändå i någon slags säkerhet.

En begravning kan iscensättas på olika sätt, men grundstrukturen är förvånansvärt stabil. Här begravs Johan Dimitri Taikon, berömd sagoberättare och förkämpe för romernas rättigheter, i oktober 1950. Foto: Vimar Ericsson. CC-BY

Begravningen utvecklades egentligen av praktiska skäl. Man skulle helt enkelt se till att den avlidna inte skulle gå igen och störa hederligt, levande folk, utifall att denna plötsligt skulle vakna från de döda. Detta blev sedan en process där man såg till att den döda kom i jorden med heder, och därmed förbereddes hen på bästa möjliga sätt för livet efter detta. ”Heder” är ju i sig också något helt subjektivt. Många önskar sig en okonventionell begravning, men hur många står för det dom lovar när tiden kommer? Jag kommer att tänka på Hunter S. Thompson, som önskade få sin aska skjuten ur en kanon över Mojaveöknen. Den som är bekant med Thompson vet att detta perfekt reflekterade det vilda liv han levde. Det liv jag lever kommer antagligen leva upp till en helt vanlig standardbegravning, inte en kista i guld. Men det har jag inga problem med alls.
Idag är ju våra perspektiv på vad döden innebär och vad som kan följa den, helt individuella och subjektiva. Men trots det räds vi nog alla den på något vis. Och detta är begravningens centrala punkt, där vi står inför någonting som vi inte vill tänka på eller hantera varje dag. Jag skulle vilja påstå att en hälsosam relation till döden är att åtminstone visa någon slags vördnad för den. Trots att vissa är mera rädda för döden än andra, så präglas ändå vår relation av det oundvikliga faktum att vi inte vet vad den innebär, annat än att vi på ett vis upphör att existera. Och vi kommer nog antagligen aldrig säkert veta vad som finns på den andra sidan heller.

På samma gång är begravningen en rit för den dödas anhöriga som ännu är i livet. Mycket av detta präglas nog av det egna behovet av tröst, och därför spelar vi säkra kort, och är mer motvilliga att experimentera med strukturerna kring begravningen. Kanske just dessa traditioner som vi associerar med en svunnen tid, ändå invaggar oss i någon slags känsla av kontroll (över något vi inte har någon som helst kontroll över) och katarsis. Idag kanske den avlidna på förhand önskat att en specifik sång ska spelas på begravningen, men i 99% av fallen ska man nog bara förvänta sig proper klädkod i svart, psalmer ackompanjerade med orgel, och möjligen en dikt i något skede. Och kaffe med smörgåstårta när jordsättningen är klar.

När begravningsakten är över finns det ofta utrymme för social samvaro. Kanske blir det gravöl, eller minnesstund med smörgåstårta.
Foto: Johan Andersson, Flickr CC-BY 2.0

Det är sen en annan grej. Det tog lång tid för mig att vänja mig vid smörgåstårta utanför begravningssammanhang eftersom min första interaktion med maträtten var på just en begravning.

Simon Holm
skrivet för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Åkesson, Lynn (red.) 2006. Inför döden.