Kategoriarkiv: Fältarbete

Expedition tvåspråkighet i Karleby

Fältarbete, Undervisning

Är en orts tvåspråkighet väggar av obegriplighet, som stänger ute och skiljer den ena från den andra? Eller är den en rikedom, en utökad möjlighet till inblickar i fler än en språklig värld? I oktober arrangerade Svenska litteratursällskapet och Åbo Akademi en exkursion till Karleby. Studenter och lektorer från ÅA fältarbetade under några intensiva dagar tillsammans med arkivarier från SLS och samlade in så mycket material vi kom över. Resultatet var dels nya perspektiv på levda erfarenheter av tvåspråkighet i Karleby. Dels ett utforskande av ett fältarbetsformat där lärare, studenter och arkivarier arbetar tillsammans.

Andelen svensktalande i den traditionellt tvåspråkiga staden Karleby, som på finska heter Kokkola, minskar, och det ganska drastiskt. Men än så länge är tvåspråkigheten vid liv ­– staden är både officiellt och i många praktiska sammanhang finsk- såväl som svensktalande. Hur navigerar karlebybor ortens tvåspråkighet? Intervjupersonernas beskrivningar och berättelser diskuteras varje dag vid expeditionens morgonsamlingar, i relation till det både en- och tvåspråkiga forskarteamets egna finsk-svenska erfarenheter. Yrsa Lindqvist, som är förstearkivarie på SLS, berättar skrattande om en jeansprovning i någon av Karlebys små butiker, dit hon gått i en paus i fältarbetandet.

Det började på finska, när jag kom in genom dörren. Men sedan dök det upp en annan kund som talade svenska, och då svängde hon och då svängde jag. Sedan svängde vi igen efter att butiksbiträdet vänt sig på finska till en av kunderna som var där innan mig.

Morgonsamlingarna tar plats i ett karaktäristiskt österbottniskt gult trähus, mitt i stadsdelen Neristan. Vi sitter på pinnstolar i en stor cirkel i det största rummet och turas om att berätta om gårdagens arbete. När det är Yrsa Lindqvists tur berättar och dramatiserar hon händelsen i butiken som fortsätter med en lång rad svängningar, och till slut ett par köpta jeans. Tvåspråkigheten beskrivs som en vågrörelse mellan finska och svenska, som butiksbiträdet sömlöst navigerar. Så är det inte alltid. Svenskspråkigheten i Karleby krymper, och rapporten Har svenskan i Karleby en framtid? utgiven av tankesmedjan Magma (2023), har ett bekymrat anslag. Rapportförfattarna inleder:

Det svenska språket är utsatt. Antalet svenskspråkiga ledamöter i stadens fullmäktige är rekordlågt, den senaste Språkbarometern visar på ett försämrat språkklimat och oroade lärare vittnar om att finskan har tagit över bland eleverna i de svenska skolorna.

Rapporten visar bland annat att rädsla för att tala svenska är vanligt. I en enkätundersökning som utfördes i fyra av de svenskspråkiga skolorna i Karleby svarar mindre än hälften av ungdomarna att påståendet “Jag vågar alltid tala svenska, om jag vill tala svenska, när jag rör mig på stan i Karleby” stämmer helt med deras uppfattning. När jag intervjuar en tvåspråkig teaterregissör och fritidsledare kommer vi in på att det förekommer hotfullhet gentemot svensktalande. Ingenting händer på dagtid, menar hon. Men stämningen kan bli hotfull vid vissa tillfällen, vid sena timmar och när alkohol är inblandat. Då kan någon till och med bli våldsam. På en morgonsamling visar sig flera i forskarteamet vara av samma mening. De menar att våld och hot är ganska ovanligt och att det i så fall sker nattetid. Men faktum kvarstår, i vissa situationer finns en spänning i att tala svenska.

Det vill flera intervjupersoner ändra på. Studenten Malin Lillhannus gör tre intervjuer på en dag och kommer lätt överväldigad till morgonsamlingen dagen därpå. En av intervjupersonerna arbetar i olika kulturprojekt för att bevara och uppmuntra svenskan. När hon kom till hans bostad på landet, direkt från musikskolan Rockskolan i stan, möttes hon av många kor, en katt och en hund som hoppade upp på henne.

– Han hade rustat upp en svensk prästgård, och arbetade främst på svenska med olika kulturproduktioner. Han tyckte att det var viktigt att bevara svenska rum.

Genom kulturproduktionerna är det inte bara meningen att svensktalande ska få tillfälle att fritt tala svenska. Finsktalande som kan lite svenska kan också känna sig frestade att ta sig dit för upplevelsens skull, och får då öva språket på köpet. På samma sätt arbetade den tvåspråkiga teaterregissören som jag intervjuade med svenskspråkiga produktioner, och hon beskrev arbeten med humor och underhållning som även kan locka personer som inte menar att de kan tala svenska.

– Men det kan de! De förstår! Sade hon engagerat.

Snarare än aggressivitet mot svenska var en ängslighet bland finsktalande för att tala svenska något som ständigt kom upp i intervjuerna, såväl som i samtalen i forskargruppen. Yrsa Lindqvist menar att det kan ha att göra med att undervisningen i skolan varit sträng, med rödpenna och dramatik.

– Vi måste strunta i att det ska vara perfekt, säger hon. Vi måste ersätta pakkoruotsi med pokkaruotsi, fortsätter hon och ger flera exempel på hur hon själv kastat sig in i svenskspråkiga sammanhang och struntat i perfektion. Bland annat en poddradioinspelning.

Det nedsättande begreppet pakkoruotsi, tvångssvenska, ska enligt Lindqvist med andra ord stå tillbaka för det positivt laddade pokkaruotsi, som uppmuntrar till våghalsighet. Hon förklarar att ordet anspelar på det nedsättande begreppet men med pokka menas pokerface ­– att prata svenska utan att bry sig om att det kan bli lite fel.

Precis så hade doktoranden Eeva-Liisa Pekanheimos finskspråkiga väninna Suvi Tanner, som nyss flyttat till Karleby, tänkt göra.

Hon tänkte ”Yes! Nu får jag börja öva min svenska”, berättar Eeva Liisa Pekanheimos, men upptäckte att alla talar finska i Karleby.

Suvi Tanner flyttade från Tammerfors för att ta över ett uppdrag som chefredaktör för den finskspråkiga regionaltidningen Keskipohjanmaa. Under expeditionen i Karleby blev hon intervjuad och skrev en kolumn om temat i tidningen.

Samma upplevelse av finskan som helt dominerande har doktoranden Melker Ylikallio, som mellan sina intervjuer har gått runt på stan för att lyssna efter svenska. Han hittar ingen, berättar han besviket, bortsett från en stressad barnfamilj som han hör yppa några ord. Doktoranden Santtu Anckar berättar att han letat svenskspråkiga gudstjänster, men gått bet även han. Men bara för att man pratar finska betyder det inte att man inte talar svenska. Flera i forskarteamet kommenterar att det har blivit så att finska alltid väljs om man är osäker på vilket språk som talas. Utan att tänka på det frågar jag på svenska två förbipasserande damer om de känner till ett bra café, och får då svar på svenska. Vi promenerar tillsammans och de visar mig ett mysigt ställe med högt i tak, långbord och lunchbuffé. Vid kassan har de också mackor och fikabröd, och jag frågar om ett pålägg, på svenska. Biträdet beskriver mackans innehåll men kommer inte på ordet för ost och springer för att hämta ett svensktalande biträde, trots att jag kan se att det är ost. När den svensktalande kommer får jag då bekräftat att det också finns ost på mackan, men det är som att det inte räcker. Hon är ivrig att hjälpa och ser sig om för att hitta fler saker att beskriva, och jag får veta vad det finns i chokladmuffinsen, i morotskakan och andra saker som jag inte är ute efter. Vänligheten värmer ändå.

Ängslighet för att tala svenska är med andra ord inte alltid en faktor. Doktoranden Julia Öhman, som själv kommer från en annan del av Österbotten och är svensktalande men har lärt sig finska i skolan, visade sig vara tidigare bekant med sin intervjuperson. De pratar om svenskan och om dialekt, såsom kokkoladialekt, som en viktig del av identiteten. Det finns en samhörighet i österbottnisk kultur och i språket, är de eniga om, som i synnerhet konserveras i byarna, men som också kan skapa ett gap mellan språkgrupper. Lena Marander Eklund som är professor i folkloristik menar att hennes bild är att finska blivit ”det coola språket” bland ungdomar, och svenska ”det nördiga språket”. Valet mellan språken kan då verka enkelt i de sammanhang som språken uppfattas så. Men fler aspekter spelar in när karlebyborna navigerar tvåspråkigheten. En kan vara förvirring kring vad som är dialekt och vad som är språk. Studenten Annika Mäenpää kommer in på ortsnamnet i sin intervju med en ungdom. Denne slår då fast att ”Det stavas Karleby men det uttalas Kokkola”.

små plaketter med kokkoladialekt på

Kokkoladialekten upplevs på många sätt som ett tredje språk i aktivt bruk jäms med svenskan och finskan. Foto: Blanka Henriksson

Det kan alltså finnas svenska under ytan, som kommer till uttryck i ”svenska rum”. De positiva sidorna med att kunna svenska är flera. Exempelvis kan man som svenskspråkig ta del av de ambitiösa kulturproduktioner som tar plats i Karleby och språkkunnighet öppnar också möjligheter genom svenskans kopplingar till Sverige och övriga Norden. Om de lockande faktorerna kan stävja minskningen av svenskspråkighet i Karleby kan expeditionen inte svara på, men det står i varje fall klart att svenskan finns där och har engagerade förespråkare såväl som vardagliga användare. Det står också klart att idén med att fältarbeta tillsammans – studenter och professionella, akademiker och arkivarier, svenskspråkiga och tvåspråkiga – gav möjligheter till mångfacetterade diskussioner och insikter. Att dela erfarenheter från fältarbete som görs för första gången, med andra som delar med sig av reflektioner från det hundrade fältarbetet ger alla parter nya perspektiv.

Emma Eleonorasdotter
lektor i kulturanalys

Lästips på svenska: Berg, Jens (2023). Har svenskan i Karleby en framtid? Tankesmedjan Magma

Lästips på finska: Tanner, Suvi (2024). Näkeekö sen naamasta että tuo ei puhu ruotsia? (Syns det i ansiktet att man inte pratar svenska?). Keskipohjanmaa 3.10.2024

Mörkblåa brevlådor på rad

Post-fältexpeditionsreflektioner

Fältarbete, Materialitet, Ordets makt

Som tidigare inlägg signalerats har Klustret för kulturvetenskaper varit på fältexpedition till Karleby.  Expeditionen var ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland, Karleby stad, Klustret för kulturvetenskap samt Svenska språket vid Åbo Akademi.

Temat för fältarbetet var två-och flerspråkighet och de flesta av deltagarna gjorde intervjuer med olika människor på detta tema. Jag valde att i stället göra observationer och fokusera på hur svenskan och finskan syns i stadsrummet på olika typer av skyltar. En etnolog eller folklorists ständiga följeslagare i fält är fältdagboken. I vilken alla observationer, reflektioner och andra lösa tankar antecknas för att kunna användas i framtida forskning. Nedan följer ett utdrag ur min fältdagbok i vilket jag funderar över postlådans betydelse som förmedlare av en-eller tvåspråkighet.

Den 2 oktober 2024

Fältarbetsdagen börjar med en samling i vårt fältkontor beläget i Neristans utkant i en gul träbyggnad där det tidigare varit dagis. Nu är allt utflyttat och väggarna täcks av olika tapeter, väggfärger, bårder och hål efter hyllor och tavlor. På udda stolar sitter vi en ring och berättar om vad vi skall göra under dagen och vad vi gjort dagen innan. Efter samlingen ger jag mig ut och börjar vandra Västra kyrkogatan ner från Torggatan mot Anders Chydenius gata. Framför ett hus får jag syn på en brevlåda med både texten EI MAINOKSIA KIITOS och INGEN REKLAM TACK. Och jag tänker att det här måste vara ett bra exempel på tvåspråkighet, att man väljer att ha denna info på sin brevlåda på två språk. Sen börjar jag fundera på varför brevlådans ägare har denna information på två språk? Är ägaren svenskspråkig och det känns naturligt för denna att ha ”Ingen reklam tack” på svenska men sen ändå känner att det är bäst att ha det på finska med för att brevbäraren kanske är finskspråkig? Eller är det en tvåspråkig familj där ena partern har finska som modersmål och den andra svenska och då blir det naturligt att även ha en tvåspråkig brevlåda? När dessa frågor snurrar i mitt huvud börjar jag fundera på till vem informationen på brevlådan är riktad? Så klart mot brevbäraren/reklamutdelaren som får upplysningen om att de boende med denna brevlåda inte vill ha någon reklam. Men riktar sig informationen även till fler?

Foto: Malin Stengård

En brevlåda tillhör ens privata egendom och det är olagligt att öppna andra människors post. Samtidigt sitter brevlådor ofta ganska öppet ute vid en väg eller gata för att brevbärarna enkelt skall kunna leverera posten. De är en del av den privata och personliga sfären men lokaliserad i det offentliga rummet. Så är den tvåspråkiga ingen reklam-skylten kanske lika mycket tecken på ett ställningstagande som info till brevbäraren? Är kanske ägaren helt tvåspråkig och vill manifestera detta genom sin brevlåda? Eller är det ett politiskt ställningstagande, att de boende i huset står bakom ett tvåspråkigt Finland? Eller är det kanske vanligt här i Karleby att ha tvåspråkiga brevlådor?

Jag fortsatte att vandra Västra kyrkogatan ner och höll utkik efter husens brevlådor. När jag såg en försökte jag närma mig så gott det gick utan att någon skulle tycka att jag betedde mig alltför skumt. Nere vid Anders Chydenius gatan vek jag av och vandrade Östra kyrkogatan upp tillbaka till Torggatan. Under min promenad såg jag en tvåspråkig brevlåda till, alla andra hade endast haft ”EI MAINOKSIA KIITOS” av de jag kunnat se från gatan. Så jag vågar slå fast att brevlådor generellt sett i Neristan inte är tvåspråkiga utan ”EI MAINOKSIA KIITOS” dominerar starkt. Vilket gör att de två tvåspråkiga lådorna sticker ut så mycket mer och skulle kunna förstås som inte bara brevlådor, utan även ett ställningstagande för svenskan eller tvåspråkigheten i Karleby.

Jag börjar fundera på mitt eget brevinkast. Trots att jag inte kan ett ord finska satte jag för två år sen när jag flyttade in upp en lapp med EI MAINOKSIA KIITOS på brevinkastet på min lägenhetsdörr. Den enda mening jag någonsin skrivit på finska. Anledningen till mitt språkval var att alla andra hade lappar på finska i mitt tämligen finskspråkiga lägenhetshus. Jag som alltid ser till att få service på svenska, istället för att förfalla till engelskan, i all annan kontakt med myndigheterna satte helt oreflekterat upp en enspråkig liten lapp på min dörr. På ett språk jag inte ens förstår. När jag i alla fall kunde ha satt upp en på båda språken. Kanske är det svaret på varför man har en tvåspråkig brevlåda. Det kanske inte är för brevbärarens skull, eller ett politiskt ställningstagande, utan endast det enkla faktum att man inte vill bli förfrämligad av sin egen brevlåda.

Malin Stengård
Brevlådespanare och doktorand i nordisk etnologi

Fältexpeditionen som vetenskaplig praktik – en historisk återblick

Exkursion, Fältarbete

I början av oktober genomförs en omfattande fältexpedition till Karleby. Expeditionen är ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS), Karleby stad, Klustret för kulturvetenskap samt Svenska språket vid Åbo Akademi (ÅA). Fältexpeditionen till Karleby kommer att belysas i flera inlägg på denna blogg, men det finns även anledning att göra en historisk återblick på fältexpeditionen som vetenskaplig praktik i det svenska Finland.

SLS grundades 1885 och sällskapets huvuduppgift var då, som nu, att ”samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland”. Inledningsvis fokuserades insamling av folkminnen respektive folklore och det dröjde till 1914 innan den första fältexpeditionen genomfördes. Expeditionen år 1914 innebar att etnografi – och därmed ett intresse för såväl muntlig som materiell kultur – kom att bli en central del av SLS insamlingsverksamhet.

Incitamentet till fältexpeditionen 1914 står att finna i en samling uppteckningar om festsed och folktro som Gabriel Nikander, sedermera den förste professorn i kulturhistoria och folklivsforskning vid Åbo Akademi, år 1910 lämnade in till SLS. Uppteckningarna omfattade ungefär 500 sidor. Vid samma tillfälle lämnade Nikander även in en stor mängd fotografier av bland annat midsommarstänger, brudbänkar, byggnader av olika slag, såväl exteriörer som interiörer) samt husliga förrättningar.

Nikander var en skicklig fotograf. Detta knivskarpa fotografi återger en interiör från Kökar, Hellsö, Sörstu, 1910. Källa: SLS.

När uppteckningarna hade granskats av SLS konstaterades att samlingen utan tvekan var ”en av de förnämsta som någonsin inlämnats till SLS” (efter Ekrem 2014:73–74). Det bör framhållas att Nikander var en uppskattad folklorist vid denna tid. Efter ett fältarbete 1912, som fokuserade seder och bruk vid olika årstider, påpekades att han var ”vår främste kännare av detta område inom folkloristikens värld” (efter Gardberg 1963:106). Nikanders arbete innebar att SLS fick upp ögonen för etnografin som metod. Men det dröjde ytterligare några år innan etnografi blev en accepterad och självklar del av SLS verksamhet.

År 1914 genomfördes den första etnografiska fältexpeditionen och denna gick till sydösterbotten. Valter W. Forsblom, som hade ett stort intresse för folkmedicin, anställdes som ledare för expeditionen. Till sin hjälp hade han studenten Hilding Ekelund. Expeditionen skulle beskriva och avbilda byggnader av ”alla slag”, men dokumentationen omfattade även gårdsplaner, husplaner, husens inredning och husgeråd. Expeditionen gav upphov till en samling som omfattar 82 fotografier respektive 127 teckningar av byggnadsskick och inredning. Forsblom samlade dessutom in 321 trollformler som också överlämnades till SLS.

Fotografiet, taget av Forsblom 1914, visar Josef Henrik Häggkvists fiskarstuga, Sideby, Krokotgrunn. Förmodligen är det Hilding Ekelund som lutar sig mot dörren. Källa: SLS.

Ernst Lagus, en av initiativtagarna till SLS, hade i flera år pläderat för att etnografi skulle ges utrymme i verksamheten och i årsberättelsen beskrev han nöjt fältexpeditionen som ”en betydelsefull utveckling” av sällskapets arbete. Han uttryckte också en förhoppning om att etnografin skulle fortsätta att utvecklas, men det krävdes ännu övertalning innan etnografin integrerades i SLS verksamhet.

Vid ett styrelsemöte våren 1915 påpekade Lagus att SLS stadgar stipulerade att sällskapets uppgift var att samla vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland. I detta arbete borde etnografi, menade Lagus, ges ett större utrymme än tidigare. Dessutom var etnografi i likhet med folkloristik på frammarsch: ”Har Litteratursällskapet hittills icke kunnat befordra etnografiska studier, så borde de nya möjligheterna väcka glädje hos alla och omhuldas av dem, som äro ställda att värna om sällskapets höga uppgifter […]. Och att flere unga forskare nu stå beredda att egna krafter åt folkloristiska och etnografiska arbetsuppgifter, som ingalunda äro lukrativa, men utan tvivel av betydelse för den svenska folkstammen i vårt land, borde också mana till erkänsla, ty ju flere unga krafter vi draga in i Litteratursällskapets arbete, desto rikare blir dettas framtid” (efter Ekrem 2014:78).

Lagus positiva syn på etnografi delades av flera. På SLS årsmöte 1916 påpekade till exempel M.G. Schybergson, sällskapets dåvarande ordförande, att etnografi som metod rymdes inom stadgarna och att fältexpeditionen år 1914 hade varit lyckad. Samma år publicerade SLS det första numret av Folkloristiska och etnografiska studier som innehöll tre etnografiska bidrag, bland dessa en uppsats av Forsblom om sydösterbottniska allmogebyggnader samt Nikanders omfattande undersökning av fruktbarhetsriter i det svenska Finland. I numret hyllade Lagus etnografin och blickade med tillförsikt framåt mot kommande fältexpeditioner samt tillika samarbeten mellan etnologer och folklorister. ”En kommande tid skall helt visst erkänna betydelsen av att etnografiska undersökningar inaugurerats i Svenska litteratursällskapet, om även i något annat syfte, än då det gällde insamlandet av museiföremål. Då någon markerad gräns emellan folklore och etnografi icke finnes, synes boskillnad dem emellan icke behöva företagas, åtminstone i närmaste framtid inom vårt sällskap” (efter Ekrem 2014:79).

Lagus vision kom att besannas. Fältexpeditioner blev under de följande decennierna ett självklart inslag i SLS verksamhet och etnografi är numera en grundbult i sällskapets verksamhet, vilket fältexpeditionen till Karleby år 2024 vittnar om.

Fredrik Nilsson
Expeditionsledare och professor i Nordisk etnologi, ÅA

Litteratur

Ekrem, Carola 2014. ”Belysandet af vår allmoges andliga lif”. Traditionsinsamlingen inom Svenska litteratursällskapet. I: Carola Ekrem, Pamela Gustavsson, Petra Hakala & Mikael Korhonen (red.): Arkiv, minne, glömska. Arkiven vid Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2010.

Gardberg, John 1963. Den unge Gabriel Nikander. Budkavlen, årgång 40–41.

HAVET:s forskardagar på Husö 10–12 maj

Exkursion, Fältarbete, Forskning

HAVET är en tvärvetenskaplig forskningsprofilering vid Åbo Akademi och Åbo universitet. Profileringen fokuserar på att finna lösningar på marina lömska problem med målet att möjliggöra samexistensen mellan marina och maritima liv och samhället, samt uppmuntra till hållbar tillväxt i Östersjön och de nordiska havsområdena. Om man som forskare eller doktorand har ett intresse för havet kan man anhålla om att få bli en del av profileringen och gemenskapen.

För mig innebär delaktigheten i HAVET främst att träffa andra havsintresserade över ämnesgränserna, utbyta idéer och få ta del av andras forskning. Det är en ypperlig möjlighet att se hur andra ämnen jobbar och hur olika, men ändå lika vi tänker. HAVET ordnar framför allt seminarier, men även olika sociala tillställningar. I maj hade jag möjligheten att åka på en 3 dagar lång vistelse till Husö biologiska station på Åland.

Vi tog morgonfärjan från Åbo till Åland och väl framme på Husö började dagen med en rundtur i området. Husö station består av ett flertal nyare och äldre byggnader i ett grönskande landskap. Vitsippan och svalörten var i full blom under vårt besök. Senare under sommaren kommer betesdjuren till hagen och upprätthåller på så sätt beteslandskapet och biodiversiteten i området, men innan de släpps ut på grönbete får de vackra vårblommorna blomma ut.

Det Gula huset, där vi fick övernatta under vistelsen.

Det var konstnärinnan Sigrid Maria Granfelt som köpte Husö gård år 1910 och lät bygga det som idag kallas för Gula huset. År 1940 donerade Sigrid sitt hemman till Stiftelsen för Åbo Akademi och sedan 1959 har Husö fungerat som miljö- och marinbiologins fältstation. Byggnaderna på gården har många olika funktioner och inrymmer bl.a. laboratorier, akvarieutrymmen, logi för studenter och forskare, kurssal och kontorsutrymmen.

Det hänger ett flertal porträtt av Sigrid Maria Granfelt på Gula husets väggar. Då huset renoverades år 2004 ville man återskapa den stil som funnits i huset i början på 1900-talet. Det här gjordes bl.a. med tapeter som liknade de ursprungliga i färg och mönster.

Många studerande och forskare befinner sig på stationen under längre perioder då de utför sitt fältarbete. Även olika fältarbetskurser ordnas på Husö och i synnerhet på somrarna är det därför livligt, om inte helt fullsatt på stationen. I till exempel akvarierna på Husö har man möjlighet att kontrollerat reglera livsmiljöer för olika organismer som studeras. Man kan exempelvis studera hur vattentemperatur och ljusförhållanden påverkar organismerna och därmed försöka förutspå hur de kommer att klara av klimatförändringar.

Efter rundturen begav vi oss till kurssalen för ett seminarium med presentationer och efterföljande diskussioner. Att lyssna på presentationer från andra ämnen är alltid givande, men också utmanande då man får försöka sätta in sig i nya begrepp och angreppssätt. Tack vare våra olika bakgrunder kan vi hjälpa varandra på många sätt. Oväntade frågor kan till exempel ge nya insikter och innebär samtidigt att vi får öva på att förklara våra sätt att hantera och se på saker och ting. Efter seminariet åt vi en gemensam middag, spelade sällskapsspel och slutligen avlutades dagen med bastu och simning.

Ingen ö utan en Wilson

Följande dag åkte vi på en exkursion till Bomarsunds fästning. Det nya och moderna besökscentret imponerade och vi vandrade runt fästningen i soligt vårväder. Jag fick i samma veva lära mig mera om olika fågelarter som vi råkade se längs vägen, en fördel då man går runt med biologer.

Glada doktorander på exkursion.

Väl tillbaka på Husö station fick vi höra en presentation av Rufus Panelius från nätverket Bärkraft. Nätverket bildades år 2016 för att arbeta mot ett hållbart och livskraftigt Åland. Efter presentationen fick vi ”leka marinbiologer”. Med andra ord ta en tur med roddbåten för att samla vattenprov och mäta siktdjup, men även leta efter olika organismer i vattnet. Sedan blev det gemensam middag av lokalt producerade råvaror. Självklart avlutades kvällen igen med bastu.

”Att leka marinbiolog”

Sista dagens tema var tvärvetenskaplig forskning. Vi skulle utföra ett grupparbete och komma på en forskningsidé som med fördel kunde utföras genom tvärvetenskapliga angreppssätt. Det blev en hel del intressanta diskussioner. Min grupp funderade på hur man kunde undersöka vresrosen ur ett socialt, ekonomiskt, biologisk och kulturanalytiskt perspektiv. Vresrosen är en invasiv art som bland annat på grund av sitt vackra utseende och sin doft ändå väcker mycket positiva känslor hos människor. Det här gör den till ett intressant och komplext forskningstema. Kanske vi någon gång i framtiden rentav kommer att utföra ett liknande projekt.

Efter grupparbetet var det slutligen dags att hoppa på färjan och vinka hejdå till Åland efter 3 mycket givande och roliga dagar.

Om ni blev intresserade av havsprofileringen hittar ni mera information här: https://www.abo.fi/havet/om/
Och om ni vill läsa mer om Husö biologiska station kan ni göra det här: https://www.abo.fi/huso-biologiska-station/

Julia Öhman
Doktorand i nordisk folkloristik som gärna leker marinbiolog då tillfälle ges

Nutida förvaltning av estlandssvenskarnas historia- en reserapport från traditionsvetenskapliga nämndens resa till Hapsal och Tallinn.

Etnologi, Exkursion, Fältarbete, Folkloristik, Laddade platser

För en 6-7 år sedan var jag på en föreläsning på Uppsala Universitet, jag kommer inte ihåg vad föreläsaren hette eller vilket universitet hon kom ifrån. Jag tror det var nåt brittiskt, men föreläsningen handlade om minne och glömska. Jag kommer ihåg att jag antecknade några meningar som satte sig fast i mig men minns inte längre den exakta ordalydelsen. Men det var något i stil med att förlust och sorg handlar om att ha en relation till någon eller något som inte längre finns. Till exempel, om någon nära anhörig avlider så betyder ju inte det att min relation med den människan bara tvärt upphör utan fortsätter men i en annan form än tidigare.

När jag gick på den här föreläsningen hade jag precis skrivit min magisteruppsats i kulturvård om förstörelsen och återuppbyggnaden av kulturarv i Bosnien och Hercegovina under balkankrigen på 90-talet och kopplade föreläsarens ord till kulturarvets betydelse för människor under och efter en konflikt. Jag har inte tänkt på den här föreläsningen på massor av år men minnet bubblade upp igen när jag för några dagar sedan satt i en båt på ett skumpigt hav mellan Ormsö och Hapsal i Estland. Jag var där tillsammans med traditionsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland som reste runt i estlandssvenskarnas fotspår under några dagar. Förutom det estlandssvenska Aibolands museum i Hapsal och Ormsö så besökte vi även den svenska församlingen S:t Mikaels i Tallinn.

S:t Mikaels kyrka

Innan den skumpiga båtresan tillbaka till Hapsal så hade vi bland annat varit i den medeltida kyrkan på Ormsö. Och guiden berättade om hur de ca 2000 estlandssvenskarna som bodde på ön vid andra världskrigets utbrott flydde till Sverige under tidigt 40-tal för att undkomma röda armén och den sovjetiska ockupationen. Innan de flydde packade de ner de mest värdefulla kyrkliga inventarierna, inklusive predikstolen, samt avkristnade kyrkan. På ett symboliskt men också högst konkret sätt tog det inte bara med sig de materiella inventarierna utan också kyrkans själva ”helighet” och hjärta. Det var inga unika händelser som utspelade sig på Ormsö vid tiden utan samma skedde på alla de öar och andra platser som var estlandssvenska. De kyrkliga inventarierna hamnade så småningom på Historiska museet i Stockholm där de förvarades i största hemlighet för att det fanns en rädsla för att Sovjetunionen skulle kräva tillbaka dem. Först på 1970-talet fördes föremålen in i museets katalog. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. För de flyende estlandssvenskarna en högst påtaglig sorg över att bli tvungna att lämna sitt hem, sin gemenskap, anhöriga som blev kvar och sitt ursprung.

Först när Estland blev självständigt 1991 blev det möjligt att återvända till de gamla estlandssvenska territorierna men många familjer hade skapat sig ett nytt liv i Sverige och återkom inte alls eller skaffade en sommarstuga på den plats där släkten tidigare bott. Innan kriget bodde ca 2000 personer på Ormsö och idag är dom runt 300. Vår guide berättar att de den sista personen med svenska som modersmål dog för 2-3 år sedan.

Några av de över 300 hjulkors som finns på Ormsö kyrkogård.

I Tallinn återfick den svenska församlingen S:t Mikaelskyrkan 1990 och sedan dess har kyrkans olika delar restaurerats för att få bort spåren efter den idrottsklubb som inrymdes i lokalerna under sovjettiden. Och under tidigt 2000-tal kunde de drygt 100 kyrkliga föremålen som förvarats på historiska museet i Stockholm återlämnas och många av dem förvaras idag i det lilla estlandssvenska kyrkomuseum som inrättats i kyrkans källare. Kyrkoherden som tog emot oss under vårt besök berättade att han fortfarande håller på att leta rätt på föremål från S:t Mikael som hamnade på villovägar under kriget och sovjettiden. Han berättar också att dagens församling uppgår till ca 300 personer.

Jag och många andra i vår lilla resegrupp slogs av hur positiv både personalen på Aibolands museum i Hapsal och svenska församlingen i Tallinn ser på framtiden trots att estlandssvenskarna idag är en mycket liten minoritet. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. De många estlandssvenskar som en gång befolkade öar som Ormsö, Rågöarna, Nuckö, Odensholm och delar av kuststräckan innanför dessa finns inte längre kvar idag. Men den entusiasm och tillförsikt som lever och frodas på platser som Aibolands museum och S:t Mikaels kyrka gällande den estlandssvenska kulturens överlevnad och fortlevnad gör att det inte längre behöver handla om en relation till något som inte längre finns utan en omformad relation till något som sakta men säkert verkar växa till sig och bli starkare igen.

Under våra dagar i Estland fick vi lära oss mycket nytt, inte bara om estlandssvenskarna historia utan också om deras framtid. Tack för det.

Malin Stengård
traditionsvetenskapliga nämndens forskare med ett nyvunnet intresse för estlandssvenskar.

Ormsö gårdsmuseum är en återskapad ormsösvensk gård som de såg ut innan andra världskriget.

Nostalgi på hemmaplan

Fältarbete, Kulturanalys, Materialitet

Vi tar studenterna med oss på jakt efter nostalgi i vardagen. Målet är Finlands näst äldsta saluhall som öppnades år 1896 i Åbo centrum. Utifrån ser den rätt liten ut, även om den sträcker sig över ett helt kvarter, bland annat för att den ligger i skuggan av landmärket KOP-kolmio (ung. KOP-triangeln, där KOP står för banken Kansallis-Osake-Pankki), en åtta våningar hög betongkoloss från 1960-talet.

Åbo saluhall. Foto: Hajotthu, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported

Slår man upp nostalgi i Nationalencyklopedin kan man läsa att det är en ”vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat, särskilt om längtan till vissa miljöer”. När vi vandrar runt med studenterna i Saluhallen försöker vi sätta fingret på denna nostalgiska längtan genom att använda alla sinnen för att fånga stämningen.

Hörselintrycken förstärks om man blundar och det som slår en är kanske främst tystnaden. Här spelas ingen musik, här hörs inga reklamutrop. Men folk pratar. Med sitt sällskap och med försäljarna. På många ställen försiggår en febril verksamhet där mat tillagas och förpackas och i mitten sitter människor och äter sin lunch med klirrande bestick och tallrikar. Trots detta är tempot relativt lugnt. (Den som vill uppleva jäkt kan med fördel återkomma i julrusningen.)

Smaksinnet kittlas av pepparmyntspastillerna som säljs i små plåtaskar, de torkade frukterna från jordens alla hörn och de styckade djurkropparna i charkuteridisken. Vi förnimmer barndomens bakverk, läckert upplagda i konditorihyllorna, men också smaker av sushi, bibimbap, neapolitansk pizza och pokebowl. Alla med möjlig förmåga att förflytta oss i tid och rum beroende på vår personliga historia.

Dofterna slår emot oss i tebutiken, bland kryddorna, i den stillastående luften och människornas fuktiga ytterkläder.

Från teboden slår ljuva dofter emot oss, som intensifieras när kundens önskningar resulteras i att en specifik teburk öppnas och innehåll förs över i en mindre påse. Foto: Blanka Henriksson

Känseln hjälper oss att komma nära saluhallens materiella utformning. Att dra händerna längs de blankslitna trädetaljerna, att slå sig ner i de enkla sätena i kaféet som fått sin inredning från en gammal tågkupé är en sinnlig upplevelse. De tunga dörrarna som måste tryckas upp med handkraft för att komma in eller ut ur hallen känns i hela kroppen.

Tittar vi uppåt i taket slås vi av takhöjden, av originalbjälkarna men också av de nytillkomna ventilationsrören. Gammalt möter nytt. Utsidan av hallen präglas av rödtegel, medan insidan domineras av mörkbruna träväggar och -detaljer. Här och var finns gamla skyltar (eller nygjorda i gammal stil) kvar och på lediga väggar hänger svartvita fotografier med äldre interiörer och exteriörer, med berättelser om, och bildbevis på, tidigare decenniers verksamhet. Kontinuiteten framhävs samtidigt som som det förflutna markeras.

Förbjudet står det på skylten under de höga takvalven. Förbjudet att röka, hänga, dricka alkohol och ta med sig en alltför stor hund? Foto: Blanka Henriksson

Nostalgi kan operera på flera olika plan samtidigt. Personliga minnen varvas med samhälleliga berättelser om ett gemensamt nationellt förflutet. Man behöver absolut inte ha upplevt den tid eller plats man blickar tillbaka på (som 1950-talet eller det förindustriella samhället), men nostalgin kan också vara starkt knuten till personliga upplevelser genom livet (lukten i mormors hem eller smaken av pappas köttbullar).

I en liten butik mitt i Saluhallen stannar alla nostalgisökande upp i vårt gäng. Här ligger nostalgin så tjock i luften att den kan skäras med kniv. Vissa saker skrivs oss på näsan, som den upplysande lappen ”nostalgiset peltirasiat” (nostalgiska plåtburkar), andra är mer subtila i sina former, färger och material. Studenterna förflyttas till en tid som ingen av dem har upplevt. Här finns gamla finska presidenter, nytryck av Åbovykort från 1950-och 60-talet, prinsessan Diana och leksaker i retrostil. Dessa samsas dock med föremål som kanske har potential att framkalla nostalgi redan under sin samtid; som girlander från kung Charles III kröning och Disneyprinsessor från detta årtusende.

Nostalgiska plåtaskar enligt affärens egen beskrivning. Men vad är det vi ska bli nostalgiska över? Pepparmintsmaken, formgivningen, könsrollerna, logotyperna, estetiken? Foto: Blanka Henriksson

Nostalgin används överlag som ett sätt att rama in försäljningen av olika produkter, om det så handlar om souvenirer, bakverk, fisk eller grisfötter. Vi ska helst förflyttas till en annan tid och en annan plats, en plats och tid som kanske präglas av det mer småskaliga, ett lite långsammare tempo och en viss oskuldsfullhet. Och när vi väl är där ska vi vilja ta det med oss hem. I form av lösviktste, polkagriskarameller, rågbröd eller kycklinglever.

Blanka Henriksson
någorlunda nostalgisk lektor i kulturanalys

När började halar-märken användas?

Årets fester, Arkiv, Fältarbete, Folkloristik, Materialitet

När man rör sig i Åbo är det uppenbart när studenterna har någon form av festlighet eller tillställning. Då ser man studenter i halare – alltså en slags arbetsoverall – i olika färger med olika former av dekaler och tygmärken, i stadsbilden. Det visar att Åbo är en universitets- och studiestad.

Nyligen fick jag en förfrågan om när studenterna började använda tygmärken på sina halare. Tygmärkena, som är mycket viktiga för studenterna, aviserar vilken studieinriktning hen har, vilken ämnesförening hen tillhör, vad för tillställningar studenten varit med om och vad hen gillar. Tygmärken är ett sätt att göra halaren till sin och ett sätt att uppvisa sin identitet som studerande.

Det visade sig att det finns väldigt lite information om dessa märken. Genom att leta fick jag reda på att overallerna kom till Finland på 1970-talets början med modell från KTH – Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Sedan hade jag ett vagt minne om att jag för arkivet fotograferat en student på Vårdberget i början av 1980-talet i samband med fatslagsfirandet. En dykning in i Culturas databas gav svar. Visst fanns det ett sådant fotografi i arkivet.

Bild: Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, IFbnr 1985/071

På bilden syns tydligt att visst fanns det märken, Merkantila klubbens tygmärke syns tydligt på overallens ärm. Men man kan också se att det finns andra typer av dekaler och att studenten broderat sitt namn på den. Bilden visar att tygmärken existerade i början på 1980-talets men att de då var ganska få till antalet. Då prydde studenterna sina overaller främst på annat sätt för att visa vem de är och vilken grupp de tillhör.

Lena Marander-Eklund

Bussen som kulturanalytiskt laboratorium

Exkursion, Fältarbete, Kropp, Kulturanalys, Laddade platser

Hur åker man buss? Vad är det som händer? Hur ska man göra när man står och väntar på bussen? Hur formas kön när det är dags att stiga på? Hur väljer man sittplats? En grupp studenter och föreläsare tog sig an bland annat dessa frågor och gjorde en liten expedition ut i Åbo-trafiken. Vi steg på de gula lokalbussarna för att glänta på bussens kulturella motorhuv och kolla på mekaniken därunder.

Att åka buss är som att dansa, att ta en sväng i takterna av Dj Society’s låtar. Det är en rytm som våra kroppar kan koreografin till, åtminstone efter att gått igenom den några gånger. Vi vet vilket avstånd som är passande att ha till andra människor på en busshållplats, vi läser av varandra och vet vem som stiger på när, våra kroppar signalerar konstant våra nästa steg och de andras kroppar besvarar dessa signaler. Det är en kulturell gruppdans, där vi speglar avstånd, riktning på rörelse och kalkylerar våra egna svar mot de andras impulser. Tänk bara på situationen när det är dags för dig att stiga av och nån råkar sitta bredvid dig, den lilla framåtlutande, aktiverande rörelsen din kropp gör, och hur personen bredvid dig direkt förstår att reagera och stiga åt sidan. Utan att ett enda ord yttras. Våra kroppar kommunicerar konstant med små skiftningar, små rörelser.

Många av oss har en ”egen” plats vi siktar på när vi stiger på bussen. Rutinen tar oss direkt dit, ifall den är ledig. Men vilken plats vi än sätter oss ner på, så gör vi utrymmet till vårt för den lilla stund vi har den. Kanske vi sätter väskan bredvid oss, ifall bussen inte är full, eller så hör vi på musik via hörlurar, eller skrollar på telefonen. Ofta sitter vi kanske med blicken ut genom fönstret, ser stadens vyer fladdra förbi, eller stirrar framåt, med blicken fäst någonstans i fjärran. Att aktivt använda blicken inuti bussen, kanske till och med möta någon annans blicka, det är inte riktigt okej. Vi håller oss till oss själva och respekterar de andras tillfälliga privata bubblor, eller hur? Samtidigt är vi absurt nog väldigt medvetna om allt som händer omkring oss, märker direkt när det sker en skiftning.

Detta märktes väl när vi efter vårt lilla resande möttes på Arken för att prata om våra upplevelser. Alla som använt buss som färdmedel i sin vardag hade något att berätta, speciellt om de gånger då något avbrutit den vanliga rutinen. Bussen kom inte, någon gjorde något underligt under resan, chauffören sade si eller så osv. Häromdagen när jag själv satt på bussen från Uittamo mot centrum så väcktes jag ur busslunken när en äldre dam plötsligt, mellan hållplatserna, gick igenom bussen, mot chauffören. Det visade sig att hon stigit på fel buss och funderade hur hon nu skulle komma fram. Chauffören funderade och förklarade och det påverkade hur hon körde, bussen saktade av lite. Min kropp reagerade på att rytmen nu var lite fel, jag fick jämka mig lite på sätet. Vi var inte många på bussen, men jag märkte att alla ombord var medvetna om vad som skedde där framme. Den där skiftningen, den var tydlig, alla var plötsligt också mentalt närvarande, inte bara fysiskt. Bussens flow flöt inte längre. Bussen stod en stund längre vid följande hållplats medan chauffören försökte visa damen med hjälp av en papperskarta vilken buss hon skulle byta till. Jag kände en spänning i kroppen, ville gärna hjälpa men hade ingen extra tid. Till slut var det en kvinna som reste sig upp, söndrade en slags busskod för oss alla, gick fram till chauffören och damen och sa att hon kan hjälpa damen hitta rätt vid torget. Alla satte sig ner, färden fortsatte i en bekant rytm och blickar vändes utåt, bortåt, inåt. Rörelsen fortsatte. Jag var rörd och tacksam över kvinnans gest, ville egentligen ropa ut ett tack, men det passade sig inte, inte längre, jag skulle bara ha orsakat mer störningar i flödet. Så jag satt tyst och tittade ut genom fönstret, log kanske lite.

Hela resan är vågor av rörelse, från kroppen som justerar sig till bussens rörelser, till personbilstrafiken kring bussen som ger den väg när den kör ut från hållplatsen. Från de ryckigare rörelserna och det större bruset, inuti bussen och utanför, inne i centrum, till de högre hastigheterna och lugnare omgivningarna längre bort. Bussen är en mikrovärld av rörelser, både ifråga om fordonet självt, men också av oss passagerare. Vi är alla på väg någonstans, hoppar på än här, än där, och möts för en stund i en gemensam rytm, där våra kroppar justerar sig till helheten, speglar varandra. Ger rum, tar rum. Allt enligt en inlärd kulturell koreografi, som vi är experter på. Utan att ens vara medvetna om det.

Hannah Salo, kulturanalytisk bussresenär

I skuggan av hundbanan eller i Sarlins efterglans? Fältstudier i gruvstaden Pargas

Exkursion, Fältarbete, Forskning, Undervisning
Skepp, hamn, Pargas.

Ett skepp lastas i förmiddagssolen i Pargas hamn.

Inom geologin använder man sig av tunnslip för att utföra studier av bergarter och mineraler på en mikroskopisk nivå, för att bland annat fastställa mineralsammansättningar genom optiska egenskaper på en tunn skiva av stenen fastlimmad på en glasskiva. På ett sätt var det ett liknande studium som utfördes av en grupp studeranden på fältarbete i Pargas 4–6 oktober i samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland. Under dessa dagar bodde vi centralt på hotell Kalkstrand och utförde fältobservationer och intervjuer med lokalbefolkningen med förhoppningarna att inkapsla människorna som lever runtom kalkgruvan.

Hotellrum, utsikt, skriv

Ett impromptukontor under fältarbetet.

Gruvdriften var på många sätt det som byggde upp det Pargas vi känner till idag. Pargas Kalkberg aktiebolag med Otto Moberg i spetsen startades 1898 med visioner av en storindustri. Boulage som det kallas förr i folkmun byggde upp ett samhälle inom samhället där man försåg arbetarna med det mesta som underlättade vardagen. Boulage grundade bland annat dagvård, yrkesskola, husmodersskola, sjukstuga och bostadsområden för arbetarna. Samhället var dock segregerat och klassbundet där de olika yrkesgrupperna delades in i olika bostadsområden.
Pargas har likt resten av världen gått vidare mot ett globalt samhälle, och Boulage finns inte heller kvar på samma vis. Invånarna har gått från ett brukssamhälle med en klar företagsledning till ett mer fragmenterat internationellt konglomerat av bolag och dotterbolag. Flera av våra informanter betonade att man inte ens orkar hålla reda på vem som äger vilket bolag.

Boulage har blivit till Boulagen. Dessa två utgör enbart ett fragment av den industri som finns i Pargas idag.

Under våra intervjuer tog vi fasta på informanternas koppling till Pargas, gruvdriften och hållbarhet. Man underströk en talkoanda, en Pargasanda, som härrör sig från brukssamhället. Onekligen förvandlade gruvan Pargas till vad det är idag, en livskraftig kommun och arkipelag med ett rikt kulturliv. Vid Pargas stadsbibliotek tar man också tillvara på hembygdshistorian. I Pargasiana-hyllan finns även både geologi som vetenskapsområde och industrin representerade i egna fack.

De äldre informanterna underströk hur Pargas idag inte är samma sak som förr. Även om där finns en talkoanda, så är gruvan i dag mera avlägsen. De styrande organen för verksamheten finns inte längre lokalt, utan de stora besluten för gruvdriften görs utomlands. Den närhet till bolaget som många beskrev med varma ordalag finns inte längre.

Det finns motsägelser i anknytning till gruvdriften. De flesta verkar hålla med om att det är det som byggt upp samhället, men frågan är om man idag skulle gå med på en ny gruvverksamhet i skärgården. Ett samtida exempel på diskursen kring prospektering finns i Heinävesi, där man prospekterar grafit, en av huvudkomponenterna i litium-jonbatterier. Lokalbefolkningen har startat en debatt kring gruvdriften och det finns ett stort motstånd till brytningen under parollen ”en oförstörd natur för kommande generationer”.

En vy från gruvkanten vid industrimuseet.

Människorna vi intervjuade finns mitt i denna spänning och lever sina liv i gruvsamhället. Intressant nog verkar gruvan ändå inte vara lika synlig i dag som den var förr. Förvisso hör och känner man dagliga sprängningar, men till och med Visit Pargas beskrev gruvan som en ”dold pärla” i årets turistguide för skärgården.

Rubriken är delvis tagen från lokala Teaterboulagets 10-årsjubileumsrevy och industrimannen Emil Sarlin och sonen Erik som styrde och formade Pargas Kalkbergs AB från 1906 till 1972. Hundbanan är vad ortsborna kallar det konstgjorda berget vid gruvans kant där oanvänd sten förvarats från kalkbrytningen.

Ut på fältarbete.

Axel Vienonen
Studerande i musikvetenskap

Ytterligare läsning

Pro Heinävesi
https://proheinavesi.weebly.com/
Teaterboulage – I skuggan av hundbanan
https://web.archive.org/web/20160317081942/https://www.teaterboulage.fi/pjaser/hundbanan

Katastrofalkarneval och doktorandkurs

Exkursion, Fältarbete, Folkloristik, Forskning, Kulturanalys, Seminarium

Den 23 maj skulle jag åka till Lund för att gå på en doktorandkurs vid Lunds universitet, men då jag fick höra att Lundakarnevalen skulle gå av stapeln helgen innan, blev det ändrade planer. För det är väl självklart att man ska ta tillvara ett sådant sammanträffande och kombinera en doktorandkurs med lite studentikosa festligheter?

Karta över karnevalsområdet.

Min vistelse Lund började redan den 20 maj med att jag och några vänner begav oss till karnevalsområdet. Lundakarnevalen är i korthet ett evenemang som arrangeras vart fjärde år av Lunds studenter och är för många en av studielivets absoluta höjdpunkter. Under karnevalsdagarna förvandlas Lunds centrum, eller närmare bestämt Lundagård till ett stort karnevalsområde med mat och dryck, tältnöjen, tombolabodar, studentspex, radiosändningar och artister.


I år var det rentav 7445 studenter som ordnade karnevalen vilket var det största antalet någonsin. Kanske ivern delvis berodde på att pandemin äntligen börjat lätta och karnevalen ett sätt att få släppa loss? Varje karneval får ett nytt namn och tema och årets blev katastrofalkarneval. På evenemangssidorna förklarar arrangörerna temat så här ”Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig, i vardagen, i skolan och i andra sammanhang. Lundakarnevalen 2022 kommer att fira dessa missförstånd, fadäser och klavertramp. Vi tycker att livets alla tillfällen är värda att fira och i Lundakarnevalen 2022 kommer vi att göra det tillsammans den 20–22 maj”.


Ja och visst var det katastrofalt. Karnevalsområdet var så fullt av folk att det nästan var omöjligt att ta sig fram. Trots att det kändes som vi var sillar i en burk och att köerna aldrig tog slut, måste det ju nämnas att karnevalsområdet doftade popcorn, varm korv och sockervadd, lite som då man går på cirkus. Området var också väldigt vackert och pryddes av lampor, flaggor, skyltar och massvis av små färgglada tält.
På kvällen uppträdde ett flertal kända svenska artister, men dem såg vi inte skymten av, utan fick nöja oss med att höra dem på avstånd. Men som tur köpte vi biljetter till smånöjet Kattastrofen och Revyn. Båda föreställningarna höll hög kvalitet och i synnerhet de musikaliska inslagen var imponerande.


Karnevalens höjdpunkt för mig var nog själva paraden som både var karnevalistisk och satsad. I paraden blandades politik, satir, humor och det som verkade vara färgglada spontana idéer i fantasifulla dräkter och farkoster. Karnevalen var rolig att uppleva som utomstående, men allra roligast verkade nog arrangörerna ha, dvs. studenterna själva, och det är ju så det ska vara.

Men nu till själva kursen. På måndag traskade jag i väg till Lunds universitet och Lux. Kursen jag deltog i hette Från metodologisk reflektion till kulturanalys. Syftet med kursen var att hjälpa doktorander i etnologi och folkloristik att få nya perspektiv på och bättre förstå de metoder som man kan arbeta med och hur man omvandlar det material som man har samlat in till en insiktsfull etnologisk kulturanalys.

Allra först fick vi doktorander ta del av ett flertal intressanta och innehållsspäckade 20 minuters föreläsningar med fokus på metodologiska reflektioner. Föreläsarna delade med sig av sina metodologiska och analytiska erfarenheter från deras egen forskning. Föreläsningarna varvades med litteratur som vi fått i uppgift att läsa innan kurstillfället. Efter föreläsningarna blev det en hel del diskussioner och självfallet blev det också en hel del fikastunder under kursdagarna.

För att sedan testa det vi lärt oss i praktiken fick vi göra ett grupparbete med temat transport och klass i Lund. En del av oss traskade i väg till arkivet på universitetsbiblioteket medan andra begav sig ut på stan. Min grupp hade inspirerats av arkivets möjligheter så vi begav oss till arkivet där vi fascinerat fick upptäcka cyklandets historiska betydelse. Vi bläddrade igenom artiklar och annonser från slutet på 1800- och början av 1900-talen i tidningen Hjulsport, en tidning som riktade sig till velocipedryttare. Vi plockade ut några godbitar och förvånades bland annat över teman som cyklande som genusmarkör och cyklande som frihet. Sista dagen gick vi igenom alla gruppers texter och gav feedback till varandra, varefter det var dags att säga hejdå och avsluta det första kurstillfället. Inför andra kurstillfället ombads alla deltagare skriva varsitt paper som baserade sig på kurslitteraturen och föreläsningarna, men som med enkelhet också skulle kunna lyftas in i avhandlingen.

Den 22 augusti satte jag mig förväntansfullt på flyget tillbaka till Lund. Det var roligt att träffa de andra igen efter sommaren. Att få läsa varandras texter konkretiserade det vi lärt oss under kursen, men vi förvånades också över hur olika texterna var. Texternas olikheter framhävde förstås att vi är i mycket olika skeden av våra doktorandstudier, men också utmaningarna med att skriva ut de metodologiska insikterna och reflexionerna.
Kort och gott verkade alla doktorander vara väldigt nöjda med kursen. Jag tror att vi alla tog med oss någonting, om inte en hel del från kursens smörgåsbord. Det var också härligt att få möjligheten att träffa andra doktorander, samt lära känna varandra och varandras forskning bättre. Nu ser jag ser framemot att se hur allas forskning fortskrider och väntar med iver på nästa doktorandkurs.

Julia Öhman
Doktorand i folkloristik