Kategoriarkiv: Exkursion

Fältexpeditionen som vetenskaplig praktik – en historisk återblick

Exkursion, Fältarbete

I början av oktober genomförs en omfattande fältexpedition till Karleby. Expeditionen är ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS), Karleby stad, Klustret för kulturvetenskap samt Svenska språket vid Åbo Akademi (ÅA). Fältexpeditionen till Karleby kommer att belysas i flera inlägg på denna blogg, men det finns även anledning att göra en historisk återblick på fältexpeditionen som vetenskaplig praktik i det svenska Finland.

SLS grundades 1885 och sällskapets huvuduppgift var då, som nu, att ”samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland”. Inledningsvis fokuserades insamling av folkminnen respektive folklore och det dröjde till 1914 innan den första fältexpeditionen genomfördes. Expeditionen år 1914 innebar att etnografi – och därmed ett intresse för såväl muntlig som materiell kultur – kom att bli en central del av SLS insamlingsverksamhet.

Incitamentet till fältexpeditionen 1914 står att finna i en samling uppteckningar om festsed och folktro som Gabriel Nikander, sedermera den förste professorn i kulturhistoria och folklivsforskning vid Åbo Akademi, år 1910 lämnade in till SLS. Uppteckningarna omfattade ungefär 500 sidor. Vid samma tillfälle lämnade Nikander även in en stor mängd fotografier av bland annat midsommarstänger, brudbänkar, byggnader av olika slag, såväl exteriörer som interiörer) samt husliga förrättningar.

Nikander var en skicklig fotograf. Detta knivskarpa fotografi återger en interiör från Kökar, Hellsö, Sörstu, 1910. Källa: SLS.

När uppteckningarna hade granskats av SLS konstaterades att samlingen utan tvekan var ”en av de förnämsta som någonsin inlämnats till SLS” (efter Ekrem 2014:73–74). Det bör framhållas att Nikander var en uppskattad folklorist vid denna tid. Efter ett fältarbete 1912, som fokuserade seder och bruk vid olika årstider, påpekades att han var ”vår främste kännare av detta område inom folkloristikens värld” (efter Gardberg 1963:106). Nikanders arbete innebar att SLS fick upp ögonen för etnografin som metod. Men det dröjde ytterligare några år innan etnografi blev en accepterad och självklar del av SLS verksamhet.

År 1914 genomfördes den första etnografiska fältexpeditionen och denna gick till sydösterbotten. Valter W. Forsblom, som hade ett stort intresse för folkmedicin, anställdes som ledare för expeditionen. Till sin hjälp hade han studenten Hilding Ekelund. Expeditionen skulle beskriva och avbilda byggnader av ”alla slag”, men dokumentationen omfattade även gårdsplaner, husplaner, husens inredning och husgeråd. Expeditionen gav upphov till en samling som omfattar 82 fotografier respektive 127 teckningar av byggnadsskick och inredning. Forsblom samlade dessutom in 321 trollformler som också överlämnades till SLS.

Fotografiet, taget av Forsblom 1914, visar Josef Henrik Häggkvists fiskarstuga, Sideby, Krokotgrunn. Förmodligen är det Hilding Ekelund som lutar sig mot dörren. Källa: SLS.

Ernst Lagus, en av initiativtagarna till SLS, hade i flera år pläderat för att etnografi skulle ges utrymme i verksamheten och i årsberättelsen beskrev han nöjt fältexpeditionen som ”en betydelsefull utveckling” av sällskapets arbete. Han uttryckte också en förhoppning om att etnografin skulle fortsätta att utvecklas, men det krävdes ännu övertalning innan etnografin integrerades i SLS verksamhet.

Vid ett styrelsemöte våren 1915 påpekade Lagus att SLS stadgar stipulerade att sällskapets uppgift var att samla vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland. I detta arbete borde etnografi, menade Lagus, ges ett större utrymme än tidigare. Dessutom var etnografi i likhet med folkloristik på frammarsch: ”Har Litteratursällskapet hittills icke kunnat befordra etnografiska studier, så borde de nya möjligheterna väcka glädje hos alla och omhuldas av dem, som äro ställda att värna om sällskapets höga uppgifter […]. Och att flere unga forskare nu stå beredda att egna krafter åt folkloristiska och etnografiska arbetsuppgifter, som ingalunda äro lukrativa, men utan tvivel av betydelse för den svenska folkstammen i vårt land, borde också mana till erkänsla, ty ju flere unga krafter vi draga in i Litteratursällskapets arbete, desto rikare blir dettas framtid” (efter Ekrem 2014:78).

Lagus positiva syn på etnografi delades av flera. På SLS årsmöte 1916 påpekade till exempel M.G. Schybergson, sällskapets dåvarande ordförande, att etnografi som metod rymdes inom stadgarna och att fältexpeditionen år 1914 hade varit lyckad. Samma år publicerade SLS det första numret av Folkloristiska och etnografiska studier som innehöll tre etnografiska bidrag, bland dessa en uppsats av Forsblom om sydösterbottniska allmogebyggnader samt Nikanders omfattande undersökning av fruktbarhetsriter i det svenska Finland. I numret hyllade Lagus etnografin och blickade med tillförsikt framåt mot kommande fältexpeditioner samt tillika samarbeten mellan etnologer och folklorister. ”En kommande tid skall helt visst erkänna betydelsen av att etnografiska undersökningar inaugurerats i Svenska litteratursällskapet, om även i något annat syfte, än då det gällde insamlandet av museiföremål. Då någon markerad gräns emellan folklore och etnografi icke finnes, synes boskillnad dem emellan icke behöva företagas, åtminstone i närmaste framtid inom vårt sällskap” (efter Ekrem 2014:79).

Lagus vision kom att besannas. Fältexpeditioner blev under de följande decennierna ett självklart inslag i SLS verksamhet och etnografi är numera en grundbult i sällskapets verksamhet, vilket fältexpeditionen till Karleby år 2024 vittnar om.

Fredrik Nilsson
Expeditionsledare och professor i Nordisk etnologi, ÅA

Litteratur

Ekrem, Carola 2014. ”Belysandet af vår allmoges andliga lif”. Traditionsinsamlingen inom Svenska litteratursällskapet. I: Carola Ekrem, Pamela Gustavsson, Petra Hakala & Mikael Korhonen (red.): Arkiv, minne, glömska. Arkiven vid Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2010.

Gardberg, John 1963. Den unge Gabriel Nikander. Budkavlen, årgång 40–41.

HAVET:s forskardagar på Husö 10–12 maj

Exkursion, Fältarbete, Forskning

HAVET är en tvärvetenskaplig forskningsprofilering vid Åbo Akademi och Åbo universitet. Profileringen fokuserar på att finna lösningar på marina lömska problem med målet att möjliggöra samexistensen mellan marina och maritima liv och samhället, samt uppmuntra till hållbar tillväxt i Östersjön och de nordiska havsområdena. Om man som forskare eller doktorand har ett intresse för havet kan man anhålla om att få bli en del av profileringen och gemenskapen.

För mig innebär delaktigheten i HAVET främst att träffa andra havsintresserade över ämnesgränserna, utbyta idéer och få ta del av andras forskning. Det är en ypperlig möjlighet att se hur andra ämnen jobbar och hur olika, men ändå lika vi tänker. HAVET ordnar framför allt seminarier, men även olika sociala tillställningar. I maj hade jag möjligheten att åka på en 3 dagar lång vistelse till Husö biologiska station på Åland.

Vi tog morgonfärjan från Åbo till Åland och väl framme på Husö började dagen med en rundtur i området. Husö station består av ett flertal nyare och äldre byggnader i ett grönskande landskap. Vitsippan och svalörten var i full blom under vårt besök. Senare under sommaren kommer betesdjuren till hagen och upprätthåller på så sätt beteslandskapet och biodiversiteten i området, men innan de släpps ut på grönbete får de vackra vårblommorna blomma ut.

Det Gula huset, där vi fick övernatta under vistelsen.

Det var konstnärinnan Sigrid Maria Granfelt som köpte Husö gård år 1910 och lät bygga det som idag kallas för Gula huset. År 1940 donerade Sigrid sitt hemman till Stiftelsen för Åbo Akademi och sedan 1959 har Husö fungerat som miljö- och marinbiologins fältstation. Byggnaderna på gården har många olika funktioner och inrymmer bl.a. laboratorier, akvarieutrymmen, logi för studenter och forskare, kurssal och kontorsutrymmen.

Det hänger ett flertal porträtt av Sigrid Maria Granfelt på Gula husets väggar. Då huset renoverades år 2004 ville man återskapa den stil som funnits i huset i början på 1900-talet. Det här gjordes bl.a. med tapeter som liknade de ursprungliga i färg och mönster.

Många studerande och forskare befinner sig på stationen under längre perioder då de utför sitt fältarbete. Även olika fältarbetskurser ordnas på Husö och i synnerhet på somrarna är det därför livligt, om inte helt fullsatt på stationen. I till exempel akvarierna på Husö har man möjlighet att kontrollerat reglera livsmiljöer för olika organismer som studeras. Man kan exempelvis studera hur vattentemperatur och ljusförhållanden påverkar organismerna och därmed försöka förutspå hur de kommer att klara av klimatförändringar.

Efter rundturen begav vi oss till kurssalen för ett seminarium med presentationer och efterföljande diskussioner. Att lyssna på presentationer från andra ämnen är alltid givande, men också utmanande då man får försöka sätta in sig i nya begrepp och angreppssätt. Tack vare våra olika bakgrunder kan vi hjälpa varandra på många sätt. Oväntade frågor kan till exempel ge nya insikter och innebär samtidigt att vi får öva på att förklara våra sätt att hantera och se på saker och ting. Efter seminariet åt vi en gemensam middag, spelade sällskapsspel och slutligen avlutades dagen med bastu och simning.

Ingen ö utan en Wilson

Följande dag åkte vi på en exkursion till Bomarsunds fästning. Det nya och moderna besökscentret imponerade och vi vandrade runt fästningen i soligt vårväder. Jag fick i samma veva lära mig mera om olika fågelarter som vi råkade se längs vägen, en fördel då man går runt med biologer.

Glada doktorander på exkursion.

Väl tillbaka på Husö station fick vi höra en presentation av Rufus Panelius från nätverket Bärkraft. Nätverket bildades år 2016 för att arbeta mot ett hållbart och livskraftigt Åland. Efter presentationen fick vi ”leka marinbiologer”. Med andra ord ta en tur med roddbåten för att samla vattenprov och mäta siktdjup, men även leta efter olika organismer i vattnet. Sedan blev det gemensam middag av lokalt producerade råvaror. Självklart avlutades kvällen igen med bastu.

”Att leka marinbiolog”

Sista dagens tema var tvärvetenskaplig forskning. Vi skulle utföra ett grupparbete och komma på en forskningsidé som med fördel kunde utföras genom tvärvetenskapliga angreppssätt. Det blev en hel del intressanta diskussioner. Min grupp funderade på hur man kunde undersöka vresrosen ur ett socialt, ekonomiskt, biologisk och kulturanalytiskt perspektiv. Vresrosen är en invasiv art som bland annat på grund av sitt vackra utseende och sin doft ändå väcker mycket positiva känslor hos människor. Det här gör den till ett intressant och komplext forskningstema. Kanske vi någon gång i framtiden rentav kommer att utföra ett liknande projekt.

Efter grupparbetet var det slutligen dags att hoppa på färjan och vinka hejdå till Åland efter 3 mycket givande och roliga dagar.

Om ni blev intresserade av havsprofileringen hittar ni mera information här: https://www.abo.fi/havet/om/
Och om ni vill läsa mer om Husö biologiska station kan ni göra det här: https://www.abo.fi/huso-biologiska-station/

Julia Öhman
Doktorand i nordisk folkloristik som gärna leker marinbiolog då tillfälle ges

Nutida förvaltning av estlandssvenskarnas historia- en reserapport från traditionsvetenskapliga nämndens resa till Hapsal och Tallinn.

Etnologi, Exkursion, Fältarbete, Folkloristik, Laddade platser

För en 6-7 år sedan var jag på en föreläsning på Uppsala Universitet, jag kommer inte ihåg vad föreläsaren hette eller vilket universitet hon kom ifrån. Jag tror det var nåt brittiskt, men föreläsningen handlade om minne och glömska. Jag kommer ihåg att jag antecknade några meningar som satte sig fast i mig men minns inte längre den exakta ordalydelsen. Men det var något i stil med att förlust och sorg handlar om att ha en relation till någon eller något som inte längre finns. Till exempel, om någon nära anhörig avlider så betyder ju inte det att min relation med den människan bara tvärt upphör utan fortsätter men i en annan form än tidigare.

När jag gick på den här föreläsningen hade jag precis skrivit min magisteruppsats i kulturvård om förstörelsen och återuppbyggnaden av kulturarv i Bosnien och Hercegovina under balkankrigen på 90-talet och kopplade föreläsarens ord till kulturarvets betydelse för människor under och efter en konflikt. Jag har inte tänkt på den här föreläsningen på massor av år men minnet bubblade upp igen när jag för några dagar sedan satt i en båt på ett skumpigt hav mellan Ormsö och Hapsal i Estland. Jag var där tillsammans med traditionsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland som reste runt i estlandssvenskarnas fotspår under några dagar. Förutom det estlandssvenska Aibolands museum i Hapsal och Ormsö så besökte vi även den svenska församlingen S:t Mikaels i Tallinn.

S:t Mikaels kyrka

Innan den skumpiga båtresan tillbaka till Hapsal så hade vi bland annat varit i den medeltida kyrkan på Ormsö. Och guiden berättade om hur de ca 2000 estlandssvenskarna som bodde på ön vid andra världskrigets utbrott flydde till Sverige under tidigt 40-tal för att undkomma röda armén och den sovjetiska ockupationen. Innan de flydde packade de ner de mest värdefulla kyrkliga inventarierna, inklusive predikstolen, samt avkristnade kyrkan. På ett symboliskt men också högst konkret sätt tog det inte bara med sig de materiella inventarierna utan också kyrkans själva ”helighet” och hjärta. Det var inga unika händelser som utspelade sig på Ormsö vid tiden utan samma skedde på alla de öar och andra platser som var estlandssvenska. De kyrkliga inventarierna hamnade så småningom på Historiska museet i Stockholm där de förvarades i största hemlighet för att det fanns en rädsla för att Sovjetunionen skulle kräva tillbaka dem. Först på 1970-talet fördes föremålen in i museets katalog. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. För de flyende estlandssvenskarna en högst påtaglig sorg över att bli tvungna att lämna sitt hem, sin gemenskap, anhöriga som blev kvar och sitt ursprung.

Först när Estland blev självständigt 1991 blev det möjligt att återvända till de gamla estlandssvenska territorierna men många familjer hade skapat sig ett nytt liv i Sverige och återkom inte alls eller skaffade en sommarstuga på den plats där släkten tidigare bott. Innan kriget bodde ca 2000 personer på Ormsö och idag är dom runt 300. Vår guide berättar att de den sista personen med svenska som modersmål dog för 2-3 år sedan.

Några av de över 300 hjulkors som finns på Ormsö kyrkogård.

I Tallinn återfick den svenska församlingen S:t Mikaelskyrkan 1990 och sedan dess har kyrkans olika delar restaurerats för att få bort spåren efter den idrottsklubb som inrymdes i lokalerna under sovjettiden. Och under tidigt 2000-tal kunde de drygt 100 kyrkliga föremålen som förvarats på historiska museet i Stockholm återlämnas och många av dem förvaras idag i det lilla estlandssvenska kyrkomuseum som inrättats i kyrkans källare. Kyrkoherden som tog emot oss under vårt besök berättade att han fortfarande håller på att leta rätt på föremål från S:t Mikael som hamnade på villovägar under kriget och sovjettiden. Han berättar också att dagens församling uppgår till ca 300 personer.

Jag och många andra i vår lilla resegrupp slogs av hur positiv både personalen på Aibolands museum i Hapsal och svenska församlingen i Tallinn ser på framtiden trots att estlandssvenskarna idag är en mycket liten minoritet. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. De många estlandssvenskar som en gång befolkade öar som Ormsö, Rågöarna, Nuckö, Odensholm och delar av kuststräckan innanför dessa finns inte längre kvar idag. Men den entusiasm och tillförsikt som lever och frodas på platser som Aibolands museum och S:t Mikaels kyrka gällande den estlandssvenska kulturens överlevnad och fortlevnad gör att det inte längre behöver handla om en relation till något som inte längre finns utan en omformad relation till något som sakta men säkert verkar växa till sig och bli starkare igen.

Under våra dagar i Estland fick vi lära oss mycket nytt, inte bara om estlandssvenskarna historia utan också om deras framtid. Tack för det.

Malin Stengård
traditionsvetenskapliga nämndens forskare med ett nyvunnet intresse för estlandssvenskar.

Ormsö gårdsmuseum är en återskapad ormsösvensk gård som de såg ut innan andra världskriget.

Bussen som kulturanalytiskt laboratorium

Exkursion, Fältarbete, Kropp, Kulturanalys, Laddade platser

Hur åker man buss? Vad är det som händer? Hur ska man göra när man står och väntar på bussen? Hur formas kön när det är dags att stiga på? Hur väljer man sittplats? En grupp studenter och föreläsare tog sig an bland annat dessa frågor och gjorde en liten expedition ut i Åbo-trafiken. Vi steg på de gula lokalbussarna för att glänta på bussens kulturella motorhuv och kolla på mekaniken därunder.

Att åka buss är som att dansa, att ta en sväng i takterna av Dj Society’s låtar. Det är en rytm som våra kroppar kan koreografin till, åtminstone efter att gått igenom den några gånger. Vi vet vilket avstånd som är passande att ha till andra människor på en busshållplats, vi läser av varandra och vet vem som stiger på när, våra kroppar signalerar konstant våra nästa steg och de andras kroppar besvarar dessa signaler. Det är en kulturell gruppdans, där vi speglar avstånd, riktning på rörelse och kalkylerar våra egna svar mot de andras impulser. Tänk bara på situationen när det är dags för dig att stiga av och nån råkar sitta bredvid dig, den lilla framåtlutande, aktiverande rörelsen din kropp gör, och hur personen bredvid dig direkt förstår att reagera och stiga åt sidan. Utan att ett enda ord yttras. Våra kroppar kommunicerar konstant med små skiftningar, små rörelser.

Många av oss har en ”egen” plats vi siktar på när vi stiger på bussen. Rutinen tar oss direkt dit, ifall den är ledig. Men vilken plats vi än sätter oss ner på, så gör vi utrymmet till vårt för den lilla stund vi har den. Kanske vi sätter väskan bredvid oss, ifall bussen inte är full, eller så hör vi på musik via hörlurar, eller skrollar på telefonen. Ofta sitter vi kanske med blicken ut genom fönstret, ser stadens vyer fladdra förbi, eller stirrar framåt, med blicken fäst någonstans i fjärran. Att aktivt använda blicken inuti bussen, kanske till och med möta någon annans blicka, det är inte riktigt okej. Vi håller oss till oss själva och respekterar de andras tillfälliga privata bubblor, eller hur? Samtidigt är vi absurt nog väldigt medvetna om allt som händer omkring oss, märker direkt när det sker en skiftning.

Detta märktes väl när vi efter vårt lilla resande möttes på Arken för att prata om våra upplevelser. Alla som använt buss som färdmedel i sin vardag hade något att berätta, speciellt om de gånger då något avbrutit den vanliga rutinen. Bussen kom inte, någon gjorde något underligt under resan, chauffören sade si eller så osv. Häromdagen när jag själv satt på bussen från Uittamo mot centrum så väcktes jag ur busslunken när en äldre dam plötsligt, mellan hållplatserna, gick igenom bussen, mot chauffören. Det visade sig att hon stigit på fel buss och funderade hur hon nu skulle komma fram. Chauffören funderade och förklarade och det påverkade hur hon körde, bussen saktade av lite. Min kropp reagerade på att rytmen nu var lite fel, jag fick jämka mig lite på sätet. Vi var inte många på bussen, men jag märkte att alla ombord var medvetna om vad som skedde där framme. Den där skiftningen, den var tydlig, alla var plötsligt också mentalt närvarande, inte bara fysiskt. Bussens flow flöt inte längre. Bussen stod en stund längre vid följande hållplats medan chauffören försökte visa damen med hjälp av en papperskarta vilken buss hon skulle byta till. Jag kände en spänning i kroppen, ville gärna hjälpa men hade ingen extra tid. Till slut var det en kvinna som reste sig upp, söndrade en slags busskod för oss alla, gick fram till chauffören och damen och sa att hon kan hjälpa damen hitta rätt vid torget. Alla satte sig ner, färden fortsatte i en bekant rytm och blickar vändes utåt, bortåt, inåt. Rörelsen fortsatte. Jag var rörd och tacksam över kvinnans gest, ville egentligen ropa ut ett tack, men det passade sig inte, inte längre, jag skulle bara ha orsakat mer störningar i flödet. Så jag satt tyst och tittade ut genom fönstret, log kanske lite.

Hela resan är vågor av rörelse, från kroppen som justerar sig till bussens rörelser, till personbilstrafiken kring bussen som ger den väg när den kör ut från hållplatsen. Från de ryckigare rörelserna och det större bruset, inuti bussen och utanför, inne i centrum, till de högre hastigheterna och lugnare omgivningarna längre bort. Bussen är en mikrovärld av rörelser, både ifråga om fordonet självt, men också av oss passagerare. Vi är alla på väg någonstans, hoppar på än här, än där, och möts för en stund i en gemensam rytm, där våra kroppar justerar sig till helheten, speglar varandra. Ger rum, tar rum. Allt enligt en inlärd kulturell koreografi, som vi är experter på. Utan att ens vara medvetna om det.

Hannah Salo, kulturanalytisk bussresenär

Som praktikant vid univeristetet

Arkiv, Djurforskning, Exkursion, Seminarium, Undervisning

Nervös men inga större förväntningar. Det var ungefär så som jag kände då jag åkte på prao till Åbo Akademi där min moster jobbar. Jag hade också funderat på att göra prao vid ett bibliotek eftersom jag är intresserad av böcker och tycker om att läsa.

Men vad gör man egentligen vid ett universitet? En hel del intressant! Jag hade kanske en uppfattning om att man sitter på långa möten och bara lyssnar på läraren under en föreläsning. Men det visade sig att man under lektionen inte bara lyssnade utan att alla deltog aktivt i diskussioner om materiell kultur och affekt som stod på agendan. Jag hade hört om affekt tidigare men på engelska, nu fick jag lära mig mer om affekt och hur affekt hör ihop med materiell kultur.

Förutom att jag tycker om böcker så tycker jag också om gamla föremål och historierna som ligger bakom dem. Jag har flera föremål och gillar att veta historierna bakom dem. Annars brukar jag fantisera om dem för det gör dem charmiga. Gamla föremål med historia hittas också i ämnets arkiv. Jag visste att det fanns ett arkiv men jag var förvånad över hur mycket det finns dokumenterat på papper, i brev, i bilder, kartor och i form av textilier.

Lampan är ett av de viktigaste föremålen i mitt rum. Jag har fått den av en äldre släkting som har haft lampan i sitt hem. Lampan passar jättebra i mitt rum och jag tycker att den är fin.

Mina första intryck av arbetsplatsen var att där finns en lugn arbetsstämning och trevlig och välkomnande personal. Arbetsmiljön känns avslappnad. Här finns varierande arbetsuppgifter både för de som jobbar här och också för mig under min praovecka. Jag har fått se vad som händer backstage då man t.ex. planerar en lektion och sedan vad som händer under själva lektionen. Det har varit både lärorikt att se och höra hur man planerar en tillställning, såsom ett kulturanalytiskt laboratorium för studerande, och att sedan själv kunna delta i det.

På tisdag fick jag även delta i ett seminarium som ordnades på Åbo universitet. Seminariet hade temat Animals in times of crisis. Där hölls sex olika presentationer som rörde ämnet. Presentationerna startade bra diskussioner och jag tyckte att det var ganska lätt att följa med. Jag lärde mig också nytt och på kvällen fortsatte vi diskussionerna hemma hos min moster. Vi pratade om bland annat feminism, klimatförändring, white washing och dold rasism.

På torsdag fick jag följa med hur man vid arkivet skyddar och digitaliserar gammalt arkivmaterial. Arbetet är tidskrävande och kräver att man orkar fokusera. På eftermiddagen åkte vi stadsbuss från torget till Ilpois och tillbaka. I uppgift hade studerande och lärarna fått att fundera vad som händer när man åker buss. Det var intressant att följa med hur människor beter sig i bussen. Hur har vi lärt oss att åka buss? Vem har kommit på ”reglerna” för hur man ska bete sig och varför är det så typiskt i Finland att alla sitter tysta i bussen?

Senare samlades vi med studenterna och diskuterade bussåkandet. Det var intressant att så många tankar kom fram som man kanske själv inte har märkt för att det har varit en självklarhet. Efter diskussionen blev det pizza för studerande och personal i kafferummet.

Jag tyckte att arkitekturen var trevlig och inbjudande, och utrymmena är inspirerande. Det är ”coolt” att man har blandat nytt och gammalt i inredningen och arkitekturen.

Praon avslutades med en överblick över veckan och skrivandet av detta blogginlägg som vi hade påbörjat redan under veckan. Jag tyckte att veckan var mångsidig, intressant och den gick snabbt. Jag blev mera bekant med universitetsvärlden och tyckte att det var ett bra val att komma till Åbo. Jag skulle kunna tänka mig att studera eller jobba här!

Martha Stenberg
Niondeklassist från Donnerska skolan i Karleby.

I skuggan av hundbanan eller i Sarlins efterglans? Fältstudier i gruvstaden Pargas

Exkursion, Fältarbete, Forskning, Undervisning
Skepp, hamn, Pargas.

Ett skepp lastas i förmiddagssolen i Pargas hamn.

Inom geologin använder man sig av tunnslip för att utföra studier av bergarter och mineraler på en mikroskopisk nivå, för att bland annat fastställa mineralsammansättningar genom optiska egenskaper på en tunn skiva av stenen fastlimmad på en glasskiva. På ett sätt var det ett liknande studium som utfördes av en grupp studeranden på fältarbete i Pargas 4–6 oktober i samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland. Under dessa dagar bodde vi centralt på hotell Kalkstrand och utförde fältobservationer och intervjuer med lokalbefolkningen med förhoppningarna att inkapsla människorna som lever runtom kalkgruvan.

Hotellrum, utsikt, skriv

Ett impromptukontor under fältarbetet.

Gruvdriften var på många sätt det som byggde upp det Pargas vi känner till idag. Pargas Kalkberg aktiebolag med Otto Moberg i spetsen startades 1898 med visioner av en storindustri. Boulage som det kallas förr i folkmun byggde upp ett samhälle inom samhället där man försåg arbetarna med det mesta som underlättade vardagen. Boulage grundade bland annat dagvård, yrkesskola, husmodersskola, sjukstuga och bostadsområden för arbetarna. Samhället var dock segregerat och klassbundet där de olika yrkesgrupperna delades in i olika bostadsområden.
Pargas har likt resten av världen gått vidare mot ett globalt samhälle, och Boulage finns inte heller kvar på samma vis. Invånarna har gått från ett brukssamhälle med en klar företagsledning till ett mer fragmenterat internationellt konglomerat av bolag och dotterbolag. Flera av våra informanter betonade att man inte ens orkar hålla reda på vem som äger vilket bolag.

Boulage har blivit till Boulagen. Dessa två utgör enbart ett fragment av den industri som finns i Pargas idag.

Under våra intervjuer tog vi fasta på informanternas koppling till Pargas, gruvdriften och hållbarhet. Man underströk en talkoanda, en Pargasanda, som härrör sig från brukssamhället. Onekligen förvandlade gruvan Pargas till vad det är idag, en livskraftig kommun och arkipelag med ett rikt kulturliv. Vid Pargas stadsbibliotek tar man också tillvara på hembygdshistorian. I Pargasiana-hyllan finns även både geologi som vetenskapsområde och industrin representerade i egna fack.

De äldre informanterna underströk hur Pargas idag inte är samma sak som förr. Även om där finns en talkoanda, så är gruvan i dag mera avlägsen. De styrande organen för verksamheten finns inte längre lokalt, utan de stora besluten för gruvdriften görs utomlands. Den närhet till bolaget som många beskrev med varma ordalag finns inte längre.

Det finns motsägelser i anknytning till gruvdriften. De flesta verkar hålla med om att det är det som byggt upp samhället, men frågan är om man idag skulle gå med på en ny gruvverksamhet i skärgården. Ett samtida exempel på diskursen kring prospektering finns i Heinävesi, där man prospekterar grafit, en av huvudkomponenterna i litium-jonbatterier. Lokalbefolkningen har startat en debatt kring gruvdriften och det finns ett stort motstånd till brytningen under parollen ”en oförstörd natur för kommande generationer”.

En vy från gruvkanten vid industrimuseet.

Människorna vi intervjuade finns mitt i denna spänning och lever sina liv i gruvsamhället. Intressant nog verkar gruvan ändå inte vara lika synlig i dag som den var förr. Förvisso hör och känner man dagliga sprängningar, men till och med Visit Pargas beskrev gruvan som en ”dold pärla” i årets turistguide för skärgården.

Rubriken är delvis tagen från lokala Teaterboulagets 10-årsjubileumsrevy och industrimannen Emil Sarlin och sonen Erik som styrde och formade Pargas Kalkbergs AB från 1906 till 1972. Hundbanan är vad ortsborna kallar det konstgjorda berget vid gruvans kant där oanvänd sten förvarats från kalkbrytningen.

Ut på fältarbete.

Axel Vienonen
Studerande i musikvetenskap

Ytterligare läsning

Pro Heinävesi
https://proheinavesi.weebly.com/
Teaterboulage – I skuggan av hundbanan
https://web.archive.org/web/20160317081942/https://www.teaterboulage.fi/pjaser/hundbanan

Vad ska du bli som stor? Djup suck.

Etnologi, Exkursion, Folkloristik, Kulturanalys, Undervisning

Vad ska du bli som stor är en fråga som nästan alla vet att ingen vill få, men man inte kan låta bli att fråga. Det känns som att vi med humanistisk inriktning får frågan oftare än andra, vilket nog kan bero på att vi inte i samband med vår examen får ett konkret yrke. Eller kan man säga, vi begränsas inte  till endast ett yrke. Och vilken frihet det är!

Sagalund, Kimito. Foto: Lena Marander-Eklund

Under kulturanalysens karriärdag hoppade vi klockan nio på morgonen in i minibussen och tog oss till Sagalunds museum i Kimito för att både bekanta oss med friluftsmuseet och dess verksamhet, men också för att prata med museichef John Björkman som även är alumn från folkloristiken. Efter lunch i Sagalunds café åkte vi till sanatoriet i Pemar och fick en liknande guidning med frågestund med den ganska färska alumnen Jenina Jylli.

Sanatoriet i Pemar. Foto: Lena Marander-Eklund

Karriärdagen kändes som en mycket upplyftande dag både för mig och för vår utbildning. Efter frågestunderna kände jag också en oerhörd tacksamhet för att ÅA är så flexibelt och tillåter oss ta biämnen i olika ämnen, men också vid olika fakulteter. Det gör så att vi själva under utbildningen kan hitta något som gör just oss speciella ute i arbetslivet.

Att vi som humanister har den friheten kan kanske kännas stort och svårt men för mig känns det som en frihet. Det jag också kände väldigt mycket tacksamhet för var, att i museijobb, framförallt mindre sådana, kan hobbyer ses som en fördel. Att jag prokrastinerar idag genom att sticka tröjor kanske kan bära med sig något gott i framtiden, vem vet!

Med den utbildningen vi har så kan vi jobba på museum, i vilka man kan jobba med allt från barn och guidningar till att kategorisera gamla föremål. Och det både Jenina och John uttryckte står inte man som museianställd  och samlar damm, utan vissa dagar är väldigt fartfyllda, och vissa dagar kan vara lite lugnare. Men under lugnare dagar kan man låta kreativiteten blomstra och samla idéer och energi till nästa projekt.

Trots att karriärdagen i år behandlade en framtid inom museibranschen så kom det fram att många med vår utbildning också jobbar med projektarbeten. En del jobbar individuellt och andra jobbar mera i grupp. Det är bara att hitta något som är lämpligt för en själv.

Men, vad vill jag då bli som stor? Jag vet inte, men jag känner mig hoppfull inför framtiden och öppen till nya utmaningar och miljöer.

Karen Lindholm
Studerande i etnologi

Katastrofalkarneval och doktorandkurs

Exkursion, Fältarbete, Folkloristik, Forskning, Kulturanalys, Seminarium

Den 23 maj skulle jag åka till Lund för att gå på en doktorandkurs vid Lunds universitet, men då jag fick höra att Lundakarnevalen skulle gå av stapeln helgen innan, blev det ändrade planer. För det är väl självklart att man ska ta tillvara ett sådant sammanträffande och kombinera en doktorandkurs med lite studentikosa festligheter?

Karta över karnevalsområdet.

Min vistelse Lund började redan den 20 maj med att jag och några vänner begav oss till karnevalsområdet. Lundakarnevalen är i korthet ett evenemang som arrangeras vart fjärde år av Lunds studenter och är för många en av studielivets absoluta höjdpunkter. Under karnevalsdagarna förvandlas Lunds centrum, eller närmare bestämt Lundagård till ett stort karnevalsområde med mat och dryck, tältnöjen, tombolabodar, studentspex, radiosändningar och artister.


I år var det rentav 7445 studenter som ordnade karnevalen vilket var det största antalet någonsin. Kanske ivern delvis berodde på att pandemin äntligen börjat lätta och karnevalen ett sätt att få släppa loss? Varje karneval får ett nytt namn och tema och årets blev katastrofalkarneval. På evenemangssidorna förklarar arrangörerna temat så här ”Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig, i vardagen, i skolan och i andra sammanhang. Lundakarnevalen 2022 kommer att fira dessa missförstånd, fadäser och klavertramp. Vi tycker att livets alla tillfällen är värda att fira och i Lundakarnevalen 2022 kommer vi att göra det tillsammans den 20–22 maj”.


Ja och visst var det katastrofalt. Karnevalsområdet var så fullt av folk att det nästan var omöjligt att ta sig fram. Trots att det kändes som vi var sillar i en burk och att köerna aldrig tog slut, måste det ju nämnas att karnevalsområdet doftade popcorn, varm korv och sockervadd, lite som då man går på cirkus. Området var också väldigt vackert och pryddes av lampor, flaggor, skyltar och massvis av små färgglada tält.
På kvällen uppträdde ett flertal kända svenska artister, men dem såg vi inte skymten av, utan fick nöja oss med att höra dem på avstånd. Men som tur köpte vi biljetter till smånöjet Kattastrofen och Revyn. Båda föreställningarna höll hög kvalitet och i synnerhet de musikaliska inslagen var imponerande.


Karnevalens höjdpunkt för mig var nog själva paraden som både var karnevalistisk och satsad. I paraden blandades politik, satir, humor och det som verkade vara färgglada spontana idéer i fantasifulla dräkter och farkoster. Karnevalen var rolig att uppleva som utomstående, men allra roligast verkade nog arrangörerna ha, dvs. studenterna själva, och det är ju så det ska vara.

Men nu till själva kursen. På måndag traskade jag i väg till Lunds universitet och Lux. Kursen jag deltog i hette Från metodologisk reflektion till kulturanalys. Syftet med kursen var att hjälpa doktorander i etnologi och folkloristik att få nya perspektiv på och bättre förstå de metoder som man kan arbeta med och hur man omvandlar det material som man har samlat in till en insiktsfull etnologisk kulturanalys.

Allra först fick vi doktorander ta del av ett flertal intressanta och innehållsspäckade 20 minuters föreläsningar med fokus på metodologiska reflektioner. Föreläsarna delade med sig av sina metodologiska och analytiska erfarenheter från deras egen forskning. Föreläsningarna varvades med litteratur som vi fått i uppgift att läsa innan kurstillfället. Efter föreläsningarna blev det en hel del diskussioner och självfallet blev det också en hel del fikastunder under kursdagarna.

För att sedan testa det vi lärt oss i praktiken fick vi göra ett grupparbete med temat transport och klass i Lund. En del av oss traskade i väg till arkivet på universitetsbiblioteket medan andra begav sig ut på stan. Min grupp hade inspirerats av arkivets möjligheter så vi begav oss till arkivet där vi fascinerat fick upptäcka cyklandets historiska betydelse. Vi bläddrade igenom artiklar och annonser från slutet på 1800- och början av 1900-talen i tidningen Hjulsport, en tidning som riktade sig till velocipedryttare. Vi plockade ut några godbitar och förvånades bland annat över teman som cyklande som genusmarkör och cyklande som frihet. Sista dagen gick vi igenom alla gruppers texter och gav feedback till varandra, varefter det var dags att säga hejdå och avsluta det första kurstillfället. Inför andra kurstillfället ombads alla deltagare skriva varsitt paper som baserade sig på kurslitteraturen och föreläsningarna, men som med enkelhet också skulle kunna lyftas in i avhandlingen.

Den 22 augusti satte jag mig förväntansfullt på flyget tillbaka till Lund. Det var roligt att träffa de andra igen efter sommaren. Att få läsa varandras texter konkretiserade det vi lärt oss under kursen, men vi förvånades också över hur olika texterna var. Texternas olikheter framhävde förstås att vi är i mycket olika skeden av våra doktorandstudier, men också utmaningarna med att skriva ut de metodologiska insikterna och reflexionerna.
Kort och gott verkade alla doktorander vara väldigt nöjda med kursen. Jag tror att vi alla tog med oss någonting, om inte en hel del från kursens smörgåsbord. Det var också härligt att få möjligheten att träffa andra doktorander, samt lära känna varandra och varandras forskning bättre. Nu ser jag ser framemot att se hur allas forskning fortskrider och väntar med iver på nästa doktorandkurs.

Julia Öhman
Doktorand i folkloristik

Att resa – en reflektion över Kulturanalysens exkursion till Stockholm

Exkursion, Fältarbete, Laddade platser

Att resa i postpandemi-tider
Då pandemi härjade som värst gjorde jag mig inga tankar på att resa. Dels fanns det inga möjligheter till det, dels hade jag inte lust. Pandemin är ännu inte över men restriktionerna har släppt. Därför var det underbart att kunna ta sig till Stockholm – för min del för första gången sedan sensommaren 2019. Stockholm var just så vacker som jag kom ihåg – nu under spirande vår då grönskan även gör en urban miljö fin. Fortfarande märkte jag att jag hade Corona-viruset i tankarna. Av denna orsak satte jag på mig ansiktsmask då jag befann mig bland stora mängder av människor som i tunnelbanan. Mitt emot mig satt en kvinna som tittade förvånat på mig och sa: ”Är du sjuk?”. Jag förklarade att jag inte var det men heller inte ville bli det. Hon fortsatte med att säga att ansiktsmask inte är bra eftersom hjärnan behöver syre. Jag förklarade att jag var från Finland och att vi blivit vana vid att bära ansiktsmask. Hon frågade hur många som dött i Covid-19 i Finland och berättade sedan om dödstalen i Sverige. Trots att dödstalen inledningsvis var mycket högre i Sverige än i Finland väckte min ansiktsmask hennes förvåning. Det här är en liten och vardaglig påminnelse på Sveriges och Finlands olika förhållningssätt till pandemin. Att resa vidgar vyerna och påminner oss om skillnader och likheter mellan länder.

Gustav Vasa, Nordiska muséet.

Att resa – Come to Norden
Orsaken till resan till Stockholm var en studentexkursion till Nordiska museet. Trots att jag inte var lärare på kursen önskade jag delta främst eftersom det är ett bra sätt att umgås med studenter och kollegor. Vi har också blivit uppmanade att satsa på gemenskap mellan lärare och studenter samt mellan kollegor. Studenterna var på denna exkursion förhållandevis många och stämningen var god. På Nordiska museet presenterade arkivarie Marie Steinrud arkivet och studenterna gjorde även arkivstudier med utgångspunkt i förutbestämda uppgifter. Efter en gemensam lunch guidade intendent Jonas Engman oss genom utställningen Come to Norden. Utställningen visar hur de nordiska länderna ritade in sig på turistkartan under första hälften av 1900-talet. Tanken var att locka resenärer till Norden, till natur, skidföre och midnattssol.  Samtidigt gestaltas en bild av både det nordiska och det nationella genom symboler i dem. Nationaldräkter, vackra landskap kontrasteras mot båtar, tåg och stiliserade urbana miljöer. Fritid, semester och solbadande är nytt under denna tid. I en plansch framhålls det njutningsfulla i sjövägen till Sverige. Ombord på ångbåten Bore (1960–1977) kunde man äta sig genom resan från Åbo till Stockholm. Numera finns Bore som hostel vid Aura å.

https://www.nordiskamuseet.se/utstallningar/come-norden

Reseaffischer

Att resa – Viking Lines nya båt Glory
En annan idé med denna resa var att vi skulle bekanta oss med Viking Lines nya fartyg Glory. Studenterna gjorde deltagande observation med utgångspunkt i förutbestämda teman. Jag är inte riktigt förtjust i att åka båt, trots att jag gjort det massor av gånger längs med åren. Jag brukar tycka att det är instängt, tycker inte om att det gungar och brukar ibland anse att folk är väl överförfriskade. Inget av detta stämde med denna resa över Östersjön. Fartyget var luftigt, hytterna väl tilltagna, inget stök i korridorerna och allt var snyggt och rent. Båten var tyst och man märkte knappast att man rörde sig på vatten. Efter en måltid på en trevlig restaurang med pratglad personal begav vi lärare oss till baren Vista room, som enligt reklamen är båtens vardagsrum. På scen stod en svensk orkester som alldeles tydligt var hänförd av uppdraget. De spelade gamla godingar och dansgolvet var mer eller mindre fyllt av dansglada, främst äldre damer. Åldersgaffeln var från 2 till dryga 80 år. Alla tycktes trivas. Så även vi. Efter en intensiv dag i Stockholm kom vi hem med fina erfarenheter i bagaget.

Jag hade nästan glömt hur uppfriskande det är att resa. Tidigare har jag inte ens uppfattat det som att åka utomlands då jag rest till Stockholm. Här har Corona-tiden gett nya kulturanalytiskt intressanta perspektiv, att se en kort resa till Stockholm som något spännande – om man ska lyfta fram något positivt med Corona-eländet.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik