Solen skiner varmt över en ockuperad gammal tågstation i Rom. Här huserar den transfeministiska organisationen Lucha y Siesta, som driver ett kvinnohärbärge i den största byggnaden sedan 2008. När jag kommer dit på söndagsförmiddagen i slutet av februari sitter ett tiotal kvinnor och en man vid ett bord i mitten av gården med broderiramar i knät. Garner och tyg trängs med kaffekoppar och mobiler på bordet. Åldrarna är blandade. Ett barn i femårsåldern springer runt och jag räknar till fyra kvinnor som nått en ålder då håret blivit vitt.
Ockupationer har en ganska annorlunda historia i Italien, och i synnerhet i Rom, än de har i de skandinaviska länderna. Att ockupera för att bo eller för att starta ett kulturhus hör ihop med arbetarrörelsen, och många viktiga samhällsfunktioner, såsom kvinnohärbärget på Lucha y Siesta, drivs i ockuperade hus. Andra exempel på sådant som ofta drivs i ockuperade lokaler är italienskaundervisning för nyanlända, soppkök och andra serveringar, musikevenemang, hantverkstäder, träning (helt vanlig gymträning men också mer experimentella kurser som feministisk twerking och queer wrestling, som Lucha y Siesta håller), och inte minst social och juridisk rådgivning av olika slag för utsatta grupper, exempelvis flyktingar och/eller hbtqi-personer.
Mitt forskningsprojekt, som är anledningen till mitt besök, handlar om att studera hur hopp levs och tänks genom ockupation. Det vill säga, genom en politisk strategi som går ut på att ta en plats i besittning tillsammans med andra och stanna där med dem. En sådan kampmetod sätter kulturanalytiska frågeställningar om vardagens centrala betydelse i ett intressant ljus. Om vardagens meningsskapande och hur världen vecklar ut sig framför just våra egna fötter måste kopplas till den plats vi befinner oss på för att förstås, blir en ockuperad plats snarare en riktning, en riktning mot hur det borde vara. Ockupationen är då inte bara en plats, utan också en tid där nuet flätas samman med framtiden. Det man gör i nuet och i det lilla hör samman med hur man vill att det ska bli i framtiden och i det stora, utanför ockupationens gränser. Min utgångspunkt är att det måste finnas ett hopp om att något annat är möjligt inblandat i politiska aktioner, och att hoppas, menar den amerikanska författaren Rebecca Solnit, är ett förbund med framtiden som gör nuet levbart. Det är detta levbara nu som jag studerar på Lucha y Siesta, och det är ett nu som också sitter ihop med dåtiden, vad som varit tidigare och som utgör förutsättningarna för hur det nu är. I Lucha y Siestas fall blir exempelvis både våld mot kvinnor, den globala kvinnorörelsen och Italiens ockupationsrörelse sådana historiska utgångspunkter som lett fram till att ockupationen skett, och till att verksamheten fortsätter att bedrivas.
Denna söndag är det alltså broderiworkshop och en forskare och en journalist, som båda arbetat länge mot våld mot kvinnor och för migranter i utsatta situationer, har rest från norra Italien för att leda den. Temat är minnen av migranter ur ett feministiskt perspektiv, där namn på människor som försvunnit vid gränsövergångar till Italien – exempelvis kvinnor som utsatts för trafficking – broderas tillsammans med andra motiv. De enskilda broderierna kommer att sys ihop med ett större verk som redan påbörjats på andra orter. Vid bordet broderas allt möjligt. ”Respect” broderar någon på engelska, flera broderar blommor, en broderar konturerna av en vulva med rosa, glansig tråd. Det mest avancerade broderiet föreställer ett ansikte, och kvinnan som broderar på det säger flera gånger att hon bara tagit vid och att det är någon annan som utformat den fina designen. Försiktigt sätter hon nålen i tyget, för att inte förstöra. Det är över lag få som broderar självsäkert och vant. En av ledarna berättar att de flesta som är där broderar för första gången.
Den broderade texten lyder: ”Till dig, lilla stora kvinna”. Foto: Emma Eleonorasdotter
Broderier kan verkligen representera ”det lilla”. Det är hisnande att fundera på hur många kvinnor som suttit i sina hem, världen över, och broderat. Produktionen av handarbeten, säger en av ledarna, har för många kvinnor varit en tvingande norm som dränerat arbetet på skaparkraft och inspiration, emedan det för andra har varit en fristad. Detta är något som undersökts av många etnologer och folklorister, och fokus har de senaste decennierna legat på det senare. När jag söker på internet kommer det upp långa listor av kulturanalytiska studier av handarbete som kreativ uttrycksform, som terapi och som social gemenskap. Flera vill uttryckligen lyfta fram ett undangömt och nedvärderat hantverk. Jag tänker på hur det blev både när min mormor och när min farmor gått bort, och familjen skulle ta hand om deras respektive samlingar av broderade tavlor, vävda mattor, virkade dukar och annat. Jag tror att mycket slängdes, men jag slapp själv vara den som tog deras alster till tippen. Det hade jag inte klarat. Det hade då varit lättare att hitta ett utrymme att förvara dem på, för all framtid om så skulle behövas. Mormors och farmors hantverkskunnande, deras tid och vad som skulle kunna uttryckas som deras duktighet, som kvinnor och mödrar, fanns lagrade i föremålen. Vem vore jag att slänga det?
Under workshoppen laddas inte hantverket på samma sätt. Även om deltagarna närmar sig de finaste alstren med stor respekt är det tillfället i sig och den kollektiva produktens politiska budskap som står i fokus. Det exakta och grundliga ensamarbetet, som kännetecknar mormors och farmors verk, får stå tillbaka för det lekfulla, kollektiva och temporära. En av ledarna pratar om ”kraften i spontaniteten”. Om det lilla i det traditionella hantverket kunde kopplas till storheter som kulturella föreställningar, moral och normer, kopplas broderiworkshoppens smådelar rent fysisk samman med andras verk och det politiska budskap som de samlade arbetena handlar om. Stämningen är lågmäld, och jag tror att det handlar om ämnet för workshoppen, som förmodligen varit en livligare sammankomst om dagens politiska fokus varit ett annat. Nu finns alla dessa försvunna migranter i allas medvetande och det stillsamma broderandet är knappast den uttrycksform som verkar mest självklar som kommentar till att försvinnandena skett. Workshoppens arbeten med små stygn av färgglada, smala garntrådar mot vit bakgrund blir en slags litotes, en underdrift, som bjärt kontrasterar mot de oklara människoöden som vi bara kan föreställa oss.
Nuet görs på så vis på samma gång mera levbart, genom kaffe och umgänge, prat och kreativitet, och mindre uthärdligt, genom att hålla minnet vid liv av människor som vi aldrig träffat men som vi tror har råkat ut för människohandel. Filmiska scener med låsta lägenheter, våld och gråt flimrar förbi i det trevliga.
Hur är det då med hoppet? Finns det där någonstans? Jag vet inte riktigt, men kommer fortsätta leta.
Emma Eleonorasdotter
Lästips
Rebecca Solnit (2016). Hope In The Dark: Untold histories, wild possibilities. Edinburg: Canongate Canons
