Alla inlägg av frnilsso

Tidens avtryck

Forskning, Tid

Tiden går inte spårlöst förbi. Den sätter avtryck i vardagens rytm och rutiner. Den disciplinerar. Något tillspetsat påpekar antropologen Kevin Birth att klockor av olika slag skapar kollektiv ordning samtidigt som individens frihet begränsas (2012:8); vi tänker, känner och agerar med utgångspunkt i tidmätare.

Vi försöker kanske kontrollera tiden genom kalendrar och klockor, men tiden tycks inte räcka till. Den är en bristvara. Futila försök att effektivisera erbjuder sällan hållbara lösningar. Effektivisering tenderar att leda till fragmentisering eftersom en intjänad minut i en process helst ska investeras i en annan. Vi har internaliserat ett modernt, kapitalistiskt tidsbegrepp som förefaller hålla oss i ett järngrepp. Läs mera

Fältexpeditionen som vetenskaplig praktik – en historisk återblick

Exkursion, Fältarbete

I början av oktober genomförs en omfattande fältexpedition till Karleby. Expeditionen är ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS), Karleby stad, Klustret för kulturvetenskap samt Svenska språket vid Åbo Akademi (ÅA). Fältexpeditionen till Karleby kommer att belysas i flera inlägg på denna blogg, men det finns även anledning att göra en historisk återblick på fältexpeditionen som vetenskaplig praktik i det svenska Finland.

SLS grundades 1885 och sällskapets huvuduppgift var då, som nu, att ”samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland”. Inledningsvis fokuserades insamling av folkminnen respektive folklore och det dröjde till 1914 innan den första fältexpeditionen genomfördes. Expeditionen år 1914 innebar att etnografi – och därmed ett intresse för såväl muntlig som materiell kultur – kom att bli en central del av SLS insamlingsverksamhet.

Incitamentet till fältexpeditionen 1914 står att finna i en samling uppteckningar om festsed och folktro som Gabriel Nikander, sedermera den förste professorn i kulturhistoria och folklivsforskning vid Åbo Akademi, år 1910 lämnade in till SLS. Uppteckningarna omfattade ungefär 500 sidor. Vid samma tillfälle lämnade Nikander även in en stor mängd fotografier av bland annat midsommarstänger, brudbänkar, byggnader av olika slag, såväl exteriörer som interiörer) samt husliga förrättningar.

Nikander var en skicklig fotograf. Detta knivskarpa fotografi återger en interiör från Kökar, Hellsö, Sörstu, 1910. Källa: SLS.

När uppteckningarna hade granskats av SLS konstaterades att samlingen utan tvekan var ”en av de förnämsta som någonsin inlämnats till SLS” (efter Ekrem 2014:73–74). Det bör framhållas att Nikander var en uppskattad folklorist vid denna tid. Efter ett fältarbete 1912, som fokuserade seder och bruk vid olika årstider, påpekades att han var ”vår främste kännare av detta område inom folkloristikens värld” (efter Gardberg 1963:106). Nikanders arbete innebar att SLS fick upp ögonen för etnografin som metod. Men det dröjde ytterligare några år innan etnografi blev en accepterad och självklar del av SLS verksamhet.

År 1914 genomfördes den första etnografiska fältexpeditionen och denna gick till sydösterbotten. Valter W. Forsblom, som hade ett stort intresse för folkmedicin, anställdes som ledare för expeditionen. Till sin hjälp hade han studenten Hilding Ekelund. Expeditionen skulle beskriva och avbilda byggnader av ”alla slag”, men dokumentationen omfattade även gårdsplaner, husplaner, husens inredning och husgeråd. Expeditionen gav upphov till en samling som omfattar 82 fotografier respektive 127 teckningar av byggnadsskick och inredning. Forsblom samlade dessutom in 321 trollformler som också överlämnades till SLS.

Fotografiet, taget av Forsblom 1914, visar Josef Henrik Häggkvists fiskarstuga, Sideby, Krokotgrunn. Förmodligen är det Hilding Ekelund som lutar sig mot dörren. Källa: SLS.

Ernst Lagus, en av initiativtagarna till SLS, hade i flera år pläderat för att etnografi skulle ges utrymme i verksamheten och i årsberättelsen beskrev han nöjt fältexpeditionen som ”en betydelsefull utveckling” av sällskapets arbete. Han uttryckte också en förhoppning om att etnografin skulle fortsätta att utvecklas, men det krävdes ännu övertalning innan etnografin integrerades i SLS verksamhet.

Vid ett styrelsemöte våren 1915 påpekade Lagus att SLS stadgar stipulerade att sällskapets uppgift var att samla vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland. I detta arbete borde etnografi, menade Lagus, ges ett större utrymme än tidigare. Dessutom var etnografi i likhet med folkloristik på frammarsch: ”Har Litteratursällskapet hittills icke kunnat befordra etnografiska studier, så borde de nya möjligheterna väcka glädje hos alla och omhuldas av dem, som äro ställda att värna om sällskapets höga uppgifter […]. Och att flere unga forskare nu stå beredda att egna krafter åt folkloristiska och etnografiska arbetsuppgifter, som ingalunda äro lukrativa, men utan tvivel av betydelse för den svenska folkstammen i vårt land, borde också mana till erkänsla, ty ju flere unga krafter vi draga in i Litteratursällskapets arbete, desto rikare blir dettas framtid” (efter Ekrem 2014:78).

Lagus positiva syn på etnografi delades av flera. På SLS årsmöte 1916 påpekade till exempel M.G. Schybergson, sällskapets dåvarande ordförande, att etnografi som metod rymdes inom stadgarna och att fältexpeditionen år 1914 hade varit lyckad. Samma år publicerade SLS det första numret av Folkloristiska och etnografiska studier som innehöll tre etnografiska bidrag, bland dessa en uppsats av Forsblom om sydösterbottniska allmogebyggnader samt Nikanders omfattande undersökning av fruktbarhetsriter i det svenska Finland. I numret hyllade Lagus etnografin och blickade med tillförsikt framåt mot kommande fältexpeditioner samt tillika samarbeten mellan etnologer och folklorister. ”En kommande tid skall helt visst erkänna betydelsen av att etnografiska undersökningar inaugurerats i Svenska litteratursällskapet, om även i något annat syfte, än då det gällde insamlandet av museiföremål. Då någon markerad gräns emellan folklore och etnografi icke finnes, synes boskillnad dem emellan icke behöva företagas, åtminstone i närmaste framtid inom vårt sällskap” (efter Ekrem 2014:79).

Lagus vision kom att besannas. Fältexpeditioner blev under de följande decennierna ett självklart inslag i SLS verksamhet och etnografi är numera en grundbult i sällskapets verksamhet, vilket fältexpeditionen till Karleby år 2024 vittnar om.

Fredrik Nilsson
Expeditionsledare och professor i Nordisk etnologi, ÅA

Litteratur

Ekrem, Carola 2014. ”Belysandet af vår allmoges andliga lif”. Traditionsinsamlingen inom Svenska litteratursällskapet. I: Carola Ekrem, Pamela Gustavsson, Petra Hakala & Mikael Korhonen (red.): Arkiv, minne, glömska. Arkiven vid Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2010.

Gardberg, John 1963. Den unge Gabriel Nikander. Budkavlen, årgång 40–41.

”Riktiga guldgruvor över intressanta ämnen”

Forskning, Publikation, Vetenskapsförmedling

Nyligen publicerade Svenska Litteratursällskapet i Finland (SLS) i samarbete med Appell Förlag bokserien Vardagens föränderliga rum under 1900-talet. Urban Lindstedt, som driver podcasten Historia Nu (https://historia.nu/historia-nu/), har definierat volymerna som ”riktiga guldgruvor över intressanta ämnen”.

Författarna är etnologer och folklorister, huvudsakligen med koppling till Klustret för kulturvetenskap vid Åbo Akademi. Seriens 3 volymer knyter an till SLS nya vision: Kunskap och kultur för ett öppet och upplyst samhälle. Ett upplyst samhälle behöver kunskap om det förflutna. Bokserien bidrar med sådan kunskap och är alltså, för att återigen anknyta till Lindstedt, ”guldgruvor över intressanta ämnen”.

Volymerna, som låter människors berättelser träda i förgrunden, utgör en sammanhållen helhet samtidigt som varje volym lämnar ett specifikt bidrag till kunskapen om 1900-talets svenska kultur i Finland. 1900-talets vardagskultur har aldrig tidigare belysts på ett lika omfattande vis och volymerna kan med rätta definieras som banbrytande.

Perioden som behandlas sammanfaller till stor del med det moderna samhällets genombrott, vilket gör bokserien särskilt intressant. Ofta beskrivs det moderna samhället som annorlunda jämfört med bondesamhället: urbanisering, industrialisering och nya kommunikationsteknologier påverkade traditioner och vanor; individen fick ett större utrymme att välja livsväg när traditionella bygemenskaper vittrade samman och när migration och mobilitet ersatte stasis. Volymerna problematiserar denna schablonartade bild. Förändringens vindar blåste nämligen med varierad styrka och den svenska kulturen i Finland visar prov på såväl kontinuitet som en tilltagande komplexitet. Volymerna belyser alltså både sega strukturer och föränderlighet.

I Naturen och platserna (Bo Lönnqvist, Anna-Maria Åström & Susanne Österlund-Pötzsch red.) riktas intresset mot natursyn och naturbruk, med särskilt fokus på jakt, skogsbruk, jordbruk och djurhållning. Utöver detta belyser volymen rörelsemönster och nya kommunikationsteknologier samt hur moderna prylar såsom tv-apparater och mikrovågsugnar förändrar vardagslivet.

Hushållet och tingen (Anna-Maria Åström & Fredrik Nilsson red.) fokuserar bland mycket annat det materiella ramverk som hem och boende utgör. En utgångspunkt är att kultur materialiseras genom till synes triviala detaljer, såsom möbler, äggkoppar och servettringar.

Volym 3, Hemma, borta, bortom (Lena Marander-Eklund, Blanka Henriksson & Sofie Strandén red.) lyfter fram en rad olika vardagliga rum. Även här träder vi in i hemmets sfär genom att tvätt, brödbak och huskurer står i blickfånget. Men volymen belyser även skolgång, föreningsliv och idrott. Utöver detta behandlas bland mycket annat kulturella normer rörande äktenskap och död, samt människors relation till Sverige.

Volymerna har alltså olika empiriska tyngdpunkter, men kulturbegreppet förenar dem. Kultur definieras som delade värderingar, normer och föreställningsvärldar. Kultur är dessutom något som förmedlas genom vanor och traditioner; genom muntligt berättande, och genom vardagens materiella inramning. Människan betraktas i enlighet med detta som en kreativ kulturbyggare och inte enbart en passiv kulturbärare.

Bokserien ger inblick i hur den svenskspråkiga befolkningen skapat meningsfulla sammanhang i vardagen. Bilden av en heterogen kultur fördjupas härigenom samtidigt som volymerna visar på källmaterialets relevans för humanistisk forskning i bred mening. Förhoppningsvis öppnar volymerna för diskussion och mer forskning om vardagens rum, i såväl det förflutna som nuet och framtiden. Det handlar trots allt om guldgruvor över intressanta ämnen!

Fredrik Nilsson, Professor i Nordisk etnologi

Röda mattor eller flygande mattor? Om hur att hälsa studenter välkomna

Undervisning

Äntligen börjar en ny termin! Arken fylls med studenter och därmed återuppväcks det akademiska livet efter en välbehövlig sommardvala. Förvisso har personalen redan varit på plats i några veckor. Kursplaner och kurslitteratur har granskats för att lektorer och annan undervisande personal ska vara redo vid terminsstarten. Pedagogiska och didaktiska frågor har dryftats kollegor emellan; hur att entusiasmera studenterna; hur att skapa förutsättningar för lärande som går på djupet; hur att skapa en utmanande och ändå trygg studiesocial miljö; hur att välkomna studenterna till det oändliga äventyr som sökandet efter kunskap utgör. Arken har alltså ingalunda saknat puls och liv veckorna före terminsstart, men när studenterna återvänder tar livet sin början på allvar.

Vi rullar därför ut den röda mattan och välkomnar såväl nya som gamla studenter till läsåret 2024–2025! Eller? Kanske ska vi i stället invitera studenterna att ta plats på en flygande matta? Med tanke på mattornas olika betydelse så är måhända det senare att föredra.

AI-skapad bild, Aristal Branson, Pixabay

Röda mattor rullades ut redan i det antika Grekland. De representerade då blodsspillan, mord och ond bråd död. Numera förknippas givetvis den röda mattan med något helt annat, nämligen filmbranschens extravagans och stjärnkult. Det är förstås lockande att knyta an till filmvärldens ritualer i samband med terminsstarten, men den röda mattans symboliska betydelse skapar likväl en känsla av obehag.  I den mån stjärnkult förekommer på universitetet så är det främst i form av en kritisk hållning till kultens ritualer och föreställningsvärldar – oavsett om det handlar om populärkulturella stjärnor, religiösa ikoner eller en djupt osund kult av politiska ledare. Den röda mattans symbolik skaver alltså och därför välkomnar vi i stället studenterna till kunskapens och bildningens flygande matta.

Metaforens koppling till magi, lust, lekfullhet och fantasi kittlar: En flygande matta erbjuder möjligheter att se, känna och förstå världen på nya, oväntade sätt. En färd på en flygande matta kan därmed också förändra resenären. I mötet med det annorlunda, obekanta, växer, utvecklas och frigörs individen. Vad är väl studier på ett universitet om inte en färd på en sådan matta. Varmt välkomna till en flygande start på det nya läsåret!

Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi, chef för Klustret för kulturvetenskap

Jämförande tomteforskning

Jul, Materialitet

För traditionsvetare är december en intensiv månad. Kön av journalister som vill veta allt om luciafirande och jultraditioner ringlar sig lång utanför de lärosäten där etnologi, folkloristik och folklivsarkiv huserar. Journalisternas frågor kretsar regelmässigt kring områden såsom: Hur gamla är ”våra” traditioner; vad kännetecknar ett klassiskt julfirande; varför firar ”vi” på just detta sätt? För ungefär 100 år sedan ställde folklivsforskare snarlika frågor till befolkningen på landsbygden i förhoppning om att kunna dokumentera en försvinnande ålderdomlig folklig kultur. Moderniteten stod för dörren och med denna väntade såväl avförtrollning som avtraditionalisering.

Eftersom modernitet förknippades med förändring, uppbrott, kom förment ålderdomliga traditioner att bli något att längta till, att vårda och bevara. Friluftsmuseer såsom Skansen i Stockholm och Sagalund i Åboland är materialiseringar av denna nostalgiska längtan, vilket även gäller Jenny Nyströms fantastiska julkort. På korten pulsar tomtar fram i snötäckta landskap med ljuslyktor i handen. Inte sällan har tomtarna med sig julklappar på en släde dragen av en häst eller en julbock. Bilderna formligen ångar av tradition, men Nyströms motivvärld rymmer även andra element. Utställningen Tomteparaden, på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm, lyfter till exempel fram bilder där tradition och modernitet förenas på ett lekfullt sätt.

Den flygande tomten förekommer i flera olika versioner och utgör ett humoristiskt inslag i en annars traditionstyngd bildvärld. Men motivet ska också uppfattas som ett uttryck för Nyströms starka intresse för ny teknik, vilket bland annat har belysts i boken Jenny Nyström. Illustratör och pionjär (Elsebeth Welander-Berggren, Marie Rehnberg & Barbro Johnsson 2018). Med tanke på Nyströms fascination inför det moderna så ska det inte överraska att tomtarna i Nyströms bildvärld även kommer farande med tåg, lastbilar, bilar och cyklar.

Traditionsvetare har en del gemensamt med Nyström. Inte för att vi självironiskt emellanåt definierar vårt expertisområde som jämförande tomteforskning, utan för att vi i likhet med Nyström förenar det gamla med det nya på ett produktivt och emellanåt överraskande vis. Vi återanvänder källor, begrepp och teorier, men kombinerar dem på fascinerande sätt för att därmed skapa ny kunskap, nya insikter (nya motiv). Vid andra tillfällen inspireras vi av aktuella, trendiga perspektiv som hjälper oss att ställa nya frågor till samhället och människan som kulturvarelse. Precis som Jenny Nyström befinner vi oss i skärningspunkten modernitet-tradition och därigenom är traditionsvetenskapen ett ämne, ett motiv, i ständig rörelse (i väntan på tomten).

Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi (jämförande tomteforskning)

 

 

 

Gränsarbete i skuggan av Förintelsen

Laddade platser, Publikation

Nationsgränser är en slags membran som stänger ute de oönskade och släpper igenom de önskade. Detta är en återkommande tankefigur inom kritisk gränsforskning. Inom samma forskningstradition betonas även att nationsgränser är effekter av ett ständigt pågående gränsarbete som utförs på olika platser, på olika sätt, av en rad olika aktörer. I en ny bok, Den medicinska spärren. Smitta och gränsarbete i skuggan av Förintelsen (2023), belyser jag tillsammans med Britta Zetterström Geschwind och Markus Idvall sådant gränsarbete med fokus på den så kallade UNRRA-aktionen som innebar att drygt 9 000 överlevande evakuerades från Bergen-Belsen till Sverige sommaren 1945.

Aktionen var den första storskaliga, internationella humanitära insatsen efter kriget och i boken undersöker vi det medicinska gränsarbete som svenska myndigheter utförde i syfte att förhindra epidemier från att föras in i landet med de överlevande. Rädslan för smitta var nämligen påtaglig och denna genomsyrades av kulturella föreställningar om de Andra som smittbärande hot mot den svenska folkhälsan.

Läsaren får följa läkares och sjuksköterskors vardagliga arbete som bland annat omfattade närgångna kroppsliga undersökningar och kemiskt gränsarbete i syfte att avlusa de överlevande. Behandlingarna inleddes i Swedish Transit Hospital i Lübeck. I ett PM redogör en läkare för arbetet. De som ansågs allt för sjuka för att klara en transport till Sverige fördes till en särskild del av sjukhuset där de skulle ”avtvättas och behandlas med fentazinsprit och DDT i flera omgångar”. Fentazin var ett modernt och synnerligen giftigt bekämpningsmedel. I likhet med DDT omgavs medlet av en vetenskaplig aura, vilket var en anledning till att det utan nämnvärd problematisering användes i det medicinska gränsarbetet. Inte minst så i den så kallade bad- och avlusningsanstalten som utgjorde en mycket viktig del av sjukhuset. Här klipptes håret på de överlevande och ”kraftigare hårbeväxta partier såsom anal-, scrotal- och sacral-regioner, indränkas med fentazinsprit”. Efter en noga övervakad tvättning med såpa följt av bastubad, dusch och torkning följde ”påblåsning över hela kroppen med DDT-puder, och hårbeklädda delar tvättas ånyo med fentazinsprit”.

Somliga imponerades av gränsarbetet, såsom läkaren Allan Beskow som 1945 publicerade en studie som bland annat belyste UNRRA-aktionen: ”Ett av koncentrationslägrens värsta plågoris var all ohyra. Omedelbart före avresan från Tyskland blevo samtliga därför avlusade, och likaså omedelbart vid ankomsten till svensk hamn medelst dusch, desinfektion av kläderna samt behandling med det moderna dedetexpulvret […] För dem som länge levat under ohygieniska förhållanden måste detta medel te sig som trollkur”. Beskow tillskrev medlet magiska egenskaper, men syftet var att på vetenskapliga grunder legitimera användningen av kemiska medel i det medicinska gränsarbetet. Hur de överlevande själva upplevde behandlingen var sällan föremål för diskussion.

Det medicinska gränsarbete jag här ytterst kortfattat har berört analyseras mer utförligt i boken som består av tre delar. I del 1 fokuseras arbetet i Swedish Transit Hospital i Lübeck. I del 2 behandlas arbetet i mottagningsstationer, karantäner och beredskapssjukhus runt om i Sverige. I del 3 riktas uppmärksamheten mot lägerförläggningar, med fokus på hur de överlevandes sexualitet, sexuella hälsa och moral blev föremål för åtgärder från svenska myndigheter. Som helhet belyser boken nationsgränsens kulturella komplexitet samtidigt som den lyfter fram hur frågor rörande humanitär hjälp och hälsa genomströmmas av kulturella normer som emellanåt förblindar och sätter gränser för såväl empati som etik. Boken har därigenom en påtaglig relevans i en samtid som är strängt upptagen med att befästa nationsgränser.

Fredrik Nilsson

Professor i Nordisk etnologi

Välkommen!

Laddade platser, Ordets makt

Få ord har samma positiva klang som välkommen. Den främling, gäst, besökare eller återvändare som möts av ordet, vet att hen inte enbart är kommen fram, anländ, utan dessutom önskad, efterlängtad, rent av begärd. I en del fall, som i rubriken ovan, adderas en förstärkning i form av ett utropstecken. Detta raka streck som svävar ovanför en punkt signalerar på ett märkligt sätt emfas, men kan också ge intryck av att värden eller värdinnan, den som välkomnar, är desperat, ensam och vilse. Månne det inte finns ett mått av desperation, ensamhet och vilsenhet inom mig när jag genom denna blogg hälsar personal och studenter välkomna till den kulturvetenskapliga miljön vid Åbo Akademi. Äntligen är ni tillbaka, äntligen är ni här! Välkomna!!

Förvisso kan ordet välkommen uppfattas som en aning slitet och tömt på sitt värdefulla innehåll. Som när ordet tryckts på en entrématta i en affär där kunderna, allt eftersom skosulorna långsamt dras baklänges på mattans yta, respektlöst nöter ner ordets varma, vackra betydelse. Av denna anledning kommer ni aldrig att hälsas välkomna med en sådan matta på mitt kontor eller i vår miljö. Här trampar vi inte på egna eller andras ord, utan utforskar dess betydelser, användning, förändring och agens.

Välkommen kan också rymma magiska och ominösa dimensioner, som i Cabaret: ”Willkommen! Bienvenue! Welcome!“. Musikalen, och låttexten som sådan, pekar på betydelsen av att träda in i ett sammanhang som är annorlunda: ”Willkommen! Bienvenue! Welcome! […] Leave your troubles outside. So life is disappointing, forget it! In here life is beautiful”. Kabarén erbjuder ett andrum, en fristad, där en annalkande storm kan glömmas bort – åtminstone för en stund. Konferencierens Willkommen! Bienvenue! Welcome! är en besvärjelse.

Med denna välkomst-blogg vill jag förstås ingalunda skapa en ödesmättad stämning, utan i stället betona det magiska. När vi kliver över tröskeln till universitets lokaler, så kliver vi samtidigt in i ett magiskt rum där mycket är annorlunda. På ingen annan plats i samhället hålls bildningen lika envist i främsta rummet. På ingen annan plats i samhället har det fria, kritiska sökandet efter kunskap en lika framträdande position. Och sökandet efter kunskap är, för att knyta an till den svenske idéhistorikern Sven-Eric Liedman, ett oändligt äventyr. Så, Willkommen, And bienvenue! Welcome! till äventyret.

Fredrik Nilsson, Professor i Nordisk etnologi, Chef för Klustret för kulturvetenskap, Åbo Akademi

Minne, minnesluckor och ironiska blinkningar

Okategoriserade

Påfåglarnas starka, karaktäristiska läte hörs långt utanför inhägnaden. Det ska även finnas struts, emu, björn, rovfåglar och ugglor i den zoologiska delen av parken. Men vi har inte kommit till Grūtas Park, Litauen, för att betrakta djur i fångenskap, utan för att förfasas, kanske fascineras, av monument som minner om andra former för tyranni. En unik samling ”Soviet relics” finns nämligen utplacerad längs en två kilometer lång promenad i parken. Det handlar om monument som plockades bort från offentliga miljöer i Litauen efter Sovjetunionens fall. Eftersom reliker vanligtvis knyts till helgonkult kan ordvalet förefalla en smula märkligt, men i kommunistiska stater utvecklades tidigt en personkult och i parken finns givetvis otaliga statyer som avbildar Lenin i olika poser.

Ibland pekar han uppfordrande ut riktningen mot ett kommunistiskt idealsamhälle, men folkmassorna som skulle följa honom har här ersatts av trötta granar och krokiga björkar. Vid andra tillfällen står Stalin eller någon av Litauens kommunistiska ledare bredvid honom. Statyerna blickar drömskt, visionärt mot framtiden eller så tycks de inbegripna i samtal om hur att skapa det goda samhället och den goda sovjetmedborgaren. Vid sidan om parkens manifesta spår av sovjetisk personkult förekommer olika versioner av den folkliga hjälten: Ryska soldater och litauiska partisaner, män såväl som kvinnor, som stred mot Hitlers Tyskland, men också unga litauiska kommunister som under mellankrigstiden fängslades och i en del fall dömdes till döden för anti-statlig verksamhet.

I Litauen beskrivs vanligtvis mellankrigstiden som en gyllene period; nationen var en självständig stat som blomstrade i politiskt, kulturellt och ekonomiskt hänseende. Tiden som följde, under det sovjetiska oket, målas i mörkare färger, vilket de tysta statyerna i parken påminner om. Det finns emellertid även andra mörka stråk i det moderna Litauens historia som sällan lyfts fram i den nationella litauiska historieskrivningen. Vid 1940-talets inledning sjöd den judiska kulturen av liv, men i juni 1941 tog omfattande pogromer fart och under de följande åren mördades 90 procent av Litauens judiska befolkning. Förintelsen genomfördes, organiserades eller leddes av litauer med tyska nazister som uppskattande publik. Dessa litauer står också staty, men inte i parken utan i olika litauiska städer. De deltog nämligen inte enbart i pogromer, utan stred även mot Sovjetunionen under andra världskriget och har därmed fått en särskild plats i det litauiska kollektiva medvetandet. I motsats till de sovjetiska hjältar som förvisats till Grūtas Park är de samtidens folkliga hjältar.

I Grūtas Park trängs alltså inte sovjetiska eller kommunistiska monument med fascistiska, men likafullt är det trångt. I parken finns 86 verk hämtade från olika delar av Litauen och det är en unik samling, åtminstone enligt parkens hemsida: ”Such a large concentration of monuments and sculptures of ideological content in a single out-door exposition is a rare and maybe even unique phenomenon in the world”. Målsättningen med utställningen är att visualisera den sovjetiska ideologin som “suppressed and hurt the spirit of our nation for many decades”. För att ytterligare förstärka känslan av förtryck har ”guard towers, fragments of concentration camps and other details” placerats i parken med uppgift att minna om gulagsystemet i Sibirien.

Historiska monument och minnesmärken skapar ordning i det förflutnas ofta kaotiska, motsägelsefulla skeenden. Den simulerade gulagmiljön i förening med monumenten kan i ljuset av detta förstås som ett försök att stabilisera en särskild version av det förflutna, men samtidigt rymmer parken vad som kan uppfattas som delvis konkurrerande berättelser. Å ena sidan förtryck, å den andra underhållning, lek och ironi. Unga besökare kan, enligt hemsidan, roas av parkens djur och “enjoy the swings at the playground (the Soviet times Lunapark)”. I parkens restaurang serveras besökarna av allvarlig personal iklädd pionjärernas vita skjortor och röda halsdukar. Här erbjuds dessutom en “nostalgimeny” bestående av salt sill, lök, mörkt bröd, borsjtj, korv och ljummen vodka.

Smaken av ljummen vodka och sill dröjer sig kvar i munnen och förstärker budskapet; landets sovjetiska förflutna var fasansfullt för såväl kropp som själ – även om det fanns lekplatser med det fantasi-eggande namnet Lunapark. När vi lämnat parken leker jag med tanken på andra reservat för oönskade statyer. Kommer de materiella spåren av Litauens antisemitiska och fascistiska förflutna någonsin hamna i en liknande park? Vilka monument skulle Åbo stad kunna förvisa – utöver Leninbysten? Vilka rätter skulle placeras på en ”nostalgimeny”? Vem avgör vilka spår av det förflutna som får lov att finnas kvar?

Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi

På hotell i post-pandemiska tider (i skuggan av Wittgenstein)

Ordets makt

Vid ankomsten verkade allt vara som vanligt. I hotellets lobby fanns en snarlik reception som återfinns på andra hotell. Vid receptionen möttes jag av uniforma, men också professionellt artiga välkomstfraser som jag tidigare mötts av på andra platser: ”Welcome sir! Nice to see you sir”. Efter att ha bekräftat bokningen överräcktes nyckeln samtidigt som jag informerades om tiderna för frukosten och var hissarna fanns. Med vana steg tog jag mig till hissen och därefter vidare till rummet. Allt var precis som vanligt, denna ritual hade jag genomgått åtskilliga gånger tidigare. När väskan hade packats upp återvände jag till lobbyn redo att möta Dublin, men just som jag steg ut noterade jag en mindre skylt på hotellets vägg. Nu var ingenting som förut.

Här hade alltså Ludwig Wittgenstein, en av 1900-talets viktigaste filosofer, bott och verkat. Wittgenstein intresserade sig för vardagsspråk och språkspel. Med detta avses, i korthet, att det talade ordet inte enbart representerar verkligheten, utan bidrar till att skapa den. Talhandlingen gör något. Den artiga hälsningen vid ankomsten till hotellet, till exempel, ska få främlingen, den som kommer och går, att känna sig som en gäst. Idealt sett innebär detta att gästen väljer att spela rollen som gäst. Hen ska helst inte bete sig som i den privata sfären – även om en del hotell marknadsför sig med frasen Home away from home – och hen ska förstås inte bete sig ohövligt mot värden (personalen spelar rollen som ställföreträdande värd). Det gör nämligen inte en gäst. Det talade, och skrivna, ordet bidrar alltså till att väcka känslor och att skapa ordning – det är en talhandling som ställer krav. Kanske hade hotellets ledning tagit fasta på Wittgensteins filosofiska språkintresse. När gästerna klev ut ur hissen möttes de av ett påfallande stort anslag. 

Wittgenstein hade inte bara bott på denna plats. Som det verkade hade personal och ledning utbildats av honom. Gästerna förväntades bidra till att hotellet utgjorde en pandemifri bubbla genom att använda ansiktsmask. För gästernas säkerhet. För personalens säkerhet. Det stora anslaget kunde ingen undgå, men bidrog det till trygghet? Det påminde kanske snarare gästerna om att världen utanför hotellet var farlig, hotfull – för inte hade väl viruset letat sig in på hotellet? Vad skulle i så fall hända med hotellets ”envious record”? Att hotellet var beundransvärt fritt från virus fick förstås inte äventyras. Det fanns ju plats för fler guldskimrande tavlor på väggen mittemot anslaget.

Inte nog med att hotellet hade en imponerande historia i kampen mot viruset, utan det hade dessutom överträffat gästernas allmänna förväntningar vid upprepade tillfällen.

Anslaget och guldtavlorna förde en dialog med gästerna som dagligen var tvungna att passera dem för att ta sig ut från hotellet. Här var det inte bara säkert, utan värdskapet var vida överlägset många andra hotell. Anslagets ”We’d like to keep it that way” fick en annan, djupare innebörd genom relationen till guldtavlorna. Språkspelet, dialogen, bidrog till att skapa illusionen om en säker post-pandemisk värld där hotellet hade en guldskimrande ledarroll, men det var en dialog som vilade på rädslans grund.

När jag lämnade hotellet uttalade personalen en sista artig fras: “We hope you have enjoyed your stay sir, and we look forward seeing you again!”. Kanske blir det så. Men innan dess vill jag nog bo på ett hotell i skuggan av Søren Kierkegaard. ”At vove det er at tabe sit fodfæste en kort stund. Ikke at vove er at tabe sig selv”.

Fredrik Nilsson, Professor i etnologi

Nordisk etnologi – en vital 100-åring

Etnologi, Publikation

Nordisk etnologi vid Åbo Akademi fyller 100 år. Ämnets jubileum uppmärksammas genom ett seminarium 1 december med inbjudna nordiska gäster som ska diskutera etnologins framtid och samhällsroll. I en jubileumsvolym, Nordisk etnologi 1921–2021 – ett ämne i rörelse, blickar dessutom en grupp forskare tillbaka på ämnets tillblivelse samtidigt som ämnets historia även lyfts fram i en utställning i Arken.

Den etnologiska forskningen omfattar numera en mängd olika områden, såsom migration, mobilitet, nordiska gränsregioner, hälsa och sjukdom samt studier av människors relation till djur och natur. Ämnet förknippas samtidigt med museer och åtskilliga museianställda har en utbildning i etnologi. Den museala kopplingen har varit stark från starten. Ämnet hade i uppdrag att dokumentera en svensk allmogekultur i Finland som tycktes försvinna när det moderna samhället, med industrialisering, urbanisering och emigration, vann mark. Uppdraget att dokumentera en hotad allmogekultur innebar att etnologin (då kallad folklivsforskning) fick en tydlig roll. Genom att lyfta fram en ålderdomlig svensk folkkultur kunde den svenska minoritetens rättmätiga plats i den självständiga staten Finland försvaras. Gränsen mellan politik och vetenskap var porös, även om ämnets förste professor, Gabriel Nikander, inte sveptes med i den högstämda nationalism som färgade delar av den spretiga svenska rörelsen. Skulle man förstå det svenska Finland, dess historia, nutid och framtid, var det nödvändigt, menade Nikander, att undersöka hur allmogekulturen hade formats av ekonomiska faktorer – inte nedärvda nationella egenskaper.

Pionjären Nikander la grunden till en kritisk, samhällsorienterad etnologi som ännu undersöker hur människors vardagsliv och föreställningsvärldar formas i skärningspunkten mellan ekonomi och kultur. Den samtida etnologin vilar på ytterligare en grundsten som ligger orubbad kvar där den placerades för hundra år sedan; etnologer dokumenterar ”vanliga” människors vardagsliv och fångar därmed upp röster som inte hörs i samtidsbruset. Genom att rikta blicken mot det till synes triviala i vardagen, oavsett om det handlar om vanor, traditioner, obetydliga ting eller berättelser, avtäcker etnologen dessutom underliggande kollektiva värderingar och normer. På så sätt behandlar etnologin då som nu existentiella frågor om samhörighet, utsatthet och meningsskapande.

Men ämnet har också förändrats över tid. Ett första skifte inträffar 1953 då Nikanders efterträdare Helmer Tegengren inrättar ett folklivsarkiv (numera Kulturvetenskapliga arkivet Cultura) samtidigt som han vidgar ämnets verksamhetsområde till att även omfatta andra kulturer än den finlandssvenska minoriteten i Finland. Nästa skifte manifesteras 1974 då ämnet, under ledning av professor Nils Storå, byter namn. Nordisk kulturhistoria och folklivsforskning blir Nordisk etnologi. Namnbytet är knutet till en förändrad syn på kultur och kulturell förändring. Istället för att betrakta individen som passiv kulturbärare, snärjd av ekonomiska faktorer och traditioner, så betonas istället individens förmåga att ständigt skapa och omskapa kultur. Anna-Maria Åström, ämnets hittills enda kvinnliga professor, vidareutvecklade perspektivet och säkerställde att det genomsyrade utbildningen i etnologi. Det senaste skiftet består av ett synnerligen dynamiskt samarbete med ämnet Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Tillsammans har man utvecklat ett kulturanalytiskt laboratorium som gynnar studenternas utveckling och framtida arbetsmöjligheter samtidigt som ämnenas gemensamma forskningsmiljö sjuder av idéer. Det är alltså en synnerligen vital 100-åring som firas.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi, Åbo Akademi